Känns lite tråkigt att inte ha tid att skriva lika ofta här längre. Men det blir snart bättre. Jag har ju så mycket bra saker att dela med mig av! Även om det just nu fortfarande handlar om mestadels motgångar, men vändpunkten borde ligga runt hörnet nu. Inte sant? Har ju varit så bitter under en lång tid nu…

Förra veckan så reste Jenny och barnen till Tallebo med Lena och Magnus. De hade haft det bra, trots att barnen hade ögoninflammation och Jenny var mystiskt sjuk. Lembit, Lena och Magnus tog god hand om de små. De har badat, åkt båt och vattenskidor. Det sistnämnda var det Lembit som gjorde, de andra barnen är nog fortfarande för små för att åka vattenskidor. Men man kanske skulle låta dem testa en gång? Hm…
Jag passade på att fixa hemma i radhuset varje kväll efter att jag avslutat arbetspasset på jobbet. Detta gjorde att jag lyckades måla klart det mesta och även få bort alla flyttkartonger på nedervåningen. Så nu är det rent och snyggt där!
Men vi har en klädkammare som är fylld med flyttkartonger. Några ska upp på vinden, och några ska sedan packas upp i klädkammaren när det gjorts mer plats där. Sedan är vi nog klara!
När de kom hem igen så var de glada över hur fint det blev här hemma. Jag hade även överraskat Jenny med att sätta upp en tapet på ena väggen längs med trappan upp till övervåningen. Var osäker på om det skulle accepteras eller ej, speciellt eftersom vi varit så oense om vilka tapeter vi skulle ha i radhuset när vi flyttade in. Men det gick vägen, Jenny verkade nöjd. Jag tycker själv att det blev jättefint!
Men när de kom hem igen så blev jag snabbt sjuk. Så jäkla typiskt! Och under helgen blev det bara värre…

Slem! Slem! SLEM!! Hur många gånger ska detta helsike drabba oss i år? Blir så oändligt trött och less på alla dessa sjukdomar. Vad vill detta slem? Var kommer det ifrån? Hur blir man av med det? Undrar vad som händer om jag käkar ett kilo salt….

Kan inte förstå varför vi ständigt ska drabbas av sjukdom här hemma. Alla mådde bra de första två veckorna av semestern, sedan var det dags igen.
Jag har fått förklarat för mig hur viktigt det är med vila och återhämtning. Det är tyvärr så fortfarande att det inte finns mycket tid för återhämtning. Även om det blivit bättre så får både Jenny och jag väldigt lite sömn. Vi försöker ibland att dela upp det så att en av oss tar barnen, och så får den andra vila. Men det blir sällan bra, och den som ska ta hand om barnen får slita ut sig till max. Man försöker få barnen att samsas och göra saker tillsammans, men allt sker i full fart numera så det tar bara någon minut innan någon skriker. De snubblar och slår sig, de krockar och slår sig, de slår huvudet i bord och andra saker. Man hinner helt enkelt inte med! Utan slits mellan barnskrik och allt annat man försöker ordna som matlagning och annat. Nej, bäst är det när vi är två som hjälps åt. Men man räcker tyvärr inte alltid till ändå…
Det man önskar mest är att barnen skall komma till ro. De verkar fortfarande inte ha anpassat sig helt efter flytten, speciellt Freja har mycket oroliga drömmar. Nu börjar de på förskolan igen efter ledigheten och det kan säkert innebära mer intryck och oroligheter. Men barn är ju anpassningsbara säger alla till mig! Så när de väl slagit sig till ro här hemma, då blir det nog mycket enklare och bättre!

