Konsten att roa sig när man är gräsänkling är inte så svårt har jag märkt! Här hemma finns ju massor att göra, både roliga och mindre roliga saker. Min plan att hinna titta på alla avsnitt av ”Kungen av Queens” gick i stöpet när jag istället valde att se på ”Road Trip” och ”American Pie”. Det var många MÅNGA år sedan jag såg dem, men när de kom för typ 20 år sedan så var det ju de roligaste filmerna som fanns. Men även om jag skrattade nu när jag såg dem så insåg jag att jag nog är lite för gammal för dessa filmer. Det var mer minnet av hur kul vi kompisar hade åt dem förr som gjorde dem roliga att titta på nu. Men, det var ändå festligt att se dem igen!

Sedan fanns det ju några ”att göra” punkter på agendan denna veckan. Så i måndags så oljade jag golvet i badrummet på övervåningen. Det är sjösten på golvet där, men det har blivit alldeles flammigt och blekt. Så jag kröp runt där med min lilla trasa och fixade så det såg ut som nytt igen. Blev asnöjd!
Sedan gick jag ut och tvättade av våra två vardagsrumsmattor. Twinsen har kissat ner dem nu när de börjar bli blöjfria. Små olyckor som det inte är mycket att göra något åt. Men jag drog fram högtryckstvätten och spolade av dem ute. Sedan gnuggade jag in lite tvättmedel så att de ska lukta gott när de är avspolade och klara. Efter det så hängde jag upp dem på tork, lätt som en plätt!
Nu var det bara en sak kvar, att måla staketet. Så jag började måla så fint och hann nästan klart när det ringde på dörren. Det var grannflickan Frida som lämnade över ett brev till mig som de råkat få med sin post. Tokigt, men jag tog emot brevet och gick sedan ut för att måla igen. Då piper ugnsklockan att maten som stått och kokat är klar. Utmärkt tänker jag, matpaus! Så jag hämtar plastlocket till min stora färgburk och ska bara trycka dit det så det sitter ordentligt, då händer det som inte får hända. Stark som jag är så tryckte jag ner locket i färgburken och med ett högt ”ploff” så stänkte det ut massor av vit färg på altanens ganska nyoljade trägolv. Skit också! Händerna är vita av all kladdig färg, ugnsklockan fortsätter ringa och jag vet inte ens vart jag ska börja i allt kladdigt kaos där ute. Men att tvätta händerna lät som en bra början, så jag rusade in och sköljde bort all färg. Efter denna tråkiga incident så var jag inte så motiverad att fortsätta måla något mer denna dag. Så jag går tillbaka ut för att plocka undan färgburken och ställa allt iordning på uteplatsen igen. Vad möts jag av då… Regn!
Var tusan kom det ifrån, jag såg aldrig några mörka moln på himlen! Låg det ett regnmoln på framsidan av huset och väntade på att få förstöra min kväll? Uppenbarligen… Jag plockade snabbt ihop allt och gick in. Sedan kunde jag bara se på när den nymålade vita färgen sakta rann av det nymålade staket. Åh! Grymma värld…
Tack ock lov så regnade det inte så länge. Så jag kunde gå ut och spola av trätrallen så att nästan all den vita färgen som runnit av inte lämnade några fläckar. Resten av veckan har det varit åskväder och regn, så jag har inte kunnat måla staketet något mer. Det står där nu blekt och fult. Usch, jag tittar ut genom ett annat fönster i fortsättningen…

Igår såg jag att jag glömt bort den ena mattan jag hängt på tork ute. Den luktade ruskigt sunkig nu och den får pryda soptippen inom en snar framtid. Typiskt…

Eftersom vädret varit uselt så har jag roat mig med att tillverka korv. Så i onsdags malde jag kött, blandade det med kryddor och lät tre olika sorters korvsmet stå och gotta till sig i kylskåpet över natten. Och på torsdagen tog jag fram korvhornet och började fylla fjälstren. När allt var klart så låg där olika sorters korv i form av salsiccia, chorizo och sist men inte minst, Jimmys Bamse! Den sistnämda påminner om en bratwürst, men istället för att blanda kryddorna med vatten så använde jag öl. Och se så vackra de är!

Att olja golvet i badrummet var ju fint, till en början. Nu är det blekt och fult igen. Varför blir saker och ting aldrig som jag vill denna veckan? Jag provar att olja en gång till…

Igår var det fredag och jag fick besök av två underbara herrar, Marcus och Mogge. Tyvärr var inte Tommy och Erik hemma och kunde närvara, de var bortresta med sina familjer och firade semester. Men vi tre hade till och med tur med vädret och kunde sitta ute hela kvällen. Där drack vi rosé i solskenet samtidigt som det grillades ”beer can chicken” till middag. Allt var tippeli-top-top!

