Denna fasansfulla sak har skrämt mig varje dag här i Nice. Är det ett duschmunstycke? Är det kanske det läskiga rymdmonstret från filmen ”Alien”? Ful är den i alla fall…

Igår avnjöt vi en fin middag i en by uppe i bergen ovanför Cannes. En riktigt flott restaurang var det. Man blev tilltalad ”sir” och servicen var fantastisk. Maten var god och fint dekorerad, lyxigt helt enkelt.
När vi alla var mätta och belåtna så hämtade bussen upp oss igen. På hemresan presenterades även vinnarna i tipspromenaden/tävlingen vi hade haft på eftermiddagen. Och vi vann! Smarta och duktiga vi! Det var Tero, Camilla, Janne K, Veronica, Henke och jag förstås. Alla fick varsin medalj för den fina prestationen. Grattis laget, det var vi värda!

När vi var tillbaka på hotellet så var det nästan midnatt, och några valde att avsluta kvällen. Vi skulle upp tidigt dagen efter, och även jag var lite sugen på att gå och lägga mig. Men Billy ville bjuda på en drink först, som en fin gest till segern i tävlingen. Det kunde jag ju inte tacka nej till, väluppfostrad som jag är. Så ett glas rom och cola var ett faktum. Slurp!
Det var nog kanske ganska många som stannade uppe en stund ändå, nu när jag tänker efter. Men en efter en försvann de under kvällens lopp, och till slut var vi bara några få kvar. Det var Billy, Lennart, Tobbe och jag som satt kvar. Att gå ut på stan i jakt på en natthamburgare var uteslutet denna natt. Eller först så verkade Lennart tycka att det var en bra idé, men när han insåg att det var Billy och jag som föreslog det så vägrade han. Gårdagens promenerande mitt i natten måste ha satt djupa och gnälliga spår i Lennarts liv. Så vi pratade lite om hur våra uppväxter varit istället. Plötsligt var klockan 02.00 och vi kände oss lite pressade att gå och lägga oss. Vi skulle ju trots allt upp kl.06.30 och påbörja vår hemresa till Stockholm.

Och nu sitter vi här, på planet någonstans ovanför Frankrike eller möjligen Tyskland. Vi har en mellanlandning i Köpenhamn först innan vi är hemma i Sverige igen.
Så nu har jag ju lite tid att reflektera över vår konferensresa. Och jag måste säga att jag är extremt nöjd! Vi har haft otrolig tur med vädret, det har varit varmt och soligt. Platsen är väldigt vackert belägen vid kusten, med de stora havsalperna bakom staden. Byggnaderna var oftast väldigt fint dekorerade, men låg ganska tätt intill varandra. Så det kunde nog upplevas som trångt på sina platser. Men pulsen i staden tycker jag var lugn och alla var trevliga. Det var endast ett fåtal tillfällen som vi stötte på en fransman/fransyska som inte kunde eller ville prata engelska. Men annars var det ganska mycket turister som pratade engelska utan problem. Roffes franska hjälpte föga de få gånger han försökte när jag var med.
– Pli plah ploh flih. Sa han med fransk brytning.
Det var så de lät enligt honom och han försökte använda sig av det vid ett par tillfällen. Men utan större framgång. Jag tyckte det lät roligt, och att han var duktig som försökte. När jag själv skulle säga exempelvis ”merci” eller ”pardon” så fick jag nåt virus eller mental blockering. Allt bara låste sig, och i paniken som infann sig så försökte jag snabbt byta till engelska. Det språksteget gick absolut inte, istället stod jag oftast där med gapande mun och tom blick. Jag såg garanterat inte smart ut…

Dessa läckerbitar väntade på hotellrummet när vi checkade in under vår första dag. De kallas macroner, inte makaroner alltså. Billy och jag smakade i oss två macroner vardera. Jag valde den rosa och mörkbruna, Billy valde den gröna och den som ser ut som en liten Big Mac. Den gröna var delikat, medan den lilla Big Mac:en smakade som något annat som också är brunt. Ja… Min rosa var lite hollonaktig och inte min favorit, medan den mörkbruna smakade krämig choklad. Mums!

Hur de lyckades parkera sina bilar är dock ett mysterium. De har förstås en hel del små bilar här, men ändå. Bilarna stod oftast inklämda med enbart några centimeter till godo fram och bak. Och det såg ut som att de var parkerade uppe på trottoaren. Hur kom de dit? Jag har en teori om att man bara lämnar sin bil framför en lucka längs gatan, sedan kommer det kranbilar som cirkulerar i staden och lyfter in dem på plats.

Maten då! Det världskända och omtalade franska köket! Det har blandat och gett, tycker jag. Generellt sett (förlåt mig kära Jenny för att jag generaliserar) så var maten ganska smaklös. Om jag förstått det rätt så vill kockarna få med så mycket smaker som möjligt, och ska inte behöva kryddas alls när den väl serverats. Därför saknades det oftast salt och peppar på matborden. Och på de ställen det fanns så var man alltid tvungen att smaka på maten först innan man saltade eller pepprade. Annars förolämpade man kocken om det upptäcktes. Jag tyckte de flesta varmrätterna behövde lite salt. Förrätterna var oftast goda i form av patéer eller sallader med fisk eller skaldjur. Inga större favoriter i min värld kanske, men det var ändå ganska gott. Desserterna däremot var oftast väldigt goda! Perfekt balanserade i smak och inte överdrivet söta.
Vi blev alltid serverade vin till måltiderna. Och jag tycker tyvärr inte att något vin var jättegott. Eller jo, ett rödvin som serverades på Le Frog var väldigt gott. Men det var italienskt. Jag som älskar rödvin annars och blir så poetiskt ödmjuk när jag dricker det. De jag smakade här föll mig aldrig riktigt i smaken. Igår fick vi ett vitt vin till middagen, det var däremot jättegott. Så för att summera det franska köket, då tycker jag att det var oftast fint för ögat men lite för smaklöst. Och vinerna får godkänt, inte mer.
Nu låter jag nästan lite gnällig, men så är det inte. Jag hade kanske lite för höga förväntningar på maten, men är ändå nöjd med vad som serverats.

Så jag kommer minnas Nice som en vackert belägen stad. Havet! Alperna! Man kan inte begära mer. Sedan gillar jag palmer, och det fanns det gott om här. Stranden bestod av sten, men vattnet var härligt blått. Hamnen med alla yachterna var häftig att se. Trodde kanske att det skulle rulla runt fler lyxbilar än vad det gjorde. Men en och annan Ferrari, Porsche och även en Rolls-Royce fick jag se! Så jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka hit en vacker dag. Det har varit riktigt nice i Nice!

Men trots ett flertal nätter med god sömn flera timmar i streck, så längtar jag väldigt mycket efter min familj. Det ska bli skönt att komma hem igen.
Tack för att ni läste detta monsterinlägg. Ha d biff!

