Idag ska jag skriva lite om feminism från mitt perspektiv, samt om #metoo som slagit till med enorm kraft senaste tiden. Och det med all rätt!

Detta är inte lätt, nu kan varje ord jag skriver vridas och vändas till olika tolkningar är jag rädd. Men jag ska göra mitt bästa för att uttrycka mig så tydligt jag bara kan. Om jag mot förmodan inte lyckas så kan vi samlas till demonstration utanför Brandbergsskolan nästa vecka och protestera mot skolundervisningen jag fått där i min ungdom.

Hur ska jag börja? Med mig själv kan ju vara en bra början, inte sant! Det är där framförallt alla vi pojkar, killar, män, karlar, herrar och gubbar måste börja enligt mig. Hur är vår kvinnosyn egentligen? Jag som många andra tycker nog att den är bra, men ger man den en extra tanke och fundering så lovar jag att alla kan komma på något som vi kan förbättra hos oss själva. Men det krävs eftertanke många gånger eftersom ojämställdheten är så accepterad och utbredd att man till vardags inte reagerar på det, åtminstone för oss män. Allt är väl bra som det är, eller hur?

Vi kunde ju inte ha mer fel, det har ju kampanjen #metoo visat om något. Hur i stort sett ALLA kvinnor i min närvaro har utsatts för någon form av trakasserier under sin livstid. Jag är inte så naiv att jag inte trodde att detta förekom, men det blev otroligt påtagligt när man såg så många ansluta sig till detta uppror eller vad vi ska kalla det. Hur vanligt förekommande det faktiskt är, det är ju skrämmande och helt förfärligt! Och för mig blev det verkligen en väckarklocka, det måste det ju ha varit för massor av andra människor hoppas jag. Detta har ju inte kvinnor velat prata om av olika anledningar, där de själva tagit på sig skulden för kladdande äckel som inte visat respekt eller så har de ju helt enkelt tystats när de väl sagt något om det och inte blivit tagna på allvar alls. Som man så skäms jag, för att jag inte heller reagerat på detta tidigare utan bara accepterat situationen som den är. Inte för att jag trott att allt är bra, utan mer för att läget ändå var under kontroll på något vis. Så fel jag kunde ha…

Många gånger tror jag att man tänker att ”vad kan jag göra för skillnad då”, och därför inte orkar engagera sig i frågan. Men en bra början är väl att börja hos sig själv och med de kvinnor man har i sin omgivning. Sin fru eller sambo, flickvän, dotter, sin egen mor eller syster. Där har väl alla en fantastiskt bra grund att börja se över hur ens värderingar är om man går in lite mer på djupet. Behövs det så tänk till lite extra eller fråga dem hur de upplever sin vardag. Sedan är det bara att fortsätta, med sina vänner och arbetskamrater eller skolkamrater. Vilka de nu än är, så börja förändringen hos dig själv. De är inte kvinnorna som ska ändra på sig, utan vi män som måste öppna ögonen och ändra på oss för att uppnå en jämställdhet på riktigt.

Jag tycker själv att det kan vara svårt, att jag ensam skulle kunna förändra samhället på något vis. Även om ambitionen finns så känner man sig maktlös ju mer man tänker på det och allt leder tillslut till våra politiker. Att det är där förändringen verkligen kan ske, om de bara beslutar om att göra något åt saken. Men det är ju så tröttsamt segt och händer inte så mycket. Jag vet inte om det har med ovilja eller prioriteringar att göra, jag har faktiskt ingen aning. Men hur svårt kan det vara att till exempel få igenom en samtyckeslag så att samlag och sex ej får ske mot sin egen vilja. Detta borde ju vara självklart och känns ju egentligen helt stört att man måste ha en lag om detta. Men det behövs verkligen, så se till att det händer ni politiskt valda av folket nu för tusan! Det jag annars reagerat på är många gånger att annat prioriteras och att jämställdhet är något som kostar pengar och tydligen måste ske på bekostnad av något annat. Ta Gudrun Schyman exempelvis, som vill att det svenska försvaret ska skära ner på sina kostnader för att istället satsa på dessa typer av frågor. Jag håller inte med henne på just den punkten. Men jag uppskattar henne ändå på många andra sätt, och minns ett argt citat från henne för många år sedan som lät ungefär såhär:

”Jämställdhet är ingen åsikt, utan en förbannad rättighet!”

