Snart är denna julhelgen oss förbi,
en och annan glögg med klapp hann det bli.

Mat och dryck så det stod härliga till,
allt blev perfekt med engagemang och lite pill.

Snön vräkte aldrig ner så som jag hade hoppats,
men det var lite vitt och fint, så ingen behövde låtsas.

Här på Tallebo med släkt i lugnets ro familjen har njutit,
Men när jag ut genom fönstret tittar, så ser det ut som om Carnivalen har förfrusit…

Resan hit gick över förväntan bra! Inga köer och barnen somnade nästan omgående. Carnivalen for säkert fram på sina Vredestein-däck och pappan åt pizza bakom ratten. Det var först när vi svängde av mot Fellingsbro som jag fick börja fokusera mig ordentligt. Gatubelysningen längs motorvägen hade nu upphört och det var riktigt jäkla halt. Fellingsbro måste för övrigt vara en av Sveriges minsta och mörkaste orter på vintern. Det går ett järnvägsspår tvärs genom staden. Och det känns ungefär som att på ena sidan spåret står det ”Välkommen till Fellingsbro”, och när man korsat rälsen sitter en ny skylt där det står ”Tack för besöket”. Inte riktigt så, men inte långt ifrån…
När vi passerat denna ”metropol” så är det inte alls långt kvar. Nova vaknade ungefär 5 minuter innan vi var framme. Hon var febrig och trött tack vare vattkopporna. Vi mötte Magnus på vägen, han skulle hämta upp Maya. Det måste ha varit något problem med Hogwartexpressen hon reste med eller nåt. Men vi fick ett samtal om att han sett en stor älg på vår sida vägen, fast då var vi precis framme vid deras hus. Jag måste ha kört rally förbi älgen så att den blev rädd och sprang in i skogen. Eller vem vet, jag kanske körde på den? När jag väl fått upp farten i Carnivalen så kan inte ens vilddjur stoppa oss!
När vi nu var framme så bjöds vi på vickning. Mums! Vi kunde även konstatera att vi hann före Maya, så Hogwartexpressen är inget i jämförelse med Carnivalen på Vredestein-däck! You lose Maya! Fast det viktigaste är ju inte vem som vann genom att hinna fram först, utan att alla kommer fram helskinnade och glada så att vi kan fira jul tillsammans! Men du förlorade Maya…
Sedan passade Freja och mormor Lena på att ställa ut en skål gröt till tomten. För alla hoppades på att han skulle komma förbi med julklappar under natten!