DAGENS JERKER måste gå till Sune som ”glömde” bort att väcka Anders när han gick upp imorse. Vilket resulterade i att Anders hade 7 minuter på sig att packa och göra sig klar innan bussen skulle ta oss till flygplatsen. Den spretiga frisyren han hade när han klev ombord på bussen vittnade om vilken tuff morgon allas vår Ubbe hade…

Jag vågar knappt erkänna det, tänk om Jenny blir avundsjuk där hemma. Men idag sov jag tills kl.08.30 utan avbrott. Eller jo, jag vaknade några gånger av att sirenerna från utryckningsfordon passerade nedanför oss på gatan. Det är så varmt på rummet att vi valde att lämna balkongdörren öppen inatt. Så det var mycket svalare, men alla oljud hördes såklart. Men det var det värt!

Igår hade vi lite fritid innan middagen. Så Billy, Henke, Janne, Erkki och jag promenerade runt och shoppade lite. Mina byxor gick sönder igår så jag blev tvungen att köpa nya. Kunde ju inte ha ett stort hål framme vid skrevet när vi ska ut på finrestaurang. Annars hade det ju varit lugnt!
Vi följde Erkkis önskan om att gå ner till havet. Men allt detta promenerande tog ut sin rätt, vi blev törstiga. Billy var tydligen torr ända ner i magsäcken. Så här fick skyddsombudet Jimmy rycka in, och vi kunde snabbt slå oss ner på en liten uteservering. Lite Corona gjorde susen för min del, och snart var jag redo att gå vidare.

På vägen hem till hotellet igen så stannade vi till på en mataffär för att köpa lite vatten och öl att ha på rummet. Här mötte vi Jenny, Kaisa, Lennart och Tobbe som hade kommit på samma smarta idé. Sedan begav vi oss tillbaka till hotellet igen. Lennart bankade då på hos Anders och Sune för att visa dem bag in boxen (5 liter) med rosé vin som de inhandlat.
– Va fan vill du? Frågade Anders.
– Kolla! Ropade Lennart och höll upp sin vinbox.
– Va är det för skit? Frågade Anders.
– Men det är ju vin. Förklarade Lennart.
– Skiter väl för fan jag i. Sa Anders och drog igen dörren.
– Men, det är ju 5 liter… Sa Lennart innan han sedan återvände till sitt rum.
Troligen hann både han och Tobbe smutta i sig en del av boxen, varför jag tror det kommer jag återkomma till senare.

På kvällen åt vi middag på restaurang Le Frog, ett mycket trevligt ställe. Dock upplevde jag det som att vi var lite för många, de hade svårt att hänga med i tempot när de skulle servera. Och de lyckades välta ut vinglas på bordet bland annat. Men maten var god! Inga grodlår vad jag kunde se, kanske att jag inte behöver äta varken grodlår eller sniglar under denna resa. På vägen hem från restaurangen så besökte vi en dansklubb. Men jag vet inte om jag börjar bli gammal, för det var alldeles för mycket folk och musiken spelades alldeles för högt. Så efter en drink gick många tillbaka till hotellet. Måste först bara visa storleken på Anders öl som han stoltserade med. Ni ser mitt stora glas med Mojito till vänster, och Anders akvarium med öl bredvid…

När vi kom till hotellbaren så var den stängd, till allas förtret. Så vi samlades på innergården med all dricka vi kunde samla ihop från våra rum. För min del blev det bara en stor öl. Ansvarsfull som jag är!
Plötsligt ramlar Lennart in på gården, hans balans är inte sig lik. Men glad är han! För han gick tydligen vilse på vägen hem, och fick gå enorma omvägar innan en vänlig själ hjälpte honom i rätt riktning. Han var ganska dragen, och överlycklig över att ha hittat hem. Jag tror att just vinboxen jag skrev om tidigare lagt grunden för detta välmående. För han drack tydligen inte så mycket under middagen. Men vad gör väl det, så länge man har läget under kontroll.
Efter ett tag blev vi hungriga igen. Så Billy och herr Nilsson tyckte att vi borde gå till McDonalds. Jag nappade direkt på detta, Anders med. Och Lennart tyckte det var en briljant idé! Så vi begav oss iväg mot McDonalds som låg ett par hundra meter bort från hotellet. Efter 50 meter så ångrade sig Anders och gick hem igen, medan vi fortsatte vår färd och pratade om hur gott det skulle bli med en ”royal with cheese”. Men när vi kom fram, så var det stängt. Typiskt! Lennart började gnälla, kissnödig var han också. Men herr Nilsson visste att det fanns en annan McDonalds i gamla delen av Nice, så vi började gå. Det var mycket folk ute, men det var inga matställen öppna någonstans där vi for fram. Lennart blev gnälligare och mer kissnödig, det började bli bråttom. Men det fanns ingenstans att kissa. Vid ett tillfälle kände han sig dessutom förföljd av tre mörka tjejer. Vi förstod inte vad tusan han pratade om, vi hade bara hamburgare på hjärnan. Vid en gränd var det akut, nu bara MÅSTE Lennart kissa.
– Här blir skitbra! Ljust och bra. Brölade han och vinglade fram till husfasaden.
Problemet var att ljuset i gränden var blåljusen från en polisbil som stod där. Så vi hann avbryta honom innan brottet var ett faktum. Sedan gick vi vidare. Lennart var nu hjärtligt upprörd, och var less på att gå. När vi äntligen kom fram så var även denna McDonalds stängd. Vi blev ganska besvikna, var tusan äter folk i den här staden på natten? Vi går vidare bortåt och letar tänkte vi.
– Men va fan! Jag orkar inte mer! Jag har redan gått vilse ikväll och gått hur långt som helst. Nu går jag hem! Ropade Lennart uppgivet och började gå åt helt fel håll.
Vi fick stopp på honom och övertalade honom att följa med oss igen. Men efter säkert en timmes promenerande så gav vi upp, inget verkade vara öppet. Det blir tydligen ingen hamburgare för oss denna afton. Då blev Lennart förvandlad till Gnällart…
– Jag tänker aldrig gå ut med er igen! Jag skulle ha gått upp på rummet direkt när jag var tillbaka förut, vad fan skulle jag med er för. Klagade han högt.
Vi skrattade och hade väldigt roligt åt hans misär.
– Åh, jag har ju chips på rummet! Fan va gott. Utbrast Lennart.
Vi fortsatte vår väg tillbaka hem, men förstod först nu att vi måste ha gått en lång väg för att hamna där vi nu var. Men vi kände igen oss i alla fall, så vi visste att vi var på rätt väg. Men Lennart hävdade motsatsen.
– Nu går ni ju helt jävla fel! Ditåt ska vi! Sa han och pekade i riktningen ut mot havet.
Vi skrattade och förstod nu varför han gått vilse tidigare samma kväll. Hans lokalsinne var ju under all kritik. Han uppskattade inte detta dock, och trodde fortfarande att vi gick åt fel håll.
– Men nu går vi ju ännu längre bort! Åh jag kommer aldrig komma hem igen. Och nu är säkert Tobbe tillbaka i vårt rum och käkar upp alla mina chips. Fan också… Sa Lennart uppgivet.
Vi började smått ledsna på hans gnällande och frågade om han någonsin skulle bli tyst.
– Gnälla är min grej. Svarade han bara.
Efter en lång lång promenad såg vi äntligen skylten utanför vårt hotell. Och vi beslutade oss för att gå upp på rummen för att sova. När Lennart klev ur hissen på sin våning så vände han sig mot oss.
– Jag tänker aldrig gå ut med er igen. Sa han lågmält.
Sedan försvann han iväg i den mörka hotellkorridoren. Billy och jag skrattade hela vägen till hotellrummet. Sedan somnade vi gott efter nattens långpromenad.

