Captain Jimmys log, Carnivalfleet. Day 2, 2015. Sälen, Sweden.

Idag vaknade vi till en mindre snöstorm. Det blåste på ordentligt och någon sol såg man inte skymten av. Så istället för att kasta sig ut i backarna så höll vi oss inne till efter lunch. I alla fall jag och twinsen.
Freja fick lära sig en lek jag och mina syskon brukade leka som barn. Vet ej vad den har för namn, om den ens har något. Men den går ut på att du gömmer något som de andra ska leta efter. Till deras hjälp så avslöjar du först på vilken höjd saken är gömd (fågel, fisk eller mittemellan), och även om det börjar brännas när de kommer tillräckligt nära.

Detta tyckte alla barnen var roligt, även jag blev nostalgisk och hade kul. Tills Freja lärde sig fuska. Istället för att säga att det bränns när man stod precis framför så ljög hon och använde sig av årstiderna i sina uttryck.
– Det är bara ”vår” där… Leta långt där borta! Sa hon och pekade i motsatt riktning.
Detta upptäckte jag efter ett tag och då var leken plötsligt slut. Men twinsen behövde sova middag, så jag byggde en koja i våningssängen åt oss och sedan sov vi en stund. Freja och Jenny åkte iväg med alla de andra under tiden. Men alla var tillbaka vid lunch.

När alla vaknat och ätit lunch så begav vi oss ut en stund. Detta var enklare sagt än gjort…
Alla barnen protesterade mot det mesta. De ville inte gå ut, och när vi sa att de kunde få stanna inne så skulle de ut i alla fall. Ytterkläderna var fel. Alla skulle åka skidor först, men ändrade sig hela tiden. De kläddes på i fel ordning. Ja, det mesta var bara fel och de skrek igenom hela processen innan vi tillslut kom ut. Då lugnade sig alla och hade plötsligt väldigt kul. De turades om att åka skidor och pulka utan några större problem. De verkar gilla att åka skidor helt klart!

Här påbörjar eventuellt både Freja och Nova sina skidkarriärer! Theo var svårare att fånga på bild, men han åkte runt en hel del han med. När jag gick bredvid Nova så hörde jag henne nynna på en melodi när hon skidade sig fram. Efter en närmare lyssning så hörde jag att det var ”Imperial march” från Star Wars. Ni vet den som alltid spelas när Darth Vader gör entré. Varför hon började nynna på den är oväsentligt, jag blev bara så otroligt stolt att jag inte visste var jag skulle ta vägen!

Sedan lurade de mig att åka stjärtlapp i den stora snövallen på baksidan av huset. Det var skoj! Men jag hade glömt att knäppa jacka ordentligt så ryggen och rumpan fylldes med snö när jag plogade mig ner för snövallen.
Innan vi tänkte gå tillbaka in i huset senare på eftermiddagen så ville barnen bygga en snögubbe. Men tyvärr så var det för kallt och den föll isär. Vilken massaker…
Alla andra åkte slalom och även Jenny drog iväg en stund. Hon och Lembit åkte lite tillsammans, och de kom båda hem utan benbrott. Vilken tur!

Sedan var det dags för pappa Jimmy att knäppa på sig skidorna. Lena, Carin och jag drog till elljusspåret för att bekänna färg. Nu var det mörkt ute, men lugnt och skönt och inte så mycket folk i spåret. Vi började med att jaga varandra i spåret på 2 km. Och hjälp, vad svårt det var att komma igång…
Var det bara jag som hade dessa träplankor till skidor som barn, med någon konstig metallrem som man bara spände runt sina snowjoggers? På den tiden for man ju fram överallt, inte bara i spåren. Utan även i backar, längs vägarna, och man var heller inte rädd att kasta sig ut i skogen och köra lite ”cross country”. Men nu, här stod jag på riktiga skidor för första gången med mysiga pjäxor. De var smala och lite höga, så jag vrickade foten redan efter typ 5 meter. Men betydligt lättare än skidorna från mina barndom. Så efter ett tag fick man in snitsen och tog sig sakta framåt!
Skönast var det ju i nedförsbackarna, då var det ju bara att försöka glida ner och hålla balansen. Och även om jag säkert såg snärtig ut just då så skrek jag inombords. Det var lite läskigt ibland. Men så fort det planade ut så lugnade jag ner mig, även om det kändes som att det var då jag fick problem. Jag kände mig nästan för tung och sjönk bara ner genom snön. Skidorna tappade glidet liksom. Men det blev djupa och fina spår till de som kom bakom i alla fall!
Lena tog täten och försvann iväg efter ett tag. Hennes pjäxor klappade mot skidorna så att hon trodde det var vi som låg precis bakom, så det blev en jäkla fart på henne en bit. Men vi kom snabbt ikapp, och efter ett tag var vi tillbaka där vi började. Målgång!!
Det var skönt, men svårt. Man är stel och väldigt ovan, så jag körde taktiken att gå på handkraft och staka mig nästan hela vägen runt. Lyckades på nåt vis trassla in mig i stavarna sen, den där remmen man ska ha runt handen fick jag ju aldrig på plats. Men imorgon ska vi ut igen. Hör du det Gunde? Akta dig, ur spår!!

Nu måste kroppen vila igen, tack för idag. Ha d biff!

Fotnot: Fortfarande ingen säl i sikte, inget att rapportera. Detta känns skumt.

DAGENS JERKER går till den lilla killen som körde om mig i skidspåret. Nu åkte han med en vuxen, vilket var tur för honom. Jag kan inte riktigt glädjas åt att han var så duktig när jag själv var så kass. Glad för hans skull får någon annan vara. Jag ville bara kasta min stav på honom när han körde om oss…