Mörkret är här nu, winter is coming och idag var det dags att besikta bilen…

Jag åkte till ett besiktningsföretag i Jarlaberg ute i Nacka, jag gillar personalen där som är otroligt trevliga. Så innan jag började jobba idag rullade jag dit, men det började inte så bra. Jocke, du kan sluta läsa nu. Alla ni andra utsugare som älskar mina motgångar kan också hoppa över detta inlägg.

När jag kom ut till bilen så hade dörrarna frusit fast, och jag kom inte in i bilen. Det är ju en kul detalj att råka ut för när man har en tid att passa. För mig var detta inga konstigheter, det var 2 plusgrader ute men just där jag parkerat tycks det ha infunnit sig en kall mörk fläck med massor av minusgrader. När jag kom in i bilen efter att ha lirkat lite med dörrarna så startade jag upp den så att den kunde bli lite varm medan jag skrapade rutorna. Nästa sak som inträffar är att ena torkarbladet frusit fast i vindrutan, vilket i och för sig inte är konstigt. Men det som var annorlunda dagen till ära var att när jag skrapade loss torkarbladet försiktigt från vindrutan så lossnade en lång tunn gummiremsa från själva torkarbladet. Den kan ju inte hänga där tänkte jag, och hur viktig kunde den lilla remsan vara egentligen? Det mesta av gummit satt ju kvar. Men det visade sig vara ganska viktigt. För tydligen så fyllde den någon sorts funktion med att skrapa med sig all blöt smuts från vindrutan, för nu smetade den istället ut all skit över halva vindrutan så man fick ju köra oförskämt långsamt och försiktigt.

På grund av denna typer av händelser tidigare i mitt liv så var jag lite förberedd på att detta kan hända igen, och hade därför tiden på min sida. Eftersom jag var ute i god tid så beslutade jag mig för att åka småvägarna till jobbet och inte ute på stora motorvägen. Där måste man ju vispa med torkarbladen hela tiden när andra bilar stänker ner Hyundaien, och nu med god sikt på halva rutan och en bajsbrun hinna på andra halvan så kändes det som ett smart val. När jag ska åka till bilbesiktningen varje år så tycker jag mig höra en massa oljud varje gång, så även i år. Motorn lät dovare än vanligt, och ett rasslande oljud som jag inte lyckades lokalisera bakom mig inne i bilen störde hela min bilresa. Det visade sig vara ett dinosaurieägg med tillhörande mini-dinosar i plast som låg i ett fack i bildörren och skramlade. Sedan så var jag ju inte ensam där på vägarna denna morgon. Och när jag äntligen svängt av den mest trafikerade vägen och hoppades på en fortsatt lugn bilresa, så såg jag något där framme i horisonten…

Där fanns en A-traktor som inte hade så bråttom fram i livet, utan vi delade den krokiga vägen fram ett bra tag tillsammans. Att hamna bakom denna gjorde att min tidsmässiga marginal krympte för varje kilometer, rejält! Men tillslut infann sig en raksträcka utan mötande bilar, då trampade jag plattan i mattan och körde beslutsamt om vägsnigeln. Sen blev jag sådär mallig som man kan bli, när man känner att ”det där gjorde jag bra”. Bra gjort Jimmy! Jag fick njuta av denna känsla i nästan tre minuter innan jag hann ikapp ett gäng cyklister som ville dela vägbanan med mig. De är sociala de där cyklisterna. De vill åka tillsammans med oss bilister, och gärna i bredd så att de kan prata med varandra eller något. Jag blev ledsen. Först A-traktorn och sedan cyklister i flock. Varför cyklar man såhär års, det är ju kallt och halt ute! Jag kommer aldrig hinna fram i tid…

Men tack och lov så gjorde jag det, med knapp marginal så kom jag fram i tid. En lättnad över att mitt rallykörande gett resultat och tagit mig fram till min destination infann sig när jag rullade uppför backen till bilbesiktningen. Då tändes varningslampan för låg bränslenivå. Det är ju ingen fara egentligen, men kunde den inte ha tänts om typ 200 meter istället så hade bara jag sett det, och den som besiktigade bilen behövde inte påtala detta för mig. Väl framme nu så var det ju bara att ta fram varningstriangeln ur bakluckan och gå in och anmäla sig. Låt domen falla…

Vi klarade det! Hyundaien och jag klarade det tillsammans, great success! Efter sommarens jäkla helvete med denna bil så har den ju faktiskt fungerat lika bra som den gjort tidigare. Det enda besiktningsmannen hade att anmärka på var att bromsbeläggen började bli slitna bak på höger sida. Men det var mest för att hinna åtgärda det inför nästa års besiktning så de inte hinner bli underkända tills dess, då måste man ju besikta om bilen och hålla på. Så jag tackade för informationen och så får vi nu se hur jag väljer att göra med bilen, det troliga är jag säljer den och byter till en mindre bil. Det känns så skönt att det inte var problem med bilen som kunde försvåra en försäljning av den, nu kan man börja fila på en bilannons så får vi se när det är dags att sälja det koreanska vidundret.

Jag har även funderat på två gamla gubbar. Hockeytränaren och f.d spelaren Hardy Nilsson, samt den internationellt kända f.d superdomaren Pierluigi Collina. De har en sak gemensamt, kommer ni på vad? De har livsfarliga blickar båda två! När de stirrar på en så vill man nog helst bara krypa ihop i fosterställning och dö en skvätt. Nu har ju inte jag råkat ut för någon av dem, men tänk på alla stjärnidrottare som fått sig en utskällning eller två av dess herrar genom åren. Jag inbillar mig gärna att de har pipiga röster, lite som om de hade andats helium innan matcherna. Nu tror jag ej att så är fallet, så de kommer att förbli skräckinjagande. Även om de båda har pensionerats nu mer eller mindre, så var de otroligt respektingivande och de bästa inom sina områden. Tycker jag, men alla kanske inte håller med. Fast tänk vad kul det hade varit om de skulle leka arga leken med varandra! Bara sitta där och stirra ut varandra, med iskalla blickar tills någon börjar skratta. Det hade nog varit åldersgräns på minst 18år för alla som ville se på när de tävlade. Eller vad tror ni, skulle ni vilja leka arga leken med någon av dessa två?

Idag fick jag en rumskamrat på jobbet, Affe var tillbaka! Det är egentligen hans kontor som jag inkräktar på mer eller mindre, men eftersom jag väger 0,1 ton så är jag svårflyttad. Han får helt enkelt acceptera att jag sitter där mittemot honom och lyssnar på julmusik när vi arbetar. Jag tycker det är toppen att inte behöva sitta ensam och arbeta, och nu får vi ju tid över att i detalj planera för metlabbverksamheten som ska göra mig och min vän Marcus ekonomiskt oberoende. Det ser jag fram emot, då får man ju mer tid för barnen och så. Jag vet dock inte hur engagerad vår kära kemist är i mina planer, och utan honom så går liksom allt åt skogen känner jag. Kanske jag får locka honom med en lussekatt eller två, så att han känner sig full av energi och överproduktiv och kan starta upp projektet. Måste luska lite i om han vill ha med eller utan russin. Tänk om han avskyr russin, då lär han ju inte vilja samarbeta alls sen. Det hade inte jag velat göra i alla fall. Jag måste prata med Marcus igen, vi måste ha en backup-plan om detta skiter sig. Kanske kan vi köpa upp ett gammalt parti med halstabletter likt ”Fishermans Friend” som vi kan smula sönder och kränga som methamfetamin. Jag har ju ingen aning om hur det ser ut eller luktar, men tänker att det är ett vitt pulver som har en liten touch av mint…

Det får bli allt för idag, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går såklart till både A-traktorn och cykelklungan som prompt valt att färdas på samma väg som mig…

Ibland spricker planeringen, vilket den gjorde igår när jag egentligen tänkte skriva ett nytt inlägg. Men jag hade god anledning, för jag var helt slut efter lördagens hemliga spektakel…

I lördags hade Eriks fru Johanna förberett en överraskningsfest för sin man som fyller 40år nu i dagarna. Planen var att efter de hade lämnat sina barn hos morföräldrarna skulle ut och äta middag tillsammans. De skulle bara hem en sista vända och lämna bilen innan de kunde bege sig ut igen…

Undertiden började vi andra samla oss utanför i området. Jag var först på plats vid Godisbolaget där några av oss skulle mötas, tack vare att taxichauffören kunde köra rally på mellanösternvis. Jag trodde mig se min gode vän Tommy utanför, men det var en synvilla. 