Idag åt vi lunch vid ett torg där det fanns massor av blommor, färsk fisk, frukt och grönsaker.

Sedan hade vi en hemlig aktivitet efter lunchen. Det var som en sorts tipspromenad runt i staden. Ännu mer promenerande alltså. Vi startade på torget och gick sedan runt större delen av Nice. Vi delades in i grupper och fick svara på frågor på en surfplatta när vi tog oss till de olika platserna. Här ser vi några fina yachter nere vid hamnen som vi passerade på under vår framfart.

När jag avslutat min avundsjuka över alla rika människor med båt så kände jag mig manad att fortsätta. Det blev till och med lite löpning på slutet för att hinna i mål. Det var väldigt varmt, tror min piké blev så fuktig och varm att den rev sår på bröstvårtorna när jag for fram. Huva! Vid middagen senare ikväll kommer vinnarna att presenteras. Hoppas vi vinner!

Berättar hur det går imorgon, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Alex. Han bad mig ta ett kort på honom med hans mobil, och det var ju inga problem. Men när jag var klar och lämnade över mobilen igen så fick jag en godis. Är jag någon jäkla hund som gjort ett trick eller? Vänta du bara Alex…

Uppvaknandet idag var annorlunda, det var alldeles tyst gentemot min vanliga vardag. Jag vaknade ungefär 06.30 av att det var vansinnigt varmt i rummet. Luften var tung och det låg en man i andra sängen som sov. Det var såklart bara min rumskamrat Billy, men det var inte lika självklart när jag var nyvaken. Efter några långa sekunders funderande kom jag underfund med vem han var och lyckades sedan somna om en kort stund. Men snart skulle väckarklockan ringa, dags för morgondusch och en efterlängtad hotellfrukost!
Oron över att det skulle erbjudas en liknande frukost som i Italien infann sig i hissen på vägen ner. Den är nämligen inte alls i min smak och lite snålt tilltagen vad gäller urvalet av mat. Men den franska frukosten var väldigt bra! Gott bröd, goda ostar, äggröra, korv och läskande juice. Och naturligtvis kaffe! Snabbt var man pigg och med i matchen igen.
Sedan bar det av till parfym muséet Fragonard. På vägen dit passerade vi Cannes, där den berömda filmfestivalen hålls. Men vi passerade bara ovanför staden, men fick en fin överblick av bukten som går in i staden. När vi kom fram till staden Grasse hade vi nått vår destination. Här på muséet fick vi en guidad rundtur om hur de utvinner dofter, eller essenser som jag tror de kallar det. Exempelvis så fick vi veta att det går åt ca 5 ton rosor för att utvinna 1 kg essens. Det är många rosor det…
Det var en väldigt engagerad och lite energisk fransk kvinna som guidade oss. Hon sa ”allo” väldigt ofta, lite kul tyckte jag. Rundvandringen avslutades med en doftprovning av några parfymer som de tillverkade. Vi fick lära oss skillnaderna mellan eaux de toilette, eaux de parfum och slutligen parfum som är den finaste varianten. De olika benämningarna beror på mängden parfym i innehållet, där parfum tydligen är den finaste och bästa man kan köpa som konsument.

Därefter åkte vi vidare till nästa ställe, parfymhuset Expressions Parfumes. Här tillverkas parfymerna vi använder i tillverkningen av våra blandningar på jobbet. Men de var även leverantörer till exempelvis Loréal, som är en väldigt stor aktör på marknaden.
Här fick vi se hur de tillverkade alla parfymer och vilka kvalitetskontroller de har på sina produkter. Inte illa alls, de verkar väldigt noggranna och seriösa. Men det är tydligen stenhård konkurrens på deras marknad så det krävs en hel del engagemang för att lyckas. Men det var en intressant upplevelse!
När vi var klara så åkte vi in mer centralt i staden Grasse för att äta lunch, de flesta verkade jäkligt hungriga nu. Grasse ligger på alpernas sluttning kan man säga, så det var mycket backar i staden. Passade på att ta några fina bilder innan det var dags att äta. Och denna gången var nog den bästa maten hittills, väldigt gott!

På vägen hem igen så undgick nog ingen det faktum att Anders var kissnödig. Väldigt kissnödig! Toaletten på bussen var låst, så det var bara för Anders att nypa ihop. Detta engagerade en hel del andra som började tala om forsande bäckar och påminde om hur långt kvar det var innan vi var framme vid hotellet. Men någonstans på vägen körde vi i en plötslig grop eller svacka, och ett högt ”åååh” utbrast från vår kissnödiga herre. Jag trodde nästan att han kissade på sig, men så var ej fallet. Sympatierna började växa i bussen för Anders och efter ett tag stannade vår chaufför för att släppa ut Frankrikes just nu kissnödigaste man.
– Åh gud! Åh gud vad bra. Tack! Utbrast Anders när han sprang ut på gatan.
Att passerande bilar tutade bekom honom knappast. Och tydligen var även några av de som retades ombord på bussen kissnödiga för de försvann ut lika snabbt de. Men sedan var alla nöjda och bussen kunde fortsätta sin resa till hotellet.
Nu passade vi på att gå ut och shoppa lite innan vi skulle samlas för middag på restaurang Le Frog. Blir det grodlår tro?

Trevlig helg på er alla! Ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till Erkki. Han tänkte prova på att dofta lite mer feminint ikväll, genom att bära lite av damparfymen han köpt på Fragonard. Detta tror han ska locka till sig lite intresse från det motsatta könet. Men jag tror mer att hans rumskamrat Janne kommer komma krypandes över till honom, i sömnen, senare inatt. Iklädd enbart sina omtalade öronproppar, om han nu sover eau naturelle. Så förvånad Erkki kommer bli mitt i natten…

Klockan var 03.10 inatt när väckarklockan ringde. Likt en zombie, jag har lärt mig hur de funkar numera, steg jag upp och gjorde mig klar för avfärd. Bussen till Arlanda gick 04.15, väl ombord avnjöts en frukostpåse som jag var för trött för att äta. Men vad gör det, vi var ju äntligen på väg till franska rivieran. Nice here we come!

Här har vi landat och sitter på bussen som ska ta oss runt på en guidad rundtur i staden. En selfie var mycket nödvändigt. Cirka 20 grader varmt, mm…
Det jag noterade vid inflygningen innan landning var de superhäftiga yachterna som gled runt nedanför oss. Samt att det var fler swimmingpooler än hus, gissar att folk är rika här!
Vi åkte upp en bit och fick en vacker överblick över staden. Jag kommer trivas bra här!

