Brrr… Kallt! Det var många minusgrader ute igår, typ -10 grader! Om någon av er undrar så var det tydligen mitt fel att det är så kallt ute…

Så lät det i alla fall på mina barn när jag skulle lämna dem på skolan tidigt på förmiddagen. Trots att jag förvarnade dem om att det var väldigt kallt ute denna morgon så verkade de väldigt överraskade när de kom ut i kylan.

– Pappa, det är jättekallt. Konstaterar Theo.

– Ja luften är lite krispig ute idag. Svarar jag.

– Pappa, en gång var vi ute i två timmar på förskolan när det var såhär kallt. Berättar Freja.

– Är det sant? Jag tror inte ni behöver vara ute om det är för kallt. Förklarar jag.

– Pappa jag fryser… Muttrar Nova.

– Det är -10 grader idag, så det är väldigt kallt. Ni får klä er varmt hela dagen. Säger jag.

– Pappa jag fryser jättemycket, skynda dig att köra in mig till skolan! Säger Freja och har inget tålamod med kylan längre, trots att bilen ändå var ganska varm nu tyckte jag precis när vi kom fram till skolparkeringen.

– Pappa vi måste springa sista biten, skynda dig! Ropar Freja och börjar småspringa över skolgården.

– Det är en bra idé, spring så blir ni varma. Svarar jag inspirerande.

– Pappa luften är för kall. JAG KAN INTE ANDAS! Börjar Nova ryta åt mig.

– Pappa min näsa stänger av när den kalla luften åker in där, gör så det blir varmare luft! Ryter Freja och är uppriktigt arg på minusgraderna.

– Jaha, men då kanske… Hann jag bara börja innan Freja skrek på mig så det nästan ekade över hela skolgården.

– PAPPA JAG FRYSTE IHJÄL! KOM NU! Ropade hon när hon först av alla kom fram till ytterdörren till kapprummet.

Jag finner inga ord längre.

– PAPPA! PAPPA! Ropade Nova och Theo argt när de inte tycker att de kunde springa för att de nu frös så mycket.

Så på något vis kändes det som att de skyllde allt på mig denna morgon för att det var så kallt. Jag kunde inte hjälpa det, annat än att de fick ha varma kläder på sig. Men om luften nu är så kall att det gör ont i näsan när de andas så kan jag nog inte göra så mycket åt saken. En dag i minusgrader med småbarn, kära läsare…

Igår övade Nova på att spela piano, hon ville lära sig spela något. Så vi tränade lite på ”Blinka lilla stjärna” tillsammans, och efter ett tag började låten ta form bakom de femåriga små fingrarna. Hon har lite dåligt tålamod och hett temperament ibland, och blir så förtvivlat arg när det inte fungerar som hon vill. Men jag är själv förvånad över att hon faktiskt klarade av att spela hela låten själv efter att vi suttit och övat en stund. Det tog kanske en halvtimme, jag trodde vi skulle få träna i flera dagar. Men hon verkar ha talangen som behövs, och lättlärd är hon ju också.

Det händer nya grejer med nya bilen. Jag förstår inte att det ska behöva bli såhär, som det blir för mig…