Mogge och Amanda dök upp, och när Mogge såg godisbutiken så var han ”tvungen” att köpa en liten halvkilospåse, just in case. Vi fick nya uppdateringar om att Erik och Johanna nu var hos barnvakten, så då började vi vår promenad till deras hem. Här mötte vi flera glada människor som Helena och Daniel, Maria och Jacob, Marcus och Tina, och nu den riktiga Tommy. Vi gömde oss i trappan och vardagsrummet i väntan på att de skulle komma tillbaka. Marcus kopplade upp sig på ett Wifi där han inte var helt nöjd med hastigheten, och olika teorier om virus och liknande hann diskuteras innan vi plötsligt hörde nycklar vridas om i ytterdörren. Tystnad! Var beredda…

Vi lät dem komma in och stänga dörren innan vi stormade fram med bubbeldricka och sjönsång. HURRA FÖR ERIK!!! Han såg förvånad ut, och hade den där lite bekymrade blicken han har när han försöker lösa jobbiga färgekvationer i sitt LEGO-byggande. Han var helt oförberedd och anade ingenting, därmed hade Johannas planering fungerat in i minsta detalj. Bra jobbat! Nu dukades det fram till fest och starten på en fantastisk kväll tog sin början. Mogge gick länge runt med en flaska bubbel och såg till att inga glas var tomma.

– Påfyllning! En till dig. En till mig… Kunde man höra honom mumla lite innan han gick vidare.

Detta var även början på Mogges kväll, som kommer att ha ett eget lite sidospår genom detta inlägg iform av små statusuppdateringar. Mogges status: Mycket glad och mingelvänlig. Efter ett tag hade han bytt ut flaskan mot en skål chips som han nu serverade till en eller två personer innan han själv fastnade lite länge med skålens innehåll. Det är viktigt att grunda, så är det ju förstås. Medan vi nu väntade på att maten skulle bli klar så fick Erik glänsa lite och visa sin enorma LEGO-skapelse, The Millenium Falcon.

Han plockade isär, visade passionerat små detaljer och finesser. Jag är själv lite som en nattfjäril och var mest förförd av det ljusblå skenet bak på LEGO-bygget, för det var ett imponerande bygge! När visningen var avklarad så fokuserade Erik sig mer och mer på vilken musik som skulle spelas. Musikvalet pendlade mellan en hel del varierande stilar, mycket beroende på vilka som vistades i vardagsrummet för stunden. När hans fru och några andra lämnat rummet så spelade han pampig filmmusik, som han och jag älskar! När de kom tillbaka blev det lite dansmusik från 90-talet, och även lite fräsig rockmusik. Han hade en god balans för att hålla stämningen på topp musikmässigt, och det var egentligen bara vid ett endaste tillfälle då hans fru protesterade. Och det var lite mitt eget fel, förlåt mig…

Vi pratade om premiären av den kommande Star Wars filmen och jag frågade Mogge om han skulle med då. Han nämnde då att han inte sett den senaste filmen, ”Rogue One”, och då kunde jag inte hålla mig från att berätta om hur mycket Erik och jag uppskattar slutscenen där Dart Vader är pure evil personifierad. När Erik hörde detta så stoppades musiken, och sedan skulle han spela upp scenen för Mogge och detta omgående. Då kom lite protester från personer som helt saknar intresse för lasersvärd och känslosamma scener. 

Men när det var avklarat inom några minuter så hade ett antal lämnat rummet, och Erik läste snabbt av rummet och spelade nu musik i form av Sabaton och Ghost. Hurra! Hurra för Erik! Tommy skrek att han ville höra Mustasch, men trots att han är högljudd så togs ingen notis om detta. Stackars Tommy, jag tycker lite synd om honom. Jag borde skicka ett snailmail kort till honom så han blir glad…

Nu var det dags för mat! En stor eloge till Johanna och hennes vän Helena som fixat massor av godsaker. Det fanns bland annat en rosa röra och ugnsbakade små potatisar med sting. Allt var jättegott, och det tog nästan 24 timmar innan min tunga som svällt upp av kryddorna tillslut krympt till normal storlek igen. Det fina med detta var att jag hade väldigt svårt att prata under middagen, vilket gjorde mig till sällskapets utan tvekan bästa lyssnare istället. Jag såg nog allvarlig ut där jag satt tyst och lyssnade, jag var inkännande och intresserade mig för vad alla hade att säga. Men när jag lyfter blicken så ser jag ett konstverk, ett konstverk av deras äldsta son Karl där han porträtterat hela sin familj.

Hahaha! Man kan inte annat än älska denna tavla, och dess ”små” detaljer. Haha, när det brast för mig och tavlan kom på tal så började Erik förklara att den gjorde Karl år 2009. Alltså ett år innan han var född, tydligen. Detta var ju mäkta imponerande och Erik fick nu motvilligt erkänna att han såg lite dåligt vilket årtal det stod vid signaturen på tavlan. Vilken tur att presentöppningen spann vidare på detta med att han nu blivit en smula asgammal han med, precis som Marcus. För vi hade skramlat till en stor fin låda med hudvårdsprodukter och annat, ett ”förbättringskit” kan man säga som ska hålla honom ung längre. Erik var stolt, och jag tror att även om han kände sig lite asgammal så är ju fortfarande Marcus extremt mycket äldre eftersom han fyllde 40år i augusti. Låt nu vinet flöda resten av kvällen!

Det kom ju fram en annan sak på festen. En liten vän. En kompis… Fireball! 

Vi smuttade i oss några glas av denna underbara brygd och nu var Mogge liksom steget före alla på något vis. Även fast vi var rörande överens om att han vet var hans gräns för vad han pallar numera är välkänd för honom själv, så är den hårfin och kan lätt passera förbi om han inte är observant. Det var han inte riktigt. Mogges status: Välmående. Han var på lysande humör, det var vi alla! Jag hann med att oblygt sjunga tysk skönsång med Erik när Rammsteins hit ”Ohne Dich” spelades på stereon, och jag hann ha djupa diskussioner med flera av de jag inte pratat med på länge. Mogges status: Välmående. Ett sällsynt återförenande av ”Frontstreet Boys” inträffade och vi bildade en sjungande klunga till Scorpions ballad ”Wind of Change” med alla våra fans. Mogges status: The formtopp is nådd. Jag ser nu när jag skriver att jag verkar ha haft väldigt roligt och har uppenbarligen sjungit en hel del. Men här börjar minnet svika mig lite, för jag minns att jag hamnade utomhus på deras framsida med någon. Det var kallt om fötterna. Och minns jag inte helt fel var det Marcus! Jag tror vi pratade om hur mycket vi saknade våra konserter när vi samlades för att titta på Kent, bandet som nu lagt av och verkligen lämnat ett stort tomrum efter sig i våra liv. Mogge! Han var också med där ute minns jag nu, för han skällde på en katt som kom gående på altanen. Mogges status: Välmående men aningen fokuserad. Erik var även han ute och pratade en sväng, men jag minns inte om vad längre. Kvällen fortsatte och rödvinet fortsatte flöda. Jag märker att jag fortfarande blir djup och känslig av denna dryck, I still got it!

Det dansades och stämningen var på topp, och jag kände mig fortfarande pigg och glad. Mogges status: Sittande och bestämd i tonen. Han och Amanda skulle sova över hos mig sen eftersom de inte bor i närheten. Jag pratade med någon om något, när en hög röst avbryter mig.

– Jimmy! Det är dags att beställa taxi. Ropar Mogge från soffan där han sitter.

En god vän som jag är, så tar jag fram mobilen och förbereder bokningen av en taxi som skulle ta oss hem. Någon fortsätter prata med mig om annat och jag släpper bokningen för någon minut. Det skrattas och ännu en gång blir vi avbrutna.

– Jimmy! Taxi, nu! Ropar Mogge igen, nu väldigt bestämt.