Nattningarna här hemma har inte fungerat så bra vissa dagar. Fasen vad det är mycket klagomål på mig! Men detta är vad det handlar om just nu och har handlat om senaste månaderna. Oflyt, rutiner som ej fungerar vissa dagar och inte lika stor möjlighet till återhämtning. Det blir en ond cirkel av alltihop!
Men nattningarna har som sagt varit ett ganska problemfritt moment tidigare när vi väl fick in en rutin för det. Men nu har det varit så varmt att det blir omöjligt att somna inne, så vi har istället gått kvällspromenader med twinsen. Då somnar de lättare, men man kan få knata runt bra länge ibland. Freja vill stanna inne och softa på soffan till något barnprogram innan hon blir trött och vill sova. Så en av oss stannar hemma med Freja medan den andre ger sig ut med vagnen.
Ikväll kom dock Jenny tillbaka med uppgiven blick efter en lång runda med vagnen. Theo var fortfarande vaken och pigg. Så jag tog upp honom till vår säng och försökte natta honom där.
Det tog nästan två timmar. Han var törstig, han ville busa, han var mer törstig och han satt överförtjust vid solstrålarna som träffade väggen och var så fascinerad. Sedan satte han sig upp och klappade på min mage.
– Mage! Pappas mage! Sa han stolt.
– Mm, pappas mage. Sov nu Theo. Sa jag trött och önskade att han bara kunde lägga sig ner och somna någon gång.
– Piiip! Säger han då och petar på min bröstvårta.
Jag tittar på honom lite bekymrat och ser att han ler stort.
– Pappas! Piiip boobi! Piiip pappas boobi! Säger han och fortsätter peta på mig.
Vem har lärt min son att säga boobi? Ingen här hemma vad jag vet använder uttrycket boobies när vi pratar om bröst. Så detta var mer märkligt än roligt. Okej lite roligt var det, men man blir ändå fundersam…

Nu har det äntligen blivit lite svalare ute, så de sover bättre på nätterna. Vi hade över 30 grader varmt inne i huset här på kvällarna, och då är det inte konstigt att de vaknar och gnäller hela nätterna. Men nu är det som sagt lite bättre!

I can’t feel the breeze… Vår underbara KIA Carnival har lagt av med AC:n igen. Den flåsade kallt i lite mer än två veckor, men nu pyser det enbart varmluft inne i bilen igen.
Ni som lever fungerande liv där ute, hur är det? Hur känns det när allt bara fungerar som det ska och vardagen liksom flyter på? Jag är mycket nyfiken! Återkoppla gärna till mig med era erfarenheter, under tiden så ska jag leta ny bil på Blocket. Tror att en sådan där bil man springer fram med som de har i Flintstones kan vara något i min prisklass…

Theo har för övrigt lyckats med bedriften att sparka mig på pungen fyra gånger idag. Nytt rekord…

Det är väl bäst att jag fortsätter kurera mig här nu. Vill tillbaka till jobbet snarast möjligt. De är kort om folk och jag har inte råd att stanna hemma helt enkelt. Men imorgon får jag allt stanna hemma, men håller tummarna för att jag mår bättre och kan göra comeback på onsdag. The fat one rises! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla er som postat uppdateringar om kryssningar, utlandsresor och resor till och från Åland. En enda av er har meddelat att ni köpt med er winegums till mig! EN ENDA! Detta är glasklart, att kan man köpa winegums till pappa Jimmy så köper man winegums till pappa Jimmy! Jag är i kraftigt behov av mer halsbränna. Så jag hoppas att fler laddar på med lite winegums när ni handlar, annars blir det en lång lista på er här under nomineringen till DAGENS JERKER…

Räknar ner timmarna nu. När väckarklockan ringer imorgon så börjar ett nytt arbetsår!

Jag gjorde en checklista tidigare idag över vad jag åstadkommit under mina tre lediga veckor. Resultatet är intressant!

• Jag har inte hunnit sola ett skvatt, och är därför lika blek som innan semestern. Möjligen så har flinten fått sig en liten bränna efter att jag troget vändt ryggen mot solen för att slippa få solens ljus i ansiktet.

• Det jag förlorat i solbränna har jag tagit igen i midjemått. Beefcake! Inget fatcamp i världen vill ta emot mig nu.

• Har inte rest någonstans. Men största delen av semestern gick åt i vår flytt till radhuset. Så den lilla ”resan” har jag ju gjort förstås.

Anledningen till denna ovanligt händelselösa semester är att vår flytt har tagit mer tid och energi än vad jag kunde föreställa mig. Det har varit påfrestande att inte fått något gjort trots att man varit ledig. Vill inte låta bitter, men det känns som den kortaste semestern jag haft. Men jag ska nog försöka ta ledigt någon dag i höst om tillfälle ges.

Vi har inte packat upp alla våra saker ännu, heller inte hunnit klart med allt målande och ”småfix”. Jenny tog med sig barnen och åkte med Lena och Magnus till Tallebo igår. Så nu när jag är ensam hemma så ska jag fokusera på att få klart så mycket som möjligt. Målet är att när de kommer hem på torsdag så ska allt vara klart och alla flyttkartonger vara borta.
Jenny har varit sjuk hela veckan och fick dessutom migrän innan avresan igår. Men så fort hon piggnade till lite så åkte de. Lena körde Carnivalen med sprucken vindruta och flämtande AC, men de kom fram utan problem. Barnen hade sovit hela vägen, så då passade de på att köra hela sträckan utan stopp. När de var framme började barnen samla stenar utanför huset, vilket det finns gott om. Denna bilden fick jag på småttingarna!

