Tillbaka på jobbet igår igen, redo att arbeta! Som jag skrev i förra blogginlägget så var jag sjuk tidigare i veckan. Men nu var jag tillbaka och jobbade verkligen jätte JÄTTE snabbt, och kände mig grymt duktig! Men sen så var det här med hemligheten som avslöjades på Facebook här i veckan…

Jag hade helt rätt i mina misstankar om att folk på jobbet skulle ha frågor om detta. Det blev en het potatis verkligen! Många ville fråga, påpeka och skicka lite gliringar om detta. Tänk att så många valt att engagera sig i mitt förflutna som celloartist. Det är imponerande! Jag blev även kallad cello-pojken. Det var smärtsamt…
Idag blev det halvdag på jobbet. Inte för att jag blev driven till vansinne kring det här med cellon. Nej, jag började krokna lite och kände mig hängig i hälsan igen. Eftersom det var så lugnt så tog jag ut lite komptimmar och åkte hem för att vila upp mig. Såg framför mig hur jag kurade ihop mig framför Tv:n, under en varm filt i hörnet av soffan och med en stor kopp te. Mys!

När jag kommer hem hör jag ett klickande ljud. Klick… Klick… Klick… Jenny kommer springandes ner för trappan och undrar nyfiket vem som öppnade ytterdörren. När hon såg att det bara var jag sprang hon upp till datorn och fortsatte sin jakt på det perfekta jobbet. Men var kom det där ljudet ifrån? Klick… Klick… Klick… Klick… Klick…
Efter en stund har jag spårat ljudkällan. Det är vår TV som väljer att låta så numera. Skärmen är helt svart, men man hör ett klickande ljud där inifrån. Klick… Klick… Den hade dött en aning…
Jag som är en stjärna på hemelektronik har redan provat allt. Dra ur strömkabeln och återansluta den, samt desperata försök att göra en fabriksåterställning. Men det ville sig inte, skärmen var fortsatt svart och ville ej starta upp sig. Den fortsatte bara sitt klickande. Klick… Klick… Klick…
Varför? Vem njuter nu av min misär? Här känner man sig lite sjuk och svag, och ville inget annat än ligga framför Tv:n en stund innan alla barnen kom hem. Varför kan jag inte få ha lite medgång? Jag blev lite ledsen. Då kom jag att tänka på Carnivalen också, och då blev jag ännu mera ledsen. Nä, man kan inte klappa ihop här nu på grund av detta tänkte jag likt He-Man. Det är bara att leta upp kvittot och kolla garantin så ska nog allt lösa sig. I have the power!
Men snabbt slås benen undan för mig igen. Samtidigt som jag ser det sparade kvittot så noterar jag vart jag köpte denna älskade TV. På Expert… Expert gick ju i konkurs för något år sedan. Kul! Det underlättar säkert för mig! Skit också! Jaja, vad göra… Jag börjar med att ringa upp TV-tillverkaren…
De tar glatt emot mitt samtal och är väldigt hjälpsamma. De ska försöka skicka ut en tekniker som ska komma hem och laga vår TV. Så bra tänker jag! Men när de ser att min garanti gått ut så blev det genast lite mer lågmält. De ber mig kolla upp försäkringen jag tecknade vid köpet av TV:n så att den fortfarande är giltig, eftersom Expert senare gick i konkurs. Men de skickar en tekniker ändå, nu ska det bara redas ut vem som ska betala för kalaset.

Efter lite research så hittar jag åt försäkringsbolaget och ringer upp dem. Mm, telefonkö. Härligt… Men efter 17 minuter så var det äntligen min tur! De var inte lika entusiastiska och hjälpsamma, utan kopplar mig vidare till ett annat bolag som har hand om Experts ärenden. Där talar en telefonsvarare om för mig att de har lunchstängt. Sedan bryts samtalet…
Hahaha! Jag ringer igen! Telefonkö igen! Hurra! Hahaha! Morr… Efter ytterligare en längre väntan kommer jag fram igen, och meddelar att dit de kopplade mig där var det lunchstängt. De beklagar detta och gav mig ett direktnummer att ringa när de var på plats igen. Så det gjorde jag, direkt när de öppnade telefonlinjerna igen. Efter en hel del fräsiga val med knapparna på telefonen så hamnade jag i en ny telefonkö.
– Alla handläggare är för tillfället upptagna. Du har placerats i kö, och har plats nummer ett i kön. Sade en robotdam.
Skönt tänkte jag, då lär det gå fort. Fast, nej. Ni känner ju mig och mina vardagliga motgångar numera. För idag fick jag erfara, att trots att man är först i kön så kan man få vänta. Länge. 14 minuter senare som nummer ETT i kön, då var det min tur!
Vi gick igenom mitt köp och efter en kort stund så var allt klart. Försäkringen var fortfarande giltig och de står för reparationskostnaderna. Underbart! Jag blev så glad att jag bestämde mig för att använda mig av all denna energi till att tvätta bilen. Carnivalen måste ju vara ren när den fotas till säljannonsen. Jag tog med mig en hink vatten ut till bilen, då började det att regna. Jag gick in igen…

Klick… Klick… Klick… Klick… Åh grymma värld!

Igår hände något fantastiskt! På vägen hem från jobbet så mötte jag en annan Carnival. Det kändes liksom helt overkligt. Finns det fler? Ja det är klart att det finns fler än bara vår Carnival, men här på Värmdö?
Jag blev nyfiken, den hade ju samma färg som vår och allting! Jag ville köra efter den, och prata med ägaren. Tänk om de går igenom samma elände med deras Carnival som vi gör med vår? Upplever vi samma problem och brist på körglädje? Har även deras halvljuslampa slocknat på just den trånga sidan framtill i bilen där man inte kan komma åt att byta den själv? Har de en fungerande AC, hur känns det? Vad har de för däcktillverkare på sina vinterdäck, också Vredestein? Får de köra runt med 3 liter kylarvätska i reserv, kokar deras koreanska motor? Många frågor växte fram och jag kände mig nästan tvingad att förfölja den andra bilen. Man jag gjorde det inte, för tänk om deras bil var helt felfri. Tänk om det bara är vi som har ett så kallat ”måndagsexemplar”? Det skulle i så fall vara mitt livs tredje måndagsexemplar om vi pratar bilar, efter de forna jobbarbilarna jag kört av märkena Skoda och Citroën. Hur många måndagsexemplar har ni, ni som läser detta där ute, blivit drabbade av?

