Det fanns en sak som skrämde mig som barn. Eller skrämde är kanske fel ord, för jag var egentligen inte rädd för den. Jag tyckte bara inte om den helt enkelt, den lät så förfärligt högt…

Twinsen däremot, har någon sorts förkärlek till denna trots att de ibland blir livrädda för den.
– Osse! Osse! Ropar Theo och klappar på den.
– Eh! Eh! Säger Nova och pekar på den från tryggat avstånd.
Osse har blivit en favorit här hemma sista dagarna. Och för er som inte listat ut vad osse är ännu, så kan jag berätta att det är dammsugaren. Den var min stora skräck när jag var liten, när min mamma for fram med den i full fart. Hon städade hela tiden, åtminstone så upplevdes det som så. Speciellt om jag satt och kollade på min favoritfilm Star Wars, och levde mig in i rollerna för fullt. Då skulle det minsann dammsugas. Och vi hade definitivt ingen tyst dammsugare, nej nej. Den lät som ett jetplan ungefär, inte som dagens lite tystare dammsugare.

Varför Nova och speciellt Theo är så förtjust i den, det kan jag inte svara på. Tidigare så var den jätteläskig, men numera så går Theo fram till den när den står på laddning.
– Osse! Säger han med bedjande blick och vill att vi ska dra fram dammsugaren på golvet åt honom.
Sedan turas de om att låtsas dammsuga och har hur kul som helst. Märkliga barn…

Innan vi avslutar här för ikväll så kan jag meddela att jag gått in i fas två av min nya magupplevelse. Förstoppningen. Idag gjorde jag något som kanske inte var så smart, men vad gör man inte om man börjar bli desperat. På måndag så ska jag fasen jobba igen, det kan ingen sur mage eller igenpluggad bak kunna ändra på! Så jag smusslade i mig en dos av Frejas laxerande medicin…
Först hände ingenting. Sedan gick det ytterligare en stund och det hände fortfarande ingenting. Men jag fortsatte att känna efter ordentligt, och efter ett bra tag så kunde jag nog i min fantasi uppleva att jag nu behövde gå på toaletten. Så jag springer in på toaletten, sätter mig ner på porslinsstolen, greppar tag i badkarskanten med ena handen och tvättstället med den andra. Scenen från ”Dum & Dummare” spelades upp i skallen på mig, den när Harry druckit laxermedel och exploderar på drömtjejens trasiga toalett. Men inget händer…
– Va fasen! Vad är det för fel? Undrar jag och känner att tålamodet efter veckan som gått nu är som bortblåst.
Ska jag behöva ställa mig grensle ovanpå badkaret och ta i tills jag bokstavligen spricker? VA! Är det vad jag måste göra? Jag är inte nöjd alls med detta.
Nu brydde jag mig inte längre, utan påbörjade middagen ganska sent denna afton. Twinsen somnade i hyffsad tid, och nu höll Jenny på att natta Freja som hållit sig vaken länge. Imorgon kommer min släkt på besök för att fira Jennys födelsedag, så jag passade även på att kasta ihop en glasstårta och en cheesecake. Mitt i allt bakande så såg jag Frejas medicinpaket igen.
– Hm… Jag som är så stor behöver ju minst en dubbel dos. Tänkte jag och drog i mig två doser.
Nu kanske det kan hända någonting. Under tiden jag inväntade en reaktion så hann vi äta middag. Vi hann titta på film. Jenny somnade. Filmen hann ta slut. Snacka om trög medicin! Jag smusslade i mig en dos till, något måste ju hända tillslut. Men sedan slog det mig plötsligt, att Freja har ju fått vuxendosering utskriven till sig. Rekommendationen lyder EN dos morgon och kväll. Och nu hade jag dragit i mig fyra doser på lika många timmar. Åh shit…
Mycket riktigt. Åh shit! Snart hände det grejer. Jag väckte Jenny på vägen in till toaletten.
– Jenny! Passa babyvakten nu om de vaknar, för nu måste jag in på toaletten! Utbrast jag och skyndade mig iväg.
Äntligen-stadiet passerades på en sekund. Sedan gick magen på högvarv och nu brann det nästan i baken. Harry i ”Dum & Dummare” hade rena rama fruktstunden på toaletten i jämförelse…

Allt var över ganska fort, men magen kändes fortfarande konstig så jag vågade inte lämna toaletten. Benen somnade och domnade bort. Jag gjorde tillslut ett försök och bröt mig loss. Sedan återvände jag till vardagsrummet, men då hade Jenny redan gått och lagt sig. Benen var fortfarande lite bortdomnade så jag var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Tillslut kom känseln tillbaka igen, och vilken känsla. Magen var förhoppningsvis bra igen och jag kunde snart gå normalt. Hoppas det räcker med magproblem och lösa ben nu för en god tid framöver. Undrar om det är såhär Freja känner sig när hennes mage är problematisk? I så fall har jag verkligen en helt ny förståelse för vad hon tvingas gå igenom. Fy fasen…

Nu ska jag in och väcka Jenny så att hon får höra de goda nyheterna om min mage. Några av er är säkert på Mogges & Amandas inflyttningsfest, hoppas ni har en jäkligt bra afton! Vi kommer gärna förbi och tittar på nya lyan en annan dag. Till er övriga som inte festar i Fruängen, ha d biff!

DAGENS JERKER går till dessa förbaskade cyklister som åker i sina klungor på vägen. Det är läskigt att köra bil när de är i närheten! Varför kan de inte använda cykelbanorna som finns längs vägen? Seriöst, varför kör de inte på cykelbanorna? Kan någon som cyklar tala om det för mig, så har jag kanske mer förståelse för detta i fortsättningen. Glöm ej bort att jag nu kör en bil som jag inte är speciellt rädd om! Det kan sluta illa för er, och så hör ni mig skrika ”strike” när jag kör rakt igenom er klunga nästa gång…