In the World of Jimmy, så borde inte dessa frågor behöva kompromissa med försvaret eller något annat heller för den delen. Detta borde vara en självklarhet för staten att investera i och bekosta som allt annat, för det kommer gynna samhället på så många sätt. Finns det inte pengar så får vi väl höja skatterna då, det är ju folk villiga att gå med på när det kommer till att förbättra situationen för skola och vården exempelvis. Eller varför inte börja med att låta kvinnorna få lika mycket betalt som män för utförande av samma arbete, då kommer det ju dessutom in lite extra skattepengar där. Tadaaah!

Det är tråkigt att detta inte tas på lika stort allvar som allt annat. Och jag förstår verkligen inte resonemanget när man tycker att resurser och annat bör läggas på att lösa mord och andra ”allvarligare” brott istället för att utreda sexuella trakasserier och våld mot kvinnor. För i ärlighetens namn, vad tror ni försiggår mest ute i samhället? Hur stort är inte mörkertalet tror ni där kvinnor av olika anledningar inte anmäler brott de utsätts för? Mord ska självklart utredas precis som alla andra brott, men jag tycker inte att ett mord är ett värre brott än en våldtäkt. De borde tas på lika stort allvar även om jag vet att resurserna saknas för detta, men att på något vis sopa problemen under mattan bara för att mord skulle vara värre det köper jag inte. ALLA BROTT skall motverkas och försöka lösas, så man kan ju bara hoppas att regeringen tillsätter mer pengar och resurser för att komma någon vart med problemen. Det är väl inte upp till oss medborgare att avgöra vilka brott som ska prioriteras. Ett brott är ett brott, punkt slut!

Därför tror jag att Feministiskt Initiativ skulle behöva komma in i riksdagen, och röra upp lite känslor och väcka alla tröttmössor till politiker som faktiskt blundar för problemen. Jag sympatiserar inte med dem på något vis, på samma sätt som jag inte sympatiserar med exempelvis Miljöpartiet. Men jag tror och tycker att de behövs för att driva viktiga frågor som dessa. Sedan så beundrar jag kvinnor som för den dagliga kampen och talan för alla kvinnors rätt ute i samhället. Linnea Claesson är ett väldigt bra exempel på en människa som delar med sig varje dag om vad hon får utstå från obegåvade herrar som har en helt bedrövlig kvinnosyn. Och hon är ju knappast ensam om att få utstå mäns hat och annat mot kvinnor i hennes position. Hon vågar ta upp problemen som hon dagligen möter, och ger mig själv en tankeställare nästan varje gång över hur normaliserat mäns handlingar mot kvinnor blivit. Men det är kanske en smaksak att man tycker om just henne, det finns ju massor av andra som förespråkar samma saker. Men för egen del så tappar jag intresset direkt om någon minsann ska tala om för mig hur saker och ting är och fungerar, utan istället jag föredrar en som Linnea som mer upplyser än uppläxar när jag vill lära mig eller visar intresse för vad som pågår. Inget sätt är väl egentligen fel, men för att verkligen vilja ta åt sig av vad som sägs så behövs olika tillvägagångssätt tycker jag.

Under min uppväxt, om man ser till min familj och omgivningen jag haft omkring mig så reagerade jag inte på att det skulle förekomma orättvisor eller kränkningar mot kvinnorna. Det har inte funnits några typiska könsroller i hemmet där kvinnan skulle sköta alla husliga sysslor, uppfostra barnen eller på något vis vara underordnad mannen. Det betyder inte att det inte kan ha funnits där, men det var inget jag reagerade på eller har blivit uppfostrad till att det skulle vara på något speciellt sätt. Och anledningen till att jag inte reagerade var såklart att även om det inte fanns så mycket av detta i min direkta närvaro så var det ju på något konstigt sätt accepterat att så skulle det väl vara. Det var uppbyggt så redan från början, jag bara levde mig igenom detta varje dag utan att reagera på hur fel mycket kunde vara. Så var ju samhället då, inga konstigheter alls…

Min familj, som jag inte vill hänga ut på något vis här, bestod en pappa som jobbade hela tiden och en mamma som var hemma nästan hela tiden med oss barn. Det var mamma som skötte hemmet och uppfostrade oss barn, samtidigt som pappa som sagt jobbade nästan alltid kändes det som. Men jag tror ingen av mina syskon eller jag själv skulle påstå att vi blivit tillsagda att det skulle vara på det sättet, utan det var så det fungerade i just vår familj. Jag såg inte heller min pappa som något överhuvud som bestämde i familjen bara för att han var mannen i huset eller att det ens skulle finnas några sådana värderingar. Mina föräldrar separerade dock precis innan jag blev tonåring så skulle det ha varit annorlunda så var det inget jag visste om i alla fall. Men jag tror verkligen inte att någon av mina syskon skulle ha upplevt det annorlunda heller.