Tiden sprang iväg, men vi hann ändå med att avnjuta smaskig Strawberry Daiquiri (ett måste när Mogge är med) och även lite Irish Coffee när det blev kyligare efter att solen försvann. Och runt midnatt var det dags att grilla de hemmagjorda korvarna. Vi provade Jimmys Bamse och salsiccia, den sista var stark som f*n. Har i skrivande stund fortfarande ont på sidorna av tungan, trots att jag drack mycket kall alkoholfri öl för att dämpa ”elden”. Vi orkade inte äta mer sen så chorizon får vi testa en annan gång.
Sedan drog vi oss inomhus och avslutade kvällen med en mojito. Efter det var det tack och godnatt…
De fina herrarna sov kvar tills idag, och vi han umgås lite innan det var dags för dem att åka hem. Mogge skulle åka till Göteborg med Amanda, och jag ska åka till Tallebo för att träffa min älskade familj som jag saknat väldigt mycket. Ett stort tack för besöket igår mina herrar, always a pleasure!

Ja, nu ska jag äta lite lunch och sedan förbereda mig för att åka till Tallebo. Känner mig piggare än väntat, det var nog smart att dricka lite alkoholfritt på slutet igår. Så snart borde det vara safe att ge sig iväg, hoppas det inte regnar hela bilresan bara. Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER kommer inte utnämnas idag. Jag vill istället utnämna KING OF THE DAY, och den utmärkelsen går inte till någon mindre än… Sune! Han visade prov på beslutsamhet när han i veckan slank in på en hobbybutik inne på söder. Där stod ett ungt par och velade om killen i sällskapet skulle få köpa sig en radiostyrd helikopter eller ej. När Sune, 62 år, fick syn på helikoptern så bestämde han sig för att en sådan ville han minsann ha! Så han köpte helt enkelt helikoptern och åkte hem. Bra jobbat, man ska följa sina drömmar!
Nu gäller det bara att se upp för denna flygande helikopter när man befinner sig i Gustavsberg där Sune bor och förmodligen kommer jaga fiskmåsarna i hamnen med sin nya leksak. Jag har dock varnat honom för att flyga för högt med den, för då kommer JAS-planen och skjuter ner den i tron om att det är en rysk drönare. Tänk om SÄPO tar Sune sen…

Medan nästan alla i hela Sverige nu firar semester så tycker jag det är lika bra att jobba tre veckor till. Spelar ingen roll eftersom alla som nu är lediga ändå tycks ägna sin tid åt att klaga på vädret. Vad är det för fel på det? Svalt och skönt, man kan sova gott om nätterna utan att svettas ihjäl och vakna konstant av att man trasslat in sig i lakanet. Visst är det härligt med sol, men vi bor ju faktiskt i Sverige och detta vädret är vi väl vana vid. Lite regn, mycket moln och enbart glimtar av solen. Inget ovanligt eller konstigt med det!

Det var ju några riktigt varma dagar här förra helgen, eller när det nu var. Vårt hus ligger ju så pass bra till att vi har sol från morgon till kväll. Så vill man sola så är det ju rena rama drömmen! Det är ju bara att flytta med solstolen efter solens vandring över himlen så blir det perfekt.
Vill man sedan sova på kvällen är denna heldag av sol mindre kul. Huset är kokhett och jag mätte det till 29 grader inomhus. Panik! Jag klarar inte den typen av värme särskilt bra, speciellt inte när man vill försöka sova. Och det spelar ingen roll om du öppnar fönstret på vid gavel, för i hålet här där vi bor fläktar det aldrig. Du kan falla ihop på knä inne på golvet som sergeant Elias i filmen ”Plutonen” med händerna sträckta mot taket. Värmen kommer att ta dig, du kommer att svettas ihjäl. Och ingen kommer att rädda dig…

Det slog mig då att vi hade en fotkräm här hemma, den innehåller mentol. Det ger ju en svalkande känsla när man smörjer in fötterna. Borde det inte fungera om man smörjer in kroppen med det, då blir ju hela kroppen sval tänkte jag! Så jag rådfrågade vår eminenta kemist på jobbet, Alf, om detta. För att inte framstå som en idiot så skyllde jag allt på Henke och sa att det var hans idé…
Jag skrattade direkt när jag läste Affes svar. ”Det är inget jag rekommenderar alls” inledde han, sedan förklarade han varför och jag blev nöjd med hans svar. Han är ju alltid uppriktig och ärlig, och lindar sällan in sina formuleringar. Och det uppskattar jag! Synd bara att Henke måste skämmas minst resten av året för sin dumma idé…

