Hallå där ute i stugorna! Nu har fyra resliga herrar och en fallen man återvänt hem till Stockholm. Efter en härlig helg i Hälsingland så känns det fint att komma hem igen.

Vi åkte i fredags, Tommy hämtade upp mig när han slutat på sitt jobb. Vi hann faktiskt med en kopp kaffe hemma innan vi åkte vidare hem till Tommy. Sedan kom Mogge och Marcus och hämtade upp oss där. Mogge hade lånat en riktigt snygg Skoda Superb av sin arbetskamrat. Tanken är att han ska köpa den senare, så nu fick han tillfälle att provköra den ordentligt. En riktigt fin bil, jag gillar den skarpt!
Sedan var det bara en kvar att hämta upp innan vi blev fulltaliga, nämligen Erik. Han var på sitt jobb, ICA-butiken som jag jobbade på i min ungdom. Ja även Mogge och Tommy har ju jobbat där. Så när vi kom fram dit så passade vi på att köpa lite proviant och frukost till nästkommande dag. Medan Erik bytte om så sprang vi på Nina, hon jobbade där redan på vår tid. Så vi hade en rolig pratstund med henne, och sedan mötte vi även Birgitta när vi var påväg ut ur butiken. Vi hann inte prata så mycket tyvärr, men vi hälsade på varandra i alla fall.
Nu var alla samlade och resan mot Ljusdal i Hälsingland kunde börja. Det kan gå rykten om att samtliga passagerare i bilen redan då började att dricka öl. Men det är som sagt bara rykten. Mogge körde lugnt och sansat hela vägen, och resan gick väldigt snabbt och smidigt. Erik visade vid några tillfällen att hans mobil kunde lysa minst lika kraftfullt som Batmansignalen vi sett på film. Det var ganska intressant.
När vi kommit fram så startades en brasa i kaminen inne i loungen för att få upp lite värme. Sedan så fort alla hittat åt sina respektive sängplatser så slog vi oss ner framför brasan och njöt av att äntligen vara på plats. Detta hade vi pratat om i flera år, eftersom det gått fem år sedan förra gången vi samlades här. Nu hände det äntligen! Minnen från förra gången bubblade till ytan och jag kände ganska snabbt att vi inte behövde göra allt precis som förra gången. Vi satt och pratade tills långt efter midnatt, sedan somnade nog alla gott den kvällen.

Lördagen, det var igår det. Dagen då allt hände kan man säga. Jag vaknade till röster från nedervåningen klockan 07.30, så jag klädde på mig och gick ner. Där satt Tommy och Erik, småbarnsföräldrarna. Det var vi som var uppe först, även om jag tror att både Mogge och Marcus var vakna men valde att slumra vidare en stund. Vi drack lite morgonkaffe tills alla var uppe, då drog frukosten igång. Erik skulle göra amerikanska pannkakor, det var väldigt gott! En perfekt start på dagen, alla var pigga och taggade. Något som skiljde sig markant mot denna söndagsmorgon, men det kommer vi till sen.
När frukosten var avklarad så åkte vi in till Ljusdal för att kika runt lite. Är man på en plats där det finns en Dollarstore så måste man in där. Varför vet jag inte, för ingen handlade något. Även om jag tror att Marcus var väldigt nära att köpa en lila keps med nitar som han fastnade för…

Efter det ville Tommy köra förbi någon bilhandlare som säljer bilar med V8-motorer. Men det verkade inte vara någon av bilarna som föll honom i smaken så vi körde vidare. Vi skulle inhandla lite mat till middagen som Erik och Marcus skulle fixa senare. När vi ändå gjorde det så passade vi på att försöka bli miljonärer. Vi spelade på stryktipset och V75, nu var det bara att vänta på miljonerna.
Efter den lilla trippen till stan så åkte vi hem igen. Nu var det ju lunchdags! Mogges far hade tydligen skaffat en ny grill som vi nu skulle rulla fram. Den var ungefär lika stor som en korvkiosk och det krävdes typ tre man att få den på plats. Men den var riktigt häftig, nu skulle här grillas!
Medan jag förbereder mina älskade hamburgare, som jag malt ner av högrev och fixat helt själv, så började Erik förbereda köttet vi skulle äta till middag senare. Det var grisbuk, och låter kanske inte så gott. Men det är som en stor enorm köttbit som ska grillas i flera timmar på en bädd av grönsaker och öl. Ni ska få se resultatet senare. Nu grillade vi hamburgare ute i solskenet och åt tills vi var mätta och belåtna. Det var en riktigt fin eftermiddag!