Klick… Klick…  Klick…

Twinsen, Freja och Lembit! Hur mår alla barnen? Bra skulle jag våga påstå! Men lite orolig är jag nog ändå.
Lembit ser man fortfarande nästan aldrig, om inte internet ligger nere eller det vankas mat. Annars sitter han framför sin dator på sitt rum 24/7.
Freja har gått in i en fas som jag valt att kalla för ”angry mode”. Hon har blivit ovanligt känslig, ilsken och börjat trotsa och skrika otroligt mycket. Men det går säkert över. Om ett tag. Helst under natten, det vore trevligt…
Nova lallar runt mestadels hela tiden och är glad. Även om hon väljer att med högsta ton skrika rakt ut oavbrutet i typ 30 sekunder så fort hon ej får som hon vill. Och hon vill fortfarande inte sova ordentligt på nätterna utan vaknar hela tiden. Men, annars är allt lugnt!
Theo då, han har även han gått in i någon form av ”angry mode”. Fast om man jämför med Freja så vill jag nog kalla detta för ”angry mode lite”. Han blir inte upprörd lika ofta, men när han väl blir det numera. Oj oj, vilket humör! Men bortsett från det så är nog allt under kontroll med honom. Fast det är klart. Ikväll satte han på sig Frejas klänning när han skulle sova. Theodore…

Nu ska jag njuta av en kväll fri från TV, kommer gå bra det med. Ni andra med fungerande TV-apparater, ha d biff!

Klick… Klick…

DAGENS JERKER går till Henke. Han har blivit en riktigt ondskefull person som njuter av andras motgångar och önskar alla andra enbart elände. Ät pepparkakor och bli snäll din jäkel!

En välbevarad hemlighet från min barndom är nu ”out in the open”, så att säga. Och jag har nu fått erfara hur fort nyheter, bra som dåliga, färdas i sociala medier. Damn you Facebook…

Allt började med att min kära far hittat ett videoklipp på några som spelade cello. I hans beundran för dessa så publicerade han klippet på sin facebookstatus, helt ofarligt och ingen skada skedd. Men han skrev en kommentar…

Cello… Jag hade ju lagt denna epok från mitt tidigare liv helt bakom mig. Förträngt och gömt detta långt långt bak i mitt minnes mörka vrå. Nu bubblade den upp till ytan igen. Ni som ej använder Facebook kan ju notera den feta texten på mitt namn, det betyder att jag är ”taggad”. Det betyder först och främst att alla hans kontakter på Facebook ser ovanstående kommentar. Men en tag av mitt namn betyder även, att alla MINA kontakter ser vad han skrivit. Det tog inte lång tid innan min mobiltelefon började pipa och blinka, den ena efter den andra kommenterade detta på antingen Facebook eller via sms. Nu visste alla…
Jag är inte upprörd eller arg på farsan, inte alls. Allt är lugnt. Men nu vet jag hur fort nyheter färdas tack vare sociala medier. Det blir då påtagligt läskigt när man tänker på barn, ungdomar och såklart även vuxna som kan drabbas av hur fort saker sprids på nätet. Tänk att bli utblottad i sociala medier med något du är livrädd för att dela med dig av. Nu är ju inte min cellokarriär något jag skäms för eller på något sätt jämför med de som fått bilder eller elaka rykten publicerat på nätet. Så tänk er för vad ni skriver på nätet! Detta vart bara en väckarklocka för min del, men jag fascineras fortfarande över hur fort allt gick. Och till min kollega på jobbet Kaisa, Facebook vägraren nr.1, kan jag trots det jag nu skrivit om bara säga en sak. Skaffa Facebook!
För övrigt så var jag grym på cello. En god damn rockstar! Ingen kunde påstå något annat. Jag och mina kamrater i orkestern levererade vid varje konsert! Och om det inte vore för att det var så jäkla tungt att släpa på den där cellon fram och tillbaka till lektionerna varje vecka så hade jag nog varit en legend idag. Jag hade spelat på alla stora konserthus runtom i världen, med operahuset i Sidney som hemmafäste. Där skulle storslagna konserter hållas och fyrverkerier avfyras utanför när jag framfört musikaliska stycken som ”Kokaburra bor i ett gummiträd” och den evigt nötande ”Köttbullar med lingon”. Jag hade varit sensationell…

Sedan känner jag att jag måste klargöra en sak för alla mina, och min fars, facebookvänner. I kommentarsfältet kunde varken min far eller främst min mor ej låta bli att skriva något om detta…

”Lite mindre instrument”… Vad de syftar på här är att jag även under en väldigt kort period spelade klarinett, och det är INTE en metafor för att pillade på mig själv!! Att man måste förklara allt…

Övriga händelser då! Freja och jag har varit sjuka, hostat och snorat i massor. Fast båda två kände oss dock pigga redan igår kväll, så det vart inget långvarigt denna gång. Hon kunde återgå till förskolan idag, medan jag tyvärr fick en släng av ett återfall under natten. Så det blev till att stanna hemma från jobbet ytterligare en dag. Men nu känner jag mig piggare igen och hoppas att jag kan jobba imorgon igen. Tror nog alla på jobbet saknar mig och är fulla av frågor kring min forna cellokarriär.

