Помощь! Помощь! Shhhh… Помощь…

”Hjälp! Hjälp! Tyst… Hjälp…”
Det tycks vara olika besked om vad som egentligen försigår här ute i skärgården. Men att Försvarsmakten jagar eller letar efter något har knappast undgått någon denna helg. Det man kunde läsa sig till idag var att det troligen handlar om en rysk ubåt, eller kanske till och med en miniubåt. FRA (Försvarets Radioanstalt) har snappat upp ett ryskt nödanrop, som vid ett senare tillfälle var krypterat. Meddelandet kan handla om en skadad ubåt, men det är bara spekulationer. Samtidigt gör ett ryskt oljefartyg, vars ägare inte är mindre än ett av ryska presidenten Putins många företag, gör en plötslig U-sväng utanför svenska kusten.
Allt detta tycker jag är mycket spännande! Nu ligger jag här hemma i sängen och lyssnar på helikopterljudet som surrar där ute någonstans. Det låter som att den är nära. Väldigt nära! Men jag tvekar på att de jagar ubåten nere vid stranden här där vi bor. Rykten om att ubåten skulle vara skadad och nu ligger alldeles stilla gör den ju nästintill omöjligt att upptäcka. Om det dessutom nu är en av de ryska miniubåtarna som siktats, så är ett troligt scenario att besättningen lämnat ubåten för att förstöra den och sedan fly. Det vore väl fasen, men ändå inte omöjligt, om det skulle komma tio stycken arga och hungriga spetsnaz soldater och banka på dörren här inatt.
– Privjet!
– Ja hej på er med. Men här bor ”familjen annorlunda”, och om ni tror att ni ska få vila ut här i lugn och ro så tror ni fel! Vi har slut på vodka och desdutom tre småbarn här hemma som skrikit sig hesa senaste nätterna. Så knacka på hos grannen är ni bussiga…
Nej, det kommer troligtvis inte hända. Men OM de skulle välja att bryta sig in hos någon så kan ni lita på att det blir HÄR där vi bor. Oturens Mecka! Får väl se vad som hinner hit först, ryska soldaterna eller ebolan som härjar just nu. Min antagonist på jobbet, Henke, är övertygad om att jag får ebola snart. Och fröken Tallrot håller med honom! Tack kollegor, men jag skulle hellre vilja ha en låda winegums…

Jobbet ja, där händer det grejer! Jag håller på att läras upp inom konsten att kontrollera våra produkter på kontroll labbet. Det är väldigt kul och spännande! Hoppas att de orkar med mig där ett tag till, för det är mycket att lära sig och jag vill gärna fortsätta. PH-metern är numera min nya bästis. Den har nämligen en groda i displayen när den startar upp. Me like frogs!

Freja och jag var i mina gamla hoods i helgen, i Haninge. Min bror Tommy och hans Sandra har nu fått tillträde till huset de köpt. Och eftersom Freja propsade på att åka till den enorma godisaffären där så passade vi på att slå två flugor i en smäll. Vi köpte lördagsgodis och sedan tittade vi förbi brorsan i nya huset. Det var jättestort och jättefint! Och Freja tyckte att deras toalettlock med snäckor på var helt sjukt skitfint. Tack Grynet…
Lycka till i nya hemmet! Det blir nog toppen för er att bo där. Lyllo er!

Barnen har börjat ge mig en puss när de ska sova natt numera. Alla på olika sätt. Freja putar lite försiktigt med läpparna och pussas varsamt. Men Nova och Theo har sina egna metoder…
Här kommer Theo, kvällspigg och jättrglad. Han gapar stort och ser ut att vilja ta en stor tugga av dig, samtidigt som det kommer massor av dregel…

Sedan har vi Nova, och hon… Ja… Hon putar med underläppen i alla fall, men ser ju otroligt olycklig ut…

