Hur är det med nerverna? Jag kan meddela att som supporter till den fina idrottsföreningen Djurgårdens IF så behöver man onekligen nerver av stål. Speciellt efter helgens magplask…

Alla ni som är helt ointresserade av sport får ursäkta… Fast det är väl egentligen bara farsan och Harry som hellre tittar på färg som torkar än att genomlida fotbollens känslomässiga tjusning, så ni två kan scrolla vidare. Jag ska inte klaga på något vis här nu, över Djurgårdens fotbollssäsong denna sommar. Att ha möjlighet att avsluta i toppen av serien och ha chans till europaspel nästa år är mycket bättre än jag kunnat drömma om. Men då krävdes ju några poäng i helgen, mot Jönköping-Södra. Vad är det för lag liksom, de ligger i botten och är egentligen inget vidare bra fotbollslag. Visserligen kämpar de för att hålla sig kvar i serien och undvika degradering, men jag blev ändå besviken över att helgens match slutade 0-0. Då hade dessutom Djurgården fördel av hemmaplan! Tänk om de hade vunnit, tänk om… Men nu är det en omgång kvar, en match kvar att knipa en sista seger och därmed även den sista europaplatsen. Heja Djurgårn!

Medan Freja var på barnkalas i lördags så hade jag planer på att utföra viktiga ting. Jag började med att hämta Freja, Nova och Theo som var och hälsade på sin mormor på förmiddagen. Maya var på besök i Stockholm så de fick umgås lite med sin moster några timmar. Sedan körde jag Freja till barnkalaset.

– Du kan bara släppa av mig på kalaset pappa. Sa hon i bilen på vägen dit.

– Är det säkert att du inte vill att jag ska stanna där med dig? Frågade jag och var ganska säker på att hon skulle tacka nej eftersom hon även nämnde detta tidigare förra veckan.

– Nej du ska bara lämna mig och sen åka därifrån. Jag behöver inte dig där när jag leker med mina kompisar. Sa hon och lät sådär bestämd som hon kan göra ibland.

Jaha, detta var jag ändå inte riktigt beredd på. Inte att hon ville stanna där själv utan mig, utan det var mer hur betydelselös hon fick mig att känna mig. Ska hon liksom klara sig själv nu, redan? Hon har ju inte ens fyllt sju år, jag trodde detta med att ”pappa är så pinsam” skulle komma senare i tonåren. Men jag förstår att det inte var så hon menade. Hon vill nog visa att hon kan själv helt enkelt, så då får vi uppmuntra henne till det såklart.

Under tiden hon var på kalaset så tänkte jag byta till vinterdäck på bilen. Theo ville gärna titta på när jag skulle åka in på plattan under bilen, men då fick jag förklara att det inte riktigt är så det går till. Trots att det är en Hyundai… Nova ville absolut inte titta på, det var kallt ute och hon kastade istället av sig stövlarna och lade sig på soffan.

– Sätt på ”Vaiana”! Sätt på VAIANA sa jag! Ropade hon och ville på detta sätt förmedla att hon hellre väntade inne och kollade på film.

Jag startade filmen och sedan följde Theo med mig ut till bilen. Han ställer frågor, många frågor. Ibland ställer han följdfrågor, och det finns tillfällen när han ställer frågor om sina egna frågor. Så man har att göra kan jag lova, med att svara på alla dessa frågor han har. Han visade mig vart vinterdäckan låg förvarade, sedan ställde han sig bredvid mig när jag släpade fram den stora domkraften.

– Jag behöver lära mig byta däck pappa. Så att jag kan göra det sen när jag blir stor. Förklarade han samtidigt som han tittade nyfiket på vad jag höll på med.

–  Då kan du få vara med här så ska jag visa dig hur man gör, det är faktiskt ganska enkelt. Sa jag och hann inte ens avsluta meningen innan det började regna väldigt mycket helt plötsligt.

Fasen! Jag sa åt Theo att vi får vänta och se om regnet passerar förbi snabbt, annars får vi byta däck en annan dag. Och se där, vi hade tur denna dag! Regnet passerade för i och nu droppade det lite bara. Jag gick ut igen, men nu stannade Theo innanför ytterdörren och tittade på därifrån. Och när jag hade hissat upp bilen och bytt det första däcket så hörde jag Nova ropa på Theo från vardagsrummet.

– Krabban kommer nu Theo! Ropade hon.

Det var en av Theos favoritlåtar som framfördes i filmen, jag hörde det ända ut på gården.

– Jag går in pappa! Nu behöver jag inte titta på dig längre hur man gör, för nu kan jag byta däcken när jag blir stor! Ropade han till mig innan han rusade in.

Så lättlärd han är, tänka sig. Han stod där flera meter bort och såg hur jag gjorde, så nu kan han byta däck själv. Imponerande! Jag bytte resten av däcken på bilen och sedan sprang jag in till barnen för att värma mig lite på soffan. Och kunde dra en lättnadens suck över att jag hann med att byta däcken denna helg. Dessutom lärde jag min son hur man gör detta så nu kan han ju också det, perfekt! Då kan han göra det i vår när det är dags att byta däck igen.

Trots att många snörvlar och hostar nu i dessa tider så är jag förvånad över att barnen hållit sig så pass friska hemma. Det måste bero på att de äter fantastisk mat! Och där har man ju som förälder ett finger med i spelet, så jag tar åt mig lite av äran där. Igår skulle vi på kalas, men åt en snabb och snärtig lunch hemma först. Det blev kokt wienerkorv och sådana där franska ”sakra bleu” korvbröd till det! Vet ej vad de heter riktigt, men det är sådana där korvbröd med ett hål i som man rammar in korven i med valfri fyllning. Barnen hade aldrig sett något liknande och vart väldigt uppspelta över detta, och de ville ha allt möjligt i sina bröd. Men med min rutin så begränsade jag önskemålen till ketchup, senap och rostad lök. Vi skippade överblivet godis, glass och andra önskemål till fyllning denna dag.  Det är sådant som man kan testa när vi inte har en tid att passa tänkte jag. Så där satt vi alla nu med varsin ”wurre” i handen och åt, när Nova börjar grimasera.

– Det är ben i min korv. Sa hon.

– Nej det tror jag nog inte att det är. Svarade jag och fnissade.

– Jo här… Sa hon och spottade ut något i handen.

Det visade sig vara en bit rostad lök, och även fast jag försökte förklara att de ska vara knapriga så var hon inte övertygad. Hon ville inte ha mer av sin korv nu bara för att hon var övertygad om att det var ben i den. Men av någon märklig anledning så ville hon ha en korv utan bröd efter en stund… Vadå, kom benen från brödet nu istället? Haha, ja man slutar aldrig att förvånas när det gäller barnen och deras idéer. Man får vara glad så länge de äter och mår bra i alla fall tänker jag.

Vi var som sagt på kalas igår, där vi firade min bror Tommy och deras dotter Svea. Kalaset skulle ju ha varit förra helgen, men då satte sjukdomar käppar i hjulen för alla typer av firande. Så nu hade vi samlats och kunde fira födelsedagsbarnen. Och lilla Tove fick vi träffa nu, Sveas lillasyster som kom till världen för några veckor sedan. Tove ville mest sova, vilket jag kan förstå när man nu är så liten. Men mina barn var helt oförstående emellanåt och tyckte nästan att Tove var oförskämd. De hade ju längtat så mycket efter att få träffa sin nya kusin, och så skulle hon bara sova då liksom. Men när jag förklarade på hemvägen att hon är en bebis, då sover man ju nästan hela tiden om man inte äter. Då accepterade barnen verkligenheten och mindes ju att så var de själva när de var små. Tove var i alla fall söt och hade fint hår, det var några av kommentarerna som fälldes i bilen på vägen hem.

När det gäller att åka bil så har ett nytt fenomen sett dagens ljus. Det är inte fel på bilen nu om ni tror det, Jocke! Din skadeglada b***korv… Nej men barnen har lite svårt att hålla sig vakna vissa tider på dagen när vi åker bil, så då har de börjat titta på film i bilen. Det låter kanske fräsigt, men det är det inte. De lånar min telefon och letar upp Vaiana på den, trots att jag försökt informera om att det finns andra filmer här i världen. Nej men de vill se den igen, och då turas de om att hålla i telefonen i baksätet. Samtidigt vill de koppla upp filmens ljud till högtalarna i bilen, så att det blir en sorts biokänsla över det hela. Och HÖGT ska det låta! Så där sitter de och tittar på en mobiltelefon, med världens dunka-dunka volym för att hålla sig vakna. Det är nästan kul att köra bil då. Det är tur att man sett filmen så pass många gånger nu at man vet vad som händer, annars skulle man väl köra av vägen när alla plötsliga ljud inträffar i filmen. Men detta håller barnen vakna, även om Nova verkar bli åksjuk varje gång så envisas de med detta. What ever keeps them awake! Så tänker jag.
Det var väl allt jag kan komma på att skriva om just nu. Det är lite mörkt och tråkigt ute så jag finner ingen motivation till att skriva mer just nu. Trevlig kväll på er alla och tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till vägbygget vid 73:an i Haninge. Nu har de stängt av alla bra påfarter och tvingar alla bilar att cirkulera vid två av rondellerna för att lyckas ta sig av eller upp på motorvägen. Jag är extra förtjust i att behöva snurra ett helvarv i rondellen vid ICA Maxi för att komma på rätt spår. Det är nog snart den värsta rondellen i hela Sverige! Hoppas vägbygget är klart snart…

Ja som rubriken beskriver så blir vi alla äldre. I viss mån så sker detta som den gamla klychan, att man åldras som ett fint vin. Men samtidigt, i någon sorts parallellt universum, så åldras man tydligen som mjölk…

Ett exempel på detta är det kemiprov jag utsattes för nyligen. Jag vill lyfta fram skillnaderna med hur det var att studera när man var yngre och gick i grundskolan, kontra nu när man studerar i vuxen ålder. Om jag börjar med att beskriva mig själv i tonåren, så läste jag aldrig. Då menar jag ALDRIG, inte till prov i skolan. Ingenting! Jag tror att den enda bok jag läste i tonåren var den lilla fickversionen av ”Nya Testamentet” man fick i lumpen. Den bläddrade jag igenom när jag satt eldvakt eller när vi hade långa väntetider, vilket vi hade väldigt ofta. Men i skolan så levde jag på mitt goda minne, det jag snappade upp på lektionerna (när jag var där, fy på Jimmy) var den kunskap jag samlade på mig. Men jag minns otroligt mycket än idag, så det var ju tur att jag hade lätt för att lära mig och när jag väl engagerade mig i klassrummet så fastnade också mycket av inlärandet där. Allt detta tackar jag mitt fina minne för!

