Vi har nu tagit farväl av vår Bugaboo barnvagn, den har tjänstgjort oss väl i vått och torrt. Jag förstår nu i efterhand varför den var så vansinnigt dyr att köpa, för här snackar vi kvalité va! Haha! Men samtidigt lite bittert att man ”bara” fick den såld för halva priset mot vad vi köpte den för. Fast jag är ändå glad att vi fick igen en del av pengarna. Stay positive!
Men nu är den såld och i trygga händer. Sofie och Micke är de nya lyckliga ägarna av supervagnen. Hos dem kommer den må bra, jag är inte alls orolig. Vi skickade även med dem en bilbarnstol som vi inte fått såld. Hade även lite spån- och gipsskivor som jag ville ge bort, men de nappade inte på det tyvärr. Önskar dem i alla fall ett stort lycka till med vagnen framöver! Och nu är det äntligen pappans tur att bränna stålar! YES! Bring on the Playstation 4!

Nähepp… Det blev inget PS4… Jenny sa att det inte blev nåt med det… Märkligt…

När vi ändå är inne på märkliga ting. Varför är jag så blek? Jag tycker ju att jag varit ute i solen mer än vanligt i sommar, ändå är jag blek. När jag släpar fötterna efter mig på väg ut till bilen på mornarna så kan man nästan ana grannarnas oro. Är han en zombie nu? Är apocalypsen här?
Jag vet att jag var hyfsat brunbränd EN gång, och det var efter att jag varit på Cypern en vecka. Men den brännan hade sitt pris. Mina axlar hade praktiskt taget frätts upp av solen och gjorde vansinnigt ont. Smärtan kunde dämpas av inmundigande av kalla Bacardi Breezers, men glåporden från herrarna i sällskapet kom man inte undan. Men det var det värt! Fasen va snygg jag var när vi kom hem till Sverige igen. Jag hade ingen inbyggd airbag på magen på den tiden heller, utan var genuint skitsnygg! Haha!
Men nu är jag blek igen. Och magen står rakt ut och kollar läget. Skit alltså. Eftersom jag enligt obekräftade källor bara blir röd i solen så är det orättvist att andra har så lätt för att bli bruna i solen. Jag hävdar dock bestämt att det där med att jag blir röd är inget annat än rykten. Istället ska jag nu googla och leta upp om det kanske finns en tävling för detta. Blekast efter semestern, en sådan tävling borde finnas. Annars ska jag grunda en! Pale Vacation Contest 2015! Nästa år smäller det, och då ska ni få se på annat. För en gångs skull ska jag vinna något…

Men allt ont för något gott med sig brukar jag säga! Efter förlusten av barnvagn, drömmen om ett PS4 och utebliven solbränna kan jag trösta mig med en ny vän som ansluter nu i veckan. En ny mobiltelefon!
Jag har varit iPhone trogen nu i flera år, men vad hjälper det. Den är fortfarande jättedum ibland och omständig! Men Jenny säger att den är så lätt att förstå och hantera, precis som alla Apple-produkter. Ska hon säga, som haft sönder sina två senaste iPhones…

Nej, jag vill bryta isen med något helt nytt! Därför har jag sneglat lite på Lembits och Billys mobiler, de har samma modell tror jag. De är som en stor plasmaskärm och fulla av möjligheter! Så nu valde jag samma märke, fast en nyare modell. Sony Xperia Z2, och lyckades trolla till en surfplatta på samma gång. Må kraften vara med mig…

Nu väntar jag otåligare än ett barn på julafton. Det ska bara ta 1-2 arbetsdagar innan paketet kommer. Det har gått 5 dagar. Men det är väl min vanliga tur. Just mitt paket trillade väl av lastbilen och blev överkört av en annan bil…
Kom ihåg att anmäla er till ”Pale Vacation Contest 2015” som går av stapeln i augusti nästa år! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till butikskedjan Zara. De har fått massiv kritik för ett barnplagg de säljer, se själva.

Vad ska man säga. Likheterna med fångkläderna och Davidstjärnan som judarna tvingades bära i koncentrationslägren under andra världskriget är slående. Att INGEN på hela företaget tänkt på likheten är ju skrämmande. Tillbaka till skolbänken och plugga in lite historia! Skäms på er…

Det var en gång en kvinna med en iPhone. Men trots att hon tog god hand om den och älskade den i massor, så var olyckan framme. Det var tidigare i vår det hände, efter ett toalettbesök när mobiltelefonen gled ur händerna och föll ner i toalettstolens avgrund…

Den incidenten har ni säkert läst om här i ett tidigare inlägg, och vi tog farväl av Jennys iPhone 5 som drunknade. Hon blev då degraderad i
”mobiltelefoncoolhet” och fick damma av sin gamla iPhone 4. Hon ville helst köpa en ny, men det blev inget med det. Och att begära slutfaktura från mobiloperatören eller ta ut en på hemförsäkringen kostade alldeles för mycket. Så hon fick ha sin gamla relik till mobil kvar.
Men så i veckan hände det, igen. Hon tappar sin mobila antikvitet på uppfarten utanför huset och glaset sprack. När jag kommer hem så frågar hon om vi har bred transparent tejp, vilket vi hade så jag tog fram den till henne. Hon visar att glaset håller på att spricka sönder nertill på displayen. Det ska nog inte vara några problem att sätta en tejpbit där sen tänkte jag och lät henne laga den själv. Det borde jag kanske inte ha gjort…
När barnen somnat hör jag hur det dras ut en lång remsa från tejprullen, och hur det prasslar där inne i köket. Efter ett tag hittar jag hennes mobil liggandes på bänken i köket. Hon hade lagat den med tejp. Helt själv.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur hon tänkte när hon tejpade. När hon börjar förklara sitt konstverk så inser hon att hon tejpat över hålet till den lilla högtalaren där man lyssnar med örat under samtalen. Vilket gör att hon förmodligen inte hör vad folk säger om hon blir uppringd. Vi kontaktade hennes mobiloperatör och löste problemet med en förlängning av abonnemanget och ny telefon. Så i fredags hämtade hon ut en ny iPhone 5S. Hon har även konstaterat att ett fodral/skal till mobilen vore en bra idé. Jag kan inte annat än att hålla med henne.