På väg till hotellet passerade vi den långa strandpromenaden. Jag borde definitivt tagit med mig joggingskorna, tänk att få börja dagen med en löprunda längs denna kust…

På hotellet åt vi lunch, jättegott! Har nog aldrig ätit fransk mat tidigare, men den var smakrik. Noterade att det ej fanns salt och peppar på borden, de hävdar att maten ska vara färdigkryddad när den serveras. Men jag ville ha salt. Bara lite, men vågade inte be om det. Då kanske jag skulle förolämpa det välkända franska köket och åka ut med huvudet före… Merde!
Efter lunchen så satt vi i konferensrummet hela dagen. Där togs många viktiga saker upp och det blir spännande att återgå till jobbet nästa vecka igen. Men det blir säkert hur bra som helst!

Nu väntar middag på stan, trevlig kväll på er. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de i rummet bredvid oss. Vi har en hemlig dörr in dit, men ingen svarar på våra rop där inne. Hur upptagna får man vara? Billy och jag är förvirrade…

Jag sänder iväg en varm hälsning mitt i påskhelgen till alla läsare där ute. Glad påsk!

Jesus, ja han vet alla vem det är. Och vad som hände denna helg för ca 2000 år sedan. Ni som inte känner er säkra eller vill uppdatera er i ämnet, se ”Life of Brian” av Monty Python så är ni snabbt med på banan igen. Always look on the bright side of life…

Vi firade påsken här hemma i år. Det fanns planer på att resa till Tallebo över påskhelgen, men det gick ej av logistiska skäl. Vi får helt enkelt inte plats i bilen allihop med barnvagn och packning. Men till nästa år ligger jag steget före! Det finns planer på att byta bil senare i höst. Bye bye KIA Carnival, well hello there Hyundai Santa Fe!
Men det får bli ett senare projekt. Igår kom min syster Linda och hennes sambo AIK:aren ut och firade påskafton med oss här ute i vildmarken. När vi såg deras bil parkera utanför så ropade jag på Freja att de var här nu. Så hon sprang och öppnade dörren för att välkomna dem, men blev snabbt lite fundersam. Linda gick in i lekstugan.
– Men pappa, hon går in i fel hus. Sa Freja förvånat.
Då förstod jag plötsligt varför Linda var där och tog med mig Freja tillbaka in i huset igen. Hon gömde ju påskägg till barnen inne i lekstugan. Och när vi hälsat på varandra och fixat lite kaffe så fick barnen ge sig ut på jakt efter påskäggen. Tydligen så hade Linda sett påskharen (vem av Jesus lärjungar var det?) smita ut ur lekstugan när de kom med bilen. Freja blev lyrisk och sprang dit, med stapplande tvillingar som följde efter så fort de kunde.
– Det finns ägg här inne! Ropade Freja när hon kom in i stugan.
– Oooj! Sa Theo förtjust.
– Dääääää! Skrek Nova och pekade tydligt på äggen.
Vi samlades sedan på trappan för att öppna äggen. Det var leksaker, smaskigheter och russinpaket. De blev jätteglada! Det var väldigt varmt ute i det fina vädret, men jag hittade ett gömställe. I bakluckan på Carnivalbussen, där ville även twinsen sitta och slappa en kort stund. Sedan började de samla stenar som de kastade in i bilen. Nej nej nej…

Sedan blev det premiär för grillen! Istället för att äta traditionell påskmat, det gjorde vi på långfredagen, så grillade vi hemmagjorda hamburgare och majskolvar. AIK:aren bjöd på en öl som det stod Solna på, trodde först att jag skulle bli förgiftad. Men jag var tydligen resistent mot AIK öl, det känns skönt att vara Djurgårdare! Men den slank ner, och någon öl till för den delen. Majskolvar var spännande för barnen.
– Oj oj oj! Sa Theo.
– Nam nam nam! Sa Nova.
Freja vet vi ju sedan tidigare att hon älskar majs. Men hon har haft problem med en blåsa på insidan av kinden senaste dagarna, och har svårt att tugga maten. Så hon knaprade bara lite på sin och sedan var hon klar.
Till kvällsfika hade jag trollat ihop en Key Lime Pie, så gott! Synd att man var så mätt efter middagen bara, orkade bara äta en tunn skärva. Det var en trevlig och smaskig påskmiddag, kul att göra något annorlunda. Tack för påskäggen och sällskapet Linda & Micke!

Idag var jag ute och jagade påskharen på morgonen. Jag hann ju inte med min joggingtur igår så då fick jag kämpa lite extra idag. Det börjar fasen bli varmt att springa nu, funderar på att byta till shorts imorrn. Det blir inga fula löparshorts som slutar nedanför skinkorna och fladdrar frisk för vinden. De är så fula att då kan jag lika gärna sätta på mig knästrumpor och sandaler också. Sedan finns det något som jag noterat att andra löpare har på sig, som påminner om tights eller cykelbyxor. Inte heller min grej, fult det med. Men det är bara min åsikt. Nej, istället blir det härliga fotbollsshorts. De känns mycket bekvämare och ser betydligt snyggare ut än allt annat. Jag borde bli fotbollsproffs nu när jag orkar springa lite igen. Jimmy Baggio… Il capitano!

Insåg precis att man inte kan bli fotbollsproffs när man har fyra hakor. Fettot inom mig påpekade detta…

På eftermiddagen tog vi med barnen på promenad till lekparken. Där höll de igång i sandlådan, gungade och lyckades även lura upp mig i rutschkanan. Sedan fikade vi i solen innan det var dags att gå hem igen. En riktig mysdag!
Sedan kom barnens morfar Roger på besök. Det är Jennys pappa för er som inte vet om det. Han hade med sig påskpresenter till barnen i form av pussel och spel! Mycket uppskattat, tack så mycket!

Nu har vi snart ett radhus om vi har tur! Han som säljer radhuset har accepterat vårt bud, så nu återstår det bara att få allt klart med banken. Om allt går vägen så går flyttlasset redan i juli. Honk honk! Mer information om detta kommer senare.

Nu har vi tittat på de där jäkla zombierna igen, åh vilken jobbig serie! Klarar inte av att se mer snart, men man måste ju. Vill ju inte ge upp hoppet om de stackars människorna som kämpar för sin överlevnad. Men nu räcker det för idag, dags att sova i ren ilska. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den svettiga gubben som stirrade på mig när vi möttes på min joggingrunda idag. Hade god lust att fråga vad han glodde på. Men skulle troligen få ett elakt svar om mitt utséende så jag avstod. Storsint av mig! Men du får dagens utmärkelse ändå… Gubbjäkel!

Det är torsdag i still veckan, även kallad skärtorsdagen. Det betyder torsdag före påsk. Denna dag tvättade Jesus fötterna på lärjungarna. Varför vet jag inte, måste fråga min favorit Yvonne som är präst. Hon kan garanterat detta.