På jobbet har det hänt grejer sedan en tid tillbaka. Bra grejer! Jag har fått nya arbetsuppgifter, och jobbar numera även på företagets kontrollabb. Detta för att täcka upp för en underbar kvinna som nu ska få barn vilken dag som helst. Så jag kommer nu att sitta med de övriga på kontrollabbet onsdag till fredag i ett halvår framöver. Det är superkul!
Nu har vi det lite lugnare för stunden, vilket har medfört att jag jobbat på kontrollabbet hela veckorna på slutet. Och där hörde jag en låt som jag inte hört på väldigt, väldigt… Länge…
Låten heter ”Rush rush” med Paula Abdul, och den var en riktig hit när jag gick på mellanstadiet i skolan. Jag tänker mest på klassfesterna man hade på den tiden, det var ju så kul! Man hade dessa fester i klassrummet och knuffade bort alla skolbänkar så att man fick ett stort dansgolv i mitten av rummet. Sedan köpte man med sig läsk och godis som man mumsade i sig under kvällen. Det fanns oftast ett par föräldrar där som startade nåt kassettband med musik innan de sedan satte sig utanför och drack kaffe. På denna tiden så var ju artister som exempelvis Michael Jackson, MC Hammer och just Paula Abdul otroligt populära. Det var även runt dessa tider som man började bli lite intresserad av det motsatta könet. Man var inte längre rädd för tjejbaciller, utan var nu modigare än någonsin. Man vågade till och med fråga chans på sin favorittjej i klassen. Men detta krävde stil och finess…
Alla skuttade till en början runt i högsta tempo till låtar från främst Michael Jacksons skiva ”Bad”. Alla var sockerstinna och höga på godis. Man kunde inte riktigt dansa, utan försökte titta på alla andra hur de gjorde och försökte minnas hur man dansade bugg från danslektionen man haft på gympan. Man bjöd upp någon och ställde sig framför varandra och höll varandras händer. Sedan började man sakta snurra runt och liksom bara studsade snabbt mot sin danspartner fram och tillbaka. Och alla verkade försöka göra detta snabbare än alla andra. Men sedan mot slutet av kvällen så brukade den alltid komma, låten ”Rush rush”. Det var nu det skulle ske, alla hade väntat på att den skulle spelas så att man fick bjuda upp sin drömmis i klassen och dansa den enda dansen man kunde kontrollera vid denna ålder. Tryckaren…
Nu kunde ju förstås flera vara intresserade av att fråga chans på samma person, så det gällde att vara snabb. Men hade man tur så fick du dansa med den du ville, och det var förstås kvällens höjdpunkt. När låten sedan led mot sitt slut började man bygga upp självförtroendet för att ställa frågan när dansen var klar. Det fanns bara en liten sak som kom emellan, nästan varje gång. Saken var en pojke som heter Kalle…
Oftast var denna tryckarlåten den sista på kassettbandet. Och många från klassen kanske minns hur Kalle då smög fram och bytte kassett för att dela med sig av sin musik. Så när man står där och precis har ställt frågan med stort F, då är det inte så passande att höra filmmusiken från ”Hajen” dundra ut i högtalarna. Det hjälper inte till i situationen om man säger så! Han spelade inte samma låt varje gång, och svaren kunde därför ofta variera. Ibland spelade han ”Hajen” och ibland ledmotivet till ”The A-team”. Så ibland blev svaret ja och ibland nej, inte helt beroende på vilken låt han spelade. Får jag hoppas. Han brukade oftast rädda kvällen med att spela den där kända låten från filmen ”Snuten i Hollywood”. Den gillade ALLA! Vilka tider det var!

Senaste från Carnivalnytt! Vi har ett stycke läckage i kylaren. Jag repeterar, vi har ett stycke läckage i kylaren. Detta kunde Magnus, Lenas alldeles egna alfahanne, igår konstatera när han med pannlampa undersökte bilen. Jag är ju lite less på Carnivalen om det nu undgått någon, och är därför inne på att sälja den. Magnus hjälper oss att med sina kontakter hitta en ny bil åt oss, helst en rejäl Volvo V70 med automatlåda och utan träinredning. Men först ville han se om han hittade åt fenomenet med den försvinnande kylarvätskan. Så vi fyllde upp både kylare och kärl med vatten, sedan körde vi en sväng med Carnivalen tills den blev varm. Men nu hände inget. Är det inte typiskt? Eller jo, han påtalade att sätesvärmaren fungerade utmärkt och att ”äggen nu var kokta”. Det tyckte jag var roligt! Sedan sa han att växellådan växlade skitdåligt och förmodligen behövde ny olja. Det tyckte jag inte var lika roligt. Fokus på ett problem i taget här nu tack. Men nu låg motorn så fint i temp och visade inte en tillstymmelse till att bli överhettad.
Det bubblade dock lite i kylaren när han fyllde upp vattnet där tidigare, kanske var det en luftficka eller något som spökat tidigare? Men sedan kunde han se hur det droppade lite vatten nedtill på kylaren. Troligen är det ett väldigt pyttelitet hål någonstans. Men då kunde en hel del dyrare problem sållas bort i alla fall, som trasig vattenpump eller skadat topplock.
Så vi åkte och köpte olja till växellådan som vi fyllde på, trodde det var ett värre ingrepp än så. Men nu växlar den bättre än någonsin! Och sedan ska Magnus kolla med sin kontakt på verkstaden vad det kan kosta att laga kylaren. Nu håller vi tummarna för en billig affär, sedan kan vi i lugn och ro sälja ski… Jag menar bilen…

Hallå! Nu är det sovdags, aja baja mig att vara uppe såhär sent. Sov gott alla, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sydkorea, eller vilket land som nu är skyldiga till att ha tillverkat Carnivalen som jag nu tvingas hasa mig fram med. Att ni inte skäms!
Nu pajade ena halvljuset också, hurra…

Save the forest! Inte Forrest Gump, utan the rainforest! 

Visste ni att jag är stolt ägare till lite regnskog! Typ några fotbollsplaner i storlek, om jag inte minns helt fel… Detta var något jag kom att tänka på nu i veckan. Forna klasskamrater från Kvarnbäcksskolan i Jordbro, rätta mig om jag har fel. Men visst gjorde vi någon form av insamling för att stoppa skövlingen och rädda regnskogen? Jag har ett svagt minne av att vi tillslut var stolta ägare av lite regnskog i Sydamerika.
Vad hände sen då? Man läser och hör inte något alls om hur det skövlas regnskog. Det var ju en jättestor grej när vi gick i skolan, och jag var själv livrädd. Jag trodde ju att när regnskogen sakta försvann så skulle vi bli utan luft och sakta dö på den tiden. Och ozonlagret var ju i riktigt dåligt skick! En stor anledning till det var troligen min morsa, och hennes kompis Mona, och deras konsumtion av hårspray. Men fina i håret var de såklart!
Kan man ta reda på vilken bit av regnskogen som vi äger? Jag undrar om någon eller några av mina gamla klasskamrater kanske numera lever i vår del av regnskogen. Se så fint där är!