Jag skulle åka iväg och hoppade in i bilen. Då kom jag åt pedalen till parkeringsbromsen, och tänkte att ja den måste jag ju prova hur den fungerar. Jag har som sagt en pedal istället för ett handtag mellan sätena som man brukar dra i för att lägga i bromsen, så på denna trampar du ner pedalen i botten. Det var likadant på bilen jag hade innan, Hyundaien, så detta var inget nytt för mig. Jag bestämde mig nu för att trampa ner pedalen och lägga i parkeringsbromsen. DUMT VAL! För att lossa på bromsen igen så gjorde man som så på Hyundaien, att man trampade till på pedalen så lossades bromsen och pedalen åkte tillbaka. Jag inbillade mig att man skulle göra samma sak här, men inget hände. Pedalen satt fast. Men vad fasen tänkte jag, man gjorde ju bara såhär på förra bilen och trampade lite lätt på pedalen för att den skulle lossna. Så jag stampade hårdare och hårdare ju argare jag blev, och tillslut så stod jag nästan med all min tyngd på pedalen. Men detta får ju inte hända, jag skulle ju åka iväg nu. Då fick jag den eminenta idéen att den kanske lossas automatiskt om jag startar bilen och lägger i en växel. Exalterat startar jag bilen och ska börja köra försiktigt framåt, men bilen rör sig inte en centimeter. Parkeringsbromsen fungerar felfritt i det perspektivet och bilens motor bara mullrar när jag försöker gasa. Ibland blir man så arg, i alla fall jag, att man inte tänker på vad man gör när saker och ting jäklas med en på detta viset. Så jag öppnar dörren och kliver bestämt ur bilen, sedan får alla som passerar förbi uppleva en scen ur filmen ”Svärdet i Stenen”. Jag tar tag om pedalen och börjar dra, det hårdaste jag kan. Ju hårdare jag tar i, ett desto högre vrål byggs upp inombords.

– Men va fan! JÄVLA PEDAL SATANS HELVETES FAN!!! Är orden som kommer aningen högljutt ur min mun.

Vad ska jag göra, jag kommer ju inte härifrån? Jag tänkte att jag låser bilen och går in igen, och ringer upp min far eller bror och ber dem om hjälp. Men ett sådant djärvt drag resulterar oftast i varsin ironisk kommentar från dem båda, som kan låta ungefär såhär tänkte jag mig.

– Jaha, men hur länge hade du tänkt stå parkerad där då? Haha, ja ta det lugnt. Bilen lär ju inte rulla iväg nu under tiden i alla fall. Mwohahaha!

Eller…

– Du och dina bilköp alltså… Ja men det är bara låta den stå där så länge, det är ju knappast som om någon kan sno bilen och köra iväg med den. Mwohahaha!

Då slog det mig, att jag kan faktiskt göra något riktigt genant av denna situation här. Skulle jag sjunka så lågt, det var frågan. Om jag nu gör detta så kommer jag bli hånad länge av mina närmsta vänner, och ingen skulle troligen se på mig med värdighet längre. Men jag såg ingen annan utväg just där och då, så jag tog fram instruktionsboken…

Där kunde jag till min förvåning finna svaret, en lösning på mitt problem! Tänka sig, att ovanför pedalen sitter ett handtag. Man drar lite lätt i handtaget och *vipps* så lossnade parkeringsbromsen igen. Hur kunde jag missa det? Jag hade ju för tusan mitt ansikte precis framför handtaget när jag drog i pedalen! Nu kunde jag bara skratta åt hela situationen, och mindes samtidigt att jag faktiskt haft detta handtag på en ann bil tidigare i mitt liv. Den beryktade Carnivalen, men jag har ju ägnat två år att förtränga allt om den bilen så det var inte så lätt att komma ihåg hur tekniken kan fungera här i livet. När lugnet infann sig igen så var jag ändå tacksam efteråt, och nöjd över att jag nu hade en tålig Volvo som bil igen. Hade jag haft kvar min Hyundai så hade väl den där pedalen lossnat när jag började dra i den med all min kraft. Och eftersom jag är så fruktansvärt stark så hade jag ju då fallit bakåt och slagit huvudet i asfalten så hårt att jag skulle svimmat av. Men inte på en gång förstås, jag hade troligen hunnit notera att hela vajern till parkeringsbromsen nu lossnat och låg hoptrasslad under bilen innan jag sakta tappade medvetandet. Vilket snöpligt slut på den kommande storfilmen det hade varit, blockbustern ”The World of Jimmy”…

Theo gillar ju ”Ninja Turtles” och tittar emellanåt på en animerad serie om sköldpaddorna. Sedan fick han turtlesfigurer i present som han ofta leker med, med små plastvapen och grejer. Just dessa vapen kan man hitta liggandes lite här och var, och när min kära syster Linda och hennes barn kom på besök så fick vi lära oss namnet på ett av dessa vapen. Jag hittade då en knivliknande liten sak på soffan.