Jag bokar taxin, och inte långt efter så är den på plats. Vi kramar alla och tackar för en underbar kväll. Sedan går vi upp till taxibussen som stod parkerad en bit bort. När vi kommer hem till mig och kliver ur taxin, så ser jag att Mogge ”står och kollar en grej” vid buskaget utanför. Han är garderad med en tom plastpåse och förklarar att han mår lite illa. När vi kommer innanför dörren hemma så sparkar han av sig skorna och går målmedvetet till sängarna. Amanda och jag skrattar lite och följer efter. Mogges status: Gränsen är nådd. Jag märker att jag får bäst respons av att prata med Amanda, och förklarar att det finns rullgardin om det är för ljust och om de behöver något annat så får de ta för sig hur mycket de vill. Mogge hade sparkat av sig kläderna i ena änden av rummet och gjorde en nakenförflyttning för att ta sig upp i en säng. Amanda frågar vänligt om han vill ha sin tandborste.

– Nej! Svarar han kort och sedan tror jag han kom upp i sängen.

Jag lämnade honom i sin flickväns vårdnad och önskar dem en god natts sömn. Mogges status: Däckad men fortfarande bestämd, uppdrag slutfört. Vilken fantastisk afton vi haft tillsammans, tack alla inblandade!

Nästa morgon vaknade jag ganska tidigt, runt klockan 07.00. Jag lyssnade efter ljud och tecken på om Mogge och Amanda var vakna, men hörde inget så jag lyckades somna om en kort stund. Men sen var jag tvungen att gå upp, jag var faktiskt kissnödig. Sedan smög jag ut i köket och kokade lite ägg. Mogge gillar ägg. Jag hör ljud från deras rum så jag förstår att de var vakna de med, och först ut kommer Amanda. Hon är ju ung, och även om hon inte kände sig så pigg så såg hon i alla fall pigg ut. Själv så lutade mig mot köksbänken och höll i mig i överskåpet, det var ej valfritt utan ett måste. Morgonfraser utbyttes och jag nåddes av informationen om att Mogge mådde bättre nu och låg kvar i sängen och mumsade i sig sin inköpta godispåse. Han kom upp kort därefter, och lät lika pigg och glad som han brukar. Den bestämda tonen var nu borta och han var mallig över att han inte hade kräkts under natten. Vi åt frukost tillsammans och diskuterade gårdagen, då förklarade han att han kan upplevas som lite bestämd om han fått för mycket att dricka. Nähe? Fyllde Amanda och jag instämmande i och skrattade, ungefär som att vi ALDRIG skulle ha upplevt detta någon gång tidigare. Efter frukosten så gjorde vi en enkel sidledsförflyttning till soffan för att fortsätta uppvaknandet till ”Nyhetsmorgon” och inmundigande av mer kaffe. De skulle bli hämtade om någon timme, på den tiden hann vi konstatera att Mogge varken lyssnar eller är observant. Han fick även bakläxa att inte skratta vid olämpliga tillfällen som kan uppstå i vardagen, och Amanda har nu en tuff uppgift framför sig att hålla Mogge kvar på rätt spår. Hahaha, de är för gulliga!

När de hade åkt hem så skyndade jag mig tillbaka till soffan för att inte överskrida 100 steg denna återhämtande söndag. Jag blev dock lite frusen så jag gick in i mitt sovrum för att hämta en tröja. Då såg jag min klädhög från gårdagen på golvet, och började skratta för mig själv. Här retade vi Mogge för att han klädde av sig kläderna så långt bort från sängen när vi kom hem på natten, och det visade sig att jag hade ju gjort exakt samma sak. Jag har tydligen stått i hörnet för att hålla balansen, sedan på elegant vis klivit ur mina kläder och lämnat dem i en hög där i hörnet för att själv sedan göra en alldeles egen nakenförflyttning till min egen säng. Jag skrattar och kryper ihop på soffan igen, och går igenom messengerkonversationen med Erik, Tommy och Marcus som jag tydligen deltagit i utan att riktigt minnas det under natten. Eller natt och natt, det kändes som om vi kom hem runt klockan 05 på morgonen. Men nu såg jag ju att taxin hämtat oss klockan 00.30, det var inte mycket att vara mallig över…

Faktum är att man blir äldre, men jag upplever att jag använder den tid jag har mycket bättre än tidigare. Så även om vi inte höll på och festade hela natten så hann vi ha jäkligt skoj tillsammans, och vi fick några timmar välbehövlig vila på natten. Så även om jag först tyckte det var lite genant, så förstår jag nu att det var bra att vara hemma i bra tid. Detta får sammanfatta det som hänt, tack för att ni läste. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till författarna av serien ”The Walking Dead”. Igår var ju ett bra tillfälle att titta ikapp på slutet av förra säsongen som jag missade i våras. Men jag önskar att jag hade gjort det innan det blev mörkt ute, usch för läskiga zombiesar. I alla fall, så blir man så ledsen och upprörd över att de aldrig får någon lugn och ro i den serien. De försöker och försöker, men alltid skiter det sig på olika jobbiga sätt. Jag önskar nästan att serien tog slut snart, och att de får slå sig till ro och börja livet på nytt igen. Stackars karaktärerna i den där serien alltså…

Nu hann det gå en hel vecka, men jag ska på ett elegant vis sammanfatta det som har hänt för alla er som är nyfikna och vill veta. Veckan började i glädje som sedan övergick i skratt, men som tyvärr slutade med att min bror och jag nu inte är vänner längre…

Först ut är det som hela svenska folket, förutom min far & Harry som inte kunde bry sig mindre, jublade över i måndags. Sverige slog ut Italien i kampen om en plats i nästa sommars fotbolls-VM, ciao ciao Italia! En helt otrolig och fantastisk prestation, och nu har vi en underbar fotbollssommar framför oss nästa år. Så glad, och bra kämpat!

Det är ju kul med barn, eller hur? Haha, de kan bjuda på minnesvärda stunder de små liven. Nu i veckan så satt jag mellan Nova och Theo på soffan medan Freja pysslade vid köksbordet. Theo spelade ”Super Mario” på deras Nintendo Wii och var väldigt inne i spelet. Nova gosade in sig under min arm och tittade tyst på sin broders framgångar i spelets värld. För att få igång Nova lite så ville jag busa lite med henne, så jag drog snabbt av henne ena strumpan. Men hon bara tittade på mig och undrade varför jag gjorde så? Efter några sekunders tystnad så drog jag av henne den andra strumpan också och hoppades på att hon skulle få lite bus i blicken denna gången. Men icke, hon brydde sig inte ens. Då fick jag till det tunga artilleriet, ljug!

– Åh känner ni vad det luktar? Det luktar ju tåbira! Sa jag och höll för näsan.

Nova svarade innan jag ens hann avsluta meningen och böjde sig fram och pekade.

– Det är Theo som luktar illa! Sa hon och pekade på en oförstående Theo som inte hängde med alls i situationen.

Hon är så snabbtänkt och jäkla rolig! Haha, även fast det inte var så snällt att påstå att hennes fötter skulle lukta vilket de såklart inte gjorde. Så fann hon sig snabbt i situationen och hittade en lösning på anklagelsen från mig. Jag fick reda ut situationen och förklara både för henne och Theo att jag bara skojade, men de förstod inte det roliga alls. De bara tittade på mig som barn gör ibland, och då kände jag mig bara dum. Inte alls så som jag tänkte att det skulle bli…

Rikard Wolff har sorgligt nog avlidit efter en tids sjukdom. Han var lite obehaglig tycker jag, han gjorde ju den svenska rösten åt lejonet Scar i filmen ”Lejonkungen”. Förvisso gjorde han det bra på ett kusligt sätt. Han var en sådan person som man inte såg så ofta i medierna eller på TV tycker jag. Men jag minns en skiva han släppte för många år sedan, och sjöng att ”Det sitter en pojke på månen” som jag gillade. Då övergick det kusliga till något varmare och finare. Så jag gillade honom, och tycker det är trist att han gått bort. R.I.P Rikard…

Från en varg till en annan, igår var barnen och jag på besök hos min mor. Då knackade grannen på och sa att hon precis varit ute med sin hund, och då hade en varg följt efter henne! Sorunda vargen var i området, så barnen och jag stod länge och tittade ut genom fönstret för att se om vi kunde se någon varg. Men tyvärr inte, jag som tycker om vargar så mycket. Min mor som har två små chichuvaffor… Sådana där väldigt små hundar! De brukar ju springa lösa ute på tomten men det var det slut på nu. Hädanefter är det koppel som gäller och ett vakande öga när de ska rastas.

