Det hände en hel del saker denna helgen. Det har tydligen riggats fotbollsmatcher på landslagsnivå, vi har firat pappor och jag har även haft en liten dust med Gud. Igen…

I november firas farsdag, så det gjorde vi igår nästan hela dagen. När vi vaknat och satt vid frukostbordet och åt söndagsmysfrukost (jo det är ett ord hos oss numera), så hörde barnen detta nämnas i ”Nyhetsmorgon” på TV:n i vardagsrummet där barn skickat in hälsningar till sina pappor och önskade dem ett stort grattis på farsdag. Då tittade Freja, Nova och Theo först på varandra med ett stort leende. Sedan Tog Freja ton och övriga hängde på!

– Ja må du leva! Ja må du leva ut i hundrade år! Sjöng barnen för mig.

När sången lagt sig så tackade jag så mycket, men kände sedan en skyldighet att förklara skillnaden på farsdag och födelsedag. De verkade ändå inte riktigt vilja förstå vad skillnaden är, lite som när jag förklarat skillnaden på namnsdag och födelsedag. Men vad gör det, stämningen var på topp och alla var glada.

Efter lunch så åkte vi till barnens farfar, tillika min far! Mina syskon och deras barn var också där för att fira, så det blev en härlig eftermiddag. Det blev lek, bus, dansshow och rita i målarböcker. Min far gjorde inte detta, utan barnen bjöd på allt detta medan vi äldre satt och samtalade. Svea var otroligt fascinerad av takfläkten i taket. Hon ville att vi skulle snurra på den hela eftermiddagen i stort sett, och det blev många ”oooj” och ”wow” som svar på detta. Vår far fick en flaska fågelwhiskey i farsdagspresent. Han smackade lite med munnen och mumlade typ irish coffee eller något. Ett annat alternativ hade varit att skriva ut detta diplom från Karsten Torebjär…

Men efter en fartfylld eftermiddag så var det dags att åka vidare. När vi kom hem till Jenny så hade hon lagat en god farsdagmiddag som vi åt oss mätta på, och sedan hade hon även bakat en kladdkaka till efterrätt. Smaskens, stort tack för uppvaktningen!

I fredags så spelade Sverige sin VM-kvalmatch mot Italien på Friends Arena. Det var en spännande match där såklart Italien var storfavoriter, eftersom de är grymt bra. Men Sverige överraskade och fick turligt in ett skott i mål som träffade lite italienare på vägen fram. Matchen slutade 1-0 och på måndag väntar ett returmöte i Milano inför ett fullsatt San Siro. Italien har märkligt svårt att acceptera förlusten i fredags, och skyller på allt möjligt från dåliga domare till ett för hårt fysiskt spel från Sveriges spelare. Det är konstigt, att så fort Italien gör en dålig match så beror de aldrig på dem själva utan är ALLTID någon annans fel. Men hade jag fått välja så hade gärna både Italien och Sverige fått gå till VM, men eftersom jag aldrig får bestämma sådant så önskar jag att Sverige går vidare. Under måndagskvällen vet vi hur det slutar, heja Sverige!

Sedan så var ju helgens stora händelse det som faktiskt ägde rum ute i Saltsjöbaden på lördagen. Jodå, jag har sådana connections fortfarande och vistas där ibland. Marcus och Tinas son Sigge skulle döpas, och detta var något som barnen pratat om hela veckan. De älskar kyrkor och tycker de är jättespännande. Men det började lite oturligt, med att jag glömde doppresenten hemma. Detta löste vi med att hämta den efter dopet och hängde hemma på deras dörr. Men jag vet egentligen inte vad Gud hade emot mig denna dag, om jag gjort något fel eller vad detta berodde på. Kanske var det för att jag glömde doppresenten eller för att vi var lite sent ute, men enligt min planering så skulle vi ändå hinna fram i tid. Men när vi närmade oss kyrkan så lyckades jag på något vis missa infarten, och trots att jag noterade detta ganska snabbt så fick jag inte möjlighet att vända bilen. Det var plötsligt bilar överallt och vi hamnade på en krokig skogsväg som ledde oss ända bort till Solsidan. Först där lyckades vi vända och köra tillbaka, men nu hade dopet redan börjat…

När vi kom fram till kyrkan och skulle parkera bilen så ser jag hur prästen stänger dörren till kyrkklockornas ringande. En främmande man stod med dömande blick och stirrade på mig när jag sladdade in med Hyundaien på grusvägen utanför kyrkan. Sedan sprang barnen och jag riktigt fort för att inte missa något. Så man kan säga att vi hann fram i tid, typ. Utan doppresent, fan…

Inne i kyrkan hörde vi underbarnet Hugo prata typ latin med självaste Gud, och framförallt så hörde vi Sigges storasyster Lea sjunga om änglar helt själv inför alla som satt där. Det var jättefint och oerhört modigt av henne tycker jag, så jag var tvungen att berömma henne för hennes insats på efterkommande fikat. Där var det många barn för övrigt, många många barn. Men de hade ett eget lyxigt litet bord dekorerat med godsaker, och märkligt nog hamnade Erik vid detta barnbord av någon anledning. Freja berättade att Erik hade farit med ljug under fikat, och kommit med icke sanningsenliga uttalanden. Bland annat att han var Super-Man och hade en Batmobile. Erik har väl inte ens körkort, eller har jag missat något här? Haha, barnen hade i alla fall väldigt roligt vid sitt bord och uppskattade att Erik var så busig. Sedan sprang de iväg och lekte allihop, inte Erik då. Han kom flämtandes till vuxenbordet och såg lite tagen ut. Men nu fick han se hur fint Marcus dekorerat långborden, där hans bror Jonas påtalade att han var nöjd med Marcus blowjobs när det kom till att blåsa ut serpentiner längs borden. Hahaha! Bröderna Fagerlund alltså, så roliga! Men när den numera ökända algblomningen kom på tal igen så vred sig min mage illamående, jag var tvungen att röra mig vidare…

Det var väldigt kul att träffa så många människor denna helg. Först på dopet, där alla barnen fick träffas igen och leka. Det var otroligt uppskattat och något de längtat efter. Nu fick vi även träffa Tommy och Jossans lilla bebis för första gången, men han var lite trött mest hela tiden. Men ack så söt! Och helgen avslutades med syskonen hos vår far där vi firade medan barnen lekte för fullt. En helg med fart och fläkt, jag är helt slut. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den heliga ande som busade med mig på söndagseftermiddagen. När vi kom fram till min far och skulle betala parkeringsavgiften så upptäckte jag att korten jag känt i min jacka inte var mitt körkort och bankkort som jag trodde, utan mitt COOP-kort och passerkortet till soptippen i Jordbro. Så vi fick åka tillbaka och hämta korten, tur att det inte var så långt att åka. Barnen skrattade åt mig och tyckte att denna händelse var tokig…