Nu har det gått fyra år sedan de kom till världen och tog våra hjärtan med storm. Idag fyller de nämligen år! Grattis Nova! Grattis Theo!

(Jag snodde Jennys fina kollage här)

Vi firade dem redan på söndagen med kära släktingar, och de fick många bra presenter i år! Bland annat fick de Batmandräkter som de bar med stor stolthet på förskolan idag. Men även nya vinteroveraller, och de var tydligen väldigt bra att leka i berättade de. Sedan fick de innerskor som de kan ha när de börjar på sin Bamsegympa efter nyår, där de ska leka och busa i samma grupp som den mer rutinerade systern Freja. Och skridskor har de fått! Det ska bli häftigt att se vad de tycker om det, Freja har ju testat redan så nu blir det deras tur. Så ett stort tack för presenterna, barnen är så glada! Inte minst för låtsasbajshögen som alla fick en vardera.

Idag firade vi i familjen här hemma, med skönsång och fika på sängen. Sedan så önskade de sig räksallad till middag, så Jenny köpte med sig det när hon kom hem. Efter det fick de resten av paketen, där lego tycks vara den stora vinnaren för kvällen. Och det gör ju inget tycker jag, för jag ÄLSKAR lego! Om du inte trampar på det förstås, då hatar man det på helt nya nivåer…

Jag missade den efterlängtade premiären av nya Star Wars filmen ”Rogue One” förra veckan på grund av sjukdom. Så jag kan tyvärr inte lämna en uppfattning om den här ännu. Men det kommer, jag kommer se den snart. Jag lovar…

Det jag inte missade, tack och lov, var konserten i lördags. Kent gjorde sina sista framträdanden på Tele2, där den sista konserten gick av stapeln på lördagen. Och vi var där!

Kent, rockbandet från Eskilstuna som jag tror hela Sverige känner till vare sig man vill det eller inte. Det är för mig lite dem i ett nötskal. Antingen älskar man dem, eller så förstår man dem inte ett dugg och tycker inte om dem alls. För mig var det just så, jag hade ingen förståelse för dem när de började höras på 90-talet. Men så såg jag en musikvideo till deras låt ”Om du var här”, och tyckte att de var lite coola. De sjöng ju på svenska, något jag sällan uppskattar. Men låten hade något som jag fastnade för, så jag köpte singeln och körde den på repeat hemma. Morsan tyckte sångaren Jocke Berg lät som Anne-Lie Rydé, och var inte så förtjust i att jag lyssnade på den så mycket. Men en dag efter att själva ha lyssnat, så sa både hon och min syster att den där andra låten på singeln var mycket bättre. Vilken då tänkte jag? De spelade upp den för mig, låtens namn är ”Utan dina andetag”… Men herregud! Hur kunde jag ha missat denna? Jag hade envist kört samma låt hela tiden, och missat resten av de så kallade B-sidorna. Men där, med den låten så föddes ett intresse för Kent.

Det skulle dock ta ytterligare många år innan jag tog nästa steg, till att bli ett riktigt inbitet fan. Då jag blev tillfrågad om att följa med och se deras konsert på vad som kallades tältturnén om jag inte minns fel. Det var i sällskap av de fina herrarna Erik och Marcus som denna nya resa tog sin fart. När vi värmde upp med picknick i Humlegården, och inmundigade rödvin ur riktiga vinglas som vi skaffade oss på plats. Man blev ganska lagom berusad på den lilla stunden. Tydligen lagom dryg också. Minnen om att vi med fyllda vinglas börjar vår vandring mot arenan, där vi får komplimanger om vårt stilfulla tilltag med de riktiga vinglasen. Vi erbjuds öl av andra fans, men avstår och kallar det billig smuggelöl. Väl framme vid arenan så står en jeppe och säljer godisremmar, som vi tydligen i detta skede av livet bara måste ha! Så vi köper varsin rem, går in på arenan och känner oss lite finare och bättre än alla andra. Mina kära huliganvänner informerar mig också om att när vi köpt vår öl så kan man stå kvar i zonen för att dricka den, eller så klättrar vi över staketen med vår öl till övriga i publiken på ståplats. Så det gjorde vi ju såklart! Men det slutade inte där, för Anna Ternheim uppträder innan Kent. Då ville någon av herrarna komma närmare henne, så då har jag för mig att vi fick klättra över ännu ett staket med vår öl. Men det är här vi ska stå, det är här jag ska bli frälst. Även om jag inte fick höra favoritlåten ”Utan dina andetag” förrän flera konserter och år senare, så hände något magiskt här denna sommarkväll. Minns ej exakt vad som gjorde att jag blev så stort fan just då, jag stod mest och sjöng med till de låtar jag kände igen och erbjöd min godisrem till andra söta människor i publiken. Det är ingen metafor för min penis om ni tänker sådana tankar, utan var en riktig godisrem. Men vad jag minns är att vi tre herrar stod och höll om varandra när vi sjöng tills stämbanden nästan brast. Och hur jag fick ytterligare en ny favoritlåt som heter ”747”. Detta efter att Marcus stått med händerna i luften och blundat när han sjöng med på ett okontaktbart vis. Men låten fastnade jag för, och många andra låtar som jag fick uppleva live där den kvällen då jag själv ansåg mig bli frälst på deras underbara musik.