– Theo, jag har hittat Rafaels kniv här. Sa jag och höll fram den till honom.

– Det där är ingen kniv, det är Raf’s gaffel. Sa han och tog med sig ”gaffeln” till sin lilla låda där han hade samlat ihop allt.

Denna kniv, eller gaffel som Theo kallar det, är en sai. Ni ser hur ninjapaddan Rafael håller i sina två sai här nedan. Och visst kan man tro att det är gafflar.

Jag har försökt lära Theo att det heter sai, men han har lite svårt att lägga detta på minnet. Och jag lyckas alltid själv glömma namnet på dem när jag som mest behöver minnas det. Som den gången när jag dammsög förra veckan, och hittade en liten sai på mattan.

– Theo, här är Rafaels kniv. Kan du ta hand om den är du snäll? Ropade jag för att överrösta dammsugaren och höll fram den till Theo som kom rusande.

– Åh tack! Vilken tur att du inte dammsugit upp Raf’s salladsbestick! Ropade han tillbaka medan han gick för att lägga den i sin låda igen.

Haha, salladsbestick? Mycket får man höra när man umgås med barn, det är helt klart. Det var lite därför jag startade ”Smalltalk” i mitt förra blogginlägg. Och jag är väldigt glad över den responsen det fick, tack för alla kommentarer och roliga svar! Det var precis detta som jag önskade, att fler skulle dela med sig av sina roliga ord som de hört barn säga. Tyvärr så verkar min gode vän Marcus ha fått igenom en av sina julönskningar om att Facebook har terrorlistat mig, så jag kunde inte dela det blogginlägget på Facebook utan att det skulle bli granskat. Och innehållet var tydligen förskräckligt för det får fortfarande inte publiceras. Jag känner mig nästan lika kränkt som alla dessa mödrar som inte får lägga upp bilder på sig själva när de ammar sina barn för att det skulle vara alldeles för stötande. Jag undrar hur Facebook resonerar där? För jag tycker mig i alla fall se bra mycket värre bilder i flödet varje dag än ammande barn, som är hur naturligt som helst. Och nu dessutom mitt blogginlägg om ord som småbarn har sagt, det måste ha varit en tuff och jobbig läsning för den som skulle granska det inlägget…

Första blogginlägget av ”Smalltalk Ep.1” finns uppladdat på Instagram och Twitter om ni följer bloggen där. Och såklart på bloggens hemsida för er som är intresserade och inte hunnit läsa det ännu. Ni kan då efter att ni läst detta backa tillbaka till föregående inlägg via den lilla rutan här längre ner på sidan, eller så söker ni efter ”Smalltalk” i sökrutan på bloggens hemsida. Det går också att skriva in pappatarzan.wordpress.com i adressfältet på er webbläsare (tryck på ikonen för ditt internet farsan och sedan skriver du in länken i adressfältet så kommer du rätt, om du inte hängde med i det moderna datorspråket här). Tack för att ni läser, nu ska vi fira Frejas namnsdag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som har vandaliserat herrtoaletten på jobbet. Förra veckan när jag gick in där så hängde sittringen löst på sitsen, men jag gjorde ingen större grej av det då utan skruvade tillbaka den igen. Men igår när jag rusade in dit i ett brådskande ärende så hade det hänt igen, sittringen bara hängde där alldeles löst. Vem gör något sådant? Vem kan få ut något av att vandalisera vår toalett på jobbet? Henke…

Såklart, vem annars. Jag har nog hört hans skrockfulla skratt eka ute i korridorerna på jobbet. Nu vet jag varför. Om det inte var åt sitt eget kön han skrattade åt, men det blir ju konstigt. Nej jag tror att han sitter där och sedan gnuggar vandaliserande med sin bak på sittringen till skruvarna lossnar, sedan kryper han ut därifrån alldeles nöjd. Det kan förstås vara Sune också, jag har sett honom gå in där. Men han går ju i pension senare i år, så han behöver nog inte gå på toaletten längre. Vem kan det annars vara…