Där skulle man gärna bo, och plaska runt lite. Fast, det är ju klart… Helt ofarligt är det väl inte. Har ju noterat att det finns någon sorts läskig fisk där, som simmar upp genom urinröret och spärrar ut sina taggiga fenor och stannar där inne för gott. Den går ej att få ut, man måste ta till en otrevlig åtgärd. Att amputera könet känns ju lite onödigt, man vill ju kunna styla lite ibland. Sedan finns det ju andra djur man bör undvika i vattnet. Jag törs nästan svära på att skulle jag göra ett fulländat magplask och bada just där, ja då gör förmodligen regnskogens största anakonda det också. Det slutar högst troligt med, att efter en lång brottningsmatch med välriktade judohugg och några macho kommentarer från min sida, så kvävs jag till döds av den 73 meter långa ormen. The end, på den smarta idén…

Minns ni hur allt föll samman här förra helgen? Carnivalen skämde ut sig och min mobiltelefon fungerade inte helt önskvärt. Men nu har det börja ordna upp sig igen!
Carnivalen får man mata med glykol och vatten lite då och då. Så håller den i alla fall under resan till och från jobbet. Vroom vroooom! (45km/h…)
Mobiltelefonen gick ju ej att ringa med längre. På Tre var de så otroligt hjälpsamma och hoppades väl på någon magisk lösning med frasen ”vad märkligt”. Det kom bara någon dag senare ett mail med en liten enkät från Tre, om hur nöjd jag var med deras kundsupport. Jag behöver väl knappast gå in på vad jag tyckte om den…
Nej, men jag tog kontakt med dem igen och bad dem hjälpa mig med problemet. De bad mig prova lite olika saker i inställningarna, men när inget fungerade så beslutade de sig för att skicka mig ett nytt SIM-kort.
Men samma kväll så lyckades jag lösa problemet helt själv! Men vad jag gjort eller gjorde för att bli av med felet håller jag för mig själv. Som Janne a.k.a herr Banan, min förra chef en gång sa:
– Det räcker om jag vet vems felet var…

Denna helg har Freja och Lembit rest med Lena och Magnus till Tallebo. Tror även att Sunway (Solveig) skulle med dit, men är inte säker. Det verkar gå bra i alla fall, Freja har inte haft tid att prata med oss. För hon har så roligt!
Vi andra har passat på att röja lite här hemma. Nova har varit hängig också så vi har hållt oss hemma mestadels. Tog med mig twinsen på en liten kort utflykt till Grisslingebadet på förmiddagen. Vi skulle se om det fanns ankor att mata där, men det fanns det inte. Då gick vi till gungställningen de har där på stranden istället, så att de fick gunga lite. Och vad ser jag då, att däcken de gjort gungorna av är av märket Vredestein! Samma som mina vinterdäck till Carnivalen. Är det detta de duger till, som gungor? Fasen vad trygg jag ska känna mig på vägarna i vinter…

Vi såg även en film i helgen, Dracula Untold. Det var en annorlunda historia om den transylvanska prinsen Vlad och hur han blev vampyren Dracula. Oväntat bra måste jag ändå erkänna att jag tycker att den var! Inte läskig, utan mer spännande och känslomässigt jobbig. Se den!

Nu är jag sur… Har precis sett EM-kvalmatchen mellan Montenegro och Sverige. Den slutade 1-1 och jag vill skylla allt på domaren för att det inte blev en svensk vinst. Kanske så hade det känts bättre om jag haft lite öl hemma, men den är slut. Vi har glögg. Men det känns inte riktigt läge för halsbränna och sura uppstötningar ikväll. Jag väntar till första advent istället!

Nu tänker jag sova, ur spår! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Varför? Därför!

Detta har varit en händelserik helg, och den är inte ens över ännu…

Det är idag 25år sedan Berlinmurens fall. Die mauer. Självklart så var ju detta otroligt stort för hela Europa, ja och hela dess omvärld egentligen. Jag sluter mina ögon och tänker tillbaka till 9 november 1989, och inser att jag inte minns någonting. Jag minns bara låten med samma namn av Ebba Grön…
Betydelsen för Berlinmurens fall förstod jag först när jag blev äldre. Men som 10-åring var jag troligtvis fullt upptagen av annat, och ansåg mig säkert ha viktigare saker för mig. Som att bygga något framtida vapen med mitt lego, träna mina två små vattensköldpaddor till ninja turtlar, eller fundera på mitt framtida lyxliv som hjärnkirurg. För er som inte redan vet det, så lyckades jag inte med något av detta…
Men jag har nu sett den senaste filmen, Ninja Turtles. Eftersom det är den bästa film som min kollega Billy sett så var jag ju tvungen! Haha, eller inte riktigt så kanske. Han gav den godkänt i betyg, något även jag kan sträcka mig till. Häftigt gjord och underhållande! Men det var nog mestadels på grund av alla barndomsminnen med dessa ninja paddor som kom tillbaka. Cowabunga!

Likt murens fall, så har jag faktiskt upptäckt att andra saker fallit samman i min närvaro denna helg. Vi börjar med det minst otippade, Carnivalen…