Jag har inte levt så länge, men detta är nog första gången jag är helt ledig på skärtorsdagen. Att arbeta halvdag har varit det vanligaste alternativet, men att vara helt ledig gör ju inget. För igår var jag galet trött när jag kom till jobbet. Jag stämplade in och bytte om till arbetskläder utan att veta vad jag höll på med. Sedan mötte jag Jan banan vid stämpelklockan på vägen ut till fikarummet.
– God morgon Janne. Sa jag med rosslande röst likt Sean Connery.
– God morgon. Svarade Janne och såg lite trött ut han med.
– Janne… Om man trycker på alla knappar samtidigt på kaffeautomaten där nere, blir det irish coffee då? Frågade jag hoppfullt.
– Det vore nåt det, men skulle inte tro det du. Suckade han och gick med tunga steg in i omklädningsrummet.
Jag var för trött för att minnas min egen tes när jag väl stod vid kaffeautomaten senare. Det blev en vanlig kaffe med mjölk, men den gjorde underverk. Jag kände mig piggare efteråt, och den lät så pass högt när den malde bönorna att jag inte hörde Henkes babbel. Han säger ju sällan något snällt om mig ändå, trots att jag är så lång och välbyggd.

Idag kom det barn och knackade på vår dörr, utklädda till påskkärringar. Detta var vi ju förberedda på, och hade laddat upp en stor skål godis. Vi förklarade för Freja att hon kan få ge godis till dessa små påskkärringar som kommer och knackar på. Det ville hon gärna, och hon ville ha en klausul i den överenskommelsen. Att varje gång en påskkärring fick godis, så skulle hon få ta en godis. Efter att ha gått med på detta så väntade vi i hennes rum, och Freja spanade konstant ut genom fönstret. Till slut hände det.
– Titta pappa! TITTA! Trollkarlarna! Nu kommer dom! Trollkarlarna kommer nu! Ropade hon högt av glädje och sprang till ytterdörren.
Trollkarlar, vet ej vad hon fick det ifrån. Hon öppnade dörren och gav dem godis. Sedan tog hon själv godis och sprang tillbaka för att spana i fönstret. Jag förklarade att de kallas för påskkärringar, inte trollkarlar. Freja instämde, och mumsade sedan vidare på sin godis. Det tog inte lång tid innan det kom nya påskkärringar.
– Trollkarlar! Ropade hon och sprang till dörren igen…

Freja kan väldigt mycket själv numera. Som när vi satt och åt middag igår till exempel, så erbjöd jag mig att fixa hennes sönderfallande taco. Eller fajita, vet inte vad de heter. Sån där stark taco i mjukt bröd som man viker ihop och äter med händerna. Det lät i alla fall ungefär såhär.
– Din håller på att tappa din mat, vänta så ska jag vika ihop den åt dig igen. Erbjöd jag mig, gentleman som man är.
– Nej. Nä! Kan hälv! Svarade hon vresigt.
– Jaha, ja okej då. Visa mig. Svarade jag lugnt.
– Jag kan hälv! För jag är treåringen! Hurra hurra hurra! Sa hon högt och bestämt.
De svaren är roliga och kommer allt oftare. Sedan brukar det fortfarande sluta med att hon gnäller iväg ett ”det går inte” i hälften av fallen. Men hon lär sig, så det är bara att tålmodigt se på.

Igår var Jenny på arbetsintervju, det verkar ha gått bra. De ska kalla tillbaka några när de gallrat bort de som inte var intressanta, hoppas hon blir en av dem!
Under tiden var min syster och mor här för att ta hand om Nova och Theo. Max och lilla hunden Tindra var också här, det märkte jag när jag kom hem. Theo gick runt och ropade på gräsmattan ute.
– Maaaj! Maao! Lät han och letade efter hunden.
– Theo, det är ingen katt. Det är en hund, hundar säger voff! Förklarade jag iträdd min fadersroll.
– Maaaj? Sa han frågande och tittade på mig.
Det tog upprepade försök att få honom att låta som en hund och inte en katt. Men vad gör det, han älskar djur verkar det som. Och klappar väldigt försiktigt, men kan även peta ett nyfiket finger i hundens ansikte om han får chansen.
Nova som varit livrädd för hundar tidigare och skrikigt högt av skräck när hon såg dem, tycks ha övervunnit sin rädsla. Nu jagar hon efter sin farmors vovve i full fart.
– Däää! Däääää! Ropar hon högt och pekar på hunden när hon springer efter den.
Nu behöver det inte betyda att hennes rädsla för hundar helt försvunnit. Hunden Tindra är ju ungefär lika stor som en ölburk och jättesnäll. Vi får se vad som händer i framtiden när större hundar kommer på besök. Just det, måste skriva upp det på min önskelista! Jag… Önskar… Mig… En Jämthund… Som… Ska… Heta… Pubert… Klart!

De fick påskpresenter av sin farmor innan hon åkte hem! Nova och Theo fick varsitt paket med zoo-kex och varsitt hundgosedjur. En succé! Freja fick påskgodis och en Pippi Långstrump peruk. Även det en succé! Den har hon haft på sig vid flera tillfällen redan här hemma. Men även Theo upptäckte den och jag hittade honom i hallen med peruken på huvudet…

Nu måste jag äta väldigt mycket mat, är så otroligt hungrig. Trevlig skärtorsdag på er, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jenny. Inte min sambo, utan en annan. Jenny a.k.a Blondie! Hon tyckte det var pensionärsvarning på mitt uttryck ”dra mig i benet” i förra blogginlägget. Vem är egentligen äldst av oss att veta sådant? Hm? Hahaa!

I helgen upptäckte jag paradiset. Det ligger tydligen där jag växte upp, i Haninge…

Rykten om detta paradis har cirkulerat ett tag nu, men jag ville inte riktigt tro på det jag hört. Så när Freja och jag besökte Erik, Johanna och deras två söner i lördags ville vi undersöka detta paradis.
Men först stundade en härlig fika i Eriks och Johannas nya hem, ett jättemysigt radhus. Och jag fick en speciell känsla redan utanför huset.
– I feel a great disturbance in the force. Sa jag för mig själv, Freja skulle ändå inte förstå.
Det var redan någon annan där när vi kom, en guldkantad gäst. Saltsjöbadens guldgosse! Marcus som jag trodde var sjuk, han var där. Och sedan kom Mogge och Amanda. Saknades gjorde Tommy, Jossan och Tuva. Där härjade någon sjukdom tyvärr, men då får vi se till att träffa dem en annan dag istället. Vi som var där hade trevligt i alla fall, tackar för fikat!
Sedan när det var dags att åka hem så stannade vi till utanför detta omtalade ställe. Paradiset. Och dra mig i benet, vad jag blev överraskad. Det var jättemycket folk, men det fanns även 750 sorters färskt godis att välja mellan. Vi pratar om Godisbolaget, mitt nya favoritställe! Paradiset…

Jag var ute och sprang i helgen. Märkligt, men det kändes lättare nu än tidigare. Jag valde faktiskt en ny löprutt denna gång. Nu tog jag modet till mig att springa genom skogen där eventuella zombies gömmer sig. Men jag såg inga, det kan förstås ha berott på att jag sprang för livet genom skogen. Med musiken på högsta volym i hörlurarna för att slippa lyssna efter mystiska ljud. Jag kan ha vrålat hela vägen fram genom skogen, det minns jag inte. Det var ju så läskigt. Men belöningen jag fick efter att ha sprungit ut ur skogen var en enastående utsikt. Nu fortsatte vägen längs med vattnet i viken, det gjorde mig rofylld och gav mig en extra knuff resten av vägen. Heja mig!

