Hej alla goa människor, och ni andra pruppsnurror också för den delen! Nu har det börjat ske förändringar i mitt intressanta liv, låt mig dela med mig lite utav detta här.

Vi var igår på utvecklingssamtal på förskolan, för Nova och Theo. Sådant kan vara spännande, men också nervöst. Tänk om de uppför sig som huliganer mot de andra barnen och lever rövare hela dagarna? Det var vara att sätta sig ner, hålla hårt i mössan och stirra ner i golvet. Låt höra då…
Theo, han är en glad spelevink även på förskolan. Han leker och pratar väldigt mycket, mest av alla runt matbordet fick vi höra. Men är mycket omtänksam och bryr sig mycket om de andra kompisarna. Hans stora genombrott tycks vara att han nu är så stolt över att gå på toaletten helt själv. Det har han ju gjort hemma ett tag, men det tog lite längre tid där. Så det var kul att höra att han trivs bra!
Nova, är ju inte lika pratglad som Theo. Speciellt inte när de sitter och äter, för då ÄTER hon. Det vet vi ju sedan tidigare att hon älskar mat. Men hon pratar en hel del hon med, och överröstar även personalen på sångsamlingarna. Hon tar i när hon vill höras kan man lugnt säga. Sedan kör hon sitt egna race på dagarna, där hon inte alltid deltar så mycket i lekarna men hon är ändå tillsammans med de andra barnen när de leker. Hon funderar nog mestadels och tar in olika intryck för alla tillfällen. Men hon är inte lika avvaktande som Theo vid nya lekar och uppgifter som tilldelas barnen, utan då kastar hon sig rakt in och bara kör. Vilket lockar med sig de mer avvaktande barnen, så det uppskattar personalen.
Det var inga konstigheter alls, vilket var underbart att höra. De verkar trivas bra och leker med många andra barn. Att de ryker ihop och skäller på varandra hemma tycks inte alls hända på förskolan. Så vi får fortsätta jobba med det hemma och lära dem hur man pratar med varandra istället för att skrika om man blir arg. För arg får man ju förstås bli. Det låter dock väldigt gulligt när de små rösterna ropar på varandra.
– Nu är jag arg på dig!
– Nej jag är arg på dig!
– Nu pratar jag!
– Nej nu pratar jag!
– Nej! Jag pratar inte med dig!
– Nej! Jag vill inte prata med dig!
Så håller de på ibland, urgulligt och mycket underhållande!

På jobbet har ett tronskifte ägt rum. Jag har lite motvilligt burit kronan som VAB-Kung under en kortare sejour. Men hör och häpna alla läsare, nu är det Henke som tagit åt sig äran. Han behagade vabba så plötsligt att vi blev alldeles ställda på jobbet, och kronan jag burit flög all världens väg. Sedan tror vi att han kan ha simulerat en eventuell magsjuka för sin del, för att det förmodligen ser bättre ut att han själv är sjuk även fast han egentligen vabbar. Så olyckligt.
Vi bryr oss ju om Henke plutten på jobbet, och skickade teorier om vad hans dåliga hälsotillstånd berodde på. Men även hälsningar om att han skulle krya på sig. Diverse önskemål uppstod om att han kunde ta med sig fikabröd när han kom tillbaka, nu när han bara gick runt hemma och slöa. Men det gick man ju miste om, och nu är vi många besvikna själar på jobbet som verkligen såg fram emot nybakat fikabröd. Nåja, vi får väl se nästa gång han vabbar om han kan köpa något gott åt oss då istället.
Henke gillar inte sin nya titel, utan gnäller värre än ett barn i godisaffären. Han vill så gärna bestämma och vara låtsaskung. Med VAB-kung är nog det närmsta han kan komma. Förutom den mer internationella titeln King of Fools. Men han är inte riktigt där ännu. Så mina damer och herrar, får jag be er att ni ställer er upp och stämmer in i körsången. Var hälsad Henke, kungen av VAB!

Nu tappar jag säkert minst hälften av alla som läser detta inlägg, men jag bara måste få berätta lite om TV-spel. Att spela är roligt, men väldigt svårt nuförtiden. Allt var så mycket enklare när man var yngre! Handkontrollen hade ett litet kryss som man styrde med, och sedan två knappar att trycka på. Nu är allt desto läskigare. Bara jag öppnar lådan och tar i handkontrollen så börjar den lysa och spelet startar nästan automatiskt! Och du har tre mojänger att styra med och det gömmer sig knappar överallt på kontrollen. Tio stycken knappar är det nog om jag räknar rätt. Så det är ju inte så konstigt att det är svårt att spela tycker jag.
I helgen nådde jag dock en vändpunkt i mitt liv! Jag provspelade ett spel om Star Wars, där man ska springa runt och skjuta röda laserstrålar på varandra. Det var fruktansvärt svårt! Efter varje spelad omgång så ser man en summering mot de andra människorna du mött. Och då står det kanske 22-4, vilket betyder att du skjutit röd laser på 22 stycken och 4 gånger har du själv blivit träffad. Jag tillhör alltid de sämre av de sämsta, och min statistik slutar oftast 3-32. Men! I helgen så hände det, för första gången så blev siffrorna omvända! Jag skvätte röd laser på 11 stycken och blev bara träffad 9 gånger, succé! Åh vad jag älskar TV-spel.

Vi har nu testat den nya hamburgaren på McDonalds, den där Maestro. Den var stor och mycket god! Saltet från baconet och en dressing med ett svagt inslag av pepparrot. I like it!
Barnen kör ju vidare på sin Happy Meal grej. De har däremot börjat uppskatta chicken nuggets här hemma, så jag frågade om de hellre ville ha det istället för cheeseburgare. Det ville de gärna, men de ville gärna ha cheeseburgare också. Okej, lika bra att köpa båda då tänkte jag. Och när jag kommer hem med maten så blir de så glada, helt överlyckliga!
– Åh, har vi fått cheeseburgare! Och chicken nuggets!! Tack så jättemycket!
Sen tog de boken de fick i sitt paket och sprang iväg. Maten var inte alls intressant. Kul, det var uppskattat. Fast senare på kvällen började de äta, så då kändes det ju inte helt bortslösat ändå.

Det var väl lite om vad som hänt på sista tiden. Får se vad som dyker upp framöver! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. På vårt jobb har vi nämligen två kök för personalen. Ett större kök och lunchrum långt in i byggnaden där de flesta av oss sitter och äter sin lunch, och ett mindre pentry vid entrén. Där finns en kaffemaskin och kylskåp som man kan nyttja. I vanliga fall brukar jag alltid lämna min matlåda i det större lunchrummet, och sedan lägger jag min frukostmacka i det lilla köket som jag sedan hämtar på första rasten.
Men igår uppstod förvirring när jag lämnade omklädningsrummet samtidigt som min namne, Jimmy, och vi började gå mot det lilla pentryt istället. Sak samma tänkte jag, jag lämnar väl min lunch i kylskåpet där och tar med mig den sedan när jag passerar tillbaka på lunchrasten. Men det glömde jag ju bort, och insåg mitt misstag först när jag stod i lunchrummet. Det var bara att gå tillbaka hela långa vägen och hämta lunchlådan i pentryt igen…
Haha! Han är så tokig den där Henke alltså!