Tillbaka till vardagen igen, efter två veckors ledighet. Det har firats jul och nyår, och andra saker har såklart hänt…

Vi backar tillbaka till dagen innan julafton, den så kallade uppesittarkvällen. Instagram fylldes spaltvis med inlägg om hur vänner och bekanta satt med bingobrickor i högsta hugg och smaskade på goda tilltugg. Det blev lite komiskt att se hur nästan varje bild pryddes av bingobrickor, jag höll ju på att bli alldeles snurrig och förvirrad. Vi brukade också spela bingo förr, men i år blev det inget. Och det var lite skönt faktiskt att göra något annat, för annars får man ju sitta framför sin TV hela kvällen. Så opraktiskt!

Barnen och jag ställde ut ett fat med lussekatter och julmust till tomten och hans Nissar kvällen innan julafton. Flera gånger kontrollerades det om någon varit där och mumsat innan det var läggdags för barnen på kvällen. Men det fanns inga tecken på det ännu…

Barnen och jag har ju tittat på den första filmen om ”Harry Potter”, som de älskade! Men efterdyningarna från filmen har givit lite blandade känslor för barnen. Freja vill gärna se den, om och om igen! Theo gillar den också men tycker den är lite läskig, speciellt när Voldermort spöklikt åker igenom magen på Harry i slutet av filmen. Nova vill inte se den mer…

– Jag tycker mycket om Harry Kopter, men vet du att jag tycker den är läskig och vill inte se den igen. Förklarade hon för mig.

Hon gillade den mycket till en början och ville se den igen, men sedan började rädslan komma krypandes. Hon ville inte gå på toaletten själv och så, för då tänkte hon på Voldermort. Han är läskig för han har blod på hakan när han dricker blod från enhörningen, har hon förklarat. Så vi har inte tittat på den sedan dess, så får vi se om de andra vill se den igen eller inte. Nova får ta den tid hon behöver innan hon känner sig manad att se den igen.

Julafton! Paketen låg i en hög på vardagsrumsgolvet när alla vaknade tidigt denna morgon. Barnen stormade fram och letade nyfiket efter klappar med sina namn på etiketterna. Och fatet vi ställt ut med lussekatter och julmust kvällen innan var tomt! Det enda som fanns kvar var fyra små russin som tomtens Nissar petat ut ur lussekatterna och lagt på fatet. Det tyckte vi alla var festligt!

Tomten då, ja han kom till barnen tidigt på morgonen. Redan klockan sju på morgonen tror jag någon bankade på ytterdörren.

– Pappa! Skrek Theo och pekade på tomten när han klev in innanför dörren. (Förrädare…)

Pappa var ju och kissade precis när tomten kom, det visste ju alla! Men tomten skulle skynda sig vidare till alla andra barn denna dag och dela ut fler julklappar. Han hälsade att Nissarna tyckte mycket om fikat vi ställt ut till dem som de kunde mumsa i sig under sin hektiska natt, sedan tackade han för sig och hälsade att vi skulle ses om ett år igen. Sedan blev barnen sådär frenetiskt glada som barn blir när de får paket, de stormade in till julklappshögen och hjälptes åt att läsa sig till vilka paket som var till vem. De var jätteglada och nöjda över vad de fått, och lekte för fullt med varandra efteråt.

Sedan väntade julmat till lunch, jag älskar julmat! Det gjorde vi nog alla märkte jag, men det är ju så gott. Och när vi ätit färdigt så körde jag barnen och Jenny till deras mormor för fortsatt firande där. Själv så åkte jag hem och fortsatte mitt julfirande ensam denna dag. Men det var inte så jobbigt som jag kanske föreställde mig, visst saknade jag barnen och deras glada rop. Fast nu var jag ju inställd på detta denna julafton och upplevde faktiskt att det var ganska lugnt och behagligt. Välbehövligt om inte annat efter allt som hänt under året som gått, efter separationen och den långa sjukskrivningen bland annat.

Men för att inte bli alltför rebellisk så försökte jag hålla vissa rutiner ändå. Jag tittade på Kalle klockan tre, och åt mer julmat. Sedan tog jag ett bad till lukten av ett doftljus som jag hittade, och lyssnade på Rammstein. Väldigt harmoniskt. Resten av kvällen så tänkte jag mycket på barnen men försökte ändå ta vara på denna lugna afton, och det lyckades jag nog ganska bra med. Det var en väldigt behaglig julafton, men jag vill kanske inte fira på detta vis varje år känner jag. Men någon gång ibland kanske aldrig är fel. Jag hade en tanke på att jag skulle göra ett antal mackor och packa med mig, sedan passa på nu när jag ändå var ensam att ta en sväng in till stan och se om det fanns någon hemlös eller liknande som behövde något att äta eller en kort pratstund. Tyvärr blev det inte mer än bara en tanke, vilket jag kan ångra lite i dagsläget. Det krävs kanske lite mer planering för att göra något sådant, men nu har jag sått ett frö i min hjärna så om det dyker upp en liknande situation igen så ska jag hinna förbereda mig för att genomföra något också. Inte bara tänka tanken liksom…

