Dags att fira! Idag är det Lucia, låt oss sjunga ”Natten går tunga fjät” tillsammans!

”Natten går allting snett, ej sömn och snuva.
Kring bord du förr blev mätt, nu enbart smula.
Då vid vårt mörka hus, skiner med ett halvljus.
Ca-aa-ar-ni-val-en Ca-aa-ar-ni-val-en”

Jag tog mig friheten att göra om texten lite. Eller helt och hållet faktiskt, så att den bättre skildrar min vardag. Min vardag…
Vi har ett stort fall av vattkoppor här hemma, sedan i måndags eftermiddag. Freja hade fått några prickar, men det var svårt att säga exakt vad det var så hon fick stanna hemma på tisdagen. Men då blev prickarna fler och nu var det inte längre någon tvekan. Hon har vattkoppor. Men Nova och Theo hade inga ännu.
På onsdagen hade Nova en röd prick på magen, och Theo två på benet. Så nu var det väl deras tur tänkte vi. Många applåderar och tycker det är toppen att barnen fått dessa koppor. Det är ju perfekt att få när man är barn, så har man ju haft det sen! Men då vill jag, som är en riktig surpuppa, flika in med en kommentar. Att visst är det bra om man får dessa vattkoppor som barn, men kanske inte när man fortfarande är ett litet barn. Utan varför inte när man blivit åtminstone sex eller sju år? Då är det lättare att förklara varför man inte får klia på kopporna. En treåring som vår Freja förstår så länge hon är pigg och glad, men när hon börjar bli trött på kvällen. Då ni… Hon får nästan panik, vrider och vänder sig samtidigt som hon både skriker och gråter. Hon har hållt oss vakna varje natt nu…
Hon fick även en infektion ovanför ögat tack vare en vattkoppa, som varat och såg svullen ut. Vi fick träffa en läkare som skrev ut lite medicin som vi nu hoppas ska hjälpa. För som det är nu så mår ingen av oss bra när vi inte kan sova och återhämta oss. Det visade sig även att twinsens röda prickar ej var vattkoppor, utan något helt annat. Så vi kan nog börja förbereda oss på att de står på tur härnäst den kommande veckan. Oh no…

Trots vattkoppor och sömnbrist så firade vi Lucia i karantän här hemma idag! Barnen klädde ut sig och sjöng för oss, så vackert att man blir rörd. Även om man är lika tuff som Clint Eastwood och jag! Det var jättemysigt och barnen verkade älska att klä ut sig och sjöng högt så det ekade här hemma. Så även om det härjar sjukdomar och annat här så har vi haft en trevlig Lucia.

Jag vill även passa på att flika in en annan sak här. Det gäller ämnet kiss- och bajshumor. Freja kan tycka att det är skojigt att säga både kiss och bajs, men nu har hon fått sällskap av en till här hemma. Jenny! Nej jag retas bara. Det är Theo som upptäckt hur himla kul det är. Så vid matbordet kan man höra både det ena och andra numera.  Gärna med hjälp av påhittade ramsor.
– Kissa på kisset och hoppa i bajset!
Så har det låtit vid upprepade tillfällen här hemma. Och detta skrattas det hysteriskt åt. Men det är väl bara en fas. Så verkar man säga om allt man inte förstår som förälder numera. Man skyller allt på någon ny fas barnen ska gå igenom. Så tacksamt!

Vi fortsätter att fira saker! Fick höra att vår TV nu är reparerad och klar, tjohou! Den kommer levereras hem till oss på måndag eller i början av nästa vecka. Oj vad jag har längtat! Äntligen får jag se på TV igen så som det är ämnat att ses. Nu blir pappa Jimmy glad!

Vad kan vi fira mer, jo jag tog tag i den trasiga halvljuslampan på Carnivalen och bestämde mig för att byta den. Jag blev inte glad av denna uppgift! För tydligen så har man i Korea väldigt små händer, annars är konstruktionen helt vansinnig. Jag fick in min hand bakom strålkastaren och hittade ett lock som gick att skruva loss. Hurra, halfway there tänkte jag! Men att få in handen i hålet och få loss den gamla lampan gick inget vidare. Man såg ingenting utan fick använda fingertopparna och gå på känsla, som så många gånger förr med denna Carnival. När jag trodde att jag äntligen fått loss själva glödlampan kände jag en lättnad och blev lite gladare. Men det visade sig vara enbart en kontakt, som jag ej lyckades montera tillbaka. Dags att tappa tålamodet och ta till våld! För att ens kunna se vad jag höll på med så fick jag plocka ur hela bilbatteriet. Nu såg jag lite bättre och kunde med lite pill och talang få ut den gamla lampan. Sedan var det bara att sätta dit en ny och skruva ihop allt igen. Jag fascineras fortfarande över att bilbatteriet sitter fast med hjälp av ett spännband i Carnivalen. Det har jag aldrig varit med om på mina tidigare bilar. Men sak samma, nu ser jag vart jag kör igen och kan ge mig ut i den stora vida världen igen!

Men nu till det jag verkligen vill lyfta fram och fira här. Detta är nämligen mitt 200:ade blogginlägg! Känns hur toppenbra som helst, och kan knappt förstå det själv. Det borde väl dyka upp nån storpamp här snart och hosta upp lite dollars för att bli nämnd i bloggen. Så att jag kan dra mig tillbaka och blogga på heltid! Eller så lägger jag av nu, medan man är på topp. 200 inlägg får kanske räcka…

Medans jag sover på saken så önskar jag och hoppas att alla får en trevlig Lucia. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Jag har ingen annan att ge utmärkelsen till, och vad kan passa bättre en dag som denna än att ge Sune utmärkelsen. Det har ju varit en oskriven regel redan från första början!