På lördagsmorgonen tog jag med mig Freja ut och handlade lite. Twinsen är sjuka och fick stanna hemma. Och med tanke på finanskrisen som varit min vardag sedan jag slutade få veckopeng, så blev det inte mycket till shopping idag. Mestadels mat och nödvändigheter som dasspapper och diskmedel. Vi unnade oss dock lite lördagsgodis, de har en ny leverantör av lösviktsgodis på ICA Maxi. Klart man måste testa!
Freja lyckades charma till sig en glass efteråt också. Jag vet inte hur hon bär sig åt, jag som är så bestämd av mig när det gäller sånt innan maten. Kanske har det med hennes gulliga uttal att göra?
– Pappa! Jag vill ha glass! Ropar hon från sin plats längst bak i bilen.
– Ja efter lunchen kan du få en glass, vi åker hem nu och äter på en gång. Svarar jag mästerligt.
– Men jag vill köpa glass där. Säger hon och pekar på något jag ej kan se från förarsätet i bilen.
– Vart? Frågar jag och ser mig omkring.
– Där! På McNonalds! Ropar hon bedjande.
Jag slår på den halvt fungerande blinkersen i rondellen och svänger av. Hur kan man motstå att köpa henne en glass när hon ber så fint. För övrigt så fungerar fortfarande inte AC:n i bilen. Sprickan i vindrutan mår inte bra utan heller, utan blir större för varje dag. Och motorn kokar som Hulkens blod. En ny bil har aldrig känts mer aktuellt än vad det gör nu. Men, vi får se vad som händer efter finanskrisen…

Jag köpte en ekologisk flaska rosévin för flera veckor sedan! Den skulle jag använda mig av när jag ville vara lite förförisk och fräsig här hemma så att Jenny tycker om mig. Och just den flaskan frestade mig likt en liten kittling under lördagseftermiddagen. Skulle man ta sig ett glas kanske, det var ju ändå helg. Svaret på det kom som en blixt från klar himmel. Freja lekte i lekparken med en annan flicka på gården idag. Plötsligt hör vi, och resten av Värmdö, hur Freja skriker för livet. Jag springer ut och möter upp dem utanför huset. Freja gråter och skriker, hon har blod runt munnen och sand i hela ansiktet. Hon ramlade tydligen på vägen hem från lekparken, och att få henne lugn igen tog en bra stund. Men tillslut kom hon och Jenny ut från badrummet där de tvättat henne. Hon hade en ordentlig ”Simpsons”-läpp, ett sår under näsan och var lite röd på kinden och runt ögat. Stackare…
Hon verkade dock må bra, och vi avvaktar nu för att se om om klagar på att tänderna värker. I så fall får vi boka in ett tandläkarbesök i veckan och be dem undersöka hennes tänder. Men det verkar än så länge bara vara ett ytligt sår, inga klagomål att tänderna värker. Hoppas det inte blir värre än så nu.

Jag gjorde ytterligare ett tidsfördrivande test på Facebook i helgen. Denna gången skulle man svara på diverse frågor och sedan få en känd skådespelare presenterad. Denna skådespelare skulle vara passande att spela dig själv i en film som handlade om dig. Svaret kommer här…

Jag blev förvånad, men ändå glad. Jag hade gissat på nån häftig actionhjälte till skådis, men fick en dramatisk komiker. Kan väl knappast bli bättre!

Jag är en fri man. En seriös man. En stark man. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla myror och tvestjärtar runt vårt hus. De kommer allt närmare nu och snart får jag nog damma av cederträoljan igen. Den jag använde mot hästmyrorna under WAB I (War Against Bugs 1). Den gjorde ju underverk. Let the war begin!

Det var en gång en kvinna med en iPhone. Men trots att hon tog god hand om den och älskade den i massor, så var olyckan framme. Det var tidigare i vår det hände, efter ett toalettbesök när mobiltelefonen gled ur händerna och föll ner i toalettstolens avgrund…

Den incidenten har ni säkert läst om här i ett tidigare inlägg, och vi tog farväl av Jennys iPhone 5 som drunknade. Hon blev då degraderad i
”mobiltelefoncoolhet” och fick damma av sin gamla iPhone 4. Hon ville helst köpa en ny, men det blev inget med det. Och att begära slutfaktura från mobiloperatören eller ta ut en på hemförsäkringen kostade alldeles för mycket. Så hon fick ha sin gamla relik till mobil kvar.
Men så i veckan hände det, igen. Hon tappar sin mobila antikvitet på uppfarten utanför huset och glaset sprack. När jag kommer hem så frågar hon om vi har bred transparent tejp, vilket vi hade så jag tog fram den till henne. Hon visar att glaset håller på att spricka sönder nertill på displayen. Det ska nog inte vara några problem att sätta en tejpbit där sen tänkte jag och lät henne laga den själv. Det borde jag kanske inte ha gjort…
När barnen somnat hör jag hur det dras ut en lång remsa från tejprullen, och hur det prasslar där inne i köket. Efter ett tag hittar jag hennes mobil liggandes på bänken i köket. Hon hade lagat den med tejp. Helt själv.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur hon tänkte när hon tejpade. När hon börjar förklara sitt konstverk så inser hon att hon tejpat över hålet till den lilla högtalaren där man lyssnar med örat under samtalen. Vilket gör att hon förmodligen inte hör vad folk säger om hon blir uppringd. Vi kontaktade hennes mobiloperatör och löste problemet med en förlängning av abonnemanget och ny telefon. Så i fredags hämtade hon ut en ny iPhone 5S. Hon har även konstaterat att ett fodral/skal till mobilen vore en bra idé. Jag kan inte annat än att hålla med henne.

På lördagsmorgonen tog jag med mig Freja ut och handlade lite. Twinsen är sjuka och fick stanna hemma. Och med tanke på finanskrisen som varit min vardag sedan jag slutade få veckopeng, så blev det inte mycket till shopping idag. Mestadels mat och nödvändigheter som dasspapper och diskmedel. Vi unnade oss dock lite lördagsgodis, de har en ny leverantör av lösviktsgodis på ICA Maxi. Klart man måste testa!
Freja lyckades charma till sig en glass efteråt också. Jag vet inte hur hon bär sig åt, jag som är så bestämd av mig när det gäller sånt innan maten. Kanske har det med hennes gulliga uttal att göra?
– Pappa! Jag vill ha glass! Ropar hon från sin plats längst bak i bilen.
– Ja efter lunchen kan du få en glass, vi åker hem nu och äter på en gång. Svarar jag mästerligt.
– Men jag vill köpa glass där. Säger hon och pekar på något jag ej kan se från förarsätet i bilen.
– Vart? Frågar jag och ser mig omkring.
– Där! På McNonalds! Ropar hon bedjande.
Jag slår på den halvt fungerande blinkersen i rondellen och svänger av. Hur kan man motstå att köpa henne en glass när hon ber så fint. För övrigt så fungerar fortfarande inte AC:n i bilen. Sprickan i vindrutan mår inte bra utan heller, utan blir större för varje dag. Och motorn kokar som Hulkens blod. En ny bil har aldrig känts mer aktuellt än vad det gör nu. Men, vi får se vad som händer efter finanskrisen…