Efter lunchen väntade en uppvärmd och kokhet bastu. Middagsköttet lades på grillen och skulle nu ligga där i flera timmar. Så vi tog med oss öl och musik så att vi skulle klara oss en stund i bastun under tiden. Att basta är inte min grej riktigt, även om jag kan tycka att det är jätteskönt så kan jag nästan inte andas i den höga temperaturen. Så efter en stund så tackade jag för mig, och sprang sedan naken och fri tillbaka upp till huset igen för att duscha. Tommy hade också lämnat bastun lite tidigare men var redan duschad, ombytt och klar. När jag tvättat av mig och bytt kläder så satt han och jag och pratade en stund. Han tycks ha beslutat sig för att skaffa båt, så man såg hur han sken upp av glädje nu när han väl hade bestämt sig. Får se vad det blir för båt sen då. Efter en stund kom övriga grabbar tillbaka till huset. Marcus var aningen skärrad. Erik hade tydligen åkt på fyrhjulingen helt näck, och Marcus hade fått se något han aldrig önskat få se och nu troligen aldrig kommer att glömma…

När alla var ombyta och klara så väntade vi med spänning och såg fram emot slutresultatet på köttet i grillen. Marcus gjorde en jättegod potatisgratäng som vi kunde äta till köttet lite senare. Men tills dess så drack vi lite mer öl och vin, det fanns fortfarande massor att prata om så vi fortsatte med det en stund. Erik och Mogge skötte grillen ute, vi övriga vaktade potatisgratängen i ugnen. Vi kunde höra hur någon av grillherrarna körde runt huset flera varv på fyrhjulingen ute. Vi sade att det bara var en tidsfråga innan någon skulle skada sig på den där fyrhjulingen. Och mycket riktigt, Erik kom in och skrek att han ledband i knät troligen var av efter en liten vurpa ute. Vi tyckte att det var färdigåkt då…
Sedan var det dags att avnjuta denna köttbit, vilket alla såg fram emot eftersom den legat i grillen och tillagats så länge. Resultatet såg helt fantastiskt ut, se själva.

Vilken toppenmiddag! Och alla goda middagar förtjänar lika god efterrätt. Fireball! Det var nog här det började upplevas lite tungt för vissa. Tommy sa inget om han tyckte det var varmt eller ej, men han ville lägga sig och vila en liten stund bara. Under tiden drog en sorts allsång igång i köket bland oss andra. Ett framförande av sällan skådat slag till låten ”Ingen kan älska som vi” av Grace hamnade på film när alla passionerat sjöng med. Eller skrek visade det sig mer sen när vi tittade på filmklippet i efterhand. Vi försökte sedan väcka Tommy igen med hög rockmusik i världsklass, men det var lönlöst. Nu sov han, tungt…
Erik fortsatte att förmedla sina smärtor i knäet, och nu skulle han minsann lyssna på låten ”Kevlarsjäl” av Kent om och om igen. När hans vilja inte beviljades så lade han sig med sina hörlurar på en soffa inne i loungen istället och lyssnade. Efter det var han sig inte riktigt lik. Jag försökte prata med honom, men jag tror han druckit lite för mycket Fireball. Han ramlade ur soffan han låg på tre gånger, och skrek om sitt onda knä varje gång det hände. Lite småkul var det! Sedan ville han ut i friska luften, men då stannade jag kvar inne i matsalen med Mogge och Marcus. Vi lyssnade på magiskt bra musik och hade roligt. Tommy sov fortfarande. Men när Erik kom tillbaka in igen så kände vi att det var dags att runda av för natten. Sova är viktigt!
Nästkommande morgon vaknade jag samma tid igen, halv åtta. Jag gissade att det var Erik och Tommy som var igång även denna morgonen. Så jag gick in på toaletten för att borsta tänderna innan jag gick ner till dem. Men när jag kom ut från badrummet så satt Erik med vild och plågad blick utanför. Han var insvept i en handduk tror jag och ville bada för att lindra smärtorna i hans onda knä. Jag gick ner till Tommy undertiden, han var väldigt utvilad och glad. Han hade inte hört oss alls under natten. Vi drack lite kaffe tills alla vaknat och sedan åt alla frukost, alla utom Erik. Han var såååå bakis denna morgon, vilket vi andra tyckte var jättekul!
Vi passade även på att se om våra spel dagen innan gjort oss till miljonärer. Men ingen av våra hästar verkade springa särskilt bra, och de lag vi ville skulle göra mål kunde inte lyckas med det heller. Typiskt…