Idag är jag far till tre barn, två döttrar och en son. Efter den senaste tidens avslöjanden i och med #metoo i sociala medier och liknande så hoppas jag verkligen att startskottet nu gått för att förbättra kvinnors rättigheter och villkor på allvar. Jag ska försöka tänka efter en gång extra så att jag själv inte bidrar till en dålig kvinnosyn eller sprider dåliga värderingar. Men det stora jobbet blir kanske att få min son att våga säga ifrån och markera inför sina kommande vänner och andra om någon utsätts för kränkningar och liknande. Att vara tydlig mot honom och mina döttrar med vad som är acceptabelt och ej i dessa frågor, och jag lovar att hjälpa till så gott jag kan.

Det finns så mycket mer att skriva. Könskvoteringar i styrelser är en sak. Och hur jag skulle vilja splittra könsfördelningen inom vissa branscher och låta det bli en mer jämställd fördelning. Som byggbranschen exempelvis, den skulle må otroligt mycket bättre av att få in fler kvinnor på byggarbetsplatserna. Jag är övertygad om att de klarar av att utföra samma typ av arbeten, för det jag avskydde mest själv när jag jobbade där var det den manliga grova jargongen. Den var rak på sak och ganska kul i början när man var ny, men efter ett tag så spyr man ju nästan på hur språket är i rastbodarna. Men det finns fler branscher som skulle må bra av detta, nu talade jag bara av egen erfarenhet. En annan sak jag skulle vilja ta upp är något jag läste igår, hur en kvinna blev utslängd från en nattklubb i Umeå för att hon var för lättklädd. HALLÅ! Vad är det frågan om? Ska hon bli utslängd för att hon skulle trigga män att taffsa eller göra ännu värre saker, det är så förbaskat skevt. Tyvärr ligger det ju en sanning i vakternas agerande, att alla män inte kan uppföra sig och respektera andra människor. Men ännu en gång, jag själv skulle aldrig tänka tanken att taffsa på någon annan. Så hur tänker dessa män egentligen? Jag är förvisso en blyg man, men även om jag inte vore det så rättfärdigar det ju inte mig att taffsa på någon kvinna bara för att hon valt att klä sig som hon önskar. Det hoppas jag alla förstår. Men det säger väl tyvärr bara hur Sverige, som är ett av världens mest jämställda länder, stoltserar med hur ”långt” vi faktiskt kommit i dessa frågor…

Så för att sammanfatta detta, börja förändringen hos dig själv. Våga stå upp för kvinnors rättigheter och visa dem den respekt de förtjänar. För även om uppgiften kan ses som omöjlig så måste man börja någonstans. Börja med dem du har i din egen närhet och jobba sedan vidare, det tycker jag är en bra början. Visa civilkurage och markera vid behov om det behövs, så hoppas jag att vi upptäcker att det finns fler som backar upp varandra. Det är aldrig försent att ta ställning och göra något åt situationen. Ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag egentligen inte ge till min goda vän Tommy, utan jag väljer att dela något här som han brukar säga. Nämligen att vår egen generation och de efterkommande förhoppningsvis kommer med en förbättrad kvinnosyn, och så låter vi alla gamla trångsynta gubbar dö ut och ojämställdheten med dem. Man kan inte ändra på dem och alla deras värderingar tror han. Det ligger något i det han säger, men jag tror tyvärr att det fortsätter komma en dålig kvinnosyn med nästkommande generationer. Förhoppningsvis en inte lika utbredd sådan, så kanske blir den lättare att handskas med. Det återstår ju att se, men jag förstår hans poäng. Så utmärkelsen får väl gå till alla gubbar i alla dessa styrelser runtom i landet som anser sig vara bättre än alla de andra fantastiska kvinnorna som inte fått ta någon plats alls. Tommy for president!