Nu är det snart dags för Luciafiranden, med ljuskronor och lussebullar. Det ska sjungas och fikas såklart, men i år så har barnen inget luciatåg i skolan. Det kommer kännas konstigt…

Numera är det så att barnen i klass 4 eller 5, minns ej riktigt, men det är bara de som arrangerar luciatåg på skolan. Jag tror att alla elever på skolan får ta del av detta, men inte vi föräldrar. Fast, det tycker jag är okej. För hör här…

I förskolan hade barnen luciatåg varje år, med alla barnen oavsett ålder. Jag har luskat i lite i detta, och börjar förstå att detta kanske inte är så himla roligt och bra för alla barnen på förskolan. Utan det är nog mest vi föräldrar som egentligen vill ha detta, vi som bara kommer dit och tittar på i några minuter. Men vi får inte ta del av allt bök och den stress som sker i form av påklädnad av alla barnen, stukade stjärngossestrutar och trasiga lampor i luciakronorna, borttappade tomteluvor och sedan finns det barn som är ledsna för att föräldrarna har glömt bort att lämna kläder eller ljus på barnens hyllor. Här finns också många oroliga barn som inte alls vill stå i detta rampljus inför massor av främmande människor, som helt enkelt tycker detta är skrämmande och jättejobbigt. Det finns även den aspekten att det finns barn vars föräldrar inte dyker upp i tid eller missar detta helt av olika anledningar. Där står nu dessa besvikna barn kvar som tränat och övat på detta, och sett fram emot att få visa vad de lärt sig. Och så finns det ingen förälder där. Visst finns det barn som gillar detta jättemycket, det finns olika typer av människor i alla åldrar. Men för vem är detta EGENTLIGEN viktigast? För oss vuxna som vill värna om ”våra traditioner” och protesterar mot att luciatågen börjar försvinna på förskolorna? Jag köper inte anledningen att barnfamiljers olika nationaliteter eller ursprung skulle vara orsaken till inställda luciatåg, att det ställs in på grund av kulturkrockar eller för att behaga ”minoritetsgrupper” om det nu finns sådana på våra skolor. Det kan säkert ha förekommit, men jag tror mer att skolorna själva börjar komma underfund med att detta inte är så bra och roliga upplevelser för alla barn. Så för vem är detta viktigast? Barnen, eller för oss vuxna som tycker att barnen ska arrangera luciatåg varje år?

Min åsikt, är att jag tycker inte att barnen ska behöva gå i dessa luciatåg varje år. Istället föredrar jag hur upplägget på skolan är nu, att de äldre barnen i skolan får arrangera detta luciatåg som eleverna får ta del av och även de arrangerande klassernas föräldrar. Inte som det var på förskolan, det måste ha varit så stressigt och förvirrande för så många barn att alla ska samlas varje år för ett luciatåg som pågick i ungefär tio minuter. De kan säkert ha ett liknande upplägg där, att de äldsta barnen på förskolan kan arrangera luciatåget. För barnen skull så tror jag att det är bättre så att det blir lite lugnare och mer organiserat, och inte minst en rolig och minnesvärd upplevelse för dem istället. För jag tror mer att det är vi föräldrar som kräver och vill ha dessa luciatåg, vi som kommer dit i tio minuter och bevittnar lite barnsång men inte får uppleva en bakomliggande problematik för barnen och deras pedagoger som tvingas arrangera detta. Missförstå mig inte, jag tycker det är jättefint och härligt att få uppleva allt detta. Men behöver jag kräva det varje år av barnen och lärarna? Nej, jag kan absolut längta och se fram emot det året det är barnens tur att arrangera luciatåget på skolan istället. Om det skapar en tryggare och lugnare tillvaro för alla de inblandade, och att det kanske faktiskt blir en härligt minnesvärd upplevelse för oss alla. Och då allra främst för barnen. Så tänk på det alla ni som suckar åt skolpersonalen eller protesterar i sociala medier över att era barn kanske inte arrangerar något luciatåg i år, eller nästa år. Låt detta ske i barnens intresse istället, och njut den dagen det väl är dags för era barn!