Sedan började vi städa och packa, snart var det dags för hemgång. Innan vi åkte så käkade vi korv med bröd och kände oss riktigt manliga. Men sen var vi redo att åka! Tommy var ju piggast så han körde oss hem igen. Det var pigga herrar i bilen, förutom en som bara ville vila lite…

Men nu är vi alla hemma igen! Det tog några timmar att köra, men då hann ju alla piggna till under tiden! Tack kära vänner för denna fantastiska helg!

För er som älskar Carnivalen så har jag inte mycket att rapportera. Jag blev uppringd av en optimistisk bilmekaniker i måndags som berättade att han varit ute och tittat till bilen.
– Du, den såg inget vidare ut den där bilen. Sa han först lite lågmält.
– Nej tack, jag vet det. Svarade jag och gissar att han syftade på skadorna och inte bilens generella utseende.
– Ja hjulen stod ju inte rakt alls. Men det går att fixa! Sa han högt och optimistisk.
Men först skulle de ju analysera alla skadorna och sedan skicka ett uppskattat pris för reparationskostnaderna till försäkringsbolaget. Sedan får vi se vad försäkringsbolaget tycker och tar för beslut. De har i alla fall fått in bådas skadeanmälan för olyckan nu, så förhoppningsvis går det undan här nu. Hoppas kan man ju alltid göra!

Nej, nu somnar jag snart här. Tack för att ni läser även när det blir såhär långa blogginlägg. Sköt om er och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Jag orkar inte tänka mer just nu, så då passar den oskrivna regeln in väldigt bra här och så får Henke utmärkelsen. Även om han inte gjort något ont denna gång…

Crash. Boom. Bang… Sedan tackade jag Carnivalen för den tid som varit och såg hur den bärgades bort till en verkstad i fjärran…

I fredags hände det som många redan känner till. Jag krockade med Carnivalen på vägen hem från jobbet. Men så var det ju fredagen den 13:e också såklart…
Jag satt där i bilen, så pass glad man kan vara i en Carnival på väg hem efter en avklarad arbetsvecka. Och när jag ska svänga ner mot motorvägen så kommer en annan bil och kör in i min vänstra framskärm. Hjulet går sedan knappt att svänga med, men vi lyckas båda två ta oss till vägkanten. Ingen av oss blev skadade, mycket tack vare bilbältet och att vi inte körde speciellt fort någon av oss. Jag fick solskyddet, eller vad det heter, och några cd-skivor jag förvarade där i huvudet. Så jag har ett skärsår och en bula. Måste ha varit min Rammstein-skiva som skadade mig, eftersom det är så tung musik på den. Haha, vilken dålig humor jag har!
Bilen då, jo den var rejält bucklig och gick knappt att köra. Men så blir resultatet när koreansk finess krockar med tysk fulländning. Han som körde på mig hade en Mercedes SUV, och skadorna på hans bil var nästan skrattretande i jämförelse. Det lilla munstycket till spolarvätskan vid hans vänstra framlykta hade lossnat, och sedan hade han några små svarta repor i lacken. Där stod jag och tittade jämförande på bilarnas skador. Några repor på hans bil, min bil helt inbucklad och förstörd. Jag bestämde mig då för att aldrig köpa en asiatisk bil igen, för detta var ju nästan löjligt att jämföra.
Hur gick det sen då, jo han som körde den andra bilen bad om ursäkt. Han menade på att han inte såg min bil på grund av dålig sikt och solens starka sken. Men han erkände direkt att han gjort fel, eftersom han hade väjningsplikt. Jag var inte ens speciellt arg på honom, gjort är gjort. Vi klarade oss båda två och det är det viktigaste. Sedan kontaktade vi våra försäkringsbolag och anmälde kollisionen. Och när det var klart kunde han köra vidare, medan jag lugnt satt kvar till bärgaren kom. Det gick undan, han var där inom en timme och hämtade upp Carnivalen. Sedan bogserade han den till en verkstad i Orminge, och där står den nu och förgyller bilmekanikernas dagar. Det blev nästan lite sorgligt när jag såg den trasiga Carnivalen åka iväg på det viset. Jag själv blev upphämtad av svärmor som kom farande i Lembits lilla bil. Hon var hemma hos oss denna fredag, vilket ju passade utmärkt nu när jag behövde lite skjuts. Så tack för åkturen Lena!

