Brrr… Kallt! Det var många minusgrader ute igår, typ -10 grader! Om någon av er undrar så var det tydligen mitt fel att det är så kallt ute…

Så lät det i alla fall på mina barn när jag skulle lämna dem på skolan tidigt på förmiddagen. Trots att jag förvarnade dem om att det var väldigt kallt ute denna morgon så verkade de väldigt överraskade när de kom ut i kylan.

– Pappa, det är jättekallt. Konstaterar Theo.

– Ja luften är lite krispig ute idag. Svarar jag.

– Pappa, en gång var vi ute i två timmar på förskolan när det var såhär kallt. Berättar Freja.

– Är det sant? Jag tror inte ni behöver vara ute om det är för kallt. Förklarar jag.

– Pappa jag fryser… Muttrar Nova.

– Det är -10 grader idag, så det är väldigt kallt. Ni får klä er varmt hela dagen. Säger jag.

– Pappa jag fryser jättemycket, skynda dig att köra in mig till skolan! Säger Freja och har inget tålamod med kylan längre, trots att bilen ändå var ganska varm nu tyckte jag precis när vi kom fram till skolparkeringen.

– Pappa vi måste springa sista biten, skynda dig! Ropar Freja och börjar småspringa över skolgården.

– Det är en bra idé, spring så blir ni varma. Svarar jag inspirerande.

– Pappa luften är för kall. JAG KAN INTE ANDAS! Börjar Nova ryta åt mig.

– Pappa min näsa stänger av när den kalla luften åker in där, gör så det blir varmare luft! Ryter Freja och är uppriktigt arg på minusgraderna.

– Jaha, men då kanske… Hann jag bara börja innan Freja skrek på mig så det nästan ekade över hela skolgården.

– PAPPA JAG FRYSTE IHJÄL! KOM NU! Ropade hon när hon först av alla kom fram till ytterdörren till kapprummet.

Jag finner inga ord längre.

– PAPPA! PAPPA! Ropade Nova och Theo argt när de inte tycker att de kunde springa för att de nu frös så mycket.

Så på något vis kändes det som att de skyllde allt på mig denna morgon för att det var så kallt. Jag kunde inte hjälpa det, annat än att de fick ha varma kläder på sig. Men om luften nu är så kall att det gör ont i näsan när de andas så kan jag nog inte göra så mycket åt saken. En dag i minusgrader med småbarn, kära läsare…

Igår övade Nova på att spela piano, hon ville lära sig spela något. Så vi tränade lite på ”Blinka lilla stjärna” tillsammans, och efter ett tag började låten ta form bakom de femåriga små fingrarna. Hon har lite dåligt tålamod och hett temperament ibland, och blir så förtvivlat arg när det inte fungerar som hon vill. Men jag är själv förvånad över att hon faktiskt klarade av att spela hela låten själv efter att vi suttit och övat en stund. Det tog kanske en halvtimme, jag trodde vi skulle få träna i flera dagar. Men hon verkar ha talangen som behövs, och lättlärd är hon ju också.

Det händer nya grejer med nya bilen. Jag förstår inte att det ska behöva bli såhär, som det blir för mig…

Jag skulle åka iväg och hoppade in i bilen. Då kom jag åt pedalen till parkeringsbromsen, och tänkte att ja den måste jag ju prova hur den fungerar. Jag har som sagt en pedal istället för ett handtag mellan sätena som man brukar dra i för att lägga i bromsen, så på denna trampar du ner pedalen i botten. Det var likadant på bilen jag hade innan, Hyundaien, så detta var inget nytt för mig. Jag bestämde mig nu för att trampa ner pedalen och lägga i parkeringsbromsen. DUMT VAL! För att lossa på bromsen igen så gjorde man som så på Hyundaien, att man trampade till på pedalen så lossades bromsen och pedalen åkte tillbaka. Jag inbillade mig att man skulle göra samma sak här, men inget hände. Pedalen satt fast. Men vad fasen tänkte jag, man gjorde ju bara såhär på förra bilen och trampade lite lätt på pedalen för att den skulle lossna. Så jag stampade hårdare och hårdare ju argare jag blev, och tillslut så stod jag nästan med all min tyngd på pedalen. Men detta får ju inte hända, jag skulle ju åka iväg nu. Då fick jag den eminenta idéen att den kanske lossas automatiskt om jag startar bilen och lägger i en växel. Exalterat startar jag bilen och ska börja köra försiktigt framåt, men bilen rör sig inte en centimeter. Parkeringsbromsen fungerar felfritt i det perspektivet och bilens motor bara mullrar när jag försöker gasa. Ibland blir man så arg, i alla fall jag, att man inte tänker på vad man gör när saker och ting jäklas med en på detta viset. Så jag öppnar dörren och kliver bestämt ur bilen, sedan får alla som passerar förbi uppleva en scen ur filmen ”Svärdet i Stenen”. Jag tar tag om pedalen och börjar dra, det hårdaste jag kan. Ju hårdare jag tar i, ett desto högre vrål byggs upp inombords.

– Men va fan! JÄVLA PEDAL SATANS HELVETES FAN!!! Är orden som kommer aningen högljutt ur min mun.

Vad ska jag göra, jag kommer ju inte härifrån? Jag tänkte att jag låser bilen och går in igen, och ringer upp min far eller bror och ber dem om hjälp. Men ett sådant djärvt drag resulterar oftast i varsin ironisk kommentar från dem båda, som kan låta ungefär såhär tänkte jag mig.

