Vad var det? Äh, förmodligen ingenting…

Men det var det! Detta utspelade sig vid middagstid idag. Jag låg besegrad av både Nova och Theo i lekhagen, de klättrade på mig från alla möjliga vinklar och håll. Under tiden satt Jenny med Freja och försökte äta middag. Då hörde jag en befriande ängels röst.
– Pappa Jimmy! Pappa Jimmy! Vill du äta maten med mig? Ropade Freja från köket.
– Självklart! Svarade jag och såg min chans att undkomma de energiska två småtrollen i lekhagen för en stund.
Jenny löste av mig och genast satt twinsen som två ljus, hur lugna fina som helst. Förrädare!
På väg till Freja så gör jag en kopp kaffe till mig och ett glas saft till henne. När jag är framme vid matbordet hörde jag det första ljudet. Det sprakade till och lät som kraftig vind i en mikrofon ungefär. Jag stannade upp och försökte lokalisera ljudet.
– Hallå? Hörde jag en kvinnoröst ropa.
Vad nu, hör någon annan det där eller har de sömnlösa nätterna slutligen resulterat i att jag blivit galen? Sedan hörde jag det sprakande ljudet igen. Va fasen, kommer det från min bak? Har jag blivit bortförd av aliens om natten och fått en radiosändare i rumpan! Det kan hända faktiskt, det har jag sett på TV. Det var i tv-serien South Park förvisso, men ändå!
– Hallå? Hörde jag rösten ropa igen.
Det kommer från min byxficka! Aha, det är mobiltelefonen! Jag ställer ifrån mig kaffekoppen och saftglaset innan jag snabbt letar fram mobilen. Och se där! Där var min svärmor Lena igång på facetime. Ni vet funktionen där man ser varandra när man pratar, som Skype ungefär!
– Hej! Svarar jag och skrattar.
Lena skrattar hon med.
– Haha, vad är det här? Kan man göra såhär? Frågar hon.
Freja sitter alldeles stilla och ser väldigt fundersam ut. Jag förklarar för Lena vad facetime är och visar sedan Freja att mormor är inne i telefonen. Då blev båda jätteglada och pratade med varandra en kort stund. Det var skoj och lite oväntat! Vet tusan inte hur jag lyckades starta en facetime uppringning med mobilen kvar i byxfickan. Men det vart en rolig och lite oväntad underhållning till middagen. Och bäst av allt, jag var inte galen. Ännu…

Efter maten ville Freja ha frukt. Det blev lite persika, och det var tydligen supergott till en början. Men sedan ångrade hon sig.
– Jag vill inte ha. Jag vill ha juvjuvor! Sa hon och lämnade tillbaka sin lilla skål med persikobitar.
Det tog en stund innan jag förstod vad ”juvjuvor” betyder, men Jenny som även pratar flytande bebiska förklarade att hon vill ha vindruvor.
– Jaha, vindruvor! Sa jag och tittade på Freja.
– Ja, juvjuvor! Tack! Tack så mycket! Tack! Jag älskar om juvjuvor! Sa hon glatt och började studsa.
Så var det med det, nu vet jag i alla fall vad ”juvjuvor” betyder nästa gång hon vill ha det. Och vem vet, då kan det vara sådär galet bråttom…

Jag skulle vilja prata lite om Theo. Jag har ju tidigare nämnt hur han plötsligt är lite överallt här hemma, efter att han lärde sig krypa för en tid sedan. Men idag såg jag ett litet monster i honom…
Han gick som på räls mellan alla saker han INTE får röra här hemma. Och vi har ändå haft det ganska undanplockat sedan Frejas små raider när hon var liten.
Men nu kryper han fram till braskaminen och börjar peta loss små träflisor på veden som ligger där. Aj aj Theo! Vi vill ju inte att han ska bränna sig där när vi börjar elda senare i vinter. Men han tittar bara på mig och håller kvar handen och pillar vidare lite försiktigt. Då lyfter jag bort honom och upprepar mig. Aj aj Theo!
Då kryper han vidare, raka spåret till Frejas rittavla. Han reser sig upp och börjar greppa efter hennes tuschpennor som ligger där. Aj aj Theo! Han reagerar och släpper pennan, men greppar istället svampen man suddar med och tänker stoppa den i munnen. Aj aj Theo! Säger jag bestämt och lyfter bort honom därifrån.
Då kryper han vidare till byrån som står bredvid och rycker ut nedersta lådan. Och samtidigt som han försöker hålla i lådan och resa sig upp så glider lådan långsamt in igen. Aj aj Theo! Akta fingrarna! Jag rusar fram igen och lyfter bort honom.
Samtidigt som jag skjuter in lådan igen hör jag honom krypa iväg bakom mig. Nu tillbaka till braskaminen. Fast denna gång så är det stativet med tillbehören till kaminen (brukar vara en liten spade, en borste och en metallpinne att peta i elden med) han börjar pilla på. De är ju smutsiga med gammal sot och aska. Aj aj Theo! Han tittar på mig och ler. Sedan vänder han sig tillbaka och börjar pilla på stativet igen. Aj aj Theo! Säger jag aningen less och lyfter bort honom igen.
Jag tittar på Nova som stillsamt sitter och leker med några plastfrukter från Frejas lilla kök. Hon leker stillsamt och gör lite ljud där hon sitter bara. Inget mer. Theo har redan krupit vidare och är nu framme vid boxen till parabolen. Aj aj Theo! Men nu lyssnar han inte, att trycka på knapparna här låter alldeles för skojigt för att bry sig om vad pappa surkart har att säga. Så jag går fram och lyfter bort honom. Igen! Nu behåller jag honom i knät några sekunder innan han slingrar sig ur mitt grepp och kryper vidare mot badrummet. Hoppas badrumsdörren är stängd, jag orkar inte jaga efter honom mer. Det var den inte. Aj aj Theo!

Till följd av detta så känner jag mig som en surgubbe som bara säger ”nej” och ”aj aj”. Men idag var det extremt! Och det är svårt att inte göra liknelser mellan filmfigurer och våra tvillingar här hemma…

Nova & Gizmo

Theo & Stripe (stökiga ledaren i Gremlins)

Med detta tackar jag för mig, önskar alla en god natt! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till mig. Fasen… Med vad ska grannarna tro om en när man har vattenspridaren igång ute på nya fina gräsmattan, samtidigt som regnet öser ner. Önskar jag upptäckte att det regnade lite tidigare…