Vad som händer nu vet jag ej. Jag kan bara spekulera och då tror jag inte att vi får se Carnivalen igen. Den blev nog så pass skadad att det knappast kan vara värt att reparera den. Och jag som tänkte tanka bilen strax innan det hände, det var ju tur att jag inte gjorde det. På så vis sparade jag ungefär 800 kr! Men, det var ju inte ens en vecka sedan jag utförde årets stora stunt och bytte olja på bilen. Nu känns ju det helt förgäves! Det var ju som att slänga de pengarna i sjön. Typiskt…
Jag återkommer när jag vet mer, tillsvidare ska jag dregla över bilutbudet på blocket. Har lagt märke till att i min prisklass så finns det mestadels gamla Saab:ar, och en och annan Ford Mondeo. Ingen av dem intresserar mig alls, men vi får se om det dyker något annat tills senare om det blir aktuellt med nytt bilköp.

Jag måste vila nu, så skriver jag mer så fort jag får höra hur det går med Carnivalen på verkstaden. Imorgon väntar ett återbesök till läkaren för att följa upp provresultaten från hälsokontrollen jag var på för några veckor sedan. Ha d biff!

DAGENS JERKER kan väl omöjligt gå till någon annan än han som körde på Carnivalen…

Hej kära läsare! Är ni redo för senaste nytt? Det innebär bland annat vårkänslor, vardagliga upplevelser med barnen, och inte minst oljebytet på Carnivalen…

Var det någon som missade det fantastiska vädret vi hade här i söndags? Det var ju varmt och skönt, med andra ord perfekt väder för att ställa fram utemöblerna! Så det gjorde vi och barnen sprang runt ute på tomten. De rusade även ut mot kullen på ängen bakom huset med sina stjärtlappar i högsta hugg. Men det slog dem inte att snön var borta förrän de stod uppe på kullen och inte kunde åka ner. Inga problem, Nova skulle tydligen åka ner ändå. Man såg bara hur hon låg på rygg med benen i luften, hållandes i sin stjärtlapp och sprattlade i gräset. Skam den som ger sig! Freja gav snabbt upp och kastade sin stjärtlapp, sedan kom hon tillbaka väldigt besviken…
Theo röjde i vår egen lilla rutschkana som vi har på vår baksida.
– Man kan inte äta den. Sa han och pekade på rutschkanan.
– Nej det går ju inte, tack för infon! Svarade jag.
Han är helt inne i det just nu, att påtala sådant man inte kan äta. Tidigare samma morgon så ställde han sig bredvid mig i köket.
– Man kan inte äta pappas benar. Sa han då och klappade på mitt muskulösa lår.
– Nej vilken tur, för då skulle jag nog inte kunna gå sen. Svarade jag förstående.
– Nej man kan inte äta bajs heller. Sa Theo och skrattade.
Vad menade han med det? Skulle mina ben, eller benar som han uttryckte sig, smaka bajs? Eller syftar han på riktig avföring? Ibland blir man ställd av sina små barn. Hur ska jag nu kunna sova?
Men om vi återgår till söndagsvädret, så var Freja vid rutschkanan och lekte hon med nu. Nova låg kvar på rygg ute på kullen, med sin stjärtlapp under sig. Hon verkade ha gett upp nu. Och det tog inte lång tid innan hon kom gåendes och kastade bort sin stjärtlapp i besvikelse. Sedan var alla tre barn i full flärd med att åka kana istället.
Svärmor Lena kom förbi med en blomma och fikade med oss en snabbis. Barnen blev såklart lyriska över detta! Vi passade även på att fira den internationella kvinnodagen med lite kladdkaka ute i solskenet. Härligt!
Det dök även upp ett sms från min kära syster under denna soliga söndag. Hon tyckte vi skulle anmäla oss till Vasaloppet om några år. Det var det dummaste jag hört! Jag har fortfarande mina skidäventyr från Sälen färskt i minnet, så det finns inte en chans att jag skulle orka staka mig fram genom ett Vasalopp. I Sälen var jag så gott som halvdöd efter bara ynkliga 4 km, Vasaloppet är ju en ”aningen” längre sträcka. Men det är klart, har jag hela natten på mig att ta mig i mål så kan det gå. Om det inte finns zombies längs spåret! Jag har sett på TV att de tycks dyka upp lite överallt där man minst anar det. Men jag kanske får tillstånd att åka med armborst på ryggen och extra spetsiga stavar. Eller inte, ni hör ju själva. Det lär inte bli något Vasalopp för mig. Sorry syrran, fråga farsan istället…