– Jaha, men hur länge hade du tänkt stå parkerad där då? Haha, ja ta det lugnt. Bilen lär ju inte rulla iväg nu under tiden i alla fall. Mwohahaha!

Eller…

– Du och dina bilköp alltså… Ja men det är bara låta den stå där så länge, det är ju knappast som om någon kan sno bilen och köra iväg med den. Mwohahaha!

Då slog det mig, att jag kan faktiskt göra något riktigt genant av denna situation här. Skulle jag sjunka så lågt, det var frågan. Om jag nu gör detta så kommer jag bli hånad länge av mina närmsta vänner, och ingen skulle troligen se på mig med värdighet längre. Men jag såg ingen annan utväg just där och då, så jag tog fram instruktionsboken…

Där kunde jag till min förvåning finna svaret, en lösning på mitt problem! Tänka sig, att ovanför pedalen sitter ett handtag. Man drar lite lätt i handtaget och *vipps* så lossnade parkeringsbromsen igen. Hur kunde jag missa det? Jag hade ju för tusan mitt ansikte precis framför handtaget när jag drog i pedalen! Nu kunde jag bara skratta åt hela situationen, och mindes samtidigt att jag faktiskt haft detta handtag på en ann bil tidigare i mitt liv. Den beryktade Carnivalen, men jag har ju ägnat två år att förtränga allt om den bilen så det var inte så lätt att komma ihåg hur tekniken kan fungera här i livet. När lugnet infann sig igen så var jag ändå tacksam efteråt, och nöjd över att jag nu hade en tålig Volvo som bil igen. Hade jag haft kvar min Hyundai så hade väl den där pedalen lossnat när jag började dra i den med all min kraft. Och eftersom jag är så fruktansvärt stark så hade jag ju då fallit bakåt och slagit huvudet i asfalten så hårt att jag skulle svimmat av. Men inte på en gång förstås, jag hade troligen hunnit notera att hela vajern till parkeringsbromsen nu lossnat och låg hoptrasslad under bilen innan jag sakta tappade medvetandet. Vilket snöpligt slut på den kommande storfilmen det hade varit, blockbustern ”The World of Jimmy”…

Theo gillar ju ”Ninja Turtles” och tittar emellanåt på en animerad serie om sköldpaddorna. Sedan fick han turtlesfigurer i present som han ofta leker med, med små plastvapen och grejer. Just dessa vapen kan man hitta liggandes lite här och var, och när min kära syster Linda och hennes barn kom på besök så fick vi lära oss namnet på ett av dessa vapen. Jag hittade då en knivliknande liten sak på soffan.

– Theo, jag har hittat Rafaels kniv här. Sa jag och höll fram den till honom.

– Det där är ingen kniv, det är Raf’s gaffel. Sa han och tog med sig ”gaffeln” till sin lilla låda där han hade samlat ihop allt.

Denna kniv, eller gaffel som Theo kallar det, är en sai. Ni ser hur ninjapaddan Rafael håller i sina två sai här nedan. Och visst kan man tro att det är gafflar.

Jag har försökt lära Theo att det heter sai, men han har lite svårt att lägga detta på minnet. Och jag lyckas alltid själv glömma namnet på dem när jag som mest behöver minnas det. Som den gången när jag dammsög förra veckan, och hittade en liten sai på mattan.

– Theo, här är Rafaels kniv. Kan du ta hand om den är du snäll? Ropade jag för att överrösta dammsugaren och höll fram den till Theo som kom rusande.

– Åh tack! Vilken tur att du inte dammsugit upp Raf’s salladsbestick! Ropade han tillbaka medan han gick för att lägga den i sin låda igen.

Haha, salladsbestick? Mycket får man höra när man umgås med barn, det är helt klart. Det var lite därför jag startade ”Smalltalk” i mitt förra blogginlägg. Och jag är väldigt glad över den responsen det fick, tack för alla kommentarer och roliga svar! Det var precis detta som jag önskade, att fler skulle dela med sig av sina roliga ord som de hört barn säga. Tyvärr så verkar min gode vän Marcus ha fått igenom en av sina julönskningar om att Facebook har terrorlistat mig, så jag kunde inte dela det blogginlägget på Facebook utan att det skulle bli granskat. Och innehållet var tydligen förskräckligt för det får fortfarande inte publiceras. Jag känner mig nästan lika kränkt som alla dessa mödrar som inte får lägga upp bilder på sig själva när de ammar sina barn för att det skulle vara alldeles för stötande. Jag undrar hur Facebook resonerar där? För jag tycker mig i alla fall se bra mycket värre bilder i flödet varje dag än ammande barn, som är hur naturligt som helst. Och nu dessutom mitt blogginlägg om ord som småbarn har sagt, det måste ha varit en tuff och jobbig läsning för den som skulle granska det inlägget…