Puss på er gullungar! Nu ska det sovas, så att jag orkar blogga redan imorgon igen. Har fått lite gliringar om att jag bloggar för sällan numera. Så sköt om er och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Ryssland. De kan hålla sina ubåtar och flygplan borta från oss tycker jag! Vi är faktiskt bra…

Nu var det länge sedan sist, alldeles för länge sedan. Några av er har frågat varför det inte bloggats nu under en lång tid. Låt mig berätta vad vi haft för oss de senaste två veckorna…

Host… HOST! Harkel… Host host host host! Så började det, och allt är Jennys fel. Hon måste ha slickat på en kundvagn eller gnagt på gardinen i bussen eller något liknande, för hon började allt detta denna gång. Men hon kände sig ändå relativt pigg, i början. Sedan utvecklades en liten epidemi här hemma, och en efter en blev de alla sjuka. Alla utom den starkaste av tjockisar, nämligen pappan Jimmydore!

Efter bara en dag vaknade vi mitt i natten av att Novadore började gråta som tusan, hon var helt otröstlig. Hon lät hes och hostade, det påminde om hennes kruppanfall tidigare. Jenny satte sig därför med henne framför fönstret för att ge henne lite sval friskluft. Hon blev lugnare och efter några timmars kämpande kunde Jenny och jag lägga oss i sängen med en lugnare Novadore mellan oss.

På den efterföljande morgonen såg vi en bekant gegga i Novas ögon, och vi förstod att hon drabbats av en ögoninflammation igen. Jenny kände sig hängigare och mådde inget vidare, hostan blev värre och värre. Jag meddelade då glatt jobbet att de kunde hämta VAB-kungskronan från Henke och ge den till mig, för nu var det dags att vabba igen. Hail to the VAB-king!

När jag senare samma dag hämtade hem Frejadore och Theodore från förskolan hade det oundvikliga hänt. De visade tecken på att de var smittade, av antingen Jenny eller Novadore. Nej snälla, låt dem förbli friska tänkte jag.
Frejadore somnade ovanligt tidigt, helt utslagen i soffan. Theodore var ovanligt uppgiven och kinkig, inget gjorde honom nöjd. Jenny blev nu ännu sämre och fick feber, och Novadore kändes varm även hon. Plus konstant rinnande ögon. De närmsta nätterna blev ingen lek…
Frejadore hostade mer och mer och skrek efter sin mamma på nätterna. Novadore grät i sömnen och vaknade av att ögonen kliade hela tiden. Theodore sov som en stock genom nätterna, men hade det desto kämpigare dagtid. Nu var alla sjuka utom jag, och självklart började jag oroa mig.
Detta pågick i över en veckas tid! Jennys feber gick över men hon tappade då rösten helt och kunde inte prata. Barnen låg mest på soffan och slötittade på något barnprogram. Mestadels ”Pax” och ”Grynets show”, vilket vi sedan  började märka av. Frejadore pratar numera väldigt likt Grynet.
– Pappa, kolla mina skitsnygga målade naglar. Eller hur, sjukt jättefina! Sa hon och höll fram handen så att jag kunde se.
Det var förstås kul, och det var lite sådant pyssel man fick sysselsätta barnen med när alla var slöa och hängiga. Vi var även utanför huset så att de fick plocka björnbär och vindruvor i trädgården. Som en kort liten utflykt! Men vid ett tillfälle när vi stod vid björnbärsbusken så tittar jag på Theodore. Det såg ut som att han proppat hela munnen full av björnbär. Han gör så med allt numera. Frukt, kakor, bullar, och mackor med mera. Han tar handen och bara smackar in det han håller i rakt in i munnen, helt utan att bita av en tugga. Sedan spottar han ut det igen, men har då sparat lite i munnen som han tuggar i sig innan han sväljer. Sedan in med allt i munnen igen och så fortsätter det tills bullen, eller vad det nu kan vara, har tagit slut. Troligen för att undvika att Frejadore eller Novadore ska sno något ätbart från honom. Men nu trodde jag att han proppat munnen full av björnbär, så jag ber honom att spotta ut dem i min hand så att han inte sätter dem i halsen. Han tittar förvånat på mig, sedan spottar han. Ut kommer en stor snigel, med skal och allt! Bläh! JAg kastade bort den och sanerade vår sons mun, och fick förklara att vi inte äter råa sniglar här hemma. Inga sniglar äter vi överhuvud taget! Nej fy, jag ryser…
Och när vi sedan trodde att barnen visade tecken på att bli friskna, så tog de en vända till och insjuknade igen. Det var väl tusan att detta aldrig kunde gå över någon gång! Vi var bjudna på dop, maskerad och min kära herre Mogge har jagat oss för att kunna ses någon dag under denna tiden. Men vi har inte kunnat delta vid något, förutom dopet som jag, Frejadore och Theodore kunde åka till. Det dopet kommer jag återkomma till här lite senare. Men det andra missade vi. Jag skulle dessutom påbörja lite ny intern utbildning på jobbet, men det missade jag. Åh grymma värld!