I fredags åkte vi till Tallebo. Och kvällen innan så var barnen taggade över att få åka till mormor och Magnus, och även Lucas och Solveig som väntade på oss där. Så när jag nattade twinsen så kom Tallebo på tal. Theo höll sånär på att somna, men Nova fick en extra kick energi. Hon klev ur sin säng och ställde sig framför honom.
– Theo, lyssna på mig. Vill du åka Tallebo? Frågar Nova.
Theo svarar inte, utan ligger bara tyst och tittar på Nova.
– Han vill det! Han älskar åka Tallebo. Berättar Nova och skiner upp i ett stort léende.
Sedan började de diskutera om vem som ska sitta fram när vi åker dit och hem. Det är något som börjat spela en stor roll i deras små liv, vem som ska sitta fram i bilen. Nu får de turas om, så det kommer bli så bra så!
På Tallebo fick vi se ett nymålat vitt hus, vilket gör en otrolig skillnad. Det är verkligen jättefint! Och de har även ordnat en sandstrand nere vid bryggan. Där trivdes barnen utmärkt, de plaskade och byggde vattenkanaler från sanden ner i vattnet. Vilken lyx denna fridfulla plats numera har att erbjuda!

När vi läste en bok för barnen på lördagen så hittade jag åt en plats som fick mig att verkligen känna mig som hemma. Den liksom kallar på mig och tilltalar mig. Och när jag funnit platsen ska jag ordna så att alla mina vänner som platsar i sammanhanget får komma dit. Ett livslångt medlemskap är nog precis vad jag behöver, och även vad världen behöver…

Nu har jag åkte hem till ett tomt hus här hemma i Stockholm. Jag måste ju jobba medan resten av familjen får roa sig på Tallebo. Det kommer kännas ensamt och tomt. Visst kan det vara skönt att vara lite ensam ibland, man hinner få mycket gjort som man aldrig får tid för annars. Som att fixa lite i hemmet, jag har lite planer så vi får se vad jag hinner med. Jag ska även passa på att tvätta bilen och städa ur i sidan riktigt ordentligt. Och sedan ska jag titta på en favoritserie, ”Kungen av Queens”. Den gillar inte Jenny så nu har jag som mål att hinna se alla säsongerna. Vi får se om jag hinner…
Men det var väldigt tyst här hemma ikväll, och jag saknar alla redan. Ja faktiskt! Men, jag åker tillbaka nästa helg och hämtar hem dem igen. Hoppas tiden rusar fram denna vecka!

Sköt om er allihop och ta det lugnt alla ni som firar semester! Ni måste vila upp er lite också, så ni orkar med ett nytt arbetsår när semestern är slut. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till många av de stressade bilister som jag fick uppleva idag. Varför har de så himla bråttom? Och måste man verkligen köra sämre än de som är nybörjare bakom ratten bara för att man är stressad? Man måste tydligen bromsa tvärt, byta fil flera gånger och gasa på rejält om tillfälle ges! Hjälp säger jag…

Vi startar med det helt otroliga och fantastiska som hände i tisdags kväll. Svenska U21-landslaget vann EM-guld!! Detta efter att ha krigat sig in i turneringen och tippades bli stryklaget i sin grupp, men som kämpade sig genom varje match och slutligen lyckades ta sig till finalen. Där väntade Portugal, en av storfavoriterna till att vinna hela turneringen. Men matchen slutade 0-0, gick till förlängning och sedan straffar. Vilket drama! Det påminde om straffdramat mot Rumänien i VM-94, där även målvakten blev frälsaren efter att ha räddat motståndarens sista straff.
Vilken kväll det blev, en riktig fotbollsklassiker! För egen del är jag så glad att jag valde att följa dem i detta EM, för de har nog överraskat alla med denna bragd. Framtiden för svensk fotboll ser plötsligt mycket ljusare ut. Ett stort grattis till alla inblandade, och tack för showen!