Jag köpte en ekologisk flaska rosévin för flera veckor sedan! Den skulle jag använda mig av när jag ville vara lite förförisk och fräsig här hemma så att Jenny tycker om mig. Och just den flaskan frestade mig likt en liten kittling under lördagseftermiddagen. Skulle man ta sig ett glas kanske, det var ju ändå helg. Svaret på det kom som en blixt från klar himmel. Freja lekte i lekparken med en annan flicka på gården idag. Plötsligt hör vi, och resten av Värmdö, hur Freja skriker för livet. Jag springer ut och möter upp dem utanför huset. Freja gråter och skriker, hon har blod runt munnen och sand i hela ansiktet. Hon ramlade tydligen på vägen hem från lekparken, och att få henne lugn igen tog en bra stund. Men tillslut kom hon och Jenny ut från badrummet där de tvättat henne. Hon hade en ordentlig ”Simpsons”-läpp, ett sår under näsan och var lite röd på kinden och runt ögat. Stackare…
Hon verkade dock må bra, och vi avvaktar nu för att se om om klagar på att tänderna värker. I så fall får vi boka in ett tandläkarbesök i veckan och be dem undersöka hennes tänder. Men det verkar än så länge bara vara ett ytligt sår, inga klagomål att tänderna värker. Hoppas det inte blir värre än så nu.

Jag gjorde ytterligare ett tidsfördrivande test på Facebook i helgen. Denna gången skulle man svara på diverse frågor och sedan få en känd skådespelare presenterad. Denna skådespelare skulle vara passande att spela dig själv i en film som handlade om dig. Svaret kommer här…

Jag blev förvånad, men ändå glad. Jag hade gissat på nån häftig actionhjälte till skådis, men fick en dramatisk komiker. Kan väl knappast bli bättre!

Jag är en fri man. En seriös man. En stark man. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla myror och tvestjärtar runt vårt hus. De kommer allt närmare nu och snart får jag nog damma av cederträoljan igen. Den jag använde mot hästmyrorna under WAB I (War Against Bugs 1). Den gjorde ju underverk. Let the war begin!

Vi har hängt ihop länge, min mage och jag. Vi har tagit hand om varandra genom hela livet och båda har varit välmående. Men på senare år har vi varit lite oense. Ibland bjuder den på lite kramp. När möjlighet finns så startar en liten indian en mindre brand där inne. Lyssnar jag på rockgruppen Ghost så vet ni alla vad som händer. Den har även hotat med plötsliga gaser vid ett par tillfällen som får en att knipa ihop för kung och fosterland. Helst när man befinner sig i täta folksamlingar. Och magen har numera börjat bråka under arbetstid, ska återkomma till det här snart…

Om man bortser från magsjuka och andra eländen som påverkar magen så har jag haft en lyckosam mage. Inga matallergier eller annat som hindrat oss båda från att växa. Vi ställde upp för varandra, alltid! Men sedan några år tillbaka så har magen fått för sig att växa utan min tillåtelse. Jag känner att det inte skulle skada med lite ungdomliga magrutor, medan magen hävdar att enbart en ruta räcker. Och ju större desto bättre! Så här har vi olika synpunkter på hur det ska vara. Jag var ju ute och löptränade en del i våras, det gillade inte magen. För varje majestätiskt löpsteg jag tog så guppade magus enormus i otakt. Det kändes som om magen kastade sig ut för att genomföra ett bungyjump-hopp när den guppade till löpstegen. Allt för att stoppa min framfart mot titeln som ”Sveriges bästa löpare”, eller åtminstone en titeln som lyder ”Snabbare än chefen”.
När det gäller mat så är vi inte heller helt överens. I mina unga år så var det mestadels min klena tunga som domnade bort och svällde upp till en fullsize paprika i munnen om jag åt stark mat. Vissa påstår att jag tycker ketchup är för starkt, men de ljuger självklart. Ketchup äter jag utan problem, däremot har tacosåser varit ett orosmoment. Jag har sedan bara något år tillbaka verkligen tuffat till mig, och avancerat från mild till medium i styrka på tacosåsen. Det imponerar inte på så många människor, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag och min mage håller ihop! Äntligen har tungan börjat låta mig njuta av stark mat utan att det brinner i munnen och att jag börjar svettas i ren panik. Tungan och jag, vi har blivit goda vänner!
Kanske är det just därför som magen bråkar med mig. Av ren svartsjuka eller något. Numera väljer magen att skämma ut mig när det vankas lite kryddad mat. Så fort sista tuggan åkt ner och gjort en liten kullerbytta i magen så är det som att ”någon” där inne rycker tag i det stora röda nödhandtaget.
– Ursäkta mig, jag måste bara… Får man förklara sig och med hopknipna skinkor gå bestämt till herrarnas.
Sedan är det bara att gå bananas. Och när man hör sirenerna komma närmare från utryckningsfordonen någon ängslig människa tillkallat, ja då är det bara att klättra ut genom fönstret.
Varför? Varför ska det bli såhär när man ÄNTLIGEN kan njuta av lite kryddad god mat. Känns inte det otroligt onödigt, va? I snart 35år har magen och jag varit bästisar. Jag har getts möjligheten att kicka igång kroppen med tre koppar kaffe på mindre än en timme för att vakna fortare när kidsen vaknat på morgonen. De vaknar ju som vanligt väldigt tidigt och oftast har de redan petat i högsta växeln när de slår upp ögonen. Då behöver man kaffe eller Red Bull i mängder för att ha en chans till en bra start på dagen. Det är inte allas magar som pallar med det, men min mage har gett mig den möjligheten. Jag känner inte att magen skulle må sämre för det, annat än att jag blir intressant och väldigt kissnödig. Men ingen halsbränna eller liknande, tack för det magen. Däremot kan en vilt främmande människa bara säga Tutti-Frutti godis och en vulkan tar sats i magen på mig. Då snackar vi eld och lågor som skulle gjort självaste eldsprutande draken Smaug avundsjuk. För då brinner helvetets eldar i hals och mage, vilket är förfärligt eftersom det är en favoritgodis. Tråkigt att inte alltid vara överens med sin mage om sånt som smakar gott…
Om man bortser från de inre problemen ens mage har att erbjuda, så finns det andra problem har jag upptäckt. Som idag på jobbet, fasen alltså… Där står jag vid min maskin i min fulla prakt, och är småsur över att Billy får ett så varmt välkomnande av alla som passerar vår produktionslinje. Det var hans första arbetsdag efter semestern, så det är alltid trevligt att folk hälsar glatt på en. Medan jag tydligen var osynlig för de flesta. Ingen hälsade lika glatt på mig, det spelade ingen roll hur mycket jag spände ut min mage för att få uppmärksamhet. Det jag upptäcker är att min mage verkligen är gigantisk. Den är där och lite överallt, fasen alltså! Den skapar till och med problem på jobbet. Vi har små fotoceller som läser av flaskorna när de passerar dem in mot en ny ”station” eller vad vi kan kalla det för. Vid detta tillfälle så var det en fotocell som styr en mekanisk grind för att inte alla flaskor ska åka in samtidigt till etikettmaskinen. Fotocellen sitter bara några få centimeter från banan där flaskan passerar förbi, men den har en räckvidd på närmare en halvmeter. Och tydligen så räcker det att jag och min mage går förbi fotocellen numera, så stängs den mekaniska grinden utan att man märker det. Sedan kommer flaskorna på löpande band, men då blir det stopp och de faller tillslut av sitt löpande band. Och allt är min magens fel. Den är fasen överallt! Jag är rätt lik killen på bilden här nedan…

