En välbevarad hemlighet från min barndom är nu ”out in the open”, så att säga. Och jag har nu fått erfara hur fort nyheter, bra som dåliga, färdas i sociala medier. Damn you Facebook…

Allt började med att min kära far hittat ett videoklipp på några som spelade cello. I hans beundran för dessa så publicerade han klippet på sin facebookstatus, helt ofarligt och ingen skada skedd. Men han skrev en kommentar…

Cello… Jag hade ju lagt denna epok från mitt tidigare liv helt bakom mig. Förträngt och gömt detta långt långt bak i mitt minnes mörka vrå. Nu bubblade den upp till ytan igen. Ni som ej använder Facebook kan ju notera den feta texten på mitt namn, det betyder att jag är ”taggad”. Det betyder först och främst att alla hans kontakter på Facebook ser ovanstående kommentar. Men en tag av mitt namn betyder även, att alla MINA kontakter ser vad han skrivit. Det tog inte lång tid innan min mobiltelefon började pipa och blinka, den ena efter den andra kommenterade detta på antingen Facebook eller via sms. Nu visste alla…
Jag är inte upprörd eller arg på farsan, inte alls. Allt är lugnt. Men nu vet jag hur fort nyheter färdas tack vare sociala medier. Det blir då påtagligt läskigt när man tänker på barn, ungdomar och såklart även vuxna som kan drabbas av hur fort saker sprids på nätet. Tänk att bli utblottad i sociala medier med något du är livrädd för att dela med dig av. Nu är ju inte min cellokarriär något jag skäms för eller på något sätt jämför med de som fått bilder eller elaka rykten publicerat på nätet. Så tänk er för vad ni skriver på nätet! Detta vart bara en väckarklocka för min del, men jag fascineras fortfarande över hur fort allt gick. Och till min kollega på jobbet Kaisa, Facebook vägraren nr.1, kan jag trots det jag nu skrivit om bara säga en sak. Skaffa Facebook!
För övrigt så var jag grym på cello. En god damn rockstar! Ingen kunde påstå något annat. Jag och mina kamrater i orkestern levererade vid varje konsert! Och om det inte vore för att det var så jäkla tungt att släpa på den där cellon fram och tillbaka till lektionerna varje vecka så hade jag nog varit en legend idag. Jag hade spelat på alla stora konserthus runtom i världen, med operahuset i Sidney som hemmafäste. Där skulle storslagna konserter hållas och fyrverkerier avfyras utanför när jag framfört musikaliska stycken som ”Kokaburra bor i ett gummiträd” och den evigt nötande ”Köttbullar med lingon”. Jag hade varit sensationell…

Sedan känner jag att jag måste klargöra en sak för alla mina, och min fars, facebookvänner. I kommentarsfältet kunde varken min far eller främst min mor ej låta bli att skriva något om detta…

”Lite mindre instrument”… Vad de syftar på här är att jag även under en väldigt kort period spelade klarinett, och det är INTE en metafor för att pillade på mig själv!! Att man måste förklara allt…

Övriga händelser då! Freja och jag har varit sjuka, hostat och snorat i massor. Fast båda två kände oss dock pigga redan igår kväll, så det vart inget långvarigt denna gång. Hon kunde återgå till förskolan idag, medan jag tyvärr fick en släng av ett återfall under natten. Så det blev till att stanna hemma från jobbet ytterligare en dag. Men nu känner jag mig piggare igen och hoppas att jag kan jobba imorgon igen. Tror nog alla på jobbet saknar mig och är fulla av frågor kring min forna cellokarriär.