Nu när vi var där så fick vi se deras nybyggda kök, och det var jättefint! Nu var det bara smådetaljer kvar att fixa, men det blev en otrolig förbättring mot tidigare. Min syster och barn kom också dit, och då blev det fika i stora lass! Barnen lekte slut på all sin energi och somnade i bilen på vägen hem. En lyckad fin dag, tack för kaffet!

Varför är jag inte längre vän med min bror Tommy, jo det ska jag förklara nu. Han har uttryckt sig klumpigt och ska ha stryk! Det började med att min syster oroligt hörde av sig till vår familjegrupp på Messenger, och meddelade att hon trodde ett av barnen hade löss hemma. Men efter mycket om och men så visade det sig att det inte var löss, utan bara något skräp eller liknande. Då sa min bror såhär:

– Lusen är på dig nu Jimmy…

Vad fan menar han med det tänkte jag? Jag har ju rakat huvud och inget hår…

– Den kanske gillar öppen planlösning!

What da hell!! Sen fyllde morsan på med olämpligheter…

– Ja den trivs bäst i öppna landskap… Eller på kalfjället!

Varför? Hallå! Vad har jag gjort er? Härmed är ni unfriendade på mina sociala medier och blir utan julklappar i år…

Detta förolämpande uppförande leder mig in på ett uttryck jag hörde på radio i veckan. Det handlade om att fråga om saker, typ be om lov för något du med största sannolikhet inte skulle få göra. Det löd såhär… ”Det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse”… Detta tyckte jag först var lite roligt sagt, men ju mer jag tänkte på det desto mörkare kändes detta uttryck. Inget vidare helt enkelt! Men min bror som drog igång hela den här skiten kan inte förvänta sig förlåtelse i första taget, så det så!

Nu ska jag avnjuta min nybakta morotskaka, det är så jäkla gott! Och eftersom jag är sur nu så kommer jag inte att dela denna med någon… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min bror och mor för deras oprovocerade attack mot mig denna söndagseftermiddag…

Det hände en hel del saker denna helgen. Det har tydligen riggats fotbollsmatcher på landslagsnivå, vi har firat pappor och jag har även haft en liten dust med Gud. Igen…

I november firas farsdag, så det gjorde vi igår nästan hela dagen. När vi vaknat och satt vid frukostbordet och åt söndagsmysfrukost (jo det är ett ord hos oss numera), så hörde barnen detta nämnas i ”Nyhetsmorgon” på TV:n i vardagsrummet där barn skickat in hälsningar till sina pappor och önskade dem ett stort grattis på farsdag. Då tittade Freja, Nova och Theo först på varandra med ett stort leende. Sedan Tog Freja ton och övriga hängde på!

– Ja må du leva! Ja må du leva ut i hundrade år! Sjöng barnen för mig.

När sången lagt sig så tackade jag så mycket, men kände sedan en skyldighet att förklara skillnaden på farsdag och födelsedag. De verkade ändå inte riktigt vilja förstå vad skillnaden är, lite som när jag förklarat skillnaden på namnsdag och födelsedag. Men vad gör det, stämningen var på topp och alla var glada.

Efter lunch så åkte vi till barnens farfar, tillika min far! Mina syskon och deras barn var också där för att fira, så det blev en härlig eftermiddag. Det blev lek, bus, dansshow och rita i målarböcker. Min far gjorde inte detta, utan barnen bjöd på allt detta medan vi äldre satt och samtalade. Svea var otroligt fascinerad av takfläkten i taket. Hon ville att vi skulle snurra på den hela eftermiddagen i stort sett, och det blev många ”oooj” och ”wow” som svar på detta. Vår far fick en flaska fågelwhiskey i farsdagspresent. Han smackade lite med munnen och mumlade typ irish coffee eller något. Ett annat alternativ hade varit att skriva ut detta diplom från Karsten Torebjär…

Men efter en fartfylld eftermiddag så var det dags att åka vidare. När vi kom hem till Jenny så hade hon lagat en god farsdagmiddag som vi åt oss mätta på, och sedan hade hon även bakat en kladdkaka till efterrätt. Smaskens, stort tack för uppvaktningen!

I fredags så spelade Sverige sin VM-kvalmatch mot Italien på Friends Arena. Det var en spännande match där såklart Italien var storfavoriter, eftersom de är grymt bra. Men Sverige överraskade och fick turligt in ett skott i mål som träffade lite italienare på vägen fram. Matchen slutade 1-0 och på måndag väntar ett returmöte i Milano inför ett fullsatt San Siro. Italien har märkligt svårt att acceptera förlusten i fredags, och skyller på allt möjligt från dåliga domare till ett för hårt fysiskt spel från Sveriges spelare. Det är konstigt, att så fort Italien gör en dålig match så beror de aldrig på dem själva utan är ALLTID någon annans fel. Men hade jag fått välja så hade gärna både Italien och Sverige fått gå till VM, men eftersom jag aldrig får bestämma sådant så önskar jag att Sverige går vidare. Under måndagskvällen vet vi hur det slutar, heja Sverige!

Sedan så var ju helgens stora händelse det som faktiskt ägde rum ute i Saltsjöbaden på lördagen. Jodå, jag har sådana connections fortfarande och vistas där ibland. Marcus och Tinas son Sigge skulle döpas, och detta var något som barnen pratat om hela veckan. De älskar kyrkor och tycker de är jättespännande. Men det började lite oturligt, med att jag glömde doppresenten hemma. Detta löste vi med att hämta den efter dopet och hängde hemma på deras dörr. Men jag vet egentligen inte vad Gud hade emot mig denna dag, om jag gjort något fel eller vad detta berodde på. Kanske var det för att jag glömde doppresenten eller för att vi var lite sent ute, men enligt min planering så skulle vi ändå hinna fram i tid. Men när vi närmade oss kyrkan så lyckades jag på något vis missa infarten, och trots att jag noterade detta ganska snabbt så fick jag inte möjlighet att vända bilen. Det var plötsligt bilar överallt och vi hamnade på en krokig skogsväg som ledde oss ända bort till Solsidan. Först där lyckades vi vända och köra tillbaka, men nu hade dopet redan börjat…

När vi kom fram till kyrkan och skulle parkera bilen så ser jag hur prästen stänger dörren till kyrkklockornas ringande. En främmande man stod med dömande blick och stirrade på mig när jag sladdade in med Hyundaien på grusvägen utanför kyrkan. Sedan sprang barnen och jag riktigt fort för att inte missa något. Så man kan säga att vi hann fram i tid, typ. Utan doppresent, fan…

Inne i kyrkan hörde vi underbarnet Hugo prata typ latin med självaste Gud, och framförallt så hörde vi Sigges storasyster Lea sjunga om änglar helt själv inför alla som satt där. Det var jättefint och oerhört modigt av henne tycker jag, så jag var tvungen att berömma henne för hennes insats på efterkommande fikat. Där var det många barn för övrigt, många många barn. Men de hade ett eget lyxigt litet bord dekorerat med godsaker, och märkligt nog hamnade Erik vid detta barnbord av någon anledning. Freja berättade att Erik hade farit med ljug under fikat, och kommit med icke sanningsenliga uttalanden. Bland annat att han var Super-Man och hade en Batmobile. Erik har väl inte ens körkort, eller har jag missat något här? Haha, barnen hade i alla fall väldigt roligt vid sitt bord och uppskattade att Erik var så busig. Sedan sprang de iväg och lekte allihop, inte Erik då. Han kom flämtandes till vuxenbordet och såg lite tagen ut. Men nu fick han se hur fint Marcus dekorerat långborden, där hans bror Jonas påtalade att han var nöjd med Marcus blowjobs när det kom till att blåsa ut serpentiner längs borden. Hahaha! Bröderna Fagerlund alltså, så roliga! Men när den numera ökända algblomningen kom på tal igen så vred sig min mage illamående, jag var tvungen att röra mig vidare…