Sedan har vi det här tjatet från kollegorna på jobbet om att jag ska vara med dem och springa Tunnel Run 2014. Vad är det för dumheter! Springa i en tunnel, tänk om jag fastnar som en propp någonstans där under jorden. Det mest troliga är väl annars att alla funktionärer och åskådare som väntar vid tunnelns slut flyr i panik när de hör de högt ekande flåset och frustrerande vrålen från mig i tunnelns djup. Om någon får för sig att skrika Godzilla när de flyr så lovar jag att med guppande mage springa ifatt och äta upp dem. Tunnelångest!

Nej, min stackars mage och jag får nog prata ut om våra problem. Sedan min 30-årsdag så har vi uppenbart olika åsikter om hur vi ska fortsätta vårt framtida samarbete. Men problem är till för att lösas! Ta hand om era magar där ute, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han har varit jättedum sedan han kom tillbaka från sin semester igår. Skräms och bråkar, en riktig skitunge är vad han är! Fast lite trevlig ändå…

Till alla er som känner ångest inför er första arbetsdag imorgon efter er semester. Ni kommer troligen ligga vakna länge ikväll, och ju längre natten lider desto mer stressade blir ni över att ni aldrig somnar någon gång. Men ta det lugnt, ni kommer att somna förr eller senare.
Imorgon kommer ni borsta av er den dåliga nattsömnen och skutta iväg till jobbet. Troligtvis blir ni förvånade över hur snabbt er måndag springer iväg.
Ni kommer inte känna av tröttheten förrän tisdag eftermiddag skulle jag gissa. Då går ni på autopilot sista timmarna på jobbet innan ni åker hem.
På onsdag börjar ni fundera över om detta är er längsta arbetsvecka någonsin. Ni är trötta, men kämpar på.
Torsdag, ni längtar redan efter semestern nästa år…
Fredag och nu är arbetsvecka nr.1 avklarad. Ni firar kanske med någon öl eller en skvätt rosé som ni haft kvar från er semester. Men ni somnar innan ”Lilla aktuellt” börjat sändas i Barnkanalen…
Känner ni igen er? Visst är det kanske tungt att börja jobba igen efter semestern, speciellt om man varit ledig länge. Men jag har ändå en poäng med allt detta! Var glada att ni har ett jobb att återvända till, det är inte alla som har det. Se fram emot en spännande höst, det är ju snart jul!

Harry på jobbet kom till mig tidigare i veckan och jämförde mig med åsnan Ior i ”Nalle Puh”…

Jag har fastnat för en ny låt av Takida som heter ”To have and to hold”. Uppmanar alla med någon form av rockådra i kroppen att kolla upp den på Youtube, Spotify eller vad ni nu föredrar. Musikvideon är skum och jag förstår den inte, men om man blundar och lyssnar så hör ni storheten i låten. Det är en skön ballad, och sångaren Robert Pettersson har nog enligt mig en av Sveriges bästa sångröster. Han sjunger riktigt jäkla bra, och med bra tryck i rösten. Det hör man i slutet av låten om inte annat. Men det är en smaksak, alla håller säkert inte med. Men vad vet ni om bra musik frågar jag mig då…

Tänk att jag nästan glömt bort hur bra Takida är, jag får nästan skämmas. När de släppte låten ”Curly Sue” för många år sedan höll jag på att bralla på mig av lycka. En av mina absoluta favoritlåtar, men mycket på grund av deras grymt skickliga sångare. Jag har ju varit insnöad på ett annat svenskt band ett bra tag nu, nämligen Sabaton. Och Joakim Brodén får ursäkta, men han har inte riktigt lika bra sångröst som Robban i Takida. Däremot har Jocke en jäkla kraftfull (och maskulin) röst och ett bra tryck i pipan han med. Vi ska verkligen vara stolta och nöjda över våra fantastiska musikartister! Jag har för mig att Sverige är världens tredje största musikexportland efter USA och Storbritannien. Hur fräsigt och coolt är inte det!

Freja har ju slutat med nappar, tänk att jag glömt bort att nämna det här. Hon beslutade sig för att ge sina nappar till doktorn när vi skulle till SÖS och lämna blodprover. Sedan dess har hon varit utan, hon är en fantastiskt duktig tjej! Ni som känner Freja vet vilken otrolig uppoffring det är för henne. Helst har hon ju burit runt på alla sina nappar samtidigt, minst tre stycken för att hålla sig lugn. Hon fick naturligtvis en belöning för detta i form av en ny gosedjurskatt och en Tingeling-film.
Hon har nog hållt upp i över en månad nu utan problem. Men vi har hittat henne någon gång under matbordet i köket eller under en filt i soffan med antingen Novas eller Theos napp. Det ser lite kul ut då eftersom hon suger på napparna som om hennes liv hängde på det, eller så tar hon igen alla veckorna utan napp inom loppet av några sekunder. Och man kan nästan ana att hon skäms lite när hon blivit påkommen. Då har vi förklarat att de är ju bara småbarn som använder napp, och då lämnar hon tillbaka napparna utan problem. Tack och lov…

Idag hade vi besök av Tommy, Jossan och lilla Tuva. Det var jättetrevligt och barnen lekte för fullt. Dock så var våra barn lite kinkiga denna eftermiddag och de turades om att gnälla lite hela tiden. Men så är det vissa dagar, de får ta igen det en annan dag istället. Det var roligt att ha dem här på besök idag i alla fall!

Nu säger vi godnatt och nöjer oss för ikväll. Ha d biff!