Under fredagen fick jag ta med mig Theodore till vårdcentralen och be dem ta en titt på honom. Jag nickade lite häftigt till damen i receptionen som förmodligen sett mig där oftare nu än pensionärerna med klippkort på stället. Vi fick slå oss ner och vänta på att bli inkallade till läkaren. Theodore verkade lite ovanligt blyg och vågade inte ens gå fram till leksakerna som fanns där. Då erbjöd jag mig att läsa en bok och sjunga lite för honom, då gick det bättre. Han såg ändå lite frågande ut, och undrade nog vart han var.
– Vi är på vårdcentralen. Förklarade jag.
Theodore tittade på mig, och sedan nickade han som att han förstod precis vad det innebar.
– Snart ska du få träffa doktorn, så får vi se om du är sjuk. Fortsatte jag förklara samtidigt som Theodore sken upp som en stor sol.
– Popcorn? Popcorn! Popcorn! POPCOOOORN! Ropade han glatt och började springa runt bland alla människorna i väntrummet.
Jag fick förklara ännu en gång att det faktiskt var doktorn, inte popcorn, som han skulle få träffa. Sedan gick resten av läkarbesöket bra. Han undersöktes och lämnade ett blodprov, sedan fick vi åka hem igen. Självklart fick barnen popcorn senare på kvällen.
Så i söndags kom då äntligen vändpunkten. De verkade inte fullt friska på morgonen, men senare under dagen verkade allt normalt igen. Härligt! Äntligen, var min känsla. Då överraskades jag av att Novadore plötsligt kaskadspydde rakt ut på köksgolvet, och så var den strimman hopp förstörd. Men detta verkade snarare bero på något hon ätit, för på måndagsmorgonen var hon och alla friska igen. Alla mådde nu bra igen, alla utom en. En pappa i huset…
Jag hade inte blivit smittad. Men natten till måndagen så inträffade något som inte hänt på länge nu. Jag vaknade av de där fruktansvärda bröstsmärtorna mitt i natten igen, och de höll i sig i närmare tre timmar. När väckarklockan ringde kändes det som att ett tåg krockat med mig, jag var så öm i hela överkroppen och orkade inte röra mig. Jag skickade ett kortfattat meddelande till min chef och berättade att jag var tvungen att stanna hemma. Mayday! Mayday!
Jenny tog alla barnen till förskolan, och efter ett par timmar hade jag tagit mig upp. Nu kändes allt lättare och jag mådde bättre igen. Hoppas nu att det tar lång tid innan det där händer igen. Helst så behöver det aldrig hända igen! Men hallå, jag är Jimmydore och det kommer säkerligen att komma tillbaka och förstöra min dag…
Det har som sagt varit otroligt slitsamma dagar senaste två veckorna, men jag tror nu att det äntligen har nått sitt slut. Hoppas nu att alla kommer må bra och vara friska under en lång tid framöver.