”JULAFTON! JULAFTON! Nu är den här! Tomten ska komma snart!”
Den låten av Sten & Stanley spelade herr Folkesson varje julaftonsmorgon under många år när jag var yngre. Det var när vi brukade fira jul uppe med släkten i norrland. Detta har jag försökt att anamma nu som vuxen inför min familj. Men vår skiva med den låten låg nu kvar ute i Carnivalen, och frös. Vi klarade oss faktiskt bra även utan den, och nöjde oss med den fina julmusik som fanns att tillgå inne i huset.
Under natten hade vi fått besök! Gröten utanför hade någon smaskat i sig, och under julgranen låg nu massor av fina paket. Barnen blev lyriska! Vi förklarade att tomten måste ha lagt dit alla julklapparna under natten, och nu behövde vi bara vänta tills han kom förbi under dagen för att önska oss en god jul. Sen skulle vi öppna alla paketen!
Varför gör man så egentligen? Låta barnen vänta otåligt hela långa dagen innan de ska få sina julklappar. Det var likadant för mig när jag var barn, och jag minns hur man försökte verka cool och avslappnad. Som att de där paketen, de är väl ändå inte så himla viktiga. Men det var ju det enda man tänkte på! Och klockan kunde omöjligt gå långsammare dessa dagar, väntan och åter väntan…
Freja satt ofta och vaktade alla julklapparna vid granen. Hon lyckades även spana in vilka det stod hennes namn på, och vilka som var Novas och Theos. Men efter ett tag så fick de öppna några andra paket som de kunde leka med under dagen tills tomten dök upp. Då glömde de bort de andra klapparna för en stund. Sedan skulle det ju ätas och titta på ”Kalle Ankas jul” på TV. Så dagen rullade på fint. Men NÄR skulle den där tomten komma då…
– Vet tomten om att vi är här? Tänk om han är hemma vid vårt hus! Frågade Freja oroligt.
– Nej då, vi har mailat tomten innan jul och haft kontakt både via sms och Skype. Så han vet att vi är här. Men enligt hans Twitter så har han mycket att göra idag, och hans Instagramkonto blomstrar med selfies på honom med massor av glada barn. Så han kommer, var så säker. Förklarade jag.
Då plötsligt så hörde vi någon utanför huset, och ryktet spred sig inomhus.
– Han är här! Tomten kommer! Ropade alla och började stirra förvånat på varandra. Precis som om ingen hade förväntat sig en tomte på julafton.
Freja blev mest uppspelt och sprang med mormor mot ytterdörren, och vi andra samlade oss och följde efter. Det var tomten!
– Ho ho ho! Skrattade han och klev in genom dörren med en liten ”Nisse” i följetåg.
Tomten slog sig ner och pratade om hur hans dag varit och att han var glad att vara framme hos oss. För han hade minsann hört att det fanns snälla barn här. Jag sträckte stolt på mig! Med sig hade han en säck, med julklappar. Han tog upp ett paket och läste namnet på etiketten.
– Theo! Sa han och tittade omkring sig.
Jag som hade burit Theo i min famn släppte ner honom, och han sprang oblygt fram till tomten. Men tomten såg honom inte till en början bakom de buskiga ögonbrynen.
– Finns det någon Theo här? Frågade han igen och såg inte att Theo stod precis bredvid honom om väntade.
– Där har vi honom! Ropade han när han med vår hjälp tillslut fick syn på Theo.
Theo tog glatt emot sitt paket och rusade med gigantiskt léende tillbaka till mig. Sedan plockade tomten fram nästa paket, och jag kunde i princip föreställa mig att jag hörde honom säga mitt namn.
– Nova! Ropade han och tittade sig omkring.
Nova, som hängde på Jennys axel med 39 graders feber, släppte taget och stegade bestämt fram till tomten. Hon tog beslutsamt sitt paket och gick sedan surt tillbaka till sin mamma. Alla skrattade och var förvånade över att hon både vågade och orkade, hon som varit nästan helt utslagen hela dagen.
– Lembit! Var den som stod på tur när tomten läste på nästa paket.
Lembit klev fram och tog tacksamt emot sin julklapp. Han visste hur man skulle göra, han har varit med förr. Men Freja såg nästan besviken ut, hon som stått precis bredvid tomten hela tiden. Skulle hon bli utan? Hon som varit så snäll hela året, och slutat med sina nappar dessutom…
– Freja! Ropade tomten nästa gång han tog upp ett paket.
Då sken hon upp och man kunde bara se ett stort léende i hennes ansikte. Hon tog tacksamt emot sitt paket och visade stolt upp det för oss alla. Vilken triumf!
Magnus ville bjuda tomten på lite ”herrgårdssaft” innan han skulle lämna oss. Tomten tog några klunkar med hjälp av sugröret, och såg sedan lite ansträngd ut.
– Det var ingen dålig saft det där! Väste han lite och försökte resa sig upp.
Jag vet inte exakt vad det var, denna ”herrgårdssaft”. Men jag såg att Magnus tog den ur barskåpet, det gjorde jag. Tomten och hans nisse tackade sedan för sig och åkte vidare. Barnen och vi andra vinkade och tackade så mycket för besöket. Jag låtsades inte vara ett dug skitsur över att jag inte fick något paket. Rödklädda gubbjäkel…

