Vi startar med det helt otroliga och fantastiska som hände i tisdags kväll. Svenska U21-landslaget vann EM-guld!! Detta efter att ha krigat sig in i turneringen och tippades bli stryklaget i sin grupp, men som kämpade sig genom varje match och slutligen lyckades ta sig till finalen. Där väntade Portugal, en av storfavoriterna till att vinna hela turneringen. Men matchen slutade 0-0, gick till förlängning och sedan straffar. Vilket drama! Det påminde om straffdramat mot Rumänien i VM-94, där även målvakten blev frälsaren efter att ha räddat motståndarens sista straff.
Vilken kväll det blev, en riktig fotbollsklassiker! För egen del är jag så glad att jag valde att följa dem i detta EM, för de har nog överraskat alla med denna bragd. Framtiden för svensk fotboll ser plötsligt mycket ljusare ut. Ett stort grattis till alla inblandade, och tack för showen!

Vid något svagt tillfälle här tidigare så nämnde jag att jag ska ge mig ut och springa igen. Men det blir inget med det! Motion i all ära, men jag kom på en bättre lösning. Att jag ska cykla till och från jobbet på dagarna istället! Jag har kollat i Google maps och enligt dem så är det ca 6 km till mitt jobb, och det ska ta 24 minuter att cykla dit. Låter som en baggis, inga problem! Så jag ville bara provköra sträckan först för att se om tiden stämmer. Det gjorde den ju såklart inte…
Eller, jag vet inte. När jag kom till Grisslinge så hittade jag en skylt som visade cykelvägen mot Gustavsberg, så jag vek av från den planerade rutten och följde skyltarna istället. Men då hamnade jag plötsligt på nån liten smal grusväg ute i skogen. Där gjordes även upptäckten att min cykelsadel är smal och hård som en träsko. Och dessutom tunn och obekväm. Till och med en skosula hade varit mer inbjudande att sitta på. Jag fick dessutom hålla ihop benen när jag trampade, så att knäna nästan vidrörde varandra. Annars kändes det som att sadeln skulle försvinna upp mellan skinkorna och liksom fastna där. Det hade ju varit en syn det också…
Så för att dämpa smärtan genom skogen valde jag att vila kroppens tyngdpunkt, det vill säga svanskotan i detta fall, mot sadeln tills jag kom ut ur skogen och hamnade på asfalterad väg igen. Men tiden det tog att cykla stämde inte alls, när 24 minuter passerat var jag knappt halvvägs. Jäkla optimister, skitgoogle! Som en effekt av detta skogsäventyr så domnade hela baken bort, vilket gjorde det svårare att cykla. Det tog ett tag innan känseln var tillbaka igen. Men då hade det hänt något oväntat, och en viktig del av mig saknades. Min ena testikel var numera ”missing in action”. Det gjorde ont och jag fattade ingenting. Jag stod nu dessutom framför förskolan vid Ösby skola, och kunde ju köra ner handen i shortsen och känna efter heller. Då hade jag förmodligen fått skjuts hem av polisen.
Nej jag trampade vidare, men beslutade att vända hemåt igen eftersom sadeln var obekväm och jag nu tydligen blivit en eunuck. Benen började också kännas möra nu efter allt trampande. Så ett stort hjärtskärande tack till strukturen och landskapet här på Värmdö för era härliga backar överallt! Någon som hört talas om plan mark här ute? Nu gick hemresan bättre dock när jag höll mig till min egna planerade rutt, och restiden kapades avsevärt. Det var en total befrielse att få kliva av cykeln när jag kom hem. Jag stirrade aningen missnöjd på cykelsadeln en stund, den liknade nu mer en hård spark i baken än en sadel. Denna får jag nog ta och byta ut tänkte jag. Sedan gick jag in i huset och stretchade, vuxna och smarta människor gör sådant. Återstår att se om det hjälper, men efteråt föll jag ihop på soffan helt mörbultad.
Jag vill skicka ut en efterlysning! Om ni ser något som liknar ett plommon, som håller sig undan eller ligger ensam någonstans, så kan det vara testikeln som lämnat mig. Gör inga plötsliga utfall eller rörelser om ni hittar den. De flesta av er som läser vet hur ni kan nå mig, så tveka inte att höra av er. Jag behöver min testikel, känner en olustig obalans i kroppen efter att den lämnat mig…

Det har sänts ett barnprogram på Barnkanalen som heter ”Karsten och Petra”. Detta har blivit lite utav ett favoritprogram hos barnen och Jenny verkar uppskatta det väldigt mycket även hon. Jag tycker lite synd om pappan i serien som tycks få göra allt själv i deras hem. Städa, hämta barn och laga mat. Stackarn är ju utnyttjad i dagens ”jämställda” samhälle! Sedan får jag en obehaglig känsla som påminner mig om barnprogrammet ”Lill-Strumpa och Syster-Yster”…