Vet ni vad lösull är? Det är en sorts isolering som man sprutar ut på till exempel vindsutrymmen. Det bildas då ett halvmeter högt hav av ull som isolerar värmen från att lämna huset, samt skyddar mot kylan utifrån. Låt mig nu berätta vad som hände när jag idag klättrade upp på vinden för första gången här i vårt radhus.
Jag skulle upp för att dra om kablarna från parabolen till sovrummen på övervåningen. Och när jag lokaliserat den kabel som sedan skulle ner till vårt sovrum så uppstod ett problem. Den gick under bräderna jag stod på. Så jag började gräva runt i den kliande lösullen för att hitta hålet i taket där den kom ifrån, för att sedan hitta det nyborrade hålet till vårt sovrum strax bredvid. När jag hittade hålen så firade jag min triumf och kunde mata ner kabeln i nyborrade hålet. Som vanligt så sker inget problemfritt i mitt liv. När jag ska jämna ut lösullen igen så trillar jag framåt. Och hela överkroppen landar i detta dammiga ullhav…
Host! Host! Jag är ju överkänsligt allergisk mot denna typ av damm som ullen avger och börjar veva med armarna för att komma upp igen. Jag hostade oavbrutet och nu kom även den underbara känslan som isoleringen medför. Kliandet! Jag hade naturligtvis ingen tröja på mig eftersom det är så vansinnigt varmt inomhus, speciellt på vinden. Men som den rutinerade isolerare jag en gång var så vet jag hur man hanterar detta kliande. En riktigt kall dusch! Om du duschar varmt så öppnas porerna i huden och det börjar klia ännu mer. Men efter en kall dusch så var allt nästan bra igen, bara hostan som höll i sig ett tag till innan den försvann.
Men nu har vi äntligen boxen i sovrummet inkopplad så att man kan titta på frukost-TV där på helgerna!

Nu måste jag sova! Eftersom jag inte har någon bil nu tills Jenny och barnen kommer hem så måste jag åka buss imorgon. Jag är livrädd. Men jag ska hålla hårt i det där blå plastkortet och försöka hoppa på rätt buss. Dessutom måste jag åka tidigt för att inte bli försenad till jobbet. Åh grymma värld… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla stöddiga AIK:are som tycker att deras fotbollslag är bäst i världen. Ikväll förlorade de mot Falkenberg med 4-1, haha! Rätt åt er! Delar därför denna bild som jag hittat åt, tycker den är skitrolig…

Slut, snart är min semester slut. Enbart en vecka kvar, när ska man hinna med lite vila egentligen?

Årets tema för min del har handlat mycket om återhämtning. Det har läkare och även tokdoktorn efter ett antal undersökningar framhållit som nyckeln till en god hälsa. Med tanke på hur vår vardag oftast ser ut med mycket stress så tog jag åt mig av detta, men just nu finns verkligen ingen tid för återhämtning. Och det blir inte bättre av att den ”app” jag använder på mobilen när jag varit ute och joggat, skickar påminnelser och frågar efter mig. LÅT MIG VA! Annars raderar jag dig. Appjäkel…

Men jag hann med en liten shoppingtur med Freja för någon dag sedan! Vi hamnade på Max i Mölnvik och köpte varsin mjukglass. Där hade vi en härlig konversation om bilarna som passerade förbi oss där vi satt.
– Kolla där Freja, den där bilen har inget tak. Sa jag och pekade på en Ferrari cab som körde förbi.
– Nämen, va tokigt! Tänk på bilen när det regnar, då blir den blöt. Oj, vilken god glass pappa. Smaka! Sa hon och bytte samtalsämne.
Samtidigt råkar hon stöta till sin armbåge mot bordskanten och träffar den där konstiga nerven som gör så ont när man kommer åt den.
– Aj aj, åh det gör så ont. Sa hon och strök sig för armen.
– Jag kan blåsa bort det onda så går det snart över. Sa jag och började blåsa lite försiktigt på hennes armbåge.
– Nämen, min luft tar nästan slut! Kan du fylla på lite i mitt öra? Frågade jag skämtsamt för att få henne lite gladare.
Freja tittade lite fundersamt på mig men blåste sedan i mitt öra, och sedan blåste jag vidare på hennes armbåge.
– Så, nu är det bra. Nu är jag Freja igen, glassexpert! Sa hon och fortsatte nu att äta på sin glass.
Glassexpert, där ser man! Ja dessa barn kan verkligen bjuda till när man sitter och småpratar med dem. Härligt!