Prosit! Så brukar vi säga när någon nyser här hemma. Och när jag nös vid frukostbordet tidigare så verkade Nova bli skrämd eller nåt. Hon blev ledsen väldigt plötsligt i alla fall. Men Theo ville bara förklara vad som hände.
– Nova? Nova! Pappa prosade bara. Förklarade han och syftade förstås på min nysning.
Men det hjälpte inte, Nova var redan så pass ledsen att hon inte brydde sig om några förklaringar. Hon är dessutom tokförkyld och hostar mycket just nu. Så gissa vem som vabbar här hemma?

VAB! VAB! VABBA! VABBA! VAB!

Jag ska ut och resa! Men inte så långt bort att jag måste leta upp mitt pass. Nej jag och mina suveräna herrar ska åka till Hälsingland nästa vecka! Till Mogges föräldrars ställe som de har där uppe. Jag var tvungen att kika på kartan idag vart Hälsingland ligger mer exakt. Då insåg jag att någon ritat om Sverigekartan! För enligt mig så ligger Hälsingland inåt i landet strax under Jämtland, och inte ute vid östkusten. Och sedan ska Härjedalen ligga under Hälsingland, bredvid lilla Dalarna som håller till där i mitten. Detta kunde tydligen inte bli mer fel…

Nu när jag lärt mig den nya modellen av hur Sveriges landskap är indelade så ser jag fram emot vår resa igen. Sist jag var där med mina kära vänner var för fem år sedan, tror jag. Om jag inte minns helt fel så var det då jag avslöjade att Jenny var gravid med Freja. Och sedan har jag en hel del andra minnen från den resan som jag inte kan ta upp här. Men kul hade vi! Så nu är jag laddad till tusen och ser verkligen fram emot att åka iväg!

Senap! Det har varit äckligt i hela mitt liv. Starkt smakar det också. Men nu har jag plötsligt börja uppskatta senap! Jag fattar ingenting, hur kan det bli så helt plötsligt? Är det inte märkligt att man faktiskt avskytt något under hela sitt majestätiska liv, och så förändras det bara över en natt. Numera så har jag gärna några droppar senap på min hamburgare, eller om jag gör gräddsås. Jag provade även att ha senap på min korv med bröd vid ett tillfälle, och det var gott! Den där starka smaken jag avskydde tidigare har avtagit. Kanske är jag starkare än somliga tror, det ni. Jag borde nog vara med om det uppstår en senapstävling i framtiden! Där den som har mest eller flest ränder med senap på sin grillkorv vinner. Tidigare fick jag mest fungera som funktionär när denna tävling utspelades. Men nu ni, nu jäklar!

Något jag gillar är ju winegums, och där vill jag lyfta fram två fantastiska medmänniskor som bidragit till en bättre värld förra veckan. Kaisa kom med ett stort paket som hon köpt helt utan förvarning, och efter det så var hon min jobbarbästis i flera dagar på jobbet. Men även Malena hade ställt fram en shoppingbag fylld med winegumspåsar på mitt skrivbord åt mig. Detta som tack för att jag hjälpte henne montera upp hennes nya platt-TV på väggen. Nu hade jag plötsligt två jobbarbästiar, och massor av winegums! Det är som om jag lever i en dröm, tack så hjärtligt mycket! Ni anar inte hur glad jag blev!

