”Slå på varningsblinkern på bilen så hittar helikoptern er!”

Det var en till synes lugn kväll hemma på Björnklostigen. Jag hade piggnat till efter att ha legat nedbäddad i stort sett hela söndagen med min mage som gjort mig helt utmattad. Twinsen sov sött och Freja hade precis somnat. Jenny tog en kvällsdusch, Lembit spelade dator och jag hittade en hockeymatch mellan Sverige-Tjeckien på TV. Men strax skulle allvaret börja…
Först så vaknade Nova till och var lite ledsen. Jag sprang dit och gav henne en napp så att hon kunde somna om igen. Hon lät lite hes på rösten, men somnade snabbt om igen. Jag släpade mina 44:or ut till soffan igen och fortsatte kika på hockeymatchen. Då vaknade hon igen efter en stund, och jag sprang in till sovrummet. Hon var ledsen och nu hjälpte det inte att ge henne nappen, utan jag fick ta upp henne i famnen och försökte trösta henne. Men det gick inget vidare, istället vaknade Theo av att hon grät. Oh no…
Jenny kom inrusande från badrummet och tog Nova. Sedan tog jag Theo och försökte lugna honom så att han kunde somna om. Men Jenny blev orolig att Nova satt något i halsen som gjorde att hon lät så hes, och hon andades ryckigt medan hon grät. Här var vi oense om vad detta berodde på, så jag tog in Theo till sovrummet igen medan Jenny ringde sjukvårdsupplysningen. Sedan vet jag inte riktigt vad som sades, utan plötsligt kommer Jenny inrusande i sovrummet.
– Du måste slå på varningsblinkern på bilen, de skickar en ambulanshelikopter hit nu! Ropade hon.
Va? Ambulanshelikopter! Varför det? Jag rusade ut och slog på varningsblinkern på bilen, och när jag gick upp till huset igen så tittade Nova upp på mig från Jennys famn.
– Pappa! Sa hon och sträckte sig över mot mig.
Jenny pratade fortfarande med sjukvårdsupplysningen och berättade att Nova nu pratade och ville komma till pappan. Hon verkade lugnare och grät inte längre. Jag vet ju inte riktigt vad som hände medan jag nattade Theo, men tyckte det verkade märkligt att de skickade en helikopter. Varför inte en vanlig ambulans? Samtidigt hörde jag helikoptern komma närmare.
– Spring in och packa ihop en väska med lite kläder och blöjor till er utifall ni måste åka med. Sa jag till Jenny.
Nu cirkulerade helikoptern ovanför oss och sökte med strålkastaren efter en plats att landa på. Sedan försvann den iväg en bit bort, men vi hörde den hela tiden. Då ringde de och bad oss komma ut till stora vägen där de landat. Så vi kastade oss in i bilen och körde dit.
När vi kom fram möttes vi upp av en sjukvårdare som kom fram till bilen.
– Hej, vi har inte tid att stanna här. Vädret börjar bli sämre och då kanske vi inte kan flyga, så vi åker nu på en gång. Sa hon och räckte fram hörselkåpor till Jenny och Nova.
Jag och Theo väntade tills helikoptern lyft, sedan åkte vi hem igen. Jenny hade glömt väskan hon packade hemma, så nu började jag ringa runt för att få lite hjälp. Någon behövdes här hemma för att titta till barnen om jag var tvungen att åka in till SÖS. Eller det enklare alternativet, att någon kunde köra in väskan till Jenny. Men det var sent och inte många som svarade, och de som gjorde det hade typiskt nog smuttat på lite vin. Så lotten föll tillslut på min bror Tommy ute i Brandbergen. Han skuttade glatt in i sin pyttelilla Hyundai-lånebil (Ådin var på verkstaden) och påbörjade sin resa ut till mörka skogen här på Värmdö. Till min glädje så var även Sandra med honom! Då är mina tvivel förbi om huruvida de faktiskt är tillsammans eller ej *retas*
När de var framme hos oss så hade Theo somnat igen. De fick väskan och fortsatte sin resa in till SÖS där en strumplös Jenny och halvnaken Nova väntade. De blev såklart glada när de kom, TACK SÅ JÄTTEMYCKET FÖR HJÄLPEN TOMMY & SANDRA!
Nu hade läkarna tittat till Nova och konstaterat att det rörde sig om falsk krupp, ett virus som sätter sig i luftrören. Tydligen hade hon öroninflammation igen också. Så hon fick kortison och sedan kunde jag åka in och hämta hem dem igen. Lembit fortsatte att spela dator och vaktade de sovande barnen hemma under tiden.
Klockan 03.00 skulle jag tro att jag somnade efter kvällens spektakel. Det var tack och lov inte någon större fara med Nova. Krupp är något som drabbar nästan alla barn någon gång i tidig ålder. Så nu vet vi ju vad det kan vara och vad vi ska göra om det händer igen.

Undrar om det är ett olyckligt sammanträffande. Men sedan jag började lyssna på Ghost, det läskiga rockbandet som genom sin musik ska samla ihop själar till Satan, förra veckan har det hänt så mycket konstigt…
Först så blev jag hastigt magsjuk och det har inte gått över ännu. Jenny hade migrän i två dygn. Och igår kunde Nova inte andas ordentligt på grund av falsk krupp. Kanske det vore bäst att sluta lyssna på Ghost och leta upp min Frank Sinatra skiva istället…

Det låter som mycket elände, men det finns roliga stunder också!
Ta en enkel sak som när Freja uttalar ett namn lite fel.
– Nämen pappa, han heter Kråkskorpan!
Hon syftade på Kråkstorparn, en gubbe i ”Emil i Lönneberga” som Emil vill att pigan Lina ska gifta sig med. Jag tyckte det lät gulligt och lite roligt, men så är jag en lättroad herre också…
En annan rolig sak som hänt, är faktiskt en jätterolig sak! Bloggen slog ju rekord förra veckan i antal besökare under en dag. Och nu är ytterligare en milstolpe nådd, nämligen antalet visningar! Det vill säga antalet gånger som ni där ute har tittat på bloggen. Vill ni komma med en gissning?

10 000 VISNINGAR!!

Kan ni fatta det? Jag gör det inte! Att ni tillsammans nu tittat över 10 000 gånger på denna blogg. Helt otroligt, tack ska ni ha! Nu borde väl för tusan någon höra av sig och erbjuda lite pengar för att få synas i bloggen, tycker ni inte det? Sedan kan jag vara med i ”Let’s dance” på TV4 och dansa små nätta steg in i alla tittares hjärtan! Och sedan bär det troligen av till… HOLLYWOOD!

Ja det är aldrig fel att drömma, jag är ju en optimistisk realist trots allt! Får önska er alla en trevlig kväll, ha d biff!

DAGENS JERKER går till nissarna på Karolinska som fortfarande inte hört av sig angående mitt bajsprov. Kan jag få ett svar och lite antibiotika snart, eller? Snart går fasen röven av på mitten om jag inte får hjälp, orkar… Orkar inte… Mer…