Det var väldigt kul att träffa så många människor denna helg. Först på dopet, där alla barnen fick träffas igen och leka. Det var otroligt uppskattat och något de längtat efter. Nu fick vi även träffa Tommy och Jossans lilla bebis för första gången, men han var lite trött mest hela tiden. Men ack så söt! Och helgen avslutades med syskonen hos vår far där vi firade medan barnen lekte för fullt. En helg med fart och fläkt, jag är helt slut. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den heliga ande som busade med mig på söndagseftermiddagen. När vi kom fram till min far och skulle betala parkeringsavgiften så upptäckte jag att korten jag känt i min jacka inte var mitt körkort och bankkort som jag trodde, utan mitt COOP-kort och passerkortet till soptippen i Jordbro. Så vi fick åka tillbaka och hämta korten, tur att det inte var så långt att åka. Barnen skrattade åt mig och tyckte att denna händelse var tokig…

Linnex… Låter det bekant? Det är ett liniment som ser ut som en deosticka, och så stryker man bara på linimentet på önskat område och låter det verka. Det borde inte vara så svårt, ändå lyckades jag skada mig själv…

Jag kan börja med att lite kort berätta vad som föranledde min lilla skada som krävde behandling med just liniment. Jag stod framför spegeln i badrummet och begrundade mitt skägg, och funderade på vad jag skulle göra med det. På lördag nalkas det dop för Marcus och Tinas guldklimp Sigge, och då vill man ju vara fin. Speciellt eftersom dopet ska ske i de lite finare delarna av Stockholm, även känt som Saltsjöbaden. Skulle jag raka mig ren och slät, eller skulle jag låta skägget vara kvar och ge ett mer äldre och visare intryck i kyrkan. Lite som Gandalf! Eller i kyrkan kanske han inte är så känd, då kan jag kanske uppfattas som Jesus istället. Sak samma, när jag stod där och funderade så nös jag. AAATJOOOOH! Och sträckte min hals på ena sidan. Dagen efter hade sträckningen bytt sida, enbart för att jäklas med mig skulle jag tro. Men då blev jag erbjuden att stryka på lite Linnex av Veronica på jobbet. Jag känner ju till dess effekt sedan tidigare, den är otroligt stark och effektiv. Så jag strök på lite liniment på min hals och masserade in det med handen. När jag skulle tvätta händerna efteråt så blev jag stoppad av en kollega i korridoren i ett brådskande ärende, och jag glömde bort vart jag var på väg. Men saken reddes ut och då kom jag på att det var lunchrast. Så jag gick till fikarummet, och medans min mat värmdes så skulle jag bara uträtta ett snabbt ärende. Inne på herrarnas…

Ni förstår kanske vad som är på väg att hända nu va? Jag rusade in på toaletten och drog fram ”bamsefar” för att kissa. Då var skadan redan skedd, jag hade ju inte tvättat av linimentet från händerna. När jag sedan tvättat händerna och återgick till min lunch började en värmande känsla infinna sig kring mina genitalier. Dock så kopplade jag inte varför detta hände, utan kanske jag bara gillade min lunch extra mycket denna dag eller något. Men det blev värre och värre, och ju längre dagen gick så började jag fundera på vad fasen som håller på att hända. Jag hade jobbat över tidigare i veckan så jag kunde tack och lov sluta lite tidigare denna dag. Så när jag kom hem då åkte kläderna av i badrummet och det var ingen rolig situation som väntade. Det var där och då jag förstod hur linimentet hamnat där och hur det lyckats förvandla ett oskyldigt kön till något som liknade ett ”Loch Ness Monster”! Men efter lite sanering och tårar så kom en känsla av en uppfriskande fläkt tillbaka, och jag kunde klä på mig igen. Nu gällde det bara att låtsas som om ingenting hade hänt inför barnen som undrade vart jag tog vägen hemma…

(Det är inte mannen på bilden som skrivit inlägget. Men här ser ni en för mig främmande man som visar skillnaden där det lite rödare området behandlats med Linnex. Jag vill inte fota mitt kön och lägga upp här, eller någon annanstans heller för den delen)

Varför, alltså varför råkar JAG ut för sådana situationer i mitt liv? Eller händer det er andra också, bara att ni har vett att inte dela med er av det helt enkelt. Detta är ju inte första gången min kropp utsätts för plågsam sveda. Ni som hängt med här på bloggen kanske minns hur plågsamt det var när jag fick handsprit i stjärten, när jag villa ta död på alla campylobakter efter vår konferens i Frankrike. Det kanske var en aning självförvållat, men alla reagerar olika i stressade situationer när man känner att gränsen är nådd för vad man orkar med. Sedan har jag ju fått chili i ögat när jag lagade middag en gång, det sved jättemycket. För helvide vad det sved! Jag har även fått liniment på läppen en gång, och de svällde som om de fått en rejäl botoxbehandling. Och medförde en brännande smärtfull sveda såklart, vad annars. Och nu då, liniment på snoppen… Fan alltså…

Är det kanske jag som är överkänslig (überkänslung på tyska) kanske? Jag är så bedrövad att jag inte orkar skriva mer. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till tillverkaren av linimentet. De borde ha i åtanke att göra det mer skonsamt mot könsorganen. En olycka kan faktiskt hända…

I mitt livslånga liv har jag haft min beskärda del av illaluktande odörer. Men det jag fick uppleva i helgen var något alldeles extra. Alldeles extra äckligt faktiskt…

När jag vaknade på morgonen så var jag inte så hungrig, vilket jag inte brukar vara. Utan jag tog min kopp med kaffe och inväntade att hungern skulle komma smygandes, och under tiden hann jag planera vad jag skulle lyxa till det med i frukostväg denna dag. Valet föll denna morgon på att göra hemmagjorda ”Egg McMuffins” eller vad de heter, så jag började förbereda detta. I frysen hade jag sparat hembakta scones som jag tog fram och lät tina, och lite bacon är ju gott att ha på så det började jag förbereda att steka. När jag sedan var i full gång där i köket och hade stekt bacon och brynt på mina scones i smör i stekpannan så var det ju dags att steka äggen. Jag har runda små formar som man kan använda, man bara lägger dem i stekpannan och kläcker sedan ägget där i och det får då formen likt en burgare kan man säga. Rund, tjock och fin! Precis som jag!

När jag kläckt i det första ägget och förberedde det andra så hände det superäckliga. När jag knäckte ägget mot kanten så blev det som en explosion och det sprutade ägg överallt! Det första jag noterade var en grön äcklig sörja som låg kvar i skalet, förmodligen en före detta äggula. Sedan kom doften… Eller rättare sagt STANKEN! Först från stekpannan där det ruttna ägget delvis hamnade och nu fräses på för fullt. Så jag tog snabbt bort stekpannan från spisen och kastade de förstörda äggen, och avslutade med att diska av stekpannan. Fy vad det luktade illa! Sedan var det bara att skura golvet och tvätta av diskbänken, för detta kan nog vara det äckligaste jag upplevt i doftväg. Och då ska tilläggas att jag åkte bil med en person under flera år som försökte uppnå någon form av gastillstånd i bilen. Det släpptes vind och och luktade fruktansvärt! För att mixa till det hela så kunde hen även sparka av sig sina arbetskor i bilen och vädra tårna. En blandning av avföring och tåbira i ett begränsat utrymme som det var i vår byggarbil var mer än vad som bör innebära hanterbart. Det blev fasen imma på vindrutan till och med! Dessutom så kunde en avkomma till hans lillebror klämma in sig i bilen ibland och då var det ju som att färdas under ett vulkanutbrott. Min förhoppning är att de numera har kontroll på sina magar och skickar ett femsiffrigt skadestånd för att jag höll på att köra ihjäl mig för varje dag jag tvingades köra runt dessa odågor…

Nu kom jag av mig lite här, jäkla Jocke… Men jag städade i alla fall köket grundligt för att kunna fortsätta med min lyxfrukost, som jag nu fick börja om med. Denna gången kontrollerade jag äggen noga innan jag närmade mig stekpannan med dem, så att inte samma misstag skulle upprepas. Men det luktade fortfarande äckligt i köket. Det var då jag insåg att jag även lyckats stänka ner mina kläder med det ruttna ägget, så mitt i matlagningen fick jag göra en kommandorullning in i badrummet och byta om till rena väldoftande kläder. Nu var allt snart klart! Mina scones var klara, bacon och äggen färdigstekta. Då var det bara en skiva cheddarost som saknades som jag lät smälta över ägget innan allt var klart. Nu, kunde jag äntligen få avnjuta min frukost denna morgon. Mums!