Hur många är nyfikna på hur det gick för mig att byta olja på Carnivalen? Sätt er ner en stund och ta det lugnt, så ska ni få höra här…
Oljelampan började ju blinka till och från i bilen som jag nämnde tidigare här i bloggen. Jag insåg väl att det kunde vara dags att byta olja och filter på det koreanska undret. Men jag är på tok för snål och fattig för att lämna in bilen på verkstad för detta. Nej nej, jag kan själv!
När jag köpt allt som behövdes så åkte Freja och jag till ”gör det själv”-hallen i Gustavsberg. Där uppstod genast ett problem, bilen var nämligen för bred för att komma upp på lyften. Men med lite hjälp av en främling som guidade mig så stod Carnivalen och balanserade på lyftens ytterkanter. Det såg lite vanskligt ut när jag hissade upp bilen. Men trillar den av så gör den det. Då köper jag varsin glass till Freja och mig, sedan går vi därifrån och lämnar eländet. Men det behövdes inte, bilen höll sig kvar och jag kunde tömma ur den gamla oljan utan problem. Fast nu ljög jag lite, för helt problemfritt var det kanske inte. Bulten som skulle lossas satt lite märkligt till och jag kom ej fram med tråget där oljan kunde rinna ut. Jag missade och spillde lite olja på marken…

När det var åtgärdat så bytte jag snärtigt oljefiltret och sedan var det bara att hissa ner bilen igen. Freja hjälpte mig genom att lysa med sin lilla ficklampa under bilen när hon kände för det. Hon var väldigt fascinerad över att bilen gick att hissa upp och ner. Sedan var det bara att fylla på ny olja, var man nu gjorde det någonstans… Det borde väl finnas nåt hål eller något liknande, för det där lilla hålet där oljestickan sitter var ju lite knepigt att pricka. Men sedan slog det ju mig, att oljan är ju till för att smörja motorn. Den fyller man troligen inte på som man gör med exempelvis spolarvätska och dylikt. Så jag hälde ut olja lite överallt på motorn och väntade en stund. Så att det rinner in ordentligt i alla skrymslen på motorn. Sedan hoppade vi in i bilen och åkte därifrån!
Näääe, riktigt så dum är jag inte. Självklart vet jag vart man fyller på ny olja. Såg framför mig hur oljetrollen i släkten läste ovanstående med uppspärrade ögon och frågande blick. Men ni kan vara lugna, detta fixade pappa Jimmy! Det gick hur snabbt och smidigt som helst. Och när vi körde ut ur hallen så hade oljelampan slocknade igen, tänk vad bra allt blir ibland!
Vi firade min bedrift på McDonalds, det var vi värda. Sedan skulle vi bara handla lite mat och lördagsgodis på vägen hem. Men då surnade Carnivalen till igen…
När jag startade bilen så skakade hela bilen och lät väldigt märkligt. Och sedan började istället ”check engine ”-lampan att blinka. Hurra! Hurra! För Carnivalen idag! Jag stängde av bilen igen och drömde mig bort en stund. Bort från asiatiska låtsasbilar och mindes våra tidigare bilar. Min personliga favorit XC70:n och såklart fetingbilen XC90:n. Det var bilar det, inga blinkande varningslampor som snart ger mig ett epileptiskt anfall bakom ratten. Men sedan kom verkligheten skrikandes tillbaka igen.
– PAPPA! Jag vill ha lördagsgodis nuuu! Ropade Freja från baksätet.
– Och jag vill ha en annan bil! Nuuu! Tänkte jag ropa tillbaka men gjorde självklart inte det.
Istället provade jag att starta bilen igen, och då hade problemet försvunnit. Det var ju konstigt. Vi tycks ha en självläkande bil, och en bil som rasar samman helt själv också för den delen. Den är bra, verkligen…

Men men, den kanske håller ett tag till nu med sin nya olja och allt. Jag tänker få ett mentalt sammanbrott här nu och drömma mardrömmar om Carnivalen. Önskar er alla en god natts sömn nu, fria från Carnivaler. Ha d biff!

DAGENS JERKER vet jag inte vem som ska få. Det blir väl Henke då per automatik igen, om han inte levererar lite winegums från sin båtresa förstås. Då får jag utnämna någon annan lyckligt lottad människa…

Så, då var man hemma igen efter att rullat ned från backarna i Sälen hela vägen hem till Stockholm.