Nu till något helt annat! Min mor gav mig några tabletter när jag besökte henne sist, tabletter som är effektiva mot halsbränna. Jag sparade dessa till idag när jag kände av att elden i magen var tänd, nu skulle vi prova dessa tänkte jag och stoppade en tablett i munnen.

– Yack! Men vad fasen är detta? Frågade jag mig själv högt och kände hur tabletten började fräsa inne i min mun.

Den bubblade nästan likt en brustablett, så jag spottade snabbt ut den igen. Sedan försökte jag läsa mig till någon information om detta var en brustablett eller en tuggtablett, den såg ju mer ut som det sistnämnda. Men en tuggtablett brukar vara stenhård och även mjölig till konsistensen, inte som denna som fräser åt en på tungan. Så jag fyllde istället ett glas med vatten och släppte i tabletten där, men då hände det ju inget. Jag tittade på tabletten som bara låg där på botten, reaktionen uteblev. Men vad tusan då, är det en tuggtablett trots allt? Jag stoppade in tabletten i munnen igen och började tugga.

– Uuuuahh… Guuuh… Var ljuden jag gjorde ifrån mig när tabletten tuggades sönder där inne i munnen.

Men fy vilken obehaglig tablett, jag tuggade snabbt sönder den och svalde. Sedan svepte jag ett stort glas vatten för att få bort upplevelsen ur min mun. På vägen ut till bilen så kändes det som att det bubblade i magen och att en stor gasbubbla bildades i magsäcken som ville komma ut i en enda stor rap. Kanske var det en brustablett trots allt, och då har jag alltså tuggat i mig den. Nu ligger den där nere i magen och reagerar med allt vatten som jag så generöst bidrog med direkt efteråt. Undrar hur magen kommer att må nu, det skulle bli en spännande dag detta…

Tillbaka till Luciafirandet, jag fick nämligen frågan lite på skoj av en kollega på jobbet om jag skulle var Lucia på företaget. Jag tackade vänligt men bestämt nej, det är inget för mig. Han kom då på en idé att göra om upplägget och istället kalla det för sankta Lucifer… Intressant!

Nu kanske många av er rynkar på näsan och tycker att det var en jättedum idé, men kanske kan man göra detta på ett bra sätt. Jag vet inte var kyrkan har för ställningstagande till detta, om jag kanske vanhedrar helgonet Lucia och blir utesluten ur svenska kyrkan nu bara för det. Jag har ingen anledning att hylla djävulen, utan det var mer ett sätt att kanske locka lite mer män till att bära ljuskronan i framtiden. Och istället för att sjunga och fika med lussebullar så kanske man kan byta ut det mot andra saker, som exempelvis en hednisk grillfest och tvekamp! Det vore förstås inte riktigt korrekt och som att ta ett långt steg tillbaka i vår utveckling, och jag vill ju inte ha PK-eliten efter mig heller. Kanske vi kan locka fler män till att bära ljuskronan om vi ger Lucia ett mer könsneutralt namn, som exempelvis… Luciafer! Fast nu känns tyvärr detta inte så seriöst längre. Det som skulle bli en mer jämställd diskussion blev till trams, lite som vår obefintliga riksdag. Men tanken är ju det som räknas, och den var ju god…

”Mowgli – Legend of the Jungle” är en film som nu släppts på Netflix, denna var ju egentligen redo att släppas för något år sedan när ”The Jungle Book” kom 2016. Men det skulle ju bli lite kaka på kaka, så därför väntade de med att släppa denna lite mörkare och obehagligare version om människovalpen Mowgli…