DAGEN JERKER går till Jocke som inte berättat för mig att världens roligaste Åke, som vi jobbat med på mitt förra jobb, tydligen är ett återkommande inslag i TV-programmet ”Böda camping”. Fy på Jocke…

Nanu Nanu! Vem minns inte honom som Mork i ”Mork & Mindy”, eller som Cronauer i ”Good Morning Vietnam”!

Men nu har underbara Robin Williams har dött. Jag har alltid sett honom som en glad, varmhjärtad och lite galen människa. Rolig var han, och hans filmer är kanske inte några man tittar på så många gånger. De är för mig lite typiska titta-på-en-gång-filmer. Fast man blir ändå berörd och lägger dem på minnet ändå, och tycker aldrig att hans filmer är dåliga. Den enda jag vet att jag tittat på väldigt många gånger är ”Hook”, då han spelar Peter Pan. Jag var ju inte så gammal när den kom, men den var mycket underhållande tyckte mina syskon och jag.
Det har talats om självmord, vilket vore otroligt olyckligt. Ju mer jag tänker på honom, desto sorgligare blir det faktiskt. Läste vad Agneta Sjödin skrev om honom på Facebook, hon skrev såhär:

”Framgång och berömmelse är verkligen ingen garanti för lycka. Det spelar ingen roll hur mycket världen älskar och bekräftar dig, om din inre värld vilar i mörker.”

Tycker det var fint skrivet. Det är så sorgligt att han gått bort. Jag tycker inte att man såg honom så ofta på TV, men när han väl dök upp där så blev jag alltid lika glad. Vila i frid Robin…

Jocke tycker att jag skriver alldeles för sällan här på bloggen. Okej, jag får skärpa till mig lite. Men i hans fall så vet jag ju vilken skadeglad filur han är, och han vill enbart läsa om mina motgångar. Fast vet du Jocke, det blir inget med det!

Twinsen har numera en del duster om vilka leksaker de vill ha. De tar varandras leksaker och då blir det ett herrans liv. Så vi lär dem att byta saker med varandra istället. Även Freja anammar detta, vilket är bra. Men det är inte alltid det går så bra. Freja tjatar och nästan hotar dem tills de går med på att byta. Haha, det låter lite gulligt när hon vill verka bestämd. Medan Nova och Theo får fortsätta att öva. Oftast går detta ganska bra, men ibland blir det lite fel. Som i lördags till exempel, då tar Theo upp skruvdragaren ur barnens verktygslåda. Samtidigt tar Nova upp själva bitsen man fäster i skruvdragaren. Nu står båda utan en komplett leksak, och båda vill ha det den andre har.
– Byta! Byta! Säger de och sträcker sig efter den andres leksak.
Då blir det lite komplicerat, men det gläder oss att de försöker!

Vad har hänt annars då, måste tänka efter lite. Jo vi hade besök i helgen! I fredags när jag kom hem från jobbet stod en motorcykel parkerad på vår uppfart. Fräsigt! Jag kände inte igen den, men anade vem det kunde vars. Det var barnens morfar Roger som var på besök. Han hade lackat om motorcykeln, den var röd tidigare. Men nu var den grå och svart, den skulle nästan passa in i min blivande MC-klubb. Men det krävs mer än så för att platsa i den än en snygg hoj, han måste skaffa väst och vapen först. Sedan blir det obligatoriskt med flames på hojen, vare sig han vill det eller ej. De som trotsar mig som president får åka flakmoppe med piratflagga tills jag blir nöjd. Åh vad bra allt kommer bli!
I lördags kom Jennys bror Fredrik på besök. Han är stark, för han jobbar på ett gym. Så vad passade då bättre än att han skulle hjälpa mig att lyfta upp alla flyttkartonger på vinden! Vi gjorde en insats och röjde bort nästan alla kartonger ur klädkammaren. Sedan klättrade jag upp på vinden och gjorde mig redo att ta emot kartongerna som starke Fredrik kastade upp. Men jag hade inte glömt vad som hände sist när jag klättrade runt på vinden, när jag föll ner i lösullen. Jag fnös åt all lösull när jag kom upp och tog ett djupt andetag av den instängda och kokheta luften. Sedan började vi! Låda efter låda flög upp, det gick väldigt fort. Men det har sina nackdelar att ha en inbyggd airbag på magen. Tjocka pappa Jimmy kom för nära kanten till vindsluckan och där var inte golvet på vinden lika stabilt. Det sa BRAK och brädorna knäcktes av min enorma övervikt, sedan hade man lösull upp till knäna. Jag vart lite besviken. Inte igen! Som tur var så var vi nästan helt klara, så vi snabbade oss så att jag kunde ta en dusch innan det började klia. Jag undrar vad folk ska tro sen när jag är död (20 juli 2021 pga ett spöke tydligen) och Jenny sålt radhuset. När de nya ägarns tar sig upp på vinden och får se enorma hål efter alla mina fall genom vindsgolvet. Sak samma, det blir deras bekymmer. Jag är ju ändå död då…
Anna och Tobbe tittade även förbi på lördagen med sina barn. Då vart det full rulle här hemma och alla barnen hade väldigt roligt. Vi vuxna och Jenny avnjöt en lång fikastund när alla barnen nu var upptagna med sina lekar. Härligt!
När vi fikade så åt barnen varsin glass. En vanlig isglass på pinne, då vet man att de är sysselsatta en stund. Förutom Theo då, såklart… Han tuggar omgående i sig sin glass, den är slut på en minut. Då tittar han på Nova, sedan börjas det…
– Ova! Ova! Byta? Byta! Säger han och räcker fram sin tomma glasspinne i hopp om att få hennes glass.
Nova vill såklart inte ha Theos tomma kladdiga pinne, utan drar snabbt bort sin glass för att markera det dåliga bytesvärdet hon erbjudits. Då blir Theo upprörd. Nova den lilla retstickan tar då Theos pinne ifrån honom, sedan håller hon fram sin glasss. Theo skiner upp som en sol och tror att han ska få hennes glass. Men när han ska ta den så drar hon undan glassen och skrattar retfullt. Theo blir då såklart förkrossad. Han kastar bort något från bordet för att markera sitt stora missnöje och börjar sedan gråta. Men då ser han en sak på sitt glasspapper, det är en liten bild på glassen han ätit. Han börjar då att slicka ock smaka på glasspappret i hopp om att det ska smaka glass. Han är för söt, man lider lite med honom…
I söndags kände jag mig lite som starke Adolf i Pippi Långstrump. Så jag beslutade mig för att börja röja upp i förrådet. Det var kul i ungefär 20 minuter. Sedan messade Linda och frågade om de fick hälsa på oss. Det fick de såklart! Och Fredrik dök upp även han, så nu fikade vi idag igen.
Fika är bra, fika är det bästa man kan göra. Det näst bästa föresten, det bästa är att luta sig tillbaka med exempelvis en öl och lyssna på världens bästa Mogge när han pratar engelska. Hans grammatik är oslagbar, så jäkla bra!
När vi fikat färdigt så tog alla en promenad genom området. Vi jobbar på att få Linda och hennes familj att flytta ut hit till oss på Wermdö. Med lite övertalning så kan det nog gå…
Men så såg vår helg ut, med massor av fika!