Men, så fort jag försökte öppna skolböckerna inför proven så var inspirationen helt frånvarande. Jag kunde bläddra igenom sida efter sida utan att minnas någonting, jag bara tittade på orden kändes det som. Istället processerade jag andra tankar och fantastiska planer för framtiden. Det fanns inget fokus där och då. Så det var ingen idé att plugga inför proven tyckte jag då, men jag tror nog att jag hade lärt mig ännu mer om jag hade försökt. Självklart förstod jag hur viktig skolan var, men jag var så skoltrött och oinspirerad. I gymnasiet jobbade jag dessutom så mycket jag kunde på den lokala ICA-butiken. När man då började väga skolan som var tråkig, mot jobbet som var kul och dessutom gav mig massor av pengar så var min prioritering inte så svår. Jag jobbade hellre än pluggade…

Nu lyckades jag ändå på något märkligt sätt få ganska bra betyg i de flesta ämnen, med toppbetyg i vissa till och med. Som i bild, högsta betyget! Ja det har jag ju haft stor användning av, ironi haha! Men allt detta trots dålig inställning och stor brist på motivation. Så jag är ändå nöjd med slutbetygen, men tänker idag på hur mycket bättre de skulle vara om jag bara hade hittat en fungerande lösning för mitt pluggande på den tiden. Men jag var så glad den dagen skolan var över och studentexamen var ett faktum. Den känslan kan jag bäst beskriva med när man lyckades med uppkörning till körkortet eller när man muckade från lumpen, och när man satt på Herkulesplanet på väg hem från Kosovo efter den långa tiden där borta. Alla dessa stunder är lättnadskänslor och otroligt starka minnen för mig. Barnens födslar då? De värderar jag självklart högre, men det var mer känslor av lycka och kärlek än lättnadskänslor.

Nu i ”vuxen” ålder så känner jag mig mer motiverad i mina kemistudier, men så är de förstås frivilliga studier. Det ger mer energi än det tömmer mig på krafter. Jag inbillade mig att min motivation skulle göra det lättare att plugga till prov och liknande. Men vet ni, så blev det icke! Jag börjar läsa några meningar, sedan kan jag få för mig att det luktar chips… Bara sådär, och medan jag funderar på sannolikheten att det skulle kunna lukta chips just då gör ju att det jag försöker läsa samtidigt inte fastnar i minnet alls. Jag är vuxen och ansvarsfull! Så kan jag säga till mig själv och börjar sedan läsa texten i boken igen. Efter några meningar så börjas det ännu en gång, nu kanske jag funderar på om det som just hänt var ett ”tecken” på att jag borde åka och köpa chips… Medan jag funderar på vilka chips som jag tycker om och till vilken butik jag ska åka till, så hinner jag glömma allt jag läser denna gången också. JAG KAN! Jodå, när jag blir sur så brukar jag faktiskt kunna fokusera mig bättre. Nu kör vi igen, från början. Atomer och grundämnen, periodiska systemet och joner, molekyler och valenselektroner, reaktionsformel… Jag måste kissa… Åh grymma värld!

Det positiva är att jag har mer tålamod och orkar göra detta om och om igen, flera gånger. Men jag hade hoppats på att det skulle gå bättre än såhär. Tur att man är ”genius by nature” och klarar sig bra ändå! Det är tuffare för vissa har jag förstått. Som min kära kollega Henke till exempel, han är nog den enda vuxna människan jag känner som måste ha kardborrband på sina skor och en gammal vinkork på sin gaffel för att inte skada sig själv och andra. Love you Henke!

Ett annat tecken på att jag blivit lite äldre såg jag när jag kollade på Youtube för några dagar sedan. Metallica har ÄNTLIGEN spelat min favoritlåt från senaste plattan live på deras turné. Lyckliga konsertbesökare i London fick uppleva låten ”Spit out the bone” i ett liveframträdande, först utav alla. Jag var lyrisk, för jag fullkomligt älskar den låten! Och som jag letat och längtat efter att få höra den live. Mina funderingar på om de skulle lyckas spela en sådan låt med det otroligt bombastiska tempot och samtidigt få det att låta bra, ja de funderingarna fick sina svar. Det var uppenbarligen inga problem för farbröderna som snart fyller 60år att riva av den dängan, mäktigt!

Det som gjorde att jag reagerade och fick mig att känna mig lite äldre än vanligt var publiken i klippet. I normala fall så är det ett jäkla drag på publiken, det vet alla som någon gång varit på en Metallica konsert. Men nu stod alla liksom stilla och tittade, med några få som vevade med armarna mot skyn. Självklart åldras ju även vi åskådare som avnjutit deras musik genom åren, men här blev det så påtagligt på något vis. Från vilt hoppande och sjungande så stod de nu stilla och filmade med sina mobiler. Jag hoppas självklart att detta åldersfenomen beror på att de var trötta eftersom detta var en av konsertens sista låtar, eller att publiken var lika förförd och paralyserad av framförandet som jag var och helt enkelt glömde bort att släppa loss. Men det kan ju faktiskt vara så att deras publik nu blivit så pass till åren att de inte orkar släppa loss längre. Ve och fasa! Tänk nästa gång jag går på en Metallica konsert, då kanske de har ställt fram stolar på ståplatserna där man i normala fall stått och hoppat av glädje när man sjungit med i låtarna förr i tiden…

Ett annat och slutligt tecken på att omvärlden tycker att jag blivit en gammal fossil, är marknadsundersökningsföretaget SIFO…

Jag har tidigare av någon anledning anmält mig till deras enkätundersökningar, och brukar få mellan 3-5 olika enkäter att svara på varje vecka. Innan jag fyllde 38 i september så stämde jag oftast in på deras målgrupp. Men nu i 9 fall av 10 så inleder de som vanligt med att fråga om vart jag är bosatt, min inkomst och vilken sysselsättning jag har. Sedan när de frågat efter min ålder så avslutas plötsligt enkätundersökningen, och hälsar att jag inte längre tillhör målgruppen de söker. KRÄNKT! Jag ska stämma! Hör ni det, stämma er!

Freja berättade viktig fakta för mig idag! När jag nattade henne kom hon fram till att hon nästa år ska börja i årskurs 1, i riktiga skolan som hon uttryckte sig.

– Hur känns det då? Frågade jag.

– Inget speciellt… Jag kan redan allt i skolan. Svarade hon.

Sådan far, sådan dotter. Medan jag höll mig för skratt i några sekunder så hann hon själv utveckla sitt svar.

– Jag kan ju alla siffror och bokstäver. Och vi har en klätterställning på skolgården, men jag kan redan göra allt på den. Så det känns liksom tråkigt då. Förklarade hon.

Haha, ja om skolan bara handlade om att lära sig hur man leker i klätterställningen så hade nog samtalet slutat där. Men nu frågade jag istället om hon kunde utmana sig på något annat sätt, och hitta något nytt och spännande att lära sig. Vi får se hur det går, jag har en känsla av att vi kommer ta upp detta fler gånger här framöver. Nu sover hon i alla fall, vår smarta fina dotter…

Politiskt korrekt, det har alla hört talas om gissar jag. Jag vet inte vad ni tycker, så jag kan bara tala för mig själv. Men jag blir bara förvirrad av allt detta PK, vad man får säga och inte säga. Eller vad som är tillåtet och inte tillåtet längre. Jag håller med om att man bör tänka mer på vad man säger, och kunna stå för det. Men det har blivit väldigt krystat numera, och diskussioner handlar nästan mer om hur man ska uttrycka sig än om själva åsikten eller ståndpunkten som sådan. (Någonstans i Fruängen fnissar en Mogge just nu över att jag skrev ”stånd” i förra meningen, men den bjuder jag på kära vän).

Därför tycker jag att det här med att vara politiskt korrekt faktiskt har gått över styr. Det på något vis kväver de dagliga diskussionerna och gör att man hellre håller tyst än att misstolkas och blir missförstådd. Men det är bara min åsikt. Jag såg ett citat om detta ämne förra helgen, av en komiker förvisso. Han heter George Carlin, och sa såhär om att vara politiskt korrekt:

Fundera på den ett tag. Undertiden tackar jag för att ni tog er tid att läsa detta långa inlägg om hur alla blivit så gamla. Ha d biff!

DAGENS JERKER går går till höstens alla sjukdomar som härjar nu på hösten. Inte heller jag klarade mig, men det är bara att blicka framåt! Snart är vinterkräksjukan och influensan tillbaka, tills dess ska jag inte klaga så mycket mer än såhär…

Vi firade igår Nova på hennes namnsdag, även fast hennes namn inte står med i almanackan…

Freja och Theodore har ju sina dagar i almanackan när de har namnsdag, men eftersom Nova inte finns med så får man leta. Och med googles hjälp går det att finna, att hon har namnsdag den 18 oktober. Så nu är det rättvist igen och alla barnen har en namnsdag att fira varje år i all framtid!

När jag ändå var i farten så passade jag på att kolla upp mitt suveräna namn, Jimmy! Men det visade sig att jag precis missat min namnsdag, den 5 oktober. Det går bra att skicka mig presenter i efterskott.

En som hade skickat mig en present som inte hade med min namnsdag att göra var min fina syster Linda. Plötsligt låg där ett stort kuvert i brevlådan hemma, och jag funderade länge över vad fasen jag lyckats beställa på fyllan. Men det visade sig vara min syster som skickat mig en present helt utan anledning, bara sådär! Jag blev självklart jätteglad, det var en skrivbok med periodiska systemet på omslaget och två nya fina pennor som jag kan använda till mina kemistudier. Jag ÄLSKAR ju periodiska systemet numera! Tänk så mycket information som legat dolt där för mig i alla dessa år. Men nog om det, jag blev naturligtvis oerhört lycklig och tacksam över denna överraskning. Lägg det på minnet mina kära bröder, om ni också vill ligga på plus hos storebrorsan.

Nu kom jag på en gammal anekdot bara för det, på tal om att beställa saker från nätet på fyllan. Får många år sedan innan jag… Innan en kompis till mig skulle ut på fest en kväll, så satt han hemma och dreglade över att köpa ”Vänner”-boxen med alla avsnitt som sänts på TV. Men eftersom den kostade så mycket så behärskade han sig och stoppade köpet där, och han insåg att det är bättre att vänta tills priset sjunkit rejält. Smart, bra tänkt av honom! Det kan bli ett geni av honom en vacker dag.

