Denna vecka hade den premiär, filmen om karaktären Han Solo. Mina kära vänner gick på premiären i onsdags. Jag ville också…

Men jag kunde tyvärr inte följa med denna gång, annars är det ju lite utav en klassiker att vi går på premiären tillsammans. Eller ja, Erik brukar ju oftast ha sett filmen under två visningar tidigare samma dag som det hardcore fan han är av Star Wars. Marcus fortsätter följa med på dessa tillställningar, även om det är barnsligt trams a la He-Man enligt honom själv. Mogge hakar alltid på, vare sig han är intresserad av det som händer eller ej. Men sådan har han ju alltid varit, han vill umgås helt enkelt! Tommy då, nej inte Tommy…

Jag hade själv tänkt att se filmen under den kommande helgen, men inser nu att det ej kommer hinnas med. Men vi får se, hoppet är det sista som överger en har jag hört. Och jag vill ju så gärna se filmen, det är ju Star Wars för tusan!

Föreställ er detta! En härlig vardagsmorgon, vädret är toppen och allt flyter på över förväntan på vägen till jobbet. Sen när du är framme och hälsar glatt på dina kollegor så drabbas du av dagens första bakslag, av den värsta sorten dessutom… Kaffemaskinen fungerar ej! Vi har ju en fantastisk Pia som sköter om vår maskin, en Pia el Magnifico så att säga, men hon var inte på plats just då och kunde rädda situationen. Med darriga händer och blytunga steg tog jag mig upp till kontoret…

Why god! Why! Varför händer allting mig, det var känslan som hemsökte mig under den närmsta timmen. Jag slog rekord i gäspningar och otrevligt bemötande, tills jag hör någon komma in från trapphuset längst bort i korridoren. Någon som öppnar en dörr och går in på sitt kontor. Klicket från en strömbrytare som slås på och följs sedan upp av ett litet ”klonk”…

Det lät som ljudet av en kaffekopp som landade på skrivbordet! Jag stormar ut i korridoren och får syn på Roffe som hänger av sig jackan på sitt kontor. På skrivbordet står en varm kopp kaffe som ryker alldeles ångande färsk.

– Är det sant! Roffe fungerar kaffemaskinen nu? Frågar jag stressat.

– Eh… Jo… Ja jag fick mitt kaffe i alla fall. Svarade Roffe med förvirrad blick och kände sig troligen lite påflugen av mig där direkt på morgonen.

– Är det sant! Den var ur funktion när jag kom, men jag tyckte mig höra en kaffekopp som landade på ett bord här borta så jag var tvungen att följa upp detta. God morgon förresten! Sa jag och blev alldeles lycklig.

– Vilket tränat öra du har! Sa Roffe och skrattade.

Jag förklarade min kaffeabstinens och bad om ursökt för mitt uppförande. Sedan sprang jag snabbt ner och hämtade en varm kopp ”java-juice” innan något nytt skulle hinna drabba kaffemaskinen. Äntligen kunde dagen börja på riktigt, precis så som man vill ha det. Mmm… Kaffe!

På lördag är det ju final i Champions League mellan Real Madrid och Liverpool!

Detta uppmärksammades av Mogge som genast föreslog en liten ”gathering” för att kolla på matchen. Så nu är den bollen i rullning, frågan är bara vart vi hamnar för att se matchen. Men det löser sig, det är jag helt övertygad om. Och det bästa är ingen av hos är supporter till Ronaldos Real Madrid, så jag kommer tvinga alla att hålla på Liverpool under matchen. Och jag tänker inte göra som förra gången Liverpool spelade final, när de mötte Milan. Då tog stod det 3-0 i halvtid till Milan och jag var helt bedrövad och stängde av TV:n. Några av er kanske minns vad som hände sedan? Liverpool kom ut och lyckades hämta upp underläget, och matchen gick till en spännande straffläggning som de sedan vann. Att ha gått miste om detta kan vara mitt livs största sportsliga misslyckande som supporter, och det kommer inte hända igen på lördag…