En annan belöning måste ha varit de fyra paket med winegums som väntade hemma. Sandra, min broders sambo, hade köpt dem till mig när hon var på Åland senast. Tack så jättemycket Sandra! Det var värt all halsbränna, så himla gott!

Imorgon ska Jenny på anställningsintervju! Hon sökte ett vice butikschefsjobb nere vid hamnen i Gustavsberg. Vilket skulle vara otroligt bra, då har hon ju nära hem. Enkla resvägar till och från jobbet, låter ju toppen. Så jag håller tummarna att det går bra för henne!
Twinsen kommer under tiden vara hemma i tryggt förvar med sin faster, Linda. Eventuellt skulle deras farmor Cina också komma ut och leka en stund med dem. Så trevligt, det kommer gå så bra så!

Nu tycker jag att vi alla ska sova lite inför den stundande påskhelgen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Det känns bäst så…

”Ja må han leva, igår! Ja må han leva, igår! Ja må han leva ut i hundrade år! Igår!”

Grattis lillebror Max! Ja nu har han blivit tonåring, 13 år fyllde han igår. Känns jättekonstigt, ska han växa och bli stor? Han har ju alltid varit så liten, min lilla lillebror. Haha, vilken märklig känsla. Men det är klart att han måste bli stor, och det blir roligt att följa hans utveckling nu i tonåren. Älskar dig lillebror!

Friska barn. Kan man använda de orden i samma mening i vår familj? Ja, vi har nästan aldrig friska barn. Så kan vi säga…
Theo har ju varit sjuk hela veckan, men nu mår han bättre. Vi träffade läkaren idag igen och det ser bättre ut. Öroninflammationen har börjat avta, och slemmet i luftstrupen har minskat. Hans inhalator som vi ger honom fungerar väldigt bra, tack och lov.
Men när Theo nu är på bättringsvägen så gör vi som vanligt, Nova tar över sjukdomarna. Hon var väldigt kinkig igår, så vi anade oråd och lät läkaren undersöka henne med idag. Och mycket riktigt, nu har hon också fått öroninflammation…
Så det här med friska barn, det är bara en myt. En legend. Så det är väl tur att jag tror på sådant…

Tänk att man kan bli så lycklig över att få träffa gamla bekanta! För igår dök två personer upp på jobbet, två gamla kollegor kan man säga. Nämligen Mange och Patrik!
Under mina år i byggsvängen så träffade jag dessa trevliga och resliga (de är båda minst 2.5m långa) herrar nästan varje morgon hos grossisten där vi köpte vårt material. Så nu när de kom för att isolera rör i våra produktionslokaler blev jag lite lyrisk. Vi hann tyvärr inte prata så mycket, men det var kul att ses i alla fall. De hann med att poängtera att min frisyr var fin. Tack! Den har jag ju inte riktigt valt själv, som jag nämt i tidigare blogginlägg. Jag har ju inget hår kvar snart, så vad ska jag göra. Finns bara en accepterad frisyr för oss tunnhåriga och utan hår, det är rakat. Sedan finns ju den omtalade frisyren där man kammar håret från sidorna över flinten uppe på skallen. INTE OKEJ! Som mr Earnie McCracken här…

Men jag tycker i alla fall att det var skoj att träffas igen, och gick hem med många gamla minnen som kom tillbaka. Främst vår resa till Florida, där de tog de väl hand om mig. En av de roligaste resorna jag gjort! Hoppas de kommer tillbaka och isolerar lite på jobbet snart igen. Det gäller även dig Jocke! Kan ni ragga lite jobb i mina hemtrakter någon gång så att jag får äta en riktig byggarlunch igen! Kaffe också, med mjölk tack!

Nu har vi snart sett klart på andra säsongen av The Walking Dead. Jag blir bara arg nu när jag tittar. Inte för att den är dålig, tvärtom! Den är bra, MEN så jobbig att titta på att man rycks med i deras elände. Hoppas verkligen vi slipper uppleva något liknande i verkliga livet, för alla de jobbiga beslut de måste ta i den serien kan man ju omöjligt leva med. Och sedan är zombies inget för mig. De bits…

Nu ska jag försöka sova och INTE lyssna efter väsande ljud utanför fönstret. Sov gott med ett öga öppet, ha d biff!

DAGENS JERKER går till manusförfattarna av serien The Walking Dead, fan va jobbiga ni är!
Och det känns bättre om även Tessan och Billy får utmärkelsen för att låtit mig övertalas till att titta på detta….

På kanalen med överlägset mest reklam, TV4, dyker hon ibland upp och bakar smaskiga saker. Jag pratar om Leila, min nya fiende…

Hon får allt att se så enkelt och elegant ut. Så när jag googlade på ett recept för att göra en hederliga kladdkaka föll valet på hennes variant. På bilden ser den ju onekligen smarrig ut, och har sjunkit ihop till en härligt kladdig sörja i mitten. Den kommer bli perfekt!
Igår eftermiddag kom goda vänner förbi, vi snackar mannen med de tappade kärlekskilona och en profil som liknar självaste Tom Cruise. Ni förstår väl att det bara är Mogge som passar in på den beskrivningen. Med sig hade han såklart sin bättre hälft, Amanda!
När man får finbesök så tyckte både Freja och jag att nu bakar vi Leilas kladdkaka till fikat. Det gick smidigt, Freja slickade rent bunke och visp, sedan åkte läckerheten in i ugnen. Vad som hände sedan är ett mysterium. För när kakan var klar och senare skulle serveras var den stenhård. Torr och helt värdelös! Nja, inte helt värdelös kanske. Den skulle duga gott som ”fot” åt ett parasoll, eller rankas som ett farligt vapen i krig när Ryssland anfaller. Trist! Spelade ingen roll hur mycket grädde vi hade på, för den vart så misslyckad. Så nu är du med på min svarta lista Leila…