Det var som sagt tråkigt att de var sjuka när min systerson Elton skulle döpas. Men jag tog med mig Frejadore och Theodore, som var pigga just då, till Djurö kyrka för att närvara på dopet. Vi klädde upp oss och var så fina så! Freja bytte kläder ett antal gånger, men tillslut var hon nöjd. Hon hade fått en fin fläta i håret av Jenny, och passade även på att påpeka att mitt hår tagit slut. Tack, ja ser man till den snaggade frisyren så har håret uppenbarligen har det tagit slut…
Jag var lite orolig över hur barnen skulle uppföra sig inne i kyrkan, men de satt så fint bredvid mig. Theodore vill kanske inte sitta still, utan hoppade mest på bänken och spanade på sin farmor och farfar på andra sidan mittgången.  Men han sprang aldrig iväg eller skrek av missnöje. Frejadore var fascinerad av kyrkan, hon satt stillsamt bredvid mig och tittade sig omkring. Då plötsligt var det dags och orgeln började spela! Men musiken lät bekant, och kändes inte riktigt som dopmusik…

In kommer min syster Linda och AIK:aren, vi kan kalla honom Micke, hon iklädd en vit vacker brudklänning och han i stilig kostym. Med dem in kommer såklart deras dotter Elvira och gudföräldrarna bärande på lilla sonen Elton. Vilken underbar överraskning! Alla var så fina, och jag förklarade för Frejadore att nu var det dags för bröllop igen. Först farmor Carina och hennes Kent bara två veckor tidigare, och nu faster Linda och Micke. Frejadore var helt tagen och sa knappt ett ljud under hela ceremonin. Hon tittade på allas fina kläder, mestadels på Elviras fina silverfärgade skor. Vi fick även höra en tjej framföra låten ”Utan dina andetag” av Kent, min favoritlåt av just bandet Kent. Nu var jag rörd!
Theodore höll sig lugn, fram tills bröllopsceremonin var över och dopet av Elton började. När han såg prästen Yvonne, som för övrig var min konfirmationspräst för länge sedan, hälla vatten på Eltons huvud utbrast han:
– Elton badar!
Ja så kan man också se det. Efteråt fick vi alla samlas utanför kyrkan och smälta vad som hänt. Detta kom som en överraskning för alla tror jag. Men det var ju en glad och rolig överraskning! Vi sköljde ner allt med lite kaffe och fika efteråt, och blev lovade en riktig bröllopsfest nästa sommar. Den ser vi fram emot! Undrar dock varför man ska gifta sig i hemlighet i vår släkt? Men det blir ju onekligen en härlig upplevelse även fast man inte är förberedd. Så då får vi gratulera Elton på sin dopdag, och även gratulera Linda och Micke på deras bröllopsdag! Ett varmt och kärleksfullt lycka till i framtiden önskar vi er från the Jimmy family!

Så där, då är ni alla uppdaterade om vad vi haft för oss senaste veckorna. Måste även önska min bror Tommy och hans Sandra lycka till, de är numera husägare! Inte illa alls, kul för er! Ska bli spännande att se huset nu snart, och eftersom jag åker så långt så vill jag helst bli bjuden på fika när jag kommer fram. Och sedan vill jag tacka Tommy men mestadels min far Mats som hjälpte oss att laga bromsarna på Kia Crashnivalen! Nu är den besiktigad och körklar för ytterligare ett år. Tack för det! Sköt om er alla ni andra, ha d biff!

DAGENS JERKER tänkte jag ge till Henke, men jag ångrade mig lite. Han hade köpt en bok på en loppis åt mig som jag fick idag, ”Jerker och tjejerna” heter den. Han tycker jag behöver den som ska utse en värdig vinnare av titeln DAGENS JERKER. Tack Henke! Och eftersom jag ångrade mig och insåg att hans gest var av den vänliga sorten, så tillfaller titeln Sune enligt regelboken. Grattis!