Ja detta är ju ingen högoddsare på veckans tips direkt, knappt spelbart faktiskt. I mitt senaste blogginlägg så klagade jag en aning på frånvaron av den varma luften inuti i bilen. Igår, hade den tagit sitt pick och pack och lämnat Carnivalen. Vi var på väg hem från Lena och Magnus, när jag efter tio minuters bilfärd frustrerande kände mig fram efter någon form av varmluft från ”klimatanläggningen” i bilen. Den blåste bara iskall luft hela vägen hem! Trots att tempmätaren stod rakt upp och peakade mot överhettning, vilket den som oftast gör på den här bilmodellen. Jenny och barnen anmärkte såklart på hur kallt det var i bilen, men jag hoppas på att värmen skulle komma igång snart. Det gjorde den inte…
Men vet ni vad Carnivalen började göra istället? Låta märkligt! Vid Grisslingerakan började jag höra ett märkligt missljud, vilket inte var så lätt när Theo grät och Freja skrek att hon inte hörde Bamse på bilstereon längst bak i bilen. Och när vi svängt av vägen och rullar ner mot vår radhuslänga så skramlar och låter den något överjäkligt! Några av grannarna var självklart utomhus denna kalla lördagseftermiddag och bevittnade hur vi kom hemrullandes i vår ”Sprutt-i-bang-bang-bil”. Jag sket fullständigt i detta just nu och misstänkte att nu dör äntligen bilhelvetet! När vi parkerat bilen och stängt av den så fortsatte den att låta högt och föra oljud. Bränt luktade det också! Jenny har sett för mycket filmer om James Bond och förde snabbt in alla inomhus i tron om att bilen skulle typ explodera eller nåt. Jag öppnade motorhuven och sökte med lampa runt efter misstänkta läckage eller trasiga remmar. Men hittade inget uppenbart fel. Kollade kylarvätskan och oljan, båda var det aningen låg nivå på. Jag beslöt mig för att vänta en timme eller två innan jag skulle göra en ny kontroll och dra några slutsatser om eländet.

I dessa situationer finns ingen bättre hjälp att få än att kontakta släktens två oljetroll, min far och bror. Jag är ingen motormänniska och har inte dessa kunskaper, är mer en byggarpojk. De är dock mycket rutinerade med god kunskap om motorer, och har alltid bra tips på vad man kan göra i jobbiga situationer när det gäller bilar. Men när jag skulle ringa dem uppdagades nästa sak som fallit samman, min mobiltelefon…
Gaaaahh!! Varför går det inte att ringa utgående samtal från telefonen?  Kollade upp om jag missat att betala fakturan, om jag gjort något konstigt i inställningarna på telefonen eller helt enkelt inte hade täckning. Men inget var fel. Eftersom det inte gick att ringa så mailade jag till mobiloperatören och beskrev problemet i hopp om att få hjälp med mad jag skulle göra. Vill inte hänga ut dem med namn här utifall det inte är något de gjort som är fel. Men efter svaret jag fick, ”vad märkligt”, som någon sorts lösning på problemet så väljer jag nu att informera omvärlden om att det är Tre det handlar om. Hör ni det alla, Tre! Tre heter de som löser problem med kommentaren ”vad märkligt”. Inget mer, pajasar! Fast det kan ju förstås vara FRA, Försvarets Radioanstalt, som ligger bakom spärren av min mobiltelefon. Med tanke på allt intressant som jag har att säga mina medmänniskor när jag ringer så är det inte helt otänkbart. Men men…
Jag fick nu låna Jennys mobil med det blommiga fodralet och ringa, lite genant. Men kunde efter en stunds konsultation med oljetrollen nu börja reda ut problemen med Carnivalen. Mobilen får jag ta tag i under veckan som kommer.
Troligtvis höll bilens motor på att koka precis när vi kom hem. Det kunde vara en förklaring till oljudet, och om kylarvätskan är slut får du tydligen inte heller någon värme i bilen. Bingo på båda svaren från oljetrollen! Behållaren för kylarvätskan ekade tom, oljenivån såg dock bättre ut nu. Så idag fyllde jag på ny kylarvätska och rullade sakta fram i kvarteret. Jag försökte lyssna efter oljudet jag hörde dagen innan men nu lät det faktiskt bättre. Tyvärr så tändes lampan som varnar för att bensinen snart tar slut, så nu var det bara att hålla tummarna för att bilen skulle hålla hela vägen fram till bensinstationen. Varför händer så mycket problem på samma gång?
Jag körde kallsvettigt fram och luktade likt en blodhund hela tiden efter mystiska brända dofter. Tempmätaren reste sig snabbt i givakt och varnade för överhettning. Haha, hurra! Kan vi inte göra bilfärden mer spännande?
Men allt höll hela vägen, tack för det. Jag kunde köra hem aningen lugnare och slapp motorhaveri. Dessvärre skulle vi ha åkt ut till min bror i Vega och fira hans födelsedag, och vår far såklart eftersom det är fars dag idag. Men någon sådan lång bilfärd vågar jag mig inte ut på just nu. Istället fick vi lämna ett abrupt återbud och får fira en annan dag. Men vi önskar dig en försenad men underbar födelsedag ändå Tommy! Och en härlig fars dag till dig pappa Mats!

”Ja tjena herr kommunfullmäktige! Det ryker ja, det har du helt rätt i… Undrar brandchefen vad det är? Jaha, men du kan nog hälsa honom att det är lugnt… Ryktet på byn säger att det bara är galningen med Carnivalen som är i farten igen… Nej han eldar inte, det är tydligen bilen som lagt av… Jaha andra rökmolnet, jo det är tydligen hans mobiltelefon… Den är enligt rykten 3 månader gammal nu så det var nog dags för den att gå upp i rök på något vis… Ja… Nej håll kvar brandbilarna ni, han vill nog inte bli störd just nu…”

Om ni tror att helgens motgångar tog slut där, så hold your horses!
Det var ju bara en sak till. Idag bytte jag nämligen däck på Carnivalen, till vinterdäck av för mig okänt märke. Det var de som följde med när jag köpte bilen. Vredestein heter märket, coolt tyskt namn som anspelar på vrede tänkte jag. Lite vrede är ju precis vad jag känner för Carnivalen. Genast började jag jämföra dessa med mer kända däcktillverkare, som exempelvis Michelin. Priserna var till en början inte så märkbart olika, Vredestein var någon hundralapp billigare per däck. Men betygen de fått var där de skiljde sig åt. Michelin hade oftast höga betyg, A eller B för prestanda och kvalitet. Medan mina förmodade tyska rallysulor Vredestein låg på värdelösa D och till och med E i betyg. Fasen också, inte ens schyssta däck kan man få skryta med. Jaha, ja men skit ska väl skit ha tänkte jag och fantiserade om hur Carnivalen plötsligt föll ihop däcklös på marken…

