Det finns inte mycket som slår en riktigt bra konsertupplevelse, det kan vara helt magiskt faktiskt när artisterna och publiken synkas med varandra. Och nu vet jag att inte ALLA uppskattar just Kent och deras musik, men VÄLDIG MÅNGA gör det och jag är naturligtvis en av dem. Men det har inte alltid varit så…

Jag var vid denna tidpunkt, året var väl 2005, inte ett jättefan av den svenska rockgruppen Kent. Visst hade jag hört dem spelas lite på radio och sett deras musikvideos på ZTV, men aldrig riktigt fastnat för deras musik. Det fanns två låtar som jag uppskattade med dem på den tiden och båda fanns med på en singel som jag köpte 1997 när jag gick på gymnasiet. Låten heter ”Om du var här” och just musikvideon till denna gillade jag vilket nog gjorde själva låten mycket bättre också, så den spelade jag högt hemma i mitt pojkrum på den tiden. Morsan frågade vad tusan jag lyssnade på, det lät tydligen som en skränig version av Anne-Lie Rydé i hennes öron. Jag höll inte med, sedan minns jag att både hon och min syster började spela singeln hemma men då ett av B-sidospåren på denna. Låten ”Utan dina andetag”… Men hallå, hur bra var inte den då! Ju mer jag hörde den desto bättre blev den, och än idag så är det min absoluta favoritlåt med bandet. Men än idag är jag en smula förvirrad över hur man kan välja denna underbara låt som en B-sida på en singel, helt galet…

Några som älskar Kent än i dag är mina vänner Marcus och Erik, och efter lite övertalning från främst den sistnämnda så övertygades jag att följa med på en konsert i Stockholm. Kent turnerade då med något sorts tältprojekt har jag för mig, och hade alltså slagit upp ett stort tält vid Kungliga Tennishallen där de skulle ha sin konsert. Så denna varma och underbara sommardag så åkte Erik och jag in till stan, och mötte där upp Marcus för att inhandla lite proviant inför konserten. Vi tänkte oss en schysst picknick i Humlegården, därifrån var det ju gångavstånd till konserten när det väl var dags sen. Så vi köpte lite goda ostbitar, oliver och några paket med charkdelikatesser på den lokala ICA butiken. Sedan sprang vi in på Systembolaget och köpte målmedvetet rödvin att avnjuta innan konserten, det var då det slog oss att vi faktiskt borde använda oss av riktiga vinglas istället för några plastiga engångs muggar. Så vi sprang tillbaka till ICA och köpte oss riktiga vinglas som vi sedan bar med oss ut till Humlan, där hittade vi en perfekt plats i solen att njuta av alla godsaker. Låt uppvärmningen börja!

Att dricka vin i det direkta solskenet gör ju underverk för själen, men tyvärr inte för huvudet. Alkoholen rusade upp i skallen och vi blev sådär lagom berusade väldigt fort, de goda delikatesserna vi köpt avnjöts inte på samma sätt längre utan blev istället någon sorts substitut till fyllemat som vi snabbt mofflade i oss utan att skämmas. Vi pratade lite om konserten och jag minns diskussionen så väl än idag, hur jag förklarade att jag såg fram emot konserten men att jag inte alls är något inbitet fan av deras musik förutom några enstaka låtar. Så förväntningarna på kvällens konsert var inte jättehöga, men mina vänner var övertygade om att jag skulle känna annorlunda efteråt.

– Ja låt oss hoppas på det, och bäst för dom att de spelar ”Utan dina andetag” annars blir jag besviken. Berättade jag och var så där envist bestämd av mig.

Efter några timmar där i Humlan var det nu dags att röra sig mot Kungliga Tennishallen, men då var ju benen kanske inte helt under kontroll men trots detta greppade vi våra vinglas och sista slattar när vi började gå mot konsert tältet. Vi var kanske lite förväntansfulla nu, speciellt Marcus och Erik som sett dem spela tidigare. Anna Ternheim skulle uppträda innan Kent och henne ville de andra inte missa, de gillar även hennes musik väldigt mycket medans jag själv mäktade med ett kort ”mja, hennes musik är väl helt okej” men inte mer än så. Nu började vi hamna i strömmarna med människor som alla var på väg åt samma håll, men vi höll vinglasen högt och glädjen var stor. Jag minns att vi mötte ett gäng ungdomar som reagerade på detta och att en av tjejerna i sällskapet ropade högt när de såg oss!

– Kolla! Dom har fan riktiga vinglas med sig, fy fan vad coolt!

Minns inte exakt vad mitt svar på detta var, eller varför jag ens bemödade mig med att svara men det lät tydligen lite såhär…

– Ja det är väl klart, det är ju mycket bättre än den där billiga jäkla smuggelbiran ni själva går runt och dricker!

På riktigt, vem säger så? Det var inte alls snällt sagt och lät ju bara otroligt drygt av mig, Marcus minns nog hela händelsen bättre och får gärna korrigera om min kommentar inte stämmer. Jag som brukar vara så trevlig mot allt och alla, här måste oliverna eller ostbitarna vi åt tidigare gjort att det slog slint i huvudet på mig. Nu var vi i alla fall framme vid entrén och där hittade vi en farbror som sålde godisremmar som måste ha varit närmare en meter långa!

– GODIS!!! Ropade vi alla tre i kör.