Vi pysslar vidare för fullt i vårt nya radhus, men hinner ändå inte med någonting känns det som. Men kartongerna minskar och rena fina ytor börjar träda fram, så snart borde vi väl bli någorlunda klara. Kan man tycka…
Grannarna var väldigt trevliga och kom och välkomnade oss till området när vi flyttade in. Men inte alla. Det är några som håller sig på lite avstånd och inte hälsat ännu. Vet ej varför, men de kanske är såna som vill hålla sig för sig själva på sin kant helt enkelt. Eller så ligger det nåt i det farsan sa när vi kom inkörandes med lastbilen när vi flyttade in.
– Haha, jag undrar vad dina grannar tänker nu när de ser alla rakade och tatuerade grabbar som väller ut ur bilarna här nu på gården. Sa han och skrockade lite.
Kanske blev de lite oroliga, men de behöver de ju inte vara. Jag som är så snäll!

Hela denna vecka har annars vigts åt att tömma och städa ur villan. Naturligtvis så hade låshaken på luckan till torktumlaren gått av sista gången vi använde den. Så det blev snabba puckar att hitta åt en sådan, beställa den och tillslut byta ut den. Men jag hann klart! Samma dag vi skulle lämna över nycklarna så var jag där och avslutade det sista. Känns väldigt skönt att vi är klara i gamla boendet nu. Äntligen ett slut på städning och saker som gått sönder. Eller? Nej det är ju Jimmy the f***ing great of misery vi pratar om här, klart att saker kommer fortsätta att strula…
I vårt nya hem upptäcktes nämligen snabbt en mindre skavank. Bottenventilen i badkaret gick ej att öppna och stänga med den lilla spaken på badkarskanten. Utan man fick trycka ner den för hand och sedan bända upp den med en kniv eller liknande. Snacka om i-landsproblem, eller hur. Man ska vara glad att vi ens har ett badkar, och det är jag. Det är bara det att barnen vill bada varje dag, så för varje dag blev detta bara mer och mer irriterande. Så idag hade jag en liten humördipp och gav mig fasen på att laga detta. Jag svor intensivt och kröp in under badkaret för att hitta felet, samtidigt som en naken otålig Theo stod och drog i sin pillesnopp i väntan på att få hoppa i och leka i vattnet. Efter en stund av skruvande och sönderskavda knogar under badkaret så var problemet åtgärdat. Hurra!
Tror ni att det är det enda problemet jag ställts inför här hemma så tror ni fel. Jag ser mig själv nämligen lite som en tratt. Där jag fångar upp diverse tänkbara och otänkbara problem, och sedan tvingas lösa dessa för att förhindra att tratten fylls upp och orsakar ett mentalt stopp i min framfart genom livet. Nästa problem var nämligen något annorlunda.
Det gäller diskmaskinen. Den använder vi flitigt och ibland flera gånger om dagen. Den fylls snabbt om barnen kladdat mycket, eller om Jenny tillagat sin berömda brunsås då det går åt ungefär 14 teskedar för att smaka av såsen. Men nu till problemet! Den diskade aldrig rent, och jag blev aningen förtvivlad. Den är kanske hemmets viktigaste, tillsammans med tvättmaskinen, hjälpmedel i vår nuvarande tokstressiga vardag. Den får fasen inte paja nu!
Så igår började jag att leta runt efter en ny diskmaskin, men hittade ingen som verkade prisvärd. Vilket var tur! För idag fick jag ett psykbryt på denna maskin och slet ut både filter och spolarmar för att klura ut vad felet var. Filtret såg rent och fint ut, men de små hålen där vattnet sprutar ut i spolarmarna var igentäppta med äcklig smuts. Jag hittade gamla räkskal, knoppen från en avokado och massor av små bitar äggskal. Men när allt var rensat och rent så fungerar maskinen bra igen. Hurra för den tekniske tjockisen!
Som sagt, allt känns fortfarande lite rörigt här hemma. Det mesta är dock målat och klart, men det är sån oreda. Det gillar jag icke! Har faktiskt problem att sova på grund av detta. Vi har heller inte införskaffat alla möbler ännu, så vi har ingenstans att packa upp det som är kvar i kartongerna. Men vi tänkte försöka klämma in ett besök på IKEA innan jag börjar jobba igen. Så kan vi nog snart få lite ordning här på torpet!