På jobbet har det hänt grejer sedan en tid tillbaka. Bra grejer! Jag har fått nya arbetsuppgifter, och jobbar numera även på företagets kontrollabb. Detta för att täcka upp för en underbar kvinna som nu ska få barn vilken dag som helst. Så jag kommer nu att sitta med de övriga på kontrollabbet onsdag till fredag i ett halvår framöver. Det är superkul!
Nu har vi det lite lugnare för stunden, vilket har medfört att jag jobbat på kontrollabbet hela veckorna på slutet. Och där hörde jag en låt som jag inte hört på väldigt, väldigt… Länge…
Låten heter ”Rush rush” med Paula Abdul, och den var en riktig hit när jag gick på mellanstadiet i skolan. Jag tänker mest på klassfesterna man hade på den tiden, det var ju så kul! Man hade dessa fester i klassrummet och knuffade bort alla skolbänkar så att man fick ett stort dansgolv i mitten av rummet. Sedan köpte man med sig läsk och godis som man mumsade i sig under kvällen. Det fanns oftast ett par föräldrar där som startade nåt kassettband med musik innan de sedan satte sig utanför och drack kaffe. På denna tiden så var ju artister som exempelvis Michael Jackson, MC Hammer och just Paula Abdul otroligt populära. Det var även runt dessa tider som man började bli lite intresserad av det motsatta könet. Man var inte längre rädd för tjejbaciller, utan var nu modigare än någonsin. Man vågade till och med fråga chans på sin favorittjej i klassen. Men detta krävde stil och finess…
Alla skuttade till en början runt i högsta tempo till låtar från främst Michael Jacksons skiva ”Bad”. Alla var sockerstinna och höga på godis. Man kunde inte riktigt dansa, utan försökte titta på alla andra hur de gjorde och försökte minnas hur man dansade bugg från danslektionen man haft på gympan. Man bjöd upp någon och ställde sig framför varandra och höll varandras händer. Sedan började man sakta snurra runt och liksom bara studsade snabbt mot sin danspartner fram och tillbaka. Och alla verkade försöka göra detta snabbare än alla andra. Men sedan mot slutet av kvällen så brukade den alltid komma, låten ”Rush rush”. Det var nu det skulle ske, alla hade väntat på att den skulle spelas så att man fick bjuda upp sin drömmis i klassen och dansa den enda dansen man kunde kontrollera vid denna ålder. Tryckaren…
Nu kunde ju förstås flera vara intresserade av att fråga chans på samma person, så det gällde att vara snabb. Men hade man tur så fick du dansa med den du ville, och det var förstås kvällens höjdpunkt. När låten sedan led mot sitt slut började man bygga upp självförtroendet för att ställa frågan när dansen var klar. Det fanns bara en liten sak som kom emellan, nästan varje gång. Saken var en pojke som heter Kalle…
Oftast var denna tryckarlåten den sista på kassettbandet. Och många från klassen kanske minns hur Kalle då smög fram och bytte kassett för att dela med sig av sin musik. Så när man står där och precis har ställt frågan med stort F, då är det inte så passande att höra filmmusiken från ”Hajen” dundra ut i högtalarna. Det hjälper inte till i situationen om man säger så! Han spelade inte samma låt varje gång, och svaren kunde därför ofta variera. Ibland spelade han ”Hajen” och ibland ledmotivet till ”The A-team”. Så ibland blev svaret ja och ibland nej, inte helt beroende på vilken låt han spelade. Får jag hoppas. Han brukade oftast rädda kvällen med att spela den där kända låten från filmen ”Snuten i Hollywood”. Den gillade ALLA! Vilka tider det var!

Senaste från Carnivalnytt! Vi har ett stycke läckage i kylaren. Jag repeterar, vi har ett stycke läckage i kylaren. Detta kunde Magnus, Lenas alldeles egna alfahanne, igår konstatera när han med pannlampa undersökte bilen. Jag är ju lite less på Carnivalen om det nu undgått någon, och är därför inne på att sälja den. Magnus hjälper oss att med sina kontakter hitta en ny bil åt oss, helst en rejäl Volvo V70 med automatlåda och utan träinredning. Men först ville han se om han hittade åt fenomenet med den försvinnande kylarvätskan. Så vi fyllde upp både kylare och kärl med vatten, sedan körde vi en sväng med Carnivalen tills den blev varm. Men nu hände inget. Är det inte typiskt? Eller jo, han påtalade att sätesvärmaren fungerade utmärkt och att ”äggen nu var kokta”. Det tyckte jag var roligt! Sedan sa han att växellådan växlade skitdåligt och förmodligen behövde ny olja. Det tyckte jag inte var lika roligt. Fokus på ett problem i taget här nu tack. Men nu låg motorn så fint i temp och visade inte en tillstymmelse till att bli överhettad.
Det bubblade dock lite i kylaren när han fyllde upp vattnet där tidigare, kanske var det en luftficka eller något som spökat tidigare? Men sedan kunde han se hur det droppade lite vatten nedtill på kylaren. Troligen är det ett väldigt pyttelitet hål någonstans. Men då kunde en hel del dyrare problem sållas bort i alla fall, som trasig vattenpump eller skadat topplock.
Så vi åkte och köpte olja till växellådan som vi fyllde på, trodde det var ett värre ingrepp än så. Men nu växlar den bättre än någonsin! Och sedan ska Magnus kolla med sin kontakt på verkstaden vad det kan kosta att laga kylaren. Nu håller vi tummarna för en billig affär, sedan kan vi i lugn och ro sälja ski… Jag menar bilen…

Hallå! Nu är det sovdags, aja baja mig att vara uppe såhär sent. Sov gott alla, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sydkorea, eller vilket land som nu är skyldiga till att ha tillverkat Carnivalen som jag nu tvingas hasa mig fram med. Att ni inte skäms!
Nu pajade ena halvljuset också, hurra…