Snart fyller jag år! En gång om året, helt fantastisk. Jag blir förvisso inte lika asgammal som Marcus, än är det många år kvar tills j ag fyller 40. Men när jag insåg att det jag ”önskar” mig i present från släkten inte direkt var något ungdomligt eller trendigt fick jag ett litet infall av besvikelse. Högst upp på listan står nämligen, en dammsugare…

Dammsugare ja… Eller ”snabelmoppe” alternativt ”snabeldrake” som man även hört farsan yttra sig på bästa söderslang genom åren. Det är banne mig vuxenpoäng på ett sådant önskemål. Jag ska berätta vad självaste Yoda från Star Wars hade sagt om det var han det handlade om.

– Old I am not, an adult I am!

När vi ändå är inne på åldersförnekelse så finns det tyvärr ett annat argument som talar emot mig själv. Det har hänt en grej, med min fot. Lite oväntat. Jag var ute på en motionsrunda i form av en promenad i söndags kväll. Det kändes bra! Så pass bra att när jag kom hem och skulle duscha så bestämde jag mig för att raka av mig skäggstubben. För att på så vis minska luftmotståndet och kunna gå i ett ännu högre tempo nästa gång. Men igår, på jobbet så hände något. Jag hoppade galant ur mina arbetsskor och gick fram mot mina fräsiga vita sneakers. Då knäppte det till i foten, utan att det gjorde ont på något vis. Men efter några timmar så började det kännas mer och mer, nu kan jag knappt gå på foten. Det går nästan om jag går på tå med den foten, men hur tror ni den gångstilen såg ut? Låt mig säga såhär, det öppnades upp en bred gångbana bland övriga misstänksamma kunder på ICA Maxi när jag gick in för att handla där igår. Och idag gör det fortfarande ont, men det går säkert över om jag vilar foten lite. Men det stör mig att det enklaste av fotsteg ska förstöra min pågående träningskarriär…

Min gode vän Marcus har vid tillfällen berättat hur han blir ägd av barnet Leas kommentarer hemma i deras vardag. Idag när jag fixade frukost till barnen så stod jag och sjöng högt för mig själv. Barnen kom och satte sig till bords, men var alldeles tysta. Jag serverade dem sina skålar med gröt, förutom Theo som ville ha yoghurt. 

– Sjunger du opera pappa? Frågade Freja och tittade på mig.

– Nej det tror jag väl inte. Jag kan väl inte sjunga opera heller. Svarade jag med ett skratt.

– Då är det väl bara jag som kan det. Avslutade Freja konversationen innan hon började äta sin gröt, och lämnade mig där ståendes med gapande mun och tom blick.

Ä G D !

Sedan började de prata om hur dåligt jag sjöng opera om man jämförde med Tarja, den före detta sångerskan i Nightwish. Nova och Freja var rörande överens om att hon var jättebra på att sjunga opera. Men att om jag övade VÄLDIGT MYCKET så kunde jag kanske bli lika duktig som Freja och Tarja. Sedan sjöng de opera med gröt i munnen ett tag. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle tackla situationen, utan kollade vad som pågick i Theos värld istället.

Jag avslutade igår min KBT-behandling (kognitiv beteendeterapi), det känns väldigt tråkigt. Jag ingick i en grupp underbara människor som träffats vid tolv tillfällen för att lära oss mer om hur detta kan hjälpa oss i vår vardag. Det har varit oväntat lärorikt, och roligt! 

Alla som tänkt tanken på att lära sig mer om KBT, gör det! Man behöver inte vara utmattad och sönderstressad för att delta, utan detta kan nog rädda många människor i tid som är påväg mot utbrändhet och kanske depression till och med. Så fråga gärna om ni vill veta mer, jag kan varmt rekommendera detta. Vi kommer att träffas i november igen en sista gång, för att följa upp hur vi lyckats anpassa oss efter våra nya ”livsverktyg”. Men eftersom vi i gruppen hade en sån härlig gemenskap så ska vi försöka träffas innan dess. Så man inte tappar kontakten, men även har varandra att fråga om tips och råd om man hamnar i knepiga situationer. Längtar tills vi ses igen!

Sedan har jag mottagit ett meddelande här hemma. En symbolisk gest kan man säga. Alla som har sett filmen ”Gudfadern” vet nog redan vad jag syftar på. Se själva…

Ett hästhuvud! Någon har lämnat ett hästhuvud på vardagsrumsgolvet. Om det inte är obehagligt så säg. Men vad vill avsändaren förmedla? Hur ska man tolka detta? Kanske är det inte så farligt, men eftersom jag minns scenen från ”Gudfadern” när de placerat det blodiga hästhuvudet i sängen så kan jag inte sluta tänka på det värsta. Detta var i alla fall inte en lika blodig hälsning som den i filmen, men oroväckande ändå. Inte minst med tanke på att jag vet vem som ägde hästen som huvudet kom från. En familjemedlem… Ett av mina egna barn…

Fortsättning lär följa, jag bör kanske se om filmen igen för att friska upp minnet kring denna obehagliga scen. Sedan blir det att sitta på sin vakt hela natten med bandyklubban och vitlökspressen i högsta hugg. To be continued… 

Tack för att ni orkar läsa om min läskiga vardag! Önskar alla en trevlig kväll, ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till skotillverkaren av mina arbetsskor. Min nuvarande skada måste tyvärr skyllas på dem tillsvidare…