Men det var inte det största problemet, utan det skedde när jag skulle bära in sommardäcken i förrådet igen. Vi har ju ett gammalt sopskåp där sopsäckarna satt förr i tiden, innan de mer behändiga kärlen kom till. Och på insidan av förrådet ovanpå detta sopskåp så förvarade jag däcken till bilen. Inspirerad av ninjapaddorna från filmen vi såg igår, så utbrast jag ett högt ”Cowabunga” och kastade upp det sista däcket på högen. Men det som brast var inte helt oväntat min rygg. Likt ljudet av en gigantisk limträbalk som går av på mitten, vilket inte är helt troligt, men så upplevde jag situationen. Det slog mig nu att ninjapaddorna faktiskt är tonåringar i filmen, och bra mycket mer spänstiga än vad jag är. Men däcken var i alla fall på plats i förrådet igen, och jag kunde nu missnöjd återvända in i huset igen…
Dock så fick jag en idé! Vad kan vara bättre mot en ömmande rygg än ett varmt bad? Jag som inte ens badat i vårt nya hem tidigare gjorde slag i saken och tog ett bad. Jag skvätte i lite badolja och låg förväntansfull i badkaret när jag tappade upp badet. Dessvärre var det inte så ergonomiskt som det ser ut och blev aningen obekvämt för nacken. Så istället för att behandla en värkande rygg så drog jag även på mig en stel nacke. Jag beslutade mig därför att kliva ur badkaret. Till min förvåning och ENORMA besvikelse så insåg jag då något jag inte tänkt på den senaste tiden. Där i badkaret var det enbart vattenfyllt till ungefär en tredjedel, har min enorma kropp fyllt ut resten? Det var ju vatten upp till badkarskanten när jag låg där! Och nu… Nä, jag orkar inte. Länge leve Jimmy, numera även kallad Obelix…

Allt har dock inte varit hemskt, för jag blev underbart firad av familjen eftersom det är fars dag idag! Jag somnade om efter att Jenny smygit ner med alla barnen till nedervåningen när de vaknat. Hon stängde ju till sovrumsdörren efter sig så då var det inga problem alls. Jag fick en härlig och efterlängtad sovmorgon, minns knappt hur det var att få njuta av en sådan sak. Det var den bästa presenten jag kunde få denna dag! Men de hade mer på gång. Freja kom och väckte mig vid halv tio, då var frukosten klar. De hade åkt iväg till Mcdonalds och köpt hem massor med toasts och McMuffins, mums! Och inte nog med det, jag fick även strumpor, raggsockor, en trisslott, en travrad och en fin kaffemugg av Freja. Plus donuts till kaffet! Eller punkar som Nova kallade dem. Vilken underbar dag! Tack så jättemycket familjen!

Nu bör jag nog sova, utifall jag måste ta Jennys cykel till jobbet imorgon. Vem vet, Carnivalen kanske inte startar igen eller så har alla fyra Vredestein däcken fått pyspunka. Trevlig fars dag på alla fathers out there, ni andra får ha d biff!

DAGENS JERKER går till Tre. Jag kan inte släppa svaret jag fick av dem. Får helt enkelt låna Jennys blommiga mobiltelefon och ringa dem imorgon. Tänker inte ha mobiltelefon längre, vill ni mig något får ni signalera eller något liknande så kontaktar jag er.
Tre… Tycker de ska skämmas och förtjänar mer än väl utmärkelsen idag. ”Vad märkligt”…

Ikväll tänkte jag starta med utnämningen ”Dagens Jerker”. Inte vem som får den, utan vem som var väldigt nära att få den…
Låt mig presentera min medarbetare, och oftast vänliga, Cathleen. Hej! Hon är en enastående trevlig arbetskamrat, dock så jobbar vi inte ihop så mycket på dagarna. Hon är lite som jultomten! Inte till utseendet, nej verkligen inte. Men man kan gå till hennes kontor och önska sig saker! Då syftar jag på exempelvis arbetskläder, rejäla tuschpennor, arbetsredskap eller sånt som är relaterat till det dagliga arbetet. Man knackar på och smyger sakta fram med stora valpögon, sedan ber man vackert om vad man önskar sig. Sedan efter lite hokus pokus, så kommer hon med det du önskat efter någon dag. Eller två. Om det gäller arbetssskor så pratar vi veckor. Men de kom tillslut, och det är det viktiga.

Men, förra veckan hände något jag sent ska glömma. De bygger nämligen bostäder för fullt runtom i området där vår fabrik ligger, och nu gör de om parkeringen utanför byggnaden. Man ska inte bara betala, utan även ha ett tillstånd för att få parkera sin bil där. Jultomt… Jag menar Cathleen såg till att alla som behöver parkeringstillstånd på företaget fick det. Men då, började jag ana oråd…
Dessa parkeringstillstånd blev ett samtalsämne bland oss alla. Och jag noterade nu hur övriga fått små fina och typ laminerade parkeringstillstånd. Ungefär lika stora som ett körkort, eller kreditkort för er som inte vet hur stora ett körkort är. Dessa kunde enkelt placeras i vindrutan intill parkeringsbiljetten utan konstigheter. Alla jag pratade med hade fått dessa fina små kort. Men inte Jimmy, nej nej. Jag hade fått ett stort fult A4 papper…
Nu kände jag mig på riktigt mobbad! Varför just jag? Varför fick jag detta enorma papper när alla andra fick små fina plastkort? Jag förstod lika snabbt att det inte var mig hon mobbade, utan min bil. Den guldfärgade Carnivalen! Bilen som ingen vill parkera bredvid. Trots att den, innan den hamnade i min ägo, förmodligen tagit täten i varje pridetåg genom Stockholm de senaste åren. Bilen som är känd för sina säregna funktioner. Med det syftar jag på den totala bristen av kall luft från AC:n en stekhet sommardag, och numera frånvaron av varm luft de kyliga mornarna på vägen till jobbet. Det tar ungefär 10 minuter innan det börjar pysa en fisljummen bris genom bilen. Då har jag i princip precis svängt in på parkeringen vid jobbet, men en snorig istapp under näsan och pulserande hemorrojder i flugsvampsstorlek växande i baken från det kalla skinnsätet. Men annars funkar den bra! Tyvärr verkar inte den gå hem hos alla på jobbet. Jag har nog sett hur bilar parkeras om för att inte behöva stå i närheten av Carnivalen…
Nu förstod jag i alla fall varför jag var den enda med ett utprintat A4 som parkeringstillstånd. Hon ville förmodligen bara få den bortbogserad på ett sätt som inte ledde några misstankar mot henne. Med ett ogiltigt tillstånd skulle Carnivalen troligtvis forslas bort till skroten på ett ögonblick och sedan återvinnas till trallskruv eller nåt…
Så utmärkelsen var i stort hennes, fram tills idag. Då denna lilla tomte kom med ett sånt där laminerat och fint litet tillstånd till mig. Vet inte om det beror på att hon blev ångerfull, eller kände sig påkommen med sin ondskefulla plan. Men jag blev glad och kommer nu att parkera bredvid hennes fina Audi varje dag hädanefter.