Och denna var bra tycker jag! Visst kan man kanske sakna den välkända musiken och sången, men istället får man ta del av en mer mystisk berättelse. Och en mycket obehagligare tiger, Shere Khan, som här släpar sin ena framtass så att klorna nästan gnisslar mot marken. Denna kissemiss gör även hela filmen mycket råare än tidigare versioner, och blodet flyter på sina ställen. Rösterna var fantastiska även i denna version av bland annat Cate Blanchett som ormen Kaa, Benedict Cumberbatch som Shere Khan, Andy Serkins som Baloo och inte minst Christian Bale som Bagheera. De har även lyckats fånga ansiktsuttrycken hos skådespelarna och lyckats få med detta på alla djuren, mycket imponerande! Och det enda jag saknade med filmen var orangutangen kung Louie, nu var det en massa andra apor med istället. Så jag kan inte annat än att rekommendera denna film, den var absolut sevärd!

Nu tycker jag att vi avslutar dagens inlägg, det blev ändå lite smått och gott. Tänk även på att nu när det snart är Lucia och andra stundande högtider, att dricka måttliga mängder alkohol när det finns barn i närheten. Ge dem inte tråkiga minnen av dessa högtider, utan hellre känslosamma och glada minnen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till tjuvjägarna som jagar flodhästar nere i Afrika. De har tydligen använt sig av en helt störd jaktmetod, där de kastar en handgranat i vattnet där flodhästarna finns. Sedan när granaten detonerat och dödat flodhästarna så hoppar jägarna ner i vattnet och tar deras stora tänder, för att sedan bara lämna de döda flodhästarna där. Det är ju skamligt! Och tänk på alla andra djur som dör i smällen, det kanske påverkar ekosystemet till och med. Jag hoppas innerligt att en stor och ilsken krokodil lackar ur på dessa smällar och attackerar tjuvjägarna. Slit dem i stycken för fasen!

”Äta bör man annars dör man! Äta bör man annars dör man! Vräka i sig mat, på en massa fat! Äta bör man annars dör man!”

Så sjunger faktiskt Obelix, och han har ju en poäng helt klart. Vid en vidare eftertanke så påminner ju han en hel del om en av mina favoriter, Edward Bloom. Och Edward är ju en välkänd gastronom och en mycket underhållande människa att lyssna på när han talar om mat. Detta har inspirerat mig att köpa en bok! Ja ni läste rätt, jag har köpt en bok och det händer inte ofta. Men jag har köpt en bok om molekylär gastronomi som heter ”Den Tekniske Kocken₂”.

Det är boken som nu ska lära mig mer om livsmedelsstrukturer, om vad som händer när man tillagar maten, tekniken för att göra det och en massa andra spännande saker. Jag tror att jag kommer uppskatta denna bok väldigt mycket, även om jag inte riktigt är så förtjust i att läsa. Men jag är ju nyfiken på allt som har med kemi och matlagning att göra, så jag hoppas kunna lära mig mycket som jag sedan har användning av i framtiden.

Men nu ska vi inte fördjupa oss mer i den saken, för det är andra saker på gång här som handlar om mat. För alla vi på jobbet åkte i fredags ut till Säby Säteri ute på Ingarö för att inmundiga årets julbord tillsammans. Harry och jag var redo att åka lite tidigare än övriga, och eftersom vi båda tog varsin bil dit så hann vi fram först. Men vi hann med att besöka ett galleri där med några riktigt häftiga tavlor, och sedan sprang vi upp till herrgården och tvingade personalen att bjuda oss på kaffe och pepparkakor. Vi slog oss ner i loungen och pratade roliga musikminnen och lite annat innan den stora bussen med resten av personalen kom dit. Nu skulle vi besöka Värmdö Bryggeri! Där fick vi en introduktion om hur allt startades, sedan fick vi förklarat hur allt går till och även titta runt i bryggeriet.