Sak samma! Det jag ville komma till här var att Karsten, den femåriga pojken, han fick ett par rollerblades i födelsedagspresent. Vilket väckte mitt minne till liv, om hur jag for fram genom Jordbro på mina rollerblades när jag var ung! Då gick det undan det vill jag lova…
Det jag ska berätta nu är en upplevelse jag hade när jag var ungefär 17-18 år. Jag hade nyligen skaffat mig ett par nya riktigt vassa rollerblades, som såg ut som hockeyskridskor fast med hjul då istället. De hade även en bromskloss bak på hälen, men den tyckte jag var löjlig och skruvade bort. En sådan hade jag ju inte behövt tidigare när vi spelade hockey på gatan hemma i Jordbro. Men mina gamla rollerblades hade jag inte använt de senaste fem åren så de var både för små och löjligt omoderna. Men med dessa skulle jag visa att jag menar allvar igen, och susa fram som en hårding på gatorna!
Då så, detta var en afton då jag åkte hela vägen hemifrån morsan medan vi fortfarande bodde i Vendelsö, och uppför hela backen till Erik i Brandbergen för kvällens stora händelse. Han hade kommit över den då ”nya” Star Wars filmen innan den ens haft premiär, och denna skulle jag ju ha till varje pris. Så jag hade pressat ner min video i min lilla ryggsäck så att den ej gick att stänga, och en VHS-kassett att spela in filmen på. Så långt var allt precis som det borde vara.
Men när kvällen var slut och jag skulle rulla hem igen gick det inte riktigt som planerat. Med videon på ryggen tog jag sats och hade ju nu bara en enda lång nedförsbacke hem, bortsett från en och annan kurva. Låt oss börja vid kurva nummer ett…
När jag åkt genom gångtunneln under Brandbergsleden så tog gångvägen rakt fram abrupt slut, och nu skulle jag hastigt svänga vänster i mycket hög fart. Eftersom detta var mitt i natten var ju inte många andra ute, så jag var inte direkt orolig över att krocka med någon. Utan höll farten uppe och skulle lösa vänstersvängen med några enkla överstegsskär. Det gick såklart inte. Utan jag började svänga, men hann inte med i stegen riktigt så jag rullade rakt ut på gräset mot en byggnad som heter ”Rikets sal” som tillhör Jehovas vittnen. Men tack vare gräset så bromsades min framfart och jag kunde med hjärtat i halsgropen stappla ut på gångvägen igen. Sedan väntade kurva nummer två…
Nog borde jag ha lärt mig av misstaget vid den första kurvan. Men icke! Nu hade jag farten uppe igen och närmade mig vägkorsningen där jag skulle svänga höger. Men det gick alldeles för fort, och jag kunde inte bromsa. Varför i helsike skruvade jag bort den där bromsklossen! Nu gick det läskigt fort, och att svänga kändes helt uteslutet. Bara att försöka svänga skulle resultera i en praktvurpa, vilket inte fick hända för då skulle ju förmodligen min video gå sönder. Att jag inte hade hjälm och troligen skulle dö en aning var heller inget jag hade en tanke på. Hur skulle detta sluta…
När jag var framme vid korsningen kunde jag bara be till högre makter om att det inte skulle komma en bil, eller ännu värre en buss. Om det stod någon vid Statoil på andra sidan korsningen så fick de nog sig en syn för livet. Här kom en tonåring på rollerblades i full fart, utan hjälm, med en video på ryggen och vevande armar som om jag tog mig fram via fjärilssim. Jag kan ha skrikit. Det minns jag inte. Inget högt skrik som tjejer i skräckfilmer kan göra, utan mer likt Arnold Schwarzenegger i minspel och uttryck. Ni vet!
– Aaaaahh! Get down!
Tack och lov så resulterade mina försök till att svänga i att jag inte fortsatte rakt ner mot den mer trafikerade Gudöbroleden, utan jag brakade rakt in i gallergrinden vid brandstationen istället. Det måste ha låtit högt, och brandmän måste ha bevittnat mitt försök att se lite nonchalant och oberörd ut av krashen. Men jag såg ingen i alla fall, utan kunde stappla ut på vägen igen och åka tillbaka till korsningen. Där lyckades jag nu äntligen svänga in på plan mark och sakta rulla hem. Lite omtumlad och blåslagen, livrädd också. Jag har inte åkt rollerblades sedan dess. Det kändes som att jag var klar med dem för ett bra tag framöver. Och för er som är mer nyfikna på hur det gick för min video så kan jag meddela att den höll hela vägen hem. Tack vare dess excellenta transportör!

Nu har det gjorts framsteg här och vi kan blåsa av efterlysningen av min försvunne testikel. Den var uppenbarligen bara uppe i magen en sväng eller liknande. Men nu är den tillbaka och balansen är återställd. Den måste verkligen ha haft en smärtfull resa på cykeln genom skogen…

Hurra för svensk fotboll! Aja baja cykelsadlar! Akta er för rollerblades! Med de orden avslutar jag dagens inlägg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den stressade farbrorn på ICA Maxi. Han tröttnade på att trängas bland oss andra vid mejeriprodukterna, och suckade högt innan han surt bestämde sig för att backa ut därifrån. Då körde han över sin egen fot med sin proppfulla kundvagn och fick tydligen riktigt ont. Länge leve sandaler!