Jag hade bara tidigare hört talas om ruttna ägg, men aldrig upplevt det förrän nu. Och jag måste som sagt säga att det kan ha varit bland den äckligaste stank jag upplevt i hela mitt liv. Den ligger gott i topp tillsammans med bröderna Petterssons gastronomiska felaktigheter i deras tarmflora. Så numera kommer jag för all framtid att kontrollera äggen jag ska använda innan jag ens är i närheten av skålen eller stekpannan där de ska användas. Fy fasen…

Idag har Theo namnsdag! Det ska såklart firas, och han vill fira med pizza och lussebullar. Det är fortfarande en hårfin skillnad på att ha namnsdag och att fylla år om ni frågar barnen. Tydligen förtjänar båda dagarna samma typ av uppståndelse och firande. Helst med paket! Theo ville inte gå till förskolan idag om han inte fick sitt paket. Men han ändrade sig ganska snabbt sen och ville gå till förskolan i alla fall, de skulle nämligen på teater idag. Men självklart skulle han även få ett paket, det hade ju hans syskon redan fått tidigare under året.

Jag gör för egen del en liten notering att om man skaffar sig många barn som jag gjort, och dessutom ger dem många namn. Ja då får man fira namnsdagar stup i kvarten här hemma. Och trots alla dessa namn så fick jag inte igenom ett endaste Pubert på grund av Jennys protester och veton. Inte ens ett litet fick jag igenom, inte ens ett litet Pubbe. Men vänta ni bara tills jag köpt min alldeles egna hund eller delfin när jag blir äldre…

Nu blev jag sugen på att ha en pingvin istället, de är ju för charmiga och roliga. De vaggar runt där på sitt lilla vis och åker runt på magen när de inte orkar gå längre. Supergulliga! Sedan skulle jag vilja att de tutade lika roligt som ”Pingu” gör i barnprogrammet. Men det är klart, de vill ju ha massor av is. Det blir kallt hemma då. Sedan så har jag sett den där filmen ”Poppers Pingviner” med Jim Carrey, och de pingvinerna gjorde olämpliga saker hemma mest hela tiden. De bajsade överallt och ville man lyfta upp dem så skriker de på en, jättehögt! 

Då föredrar jag nog en sorts minipingvin, ska googla och se var det finns sådana små djur någonstans. Eller ännu bättre, en alldeles egen ALF! Då syftar jag inte på min arbetskollega Alf, tror han skulle känna sig obekväm i det upplägget. Jag med förmodligen. Nej men minns ni den gamla TV-serien om rymdvarelsen Alf från planeten Melmac? Han kraschade ju hos familjen Tanner och bodde sedan hos dem, där han gjorde sig oerhört bekväm ute i deras garage. Han ville äta upp deras katt också minns jag nu. Då kanske det inte skulle fungera hemma hos mig. Tänk om han äter hundar, pingviner och delfiner också…

Det blev mest blaj och funderingar i detta inlägg, men jag tackar er för att ni läser ändå. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till byggarbetarna som två dagar i rad ställt sin grävmaskin precis bakom min bil på jobbet. Jag tror de byter ut dagvattenledningen i marken eftersom det blir översvämningar runt huset så fort det regnar. Vill bara nämna att huset är alldeles nybyggt, klantigt gjort där. Så när jag nu skulle åka hem på dagarna så blev det många suckar, för då måste de ju flytta på sig. Tänk om de hade gjort rätt från början istället, då hade de sluppit stå där och bråka med mig…

Då var det dags att skriva och bekänna här nu igen. Efter förra inlägget ”Manlig Feminism” så fick jag ovanligt mycket respons och feedback. Mest positivt faktiskt! Så vi behöver inte samlas vid Brandbergsskolan och demonstrera mot en dålig svenska undervisning, det verkar som att de som läst har förstått mig och tolkat mitt budskap så som det var tänkt.

Det är ju som någon sa, väldigt tråkigt att ens en sådan kampanj som #metoo ens ska behöva förekomma. Men otroligt viktigt att det nu görs! Vi fortsätter kampen för ett jämlikt Sverige och framförallt en förbättrad kvinnosyn. Som några arga kvinnor i TV sa på ”Nyhetsmorgon” igår, SLUTA VÅLDTA OSS FÖR FAN! Jag kan inte annat än hålla med dem, det får fan vara nog nu. Tycker bara problemen ökat senaste åren, eller så har det anmälts fler våldtäkter med mera. Mörkertalet sägs ju vara otroligt stort, så vi får hoppas att de som utsätts finner mod att anmäla de som förgriper sig på dem. Jag tror vi kan hjälpas åt, och tillsammans göra samhället bättre för alla kvinnor och barn. Och kom ihåg att när det gäller alla typer av förändringar, It starts with you!

Idag tog jag del av ett uttryck som för alltid kommer förändra min syn på livet. Nä inte riktigt, men nästan. Allt började med att vi diskuterade det som sagt på radion, att denna vinter kommer bli den kallaste på fem år. Brrr…

Sedan gled vi in på att man skulle vara en björn istället, så kunde man bara lägga sig och sova bort hela den kalla långa vintern. Jag har gott om fettdepåer att ta av så jag lär ju vakna vältränad och deffad som Dolph Lundgren skulle jag tro. Fast det är klart, han är ju nästan 60 år gammal nu. Vill jag se ut som en sextioåring redan nu? Nej, då är jag hellre rund och god i mina bästa år!

Men det som sades efter att vi diskuterat livet som björnar och även dagsländor var kanske mer ett konstaterande. Jag hade backat undan från samtalet och stod vid kaffeautomaten när jag hör detta:

– Det borde fan vara så att om man föds ful så kunde man väl få bli rik åtminstone!

Vilket intressant uttryck! Vad är ful och hur mäter man rikedom? Jag nappade lite på detta, och sedan började min hjärna såklart gå på högvarv. Pengar gör dig inte lycklig har man ju hört, men jag skulle bli lycklig för lite mer pengar. Om det inte sker på bekostnad av något annat förstås, det får man ju överväga. Slutsatsen jag drar av detta är att eftersom jag inte är rik rent ekonomiskt, så är jag ju inte ful enligt denna tes. Men jag känner mig rik på många andra sätt! Jag har friska barn, boende, en Hyundai och ett arbete att gå till varje dag. Så ur det perspektivet känner jag mig rik. Och om det gör mig ful, ja då får jag lära mig leva med det.

Igår tog de steget, ut i Europa! Grattis underbara Djurgårdens IF! Det började dock lite svettigt tycker jag, där deras motståndare Kalmar skapade lite onödigt många målchanser i början av matchen. Sedan plingade det till och så hade dessutom Hammarby tagit ledningen i sin match. Det påverkade inte läget för Djurgården, utan det var men en känsla av orättvisa som infann sig. Detts gjorde att jag fick en dålig känsla för matchen, så jag bakade en brownie istället. Om matchen skulle sluta med förlust så kunde jag tröstäta denna skapelse istället. Men medan jag stod där med chokladsmeten och slickepottade så hörde jag Djurgården ta ledningen. JAAA! Och sedan tog det inte lång tid innan det blev ett till mål, DUBBEL-JAAA!! Djurgården höll sedan nollan och vann matchen, därmed slutade de trea i Allsvenskan och får kvala till europaspel. Ska bli kul att möta lag som Manchester United, Juventus och Barcelona. Och dessutom knäppa dem på näsangenom att vinna hela turneringen. Åh vad jag längtar till fotbollssäsongen drar igång igen! Och till Hammarby kan jag bara säga, bättre lycka nästa år…

Det är kul att vara djurgårdssupporter numera. Fotbollen gick över förväntan denna säsong, och i ishockeyn så har de blivit ett topplag igen. Otroligt märkligt hur det kan svänga från plågsamt jobbigt till euforisk glädje. Hoppas på många fina framgångar nu de kommande åren!