Några vackra dagar senare kom en postavi hem i brevlådan, och det fanns nu ett paket att hämta ut på postkontoret. Det var boxen med ”Vänner”, alla säsonger. Betalt och klart! Han fattade ingenting, för han hade ju inte beställt den. Bara tittat och drömt lite, och önskat sig… Så när han kom hem igen så tittade han på orderhistoriken hos webbutiken där boxen köpts ifrån. Och mycket riktigt, klockan typ 04.28 hade en orderbekräftelse skickats ut där de tackade för beställningen. En nätt lite summa på närmare två tusen kronor hade även dragits från kontot i rusande fart. Härligt! Så kan det gå på fyllan om man har begär. Till min väns försvar kan jag meddela att detta var för väldigt många år sedan, och han är idag faktiskt en respekterad och snart välutbildad man inom ämnet kemi…

Det stundas stort firande i helgen! Min bror Tommy fyller snart år, och deras dottern har i veckan fyllt 2 år! Svea är nu inte bara en storasyster utan även ett föredöme på som elev på hennes förskola. Det har jag sett bildbevis på, när hon minsann ger sina skolkamrater skjuts på gungorna och tar hand om dem. Så dessa två ska vi fira på lördag med dunder och brak, och gärna kaffe på det. Ser fram emot att få träffa senaste tillskottet i släkten också, Tove! Kusinerna kan snart bilda en egen klan, så många börjar de bli. Hoppas de gör det, för hur häftigt vore inte det! Typ som fotklanen i ”Turtles”, då kan jag bli deras ledare Shredder! Vi kan hitta vår egen grej och behöver ju inte vara besatta av tanken på att ta över världen. Jag gillar god mat exempelvis, och det har jag nog gemensamt med många av barnen i vår blivande klan. Matklanen! Jag måste genast prata med barnen om detta och sälja in min idé.

Idag föddes en idé till en helt ny typ av certifiering inom kosmetika branschen, som kommer överträffa allt annat som finns i dagsläget. Idag ser man ju numera aluminiumfria deodoranter som Desti, hår- och hudvårdsprodukter med naturligt innehåll och liknande ute i butikerna som är certifierade med exempelvis Fairtrade, ECO-cert eller KRAV. I dessa tider är ju människor mycket mer medvetna och nyfikna på dessa produkter, och många väljer biologiska produkter för att man tror att de är bäst helt enkelt. Men nu! Exklusivt och först ut någonsin är jag beredd att lansera certifieringen ”Certified by Harry”! Med över 30 års daglig erfarenhet av olika råvaror och ingredienser i branschen så har han ett försprång som är få förunnat tänker jag. Han har tittat ner i den där beredningstanken tusentals gånger och bevittnat hårbalsam, hudkrämer och glidmedel ta sin form. Ibland med igen immade glasögon till och med! Han ser om något inte är som det ska eller om potentiella problem kan uppstå redan innan det är försent. Och han har alltid levererat fina och godkända produkter, så om Harry säger att något han tillverkat är bra. Då är det inte bara bra, det är ”Certified by Harry”. Punkt!

Jag ska sälja in denna idé om jag får vara med på nästa möte med vår projektgrupp. Det borde inte vara en omöjlighet, jag kan ju baka muffins och bjuda in mig själv annars. I dagens läge är väl ändå just de ekologiska kraven otydliga och lite ”luddiga”, vilket ofta diverse tillverkare tolkar till sin egen fördel. Detta kommer aldrig hända hos oss med produkter som är ”Certified by Harry”, där kommer kraven vara tydliga att det Harry inte tycker om det kommer heller inte finnas i några produkter framöver. Hos oss så visar Harry sådan omtanke för våra råvaror och när han jobbar med slickepotten så blir till och med självaste Roy Fares alldeles knäsvag. Inte en droppe ska gå till spillo och han var nog före sin tid med sitt miljötänk. Så passionerat engagerad kan bara Harry vara, och i praktiken så tror jag nog att vi kan fortsätta vår tillverkning som vi redan gör. Men att tack vare certifieringen så kanske vi lockar ännu fler lyckliga köpare som får upp ögonen för våra högklassiga produkter. Och kanske känner de att de gör ett aktivt val för miljön, sig själva och inte minst Harrys stundande pensionshelikopter som han nu kan börja spara till. Ännu en gång har jag visat högklassig affärskänsla med mina finfina idéer.

Min hjärna kokar när jag är såhär smart på så kort tid, så jag får pausa och lägga mig ner nu en stund. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Theo. Ja faktiskt, min egen son… Idag när jag först såg honom efter jobbet så kom han framrusande och ropade glatt.

– Pappa! Pappa!

Tidigare så kunde han springa fram och säga högst olämpliga saker som att min mage är jättestor och andra dumheter. Efter vårt senaste snack om saken och att man inte kan säga så utifall personen tar illa vid och kanske blir ledsen. Så nu har han inte sagt så fler gånger, men istället kom den här idag.

– Oj oj oj oj oj! Sa han när han kom fram till mig och klappade mig på magen. Som sedan följdes upp av en kram.

Det var den veckopengen…

Tiden är inne! Himlen kommer falla ner över oss! Winter is coming! Mörkrets tid är nu!

Ja rubriken kanske skrämmer en del, men det har inget med zombies att göra denna gång. Och det låter kanske dramatiskt men visst var det onödigt mörkt ute idag? Det blev till och med en snackis i media, om detta oväntade mörker. Vi började genast spekulera på jobbet vad detta kunde bero på, och min slutsats var att det faktiskt kunde vara ett UFO. Jag vet att det låter orealistiskt, men alla har väl sett filmen ”Independece Day” och de gigantiska rymdskeppen som svävar in över jordens större städer. Det var min teori, som jag var ganska ensam om bland mina arbetskamrater. En förklaring som kom under dagen var att orkanen Ophelia som drog upp över Atlanten drog med sig alla mörka moln och rök från skogsbränderna i Portugal eller vad det var. Igår hade samma mörker spridit sig över Irland och Storbritannien, nu har det nått även oss här uppe ”In the North”. Låter dock osannolikt enligt mig, jag håller fast vid min teori om otäcka rymdskepp som jag troligen måste rädda jordens invånare ifrån. Men det får bli framåt helgen i så fall för nu har jag tusan inte tid, jag är så sjukt upptagen.

Att få höra fantastiska berättelser och historier kan upplevas som magiskt. Barnen och jag talade om detta vid middagsbordet, och jag frågade vilka historier som de gillar mest. Den som kom på tal först var ingen historia egentligen, utan en dröm som Freja hade när hon var liten. Ni som läst bloggen här kanske minns mardrömmen för fyra år sedan, om den slickande kossan…

https://pappatarzan.wordpress.com/2013/09/25/den-slickande-kossan/

Den tycker de är väldigt rolig idag, och alla skrattar de förtjust åt den drömmen. Hon mindes även vår egna och påhittade historia om mormorfisken Lena, som tillsammans med sköldpaddan Magnus var bjudna på middag hos den lilla bläckfisken Freja. Detta är inte baserat på en verklig händelse, även om namnen för oss i familjen känns väldigt bekanta…

Slutligen kom vi in på en annan historia som jag brukade berätta för Freja, om en liten bebisdrake som togs omhand av en flicka och hennes familj. Den är helt påhittad, och Freja fick vara med och bestämma namnen på karaktärerna i historien. Flickan fick heta… *trumvirvel*…. Freja! Den är inte så lång, och fungerade utmärkt som en godnattsaga på kvällarna när hon skulle nattas. Den kanske jag borde skriva ner här? Så kan även andra använda sig av den om man får idétorka när man ligger där på kvällen och ska berätta någon historia för barnen när de ska somna. Något att tänka på…

Jag kände i allt detta att en ny historia vore på sin plats, så jag förberedde dem på en rolig men äckligt otäck sådan. Det är ingen historia jag kommit på själv, utan mindes den plötsligt från en seriestrip eller vad de kallas.

Den gick hem kan jag lova! Tar man gosiga och söta djur, kastar in lite ord som bajs så har du en succé utan dess like. De ville till och med höra den flera gånger i bilen när jag skjutsade dem till sina skolor på morgonen. Kanske kan de briljera med denna historia inför sina kamrater och locka till gapskratt! Ja vem vet, jag ser fram emot att få en utskällning av deras lärare och pedagoger angående detta på nästa utvecklingssamtal. Ha då i åtanke att jag har tre barn, det blir tre utskällningar det. Härligt…

Loombands… Nu ändrade mitt rättstavningsprogram det till ”LO ombads” men jag struntar väl i LO! Jag pratar om de där små gummibanden i olika färger som man trasslar ihop till något fint armband eller en figur om man har skills. Igår bad Nova mig om hjälp med detta pyssel, eftersom hon skurit sig lite på fingret och typ höll på att dö av blodförlust om man frågade henne. Dessa små snoddar är inget för mina stora händer, så jag blev såklart frustrerad. Med Nova tätt intill mig på soffan så hoppades jag på hennes hjälp, men istället lutade hon sig tillbaka och lade upp sina barfota fötter i mitt knä. Det var inte till mycket hjälp, men hon började efter ett tag att räcka mig de färgerna hon önskade ha på sin blivande lilla blomma. Som det nu tydligen skulle bli i slutändan. Och efter lite pysslande och en och annan svordom så blev den klar, Novas blomma som hennes far har skapat!

Snart är det kväll igen, och tanken är att jag ska ge mig ut på en powerwalk. Den där lusten jag beskrev vid förra tillfället har ännu inte infunnit sig. Inte det lilla minsta faktiskt, jag är inte ett dugg sugen på att ge mig ut på en promenad. Inte kan jag skylla på den dramatiska krigsskadan som infann sig i slutet av förra promenaden heller, den tycks ha läkt onödigt fint. Kanske om jag känner efter riktigt ordentligt, så kan jag inbilla mig att det uppstått ett skavsår i grenen på mig eller något… Nej, det är inte tillräckligt illa för att slingra sig ur detta, trots den dåliga inställningen jag har just nu. Men det kan snabbt vända, hoppas jag! Tack för att ni läser, önskar er en lugn och motionsfri kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till konspiratörerna som hävdar att mörkret beror på skogsbränderna i Portugal och försöker mörka sanningen om att vi snart kommer jagas till döds av illegala rymdvarelser. Deras rymdskepp är redan här, tro mig! Hur ska jag kunna rädda världen när jag inte är i närheten av att vara i form förresten? Jag har väl inget val, jag ger mig väl ut på den där powerwalken. För mänsklighetens skull, inget annat! Behöver nog dessvärre powerwalka oavbrutet resten av veckan och lite till om jag ska komma i bra form. Hoppas de arga rymdvarelserna har en annan tidsuppfattning än vad vi har och påbörjar sin tramsig lasershow till anfall om några veckor. Då är jag nog fit for fight!

Crash! BOOM! Bang! Så lät det i lördags när barnen och jag spelade Yatzy för första gången tillsammans. Boom!