Barn, de är ju för härliga. Låt mig berätta vad som kan hända om man som förälder eller vuxen inte är tillräckligt tydlig med vad man menar. Jag hade nämligen beställt två köksstolar på Jysk som jag och barnen skulle hämta. När vi kommer in i butiken så är det kö vid kassan, så jag säger till barnen att de kan sätta sig i en soffa som stod där om de inte orkade stå i kön med mig. Det orkade inte Nova och Theo, så de ville sätta sig i soffan medan Freja följde med mig. Twinsen verkade inte alltför trötta ändå, för det tog nog inte ens en minut innan de började klättra runt i soffan och sedan vidare ut på golvet. De störde ingen och var inte i någons väg, de gick runt och tittade på alla olika saker som stod framme till försäljning. Kön som Freja och jag stod i rörde sig inte särskilt fort utan fylldes akta på med folk, så nu började hon ledsna lite och hängde i min arm. Då ser jag att twinsen fått syn på sakerna i entrén och det som står uppställt utanför mot parkeringen. Jag ville inte lämna kön och inte ville jag ropa ända bort till dem att de var tvungna att stanna kvar inne i butiken, så jag bad Freja om hjälp.

– Freja, kan du säga till Nova och Theo att de måste stanna i butiken så de inte springer ut. Sa jag lite tyst.

– Varför då? Frågade hon och lät besvärad.

– Därför att det kör bilar precis utanför så jag vill inte att de går ut utan oss, säg att de måste vänta här inne. Förklarade jag.

– NOVA! THEO! NI FÅR INTE GÅ UT UR AFFÄREN SÄGER PAPPA! OM BILARNA KROCKAR MED ER SÅ KAN NI DÖ! Skrek hon VÄLDIGT högt och tydligt så ALLA hörde.

– Okej… Jag menade att du skulle gå dit och säga det till dem, ropa kunde jag också ha gjort. Förklarade jag och hörde hur alla andra människor och kassörskan började skratta åt oss.

Men där får jag ju skylla mig själv, ibland tänker man sig inte för ordentligt och då kan det bli såhär. Det händer ganska ofta faktiskt, men inte lär jag mig för det…

Jag hinner tyvärr inte skriva mer här nu, för nu ska jag på kick-off med jobbet! Kick-off, på en båt… Hm… Hoppas ingen försöker kicka av mig från båten, för då lovar jag att jag kommer bli asförbannad! Mer om detta i nästa blogginlägg, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla som känner sig träffade av detta. Jag har ju en tendens att råka ut för många intressanta människor, och nu vill jag fokusera på en grupp som alltid har funnits där. Det är bara det att den senaste tiden så har dessa utmärkt sig ovanligt mycket och därmed orsakat sedvanlig irritation i min rakade skalle. Det handlar om bilister, som kommer körandes från en påfart upp på en större väg. Varför, och jag upprepar VARFÖR… Varför måste ni komma i väldigt hög hastighet längs påfarten, för att sedan helt slå av på farten när ni ska göra det kommande filbytet? Vad är detta att bry sig om tänker ni, kalla mig surgubbe om ni vill. Men jag har sällan bråttom utan när jag ser någon komma körandes på en påfart så placerar jag mig så att den bilen lätt ska kunna komma in framför mig. Men detta blir ju omöjligt om bilen då plötsligt bromsar in , och ibland när jag upptäcker detta i tid så försöker jag ju köra förbi bilen istället. Men då kan de börja gasa på helt plötsligt så att det ändå blir pannkaka av alltihop. Tittar inte dessa på ”Arga Snickaren”? Man måste ha en plan! Så brukar arga Anders säga vid upprepade tillfällen. Jag blir bara besviken på mina medmänniskor ibland. Så pass att jag kan behöva en liten men stark grogg…