Igår när jag var ute på min powerwalk så kände jag mig i lite märklig i kroppen. Något kändes annorlunda och jag började mer lufsa fram där jag gick. Luktsinnet kändes skarpare och hörseln hörde allt inom räckhåll. När molnen skingrade sig uppe på kvällshimlen så trädde den tydligt fram, fullmånen. Vad händer vid fullmåne, jo vi olycksdrabbade förvandlas till varulvar. Likt början till Michael Jacksons musikvideo ”Thriller” så började jag ta ny form. Ögonen blev större och skräckinjagande, öronen växte sig spetsigare upp på huvudet, näsan och munnen bildade formen av en vargs nos och vassa tänder växte fram. I takt med att kroppen växte ur de söndertrasade kläderna blev kroppen istället full av pälsliknande hår… Jag ville bara, yla!

Detta hade ju varit ett coolt scenario, inte sant? Nu var det inte alls så det gick till, som vanligt när det gäller mig. Utan jag förskönade det hela, lite. Det som stämmer var att jag igår kväll var ute på en powerwalk, that’s it. Nej det var faktiskt fullmåne också, det är sant. Medan jag kämpade mig upp för en lång backe så såg jag fullmånen träda fram bland molnen, och då tänkte jag på musikvideon jag nämnde här ovan. Att vad häftigt det skulle vara om man förvandlades till en varulv vid fullmåne, tänk så lätt jag skulle ta mig fram genom träningspasset då. Bara skutta fram med långa ludna kliv och kanske skrämma någon förbipasserande. Men hur mycket jag än inbillade mig där att jag förvandlades så hände inte så mycket. Ögonen såg nog bara mer ansträngda ut av utmattning, öronen växte inte alls utan det enda som kröp upp på huvudet var min sportiga mössa som sakta glidit bak mot toppen av bakhuvudet. Munnen gapade och flämtade utan farliga huggtänder, och kläderna satt nästan kvar som de skulle utan att någon päls tog sin form. Det jag observerade vid detta och flera andra tillfällen under promenaden var att min tunna fräsiga springa-fort-jacka glider upp på magen, och då blåser det kallt under naveln kan jag lova. Men jag tycks ta någon sorts märklig lutning på kroppen när jag ansträngde mig där, och skickar liksom fram magen och lutar mig bakåt på något vis. Lite som sprinterlöpare gör med bröstkorgen när de passerar mållinjen under ett tävlingslopp. Så! Så gör tydligen jag med magen istället. Hur fasen kunde jag bli godkänd i idrott i skolan…

Resten av min powerwalk gick över förväntan bra när jag kom upp för den långa backen. Jag hade då kommit på att jag tycker varulvar är riktigt läskiga, så jag blev nästan lite orolig och fick lite extra energi som gav mig en sista skjuts resten av promenaden. Varulvar är ju läskiga bestar, jag var fullkomligt livrädd för dem som barn. Men tittade ändå på filmer där de skrämde folk och attackerade oskyldiga virrpannor ute i skogarna. Det gjorde jag med blandad förtjusning, eftersom jag tyckte de var spännande men samtidigt skrämde de ju slag på mig. Att se dem jaga folk och bestialiskt slita dem i stycken, fy vad äckligt. Det är nog det mest skrämmande sagoväsen jag hört talas om. Fast jag kan mycket väl ha upplevts som fasanfull om någon såg mig igår kväll, hua…

Jag blir alldeles matt här, tror detta får räcka för idag. Läs en barnvänlig bok eller titta på en tecknad film nu innan ni lägger ikväll så ni inte drömmer mardrömmar efter att ha läst om läskigheterna här i bloggen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till den eller de som hittade på varulven som sagoväsen och skrämde upp folk. Det går nog långt tillbaka i tiden så jag har ju inte en aning om vem som är skyldig till detta ondskefulla påhitt. Men min magkänsla säger att det troligen är en släkting till Henke, jag känner igen denna typ av ondska…

Idag ska jag skriva lite om feminism från mitt perspektiv, samt om #metoo som slagit till med enorm kraft senaste tiden. Och det med all rätt!

Detta är inte lätt, nu kan varje ord jag skriver vridas och vändas till olika tolkningar är jag rädd. Men jag ska göra mitt bästa för att uttrycka mig så tydligt jag bara kan. Om jag mot förmodan inte lyckas så kan vi samlas till demonstration utanför Brandbergsskolan nästa vecka och protestera mot skolundervisningen jag fått där i min ungdom.

Hur ska jag börja? Med mig själv kan ju vara en bra början, inte sant! Det är där framförallt alla vi pojkar, killar, män, karlar, herrar och gubbar måste börja enligt mig. Hur är vår kvinnosyn egentligen? Jag som många andra tycker nog att den är bra, men ger man den en extra tanke och fundering så lovar jag att alla kan komma på något som vi kan förbättra hos oss själva. Men det krävs eftertanke många gånger eftersom ojämställdheten är så accepterad och utbredd att man till vardags inte reagerar på det, åtminstone för oss män. Allt är väl bra som det är, eller hur?

Vi kunde ju inte ha mer fel, det har ju kampanjen #metoo visat om något. Hur i stort sett ALLA kvinnor i min närvaro har utsatts för någon form av trakasserier under sin livstid. Jag är inte så naiv att jag inte trodde att detta förekom, men det blev otroligt påtagligt när man såg så många ansluta sig till detta uppror eller vad vi ska kalla det. Hur vanligt förekommande det faktiskt är, det är ju skrämmande och helt förfärligt! Och för mig blev det verkligen en väckarklocka, det måste det ju ha varit för massor av andra människor hoppas jag. Detta har ju inte kvinnor velat prata om av olika anledningar, där de själva tagit på sig skulden för kladdande äckel som inte visat respekt eller så har de ju helt enkelt tystats när de väl sagt något om det och inte blivit tagna på allvar alls. Som man så skäms jag, för att jag inte heller reagerat på detta tidigare utan bara accepterat situationen som den är. Inte för att jag trott att allt är bra, utan mer för att läget ändå var under kontroll på något vis. Så fel jag kunde ha…

Många gånger tror jag att man tänker att ”vad kan jag göra för skillnad då”, och därför inte orkar engagera sig i frågan. Men en bra början är väl att börja hos sig själv och med de kvinnor man har i sin omgivning. Sin fru eller sambo, flickvän, dotter, sin egen mor eller syster. Där har väl alla en fantastiskt bra grund att börja se över hur ens värderingar är om man går in lite mer på djupet. Behövs det så tänk till lite extra eller fråga dem hur de upplever sin vardag. Sedan är det bara att fortsätta, med sina vänner och arbetskamrater eller skolkamrater. Vilka de nu än är, så börja förändringen hos dig själv. De är inte kvinnorna som ska ändra på sig, utan vi män som måste öppna ögonen och ändra på oss för att uppnå en jämställdhet på riktigt.

Jag tycker själv att det kan vara svårt, att jag ensam skulle kunna förändra samhället på något vis. Även om ambitionen finns så känner man sig maktlös ju mer man tänker på det och allt leder tillslut till våra politiker. Att det är där förändringen verkligen kan ske, om de bara beslutar om att göra något åt saken. Men det är ju så tröttsamt segt och händer inte så mycket. Jag vet inte om det har med ovilja eller prioriteringar att göra, jag har faktiskt ingen aning. Men hur svårt kan det vara att till exempel få igenom en samtyckeslag så att samlag och sex ej får ske mot sin egen vilja. Detta borde ju vara självklart och känns ju egentligen helt stört att man måste ha en lag om detta. Men det behövs verkligen, så se till att det händer ni politiskt valda av folket nu för tusan! Det jag annars reagerat på är många gånger att annat prioriteras och att jämställdhet är något som kostar pengar och tydligen måste ske på bekostnad av något annat. Ta Gudrun Schyman exempelvis, som vill att det svenska försvaret ska skära ner på sina kostnader för att istället satsa på dessa typer av frågor. Jag håller inte med henne på just den punkten. Men jag uppskattar henne ändå på många andra sätt, och minns ett argt citat från henne för många år sedan som lät ungefär såhär:

”Jämställdhet är ingen åsikt, utan en förbannad rättighet!”