Det låter som att vi spelade med gigantiska tärningar i kristall eller något liknande, men det är inte det de effektfulla orden symboliserar. Utan snarare hur de fullständigt krossade sin far poängmässigt. För mig är det märkligt, att jag som har många års erfarenhet av närkampssporten Yatzy ska behöva finna mig i att komma sist. Varför är det så? Freja hade spelat Yatzy tidigare sa hon, så hon kände till spelet. Men Nova och Theo, för dem var det första gången. Och det är väl i och för sig kul att det går bra för dem. Jäkla nybörjartur… 

Nova vann överlägset, hon fick allt man skulle få och behövde aldrig stryka något. Hon lyckades dessutom med bedriften att få Yatzy två gånger under samma spel! Nästan 300 poäng totalt fick hon, medan Freja och Theo som inte lyckades få Yatzy hamnade på över 200 poäng där enbart en poäng skiljde dem åt. Pappa Jimmy då, hur gick det för honom?

Jag såg att de börjar sända en serie på HBO nu igen! Det blir spännande att se… Okej, ja jag kom sist i Yatzy och hamnade nästan 100 poäng bakom barnen. Jag lyckades inte med mycket där ska jag erkänna, och fick stryka några av mina spelförsök. Men det var väl kul för barnen, tänker jag. De vill spela Yatzy hela tiden nu bara för det, och jag kan lova er att det går inte bättre för mig trots flera försök…

Serien jag nämnde är ”The Shannara Chronicles”, den kommer det tydligen en andra säsong av nu. Jag tittade med blandad förtjusning på första säsongen, som blandade och gav lite tycker jag. Väldigt fina miljöer, skum men bra musik och vissa av karaktärerna gillar jag skarpt. Medan vissa av dem är lite tråkigt förutsägbara, och även själva storyn känns intressant men dock lite förutsägbar. Jag tror nog denna serie är riktad mot ungdomar, det handlar om unga människor och de försöker vara lite roliga emellanåt. Men då påminner sig min genuina ålder om att ”Im to old for this shit”, så jag upplever många gånger humorn som aningen klyschig. Författaren Terry Brooks som skrivit alla böckerna är väl annars ganska uppskattad hos läsarna, så visst gör berättelsen en nyfiken ändå. Den fungerar att titta på om man inte förväntar sig att det ska vara en lika påkostad produktion som ”Game of Thrones”, så jag ska ge den nya säsongen en chans. De kanske har en bättre budget denna gång, och sedan är skådespelaren Manu Bennet kvar som karaktären Allanon. Honom gillar jag skarpt och han håller liv i serien när ungdomarna inte riktigt håller måttet. Så jag hoppas det blir en sevärd säsong!

Igår kväll hände en märklig sak, jag fick lust! Lust att gå ut på en rask promenad, trots att klockan närmade sig nio på kvällen. Helt sjukt! Jag blev så förvånad, lika förvånad som jag tänker att kvinnor blir när de märker vad kvinnokroppen är kapabel till när de går igenom en graviditet. Även om det självklart är en enormt mycket större påfrestning för kroppen och så än vad detta var för mig. Det var mer själva förvåningen i sig jag ville göra en jämförelse av, och inte själva graviditeten såklart. I mitt fall tror jag det skedde en mindre revolt inombords efter att jag suttit och läst i den där kemiboken hela långa dagen. Men det var bra, jag kände mig så ung! Detta trots att jag upplevde en smärre ”krigsskada” på nedre smalbenet när jag närmade mig hemmet på min promenad…

Det var skönt att komma ut igen, och jag ska banne mig försöka komma ut flera gånger i veckan nu medans jag känner denna energi sprudla inombords. Jag vet hur det brukar sluta dock. Att när jag powerwalkat någon vecka så kommer jag komma hem en kväll efter promenaden och vara så hungrig att jag kommer vilja äta en hel grillad kyckling, en halv pizza, en Big Mac och sedan skölja ner ett rör Pringles med en 2 liters Coca-Cola. Sedan var allt förgäves!

Men vet ni vad jag hört, av självaste dr Michael på ”Läkarpodden”. Han sa, att man sätter oftast för höga mål och därför tenderar många falla ur sin träningsbana. Om vi tar mig då som ett exempel, ett ganska så stort och tjockt sådant för visso, så ska jag inte ställa in mig på att orka springa 60 minuter flera gånger i veckan som jag orkade en gång i tiden. Utan istället ska man börja smått, att promenera i 20 minuter kanske. Sedan när det känns bra och man börjar känna att det är kul att ta dessa promenader, då ökar man lite. Och så fortsätter man, tillslut kommer man vara ute på promenad i nästan två timmar och GILLA DET! Så vi får väl se hur det bli, jag ska nog klara av detta om jag bara ger det en ordentlig chans. Eftersom jag inte har så mycket hår kvar på huvudet och därmed har tappat mycket av min ”mojo” så behöver jag nog se till att bli lite vältränad igen. Med andra ord kommer jag äntligen komma i de där skjortorna man kan köpa som kallas för ”slim fit”! Då kan jag se fram emot att slänga alla mina gamla ”fat fit” skjortor och se stilig ut till vardags igen, hihi!

Allt är inte tip top vissa dagar, och idag blev det nästan en sådan jäkla dag. Morgonen började på bästa möjliga sätt, jag skjutsade barnen till respektive skola och allt rullade på väldigt bra. Detta kan ha varit den bästa morgonen någonsin ur den aspekten faktiskt! Aldrig tidigare har det rullat på så smidigt med att klä på barnen, äta frukost och köra dem till skolan. Jag kom till och med 10 minuter tidigare till jobbet än väntat! Detta gav mig ju självklart en ganska bra skjuts energimässigt och humöret låg på topp, jag tror faktiskt att jag kan ha upplevts som trevlig idag om man frågar mina kollegor. Men det var bara fram tills det var dags för lunch…

Jag svävade nedför trapporna på mitt energimoln till lunchrummet, och det vattnades i munnen på mig eftersom jag visste vad som väntade i matlådan denna måndag. En härlig och hemlagad vietnamesisk Phosoppa! Så jag tar fram min matlåda ur kylskåpet och värmer den några minuter i micron. Men när jag tar ut matlådan och ska äta så är alla soppa borta! Alltså all mat var inte borta, bara själva blasket i soppan var borta. De där jäkla nudlarna hade slurpat och sugit upp all vätska, nu var de svullna och var som gelé till konsistensen. Och de fint hackade salladslökarna såg ut att skrika på hjälp där de låg alldeles ledsna och uttorkade. Åh grymma värld! Men det var ju inte mycket annat att göra än att äta den förstörda måltiden. Alternativet hade väl varit att suga på en tepåse eller äta papper. Men jag tror, att tack vare den fina morgonen så gjorde detta inte så mycket för mitt eget välmående. Jag var heller inte så sugen på att äta upp all mat så därmed fick jag en liten diet på köpet. Mitt nya jag kommer nog att inträffa snabbare än jag tror!

Såhär ser en fin Phosoppa ut, vilket min tyvärr inte gjorde…

Det var nog allt jag hade för denna gång. Jag tackar er som läser och delar vidare, och önskar er alla en fortsatt trevlig dag! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Cathleen på jobbet. Idag när hon kom så var hon lite som Super-Man och brände nästan hål i mig med sig blick, men önskade mig ändå en god morgon. Önskningen kändes aningen bestämd så jag vågade inte säga annat. Jag tolkade det som att hon inte hade haft en lika bra morgon som mig, och att det skulle förmodligen inte hjälpa ett dugg om jag sprang fram och berättade om hur bra min morgon var. Det är märkligt, det där med kosmos eller hur man nu säger. Att bara för att jag hade en jättebra morgon så måste tydligen någon annan få en betydligt sämre morgon än vanligt. Så Cat, jag beklagar att du drabbades av orättvisan denna dag. Och jag lovar att inte ha en lika bra morgon fler gånger, ingen annan ska behöva ha en dålig start på dagen igen för att det ska jämna ut sig det i stora kosmoset! Nu ska jag googla på vad ordet kosmos egentligen betyder, har för mig att det kanske kan ha med rymden att göra. Då har jag ju varit helt fel ute här, så pinsamt det kommer bli då. För Henke förstås…

Igår kväll dök en person upp igen från ingenstans, kan man säga. Det var ett klipp som gillades eller delades på Facebook med Eminem, och han var verkligen inte glad på Donald Trump när han förmedlade sitt budskap.

Jag minns inte när jag hörde något nytt av Eminem senast, så länge sedan är det. Eller så är jag glömsk, så kan det också vara. Här i klippet såg det ut som att han stod i ett parkeringshus, där några bilar stod riktade med strålkastarna mot honom. Då går han fram och börjar pratsjunga, rappa eller vad man kallar det för. Han verkar improvisera fram sitt emotionella budskap, men fasen vad bra han gör det. Här visar han verkligen en konst i att uttrycka sig, och han är arg. Riktigt arg! På president Trump. Hoppas ni får möjlighet att ta del av hans framförande, för det var verkligen häftigt även om man inte gillar honom eller hans stil.

Men jag gillar ju Eminem, och lyssnade väldigt mycket på honom när jag var 4år… Eller förlåt, 10år… 14… OKEJ JAG LYSSNAR FORTFARANDE PÅ HONOM IBLAND! Men nu var det några år sedan sist, och jag fick en härlig liten nostalgisk känsla av klippet jag såg. Jag minns när han slog igenom. Vet inte hur gammal jag var då, 18-20år kanske, och då var det ju han och Robbie Williams som ägde bland de manliga soloartisterna. På den tiden så älskade jag att titta på exempelvis MTV-Music Awards, och där stod dessa två verkligen i en klass för sig. Trots helt olika musikstilar så var de båda otroligt populära och turades om att vinna priset som årets artist under flera år.

Eminem öppnad för min del dörren till en helt ny värld av Rap och Hip-Hop, och fick mig att uppskatta även denna musikstil. Tidigare var det bara någon låt med Dr Dre eller Snoop Dog som jag fastnat för när man av misstag fastnade framför ”Yo Rap” på MTV. Eminem gjorde ju musiken rolig och intressant med sina låttexter och musikvideos. Jag minns även att det uppstod en märklig diskussion på den tiden. Det handlade om att bara för att Eminem var en ”vit” rappare så blev detta nu plötsligt en mer rumsren musikstil, och sedan började alla vita människor lyssna på denna typ av musik som annars dominerats av ”svarta” rappare. Nu plötsligt var denna musikstil lite utav en trend som slog igenom stort och blev mer allmänt accepterad. Rap gick hem över hela världen, vilket den inte alls gjort på samma sätt tidigare. På den tiden så var det väl bara svarta kriminella som lyssnade på Rap, lite som att det bara var vita kåkfarare och MC-knuttar som lyssnade på hårdrock. Eller något, vilka märkliga värderingar och dåliga paralleller att dra kan jag tycka. Men diskussionen handlade kort sagt om att innan Eminem slog igenom så var det bara en musik för svarta, och att det hade en ”dålig stämpel” över sig som många inte tyckte om. Men nu plötsligt dyker en vit rappare upp och plötsligt försvinner stämpeln och musiken blir accepterad. Jag har ingen aning om hur mycket sanning det ligger i det, för egen del så uppskattade jag Eminem för hans humor och att han var ganska originell enligt mitt tycke. Det är bara så tråkigt att det ska behöva vara på det sättet, att musik ska uppfattas som ras betingat. Fasen vad rasism är onödigt, blir så irriterad! Men jag förstår de svarta rapparnas poäng i det hela. Tidigare har jag exempelvis inget minne av att någon rappare vunnit pris eller ens kommit på tal som bästa soloartist på någon större musikgala, och nu vann ju Eminem nästan hela tiden. Min förhoppning är ju att det var på grund av att hans musik var bra, och jag tror faktiskt att även de övriga storheterna inom Rap började acceptera honom för sitt kunnande. Så tack vare honom breddade jag min musiksmak, och kan faktiskt än idag lyssna på Rap när jag kör bil ute i Haninge om jag vill känna mig lite extra ”gangsta”. Tack Slim Shady!