Vi blev även erbjudna en ölprovning. Det fanns mycket gott och några spännande smaker! Jag föredrog deras ljusa lager, inte så oväntat kanske eftersom jag rent generellt föredrar ljus öl. Sedan fick vi bland annat prova en ale, en IPA och en rosa öl som var bryggd på fjällfil och lingon. Mycket märklig öl om ni frågar mig, den smakade ungefär som blodgrapefrukt. Den sista vi fick prova var svart som en Guinness och smakade saffran eller lussebulle, en intressant smak men absolut inget för mig.

Sedan nalkades det mat och julbord, och här vet ju jag att det gäller att ta rygg på Ubbe för en garanterad toppklass upplevelse. På förra årets julbord så slog ju hans avslöjande ner som en bomb! När Niklas berättade att han minsann hade sett David Bowie live på Hovet typ 1989, men då kontrade Ubbe med att han ju minsan hade haft sex med David Bowie i Malmö 1991. Hur mycket sanning det ligger i det uttalandet spelar ingen större roll, det blev liksom game set match där på en gång för honom.

Denna gången så hamnade jag vid bordet bakom Ubbe, men jag kunde ändå höra honom vilket var trevligt. Men Niklas hamnade jag bredvid igen, han berättade många historier och visade ett märkligt fingertrick. Han pekade med långfingret, och skakade sedan hela handen. Enligt honom så var det bara fingret som rörde sig, men vi andra var mycket skeptiska och tyckte nog att hela hans hand skakade. Haha! I alla fall min gamla chef Micke och herr Nilsson som satt närmast tyckte detta var väldigt roligt. Henke pröva olika nubbar och började färdas bakåt i tiden när det gällde hans egen talförmåga. Efter en timme ungefär var det som att sitte med en neandertalare som mestadels brölade och stönade.

Maten då, ja den var god! Helt okej för ett julbord, jag gillade smakerna som erbjöds men saknade potatisen. Den verkade vara slut varje gång jag försökte storma fram för att hämta mat. Men allt som allt så var jag nöjd, och jag orkade nästan stanna kvar hela kvällen. Jag var för enkelhetens skull nykter denna afton, det blir enklast så när det handlar om att åka hem efteråt om man inte vill skumpa runt på olika bussar i nästan två timmar. Inget har förändrats där, jag skräms fortfarande av att åka kommunalt. Men när jag bestämde mig för att åka satt en berusad Henrick och ylade om skjuts i en gammal fåtölj, så han fick åka med. Veronica som bor i Trollbäcken fick naturligtvis åka med, hon har ju lika långt som mig att åka kommunalt annars och vi bor ju ganska nära varandra. Sista platsen knep Lennart, han ville bara hem och spela FIFA. Men han fick enbart åka med om han lovade att inte gnälla på vägen, som när vi var i Nice på konferens. Det var den gången när Lennart förvandlades till ”Gnällart”, och då skulle han med oss ut på kvällen när vi skulle leta upp ett hamburgerhak. Men berusade som han var den gången så hävdade han hela tiden att vi gick åt fel håll och ville aldrig följa med oss ut igen. Nu gick hemresan ändå bra, alla skötte sig och Henke kräktes inte i bilen. Tack för ett roligt julbord allesammans!

Det har dykt upp en sådan där food truck på parkeringen utanför jobbet, vilket har väckt mångas intresse. Jag har bara ätit mat från en sådan vid ett tillfälle, och det var när barnen och jag var på fabriksbesöket hos Coca-Cola. Maten det bjöds på där var enormt god, så jag hade ju lite höga förhoppningar om att denna skulle vara lika bra. Men när jag tog del av menyn så sjönk mina förhoppningar drastiskt, tråkigt nog. Det var mest falafel, kebab och kyckling. Inget som jag är speciellt förtjust i, förutom kyckling då möjligtvis. Men vågar man köpa det från en food truck sådär? Jag velade lite, tills min kollega Alf berättade att han köpt lunchen där en dag. Han kom lyrisk in på kontoret och sa att han hittade denna food truck, och att han köpte sin lunch där som han nu skulle ner till lunchrummet och äta. När han kom tillbaka såg han inte lika lyrisk ut, och han beskrev matupplevelsen lite som ett sämre gatukök där maten inte ens var helt uppvärmd. Så lite besviken verkade han vara, men det hjälpte i alla fall mig att ta ett beslut huruvida jag ska äta där eller ej. Om maten ej är uppvärmd så tänker jag definitivt inte chansa att äta kycklingen där, det lär garanterat sätta magen ur spel och sedan har man troligen ett eller flera dygn av utmaningar framför sig. Så tyvärr, denna vill jag inte testa. Men jag hoppas den kan locka hit fler food trucks med annan mat, för jag gillar hela konceptet med god mat i bilar!