Sedan har vi ju bilen. Vår KIA Carnival! Ni vet bilen som gillar att överaska och som blandar och ger lite, ungefär som ett Kinder-ägg. Nu har vi med hjälp av Magnus kontakter fått AC:n påfylld, så nu fläktar det en sval bris genom bilen. Underbart skönt!
Sedan vet jag inte om det är den numera kalla luften i bilen, kontra den väldigt varma luften ute, som fått sprickorna i vindrutan att växa. Nu är den spindelformade sprickan dubbelt så stor! Men jag bryr mig inte om det, är så tacksam över att AC:n fungerar igen. Men det skulle inte förvåna mig om rutan spricker sönder när jag dundrar fram på motorvägen och får in hela skiten i knät. Åh dessa hemska visioner!

Just nu spelas VM-finalen i fotboll mellan Tyskland och Argentina. Jag har nog sett ungefär 5-6 matcher, tyvärr inte fler än så. Men denna ska jag se! Så ha en härlig fotbollsafton, ha d biff!

DAGENS JERKER går till kvinnan före mig i kön på ICA. Hon kände tydligen tjejen i kassan och jag kunde inte undgå vad som sades.
– Hej, allt bra med dig? Frågade kassörskan.
– Ja det är bara bra. Själv då, har du semester nu? Frågar kvinnan framför mig.
– Eh, nej inte än… Svarar kassörskan lika förvånad som mig.
Om nu kassörskan hade haft semester, hade hon firat det genom att sitta i kassan på ICA en stekhet sommardag då? Skulle inte tro det…

Länge sedan sist, jo det är sant. Men tyvärr har jag inte haft tid eller orken att blogga senaste veckan. Det har helt enkelt varit fullt upp…

I tisdags, för en vecka sedan genomförde vi vårt radhusköp. Allt gick bra och så fort vi fått nycklarna så plockade vi upp svärmor Lena och svägerska Maya. Sedan körde vi rally med KIA-bussen (lögn, jag lyckades aldrig köra fortare än 90km/h) ut till vårt nya hem, vårt radhus!
Barnen var fortfarande på förskolan hela föregående veckan, så att vi fick möjlighet att renovera allt vi ville fräscha upp. Lena, Maya och Lembit hjälpte oss att komma igång. Det skulle målas och tapetseras. Och det största projektet av allt var att bygga en innervägg och dela av köket som skulle resultera i ett rum till Lembit. Men dagen innan ringer snickar-Mange mig och meddelar att han ej kan komma efter att ha klämt sig illa på sitt jobb. Det kom blod ur Mange. Typiskt, men huvudsaken är att han blir bra igen. Nu fick vi dock bygga väggen själva så det löste sig ändå, men vi tappade en dag i vår planering. Jag som hade planerat så himla jättebra…
Lenas livskamrat och egna Don Juan, Magnus, gjorde en magnifik insats och byggde upp väggen åt oss. Tanken var att han bara skulle hjälpa mig, men han hade bättre koll på hur detta skulle genomföras och tog över taktpinnen. Så jag assisterade honom istället och plötsligt, ett antal timmar senare så fanns där en vägg! Stort tack till dig Magnus, hade aldrig hunnit klart i tid utan din hjälp.
När väggen var på plats och det var grundmålat i alla rum så påbörjade vi det sista arbetet för att bli klara. Medan Jenny och Lembit målade så tapetserade jag. Det blev långa dagar och sena kvällar, men trots det så hann vi inte riktigt klart. Kvar att måla var trappan och hallen på övervåningen. Att montera in en dörr åt Lembit samt spika upp alla lister och dörrfoder. Men med tanke på hur mycket vi gjort så är jag ändå nöjd, vi tar resten när vi flyttat över alla våra saker. Nu var vi framme vid kvällen innan flytten skulle ske, och allt var fortfarande inte helt färdigpackade i villan. Så jag körde låtsas-rally hem till villan och hjälpte Jenny att packa klart.