Tillbaka till Sverige! Här har vi istället Anna Book. Jag har absolut inget emot henne på något sätt, men varför måste det skrivas om henne nästan varje dag? Jag läser inte artiklarna, men det verkar som att hon nästan alltid är ledsen eller upprörd över något. Hon kanske är en intressant person för många, vad vet jag. Och det kanske bara är jag som upplever att hon nästan alltid är ledsen i media. Nu har hon väl gjort en riktig viktresa som deltagare i det där programmet på TV, där man tävlar i att gå ner i vikt… Biggest Loser! Var tvungen att googla lite för att se vad det heter. Det är väl bra, jättebra kan jag tycka och all heder till en hårt kämpande Anna. Och inte för att vara elak, men sedan hon var med i Melodifestivalen på 80-talet så vet jag inte vad hon åstadkommit. Hon har inte riktigt varit en person jag intresserat mig för heller för den delen, så jag kan självklart ha missat något här. Men är det bara jag som upplever att hon ofta syns i media och är ledsen? Det är nog inte hennes fel att det är så, där klandrar jag nog media istället. Jag tycker bara att det blivit tjatigt, och jag hoppas att hon är glad nu i och med att hon vann tävlingen Biggest Loser. Så all heder åt dig Anna och media får fasen ta och skärpa till sig. Anna, gör som Eminem och rappa fram ditt missnöje med Trump eller Stefan Löfven i en modern version av din gamla dänga ”A-B-C”! Det vore coolt, tycker jag.

Undrar om jag är bra på att uttrycka mig. Jag menar, på ett sätt så att andra förstår mig. Enligt mig själv så är allt glasklart och jag är hur tydlig som helst! Det finns förvisso tillfällen då jag bevisligen varit otydlig, men det räknas inte just nu. Ett litet kvitto på hur jag uttrycker mig avspeglas ju på mina barn, och de uttrycker sig väl men onödigt tydligt vissa gånger. Som igår, då kom Theo direkt framrusande när han såg mig.

– Pappa! Pappa! Ropade han medan han rusade fram och gav mig en kram.

– Hej Theo! Ropade jag tillbaka, tydligt.

– Åh pappas mage, pappas jättestora mage! Sa han då tydligt och kramade mig samtidigt som han vilade huvudet mot min mage.

– Ja… Det… Hann jag bara formulera mig innan han avbröt mig igen.

– Du är störst pappa, eller hur. Störst av ALLA! Om inte Hulken var här förstås, för han är ju lite större än dig och mycket starkare när han är arg. Förklarade han och visade med sina biceps hur stark Hulken var innan han sedan sprang vidare.

Lite så välkomnas jag ibland, med tydlighet. Och den tydligheten i hans uttryck kanske kommer från mig. Min mage var tydlig nog att kommenteras nu igen i alla fall…

Ikväll ska barnen och jag njuta av monsterglass! Vi har beslutat oss för att kalla den för det, den är nämligen gigantisk. Man tar en skål, ju större desto bättre, och öser på med vaniljglass. Önskas det små mini marshmallows eller små marängtoppar så kastar man på lite av det. Är man fortfarande hungrig efter middagen så kan man vispa grädde och spritsa på en skvätt. Sedan greppar man tuben med kola eller chokladsås, kanske båda om man vill och bara sprutar ner allt! Slutligen avslutar man med att kasta på en härlig mums-mums på toppen. Snacka om glassfest!

Nu ska glassen avnjutas till kvällens fredagsmys, och barnen har valt en film för kvällen. Vaiana… Undrar när de vill se något annat? Jag ska i alla fall njuta av barnens sällskap och denna skapelse av glass här nu. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som eventuellt sprider vassa föremål som spikar eller skruvar utanför vår arbetsplats. Två personer har fått punktering denna veckan! Visserligen kanske det är en slump, och de inte upptäckte punkteringen förrän de var på jobbet. Jag är bara tacksam och samtidigt lite oförstående till att inte jag drabbats av en punktering. Det är ju sådant som normalt brukar hända mig om det är någon som ska drabbas. Så jag lider med de drabbade här, och hoppas att det inte ska hända någon annan igen.

Man kan ju inte annat än bli imponerad av vilka fantastiska människor det föds i Nordkorea. Vilka ledare de har haft! Det har kommit ut en undervisningsbok som alla pedagoger och lärare ska använda i skolundervisningen i landets alla skolor. Där kan man hitta dessa häpnadsväckande fakta om deras nuvarande och tidigare ledare för landet.

Först ut är Kim Il-Sung, han började regera år 1948 och satt kvar som enväldig härskare tills sin död år 1994. Och trots att landets befolkning led av stor svält under tiotals år så var han enligt människorna i Nordkorea en gud. Ingen dålig titel…

Hans son Kim Jong-Il verkar inte vara så mycket sämre. När han föddes 1942 tändes en ny stjärna på himlen och en dubbel regnbåge uppenbarade sig. Här kan man läsa sig till att han minsann kunde gå redan vid tre veckors ålder, och även tala vid åtta veckors ålder. Är inte det imponerande! Jag minns ju hur mina barn var vid tre respektive åtta veckors ålder, och de visade inga som helst tecken på att kunna gå själva eller prata då. Första gången han höll i en golfklubba gick han en 18-hålsrunda på 38 slag, nytt världsrekord! Dessutom mäktade han även med hela fem hole-in-one på den rundan. Han har skrivit 1500 böcker, och man kan läsa i hans biografi att hans operor är de bästa som någonsin skrivits. Så han hade uppenbarligen talanger som få saknar, men så var han ju också son till en gudomlig fader. Förstås…

Den senaste av dessa ledare är den som just nu regerar landet, Kim Jong-Un. Han är inte en gud som sin farfar, och tyvärr kunde han inte gå vid tre veckors ålder eller slå världsrekord i golf heller som sin far. Men har man samma gener som sina förfäder så är man inte helt kass, såklart. Han kunde däremot köra bil helt själv vid 3års ålder! Det är ju nästan ÄNNU mer imponerande tycker jag, cool snubbe liksom som kunde ta bilen själv till förskolan. Han lär ju ha varit populär till tusen! Vid nio års ålder så deltog han vid en internationell båttävling som han, hör och häpna, vann mot alla odds. Vilken kille va!

Dessa tre storheter verkar ju ingen kunna mäkta med att överträffa när det kommer till personliga prestationer och oövervinnerlig status. Och jag tänker på vilka storheter vi har här i Sverige, i jämförelse…

Sveriges kung Carl XVI Gustaf, ja han är ju som han är. Bra på sitt vis, men påminner lite om en nykläckt fågelunge fortfarande trots sin ålder. Har inte stått för några större bedrifter som kan mäta sig med Nordkoreas ledare. Vilka har vi mer?

Statsministern, Stefan Löfven… Jag tycker personligen inte om honom så mycket utan känner mer att här fick Nordkorea in ett serve-ess direkt i jämförelse. Alla dessa prestationer får mig att tänka på vad jag skulle kunna ådstakomma som en stor ledare. Jag skulle förmodligen tala vid födseln, lära mig skriva efter en vecka och bemästra världens alla språk efter några veckor. På min ettårsdag skulle förmodligen ha vunnit fotbolls-VM, OS-guld i ishockey och raderat AIK för all framtid.

Men vi lämnar alla dessa jämförelser nu och får vara glada för att vi har demokrati här i Sverige. Och även om jag lider med befolkningen i Nordkorea, världens mest slutna land, så måste jag ändå erkänna att alla dessa bedrifter om deras ledare är imponerande! Och landskapen där går heller inte av för hackor…

Nu till senaste nytt! Det är ny era som startat kan man säga, på mitt jobb. En ny utmaning väntar med nya arbetsuppgifter, och det ska väldigt roligt att testa något nytt. Detta kommer även innebära lite nya arbetstider för min del, men det ska nog inte vara ett hinder. Nu kommer jag få damma av mina gymnasiala kunskaper inom administration och visa vad jag lärt mig. Jag lämnar nu produktionen bakom mig för att bli fullfjädrad ”labbråtta” och även lite ”kontorsnisse”. Det kommer bli många olika arbetsuppgifter, men jag är otroligt taggad på detta. Så nu kör vi, heja mig!

Tack för att ni tog er tid, och jag hoppas ni nu lärt er massor om vilka ledartyper vi fått uppleva genom åren. Med fokus på Nordkorea då förstås. Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER går till personerna bakom nylanseringen av de små jäkla och evigt pipande dosorna, även kallade Tamagotchi. Jag orkar inte, inte en gång till… Åh grymma värld… Tinnitus here I come…

Firanden är ju nästan det bästa som finns, i alla fall om det är något jag själv tycker är värt att fira såklart. I helgen har det varit fler saker som firats och jag ska gladeligen dela med mig av detta till er som läser!

Den viktigaste och största händelsen att fira var såklart Hugos 1-årsdag! Nu kanske ni som inte känner Hugo höjer på ögonbrynen, och undrar hur det kan vara större än Sveriges viktiga landskampsseger mot Luxemburg senare samma dag. Där de dessutom slog målrekord i tävlingssammanhang! Men då ska jag förklara detta för er fotbollsfantaster, att Hugo redan nu scoutas av den italienska storklubben Juventus och kommer bli större än självaste Zlatan Ibrahimovic när han blir stor. Och kommer att åstadkomma något som inte ens självaste Zlatan klarade av, att vinna en VM-final med Sverige i framtiden! Så var försiktiga, för om han inte gillar vad han läser här så kanske han väljer att representera italienska landslaget istället för det svenska. Då går vi miste om allt!

Huga ja, han firades av nära och kära i en festlokal hos Mogge och Amanda. Jag hade ingen aning om att de hade en festlokal där, men jag såg att det fanns en stor TV där så jag gissar att det är där Mogge brukar sitta och spela Playstation med Hugo på magen när Amanda somnat på kvällen. Vi kom till detta firande lite sent, eftersom Nova fått ont i sin tand igen. Hon har inte haft ont sedan tandläkarbesöket tidigare i veckan, så detta blev ju ett olyckligt sammanträffande. Men en dos ipren gjorde susen och vi kunde tillslut ta oss till kalaset som vi alla sett fram emot hela veckan. Dock så hade Hugo fullt upp med sitt firande så vi hann inte prata så mycket, han ville nämligen åka hiss hela tiden. 