Första blogginlägget av ”Smalltalk Ep.1” finns uppladdat på Instagram och Twitter om ni följer bloggen där. Och såklart på bloggens hemsida för er som är intresserade och inte hunnit läsa det ännu. Ni kan då efter att ni läst detta backa tillbaka till föregående inlägg via den lilla rutan här längre ner på sidan, eller så söker ni efter ”Smalltalk” i sökrutan på bloggens hemsida. Det går också att skriva in pappatarzan.wordpress.com i adressfältet på er webbläsare (tryck på ikonen för ditt internet farsan och sedan skriver du in länken i adressfältet så kommer du rätt, om du inte hängde med i det moderna datorspråket här). Tack för att ni läser, nu ska vi fira Frejas namnsdag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som har vandaliserat herrtoaletten på jobbet. Förra veckan när jag gick in där så hängde sittringen löst på sitsen, men jag gjorde ingen större grej av det då utan skruvade tillbaka den igen. Men igår när jag rusade in dit i ett brådskande ärende så hade det hänt igen, sittringen bara hängde där alldeles löst. Vem gör något sådant? Vem kan få ut något av att vandalisera vår toalett på jobbet? Henke…

Såklart, vem annars. Jag har nog hört hans skrockfulla skratt eka ute i korridorerna på jobbet. Nu vet jag varför. Om det inte var åt sitt eget kön han skrattade åt, men det blir ju konstigt. Nej jag tror att han sitter där och sedan gnuggar vandaliserande med sin bak på sittringen till skruvarna lossnar, sedan kryper han ut därifrån alldeles nöjd. Det kan förstås vara Sune också, jag har sett honom gå in där. Men han går ju i pension senare i år, så han behöver nog inte gå på toaletten längre. Vem kan det annars vara…

Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till premiäravsnittet av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode I.

Vad tycker ni om det stiliga motivet jag skapat enbart för dessa inlägg, snyggt va!

”Smalltalk” handlar om små barn och deras uttryck i ord. Jag känner mig lite som Sheldon i ”The Big Bang Theory” när han presenterar sitt program ”Fun with flags”. Haha! Detta kommer främst att handla om mina egna barn, där vi tillsammans kommer vandra genom denna djungel av uttryck som jag fått uppleva dessa första år av deras liv.

Kanske känner ni som inte umgåtts så mycket med just mina barn igen dessa uttryck ändå från andra barn ni stött på, vi får se! Jag har skrivit upp massor av ord och uttryck som barnen sagt sedan de lärde sig prata, och det är en hel del festliga tolkningar ur vår svenska vokabulär som ni kommer att få ta del av här. Jag kommer börja med att kasta ut ett ord bara, och sen sätter jag ordet i en mening som kommit från barnen själva. Först ut blir det kanske vanligaste ordet som används än idag av alla tre emellanåt… Lagd!

– Jag lagd den där. Har du lagd mina kläder på golvet?

Detta betyder att man har ”lagt” något på en viss plats exempelvis, och är alltid lika kul när den dyker upp i en mening. Just ordet ”lagt” tycks vara ett svårt ord för barnen att lära sig hur de ska använda det, för de använder sig av lagd än idag. Och alla tre gör det, så detta är inte specifikt för något av barnen.

Nästa ord är ett liknande det förstnämnda… Luggit!

– Vem har luggit här? Har den luggit där hela tiden?

Ordet ”legat” eller luggit använder inte twinsen så ofta. Det är nog mestadels Freja som kan komma med frågor om exempelvis något hon länge letat efter har luggit på en viss plats, eller om någon har legat i eller på hennes säng. Det är lite gulligt det uttrycket, luggit. Tänk om det skulle förekomma bland våra äldre ungdomar när de talar om det känsliga ämnet ”legat”, när det handlar om sexuellt umgänge eller coitus. Jag vet ju hur det lät bland mina manliga vänner när jag var ung, när de helt ogenerat kunde fråga om man legat med en viss person efter en dejt eller en fest exempelvis.

– Har du luggit med henne? Har ni luggit med varandra?

Det låter inte lika känsloladdat och farligt. Lite som det norska språket, bara glatt och charmigt! Och det skulle kanske kännas mer avslappnat och ta udden av det laddade ordet legat om vi använde ordet luggit lite oftare i just dessa sammanhang, tänker jag.

Här kommer nästa ord… Prosade!

– Idag på förskolan så kittlades det i min näsa så jag prosade jättehögt.

Detta är inte så dumt, jag förstår hur detta gick till. För om barnen nyser så är man ju snabbt där och ropar ”prosit”. Ordet prosade betyder som ni förstår ”nysa”, men jag tar på mig ansvaret för den förvirring som skapats här för barnen. Nova är väl den som än idag vid fem års ålder fortfarande använder sig av uttrycket här hemma. När hon nyser kan man få förklarat för sig att det inte är någon fara, hon bara prosade…

Vi fortsätter med det sista ordet för dagen! Detta är charmigt och gulligt till tusen, är ni beredda… Älskar om!

– Jag älskar om dom här jordgubbarna. Jag älskar om dig.

Att få höra sitt barn säga att hon älskar om dig är underbart! Det betyder i dessa fall att Freja ”tycker om” och lägger lite mer tyngd bakom sina ord. Sedan har detta följt med henne genom åren, och än idag kan man ibland höra henne förklara något hon inte uppskattar på ett liknande sätt, genom att säga att hon inte älskar det. Så himla fint!