Och nu… Många år, konserter och underbara minnen senare skulle denna tradition vi skapat oss i samband med deras konserter få ett slut. Men vi inledde som vi brukar, med att samlas för lite härligt rödvinsrus timmarna innan konserten. Denna lördag så fick vi ta del av gästfriheten inne på söder hemma hos Jonas, Marcus bror. Utöver dessa härliga bröder så bestod kvällens kvartett av Erik och jag själv. Här informerade även Erik mig med stor entusiasm hur bra filmen ”Rogue One” var som jag missade i veckan. Flera gånger under kvällen faktiskt. Det skulle även ske en march mot arenan med ett tåg av fans inför sista konserten. Men den missade vi helt och hållet.

Det gick nog åt ganska bra med rödvin, det kändes så i alla fall för vi glömde helt bort att äta middag. Och höll nästan på att bli sena! Men efter några snabba beslut och toalettbesök så stod vi där utanför porten när Mercedesen rullade fram. Vet ej om det var Jonas som ordnade denna fina skjuts för kvällen, men jag tror det. Denna bilen verkade ha allt, med massor av knappar och funktioner även för oss i baksätet. Man skulle kunna tro, att vi som är över trettio år skulle ha kunnat statuerat ett bättre exempel när det gäller uppförande i bilen. Men när några av oss, det vill säga alla utom jag som satt i mitten i baksätet, fick syn på alla knappar och spakar så sjönk den mentala åldern till typ fem år. För nu trycks det frenetiskt på allt samtidigt, där stolar lutas bakåt, säten åker fram och tillbaka, och nackstödet flyttas som en jäkla bönpåse bakom huvudet. Erik åker bak med sitt säte och Marcus åker fram, och hokus pokus så hade jag ett förskjutet bäcken där i mittensätet. Och Jonas strör samtidigt lite strössel på denna upplevelse genom att fälla bak sitt ryggstöd och komprimerar Eriks och mitt ena knä. Man blev nästan åksjuk av alla rörelser inne i bilen.

– Ska vi inte ta och öppna takluckan också? Frågade chauffören ironiskt.

Du brister vi ut i skratt! Men alla vägar bär till Rom, även om vi valde att hoppa av vid Tele2 arena. Nu var vi här, i tid och allt. Vi hade sittplatser mitt framifrån scenen sett, utmärkta platser! En stor digital klocka på scenen räknar ner tills det ska börja, och ett stort jubel bryter ut när den tickar förbi 7:47. Nu skulle det snart börja…

Under de första låtarna på denna avslutande konsert så kändes det inte så konstigt för min del, kanske på grund av att det nästan bara var låtar från senaste skivan som jag var väldigt svagt inlyssnad på. Men Erik ylade högt av förtvivlan redan efter typ två låtar.

– Åh vad jobbigt detta är! Jag klarar inte av detta! Ropade han högt och kämpade emot alla känslorna inombords.

Jag tittade på honom och nickade lite instämmande. För det kändes som sagt inte så konstigt för mig ännu. Jag stördes mer av en samling neandertalare till fans som skrek och sjöng jättefalskt där de placerat sig precis bredvid mig i trappuppgången.

– Men fattar du att för varje låt så närmar vi oss slutet! Fortsatte Erik sin förtvivlan.

Jag fortsatte söka kontakt med mina egna känslor för detta stora avsked, men det kändes fortfarande inte så sorgligt. Började tro att jag var för full eller något, för nu verkade även Marcus känna av känslostormarna inombords. Men själv sög jag mest åt mig av atmosfären och njöt av stundens allvar. Det kändes bra helt enkelt! Men det var innan sångaren Jocke Berg greppade mikrofonen.

– Det vi gör på scenen här idag, det gör vi nu för sista gången. Här tillsammans med er.

Alla jublade i publiken, eller ja nästan alla. Det fanns de som grät också såklart.