Hemresan gick bra, barnen sov nästan hela vägen. De vaknade till när jag var tvungen att tanka i Nacka. Då hade varningslampan varit tänd länge och jag ville få ett bra slut på hemresan utan ”soppatorsk”…
Då hade jag ändå tankat bilen full i Sälen, i hopp om att det skulle räcka hela vägen hem. Bensinförbrukningen har verkligen varit i toppform denna roadtrip. Vi var kanske aningen tunglastade, och jag körde definitivt fort med den stackars Carnivalen när vi väl nådde E4:an. Och tänk kära läsare, bilen höll hela vägen till Sälen och tillbaka! Jag trodde förstås inget annat, men orolig ska jag inte sticka under stolen med att jag var. Men det var skönt med lite medgång, allt behöver inte gå emot en hela tiden trots allt. Jimmy – Carnivalen 1-0!

Dagen efter vi kom hem, i torsdags, så åkte jag med barnen hem till min kära mor. Jenny behövde komma ikapp med skolan så då passade ju det bra att vi åkte iväg några timmar. Linda och hela hennes familj var redan där, de hade sovit över där med barnen. Så det var trevligt, då fick barnen leka av sig och ha roligt tillsammans!
Efter mycket kaffebröd och annat gott så var det dags för oss att åka hem igen. Vi skulle nämligen köpa pizza och annat med oss hem till middag. Och på något sätt så visste jag att den problemfria fjällresan inte skulle gå obemärkt förbi, för nu hände det…
När vi skulle åka hem så tändes oljelampan i bilen. Jaja tänkte jag, det är väl bara för att bilen lutat lite när vi stått parkerade här nu. Så vi vinkar och kör hemåt. Men den slocknar inte. Jag blir efter ett tag misstänksam, och stannar bilen längs vägen. Om jag startar om motorn lite fräsigt så kanske den slocknar, lite som när man startar om datorn när den är uppkäftig. Men när jag skulle vrida om nyckeln och starta bilen igen, då hände ingeting. Vad nu då, hur är detta möjligt? Jag provade igen, men inget hände. Den var helt död. Jag blev så arg! Jag ville skrika rakt ut hur less jag var på denna bil, men gjorde inte det eftersom barnen var med i bilen. Jag förstod ingenting, hur fasen kunde det bli såhär? Då såg jag till min förvåning, att eftersom jag stannade lite hastigt för att göra detta mitt på den kurviga skogsvägen, så missade jag att lägga i parkeringsväxeln när jag stängde av motorn. När jag åtgärdat detta så startade bilen igen. Och varningslampan slocknade precis som planerat. Vroom vroom!
– Hahaa! Nu åker vi hem och köper pizza! Ropade jag stolt likt en flygkapten och körde vidare hem.
Men den hade inte riktigt slocknat. Bara efter en minut tändes den igen, och sedan slocknade den. Och sedan samma sak igen och igen, hela vägen hem. Jaha, ja men varför inte… Jag suckade ganska rejält och insåg väl att det kanske är dags att kosta på sig ett oljebyte och nytt oljefilter, sen får vi se om det hjälper. Jimmy – Carnivalen 1-1…

När vi kom hem så lämnade jag av twinsens och åkte sedan med Freja upp till pizzerian. Jag blev sugen på en schnitzel, den är bra där! Så jag skippade pizzan denna gång, om inte annat kan man alltid smaka på barnens pizza. Där blir det alltid en bit över. Jenny skulle äta sallad och den fick hon ha för sig helt själv. Men till min besvikelse! När vi kommer hem igen så är Jenny först missnöjd med att det snålats med kycklinbitar i hennes sallad. Jag kom då att tänka på att jag inte alls kände igen personalen på pizzerian, kanske har de bytt ägare igen. Och när jag öppnar min låda som brukar vara fullproppad med mat, så är det nästan i klass med en barnportion. Snåljåpar tänkte jag om de som tillagade vår mat. Och sedan till höjdpunkten med att avnjuta en schnitzel, nämligen rödvinssåsen. Den var tunn som spad, och nästan så att man såg igenom såsburken. Inget vidare smakade det heller, tur att man även fick en burk bearnaisesås som ändå smakade bra. Men av någon anledning så känner jag likt Darth Vader att det pågick någon sorts vibration i kraften denna dag. Det är säkert den där Carnivalens fel alltihop! Jag kunde inte få fjällresan utan bilproblem gratis, det måste ske någon form av jäkla karma över detta och straffa sig. Så besviken! Jimmy – Carnivalen 1-2…