Idag åkte vi in med Theo till Skärgårdsakuten. Twinsen har varit sjuka sedan förra veckan, men nu på morgonen var han alldeles hängig och slö. Han andades tungt och ryckigt, så vi blev lite oroliga. När vi träffade läkaren så tyckte han att det rosslade när han andades, och han kunde även konstatera att Theo hade öroninflammation. Stackars lilla pojken…
Efter undersökningen så skickades vi vidare. Theo fick andas in någon sorts gas som förhoppningsvis skulle underlätta andningen. Efter ett tag fick han även lämna blodprov för att se om han hade några infektioner. Sedan tillbaka och andas den där gasen igen. Han var så jäkla duktig, jag blev så imponerad. Han var inte rädd eller ledsen en endaste gång, utan satt hela tiden i mitt knä och såg aningen fundersam ut. Och man känner sig själv väldigt liten på jorden när man ser sitt barn med syrgasmask och annat läskigt. Men han var lugn, även om han hade en minuts raseri över plåstret han lyckades slita av sig efter blodprovet.
När vi fått hjälp med andningen och lämnat blodprovet fick vi vänta på läkaren en stund. Sedan blev vi inkallade igen för en ny undersökning. Då beslutade läkaren att vi skulle få hämta ut egen andningsutrustning eller vad det heter, och en sorts inhalator som man kopplade på denna. Det fungerar som en astmamedicin ungefär och hjälper Theo när han får svårt att andas.
Så nu är vi hemma igen och jag har säkert fått gasa honom tre gånger redan. Men nu sover han bra för första gången på många dagar. Imorgon ska vi tillbaka för uppföljning och en ny undersökning direkt på morgonen. De vill kolla att det inte försämras under veckan, så jag vet inte om vi kanske måste åka in varje dag tills det blir bättre. Det får vi se…

Freja ska nog passa sig lite, jag uppskattade inte alls det hon sa på förskolan när jag hämtade henne idag.
– Han är stor och tjock, min pappa! Sa hon och visade med stora gester att hennes pappa har jättestor mage.
Men hallå där! Vad är det för påhopp? Innan jag förstod att hon bara citerade Pippi, från filmen när hennes pappa är fången hos sjörövarna, så blev jag väldigt illa berörd. Men hon bara skrattade! Kändes inget vidare att vid 34 unga år bli jämförd med en gammal Beppe Wolgers modell större. Icke roligt! Freja får snart Pippi Långstrump förbud här hemma…

När vi ändå är inne på ämnet med ouppfostrade barn, så vill jag berätta vad jag utsattes för igår kväll. Det är faktiskt så himla synd om mig…
Jag skulle natta twinsen, och hade lagt båda två i vår säng. Där låg jag med Theo på ena sidan, och Nova på den andra. Som vanligt! Då sätter sig Theo upp och börjar veva med armarna och vrålar så maskulint han kunde framför ansiktet på mig. Detta gör att jag flyttar upp händerna mot ansiktet, eftersom jag råkat illa ut förut. Då skrattar han, och när jag slappnar av för en sekund så släpper jag uppmärksamheten över Nova. Hon har nu satt sig upp även hon, men med ryggen mot mig. Sedan small det bara till, och nästan svartnade för ögonen på mig. Hon kastade sig rakt bakåt och med sitt bakhuvud skallade hon pappas skrotum. Pappa blev tyst, och fick svårt att andas lite. Theo tar då till ett tjuvknep och nyper min näsa, jättehårt! Jag fattade inte vad som försiggick, och hann inte mer än ta bort hans hand från min näsa och lägga ner honom bredvid mig innan nästa attack kom.
– Theo, ligg stilla här nu bredvid pap… Jag hann inte avsluta meningen innan Nova skulle tysta mig och smackade sin napp rätt på min mun.
Det gjorde lite ont. Så jag tog tag och lade ner henne bredvid mig, precis som jag nyss gjorde med Theo. Då börjar båda skratta, och har jätteroligt. När chocken över Theos plötsliga vrål lagt sig, känseln i skrotum sakta smugit sig tillbaka, näsan slutat värka och läpparna slutade svullna, då kunde även jag skratta åt den konstigaste minuten i mitt liv…

Det blev ett sent inlägg idag, mycket på grund av spänningen i den sista avgörande matchen i kvalserien i ishockeyn. Men det gick vägen, stort grattis till Djurgårdens IF som nu är tillbaka i högsta serien igen. Underbart!
Hoppas fler än jag är glada över detta. Nu kommer jag sova gott, ha d biff!

DAGENS JERKER går till twinsen efter att ha misshandlat sin far igår kväll…

Hej Bullen. Jag är 34 år, och har ett problem…

Mitt hår ger mig inte så stora valmöjligheter längre. Alla dessa fina frisyrer vi har att välja på, är bara något jag önskar att jag kunde ha själv. Nu måste jag raka mitt huvud för att ha någon form av frisyr. Annars får jag dela mitt höga hårfäste och frisyr med Johan Rheborg.

Jag vet inte vad jag ska göra. Ett tag lät jag håret växa ut igen, men det liknade mer ogrästuvor på en golf green. Sedan var jag en riktig hårding med kortsnaggad tuppkam! Men med tiden uppstod väsentliga ”luckor” i tuppkammen. Den började i fram långt upp på toppen av skallen, sedan uppstod en ofrivillig lucka på bakre delen av huvudet. Innan den återuppstod och dök ner i nacken. Det blev två tuppkammar det, inget vidare snyggt.
Sedan har vi ju den eviga frågan, vilket shampoo skall jag använda? Det finns ju olika varianter att välja på. Shampoo för ”normalt hår”, men jag tvivlar på att den utspridda lilla odlingen av hår jag har kan kallas normalt. Shampoo för ”torrt hår”, ja jag går sällan runt med vått hår så det kunde väl vara något. Eller? Shampoo för ”extra volym”, men snälla ni…
Snälla Bullen, vad ska jag göra? Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av, hur lär jag mig trivas i min ”icke-hår-frisyr”?
Och kom ihåg, att det är inte personen i brevet som skrivit brevet…

Jag saknar saker har jag upptäckt. Det är främst en sak jag saknar sedan vi fick barn. Något jag inte ens tänkte på eller verkligen uppskattade innan våra barn kom till världen. Nämligen att få gå på toaletten… Ensam… I lugn och ro…
Som det är nu hinner man ibland knappt knäppa upp brallorna innan någon rycker i handtaget.
– Pappa, är du där?
– Ja, jag är här inne…
– Bajsar du?
– Nej nej nej, jag skriver lite på min femte symfoni bara…
Det spelar heller ingen roll om man håller sig tills alla barnen somnat. För så fort du går in i badrummet och är på väg att finna din inre frid, då låter det i babymonitorn. De är som ett tidsinställt larm eller något. För så fort din puls börjar sjunka, du har satt dig till rätta med senaste Jula katalogen och ska precis sväva ut i kosmos för att uträtta ditt dagliga behov. Då blir du avbruten och får rusa ut igen…
Sedan har vi tillfällena när du springer in i panik för att tömma urinblåsan som har satt nytt storleksrekord och är påväg att spricka. Då bankas det genast på dörren, oftast är det Freja.
– Jag vill komma in!
– Pappa kissar.
– Kissar du?
– Ja pappa kissar.
– Men jag vill komma in nuuuuu!!
Man får nypa av och öppna dörren för att få tyst på henne. Sedan går det inte att kissa igen på ett tag, hur gärna man än vill. Alla de stunder när man kunde gå på toaletten i lugn och ro är helt bortblåsta. Jag funderar starkt på att bygga ett eget utedass, där får jag förhoppningsvis vara ifred…