Jag hade önskat mig en iMac i julklapp, ni vet en sådan där bärbar fin dator från Apple. Men det fick jag inte… Skitbesviken blev jag, inte ens ett sånt där litet iCloud fick jag. Fasen också! Detta var sanning med modifikation, och inte så sant alls. Jag hade faktiskt inte önskat mig något av någon, men måste ha varit snäll ändå på något vis som lyckades få två julklappar. Ett presentkort på IKEA som kommer användas flitigt framöver, och en stor låda med olika sorters korv. Sedan fick vi presentkort på jobbet, som jag nyttjade på en sportbutik och köpte lite träningskläder. Även en yogamatta slank med i köpet, men detta har mötts av alldeles för många skratt hittills för att jag ska känna mig bekväm i att stoltsera med den. Barnen och jag har testat barnyoga tillsammans, det var en knäckande upplevelse för självförtroendet. Inte ens yoga för barn klarade jag av att genomföra med bravur. De skrattade åt mig nästan överdrivet mycket, men jag var faktiskt ovanligt stel och osmidig. Vänta ni bara tills jag kan stå på huvudet och alla andra fräsiga yogaställningar… Men till er som investerat i julklapp till mig vill jag ändå säga: Tackar så mycket!

Jag tycker att man kan försöka ägna en tanke till våra fredsbevarande trupper i utlandsstyrkan under våra högtider. De gör det möjligt i många andra länder att trots rådande oroligheter finnas där på plats för folket så att de kan få någon sorts ro under högtiderna. Dessa är de jobbigaste stunderna för den som är ute på mission, det är då man tänker och saknar sina nära och kära där hemma allra mest. Tycker jag, och minns nyårsafton som den jobbigaste stunden när jag var i Kosovo. Då tänkte jag väldigt mycket på min familj och även mina vänner som jag vet hade ett fantastiskt roligt firande där hemma. Själv så observerade jag tillsammans med en man från Skåne (Jonsson) en by som vi hade span på för att se eller höra om det användes några vapen när de firade under kvällen och nattens gång. Det var mörkt, tyst och vansinnigt kallt ute. Men en varsin cigarr hade vi i alla fall med oss, som enda firandet den kvällen. Så jag tycker man kan ägna dem en tanke i alla fall, och vara tacksamma för att vi har det bra här. Bilden är snodd av ”my brother in arms” Håkan, tack för lånet!

Nu har vi kommit till nyårsafton, då hade barnen som önskemål att få äta middag på en planka. Det betyder plankstek, och tycks bli en tradition hos oss. Vi äter det inte speciellt ofta längre, men vi har nog gjort det de senaste tre nyåren nu. Barnen tycker det är roligt, och trots att det tar tid att tillaga detta så gör jag det gärna eftersom jag tycker det är kul. Nova åt sin nyårsmiddag naken, kan bli intressant och se om det blir tradition…

Sedan skulle de hålla sig vakna så att de kunde titta på fyrverkerierna, vilket gick sådär. Det slutade som vanligt med att bara jag var vaken vid tolvslaget och fick filma fyrverkerierna åt dem. Sedan slocknade även jag…

Och nu är vi inne en bit på det nya året, 2018! Ska jag summera förra året så var det ett av mitt livs jobbigaste år där många andetag var lite utav en cliffhanger. Det låter kanske oroväckande allvarligt, så illa var det aldrig riktigt men jag gillar det uttrycket för att dramatisera inlägget lite här. Samtidigt har fjolåret gett mig en otrolig lärdom om livet vilket gjort att jag ser detta nya år på många nya sätt. Separationen har varit känslomässigt jobbig, men har ändå gått bra och vi är inte alls osams eller liknande vilket såklart underlättat väldigt mycket. Den segdragna sjukskrivningen kändes som en evighet, men även där lärde jag mig otroligt mycket som jag kommer ta med mig resten av livet. Nu har många förändringar skett privat och arbetsmässigt som gett mig ny energi, den tar jag med mig in i detta nya år.

Tack för att ni läser, i nästa inlägg kommer jag presentera den årliga Top-5 listan och även tacka gudarna för att jag skaffat en ny bil. Ha d biff!

DAGENS JERKER kan gå till många som utmärkt sig efter mina många veckors frånvaro här på bloggen. Och jag känner mig nästan lite elak här nu, men personen som får utmärkelsen har lyckats med något som ingen annan jag känner lyckats med här i livet. Nämligen att tappa sin mobiltelefon i toaletten för andra gången inom loppet av några år. Denna gång slutade det dock bättre än sist då telefonen tvärdog, nu gick den att återuppliva så det var löste sig ju fint. Grattis Jenny!