Allt var dock inte bara hemskt. För med oss hem från min kära mor hade vi en stor legolåda! Barnen gillar verkligen att bygga lego numera, och det är dags att lämna det större legobitarna vi haft av modell Dublo vidare till typ Elton. Och denna legolåda har ingen mindre än jag själv haft när jag var liten! Jag minns fortfarande dagen när jag fick den, det var stort. Sedan har min yngsta bror Max ärvt den med dess innehåll, och även fyllt på med nytt häftigt lego. Detta lyfte min dag onekligen efter allt som hänt. Freja och jag satt länge och grävde i denna skattkista, men twinsen var inte riktigt lika imponerade. Även om de också uppskattde det nya legot så är de inte så tålmodiga ännu med att sitta och bygga särskilt länge. Men jag var nöjd! Jimmy – Carnivalen 2-2, haha!

När man varit bortrest i nästan en vecka så får man ihop mycket smutstvätt. Det är väl inte en superkul uppgift att ta sig an när man kommit hem, men det måste ju göras. Och tänk vad spännande vardagen plötsligt blir om ens torkskåpet då slutar att fungera. För det var precis vad som hände. Här står man nästan naken, med smutstvätt upp till knäna i tvättstugan. Jag tänkte först att det kanske bara är något filter som behöver göras rent, eller ett överhettningsskydd som utlöste. Så efter mycket städande och skruvande så trodde jag äntligen att problemet var löst. Torkskåpet startade, i typ 20 sekunder. Sedan dog det igen. Jag inbillade mig hur Carnivalen skrattade skrockfullt utanför tvättstugan där helvetet står parkerad. Allt är garanterat bilens fel! Det är karma, jag svär! Jag började uppgivet skruva mer och undersöka vad problemet berodde på, även Google fick göra en sökinsats efter liknande problem. Men faktum tycks vara att torkskåpet gjort sitt. Det är nästan 30 år gammalt, det är bara att tacka för en stark insats och att den höll så pass länge. Även om jag bittert tycker att den kunde hållt lite längre i vår ägo än bara 8 månader. Men det gör inget! Något högre väsen tycks ju tro att vi badar i pengar så vi har investerat i en torktumlare istället. Torkskåpet duger fortfarande bra att hänga lite större plagg i tillsvidare. Jag har ju dessutom min legolåda numera. Jimmy – Carnivalen 2-3…

Ens barn förgyller livet i alla fall! Vi har haft ett bra sportlov tillsammans och lekt en del nya lekar. I Sälen fick de lära sig leken ”gömma nyckeln ” (tack Pia, hade helt glömt bort lekens namn), men det har jag redan skrivit om. Senaste dagarna har de lärt sig buktala, med naveln. De gör det även på varandra. De lägger sig på rygg i soffan och håller upp tröjan, sedan kommer oftast Freja och låtsas prata via deras navel. Detta beteende kanske jag inte riktigt kan beskylla någon annan för, utan har nog bara mig själv att skylla över att det blev sådan succé. Ser fram emot utvecklingssamtalen på förskolan i vår…
Minns ni sagan om Törnrosa? Om hur hon sticker sig på en slända och faller i evig sömn, och blir väckt av prinsens kyss. Eller hur det nu var. Detta fick jag lära mig av Elvira, min systers dotter, när hon var yngre. Då skulle man sticka sig på sländan och låtsas somna så att hon kunde pussa på en så att man vaknade. Utan att tänka mig för så gjorde jag detta, och detta älskar twinsen! De vill väcka mig om jag stuckit mig på sländan, sedan är det deras tur att bli väckta. De tröttnar aldrig heller, man får nästan skylla på något och fly! Fast skäggstubb uppskattar de inte om jag har, då kommer jag undan…
Som vanligt så förekommer en del mobbing här hemma, tyvärr. Denna gång var det Theo som var skyldig.
– Pappas hår slut! Fötklarade han samtidigt som han klappade mig på huvudet.
Vad gör man åt detta? Ja mitt hår är snart borta, eller slut som Theo väljer att uttrycka det. Men hur mycket skit ska man behöva ta? Han kommer tidigast att få sin första veckopeng när han fyller 15 år på grund av sitt uppförande…

Karma. Vi får väl avsluta med det underbara ordet. Orkar inte tänka mer på det nu… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Carnivalen. Den ruinerar mig på något märkligt vis. Allt negativt som händer mig bara måste vara bilens fel…