Men vi hann mingla en del, och jag hittade chokladbollar som smakade som droppar från himlen. Det lät på Mogge som att han hade rullat dem helt själv! Och av hans blick att döma så hade han troligen rullat dem mellan sina lår och kallade dem för ”Erotic Balls by Mogge”… Eller, jag vet inte. Barnen var annars otroligt förtjusta i tårtan som dekorerats med ”Babblarna”, och ville plocka av figurerna och äta upp dem. Jag förbjöd detta och sa att det var Hugos figurer. De hittade istället ballonger och sen var de lyckliga i alla sina dagar. Det bjöds även på fiskedam för alla barn och sedan var de lyckligare än på länge, haha! Det var ett toppenkalas, och tack för att vi fick vara med och fira Hugos första födelsedag!

Nästa sak att fira är såklart det ni alla redan vet vid det här laget, Sveriges makalösa målfest mot Luxemburg. Vilken tillställning! Storpublik på Friends Arena och ett svenskt landslag som inte bara behövde vinna, de fick gärna vinna med några mål för att få en bättre målskillnad inför kommande stormötet mot Holland nu i veckan. För att säkra andraplatsen i gruppen och hindra Holland att ta överta den platsen nu när de möts i Amsterdam, så behövde Sverige vinna och gärna stort. Det gjorde de, med hela 8-0 och slog därmed målrekord i en tävlingslandskamp om jag förstod saken rätt. Fyra mål av Marcus Berg och många andra fina mål gjorde detta till helgens tredje största anledning att fira!

Hur menar han nu, tredje största? Vad är den näst största händelsen då? Jo det är en av de saker jag ser fram emot mest av allt varje år numera, och som inträffar varje höst. Nämligen DVD-släppet av den föregångna säsongen av ”The Big Bang Theory”! Jag missar ju avsnitten när de sänds på TV varje vecka och längtar så himla mycket efter att få se denna serie. Med senaste DVD:n har jag många roliga timmar av skratt framför mig, för som jag sagt vid flera tillfällen tidigare så sänds det ingen roligare serie just nu. Så detta är något jag verkligen längtat efter, så nu kommer ett allmänt meddelande. VAR GOD STÖR EJ!

Det har varit mycket fokus på Nova här på bloggen senaste tiden, men hon utmärker sig verkligen för stunden. Är det inte saker hon gör eller råkar ut för så är det saker hon säger. Detta är underbart på många sätt och att skriva om det här blir ett sätt att minnas allt barnen gör som annars lätt kan hamna i glömska. Dessutom har jag en förhoppning om att de själva en dag ska vilja läsa vad som skrivits här på bloggen och uppleva roliga minnen från deras barndom. Och jag själv kommer förstås njuta av allt som skrivits här, när jag en dag lutar mig tillbaka med ett glas rödvin på min vespa i de soliga sydsluttningarna i Italien och njuter av dessa minnen på ålderns höst. Med det nya labbprojektet nu igång så kanske det inträffar redan nästa höst, vem vet? Allt hänger ju mer eller mindre på den här kemisten som njuter av sin föräldraledighet just nu. Men jag tror inte att denne ligger på latsidan på något vis utan jobbar för fullt på en teoretisk nivå just nu om hur vi på ett effektivt sätt ska bli asrika väldigt snabbt. 

Men Nova bjöd på en kommentar i veckan, igen. När jag hade hämtat henne och Theo på förskolan så åkte vi för att hämta Freja på hennes skola. Vi kom några minuter senare än vanligt denna dag så Freja var inte kvar i den skolbyggnad där de brukar vara, utan vid den här tiden ska de äta mellanmål någonstans på skolområdet. Jag mindes ej riktigt var de samlas för att göra detta, så vi följde barnropen och ljuden från lekande barn längre bort på skolgården. Theo sprang i förväg, så jag trodde han fått syn på henne. Nova och jag följde efter genom den lilla dungen av äppelträd som växer där.

– Det luktar skit. Sa Nova plötsligt.

– Va? Vad säger du? Frågade jag henne.

– Det luktar skit här. Sa hon igen.

– Det är nog alla gamla äpplen som ligger här och ruttnar, så det luktar lite konstigt. Sa jag och log.

– Jag tycker det luktar skit. Sa hon igen, men sedan sa hon inte mycket mer.

Ja detta låter förstås roligare när man hör orden komma från denna fyraåring, men det är de oväntade ordvalen som roar mig mest. Så jag tackar för alla komiska stunder som dessa små gåvor till världen ger mig varje dag!

Humor är viktigt, och jag älskar att skoja! När jag scrollade genom flödet på Facebook idag så såg jag en post som delats av operasångaren Rickard Söderberg. Där religiösa demonstranter protesterar mot homosexuella, men där någon agerade på ett föredömligt sätt och dessutom fastnade på bild när det hände. Väldigt roligt gjort, bravo!

En annan rolig sak som inträffade samtidigt var att Facebook noterade min position och kom med ett förslag om jag kanske ville dela med mig om vart jag befann mig…

Hahaha, skulle inte tro det! Jag vill med det dumma påhittet från Facebooks platstjänster tacka för mig här ikväll. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER kan ju bara gå till ovanstående platstjänster som kommer med oförskämda förslag på vart jag skulle befinna mig…

Nu är tänderna friska och starka i Novas mun, får vi hoppas. Efter mitt livs märkligaste tandläkarbesök så hoppas vi nu att tandvärken ska vara borta för gott och att hon slipper plågas av smärtan hon upplevt senaste tiden. 

Jag kan kort förklara att hon hade en vanlig tandläkartid bokad för nästan två veckor sedan, och att de skulle försöka laga den trasiga tanden då. Men hon fick så ont och skrek att de fick använda sig av en annan metod. Så igår var vi tillbaka, och nu fick vi komma till ett litet vilorum innan behandlingen började. Där fick hon dricka en lugnande medicin som enligt tandläkaren skulle smaka som jordgubb och apelsin. Nova drack upp allt och nu fick vi vänta i nästan tjugo minuter innan vi kunde gå vidare. Men så fort tandläkaren lämnat rummet så tittade Nova argt på mig.

– Det där smakade INTE apelsin. Sa hon bestämt.

– Gjorde det inte? Vad tycker du det smakade som då? Frågade jag henne.

– Äckligt! Svarade hon.

– Okej, smakade det inte jordgubb eller apelsin som hon sa? Frågade jag igen.

– Nej äckligt sa jag. Hur länge ska vi vänta här? Frågade hon.

Jag förklarade att vi bara behövde vänta en liten stund tills de kommer och hämtar oss. Nova spände ut underläppen rejält, men hittade sedan en bok som hon började titta i medan hon satt på sin säng. Sedan började hon svaja lite med blicken, och man märkte att balansen inte var som den brukade längre.

– Hur känns det? Frågade jag henne och klappade på hennes ben.

Jag möttes då av ett stort brett leende och en svårt fokuserande blick. Hon bara skrattade och berättade att han mådde jättebra. Tandvärken kände hon inte av alls, åtminstone så tänkte hon inte på den längre. När tandläkaren kom tillbaka så trodde jag att vi skulle få följa med henne, men då koncentrerade sig Nova ordentligt och verkade plötsligt inte påverkad längre. Tandläkaren berättade att hon vill vänta lite till för säkerhetsskull och gick iväg igen. Men direkt när hon lämnat rummet så blev Nova inte lika skärpt längre utan återgick till den flummigare versionen som nästan föll ihop på sin säng. Försöka duger, men nu bar jag med mig henne till rummet där tandläkaren väntade så att de kunde börja behandlingen. När hon låg i tandläkarstolen var hon helt borta, samtidigt som hon skrattade åt allting så föll hennes armar nästan av stolen. Hon var utan styrsel och i ett fnittrigt tillstånd. Då kunde de börja laga tanden…

Det gick bra i början. Nova tyckte allt var så roligt och skrattade åt både lampan och deras munskydd. Men när de nästan borrat färdigt fick hon ont och började vifta bort tandläkarens händer. Det slutade med att hon fick ligga ovanpå mig i tandläkarstolen så att jag kunde hålla i henne medan de gjorde klart allting. Fy vad jag avskyr dessa tillfällen, när man måste hålla fast sitt barn när man är där eller hos läkaren. Man känner ända in i själen hur jobbigt de har det och så måste man sitta där och hålla fast dem. Usch! Men tandläkaren gjorde allt klart väldigt fort och hann även fylla tanden så att allt nästan var klart. Nova blev lugnare igen och den sista slipningen gick bra. Nu fick vi gå tillbaka till vilorummet för att vänta några timmar tills medicinen avtagit, sedan skulle vi få åka hem igen.

När vi låg där inne på sängen så frågade Nova mig flera gånger om allt var klart, och hon verkade lättad över att äntligen blivit av med sin tandvärk. Själva behandlingen hon precis gått igenom kommer hon inte minnas mycket av när hon piggnar till igen, vilket känns bra med tanke på hur ledsen hon var mot slutet. Hon ville lyssna på musik, och önskade få höra ”Jag är en liten bajskorv”. Jag gjorde som hon sa och startade låten och höjde volymen så att hon skulle höra musiken. Ganska så omgående kom tandläkaren tillbaka till oss och frågade hur det var, men Nova pratade inte så mycket. Hon noterade dock Novas musikval utan att säga så mycket mer om det. Men precis när dörren slog igen efter att tandläkaren gått igen så vänder hon sig till mig.

– Jag tycker verkligen om henne så mycket. Hon har så fina rosa skor. Sa hon och tittade eftertänksamt på mig.

– Ja hon var verkligen snabb idag, och nu har hon lagat din tand så att du slipper ha ont igen. Skönt va? Frågade jag och försökte få ögonkontakt med henne.

– Jag älskar att hon har rosa skor. Svarade hon innan hon föll ner på kudden och nästan somnade.

I takt med att hon blev piggare så blev hon mer otålig över att inte få åka hem. Hon satt och kände med handen på sin kind där bedövningen nu började släppa. Hon tyckte jag skulle känna på kinden för den var alldeles len där, och ville sedan kolla i spegeln flera gånger om det syntes någon stor bulle på kinden. Men det är ju bara som det känns förklarade jag varje gång hon frågade. Och efter ungefär en och en halv timmes väntan fick vi åka hem igen, det kändes skönt att hon blev pigg och glad igen. Den ”drogade” Nova var rolig men samtidigt lite obehaglig att umgås med. För man kände ju inte igen henne och hade liksom ingen koll på vad som hände, och hon kändes helt borta ibland. Men nu har vi upplevt detta för första och förhoppningsvis sista gången. Men bra jobbat av både tandläkaren och Nova tycker jag. Och idag är det faktiskt dags för Theo att gå till tandläkaren på undersökning, håller tummarna för att det går bra!