Vi kastade vinglasen och köpte istället varsin rem som vi stoppade i munnen, sedan gick vi in och började sakta ta oss fram mot scenen. Då stötte vi på ett staket där mitt på golvet som hindrade oss och alla andra att ta sig längre fram, och så kunde vi ju inte ha det. Marcus hoppade över staketet, Erik hoppade över staketet och jag ville inte vara sämre utan hoppade över staketet jag också med godisremmen hängandes ut genom munnen. Vill man kunna se bra under själva framträdandet så måste staketen besegras, det är sedan gammalt…

Nu kom vi väldigt nära scenen och stod där tillsammans med alla andra hardcore fans, vi smaskade på vårt godis och lyssnade till Anna Ternheims toner som uppvärmning. Fasen vilken bra form jag kände mig i just där och då, nu blev jag till och med laddad för att se vad hela denna Kent-upplevelse handlade om. Och efter en stund kom de in, publiken jublade högt och musiken drog igång på högsta volym och hela jäkla tältet vibrerade! Jag var så lycklig av att allt nu började och erbjöd glatt att dela med mig av min godisrem till de andra i publiken som dock tackade nej.

Den ena låten efter den andra var så himla bra, detta var helt otroligt! Jag hade nog aldrig hört dessa låtar tidigare men de tog mig med storm en efter en, och atmosfären där i tältet var så sjukt häftig och bra. Marcus och Erik sjöng med, rutinerade som de var vid det här laget. Jag själv väntade spänt på att få höra ”Utan dina andetag”, men fick upp ögonen för så många andra bra låtar den kvällen. Bandet hade nyligen släppt sitt album ”Du & jag döden” och man kände igen några låtar som spelats på radion den sista tiden, och på något vis så blev dessa bara bättre av att höras live. Jag var helt förförd av denna konsertupplevelse och stämningen omkring oss, det var som att se en världsartist uppträda fast att allt var på svenska vilket jag har tyckt är lite stelt och jobbigt att lyssna på för det mesta.

Tiden fullkomligt rusade iväg denna kvällen, och jag minns att i slutet av konserten så stod jag fortfarande där och väntade på att få höra min favoritlåt. Men den spelades aldrig, dock så hittade jag många andra bra låtar att lyssna vidare på hemma sen. En av mina blivande favoriter denna kväll var låten ”747”, när de började spela den jublade publiken och inte minst Marcus. Detta var hans absoluta favoritlåt och han stod med händerna i skyn och sjöng med allt vad han kunde, han var därmed också helt okontaktbar. Erik sjöng också med men jag kunde ju inte texten till denna alls, jag hade troligen aldrig ens hört den tidigare. Men jag blev som förförd av musiken denna kväll, mina vänner hade ju rätt i att jag skulle känna helt annorlunda efter konserten. Och det gjorde jag, Kent var härmed ett av mina absoluta favoritband och när jag kom hem senare på natten så lade jag mig på soffan och spelade ”747” på repeat tills jag somnade. Troligtvis bara två gånger eftersom jag var så trött men ändå, låten fortsatte ju att spelas även fast jag inte längre lyssnade.

Vi hördes nästa dag igen och Erik frågade mig vad jag tyckte nu när jag hade smält alltihop, och jag var fortfarande helt tagen av denna konsert. Hur har jag kunnat missa så mycket bra musik, jag började genast lyssna in mig på deras skivor för att komma ikapp med de andra. Och detta var nog första gången jag gått på en konsert utan några förväntningar, för att sedan bli helt golvad efteråt. Vi gick på många fler konserter tillsammans och vi missade nog aldrig en spelning i Stockholm, vi åkte till och med till Norrköping för att se dem spela något år senare. Den gången dök Mogge upp senare på kvällen och skapade andra minnen som vi inte ska ta upp här, men jag har helt oförglömliga minnen av detta band ihop med Marcus och Erik. Vi har även lyckats få med oss både Mogge och Tommy vid något tillfälle men de fastnade aldrig för Kent som oss andra, så vi var den eviga trion som alltid kollade på deras konserter fram tills den dagen kom då de spelade sin allra sista spelning på Tele2 Arena i Stockholm…

De hade annonserat att de skulle sluta spela och var ute på sin avskedsturné så denna ville vi ju såklart inte missa, men det var ett rörande avslut och då fick jag dessutom höra dem framföra ”Utan dina andetag” live för sista gången. Ni kan läsa om hela den konsertupplevelsen i ett annat inlägg som jag länkar till här nedan.

https://wordpress.com/post/pappatarzan.com/2279

Till skillnad mot exempelvis Gyllene Tider och många andra artister som genomför så kallade avskedsturnéer flera gånger eftersom de verkar ångra sig och alltid återförenas, så är medlemmarna i Kent av en helt annan karaktär. Har de bestämt sig för att sluta så gör de det, även om jag önskar att de skulle återförenas för en gemensam spelning en sista gång i framtiden så tror jag aldrig att det kommer att hända. Tyvärr, men hoppas kan man ju alltid göra och då är jag beredd att betala nästan vad som helst för att se dem igen. Tack för allt, fy fan vilka fantastiska upplevelser jag fått uppleva på era konserter genom åren!

MINNETS JERKER går till en väldigt alkoholpåverkad och högst troligen hemlös farbror som kom fram och gestikulerade mot oss när vi satt där i gräset och avnjöt vår picknick i Humlegården innan konserten. Ingen förstod vad han sade men vi märkte att han var väldigt upprörd och arg över något, men tillslut så försvann han och störde oss inte mer. Men så oförskämt att komma och sabba vår uppladdning sådär, jäkla skitgubbe…