– Jag skulle vilja tacka…

Där hörde man att Jocke hade det jobbigt av stundens allvar, och fick svårt att prata. Men han tackade alla de andra bandmedlemarna till folkets jubel. Och innan ropen lagt sig så dundrade de igång låten ”Utan dina andetag”…

Och där satt jag nu, som en gråtande fjortis på en One Direction konsert. Allt brast inom mig. Japp, det kom tårar ur Jimmy, helt omöjligt att hålla tillbaka. Detta hade aldrig hänt mig tidigare, och jag var inte alls beredd på den reaktionen. Det är utan tvekan deras absolut bästa låt, och den lämnade ingen oberörd på arenan det kan jag lova. Och nu när känslorna släppts loss så blev resten av konserten helt fantastisk!

Stämningen var på topp och vi bjöds på visuella effekter på de stora LED-skärmarna på scenen. När ”747” spelades så gick Marcus in i sin egen värld med slutna ögon och händerna uppe i skyn igen. Precis som allt började för mig för alla dessa år sedan. När konsertens sista låt ”Den sista sången” skulle spelas så hade bandet bytt om till vita kostymer inför sitt sista framförande. Där knöt de ihop säcken på ett sätt som bara de kan. Och jag tycker fortfarande att det är jobbigt att skriva om, nu flera dagar senare. För det är inte bara ett favoritband som går i graven, utan allt runt omkring. Lite som ett farväl av en era. Vi hade som tradition nästan att träffas, dricka rödvin och bli sentimentala i samband med deras konserter. Där känslorna stod i fokus och alla bjöd på sig själva. Och Marcus skrev till mig igår, där han tackade för att jag varit en del av de bästa minnena i hans liv. Jag kunde inte säga det bättre själv. Tack kära vänner, för alla minnen. Och tack Kent, för allt!

Ett annat stort band som jag älskar är ju Metallica, och det är jag ju knappast ensam om. Men de släppte ju en ny skiva för ungefär en månad sedan, som jag nu börjat lyssna in mig på. Den var bra, riktigt bra faktiskt! Efter deras svarta album så har jag tonat ned mina förväntningar inför varje ny skiva som kommit, även om det varit svårt. De har ju satt ribban högt med det albumet och kommer kanske aldrig nå de höjderna igen. Men här är de nära! De är arga, trashiga och spelar fort men får det ändå att låta bra. Det är speciellt en låt jag fastnat för i dagsläget, som heter ”Spit out the bone”. Och man måste ändå lyfta på hatten till trummisen Lars Ulrich, för jäklar vad han får kämpa i den låten. Farbrorn fyller ju trots allt 54år nu i december, och att han orkar är imponerande. Han lär verkligen få ligga i hårdträning inför kommande turnén om han ska mäkta med över två timmars bankande på scen varje gig. Men det klarar han nog av. Jag tycker i alla fall att resten av skivan var bra, med några riktigt bra spår. Den får 4 av 5 biffar!

Vilket långt inlägg, har du orkat läsa allt ända hit till slutet är även du värd en elogé! Men nu är det slut för idag, ha d biff!
DAGENS JERKER går till någon som känner sig träffad på TV-kanalen AMC. Hur kan man göra en paus på nästan två månader mitt i en TV-serie innan fortsättningen sänds i början av februari? Jag syftar på ”The Walking Dead”, och är inte vare sig nöjd eller bekväm med att behöva vänta så länge på att få se fortsättningen…

Hej alla medmänniskor! Igår hade vi det årliga julbordet med jobbet, och i år var vi på ”Tyrols Vilda Julbord” inne på Gröna lund! 

Vi inledde med välkomstglögg med smak av blåbär, och sedan tog två personer hand om oss för att börja kvällen med en femkamp. Vi delades in i fyra grupper och sedan fick vi själva välja namn på våra lag. Jag minns inte vad de andra lagen hette, kanske var jag redan berusad på den alkoholfria glöggen. Vårt lag tog namnet ”Sunes Jul”, med lite anspelning på att just vår egen Sune inte var med på julbordet i år. Let the games begin! 

Vi rullade bollar så att hästar skulle orka springa. Vi bankade på pluppar med en klubba. Vi öste ännu mera bollar i tunnor. Vi spelade skitbasket. Och avslutade med att skjuta ned spelkort med en slö korkpistol. När femkampen var över så bjöds vi på ännu mer värmande dryck. Affe och jag lyckades bränna oss ordentligt i både gom och tunga. Min överläpp domnade även bort efter en stund. Sedan presenterade de två lekledarna vilka lag som kom på tredje, andra och första plats av alla fyra lagen. Vårt lag kom inte med bland top tre och måste således ha kommit sist. Jag skulle verkligen aldrig druckit den där alkoholfria glöggen…