Vid något svagt tillfälle här tidigare så nämnde jag att jag ska ge mig ut och springa igen. Men det blir inget med det! Motion i all ära, men jag kom på en bättre lösning. Att jag ska cykla till och från jobbet på dagarna istället! Jag har kollat i Google maps och enligt dem så är det ca 6 km till mitt jobb, och det ska ta 24 minuter att cykla dit. Låter som en baggis, inga problem! Så jag ville bara provköra sträckan först för att se om tiden stämmer. Det gjorde den ju såklart inte…
Eller, jag vet inte. När jag kom till Grisslinge så hittade jag en skylt som visade cykelvägen mot Gustavsberg, så jag vek av från den planerade rutten och följde skyltarna istället. Men då hamnade jag plötsligt på nån liten smal grusväg ute i skogen. Där gjordes även upptäckten att min cykelsadel är smal och hård som en träsko. Och dessutom tunn och obekväm. Till och med en skosula hade varit mer inbjudande att sitta på. Jag fick dessutom hålla ihop benen när jag trampade, så att knäna nästan vidrörde varandra. Annars kändes det som att sadeln skulle försvinna upp mellan skinkorna och liksom fastna där. Det hade ju varit en syn det också…
Så för att dämpa smärtan genom skogen valde jag att vila kroppens tyngdpunkt, det vill säga svanskotan i detta fall, mot sadeln tills jag kom ut ur skogen och hamnade på asfalterad väg igen. Men tiden det tog att cykla stämde inte alls, när 24 minuter passerat var jag knappt halvvägs. Jäkla optimister, skitgoogle! Som en effekt av detta skogsäventyr så domnade hela baken bort, vilket gjorde det svårare att cykla. Det tog ett tag innan känseln var tillbaka igen. Men då hade det hänt något oväntat, och en viktig del av mig saknades. Min ena testikel var numera ”missing in action”. Det gjorde ont och jag fattade ingenting. Jag stod nu dessutom framför förskolan vid Ösby skola, och kunde ju köra ner handen i shortsen och känna efter heller. Då hade jag förmodligen fått skjuts hem av polisen.
Nej jag trampade vidare, men beslutade att vända hemåt igen eftersom sadeln var obekväm och jag nu tydligen blivit en eunuck. Benen började också kännas möra nu efter allt trampande. Så ett stort hjärtskärande tack till strukturen och landskapet här på Värmdö för era härliga backar överallt! Någon som hört talas om plan mark här ute? Nu gick hemresan bättre dock när jag höll mig till min egna planerade rutt, och restiden kapades avsevärt. Det var en total befrielse att få kliva av cykeln när jag kom hem. Jag stirrade aningen missnöjd på cykelsadeln en stund, den liknade nu mer en hård spark i baken än en sadel. Denna får jag nog ta och byta ut tänkte jag. Sedan gick jag in i huset och stretchade, vuxna och smarta människor gör sådant. Återstår att se om det hjälper, men efteråt föll jag ihop på soffan helt mörbultad.
Jag vill skicka ut en efterlysning! Om ni ser något som liknar ett plommon, som håller sig undan eller ligger ensam någonstans, så kan det vara testikeln som lämnat mig. Gör inga plötsliga utfall eller rörelser om ni hittar den. De flesta av er som läser vet hur ni kan nå mig, så tveka inte att höra av er. Jag behöver min testikel, känner en olustig obalans i kroppen efter att den lämnat mig…

Det har sänts ett barnprogram på Barnkanalen som heter ”Karsten och Petra”. Detta har blivit lite utav ett favoritprogram hos barnen och Jenny verkar uppskatta det väldigt mycket även hon. Jag tycker lite synd om pappan i serien som tycks få göra allt själv i deras hem. Städa, hämta barn och laga mat. Stackarn är ju utnyttjad i dagens ”jämställda” samhälle! Sedan får jag en obehaglig känsla som påminner mig om barnprogrammet ”Lill-Strumpa och Syster-Yster”…