Nu känner jag att det får räcka, blir alldeles trött i mina vackra ögon av att sitta här och skriva. Vill skicka ett STORT GRATTIS till min mor som fyllde år samma dag som jag var på julbordet med jobbet, du är fantastisk och alla vi barn älskar dig! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den eller de idioter som stoppat nålar i bananer för att skada den som äter dem. Läste om detta i en artikel, där ett litet barn åt sin banan och hittade nålarna instuckna i den. Man häpnar ju verkligen, vad är det för fel på folk? Jag orkar fasen inte höra om fler sådana här saker, man tappar ju för fasen helt tron på människan snart. Jäkla puckon…

Bandy har spelats, kroppen har värkt. Men det var skönt att ge kroppen en genomkörare igen, sedan kan man bara invänta träningsvärken lite fint. Det är ju mest trapporna på jobbet som är mest problematiskt, men det finns ju sätt att kringgå detta…

I tisdags förra veckan viftades det flitigt med klubbor och bollar flög kors och tvärs. Den självlysande lagvästen man har på sig hämmar mig lite eftersom den sitter åt som ett korvskinn runt magen och pressar hela västen uppåt så att den mer liknar en sport-BH. Men det är så himla roligt att spela, även om jag får be om ursäkt till alla mina snärtiga lagkamrater för att jag är så långsam och orörlig. Jag försöker ju springa, men kroppen tar väldigt lång tid på sig att svara om man säger så. Det är lite frustrerande när man ser vad som är på väg att hända i matchen och man vill rusa fram, men dessvärre står fötterna kvar och rör sig i någon form av ultra rapid. Så speluppfattningen kontra rörelseförmågan kunde inte vara mer osynkad just nu, men huvudsaken är ju att man kommit igång och börja träna igen. Jag sprang säkert flera meter sammanlagt i någon form av tjurrusning flertalet gånger, och flämtade som en häst varje gång. Det är märkligt vad dålig konditionen kan bli av att man tar det lugnt hemma på soffan några år…

Vi har vunnit, hurra för jobbet! SALAB blev nominerat till årets Värmdöföretag, och blev inbjudna med övriga nominerade till en kväll där vi fick berätta mer om företaget och visa upp några av våra produkter. Och när vinnarna utsetts så visade det sig att det var vårt företag som tog hem priset i år! Stort grattis till oss och alla inblandade, detta tycker jag vi kan vara stolta över. Här ser vi våra represen(tanter) på plats för att ta emot priset. Haha, nej de är inga tanter! Förlåt mig, utan här är SALABs finest på plats för att ta emot priset!

ÅRETS VÄRMDÖFÖRETAG: SALAB – Stockholms Analytiska Laboratorium
Motivering: Utvecklar och tillverkar/paketerar produkter bland annat inom hud, hår, vård och personhygien sedan 1996.
Ett företag som ständigt strävar efter förbättring, med stort fokus på bra arbetsmiljö för sina anställda. Med god ekonomi och en omsättning som ökar varje år – och med det fler anställda – strävar de efter att uppnå en optimal produktionsprocess för kunderna. Allt inom ramen för hållbarhet.