Men nu, skulle vi öppna resten av julklapparna som låg under granen! Freja var redan där och nu fick vi övriga skynda oss dit. Hon kastade sig över paketen, likt ett stim pirayor som var på väg att slakta en ko som korsar Amazonasfloden. Det började flyga runt små bitar av presentpapper, men vi lyckades lugna henne och få en mer stillsam klapputdelning. Hon hjälpte till och var väldigt duktig, hon kunde faktiskt se vilka julklappar som var till vem när hon tittade på etiketterna. Imponerande av en icke läskunnig treåring! 
När alla paketen var utdelade och öppnade så kunde vi vuxna slappna av en stund medan barnen var i farten med sina nya saker. På kvällen delade vi vuxna ut våra hemliga paket. Vi hade alla köpt med oss varsit paket som sedan slumpades ut till var och en. Nytt för i år var att det skulle vara ett passande rim på paketet. Det var något jag verkligen inte uppskattade! Jag tycker det är vansinnigt svårt att rimma, och var inte förtjust i detta nya påfund. Än mindre glad blev jag när det visade sig att bara två andra gjort dessa rim. Jag som faktiskt ansträngt mig nu och allt! Resten hittade på nåt sporadiskt när paketen delades ut. Nu lyckades nog alla ändå, men jag hade aldrig kommit på ett rim sådär rakt upp och ner. Hoppas jag slipper nästa år. Men jag blev glad över min julklapp! Det var en sorts tång med en kulformad skopa längst fram, som man ska använda när man gör köttbullar. Istället för att rulla dem för hand. Vilket även borde komma till användning när man bakar chokladbollar. Tack tomten och alla inblandade för en härlig julafton!

Då var dopparedan över, och julhelgen fortsatte i lugnan ro. Det var kallt ute, runt -10 grader så vi har hållt oss mestadels inomhus. Vi gjorde ett utbrytningsförsök idag, men Nova och Theo verkade bara måttligt nöjda. Så vi gick in igen, medan Freja och Lena fortsatte att traska runt ute en stund till. Nova är pigg igen, nu är det Theo som är hängig. Men utan feber än sålänge tack och lov. Maya och Lembit åkte tåget hem till Stockholm idag för att fira jul med sina pappor. Vi kommer troligen åka hem imorgon kväll, om Carnivalen vill starta. Jag är lite orolig. Det är vår första vinter tillsammans så vi vet inte riktigt var vi har varandra. Och när jag stod här med en varm kaffekopp i handen och tittade ut genom fönstret så såg bilen riktigt kall och ruggig ut. Alldeles frostig, isig och allmänt ful. Man kan tro att den upplever sin första istid, men det är väl bara så det ser ut. Det vore märkligt om inte någonting fryser sönder på det asiatiska och tropiska missödet. Jag kan ju föreställa mig alla dessa rör och kärl i plast som spricker sönder i den kalla vinterkylan. Oh no…

Hoppas alla ni andra haft en genuint trevlig och mysig julhelg. Det har vi haft! Nu blickar vi fram mot att få fira av året som gått, mot nyårsafton! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till en fågel. Jag kan inte vilken sort den tillhör, men skulle gissa på någon form av trast eller liknande. Den får i alla fall utmärkelsen efter att ha utmärkt sig på ett, för mig, mycket olämpligt sätt.
Här stod jag som män brukar göra, och kissade i badrummet. När jag sneglar ut genom det enorma fönstret som finns i badrummet så blickar jag ut mot de tomma kohagarna utanför. Men något rör sig. I en tall strax utanför fönstret så rör sig denna fågel på en lågt hängande gren. När jag ser den så har den stannat upp, och tittar på mig. Varför? Undrar jag då såklart, vad stirrar den på? Jag vill inte höra några torra skämt om att det är ”masken jag håller i” eller liknande när jag stod där och kissade. Helt irrelevant! Eftersom den ”masken” är asbra! Men att fågeln gjorde detta fick mig att bli obekväm. Jag vill inte bli uttittad när jag kissar, det vill väl ingen. Känslan av att bli lite illa till mods gjorde att jag missat att jag kissat färdigt. Där stod jag nu bara med ”masken” i handen och såg dum ut. Och allt på grund av en dum fågel…