Vi har haft hälsokontroll på vår arbetsplats under några dagar nu och idag var det min tur. Hur skulle domen lyda för denna propptjocka trebarnsfar, men inte kan väl jag vara sjuk heller? Till att börja med så skulle man fylla i en hälsodeklaration, och det gick ju bra. Men varje gång jag fyller i min alkoholvanor så minns jag hur läkaren vid förra hälsokontrollen nästan hånade mig för min brist på ”alkoholrelaterade partyaktiviteter” och skojade till det.

– Alkoholvanorna då, ja… Där var det ju inte så livat hörru, haha! Skrattade gubbjäkeln och fortsatte läsa min hälsodeklaration.

Så nu hade jag nästan lust att kryssa i att jag drack en hel del! Men det gjorde jag såklart inte. Innan man fick gå in till sjuksköterskan så fick skulle man kissa i en mugg, där briljerade jag med stor bravur och spillde inte en droppe! Man är lite utav en prickskytt på den fronten, fast det ska vi inte gå in på mer just nu. Så med urinkopp och ifyllda papper gick jag in och påbörjade min undersökning. Jag vägdes (skitvåg), mättes och blev klappad på magen. Även ett sorts lackmuspapper hamnade i urinprovet, och sedan fick jag beröm för mitt fina kiss som jag ju gjort helt själv. Jag ville berätta om mina senaste upplevelser med mina egna lackmuspapper, men hon avbröt mig då och sa att mitt BMI var lite högt. Jag förnekade att detta skulle vara sant och handgemäng uppstod! Hon band fast mig med de där hörlurarna man använder för att kontrollera hörseln, sedan stack hon ett finger rakt in i ögat på mig.

– Judo! Skrek hon bestämt på japanska när fingret träffade min hornhinna.

Hornhinna är ju ett lustigt namn, för inte hann den göra någonting… Nej självklart blev jag lite småsur över att mitt BMI var högt, men hon förklarade samtidigt att detta inte var någon fara alls. Utan att jag skulle försöka röra på mig lite oftare och tänka mer på vad jag äter. Den oväntade och mer obehagliga överraskningen kom när hon satt och kryssade i ett formulär, som jag tror hade med vilka tester de skulle göra.

– Jag ser att du precis fyllt 38år! Sa hon plötsligt.

– Ja tack det stämmer bra det, för två veckor sedan ungefär! Svarade jag stolt.

– Då ska vi kolla din prostata också, det börjar bli dags för det då. Grattis i efterskott! Sa hon glatt.

De efterföljande sekunderna kändes som de längsta på bra länge. Nä, inte ska de väl… Inte ska de väl stoppa in fingrar, i min rumpa här nu? Helt oprovocerat! Sådant kräver jag mental förberedelse för, men jag kunde inte få fram ett ord till sjuksköterskan. Istället kändes det som att jag krympte mer och mer där jag satt tjurigt på min stol…

Prisa gud, Oden & Tor och all annan högre makt! Tack och lov så handlade detta bara om ett test i samband med blodprovet de skulle ta eller något, så inga fingrar har ännu gjort entré i min ”nödutgång”. Jag fick nu gå in till nästa sjuksköterska i ett annat rum, och efter syntestet så var jag helt slut nu och orkade knappt stå upp. Här fick jag nästan klä av mig naken, men även det har jag ju gjort förr så det gick bra det med. Sedan skulle de kontrollera min EKG och kopplade upp mig med en massa elektroder och kablar. Tänk om något kunde gå fel och så strömmade det in massor av el och EKG-mätningar in i min kropp nu så att jag fick superkrafter, tänkte jag. Men istället så fungerade inte maskinen som skulle mäta mitt EKG. Hon flyttade elektroderna och fick raka en ny fläck på bröstkorgen varje gång. Nu ser det ut som jag lider av slumpmässigt håravfall på hela bringan! Men det hjälpte inte och hon kallade på sin kollega för att få hjälp.

– Vad märkligt, du kanske inte har något hjärta? Sa hon för att skoja till det.

Men då rusade ju min puls iväg, för jag har faktiskt visst ett hjärta! Och naturligtvis så fick de igång maskinen då och började mätningen, när jag låg där och nästan skakade av förhöjd puls. Men det såg bra ut, fick jag till svar ganska så snabbt. Hur hade det sett ut om jag inte hade haft detta häftiga pulspåslag då? Jag hann inte fråga, för nu tryckte de in den där vassa nålen rakt i armen på mig och började suga ut massor av mitt blod! Sjukvårdsparasiter, de vet att min blodgrupp är värdefull och asbra. Nu låg man där som en punkterad Festis och kände sig utnyttjad. Sedan rullade de ihop en bomullstuss och tejpade på den i armvecket, nu var allt klart. Provsvaren väntas komma om någon vecka!

Den där jäkla bomullstussen till plåster gjorde ju att jag inte kunde böja min arm. Så den kastade jag bort illa kvickt. Nu är jag en flexibel människa igen och hoppas att allt ska vara under kontroll i ytterligare två år innan det är dags för nästa kontroll. Men det återstår ju att se när provsvaren kommer tillbaka.

Annars så rullar dagarna på nu igen, det är egentligen bara en sak som behöver komma tillrätta. Nova och Theo vill inte alltid gå till förskolan på mornarna längre, men så fort man kommer dit så springer de iväg och verkar ändå tycka att det är roligt där. När man hämtar så blir de oftast lite småsura över att man redan är där och vill inte gärna åka hem. Så varför de inte vill lämna hemmet vissa dagar är ett litet mysterium. Freja tycker det är jobbigt att bli lämnad på skolan just nu på mornarna, och blir ledsen när man ska gå. Hon har ju som bekant börjat i ny skola och ny klass, så det är mer förståeligt varför hon känner som hon gör. Men vi undersöker om det finns någon annan bakomliggande orsak till varför hon tycker lämningarna är jobbiga. Det känns inte så bra att lämna någon ledsen på morgonen så det försöker vi undvika i största möjliga mån det går, men vissa dagar så har ju dessvärre även vi vuxna tider som vi måste hålla och då blir det ju en jobbig situation på många sätt. Ett föräldramöte kommer nästa vecka att ske på twinsens förskola, då kanske vi kan få ett lite bättre grepp om deras situation där. Men det känns mer brådskande att få Freja att trivas bättre på sin skola. Kära söta barn.

Igår kväll så var jag jättetrött och låg på soffan medan barnen lekte. Freja klappade på mitt huvud och berättade hur mysigt mitt hår är nu när jag är rakad uppe på huvudet. Det var så mysig att jag råkade slumra till, bara en kort minut. Men jag vaknade till högt jubel och stamp! Barnen hade hällt ut vindruvor på parkettgolvet som de hoppade på så det smattrade under fötterna. Skratten ekade medan pappan fumlade upp ur soffan och insåg att detta skulle krävas ett race med golvmoppen. Jag som var så trött…

Jag tackar för ordet och önskar nu alla en fortsatt trevlig kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de oförskämda sjuksköterskorna som skrämde upp mig på hälsokontrollen idag.

Wow! Jag vill inleda med att tacka ALLA som accepterat inbjudningarna till bloggens facebooksida. Även ni som delat och spridit detta vidare! Det verkar som att allt går mycket enklare och smidigare än jag kunnat förutsäga. Så ett stort varmt tack till er läsare!

Är det någon av er läsare som hört talas om den brittiske komikern Michael McIntyre? Han är en rolig prick, och det var länge sedan jag såg något med honom. Men så delade Marcus livskamrat, Tina, ett klipp med honom på Facebook för några dagar sedan, och då mindes jag hur rolig han är. Så genast började jag söka efter fler klipp med honom på Youtube. 

Klippet som Tina delade är det när han berättar om hur livet förändras efter att man fått barn. Det är väldigt träffsäkert på så många sätt, och han förklarar exempelvis skillnaden på en så enkel sak som att lämna hemmet om man ska iväg någonstans. Utan barn så bestämmar man sig för att, ja jag ska lämna hemmet och så gör man det. Med barn, en helt annan historia…

Jag vill inte förstöra tjusningen genom att berätta allt som händer, utan ni får själva titta om ni är nyfikna. Man söker enkelt på hans namn och ”kids” så kommer klippet upp på Youtube. När ni ändå är i farten så kan jag även rekommendera en klipp som kallas ”man drawer”. Det handlar inte om en person som ritar av män, utan om att det är vanligt bland män att vi vill ha en låda i hemmet där vi kan förvara viktiga och välbehövliga saker. Enligt oss män då alltså. Detta är inte alls nödvändigtvis en kvinna eller man grej, men jag känner väldigt väl igen mig i det han berättar. Denna låda börjar man först samla lite glödlampor i som man köpt, så kan man enkelt gå till sin låda så fort någon lampa behöver bytas ut. Men sedan byggs det på med mer märkligare saker, och han berättar detta med stor fascination för sin egen låda. Svårt att förklara, men kika på den om ni är nyfikna och jag kan garantera att ni kommer skratta. Och ni kommer nog även tycka att alla vi som äger en sådan låda hemma är lite märkliga…

Jag vill annars spinna vidare lite på det här med skillnaden att ha barn, kontra att inte ha barn. Igår var jag hemma med Nova som har fått tandvärk, och då ville naturligtvis även hennes kära tvillingbror Theo stanna hemma med oss. Så fick det bli, de stannade hemma från förskolan medan Freja åkte till sin skola och var där på dagen. När vi tre nu var hemma, så hade vi precis ätit lunch när jag kände att min mage ville berätta något för mig enskilt inne på toaletten. 

– Nova och Theo, behöver någon av er gå på toaletten nu? Frågade jag.

– Nä! Svarade Theo.

– Neje! Svarade Nova.

– Är det säkert? För jag måste gå på toaletten nu så det är bra om ni gör det före mig i så fall. Frågade jag igen.

– Neje sa jag ju! Svarade Nova nu med lite irritation i rösten. 

Nej okej, de hade nu varsin surfplatta och satt och spelade spel. Då är det lugnt, jag går på toaletten och kollar vad magen bråkar om. Så jag säger till att jag går på toaletten och smyger sedan hastigt in där för att reda ut min magsituation. Det började bli bråttom nu. Jag hann precis göra min ”månlandning” och kände hur den kalla sittringen skickade en rysning längs med ryggraden innan ”helvetets portar” skulle öppna sig. KNACK KNACK!

– Pappa jag måste in och kissa! Ropade Nova medan hon bankade på dörren.

Varför? Alltså… Gud? Har du svaret jag söker? 