På lördagen var det äntligen dags att öppna första luckan på julkalendern. Jag skriver äntligen, men det var inte riktigt mitt ordval utan mer barnens. De har spanat in kalendrarna i över en veckas tid nu och har dagligen frågat när det är dags att öppna första luckan. Så på lördagen när vi började vakna till så frågade Nova om det var dags, fick de öppna första luckan nu. Det fick de, så vi väckte Theo och Freja som i princip flög upp ur sängarna med trötta ögon och rusade fram till sina kalendrar och öppnade första luckan. Nu har nedräkningen börjat på riktigt till julafton, snart är det jul!

KNOW YOUR FACT! Jag fick lära mig skillnaden på adventskalender och julkalender förra veckan när Edward Blom gästa något radioprogram jag lyssnade på en morgon. Att adventskalender är det ursprungliga uttrycket, och att julkalender är något som uppkommit när detta börjades visas på SVT. Så det korrekta att säga är alltså adventskalender, men att det kanske blev för religiöst att säga i TV så då började de kalla det för julkalender helt enkelt. Och om vi ska nämna julkalendern i år så verkar barnen bara måttligt intresserade än så länge, men det har bara gått två avsnitt ännu så det är nog för tidigt att säga något mer om huruvida den är bra eller ej. De kommer säkert att tycka om den ju mer de tittar på den, skulle jag tro. ”Storm på lugna gatan” heter årets julkalender. Ni som har sett den, vad tycker ni?

Det har varit fart och fläkt hela helgen, något som startade redan i fredags när jag hämtat barnen på skolan efter jobbet. Då skulle vi till ett utlämningsställe på Värmdö för att hämta ett paket som levererats dit av någon anledning, men vi skulle även köpa nya skridskor till Freja. Hon har nu vuxit ur sina gamla och behöver nya nu när de ska ha en isdag med skolan den kommande veckan. Men vi hittade ett par som hon gillade väldigt mycket, ett par vita. Det var något hon reflekterade över förra året, att så många andra hade vita skridskor medan hon hade svarta. Nu har även hon vita som många andra och var väldigt lycklig.

Efter detta så skyndade vi oss hem, men vi kunde inte riktigt enas om att vad vi skulle äta till middag denna fredag. Så då åkte vi till ett ställe som de länge velat besöka, Pizza Hut!

De hade lite problem med namnet, först uttalade de namnet som Pizza Hatt. Men när jag förtydligade detta några gånger så trodde jag att jag lyckats, men då hör jag Freja högt och tydligt säga detta inne på restaurangen:

– Åh vad roligt att äntligen få prova att äta här på Pizza HUUUT!

Nåja, man kan inte lyckas med allt här i livet som förälder. Men detta var ju en succé helt klart, de tyckte väldigt mycket om maten och fick även ett litet pysselhäfte av personalen. Plötsligt plingade det till på mobilen, en påminnelse om att en matleverans ska levereras samma kväll. Om 30 minuter kunde den dyka upp, och jag kände mig genast aningen stressad. Och det var lite som om jag lös upp där vid vårt bord för precis då kom servitrisen fram och berättade att det ingår gratis glass som efterrätt till barnen. Så lägligt! Jag som precis skulle berätta för barnen att jag helt glömt bort matleveransen och ville att vi skulle börja göra oss klara att åka. Men de jublade ju såklart åt gratis glass, så vem är jag att säga nej till detta. De mumsade i sig sista pizzabitarna och sedan rusade vi bort till glassbaren. Där fick man ta glass ur mjukglassmaskinen helt själv, och välja mellan olika sorters topping. Jag följde matbilens resväg så att vi kunde äta upp glassen i lugn och ro, sedan kunde vi åka hem mätta och belåtna. De ville tillbaka dit nästa dag igen, men även om jag gillar pizza så var jag tyvärr tvungen att sätta stopp för den iden.

