Idag fyller min kära far år, snart blir han pensionär! HURRA! Fast, först så måste han ju fylla 65 år. Och han har inte ens fyllt 60 år än…

Det är inte orättvist att han snart får gå i pension om några år, men man börjar ju själv räkna på hur många år man har kvar och det är ju en sorglig matematik. Plötsligt känns pensionen väldigt avlägsen, i typ 30 år till ska man jobba. Det är ganska många år det, och man kan absolut bli nedstämd bara av att tänka på saken. Men istället ska jag tänka på hur många år jag har möjlighet att göra nytta på arbetsmarknaden, jag är ju som jag sagt vid flera tillfällen ”ämnad för något stort”! Jag kan bli en gigant på arbetsmarknaden, jag kan bli gigantisk och jättestor! Större än Globen! Nu tappade jag mitt fokus här lite… Grattis på födelsedagen världens bästa pappa Mats! Älskar dig!

Nu vill jag bolla en reflektion med alla er som har barn, jobbar med barn eller bara har barn i er omgivning av någon anledning. Ni andra kan minnas er egen barndom en stund för reflektion. Men jag hörde mina barn leka för någon dag sedan, de skulle spela ett sällskapspel tillsammans och var jätteglada över denna idé. Medan jag står och tillagar middagen i köket så hör jag hur de passionerat börjar packa upp spelet och bestämmer sig för vilka spelpjäser de vill vara. Tills Freja skriker till.

– Aj! Jag klämde mig! Aj aj! AJ AJ AJ! Skriker hon högt och det låter i mina öron som att hon måste ha klämt sig rejält.

Jag drar snabbt av stekpannan från spisen och ska precis stänga av den när allt tar en ny vändning.

– Aj aj aj! AAAAAAAJ! AAAJ AAAJ! Skriker hon, men sedan stängs alla tårar och skriken bara av.

– Theo om du vill vara den hunden så går det bra. Säger hon plötsligt helt lugnt och nu ser jag henne räcka fram en av spelpjäserna till honom när jag kommer stormandes in i rummet.

Hur gick detta till? Inom loppet av 10 sekunder hinner jag höra skrik i panik, smärtande gråt och ännu mera skrik som fick mig att tro att handen kunde ha klämts sönder helt. Och så plötsligt stängdes bara allt av på en mikrosekund, sen satt hon lugnt och pratade med sina syskon. Jag fattade ingenting, men var ändå tvungen att fråga vad som hade hänt och om hon inte hade ont längre.

– Jag klämde mig lite på kartongen, men det gör inte ont längre. Förklarade hon och fortsatte sedan med spelet.

Varför blir det såhär? Hur kan något vara så smärtsamt att man skriker rakt ut, vilket hon sällan gör så då tror man ju att det är allvarligt, för att sedan bara försvinna. Och hur kan man bara ställa om från jätteledsen till att återgå till normal igen på så kort tid? Vi pratar sekunder här, hur är det möjligt? Snacka om känslomässig berg och dalbana. Detta påminde lite om hur Jenny kunde vara när hon var gravid, även fast hon nog än idag kommer fortsätta förneka att hennes humör påverkades av alla hormonerna. Men det är det närmaste jag kan komma i jämförelse, och Freja är inte gravid. Det som slår mig nu då, är att detta kanske är ett ärftligt drag från hennes mor. To be continued…

När jag är ute och åker i min nya fina bil så händer det saker. Bra saker? Nej självklart inte! Imorgon har jag haft den i exakt två veckor. Det är förvisso en begagnad bil, men eftersom den gick igenom besiktningen utan anmärkning och förra ägaren garanterade att all var ”top-notch” så kan man ju ändå inte låta bli att bli en smula jäkla bitter. Vid tre tillfällen har den där varningslampan för att man inte har bilbältet på sig börjat blinka och tjuta till och från, även fast jag är duktig och alltid har bältet på mig. Till en början trodde jag att det bara var ett litet glapp, för det försvann när jag lossade bältet och knäppte fast det igen. Men igår kom det tillbaka, och likadant nu idag på morgonen. Och har man barn i bilen när varningssignalen tutar så frågar de saker och blir arga över att det tjuter hela tiden så att de inte hör vad de sjunger. När man försöker förklara att det är något som är fel så hör de inte för att de själva fortsätter skrika att det låter för högt och att de inte kan sjunga till musiken. Theo blev rädd och trodde att jag körde bil utan bälte och börjat skrika på mig att sätta på mig bältet så att vi inte ska krocka, vad det nu har med saken att göra för jag lär ju inte krocka bara för att jag inte har bältet på mig. Men nu hade jag ju bältet på mig, och det larmade ändå till barnens förtvivlan och skrik bak i bilen. Det blev en intressant resa till barnens skolor idag och när jag kom fram till jobbet och stängde av bilen kändes det som om att jag blivit döv. Tystnaden. Lugnet. Känslan av att ”skit samma” om jag blivit döv eller inte…

På lunchen googlade jag på hur jag skulle få bukt med detta problem. Och jag älskar alla bra svar man kan få när man hamnar i olika diskussionstrådar på nätet. Det var en som startat en diskussionstråd på en sida som hade samma problem och frågade hur man skulle fixa detta, och det första svaret löd såhär:

– Jag såg en gammal Renault som stod och brann mitt på vägen för två veckor sedan.

Jaha, tack men det hjälpte ju mig väldigt mycket. NOT! Jag scrollade vidare och tror mig nu veta vad detta felet beror på. Tydligen har de flesta nya bilar en sorts sensor som känner av om någon eller något tungt är placerat på sätena, detta i samband med att bildörrarna öppnats. I mitt fall så hade jag öppnat dörren på passagerarsidan och lagt in mina matlådor och barnens extrakläder på sätet där. Detta kan få sensorn att tro att någon öppnat dörren och satt sig på sätet, därför larmar den. Jag hade inte så tunga saker på sätet, vilket kanske gjorde att den kände av något ibland och då larmade. Jag hoppas att det bara var detta som var fel, för det larmade inte när jag åkte hem från jobbet när sätet var tomt. Hoppas det bara var det som var problemet, i så fall är jag en lycklig man nu igen. Heja 2018!

Jag blev alldeles tom på energi bara av att återberätta allt som hänt, jag checkar ut nu för idag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Cathleen på jobbet. Hon vet själv varför…