Nu ska jag se om jag har någon bra film med Robin Williams som vi kan titta på. Och kanske tänder vi ett ljus till hans ära. Nova och Theo tittade tydligen på något läskigt och tog skydd bakom soffbordet. Det läskiga programmet var ”Allsång på Skansen”…

Hoppas ni alla får en trevlig kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke och fröken Tallrot. De har inte jobbat på jättelänge nu, hur mycket semester har de egentligen? De är saknade på jobbet. Pallra er till jobbet nån gång era semesterlökar!

Hurra hurra! Grattis på födelsedagen!

Igår firade vi the great Karl hemma hos Erik och Johanna. Han är nu 4år och snart vuxen. Vi hade en härlig eftermiddag där med godsaker och trevliga pratstunder. Theo fastnade för en leksaksdammsugare som han gick runt med hela eftermiddagen. Men nu vet vi vad han ska få i födelsedagspresent! Men ett stort hurra för Karl!
Även Saltsjöbadens guldgosse, Marcus, fyller år! Så i samma veva skickade jag på honom en födelsedagspresent när vi firade Karl. Han fyller inget märkvärdigt, bara en ointressant siffra i hans coola liv. Han är liksom evigt ung på något vis… Hurra för Marcus!
Och idag firade vi Jennys mormor Solveig, eller Sunway som man säger på engelska. Hon fyller 85år nu i veckan. Men vi firade henne idag ute i soliga Huddinge hos Ann och Torbjörn. Lena tog med sig Lembit dit, de kom precis hem från en vecka på Mallorca, och såklart den alltid lika glada Magnus. Sedan var Jennys kusin Hanna där med Adel och alla barnen. Även områdets alla getingar ville fira Solveig. Men de jagades bort av elektriska racketar…
Alla barnen lekte och snickrade i solskenet. Detta var något nytt för våra barn, men de verkade gilla det väldigt mycket!
Sedan bjöds det på god mat och väldigt smaskigt födelsedagsfika efteråt. Mums! Jag och Theo missade starten av firandet och kom lite senare. Kommer in på det lite längre ner i inlägget…

Men tänk va, 85år… Det är så fantastiskt! Jag önskar att jag också får bli lika hurtig och käck som Solveig när jag blir 85år. Jag gjorde ett test härom dagen som dock tar död på mina förhoppningar. Testet heter ”When and why you will die”, och talar om vilket datum man dör och hur det kommer gå till. Jag blev lite oroad av svaret ska jag erkänna…

Hoppas det INTE stämmer! Jag har fortfarande mycket att ge, är så ung och snärtig enligt min mening. Sak samma, detta är din dag Solveig. Hurra för Solveig!