Jag kämpar. Varje dag. För jag vet, att nu finns det tre eller fyra avsnitt av ”The Walking Dead” från säsong 5 att se på nätet. Men jag måste försöka hålla mig. Kan inte börja titta nu, utan ska vänta tills hela säsongen finns att se innan jag börjar. Klarar inte av att vänta en hel vecka på att nästkommande avsnitt ska sändas. Dock så vet jag att Billy på jobbet har börjat tjuvkika. Han berättade hur jobbig inledningen varit. Och han tror nog inte att jag ser på honom hur jobbig den femte säsongen verkar vara. Idag noterade jag exempelvis att han rakat bort allt sitt skägg. Så jobbigt har han det! Och jag har ju inte mycket hår att raka bort, så jag vågar fasen inte börja titta ännu…

Nu ska jag istället njuta av lite genialisk komik, i form av ”The Big Bang Theory”! Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER går som sagt inte till Cathleen, även om det var nära. Låt det bli en framtida varning tjejen!
Nej istället går utmärkelsen oavkortat till Henke. Han har varit en riktig jäkla retsticka senaste dagarna. Vet inte om det beror på att jag och herr Nilsson på jobbet listat ut att Henke betyder avföring på spanska. Han tjatar om bakverk och kexchoklad, men får tack vare sitt dåliga uppförande nöja sig med utmärkelsen som DAGENS JERKER…

Bus eller godis! Jag hade varit så duktig och köpt bra godis och allt… Inte nyttigt godis, nej så duktig är jag inte. Utan massor av klubbor, tablettaskar och dylikt. Sånt som man borde uppskatta som barn när man anstränger sig, genom att klä ut sig för att vandra runt och knacka dörr i grannskapet. Hur glad blir man då om man erbjuds en pytteliten karamell egentligen, istället för att utföra ett bus. Hade det varit jag så skulle jag bli måttligt besviken om någon gav mig en Dumle eller en sådan där äcklig Marianne! Då hade jag kiss… Nej… Jag hade inte varit nöjd, så säger vi…
Så därför, ville jag unna alla de barn som ansträngt sig med lite roligare godisbitar. Och hur slutade det? Inte ett endaste barn knacka på hos oss! Eller jo, kanske… Jag nattade twinsen när jag hörde att någon ringde på dörren. Kunde dock själv inte öppna just då, men trodde Freja och Jenny skulle göra det. Freja hade ju pratat om dessa ”påskkärringar” hela dagen, hon har lite svårt att hålla isär detta med halloween och påsk. I påskas ropade hon högt när ”trollkarlarna” kom och ringde på dörren, och nu väntade hon på påskkärringar. Nåja, tyvärr hade både hon och Jenny redan lagt sig och sov de med. Så nu får vi aldrig veta om det var spökbarn eller ej som ringde på, känns lite tråkigt. Jag fick istället tröstäta upp det mesta av allt godis. Det kändes bra i och för sig, men jag hade ju sett fram emot att Freja skulle få bjuda alla spökbarn på godiset. Kanske är det Jenny som skapat sig ett rykte i grannskapet om att vara en sån där ”Häxan surtant”? Kanske var det därför ingen vågade sig hit… Hm…

Igår gjorde vi en insats som inte var av denna värld! Vi röjde upp på vår uppfart och körde alla sopor till soptippen. Jag kanske inte har skrivit det här tidigare,  men jag verkligen avskyr att åka till soptippen! Det finns inget rörigare ställe med stressade och förvirrade människor, som inte vet hur man på ett normalt sätt köar sig fram med sin bil eller släp genom eländet. Nej nej, här är det oftast kaos!
Ta detta som ett exempel, att vid infarten till denna tipp så finns det två körfält. Ett för bil, och ett för bil med släp. Hur bra uppskyltat som helst längs hela vägen fram till entrén, men detta verkade flertalet ha svårt att förstå. Och det ska gärna försökas att köra över till rätt sida när man kommit in en bit genom entrén, när alla bilar i princip står helt stilla i kön. Man får då tålmodigt vänta tills kön rör på sig, inte sant? Nej, det behöver man tydligen inte. För det finns ju en chans att pressa sig fram i mitten, mellan bilarna. Jo då, det är millimeterprecision. Men det går! Och när man inser att ”oj vad trångt det blev nu”, då är det helt fritt att parkera där och börja springa runt och sortera sitt skräp. Eller, springa var att ta i kanske. Att sakta vandra runt och leta upp rätt container stämmer nog bättre. Man kan då hamna långt bort och missa hur kön rört sig och att man med sin genialiska parkering nu blockerar båda köerna bakom sig. Bilar tutar uppgivet och ropar på denna till synes helt hörselskadade människa. Personal på plats får tillkallas och först då inser huvudpersonen sin ”lilla miss”. Äntligen fick resten av oss komma in och börja slänga vårt skräp! Men när folk började bli klara och skulle köra ut därifrån så hamnade tidigare geni i fokus igen. När denne kört åt sidan så var det så pass lite att släpet fortfarande stod snett ut i körbanan och blockerar bilarna bakom. Detta drabbade inte min kö nu eftersom vi inte hade släp, men de andra stackarna bakom denne var fast. Och huvudpersonen var borta igen…
När jag var klar så ruskade jag av mig all frustration och började köra ut därifrån. Och vem ser jag står längst fram vid utgången och sorterar sina batterier, om inte personen med det snedparkerade släpet…
Nu är det i allafall avklarat! Freja som följde med mig dit passade på att skvallra för sin mor om hur missnöjd jag varit och att jag verkligen inte gillade soptippen. Judas…
Men fint har det blivit och nu kan jag rulla in Carnivalen under taket på carporten. Känns väldigt bra!