Jag tackar för att ni som läser tog er tid för detta, och hoppas att detta var lite rolig läsning. Kommentera och berätta gärna om era egna upplevelser av hur barn sätter sina ord på saker och ting. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jenny igen, eftersom vi är inne på ord och uttryck. Vi åt middag tillsammans med barnen igår, hemlagade hamburgare blev det. När jag frågade om man måste skära upp bröden hon köpt svarade hon:

– De är inte skurade… Uppskärda… Ja man måste skära upp dem själv…

Det är inte lätt med svenska grammatiken ibland. Varken för barn eller vuxna, det kan lätt bli lite fel…

Idag fyller min kära far år, snart blir han pensionär! HURRA! Fast, först så måste han ju fylla 65 år. Och han har inte ens fyllt 60 år än…

Det är inte orättvist att han snart får gå i pension om några år, men man börjar ju själv räkna på hur många år man har kvar och det är ju en sorglig matematik. Plötsligt känns pensionen väldigt avlägsen, i typ 30 år till ska man jobba. Det är ganska många år det, och man kan absolut bli nedstämd bara av att tänka på saken. Men istället ska jag tänka på hur många år jag har möjlighet att göra nytta på arbetsmarknaden, jag är ju som jag sagt vid flera tillfällen ”ämnad för något stort”! Jag kan bli en gigant på arbetsmarknaden, jag kan bli gigantisk och jättestor! Större än Globen! Nu tappade jag mitt fokus här lite… Grattis på födelsedagen världens bästa pappa Mats! Älskar dig!

Nu vill jag bolla en reflektion med alla er som har barn, jobbar med barn eller bara har barn i er omgivning av någon anledning. Ni andra kan minnas er egen barndom en stund för reflektion. Men jag hörde mina barn leka för någon dag sedan, de skulle spela ett sällskapspel tillsammans och var jätteglada över denna idé. Medan jag står och tillagar middagen i köket så hör jag hur de passionerat börjar packa upp spelet och bestämmer sig för vilka spelpjäser de vill vara. Tills Freja skriker till.

– Aj! Jag klämde mig! Aj aj! AJ AJ AJ! Skriker hon högt och det låter i mina öron som att hon måste ha klämt sig rejält.

Jag drar snabbt av stekpannan från spisen och ska precis stänga av den när allt tar en ny vändning.

– Aj aj aj! AAAAAAAJ! AAAJ AAAJ! Skriker hon, men sedan stängs alla tårar och skriken bara av.

– Theo om du vill vara den hunden så går det bra. Säger hon plötsligt helt lugnt och nu ser jag henne räcka fram en av spelpjäserna till honom när jag kommer stormandes in i rummet.

Hur gick detta till? Inom loppet av 10 sekunder hinner jag höra skrik i panik, smärtande gråt och ännu mera skrik som fick mig att tro att handen kunde ha klämts sönder helt. Och så plötsligt stängdes bara allt av på en mikrosekund, sen satt hon lugnt och pratade med sina syskon. Jag fattade ingenting, men var ändå tvungen att fråga vad som hade hänt och om hon inte hade ont längre.

– Jag klämde mig lite på kartongen, men det gör inte ont längre. Förklarade hon och fortsatte sedan med spelet.

Varför blir det såhär? Hur kan något vara så smärtsamt att man skriker rakt ut, vilket hon sällan gör så då tror man ju att det är allvarligt, för att sedan bara försvinna. Och hur kan man bara ställa om från jätteledsen till att återgå till normal igen på så kort tid? Vi pratar sekunder här, hur är det möjligt? Snacka om känslomässig berg och dalbana. Detta påminde lite om hur Jenny kunde vara när hon var gravid, även fast hon nog än idag kommer fortsätta förneka att hennes humör påverkades av alla hormonerna. Men det är det närmaste jag kan komma i jämförelse, och Freja är inte gravid. Det som slår mig nu då, är att detta kanske är ett ärftligt drag från hennes mor. To be continued…

När jag är ute och åker i min nya fina bil så händer det saker. Bra saker? Nej självklart inte! Imorgon har jag haft den i exakt två veckor. Det är förvisso en begagnad bil, men eftersom den gick igenom besiktningen utan anmärkning och förra ägaren garanterade att all var ”top-notch” så kan man ju ändå inte låta bli att bli en smula jäkla bitter. Vid tre tillfällen har den där varningslampan för att man inte har bilbältet på sig börjat blinka och tjuta till och från, även fast jag är duktig och alltid har bältet på mig. Till en början trodde jag att det bara var ett litet glapp, för det försvann när jag lossade bältet och knäppte fast det igen. Men igår kom det tillbaka, och likadant nu idag på morgonen. Och har man barn i bilen när varningssignalen tutar så frågar de saker och blir arga över att det tjuter hela tiden så att de inte hör vad de sjunger. När man försöker förklara att det är något som är fel så hör de inte för att de själva fortsätter skrika att det låter för högt och att de inte kan sjunga till musiken. Theo blev rädd och trodde att jag körde bil utan bälte och börjat skrika på mig att sätta på mig bältet så att vi inte ska krocka, vad det nu har med saken att göra för jag lär ju inte krocka bara för att jag inte har bältet på mig. Men nu hade jag ju bältet på mig, och det larmade ändå till barnens förtvivlan och skrik bak i bilen. Det blev en intressant resa till barnens skolor idag och när jag kom fram till jobbet och stängde av bilen kändes det som om att jag blivit döv. Tystnaden. Lugnet. Känslan av att ”skit samma” om jag blivit döv eller inte…

På lunchen googlade jag på hur jag skulle få bukt med detta problem. Och jag älskar alla bra svar man kan få när man hamnar i olika diskussionstrådar på nätet. Det var en som startat en diskussionstråd på en sida som hade samma problem och frågade hur man skulle fixa detta, och det första svaret löd såhär:

– Jag såg en gammal Renault som stod och brann mitt på vägen för två veckor sedan.