Varför var jag och Theo sena till firandet då, jo det ska jag berätta. När jag tillagade dagens lunch i köket så var det lite smårörigt. Theo sprang mestadels runt, Nova hade klättrat upp på sin stol vid matbordet och Freja behövde hjälp på toaletten så Jenny var där. När jag började lägga upp maten på deras tallrikar hör jag Jenny ropa något till Nova från badrummet. Hon klättrade upp på bordet eller något, jag hann inte riktigt se. För precis när jag tittade åt Novas håll så hör jag plötsligt Theo skrika till bakom mig.
– Aj! Varmt! Ropade han högt och började genast gråta.
Fan! Jag fattade direkt vad som hade hänt och tog honom snabbt till vattenkranen och började skölja handen i ljummet vatten. Han hade ställt sig på en hink och nådde på så sätt upp till spisplattan. Den hade varit avstängd några minuter, men var fortfarande väldigt varm. Man tycker man har koll på detta när man lagar mat, och barnen vet att de inte får röra spishällen. Men nu hände det i alla fall, en fasa för alla föräldrar.
Efter ett tag satte jag mig med Theo i badrummet och lät handfatet fyllas med vatten så att han kunde ha handen där. Han var lugnare nu, men blev ledsen när han knöt ihop handen eller tog upp den ur vattnet. Jag försökte ringa sjukvårdsupplysningen, men där blev man placerad i kö.
– Du har plats 38 i kön, tack för att du väntar. Berättar en trevlig robotröst.
Typiskt. Jag visste fortfarande inte hur pass illa han bränt sig, det syntes bara en liten fläck på pekfingret. I så fall var det kanske inte så farligt, men efter ca 45 minuter så började det träda fram fler ljusa fläckar. Varje fingertopp hade nu en ljus fläck, och längs med hela pekfingret ner till handflatan kunde man nu ana brännmärken.
– Du har nu plats 24 i… Pip pip pip!
Samtalets bröts. Men så förträffligt, man blir så lycklig! Nu började dessutom Theo gråta mer och mer. Så jag hoppade in i bilen och körde honom till barnakuten på SÖS. På vägen dit fick han hålla en påse med is som jag stoppat i en strumpa. Jag ville ju inte att han skulle bli kall och få köldskador av isen, så en strumpa hjälpte och gjorde påsen sval utan att bli iskall.
Theo var ledsen hela vägen till sjukhuset, men blev lugn när vi var framme och han fick komma upp i min famn. När vi kliver in så tittar de snabbt på hans hand och frågar vad som hänt. När jag förklarat allt får jag höra att vi gjort allting helt rätt, och att vi får slå oss ner i väntrummet i väntan på att bli inskrivna. Jag hinner bara köpa en Festis till Theo i väntrummets tråkiga automat, sedan kommer en sköterska fram till oss. Hon förklarar att hon talat med läkaren och att de kan inte hjälpa oss där. Utan vi blir hänvisade till Karolinska istället…
I dessa situationer har jag märkt att mitt annars så långa tålamod kortas ner väsentligt. Hur är detta möjligt? En barnakut som inte kan hjälpa ett barn som bränt sig, jag kan inte tänka mig att det skulle vara någon ovanlig skada bland barn. Alla har väl råkat bränna sig på något som barn, så varför kunde inte de hjälpa oss här? Jag frågar om det är allvarligare än det ser ut, och att det är därför vi skickas vidare. Men det kunde inte den inställsamma och trevliga sköterskan svara på. Tack för hjälpen, jag känner mig stolt över den svenska sjukvården ännu en gång.
Theo börjar gråta igen när jag sätter honom i bilen. Jag kan inte sluta tänka på vad sköterskan sagt. ”Vi kan inte hjälpa er här”… Jag körde sedan ilsket med den stekheta Carnivalen till Karolinska och sprang svettig in på barnakuten där. Där skulle ALLA ta en nummerlapp och vänta på sin tur innan man fick hjälp. Men snälla… Jag tog en nummerlapp och tittade mig omkring. Det satt flera familjer och väntade på att bli inskrivna, men sköterskorna bakom de olika diskarna som tog emot patienterna var det ingen vidare fart på. De satt lugnt och knappade på sina datorer. Jag kände att Theos ispåse nu smält och var ljummen, så jag gick fram till en sköterska bakom en av diskarna.
– Hej, han har bränt sin hand på spisplattan hemma. Kan ni titta och göra en snabb bedömning bara om vi måste sitta här och vänta eller ej. Frågar jag och hoppades på någon form av hjälp.
Sköterskan tittar lite surt på mig, och jag gissar att han var trött på patienter som tränger sig i tron om att deras barn är i störst behov av hjälp. Men jag brydde mig inte om vad han tyckte om mig i detta läge. Han tittar på Theos hand.
– Var det länge sedan det hände? Frågar han.
– Ja nu är det väl snart två timmar sedan. Vi satt hemma och sköljde handen i ljummet vatten i nästan en timme innan vi åkte till SÖS, men de skickade oss hit. Förklarade jag.
– Mm, nja… Jag kan inte bedöma detta utan det får en läkare göra så ni får slå er ner och vänta. Säger han och pekar mot väntrummet.
– Va? Men har ni inte kompresser eller liknande mot brännskador som vi kan kyla handen med under tiden? Frågar jag uppgivet.
– Hm, nej… Svarar han.
– Men is då? En isglass eller vad som helst. Säger jag irriterat.
– Nej tyvärr, ni får vänta på er tur. Säger han och pekar mot väntrummet ännu en gång.
Jag tittade länge på honom innan jag vände mig om och gick och satte mig med Theo i mitt knä. Jag var så arg, fy fan vilken arrogant typ! Theo var åtminstone lugn igen, men snyftade lite. Jag var på väg att köpa en isglass i cafeterian en bit bort som han kunde få svalka handen med. Men det tog inte ens en minut innan sköterskan vi tidigare talat med kom fram till oss.
– Vill du så kan jag ta in honom och lägga på lite fuktiga kompresser på blåsorna. Förklarade han.
– JA TACK! Svarade jag surt.
Vi gick in på ett rum bakom disken vi tidigare talades vid, där började han sedan ta fram olika kompresser och liknande. Sedan frågar han en annan sköterska utanför rummet vad han mer skulle göra. Jag förstod då att någon annan sköterska troligen hörde vår diskussion tidigare och sagt åt honom att ta in oss hit. En kvinnlig sköterska kommer då in och hjälper honom ta fram det han behöver för att ta hand om Theos hand. Jag får en känsla av att den manliga sköterskan måste vara någon form av värdelös prao eller liknande. Så jag var tacksam för att hon kom in och styrde upp allt. Hon var mycket mer hjälpsam, hon tittade på Theos hand och förklarade vad som skulle göras. Sedan underhöll hon Theo med sin penna med spretiga bollar på medan jag matade honom med Alvedon och Ipren som hon gett mig. Theo skrattade och slurpade i sig båda doserna. Den manliga sköterskan försökte lätta upp situationen med att blåsa såpbubblor framför oss. Jag ville trycka in hela flaskan i halsen på honom, men gjorde det självklart inte. Men jag var fortfarande irriterad på honom.
Sedan fick vi vänta i väntrummet ganska länge. Men nu var Theo glad och klättrade runt på stolarna. Efter en stund ville han att jag skulle ta bort bandaget han fått lindat runt sin hand. Men då distraherade jag honom med att visa ett avsnitt med Timmy Lamm på min telefon. Han vart nöjd, men ville enbart se vinjetten som spelades i början om och om igen. Men huvudsaken var att han var glad och glömde sitt bandage tills läkaren kom. Och efter en stund fick vi träffa läkaren.
Han tittade på handen och gjorde en bedömning att det inte behövdes skickas vidare till avdelningen för brännskador. Istället så tvättade de Theos hand och lindade om den till en boxningshandske. Den ska han nu ha på sig i ytterligare någon dag. Sedan var det viktigt att hålla rent och även hålla koll på utvecklingen så att det inte blev sämre. Efter dessa turbulenta timmar fick vi åka hem!
Theo somnade nu omgående och jag började köra därifrån. Efter att ha uppdaterat Jenny, som redan var på plats för att fira Solveig, så begav vi oss nu tillslut mot födelsedagsfirandet. Men när jag tittar på Theo nu så ser jag ju att han är en mindre version av Alexander ”the Mauler” Gustafsson, UFC fightern. Jag ska omgående leta upp en bra UFC- eller MMA-förskola till Theo….

Efter en hektisk dag så var det dags att förbereda morgondagen när vi kommit hem på kvällen. Det skulle plockas undan och vikas tvätt. Det sistnämnda är ju så tråkigt och gick väldigt segt i den varma tvättstugan. Då slogs jag av en tanke… Tvättstugeöl! Jag rusade snabbt ut i köket och hämtade en kall öl i kylskåpet. Den var halvtom när jag kom tillbaka till tvättstugan. Men nu var det bättre fart på mig och lite roligare att ta hand om tvätten. Men inte ens en kall öl kan rädda dig från allt…
Där stod jag nu med ett av Jennys nyköpta plagg i handen. Det var grönt och såg ut som ett mjukt rör till formen. En tubtop eller vad det heter tänkte jag! Men fick ändå inte ordning på den. Jag försökte vända hela plagget ut och in när Jenny av en slump tittade in i tvättstugan.
– Se här, titta! Sa jag och trasslade på något vis bara till alltihop.
– Ge mig den. Sa Jenny och vek snabbt ihop plagget till en fin hög.
Det är inte så himla lätt! När det dyker upp nya klädesplagg och framför allt Jennys plagg så står man ibland inför en omöjlig utmaning när de ska vikas ihop på ett prydligt sätt. Det är som att lösa en rebus utan att ens veta hur man ska börja! Men nu blev jag räddad denna gång, annars hade det blivit en klassisk rulla-ihop-till-en-boll-och-lägga-underst-i-högen lösning av det hela. Kanske inte så uppskattat alla gånger…