Förra helgen var Mogge och Amanda här på besök! Det var jättetrevligt och de hade med sig en sak. Ett paket. Ett STORT paket! Det var en födelsedagspresent till mig. Titta och beskåda…

En hel kartong med winegumspåsar! Tror ingen förstår hur lycklig jag blir av dessa färggranna karameller. De är ju himmelskt goda! De är nästan slut nu för övrigt, men hur cool var inte den gåvan! Jag blev så rörd, tack så jättemycket Mogge och Amanda!
Jag har haft halsbränna nu senaste dagarna tack vare detta, men det är det helt klart värt! Känner mig som en vulkan i magen, wow! Jättestark är jag!

Hur mår familjen här då? Jo tack bra! Alla är friska och glada, känns toppen. Vi har även nått en punkt där Jenny och jag nu klarar av att ta hand om barnen själva en hel kväll. Med mat, nattning och allt vad det innebär. Det har inte alls varit genomförbart tidigare. Men nu tog jag hand om barnen själv medan Jenny var på ett föräldramöte på förskolan. Och dagen efter det så var Jenny hemma själv när jag jobbade på kvällen. Nu gick det bra båda dagarna, och det känns så skönt att man vet att det fungerar. Tidigare var vi tvungna att ha någon som hjälpte till om den ena var borta på kvällen. Men nu när vi klarar av detta själva så kan man med godare samvete vara borta kvällstid. Afterwork! Afterwork! Afterwork!!!

Jag försökte hjälpa våra barn på traven med deras fantasi tidigare idag. Vi fick en tom hushållspappersrulle kvar efter att vi torkat bordet. Genast visade jag vilken bra tuta detta kan vara! De var lite försiktiga, speciellt Nova och Theo. Freja lämnade snabbt denna lek för bättre äventyr. Men jag fortsatte envist visa twinsen vad kul man kan ha med en tom pappersrulle. När jag visade vilken bra kikare den dög till så tog leken snabbt slut. Theo ryckte glatt åt sig rullen men tjongade in den hårt i sitt öga av iver. Sedan tittade han med hängande underläpp besviket på mig och ville inte leka med mig mer…
Så kan det gå ibland. Men det går fort fram här nu, om vi talar om deras utveckling. De har börjat prata mycket mer och de pratar mycket med varandra. Theo är inne i ett upprepningstadie där han glatt för vidare allt vi säger. Som ett karbonpapper eller en papegoja. Men det är vansinnigt kul att lyssna på honom när han sätter igång. Nova är inte lika talförd ännu, men hon babblar på en hel del hon med. Och henne kan man dessutom hitta sjungandes ensam lite varstans hemmet. Jättegulligt!
Freja fortsätter sin framfart och kan numera bara vara tyst i högst tre sekunder. Haha, hon håller låda kan man lugnt säga! Och hon tar väl hand om sina syskon, de leker mycket tillsammans och har kul ihop. Känns bra att man numera kan iakta deras lek på en stol eller på golvet med en kopp kaffe i handen. Gillart!

Jag har fått lite frågor om varför jag inte bloggat på länge. Svaret är Telia. Vårt radhus är numera anslutet till fibernätet vad det gäller bredband. Men vi valde först att avvakta med att nyttja det, eftersom vi har bindningstid kvar på vårt mobila bredband. De har skickat brev, ring och tjatat om att vi ska nyttja deras fibernät. Så efter en förhandling med dem så har vi nu hoppat på deras bredband. Vårt mobila bredband gör numera större nytta hos min bror i deras nyköpta hus. Hoppas de har bättre täckning där än vad vi hade…
Alltså, det fungerade bättre i vårt förra hus kan jag tycka. Vi tog det bästa de hade att erbjuda då, upp till 80mbit skulle vi få! Men när jag vid upprepade tillfällen testade hur pass bra det egentligen var så landade det som bäst på 11mbit…
Frustrerande! Men det dög i alla fall, då. Nu när vi flyttade in i radhuset, som ligger här i en sorts svacka, då landade vi på hela 3mbit. Hallå? 80mbit var det beställt! Ursäkterna hos Telenor för detta har varit många.
– Nätet är nog bara överbelastat, prova att göra en ny mätning vid en senare tidpunkt.
– Prova att flytta runt routern för bästa mottagning.
– Jo men 80mbit gäller ej inomhus. Det kan även variera beroende på omgivande terräng.
– Tillfälligt fel, var god försök senare.
Okej, jag har provat allt men kom aldrig upp i bättre hastighet än vad jag nämde här ovan. Troligtvis så bor vi en någon form av radioskugga. Eller så gick telemasten av vid upprepade tillfällen…

Nu har vi efter två veckors strul, utan bredband, äntligen fått igång allt igen. Det är detta ”Dagens Jerker” ska handla om. Så bloggen är ej nedlagd! Ska försöka komma igång ordentligt nu igen när allt väl fungerar som det ska.

Snart dags att åka och fira svärmor! Hon fyller knappt 30år, någonting… Så hur hon lyckades bli mor till Jenny som är äldre är för mig ett mysterium. Kanske är Jenny adopterad. Eller ett hittebarn från Brandbergen, precis som jag…
Trevlig söndagseftermiddag på er, ha d biff!

DAGENS JERKER går som sagt till Telia. Av den enkla anledningen att de verkar mer förvirrade över bredbandsfiber än vad jag är. Jag frågade helt enkelt hur man skulle gå tillväga för att dra två kablar till vår och Lembits dator på enklaste sätt. Routern de skickade med klarade inte av att fylla mina krav när vi körde allt trådlöst. Efter att ha pratat med ett så kallat proffs på deras support kom vi fram till att vi behövde ytterligare en router för att klara detta. Och när den väl kom så fungerade det ändå inte. Pratar då med en annan på supporten som inte kan förstå varför vi blivit ombedda att göra så. Istället löste han problemet med en switch, och sedan kopplar vi ihop den med routern på nedervåningen. Voilà! Nu fungerade allt som vi önskar. Det skulle bara ta två veckor. Tack Telia…