– Men jag frågade ju precis om du behövde gå på toaletten, jag har det kämpigt med min mage här inne Nova så nu får du vänta lite.  Försökte jag förklara samtidigt som Midgårds orcher försökte forcera Gondors portar, metaforiskt talat för jag kunde inte hålla emot magens krafter mycket längre.

– Men jag måste kissa NUUU!!! Jag kissar snart på mig pappa, jag kommer kissa nu! Ropar Nova med gråten i halsen och man hör hur bråttom det är för henne.

ABORT MISSION! Detta blev dagens största utmaning, att försöka stoppa de pågående tarmrörelserna som redan börjat jobba frenetiskt. Men det gick, Nova fick smita in och kissa innan jag ÄNTLIGEN kunde reda ut min magsituation. Någon som känner igen sig i detta? Jag minns hur det var att gå på toaletten hemma när man ville i lugn och ro, utan att bli störd. Jag minns…

Det händer ju som bekant en hel del när barnen är inblandade. En annan sak var det som hände vid middagen igår. Jag berättade ju tidigare om att jag hittat ett recept på kyckling gyros, så när vi nu var hemma hela dagen så hade vi ju gott om tid att tillaga denna härliga grekiska läckerhet. Så vi började med att baka pitabröd på förmiddagen, barnen hjälpte självklart till med detta. I alla fall med att äta degen. När bröden var gräddade och klara så började vi med tzatzikin, och när den var klar fick den stå och gotta till sig i kylen. När kycklingen var utbankad och klar så fick den marineras i en härlig blandning av grekisk yoghurt och kryddor. Denna marinad låg kycklingen i under flera timmar så att alla smaker hann sätta sig ordentligt. Sedan skulle den in i ugnen, och då tog man ett spett och trädde försiktigt över alla kycklingbitarna tills de bildat en stor hög. Nu skulle det bara tillagas i ugnen i nästan två timmar. Det var ganska tidskrävande allt detta, men definitivt värt det tycker jag. För det blev otroligt smaskigt! Bröden vart perfekta och kycklingen tillsammans med tzatziki och grönsaker blev himmelskt gott. Mums! Alla smaskade i sig middagen, och när jag frågade Nova om hon ville äta lite mer så tackade hon glatt ja.

– Men inte kyckling pappa! Den smakade hundmat. Förklarade hon.

Huruvida hon smakat hundmat tidigare eller ej spelade inte så stor roll, jag kände att kallar man kycklingen för hundmat så hade jag kanske inte lyckats så bra. Men alla andra tyckte verkligen om maten så jag hoppas att det ändå räknas som att middagen blev godkänd. 

Jag vill även tacka barnens val av kvällsfilm denna afton. Jag ser fram emot att se ”Vaiana” för tjugonde gången på mindre än en månads tid. Tur att den är lite rolig ändå, men nu börjar det bli tjatigt. Det viktigaste är dock att barnen är glada och nöjda, så om det krävs att vi ska se filmen om och om igen så kör vi på det. 

Senare samma kväll när jag började förbereda barnen för att borsta sina tänder innan de skulle sova, så hör jag hur Nova börjar gallskrika. 

– Aj! Aj! Aaaaj! Ropade hon och höll sig för ansiktet.

– Vad var det som hände? Vart har du ont? Frågade jag när hon kände sig lugnare.

– I ögat! Jag stack fingret rakt in i ögat! Jag kommer aldrig kunna se igen! JAG ÄR BLIND! Började hon då skrika igen.

Jag förökte trösta henne så gott jag kunde, men hon var i denna stund helt övertygad om att hon blivit blind och aldrig skulle kunna se igen. Även fast fingret bara träffade ena ögat. Jag försökte och försökte, men hon var så övertygad att hon var blind att hon inte trodde mig när jag sa att hon snart skulle se igen. 

– Du kan lika gärna bära in mig till sängen så kan jag ligga där och sova i mörkret när jag är blind. Sa hon sedan.

Jag gjorde som hon sa och vi lade oss tillsammans på sängen där en stund. Jag fortsatte trösta och förklara att om hon öppnar ögonen så kommer hon kunna se igen. Men det tog lite mer än en halvtimme innan hon vågade försöka, och då insåg hon att hon fått synen tillbaka igen. IT’S A MIRACLE! Efter det så somnade hon på någon minut bara. Ett otroligt märkligt avslut på kvällen tycker jag nog allt att det var.

Nu ska jag åka med Nova till tandläkaren så hon får laga sin onda tand. Vi har försökt tidigare men det gjorde för ont då, så nu ska hon få något lugnande innan eller något. Jag trodde hon skulle bli sövd men så var det inte, utan mer drogad verkar det som. Vi kommer sedan få stanna kvar där några timmar innan vi får åka hem, så de ser att hon mår bra. Men sedan ska förhoppningsvis tandvärken vara över. Yippie!

Tack för att ni läser, önskar er fortsatt trevlig dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke för att han kallade mig duckface helt oprovocerat…

De senaste dagarna har visat att jag är en affärsman av rang. Inte nog med att jag nu skapat en hemsida för bloggen på Facebook, jag har även startat ett sidoprojekt med min gode vän Marcus för att tjäna lite extra pengar.

Ja som ni ser så har jag äntligen skapat en facebooksida för bloggen, något som jag planerat att göra länge. Jag kommer i fortsättningen lägga ut nya blogginlägg där, men även fortsätta dela inlägget via min egen facebooksida tills det rullar på av egen kraft. Inbjudningar att gilla och följa bloggen kommer skickas till alla mina vänner på fb, jag hoppas ni vill fortsätta följa bloggen där och även kanske delar den vidare så fler får läsa. På så vis kan jag ju bli rik en dag, så stort tack på förhand!

Vårt andra projekt som Marcus och jag fick en uppenbarelse om sedan derbyt förra helgen, är att låtsas starta ett methlabb. Inspirationen föddes efter att Marcus såg TV-serien ”Breaking Bad”, även om varken han eller jag är döende som seriens huvudperson. Men med mina blivande keminkunskaper och våra gemensamma drömmar om att starta eget och bli ekonomiskt oberoende så blev detta ett naturligt steg att ta. Vi har ju ingen som helst erfarenhet av detta, så det vi fick göra var att dra i lite trådar för att få hjälp med att starta upp projektet. Som det ser ut nu så har vi Johanna, Eriks kära fru, som ser ut att kunna jobba fram en lösning och finansiering av en större bil där vi kan hålla till. Marcus drog i den tråden! Jag fick se till att övertyga en föräldraledig kemist av högsta klass, att påbörja produktutvecklingen av detta projekt som jag med min gedigna erfarenhet sedan kan sätta i produktion. Den tråden drog jag i, asbra!

Så med produktutvecklingen igång ska nu en firmabil köpas in. Detta bör vara en bil som som inte drar uppmärksamheten till sig, och vi var inne på ett husbilsköp. Men att framställa metamfetamin medför en stor mängd giftavfall som måste avlägsnas från husbilen, så för att inte väcka misstankar så är jag beredd att gå ett steg längre och samtidigt lösa avfallshanteringen. 

Tadaah! Detta kan bli vår firmabil tänkte jag, utan den uppséendeväckande texten på sidan förstås. Med denna kan min trådkontakt, kemisten, jobba ostört bak i bilen. Sedan kan Marcus som delägare i projektet ansvara för distributionen i uppstarten tills vi har råd att anställa en chaufför med erfarenhet. Där tänker jag Mogge, men det får bli när verksamheten startat upp ordentligt. Så till en början får nog Marcus köra runt i denna, och likt glassbilens trudilutt påkalla uppmärksamheten för alla potentiella köpare som då kommer springandes. Marcus tar emot beställningarna och jag kan då inifrån sopbilen skicka fram beställningarna. Skulle polisen dyka upp så kan jag bara tända eld på labbet och starta komprimatorn på sopbilen som då förstör alla bevis. För vi vill ju inte bli arresterade, det fins inte tid för sådant. Allt är så sjukt genomtänkt att vi kanske borde ansöka om starta eget bidrag, för det finns väl kvar?

Nu hoppas jag verkligen att alla som läser förstår att vi bara skämtar om detta, och att vi inte kommer starta ett methlabb på riktigt. Även om hela konceptet är så vansinnigt genomtänkt och bra planerat. Och allt detta gjorde vi på mindre än en veckas tid, den effektiviteten förtjänar applåder. Inte sant!

Applåder ja, jag tycker att vi alla förtjänar mer applåder. För jag är övertygad om att alla gör något riktigt bra varje dag, och att få uppskattning för det genom en applåd då och då är inte helt fel. Jag skred till verket, och med en liten justering i livet så kommer jag att bli applåderad varje dag framöver. Från och med nu, genom att byta signalen på väckarklockans larm på mobiltelefonen som ringer varje morgon så kommer jag att vakna till eskalerande applåder. För att jag vill ha det så! Jag har känt mig konstant trött varje morgon i flera års tid nu så jag förtjänar fasen den där applåden när jag kliver upp ur sängen varje morgon. Så det så!

Min vän Erik slängde ur sig en kommentar förra helgen som jag inte kunnat släppa på hela veckan. Det var under diskussioner om snigelslem, LEGO och annat som vi kom in på Roy Fares (han som bakar saker på TV). Jag tror det var jag som kom in på honom när jag nämde min skäggväxt och att jag skulle önska att min skägglinje var lika prydlig som på just Roy Fares. 

– Du, jag skulle inte klaga om man fick SE UT SOM Roy Fares. Avslöjade då Erik.

Marcus har du minnen om detta, utifall jag utrycker mig fel? Men Erik, för min del är det helt okej om du vill se ut som Roy Fares. Jag tror inte din fru Johanna heller skulle ha något emot det faktiskt. Så Erik, i mina ögon kommer du från och med nu alltid se ut som Roy Fares. We love you!

Innan jag avslutar så vill jag berätta om ett matrecept jag såg här i veckan på kyckling gyros. Det såg så himla gott ut! Det fick mig att minnas när vi var på muckresa, eller vad man ska kalla det efter avslutad utlandstjänstgöring i Kosovo. Då reste delar av vår pluton till Kos i Grekland, och där åt jag min första gyros. Rackarns vad gott det var! Så när jag nu såg detta recept på facebooksidan ”Tasty” så vattnades det i munnen. Nu ska det bakas pitabröd, smacka ihop en tzatziki och sedan ska jag bjuda på hemlagad ”chicken gyros”, mums!

Då hoppas jag att ni alla som har facebook fortsätter att följa bloggen där, men ni som är prenumeranter kommer förstås att få ny inlägg till er mail som vanligt. Men som sagt, gå gärna in på facebook och gilla sidan så att den kan spridas vidare. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till nazisternas demonstration i Göteborg igår. Deras människosyn är så hemsk, fy fan vad vidrigt! Jag är för att förbjuda all denna typ av extremism, försök övertyga mig om jag har fel…