Vilken dag, vilken helg. Full fart hela tiden! Men nu väntar en form av vila till nattsömn, imorgon börjar en ny arbetsvecka. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den arroganta sköterskan på Karolinska. Hoppas en ambulans backar hela vägen upp i arslet på dig! Ursäkta mitt omogna ordförråd, men jag är så trött…

Dra mig på en tallpinnevagn, vilka åsksmällar vi bjöds på härom dagen! Jag var fortfarande sjuk och låg i ”koma” på sängen när åskan mullrade sådär härligt som jag gillar. Den riktigt bullrade i ösregnet och sedan kom det, PANG! Plötsligt small det till ordentligt. Jag höll på att ramla ur sängen! Och det krävs en rejäl smäll för att 100kg superpappa ska förflyttas oavsiktligt, men detta lät som att smällen skedde precis utanför fönstret.
Jenny kom springandes uppför trappan och ropade på mig.
– Gud, hör du vad det åskar? Frågade hon uppspelt och kanske även lite nervöst.
Klart jag hörde, jag hade ju nästan brallat på mig av den höga åsksmällen. Jenny berättade att parabolen tappat sin signal, sedan gick hon ner igen.
Toppen… Har parabolen lagt av nu? Jag som offrade min kropp i fallet från stegen i mitt försök att rikta om den när vi flyttade in. Som jag sedan betalade dyra pengar till en kabelgubbe för att fixa problemet. Skulle den dö nu… Åh grymma värld! Inte nog med det, nu regnade det så mycket ute att det rann in vatten genom alla våra fönster vi öppnat lite på glänt. Även vardagsrumsgolvet hade fått en liten sjö innanför balkongdörren. Åskguden Tor var verkligen inte på humör denna dag…

Tänk att man ska behöva utstå något så hemskt som att bli skrämd två gånger på samma dag. Först den enorma åsksmällen, sedan hände något när jag skulle stänga balkongdörren när det var sovdags på kvällen. Det var mörkt ute och precis när jag vrider om nyckeln ser jag något äckligt på balkongdörrens fönster framför ansiktet på mig. Ursäkta uttrycket, men det såg ut som en lång och smal bajskorv. Jäkla ungar! Theo hade råkat bajsa utanför balkongdörren tidigare denna dag, eftersom han numera tar av sig blöjan själv ibland. Men hur fasen hamnade den på fönstret tänkte jag, utan att vi har sett det. Han måste ju ha kastat den på dörren eller något liknande! När jag hämtat papper för att torka bort bajset så tänder jag taklampan, och ser att det inte alls är en bajskorv. Det var en brun äcklig snigel! Hur hamnade den där? Jag var lättad att Theo åtminstone inte kastat runt sin egen avföring. Så jag öppnade dörren och gav snigeln sedan en rejäl flintsnärt så att den flög ut på gräsmattan. Slimo!
Vi har så mycket sniglar och myror på tomten. Men nu har jag vattnat ut myrr för att bli kvitt myrorna, sedan finns det nåt man kan använda mot sniglar. Detta ska jag undersöka i helgen. ”Lilla snigel akta dig…”

Varför fläktar det inte ute, vart har vinden tagit vägen? Vi har alla fönster och dörrar öppna, men inte en tillstymmelse till korsdrag. Varje kväll innan jag ska sova öppnar jag upp fönstret i sovrummet på vid gavel, sedan står jag halvnaken med armarna utsträckta i väntan på vindpustarna. Men det händer inget, inte ens en liten fjutt till vinddrag. Åh vad varmt det är! Fläktarna går för fullt, och det hjälper ju till viss del. Men det fläktar mestadels varm luft, men det fläktar ju åtminstone. Nej, det är dags att återuppväcka den gamla indianen i mig och ge mig ut för att dansa lite regndans. Nu får det lov att bli lite svalare nätter!

I brist på bra underhållning på TV:n denna afton så har vi nu påbörjat en ny serie. Jag vet, det är många serier vi fastnat i just nu men det har bara blivit så. Nu började vi titta på ”24”, en serie som gått i åtta säsonger eller liknande. Så vi har mycket att beta av om vi gillar den! Vi har nu sett fyra avsnitt, och den verkar helt okej. Ganska spännande, men jag har inte fastnat för den ännu. Men så kände jag när vi tittade på ”Sons of Anarchy” också, men sedan så var man plötsligt helt uppslukad av serien. Får se hur det går med denna!

Jag har fastnat i en bok! Ja, ni läste rätt. Jag som aldrig läser. Kan rabbla upp böckerna jag frivilligt läst utan tvång från skola eller liknande. Det är några böcker om Bert, Nya Testamentet som man fick i ett pyttelitet pocketformat i lumpen, och Sagan om Ringen. Jag lånade även Angels & Demons av svärmor Lena en gång, men eftersom jag bara läste när jag låg i badet så kom jag bara sextio sidor in i boken. Sedan dess har jag inte badat. Nej då, bara skojar. Men som ni förstår så är jag ingen bokslukare. Men nu har jag bestämt mig för att läsa boken om Zlatan Ibrahimovic! Eller vad säger jag, jag lyssnar på den. Det är en ljudbok, men den är faktiskt intressantare än jag trodde! Och som djurgårdare så blev lite extra uppspelt när han berättade om hur tufft det var att komma till Stockholms stadion och möta Djurgården när han fortfarande spelade i Malmö FF. Precis i samband med att han blev skandinaviens dyraste spelarförsäljning genom tiderna. Så jag har lovat mig själv att avsluta ljudboken, den är lite smårolig emellanåt.

Undrar om någon vill köpa mig för 85 miljoner kronor? Vad kan Zlatan som inte jag kan, förutom att han är lite bättre på fotboll än mig då kanske. Men vem vill köpa en propptjock snubbe i 35-års åldern… Satan själv kanske, hen har ju erbjudit lukrativa kontrakt ibland. Det har jag sett på film. Men då vill hen oftast ha ens själ när man dör. Min själ… Nej, den är för ren och skinande för hen, och så luktar den garanterat coca-cola. Friskt!
Jag borde kanske skriva en egen bok istället! ”Jag är Jimmy”, berättelsen om den överviktiga pappan som kämpar sig fram i vardagen. Tätt följt av det lilla regnmolnet precis ovanför huvudet. Ja, jag ska banne mig skriva en bok!

Nu är jag upprymd och ska göra karriär! Trevlig helg på er, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Tror nämligen de flesta har skött sig bra. Möjligen att Henke missköter sig på Åland eller var han nu befinner sig. Det skulle inte förvåna mig i alla fall. Men nu följer vi reglerna här och ger utmärkelsen till Sune!
Jag har för övrigt inte glömt bort er som är ute och reser! Om ni inte presenterar lite winegums till mig här snart så kommer utmärkelserna till er…