In the World of Jimmy, så borde inte dessa frågor behöva kompromissa med försvaret eller något annat heller för den delen. Detta borde vara en självklarhet för staten att investera i och bekosta som allt annat, för det kommer gynna samhället på så många sätt. Finns det inte pengar så får vi väl höja skatterna då, det är ju folk villiga att gå med på när det kommer till att förbättra situationen för skola och vården exempelvis. Eller varför inte börja med att låta kvinnorna få lika mycket betalt som män för utförande av samma arbete, då kommer det ju dessutom in lite extra skattepengar där. Tadaaah!

Det är tråkigt att detta inte tas på lika stort allvar som allt annat. Och jag förstår verkligen inte resonemanget när man tycker att resurser och annat bör läggas på att lösa mord och andra ”allvarligare” brott istället för att utreda sexuella trakasserier och våld mot kvinnor. För i ärlighetens namn, vad tror ni försiggår mest ute i samhället? Hur stort är inte mörkertalet tror ni där kvinnor av olika anledningar inte anmäler brott de utsätts för? Mord ska självklart utredas precis som alla andra brott, men jag tycker inte att ett mord är ett värre brott än en våldtäkt. De borde tas på lika stort allvar även om jag vet att resurserna saknas för detta, men att på något vis sopa problemen under mattan bara för att mord skulle vara värre det köper jag inte. ALLA BROTT skall motverkas och försöka lösas, så man kan ju bara hoppas att regeringen tillsätter mer pengar och resurser för att komma någon vart med problemen. Det är väl inte upp till oss medborgare att avgöra vilka brott som ska prioriteras. Ett brott är ett brott, punkt slut!

Därför tror jag att Feministiskt Initiativ skulle behöva komma in i riksdagen, och röra upp lite känslor och väcka alla tröttmössor till politiker som faktiskt blundar för problemen. Jag sympatiserar inte med dem på något vis, på samma sätt som jag inte sympatiserar med exempelvis Miljöpartiet. Men jag tror och tycker att de behövs för att driva viktiga frågor som dessa. Sedan så beundrar jag kvinnor som för den dagliga kampen och talan för alla kvinnors rätt ute i samhället. Linnea Claesson är ett väldigt bra exempel på en människa som delar med sig varje dag om vad hon får utstå från obegåvade herrar som har en helt bedrövlig kvinnosyn. Och hon är ju knappast ensam om att få utstå mäns hat och annat mot kvinnor i hennes position. Hon vågar ta upp problemen som hon dagligen möter, och ger mig själv en tankeställare nästan varje gång över hur normaliserat mäns handlingar mot kvinnor blivit. Men det är kanske en smaksak att man tycker om just henne, det finns ju massor av andra som förespråkar samma saker. Men för egen del så tappar jag intresset direkt om någon minsann ska tala om för mig hur saker och ting är och fungerar, utan istället jag föredrar en som Linnea som mer upplyser än uppläxar när jag vill lära mig eller visar intresse för vad som pågår. Inget sätt är väl egentligen fel, men för att verkligen vilja ta åt sig av vad som sägs så behövs olika tillvägagångssätt tycker jag.

Under min uppväxt, om man ser till min familj och omgivningen jag haft omkring mig så reagerade jag inte på att det skulle förekomma orättvisor eller kränkningar mot kvinnorna. Det har inte funnits några typiska könsroller i hemmet där kvinnan skulle sköta alla husliga sysslor, uppfostra barnen eller på något vis vara underordnad mannen. Det betyder inte att det inte kan ha funnits där, men det var inget jag reagerade på eller har blivit uppfostrad till att det skulle vara på något speciellt sätt. Och anledningen till att jag inte reagerade var såklart att även om det inte fanns så mycket av detta i min direkta närvaro så var det ju på något konstigt sätt accepterat att så skulle det väl vara. Det var uppbyggt så redan från början, jag bara levde mig igenom detta varje dag utan att reagera på hur fel mycket kunde vara. Så var ju samhället då, inga konstigheter alls…

Min familj, som jag inte vill hänga ut på något vis här, bestod en pappa som jobbade hela tiden och en mamma som var hemma nästan hela tiden med oss barn. Det var mamma som skötte hemmet och uppfostrade oss barn, samtidigt som pappa som sagt jobbade nästan alltid kändes det som. Men jag tror ingen av mina syskon eller jag själv skulle påstå att vi blivit tillsagda att det skulle vara på det sättet, utan det var så det fungerade i just vår familj. Jag såg inte heller min pappa som något överhuvud som bestämde i familjen bara för att han var mannen i huset eller att det ens skulle finnas några sådana värderingar. Mina föräldrar separerade dock precis innan jag blev tonåring så skulle det ha varit annorlunda så var det inget jag visste om i alla fall. Men jag tror verkligen inte att någon av mina syskon skulle ha upplevt det annorlunda heller.

Idag är jag far till tre barn, två döttrar och en son. Efter den senaste tidens avslöjanden i och med #metoo i sociala medier och liknande så hoppas jag verkligen att startskottet nu gått för att förbättra kvinnors rättigheter och villkor på allvar. Jag ska försöka tänka efter en gång extra så att jag själv inte bidrar till en dålig kvinnosyn eller sprider dåliga värderingar. Men det stora jobbet blir kanske att få min son att våga säga ifrån och markera inför sina kommande vänner och andra om någon utsätts för kränkningar och liknande. Att vara tydlig mot honom och mina döttrar med vad som är acceptabelt och ej i dessa frågor, och jag lovar att hjälpa till så gott jag kan.

Det finns så mycket mer att skriva. Könskvoteringar i styrelser är en sak. Och hur jag skulle vilja splittra könsfördelningen inom vissa branscher och låta det bli en mer jämställd fördelning. Som byggbranschen exempelvis, den skulle må otroligt mycket bättre av att få in fler kvinnor på byggarbetsplatserna. Jag är övertygad om att de klarar av att utföra samma typ av arbeten, för det jag avskydde mest själv när jag jobbade där var det den manliga grova jargongen. Den var rak på sak och ganska kul i början när man var ny, men efter ett tag så spyr man ju nästan på hur språket är i rastbodarna. Men det finns fler branscher som skulle må bra av detta, nu talade jag bara av egen erfarenhet. En annan sak jag skulle vilja ta upp är något jag läste igår, hur en kvinna blev utslängd från en nattklubb i Umeå för att hon var för lättklädd. HALLÅ! Vad är det frågan om? Ska hon bli utslängd för att hon skulle trigga män att taffsa eller göra ännu värre saker, det är så förbaskat skevt. Tyvärr ligger det ju en sanning i vakternas agerande, att alla män inte kan uppföra sig och respektera andra människor. Men ännu en gång, jag själv skulle aldrig tänka tanken att taffsa på någon annan. Så hur tänker dessa män egentligen? Jag är förvisso en blyg man, men även om jag inte vore det så rättfärdigar det ju inte mig att taffsa på någon kvinna bara för att hon valt att klä sig som hon önskar. Det hoppas jag alla förstår. Men det säger väl tyvärr bara hur Sverige, som är ett av världens mest jämställda länder, stoltserar med hur ”långt” vi faktiskt kommit i dessa frågor…

Så för att sammanfatta detta, börja förändringen hos dig själv. Våga stå upp för kvinnors rättigheter och visa dem den respekt de förtjänar. För även om uppgiften kan ses som omöjlig så måste man börja någonstans. Börja med dem du har i din egen närhet och jobba sedan vidare, det tycker jag är en bra början. Visa civilkurage och markera vid behov om det behövs, så hoppas jag att vi upptäcker att det finns fler som backar upp varandra. Det är aldrig försent att ta ställning och göra något åt situationen. Ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag egentligen inte ge till min goda vän Tommy, utan jag väljer att dela något här som han brukar säga. Nämligen att vår egen generation och de efterkommande förhoppningsvis kommer med en förbättrad kvinnosyn, och så låter vi alla gamla trångsynta gubbar dö ut och ojämställdheten med dem. Man kan inte ändra på dem och alla deras värderingar tror han. Det ligger något i det han säger, men jag tror tyvärr att det fortsätter komma en dålig kvinnosyn med nästkommande generationer. Förhoppningsvis en inte lika utbredd sådan, så kanske blir den lättare att handskas med. Det återstår ju att se, men jag förstår hans poäng. Så utmärkelsen får väl gå till alla gubbar i alla dessa styrelser runtom i landet som anser sig vara bättre än alla de andra fantastiska kvinnorna som inte fått ta någon plats alls. Tommy for president!