Idag tänkte jag skriva lite om hur fantastiskt det kan vara med trotsande småbarn. Men först vill jag meddela en trolig vändpunkt i min magiga värld…

Kalla det vad ni vill. Men där har ni botemedlet, behandlingen eller hälsokuren mot slaskig mage. Helt vanliga vetebullar som jag lyxade till och gjorde om till donuts. Allt efter egen smak! Efter att ha inmundigat deg och ett okänt antal av dessa donuts så hittade min mage balansen igen. För första gången på 9 dagar! Men om ni tror att eländet skulle vara över så tror ni fel…
För vad händer om man äter för mycket? Tydligen så blir man drabbad av någon form av förstoppning istället. Jag har sprungit på toa en hel del idag, men det händer ju inget! Jag tar i så att jag blir fasen blå i ansiktet, det är säkert. Vid ett tillfälle tittade gammelsmurfen fram bakom elementet i badrummet och ville värva mig till smurfbyn. Så blå var jag! Men efter ett långt samtal med diverse glada lockelser så fallerade allt när jag fick höra mitt blivande smurfnamn, Bajssmurfen… Tack, men NEJ TACK!

Löjliga blå skitgubbe… Jag skulle inte ens få vara en blå smurf som alla de andra, utan en mörk som symboliserade… Ja… Vi skiter i det!
Jag hoppas inte detta ska hålla i sig nu, att när man äntligen lyckas få fast avföring igen så ska det bli som cement. Förstoppning är inte aktuellt! Åh grymma värld…

Sedan har vi det jag egentligen ville ta upp här idag. Nämligen hur ens småbarn trotsar oss föräldrar i olika stadier i livet. Här befinner sig våra barn just nu…
THEO… Han är full av energi, för det mesta. Även vid middagsbordet, det är oftast här hans trots märks av. Han börjar oftast med något enkelt, som att banka med sin sked i bordet eller något liknande. Inget konstigt egentligen, så gör ju de flesta småbarn tänker jag. Men det är när man vänligt ber honom att sluta som han har börjat trotsa. Då ska han nämligen ställa sig upp i sin barnstol, och det vill vi ju inte att han ska göra.
– Theo, sätt dig ner. Säger jag lugnt.
Han tittar på mig och skrattar.
– Theo! Sitt ner nu. Säger jag mer bestämt.
– Näe, näe! Säger han då och skakar på huvudet.
Då försöker jag sätta ner honom i stolen. Men när han väl satt sig ner så blir han arg och börjar banka på bordet och i tallriken. Sekunden senare kom en fiskpinne farande och träffar mig i ansiktet. Theo får helt enkelt lämna bordet tills han lugnat sig och vill äta igen. Han springer glatt iväg och kommer tillbaka efter en kort stund. Då försöker vi igen…
Theo är verkligen världens snällaste, därför blir det så konstigt när han sätter sig på tvären såhär ibland.
NOVA… Hon påminner mer om sin syster Freja. Får hon inte sin vilja igenom så protesteras det ordentligt. Hon är väldigt bestämd och blir hon upprörd så hör alla det i hela Värmdö kommun. Tidigare i veckan så skulle jag bära bort henne från middagsbordet till köket för att tvätta av henne innan hon kladdade ner överallt. Det gillades inte och hon började då av svinga kroppen fram och tillbaka. Lite som en gymnast gör när hen tar sats i de romerska ringarna, ungefär. Detta gjorde att jag höll henne längre ifrån mig för att inte bli träffad av hennes svingande fossingar. Men det var för sent… De små hårda fossingarna träffade exakt på mannens akilleshäl, skrotum! Ett svagt momentum infann sig, men jag lyckades trots smärtan och ihopsjunken kropp att tvätta av henne och släppa henne lös…
Det är numera ganska vanligt att Nova vill ha eller göra saker, och att om hon ej får som hon vill så markerar hon som sagt sitt missnöje. Tidigare så brydde de sig inte så mycket utan fortsatte bara vidare mot nästa hyss om vi avbröt dem. Men nu låter det desto mer. Ta redskapen till braskaminen som ett exempel!
– Nova! Inte röra. Säger man lite fint.
Hon tittar på en och söker samtidigt med handen efter redskapen bredvid kaminen. Som att jag inte skulle se det bara för att hon tittar på mig samtidigt.
– Nej Nova! Säger jag mer bestämt.
Hon stannar upp med handen en sekund. Sedan flinar hon lite och fortsätter känna efter redskapen.
– Nej Nova! Nu är det slutlekt med redskapen. Säger jag och lyfter bort henne.
– Iss? Säger hon och vinklar handen som en lättare vinkning i luften.
Iss betyder slut på Noviska. Men lika snabbt är hon tillbaka igen för att testa gränserna. Envisa lilla Nova…

FREJA… Här har vi fröken ”kan hälv”, som ska göra allting själv. Det går inte alltid så bra, och ofta följs hennes bestämda ”kan hälv” upp med ett ropande ”hjääääjp”!
Det är roligt att hon vill göra saker själv, och hon har lärt sig mycket. Men precis som Nova så är hon vansinnigt envis. Om det är något som hon inte klarar av så börjar hon ropa på hjälp, och efter två sekunder gallskriker hon. Och även här så har vi en flicka som låter hela kommunen veta att något inte går som hon vill. Men det hör till på något vis. Nu är jag ändå glad att vi kan prata och förstå varandra bättre än när hon var mindre. Jag har förvisso bara två sekunder på mig att fånga upp situationen och prata med henne innan hon startar mistluren…
Det har även hänt att jag fått bära ut henne ur affärer. Hon kan få för sig att hon vill ha något, en glass eller godis, även fast det inte är helg som vi försöker styra det till att äta godsaker. Då kan hon börja skrika, protestera och vägrar att ge sig. Då har det slutat med att jag fått bära ut henne därifrån. Envis som en, ja jag vet inte vad…
Men sedan är hon ju i den åldern då det är kul att utforska. Vad händer om man gör sådär? Varför får jag inte göra så? Varför är det farligt? Vi hade en liten olycklig kollision mellan varandra igår kväll. Freja kom springande mot mig i soffan och hoppade upp i famnen på mig. Men råkade träffa med sitt finger i mitt öga.
– Oj, det var inte meningen. Sa hon direkt.
– Nej det vet jag väl, men det är ingen fara. Svarade jag.
– Men mitt finger träffade dig i ditt öga. Gör det ont? Frågade hon.
– Ja lite, men det är ingen fara. Svarade jag och började öppna ögat, och kikade lite igen.
– Nej det var inte meningen. Jag råkade bara göra såhär. Sa hon och körde in fingret i mitt öga igen.
Tack för reprisen underbara dotter. Det är inte hennes fel att jag dessutom har någon form av ögonfobi och upplevde allt dubbelt så hemskt mot vad det egentligen var. Men slutsatsen är att Freja fortfarande befinner sig i sitt ”kan själv” stadie. Och ingen, INGEN, får hjälpa henne när hon väl bestämt sig för att lösa något själv…
Detta är väl ändå bara början på vad som komma skall när det gäller alla olika stadier av trots. Men om man redan nu känner att det är lite kämpigt, hur ska det sluta då?

Nu får ni alla ha en trevlig helg! Jag tänker unna mig en öl, det är bra för självförtroendet. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Vet inte varför, känner bara att han förmodligen förtjänade utmärkelsen idag…