Jaha, tack men det hjälpte ju mig väldigt mycket. NOT! Jag scrollade vidare och tror mig nu veta vad detta felet beror på. Tydligen har de flesta nya bilar en sorts sensor som känner av om någon eller något tungt är placerat på sätena, detta i samband med att bildörrarna öppnats. I mitt fall så hade jag öppnat dörren på passagerarsidan och lagt in mina matlådor och barnens extrakläder på sätet där. Detta kan få sensorn att tro att någon öppnat dörren och satt sig på sätet, därför larmar den. Jag hade inte så tunga saker på sätet, vilket kanske gjorde att den kände av något ibland och då larmade. Jag hoppas att det bara var detta som var fel, för det larmade inte när jag åkte hem från jobbet när sätet var tomt. Hoppas det bara var det som var problemet, i så fall är jag en lycklig man nu igen. Heja 2018!

Jag blev alldeles tom på energi bara av att återberätta allt som hänt, jag checkar ut nu för idag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Cathleen på jobbet. Hon vet själv varför…

Nu börjar en ny vecka, och ibland börjar man veckan med vård av barn. Nu är det Nova som är sjuk. Får se hur länge detta varar, hon var hängig redan under söndagen. Så vi hoppas på ett snabbt tillfrisknande i alla fall. Men när man vabbar så får man titta på film, och då kan jag ju passa på att blogga lite!

Freja var själv hos mig i helgen, och vi hade en härlig helg ihop. Vi satt och pysslade ihop en skoluppgift som hon ska lämna in snart, som går ut på att skapa något av 100st saker. Vi valde tändstickor, och byggde en bro av dessa efter Frejas önskemål. Det tog nästan hela dagen, eftersom vi fick vänta på att limmet skulle torka hela tiden. Men då gjorde vi istället ett varsitt fotbad och badade fossingarna, samtidigt som vi tittade på den andra filmen om Harry Potter. Den gillade hon väldigt mycket, och nu fick hon chansen att se den när inte twinsen var hos oss. Eftersom Nova tycker det är lite läskigt och inte vill se den så passade vi på nu när vi var själva. Så där satt vi i soffan med lördagsgodis och viftade med tårna i fotbadet när vi tittade på filmen. Jättehärligt! Och enligt Freja var inte del två lika läskig som den första filmen, så kanske kan twinsen titta på den de med om ett tag.

Något de inte får titta på däremot är serien ”Vikings”, den är bara för pappa. Jag har tittat ikapp nu efter ett långt uppehåll, men det var ju bra att jag hade många avsnitt att se då när jag väl var i farten. Och medan andra som följer serien väljer att falla för Ragnars tindrande blå ögon, så har jag en annan favorit numera. Hans son Ivar den benlöse…

VARNING FÖR OTÄCKA BILDER! Detta efter att ha sett en helt fantastisk scen med honom när han nu är vuxen i serien, jag kommer inte spoila något här för den som inte sett detta ännu. Ivar föddes ju utan känsel i benen och kan inte gå, dock så far han fram i en vagn drsgen av hans häst. Men när de plundrat en stad i England på gammalt vanligt vikingamanér, så stormar en arme engelska soldater staden. Då ser man honom, Ivar, sitta där på marken framför sin hästvagn efter att ha fallit ur den. Och när han möter soldaterna som nu samlats framför honom så möts de av en blodig viking som bara hånfullt skrattar åt dem och inte visar någon rädsla eller fruktan. Sedan börjar han skrika på dem…

– Don’t you know who I am? You can’t kill me! Don’t you know who I am? I’m Ivar the boneless! I’M IVAR THE BONELESS! You can’t kill me!

Förskräckta engelsmän står som förstelnade framför denna orädda galning. Och efter att ha sett detta så blev han en helt ny viking för mig, min nya hjälte. Jag ska söka hjälp för detta sen, måste bara se färdigt serien först. Den har efter en liten svacka tagit fart igen och blivit spännande att följa. Så den kan jag rekommendera, om ni inte tittat på den ännu så bör ni ge den chansen. Och Ivar, han har för övrigt sina faders blå ögon som så många gillar…

Top-5 listan mina vänner! Här kommer den, baserad på 2017 års musik- och filmupplevelser. Och som vanligt så är det inte musik och film som släpptes förra året, utan handlar om det jag upptäckte och vill lyfta fram som mina fem favoriter i respektive kategori.

Plats nr.5 – John Wick! Den första filmen som varit så hyllad och hypad, jag var ju tvungen att se den tillslut. Och det var en väl en bra actionfilm, ganska rå. Men jag är lite mätt på denna typ av filmer nu, kanske har det med min ålder att göra. De går att titta på men ger mig inte så mycket i utbyte. Keanu Reeves gör en bra rollprestation dock, det ska man inte föringa.

Plats nr.4 – Vaiana! Haha, ja faktiskt så kom den med här. Jag har troligen fått äran att se denna film typ 100 gånger nu, tack vare att barnen älskar den och vill se den ofta när de väljer film. Men den är rolig och underhållande, det tycker även jag som vuxen. Även om jag är lite trött på den nu, så är det en fin film. Jag älskar ju miljöerna i filmen, och har nu lovat barnen att när de blir större så ska vi åka till Hawaii tillsammans.