Sak samma! Det jag ville komma till här var att Karsten, den femåriga pojken, han fick ett par rollerblades i födelsedagspresent. Vilket väckte mitt minne till liv, om hur jag for fram genom Jordbro på mina rollerblades när jag var ung! Då gick det undan det vill jag lova…
Det jag ska berätta nu är en upplevelse jag hade när jag var ungefär 17-18 år. Jag hade nyligen skaffat mig ett par nya riktigt vassa rollerblades, som såg ut som hockeyskridskor fast med hjul då istället. De hade även en bromskloss bak på hälen, men den tyckte jag var löjlig och skruvade bort. En sådan hade jag ju inte behövt tidigare när vi spelade hockey på gatan hemma i Jordbro. Men mina gamla rollerblades hade jag inte använt de senaste fem åren så de var både för små och löjligt omoderna. Men med dessa skulle jag visa att jag menar allvar igen, och susa fram som en hårding på gatorna!
Då så, detta var en afton då jag åkte hela vägen hemifrån morsan medan vi fortfarande bodde i Vendelsö, och uppför hela backen till Erik i Brandbergen för kvällens stora händelse. Han hade kommit över den då ”nya” Star Wars filmen innan den ens haft premiär, och denna skulle jag ju ha till varje pris. Så jag hade pressat ner min video i min lilla ryggsäck så att den ej gick att stänga, och en VHS-kassett att spela in filmen på. Så långt var allt precis som det borde vara.
Men när kvällen var slut och jag skulle rulla hem igen gick det inte riktigt som planerat. Med videon på ryggen tog jag sats och hade ju nu bara en enda lång nedförsbacke hem, bortsett från en och annan kurva. Låt oss börja vid kurva nummer ett…
När jag åkt genom gångtunneln under Brandbergsleden så tog gångvägen rakt fram abrupt slut, och nu skulle jag hastigt svänga vänster i mycket hög fart. Eftersom detta var mitt i natten var ju inte många andra ute, så jag var inte direkt orolig över att krocka med någon. Utan höll farten uppe och skulle lösa vänstersvängen med några enkla överstegsskär. Det gick såklart inte. Utan jag började svänga, men hann inte med i stegen riktigt så jag rullade rakt ut på gräset mot en byggnad som heter ”Rikets sal” som tillhör Jehovas vittnen. Men tack vare gräset så bromsades min framfart och jag kunde med hjärtat i halsgropen stappla ut på gångvägen igen. Sedan väntade kurva nummer två…
Nog borde jag ha lärt mig av misstaget vid den första kurvan. Men icke! Nu hade jag farten uppe igen och närmade mig vägkorsningen där jag skulle svänga höger. Men det gick alldeles för fort, och jag kunde inte bromsa. Varför i helsike skruvade jag bort den där bromsklossen! Nu gick det läskigt fort, och att svänga kändes helt uteslutet. Bara att försöka svänga skulle resultera i en praktvurpa, vilket inte fick hända för då skulle ju förmodligen min video gå sönder. Att jag inte hade hjälm och troligen skulle dö en aning var heller inget jag hade en tanke på. Hur skulle detta sluta…
När jag var framme vid korsningen kunde jag bara be till högre makter om att det inte skulle komma en bil, eller ännu värre en buss. Om det stod någon vid Statoil på andra sidan korsningen så fick de nog sig en syn för livet. Här kom en tonåring på rollerblades i full fart, utan hjälm, med en video på ryggen och vevande armar som om jag tog mig fram via fjärilssim. Jag kan ha skrikit. Det minns jag inte. Inget högt skrik som tjejer i skräckfilmer kan göra, utan mer likt Arnold Schwarzenegger i minspel och uttryck. Ni vet!
– Aaaaahh! Get down!
Tack och lov så resulterade mina försök till att svänga i att jag inte fortsatte rakt ner mot den mer trafikerade Gudöbroleden, utan jag brakade rakt in i gallergrinden vid brandstationen istället. Det måste ha låtit högt, och brandmän måste ha bevittnat mitt försök att se lite nonchalant och oberörd ut av krashen. Men jag såg ingen i alla fall, utan kunde stappla ut på vägen igen och åka tillbaka till korsningen. Där lyckades jag nu äntligen svänga in på plan mark och sakta rulla hem. Lite omtumlad och blåslagen, livrädd också. Jag har inte åkt rollerblades sedan dess. Det kändes som att jag var klar med dem för ett bra tag framöver. Och för er som är mer nyfikna på hur det gick för min video så kan jag meddela att den höll hela vägen hem. Tack vare dess excellenta transportör!

Nu har det gjorts framsteg här och vi kan blåsa av efterlysningen av min försvunne testikel. Den var uppenbarligen bara uppe i magen en sväng eller liknande. Men nu är den tillbaka och balansen är återställd. Den måste verkligen ha haft en smärtfull resa på cykeln genom skogen…

Hurra för svensk fotboll! Aja baja cykelsadlar! Akta er för rollerblades! Med de orden avslutar jag dagens inlägg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den stressade farbrorn på ICA Maxi. Han tröttnade på att trängas bland oss andra vid mejeriprodukterna, och suckade högt innan han surt bestämde sig för att backa ut därifrån. Då körde han över sin egen fot med sin proppfulla kundvagn och fick tydligen riktigt ont. Länge leve sandaler!