Idag började vardagen på riktigt känns det som. Matsäckar ska med till skolan och även barnens kör började denna veckan.

Man blir lite som Skalman i Bamse, med hans klocka som ringer hela tiden. Det är rätt skönt ändå, kan jag tycka. För även om det är mycket som händer och tider som ska passas, så börjar rutinerna komma tillbaka och sätta sig igen. Det går märkligt nog smidigare då, även om det är mer att göra.

Jag har varit helt slut sedan helgens bravader, hur gubbigt är inte det? Mina vänner och jag var ju på en konsert på Gröna Lund i fredags, och sedan firade vi i släkten Kent som fyllde jämnt på lördagen. På söndagen var jag som en nyvaken björn som klev upp ur sin vintersömn, alldeles slö och oskärpt. Så det blev bara enklare sysslor den dagen, med bullbak och tvättande. Men nu, flera dagar senare så är jag fortfarande trött! Natten till idag sov jag så tungt på natten, att min ena arm kom i kläm under min kärleksfulla vikingakropp. Den var helt död när jag vaknade på morgonen, den bara hängde där och ville inte samarbete alls. Och resten av dagen har den varit otroligt olämplig där axeln har varit öm och armbågen får strålande impulser att rycka till. Den tajmade det inte så bra, för när jag skulle dricka ur min kaffekopp så kom ett sådant ryck. Jag höll på att kasta upp allt kaffe i taket, så himla onödigt! Detta ska jag ta upp på kroppsmötet med mig själv senare ikväll, här finns definitivt utrymme för förbättring…

Jag vill även lyfta fram en underbar person som nu gått ur tiden efter en tids sjukdom. Eva, som jag fick äran att träffa ofta när jag var yngre. De bodde i Solna där man hejar på AIK, men hade även ett landställe ute i Österhaninge där min gammelmormor och gammelmorfar bodde. Så där spenderade man ofta somrarna som barn, speciellt om man ”bodde” med mormor och morfar några dagar. Då fikade vi och hade trevligt där ute tillsammans, men vi träffades även på födelsedagar och liknande. Jag minns att min livs första båtkryssning som barn var med min mor, Eva och hennes dotter Kerstin a.k.a Tesse. De var båda väldigt härliga människor som dragit med mig på biofilmer och andra roliga upplevelser! Roliga och rappa i käften som man säger, riktigt häftiga kvinnor. Nu var det många år sedan vi träffades senast, men jag blev ändå väldigt ledsen när jag fick beskedet att hon nu lämnat oss. Tankarna går nu speciellt till Tesse där uppe i norrland, vila i frid kära Eva.

Jag var lite stressad igår när jag skulle hämta barnen på skolan. Inte för att jag var försenad, utan bara för att jag längtade så mycket efter de små liven. Så då tänkte jag, att jag tar motorvägen dit så det går undan! Och det märkliga i valet jag gjorde, det var att nu satt Gud där uppe igen och behövde roa sig och sina änglar lite. Så precis när jag svängt höger på vägen som skulle ta mig till motorvägen så hände det något magiskt. Från ingenstans kom plötsligt en stor kranbil, eller mobilkran som de nog heter, från en liten väg och svängde in framför oss bilister. Det är ju onekligen något med mig och dessa mobilkranar, eller blir ni andra också drabbade av att de långsamt kör ut framför er och sniglar sig fram på vägarna? Jag kan tänka mig att Gud och änglarna låg dubbelvikta av skratt där uppe i himmelriket när de såg mina uppgivna grimaser där i bilen när jag insåg mitt dåliga vägval. Men jag försökte intala mig själv att den förmodligen inte skulle köra samma väg som mig och ge sig ut på motorvägen. Det kan den väl ändå inte göra, den kör ju i typ 50km/h så det skulle ju ställa till det för mig och alla andra bilister där. Men det skulle den. Så himla typiskt…

Nu vill jag inte skriva mer. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till antingen föraren av den där mobilkranen, eller Gud själv. För jag vet inte om Gud och änglarna hade en riktig skrattfest där uppe igår åt incidenten med mobilkranen, och ville ha en favorit i repris. Eller så försöker den där kranbilsföraren imponera på mig på något vis, utan att lyckas då vill jag tillägga. För när jag lämnat barnen på skolan denna morgon och laddade för att gasa på ut på motorvägen, vad händer då tror ni? Det blev plötsligt ett tvärstopp bland bilarna längre fram, och när jag försöker urskilja vad som hänt så ser jag en ful gul skepnad längst där framme… Honk! Honk! Jo men där rullade den där jäkla mobilkranen ut framför oss igen, rakt ut på motorvägen. Och tror ni inte att den jäkeln skulle köra framför mig hela vägen fram till jobbet också, förbaskat! Jag hade verkligen inte tid med detta, och om det nu är Guds verk att det blir såhär som det blir för mig så ska jag ta ett snack med Gud i kyrkan på söndag. För då ska jag dit med barnen när de ska sjunga, och då vill jag inte ha en predikan från prästen utan jag vill ha svar!