Plats nr.3 – Pirates of the Carribean: Salazar’s Revenge! En underhållande film i härliga miljöer, precis som Vaiana. Dock mer ämnad för oss vuxna kanske. Den var lite bättre än jag förväntat mig, eftersom uppföljarna till den första filmen inte alls hållt bra klass. Jag är fortfarande förtjust i den knasige kaptenen Jack Sparrow och hans upptåg. Denna gång var det hans motspelares grymma prestation (Javier Bardem) som gjorde filmen till det bättre.

Plats nr.2 – Star Wars: The Last Jedi! Nej det blev ingen förstaplats för denna, även om jag själv hoppades på det. Men jag tyckte inte att den var så bra som jag föreställde mig att den skulle kunna vara. Star Wars har alltid levererat och bjudit på minnesvärda filmer, och även om denna film inte var dålig så gav den inget känslomässigt minne efteråt som alla de andra filmerna gjort. Den är ovanligt humoristisk, men även djup och lite mörk. Men jag vill ha mer mörker, mer ondska. Mer av ”the darkside”…

Plats nr.1 – Star Wars: Rogue One! Denna däremot, som förvisso kom 2016 men jag såg den först förra året. Den hade det jag saknade i ”The Last Jedi”, nämligen att den lämnade mig känslomässigt lyrisk efteråt med scener jag bara ville se igen och igen. En av filmseriens bästa scener är ju ändå den numera omtalade med Darth Vader när han fullständigt hugger sin väg fram genom rebellerna i jakten på de stulna ritningarna av ”the Death Star”. Så denna är en solklar etta på listan! Inte bara för att vi fick se lite av den ondskefullaste skurken i filmhistorien, Darth Vader, som tog filmen till ytterligare en nivå. Utan filmen var faktiskt väldigt bra också.

Då ska vi summera musiken, och det fanns några riktiga guldkorn som jag upptäckte förra året. Jag hade lite svårt att välja bort Ghost låt ”Cerice” från topplistan, men den får vara med här som en bubblare på listan. Och sen vet jag inte vad jag ska ta mig till med fjolårets listvinnare, Metallicas ”Spit Out The Bone”, som fortfarande är så jäkla bra att om jag fortsätter lyssna på den så kommer jag nog snart headbanga mig till en sjukskrivning. Men här kommer i alla fall årets lista!

Plats nr.5 – Despacito – Framförd av olika Nissar! Så heter de ju inte. Men jag minns ej alla som var med och framförde låten, tror dock att Justin Bieber var väl en av dem. Låten däremot minns jag, det blev väl sommarens stora hitlåt förra året. Det kändes som sommar när man lyssnade på den, och jag gillade den lyckliga känslan. Även om jag inte förstod vad de sjöng om. Theo hade nog denna som sin favoritlåt under större delen av förra året, och ville gärna lyssna på den när han skulle sova. En bra låt får vi ändå säga att det är.

Plats nr.4 – Heathens – Twenty One Pilots! En riktigt skön och lite flummig låt. Jag gillar det lite lågmälda över denna, den ger lite deppiga vibbar utan att för sakens skull vara deppig. Avslappnande bra låt, jag lyssnade ofta på denna under förra året. De har gjort fler bra låtar så håll ögon och öron öppna efter fler hits från dem, de lär komma.

Plats nr.3 – Wrong Side Of Heaven – Five Finger Death Punch! En inte helt ny låt, men den har gått mig obemärkt förbi tidigare. Sångarens röst, det är bra tryck i den. Och sådant gillar ju jag! Detta är ändå en lugn låt om man jämför med mycket av det andra de gjort. Men denna är härlig och riktigt bra, sköna refränger och välspelade melodier. FFDP blir bara bättre och bättre!

Plats nr.2 – Do-Ther-Tum – Job 2 Do! Om ni liksom jag tycker att ovan nämnda ”Heathens” är flummig, så finner jag inte ord att beskriva denna. Jag har ingen aning om hur gammal denna låt är, men det struntar jag i faktiskt. Detta är en riktigt jäkla härlig låt, skönt gung och man blir glad av den. Vet inte vad som sjungs, men musiken är någon form av reggae skulle jag vilja påstå. Och jag älskar ju reggae! Speciellt på sommaren, ingen svensk sommar utan rykande reggae. Ni som inte hört denna feelgood-låt borde genast söka upp och lyssna på den. Körs på repeat för bästa upplevelsen!

Plats nr.1 – Dusk Till Dawn – ZAYN ft. Sia! Jag har aldrig hört talas om ZAYN tidigare, vet inte om jag hört honom alls. Men här sjunger han en duett med kvinnan som besitter en av de bästa sångrösterna just nu, Sia. Henne gillar jag mycket, hon är en helt fantastiskt duktig sångerska! Och här tillsammans med ZAYN så har de fjolårets bästa låt enligt mig. En lugn men kraftfull låt, helt i min smak. Denna kommer jag uppskatta länge!

Det var det, nu ska vi lyssna på mig medan jag tackar alla mina gudar…

– Gud! Oden! Tor! Freja!

Inte min dotter Freja utan asaguden menar jag då…

– Jag vill framföra ett stort tack för att möjligheten dök upp för mig att byta bil! Tack, och åter tack!