Då var dagen äntligen här! Lördagen då flyttlasset skulle gå. Eller vadå äntligen, det var asjobbigt att flytta över alla våra saker! Det var så otroligt varmt ute och svetten sprutade från oss alla. Ibland var det faktiskt olidligt varmt. Men som tur var hade vi hjälp av… Haha, tänkte skriva tolv fördömda män. Men så illa var det inte. Farsan hade fixat en lastbil som vi snabbt fyllde, och vi fick faktiskt köra två lass för att få med oss allt. Men jag tycker det gick bra och fortare än väntat. Som tack för all hjälp så bjöd vi på hemmagjorda hamburgare som vi grillade och avnjöt på vår nya altan. Riktigt trevligt måste jag säga!
Angående själva flytten denna dag så vill jag personligen lyfta fram några saker. Vi börjar med våra sängar, de som är motordrivna och ställbara, fy fasen vilka as de är att bära runt på! De är uppriktigt sagt hemska! Sedan måste jag ge en eloge till alla som hjälpte till att bära alla våra tunga lådor och möbler, och även till de som hjälpte Jenny med barnen under tiden. Farsan, brorsan, syrran, Tommy, Marcus, Lena, Magnus, Solveig, Roger, Fredrik, Mattias, och Lembit. Från hjärtat, TACK SÅ JÄTTEMYCKET!

Nu lever vi ett nytt liv här i vårt nya hem bland våra flyttkartonger. Man plockar lite varje dag och försöker komma iordning. Men man märker att man hinner inte göra speciellt mycket när man har tre små barn att ta hand om. De har sovit lite dåligt om nätterna sedan flytten och kan vara lite kinkiga. Men ger vi dem bara lite tid så går det nog snart över. De verkar i alla fall trivas väldigt bra här!
Jag var lite missnöjd över att de som köpte vår villa ej ville ha kvar vår parabol där. Så nu måste jag koppla in den där jäkla ”wokpannan” på taket här istället! Men till min lättnad så hade förra ägaren haft parabol här, från Viasat. Så allt jag behövde göra var att klättra upp på stegen och rikta om den lite så skulle vi snart kunna se på lite TV-program även här. Men vad händer då…
Vet ej om det beror på min fetma som slår nya personliga rekord varje dag. Eller om jag bara är envist dum… Men när jag klättrar upp på stegen för att rikta om parabolen, ja då går stegen av! Och jag ramlar ner.
– Whooooooaaa! *duns*
Det var ingen fara. Jag är ju så stark. Men jag slog bakhuvudet i gräsmattan och måste ha slagit i stegen på några ställen när jag föll för jag har flera blåmärken på armarna och benen. Efter att ha svurit lite i besvikelse så övergav jag min idé om att fixa parabolen själv, åtminstone för stunden. Men jag bör nog låta en yrkesman åtgärda detta, eller så får jag låna in en skylift eller liknande. Ty jag har inte gett upp!
Jenny blev förstås orolig, men bortsett från att jag kände mig lite snurrig under kvällen så mådde jag ju bra. Jag var nog mest bara jäkligt missnöjd över att jag blivit så tjock att stegen inte höll. Och jag blev lite extra missnöjd dagen efter fallet när kroppen började ömma och nackspärren infann sig…

Imorgon kommer en leverans från IKEA med lite garderober till barnen och ett nytt skrivbord till Lembit. Hoppas alla blir nöjda när allt är på plats!

Sådär, nu har ni fått en uppdatering om vad som händer. Jag ska försöka skriva snart igen, men vi har mycket att stå i här hemma så vi får se hur det går. Tills dess får ni njuta av sommarvärmen, ha d biff!

DAGENS JERKER går till vår bil, Carnivalen. Bortsett från att AC:n inte fungerar och att motorn nästan kokar i sommarhettan, så visade den sin kvalité här nyligen.
Jag saknade en regel till väggen vi höll på att bygga och åkte iväg för att köpa denne. När jag betalt den och kom ut till bilen igen så funderade jag på vart jag skulle göra av den. Takräcket? Nja, vi kan väl kolla om den får plats i bilen först tänkte jag. Så jag lägger in den mellan sätena i bilen, men den var för lång. Då lyfte jag upp den så att den låg ovanpå instrumentpanelen framtill i bilen, och började sakta stänga bakluckan igen. Den kunde ej stängas helt, det såg jag från början. Men jag spände ett band till bakluckan så att den ej skulle kunna flyga upp på vägen hem. Då hände det…
När jag spände bandet försiktigt så råkade jag komma åt regeln lite. *Klirr*
Den lilla vidrörelsen fick regeln att spräcka vindrutan fram i bilen. Fasen! Nu har jag ingen AC, en kokande motor och en stor spindelformad spricka i vindrutan! Någon som vill köpa en familjebil? En KIA Carnival kanske, hm?