Nu var det matdags, och vilken mat vi bjöds på! Wow! Det var massor av vilt kött i olika format, men även klassisk julmat med sill och liknande. Om inte mitt minne sviker mig så var jag extra förtjust i hjortsteken och prinskorvarna av viltkött. Det fanns även björnköttbullar som smakade lite speciellt, men det vet jag ju sedan tidigare att björn gör. Ni förstår väl att jag menar riktiga björnar som levt ute i mörka skogen, och inte Björn som jobbar hos oss. Det skulle nog anses som olämpligt… 

Detta år hamnade jag vid samma bord som direktör J Sjölund, Oscar med den förföriska blicken, den alltid sociala och pratglada Niklas, Tobbe och hans hängande tumme, nordeuropas snyggaste ungkarl Ubbe och hans adept fast med mer muskelmassa – Drutten, och såklart SALABs egen maskot Henke. Jag hade äran att få sitta bredvid just Ubbe som är extremt erfaren av tillställningar av dessa slag, och han kan det här med julbord. Han visste precis hur man ska balansera intaget av mat och alkoholhaltig dryck, och man kunde se hur Drutten sög åt sig av hans lärdom. Efter lite mingel och platsbyten så hamnade jag vid ett annat bord där jag fick fördjupande kunskaper i appen Snapchat. Tack Cathleen och Björn för ert tålamod med mig! 

Jag körde ett race där jag valde att hålla mig nykter under kvällen, och fick såklart gliringar om hur jag satt där och drack barndricka. Men jag märkte ganska snabbt att jag var mer välmående än många andra vid kvällens slut. Då var jag nästan lite skadeglad, men bara nästan. Det hjälpte dock inte när vi spelade Quizkampen på bussresan hem, där jag enbart tog en poäng av nio möjliga i min kamp mot Kaisa. Skitspel…

Men kvällen var jättetrevlig och maten var utsökt bra! Jag tror jag har varit på julbord här tidigare i mitt enastående liv, men har inga minnen av den kvällen. Denna afton kommer jag dock att minnas väl. Tack för en härlig kväll kära kollegor!

Den stundnade veckan väntar massor av skoj! På tisdag är det Lucia och vi får uppleva det årliga luciatåget på förskolan. Barnen är laddade för uppgiften så det kommer bli kul att se!

På onsdag är det premiär för ”Star Wars: Rogue One” som är den första fristående filmen från Star Wars sagan. Min käre vän Erik har skakat av upphetsning sedan ett och ett halvt år tillbaka tror jag och hade vänligheten att även boka en biljett till mig till premiären. Tack Erik! Jag återkommer med en recension senare… 

På lördag är det dags för ännu en magnifik afton där det är konsert på Tele 2 arena. Den sista konserten på avskedsturnén med ”Kent”! Där var man trög som vanligt och missade biljettsläppet, men tack och lov så var min andre käre vän Marcus (f.d Saltsjöbadens Guldgosse) alert och ordnade en biljett som jag kunde tigga till mig. Konserter med ”Kent” är alltid något utöver det vanliga, och inte alls kollektivt självmordsbenäget som en annan kär vän Tommy hade kallat det. Jag ser mycket fram emot detta och kommer även här med en recension senare… 

Hur mår familjen? Bra! Alla har varit friska ett tag nu och jag hoppas det fortsätter så.

Nova gjorde ett avtryck här för en tid sedan när vi åkte bil! Det gör vi ju en hel del tillsammans, men det lät i alla fall såhär.

– Pappa, jag vill höra på kastrullerna. Bad hon snällt från baksätet.

– Kastrullerna? Vad är det? Frågade jag henne.

Theo satt även han som ett frågetecken.

– Ja men han som sjunger när han spelar på kastrullerna! Berättade hon bestämt.

Barn kan verkligen ställa en ibland, vad tusan menade hon nu. Då mindes jag när vi åkte bil vid ett tidigare tillfälle, och hur twinsen plötsligt började gapskratta åt musiken vi lyssnade på den gången. Jag kunde inte förstå vad som var så kul, men då berättade de att det låter som kastrullmusik. Som att de spelar på kastruller när de sjunger, det var tydligen något de inte uppmärksammat tidigare. Nova flippade nästan ur och fick världens skrattattack, vilket resulterade i att Theo ryktes med av bara farten och skrattade han med. Vad var det för musik nu då, undrar ni kanske? Han som sjunger kastrullmusik är ingen mindre än… Bob Marley! 

Reggae! Underbar musik, där jag i år blivit introducerad för julmusik i samma genre tack vare Billy på jobbet. Nu önskar jag alla en fortsatt trevlig helg, ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till Sune som missade julbordet igår. Han som älskar mat skulle bokstavligen ha rullat ut därifrån efter att ha mumsat i sig av alla godsaker. Shame on you Sunis!