Ja nu är Hyundaien hos sina nya ägare, några som var i behov av en stor familjebil. Det är ju inte jag längre, utan jag har under hösten varit på jakt efter en mindre bil med lägre bränsleförbrukning. Så nu rullar jag istället fram i en Volvo S80 och lyssnar på Limp Bizkits ”Rollin” på hög volym. Det känns fantastiskt, nu har jag en bil som jag känner mig avslappnad i och som är riktigt snygg faktiskt! Helst hade jag föredragit en kombi, men jag hittade ingen jag ville ha i den prisklassen jag sökte. Men så dök denna upp, och då slog jag till. Säg hej till Volvon, min nya vän!

Jag tycker vi rundar av där för idag, nu ska Nova få äta nyttig soppa. Glöm inte bort att spana in filmerna och lyssna på låtarna på topplistan. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till grannen som spelade väldigt hög musik i fredags natt. Jag är fortfarande trött sedan dess…

Tillbaka till vardagen igen, efter två veckors ledighet. Det har firats jul och nyår, och andra saker har såklart hänt…

Vi backar tillbaka till dagen innan julafton, den så kallade uppesittarkvällen. Instagram fylldes spaltvis med inlägg om hur vänner och bekanta satt med bingobrickor i högsta hugg och smaskade på goda tilltugg. Det blev lite komiskt att se hur nästan varje bild pryddes av bingobrickor, jag höll ju på att bli alldeles snurrig och förvirrad. Vi brukade också spela bingo förr, men i år blev det inget. Och det var lite skönt faktiskt att göra något annat, för annars får man ju sitta framför sin TV hela kvällen. Så opraktiskt!

Barnen och jag ställde ut ett fat med lussekatter och julmust till tomten och hans Nissar kvällen innan julafton. Flera gånger kontrollerades det om någon varit där och mumsat innan det var läggdags för barnen på kvällen. Men det fanns inga tecken på det ännu…

Barnen och jag har ju tittat på den första filmen om ”Harry Potter”, som de älskade! Men efterdyningarna från filmen har givit lite blandade känslor för barnen. Freja vill gärna se den, om och om igen! Theo gillar den också men tycker den är lite läskig, speciellt när Voldermort spöklikt åker igenom magen på Harry i slutet av filmen. Nova vill inte se den mer…

– Jag tycker mycket om Harry Kopter, men vet du att jag tycker den är läskig och vill inte se den igen. Förklarade hon för mig.

Hon gillade den mycket till en början och ville se den igen, men sedan började rädslan komma krypandes. Hon ville inte gå på toaletten själv och så, för då tänkte hon på Voldermort. Han är läskig för han har blod på hakan när han dricker blod från enhörningen, har hon förklarat. Så vi har inte tittat på den sedan dess, så får vi se om de andra vill se den igen eller inte. Nova får ta den tid hon behöver innan hon känner sig manad att se den igen.

Julafton! Paketen låg i en hög på vardagsrumsgolvet när alla vaknade tidigt denna morgon. Barnen stormade fram och letade nyfiket efter klappar med sina namn på etiketterna. Och fatet vi ställt ut med lussekatter och julmust kvällen innan var tomt! Det enda som fanns kvar var fyra små russin som tomtens Nissar petat ut ur lussekatterna och lagt på fatet. Det tyckte vi alla var festligt!

Tomten då, ja han kom till barnen tidigt på morgonen. Redan klockan sju på morgonen tror jag någon bankade på ytterdörren.

– Pappa! Skrek Theo och pekade på tomten när han klev in innanför dörren. (Förrädare…)

Pappa var ju och kissade precis när tomten kom, det visste ju alla! Men tomten skulle skynda sig vidare till alla andra barn denna dag och dela ut fler julklappar. Han hälsade att Nissarna tyckte mycket om fikat vi ställt ut till dem som de kunde mumsa i sig under sin hektiska natt, sedan tackade han för sig och hälsade att vi skulle ses om ett år igen. Sedan blev barnen sådär frenetiskt glada som barn blir när de får paket, de stormade in till julklappshögen och hjälptes åt att läsa sig till vilka paket som var till vem. De var jätteglada och nöjda över vad de fått, och lekte för fullt med varandra efteråt.

Sedan väntade julmat till lunch, jag älskar julmat! Det gjorde vi nog alla märkte jag, men det är ju så gott. Och när vi ätit färdigt så körde jag barnen och Jenny till deras mormor för fortsatt firande där. Själv så åkte jag hem och fortsatte mitt julfirande ensam denna dag. Men det var inte så jobbigt som jag kanske föreställde mig, visst saknade jag barnen och deras glada rop. Fast nu var jag ju inställd på detta denna julafton och upplevde faktiskt att det var ganska lugnt och behagligt. Välbehövligt om inte annat efter allt som hänt under året som gått, efter separationen och den långa sjukskrivningen bland annat.