Freja ja, hon kan ha gått in i en ny trotsperiod nu. Den är påfrestande kan jag lova, men även lite rolig. Speciellt när hon argumenterar för sin sak, som det här med glass till exempel. Om vi sitter vid bordet och äter middag så får vi förklara varje helg, att EFTER maten får man glass.
– Jag vill ha glass. Säger Freja.
– Du kan få glass när du ätit färdigt. Svarar vi lugnt.
– Då har jag ätit färdigt nu! Säger hon och skiner upp.
– Men du har knappt ätit någon mat, ät lite mat nu först innan du får en glass. Förklarar vi vänligt.
– Nej! Jag vill äta glass nu! Säger hon bestämt.
– Freja, du vet att du får ta glass efter maten. Annars får du ont i magen. Förklarar vi.
– Jag kan äta glass först, sen mat! Erbjuder hon sig.
– Nej Freja, det går inte. Då orkar du ingen mat sen. Det är mycket bättre att äta mat, så gör det så lovar vi att du får ta en glass sen. Fortsätter vi förklara.
– Nej! Jag vill ha glass nu! Om jag äter mer mat så kräks jag! Säger hon högt.
– Mår du dåligt? Annars kommer du inte kräkas, magen behöver mat. Så att du orkar leka och må bra. Ät din mat nu Freja så kan vi äta glass efteråt. Säger vi vänligt.
– Nej det gör man inte! Jag vill ha glass nnnnnnu!
Såhär fortsätter diskussionen. Hon har blivit väldigt envis, vilket inte alltid är så roligt. Men vi får stå på oss och inte ge vika, för då kommer hon garanterat utnyttja det. Smart som hon är vår bestämda lilla prinsessa.

Nu är det ju helg, och det var dags för mig att ge mig ut och springa igen. Det gick förvånansvärt bra! Putsade till den totala tiden med nästan 5 minuter, det var ju roligt. Och jag mötte nog inte en endaste människa på vägen, vad jag minns. Fast det är klart, jag ser ju fläckar i olika färger när jag springer där och flåsar. Tror inte min kropp är byggd för att springa, den larmar ju på alla sätt den kan. Imorrn svimmar jag väl på vägen någonstans, när kroppen gör ett sista desperat försök att påkalla min uppmärksamhet… Run fat boy! Run!

Ja men då får det väl räcka för idag, imorgon väntar en ny löprunda så det är dags att sova. Trevlig lördag på er. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla företag som tillverkar shampoon. Varför finns inget shampoo som riktar sig till oss med ”lite hår”? Eller ”Flintis shampoo”? Detta måste utredas och svar krävas! Jag må ha lite hår, men jag vill ta hand om det lilla jag har. Annars lutar det åt en ny tatuering…

Det skrivs och talas fortfarande om den djurgårdssupporter som misshandlades till döds i söndags. Det tycker jag är bra, vi får inte glömma en sådan tragedi så lätt. Nu hoppas jag att det blev vändpunkten, och att alla drar åt samma håll efter detta. Och att dessa rötägg till supporters fångas upp i ett tidigt skede och får hjälp, innan det behöver sluta med ett nytt dödsfall…

Denna vecka har jag tillagat två middagar som innehållit min nemesis i matens smakrika värld. Nämligen chili…
Det fick räcka med en röd chili per maträtt, för säkerhets skull. Först i en fläskfilégryta som blev jättegod, där Jenny kände lite sting i eftersmaken. Men inte jag, märkligt nog. Sedan följde vi upp med en chilibaserad pastarätt igår, som även innehöll kyckling och sparris. Mums! Kände ingen brännande chilismak denna gången heller. Hur tålig har jag blivit egentligen?
Det var värt att firas med vågen, oooeeyy! Även om denna minivåg jag utförde till min ära mer liknande ett sprattlande och pluffsigt skadeskjutet djur. Men jag tror bestämt att jag tuffat till mig och inte är lika känslig för stark mat längre. För någon vecka sedan när vi åt tacos här hemma, ja då briljerade jag för fullt med en mediumsås. Inte den milda som nästan golvat mig tidigare. Jag är nog tuffare än somliga tror!

Glöm ej att tvätta händerna direkt när ni är klara efter att ha hanterat chilin. För er som inte redan vet det, så svider det väldig mycket i ögonen om ni är där med fingret och petar. Det fick jag, eh… Höra av en kompis…

Freja ställde sig upp i kökssoffan när vi åt tidigare här hemma.
– Titta pappa! Sa hon nöjt.
Sedan drog hon ner strumpbyxorna, och moonade… Jäkla påhitt…

Vill inte skriva mycket mer om den saken. Avslutar istället med ett citat av Jonas Gardell.
”Om gud ville att män inte skulle göra helikoptern så skulle han inte gjort våra könsorgan så helikoptriga!”
Nu blickar vi framåt mot en helg med fint väder! Hoppas jag… Ha det biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Har ingen som förtjänat utmärkelsen. Sedan hotade jag att utnämna den som lurade mig 1:a april. Men det gjorde ingen, så Sune du får den utmärkelsen också…

Dystert. Bittert. Så jäkla onödigt! En person misshandlades till döds innan matchen mellan Helsingborg och Djurgården…

Det går att läsa om detta i varje dagstidning, det pratas om det på nyheterna. Det spekuleras i det ena och det andra, hur ska man komma till rätta med problemet. Jag tänker inte skriva mycket mer om detta, det gör så många andra så flitigt ändå. Och ännu verkar inte all information kommit fram. För mig har en okänd fyrbarnsfar dött, helt i onödan. En djurgårdssupporter som tydligen backade undan för att undvika bråk men som ändå överfölls med flaskor, sparkar och slag. Sjukt. Så äckligt sjuk. Vila i frid…

När vi åkte hem från Linda i söndags så somnade twinsen i bilen. Men Freja var vaken, och när vi nästan var hemma så hörde jag henne ropa från baksätet längst bak i bilen.
– Pappa! Sjunger dom om rumpor och snippor? Frågade hon.
– Hm, nja nästan. Det handlar om en som blir skjuten i rumpan. Förklarade jag.
Det var låten ”Bubblegoose” av South Park gänget. Så lite rätt var det.
– Rumpor! Sjunger dom om rumpor? Frågade hon igen.
– Hm, ja… Svarade jag.
Hur kunde hon veta det, nu kan jag ju inte lyssna på den när hon är i närheten. Den som är så bra, men vilka signaler skickar man ut då? Att som förälder lyssna på rumpmusik inför sin 3-åriga dotter, aj aj…

Tänkte avsluta med en bild tagen av polisen i Farsta. Detta är inget aprilskämt, den publicerades nämligen igår.
De fick in ett larm om att en tagen medmänniska hittat något som liknar en mina på vägen. Polis var snabbt på plats, detta var minan de fann.

Nu måste jag jobba vidare. Så ta hand om varandra och gör vad ni känner att ni kan göra för att stoppa våldet inom fotbollen. #deträckernu
Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som lurar mig idag. Varning!