Men för att inte bli alltför rebellisk så försökte jag hålla vissa rutiner ändå. Jag tittade på Kalle klockan tre, och åt mer julmat. Sedan tog jag ett bad till lukten av ett doftljus som jag hittade, och lyssnade på Rammstein. Väldigt harmoniskt. Resten av kvällen så tänkte jag mycket på barnen men försökte ändå ta vara på denna lugna afton, och det lyckades jag nog ganska bra med. Det var en väldigt behaglig julafton, men jag vill kanske inte fira på detta vis varje år känner jag. Men någon gång ibland kanske aldrig är fel. Jag hade en tanke på att jag skulle göra ett antal mackor och packa med mig, sedan passa på nu när jag ändå var ensam att ta en sväng in till stan och se om det fanns någon hemlös eller liknande som behövde något att äta eller en kort pratstund. Tyvärr blev det inte mer än bara en tanke, vilket jag kan ångra lite i dagsläget. Det krävs kanske lite mer planering för att göra något sådant, men nu har jag sått ett frö i min hjärna så om det dyker upp en liknande situation igen så ska jag hinna förbereda mig för att genomföra något också. Inte bara tänka tanken liksom…

Jag hade önskat mig en iMac i julklapp, ni vet en sådan där bärbar fin dator från Apple. Men det fick jag inte… Skitbesviken blev jag, inte ens ett sånt där litet iCloud fick jag. Fasen också! Detta var sanning med modifikation, och inte så sant alls. Jag hade faktiskt inte önskat mig något av någon, men måste ha varit snäll ändå på något vis som lyckades få två julklappar. Ett presentkort på IKEA som kommer användas flitigt framöver, och en stor låda med olika sorters korv. Sedan fick vi presentkort på jobbet, som jag nyttjade på en sportbutik och köpte lite träningskläder. Även en yogamatta slank med i köpet, men detta har mötts av alldeles för många skratt hittills för att jag ska känna mig bekväm i att stoltsera med den. Barnen och jag har testat barnyoga tillsammans, det var en knäckande upplevelse för självförtroendet. Inte ens yoga för barn klarade jag av att genomföra med bravur. De skrattade åt mig nästan överdrivet mycket, men jag var faktiskt ovanligt stel och osmidig. Vänta ni bara tills jag kan stå på huvudet och alla andra fräsiga yogaställningar… Men till er som investerat i julklapp till mig vill jag ändå säga: Tackar så mycket!

Jag tycker att man kan försöka ägna en tanke till våra fredsbevarande trupper i utlandsstyrkan under våra högtider. De gör det möjligt i många andra länder att trots rådande oroligheter finnas där på plats för folket så att de kan få någon sorts ro under högtiderna. Dessa är de jobbigaste stunderna för den som är ute på mission, det är då man tänker och saknar sina nära och kära där hemma allra mest. Tycker jag, och minns nyårsafton som den jobbigaste stunden när jag var i Kosovo. Då tänkte jag väldigt mycket på min familj och även mina vänner som jag vet hade ett fantastiskt roligt firande där hemma. Själv så observerade jag tillsammans med en man från Skåne (Jonsson) en by som vi hade span på för att se eller höra om det användes några vapen när de firade under kvällen och nattens gång. Det var mörkt, tyst och vansinnigt kallt ute. Men en varsin cigarr hade vi i alla fall med oss, som enda firandet den kvällen. Så jag tycker man kan ägna dem en tanke i alla fall, och vara tacksamma för att vi har det bra här. Bilden är snodd av ”my brother in arms” Håkan, tack för lånet!

Nu har vi kommit till nyårsafton, då hade barnen som önskemål att få äta middag på en planka. Det betyder plankstek, och tycks bli en tradition hos oss. Vi äter det inte speciellt ofta längre, men vi har nog gjort det de senaste tre nyåren nu. Barnen tycker det är roligt, och trots att det tar tid att tillaga detta så gör jag det gärna eftersom jag tycker det är kul. Nova åt sin nyårsmiddag naken, kan bli intressant och se om det blir tradition…

Sedan skulle de hålla sig vakna så att de kunde titta på fyrverkerierna, vilket gick sådär. Det slutade som vanligt med att bara jag var vaken vid tolvslaget och fick filma fyrverkerierna åt dem. Sedan slocknade även jag…

Och nu är vi inne en bit på det nya året, 2018! Ska jag summera förra året så var det ett av mitt livs jobbigaste år där många andetag var lite utav en cliffhanger. Det låter kanske oroväckande allvarligt, så illa var det aldrig riktigt men jag gillar det uttrycket för att dramatisera inlägget lite här. Samtidigt har fjolåret gett mig en otrolig lärdom om livet vilket gjort att jag ser detta nya år på många nya sätt. Separationen har varit känslomässigt jobbig, men har ändå gått bra och vi är inte alls osams eller liknande vilket såklart underlättat väldigt mycket. Den segdragna sjukskrivningen kändes som en evighet, men även där lärde jag mig otroligt mycket som jag kommer ta med mig resten av livet. Nu har många förändringar skett privat och arbetsmässigt som gett mig ny energi, den tar jag med mig in i detta nya år.

Tack för att ni läser, i nästa inlägg kommer jag presentera den årliga Top-5 listan och även tacka gudarna för att jag skaffat en ny bil. Ha d biff!

DAGENS JERKER kan gå till många som utmärkt sig efter mina många veckors frånvaro här på bloggen. Och jag känner mig nästan lite elak här nu, men personen som får utmärkelsen har lyckats med något som ingen annan jag känner lyckats med här i livet. Nämligen att tappa sin mobiltelefon i toaletten för andra gången inom loppet av några år. Denna gång slutade det dock bättre än sist då telefonen tvärdog, nu gick den att återuppliva så det var löste sig ju fint. Grattis Jenny!