I helgen har barnen och jag har uträttat ärenden och julpysslat. Vi gav oss tidigt ut på lördagsförmiddagen för att åka till Haninge C och hämta ut ett paket med julklappar som jag hade beställt. Det är mycket nytt som hänt där sedan jag röjde runt där som tonåring, det är knappt man känner igen sig. Men Systembolaget ligger kvar där det ska vara och det känns tryggt i alla fall. När vi hämtat ut paketet så skulle vi leta efter en ny gympapåse till Freja eftersom hennes hade spruckit sönder av all gympastik. Hon hittade en som hon kallade för reflexpåsen, men materialet är inte reflex utan mer sådan där kameleontaktigt tyg som skiftar färg i ljuset. Hon var väldigt nöjd med denna påsen och bar den stolt hela vägen ut till bilen.

Sedan åkte vi vidare till Port 73 för att hämta ut ytterligare ett paket där, och även julshoppa lite. Vi behövde lite tillbehör till vårt byggande av pepparkakshus senare på eftermiddagen, och även lördagsgodis såklart. Barnen ville även titta om det fanns något de kunde köpa för sin månadspeng, men det var bara Freja som ville handla en boll som innehöll en ”My Little Pony”. Nova och Theo bestämde sig för att spara sin månadspeng istället. Sedan åkte vi hem igen och började med lunchen innan det var dags för julpysslet.

Vi ställde fram lite tomtar som vi köpt och hängde upp lite dekorationer i julgranen som barnen hade pysslat ihop hemma. Sedan var det ju dags för det som de alla längtat efter, att bygga ihop pepparkakshuset. Fram med godisskålen, kristyr, skumtomtar, julmust och allt annat som behövs för att lyckas. De delade upp huset i olika delar som de fick dekorera, så någon fick ett tak och en annan fick en stor vägg. Jag fick bara skorstenen. Men vi satt där och åt godis och fick tillslut ihop ett fint hus som barnen var väldigt nöjda med. Det blev inte lika mycket godis på själva pepparkakshuset i år, jag tror orsaken till det kan vara att det ramlade ner en och annan godis i barnens små magar istället. Men här är det!

På söndagen var vi förbi hos min mor och gratulerade henne i förskott, hon fyller år nu på fredag när vi har julbord på jobbet. Men nu passade vi på att åka dit med en blomma och fika lite så att barnen kunde säga grattis de också. Tyvärr tror jag att de missade just det, att gratulera sin farmor. Det var så mycket annat skoj som hände hela tiden som fick dem att glömma varför vi faktiskt åkte dit denna söndag. De skulle göra egna glassbåtar med sin farmor, mata fiskarna med sin farmor och en massa andra saker. Och Theo han umgicks flitigt med hundarna, även Freja som är så rädd för att de ska slicka på henne vågade busa och klappa hundarna denna gång. Efter att ha varit där och fikat en stund så berättade även barnen vad de önskar sig i födelsedagspresent och julklapp. Nova och Theo fyller ju år här innan jul så det blir dubbelt firande för deras del på kort tid. Men sedan var det dags att åka hem igen, barnen hade uttryckt sin önskan att få titta på Harry Potter och det brukar vara bäst att inte göra det för sent på kvällen eftersom Nova tycker Voldemort är så läskig. Vi tackade för oss och åkte sedan hem igen efter en rolig eftermiddag, och barnen sjöng till Sean Banan nästan hela vägen hem. Det var inte lika roligt tyckte jag…

Till middag skulle det bli kycklingburgare! Något vi inte gjort tidigare, men jag tänkte att detta kunde vara något som de skulle tycka om. Och när maten var klar kom de springande och började genast ställa frågor.

– Åh vad det luktar gott! Är det vegetariskt? Frågade Nova.

– Nej det är kycklingburgare. Förklarade jag.

– Är kycklingburgare vegetariskt? Så bra! Utbrast Freja.

– Nej kycklingburgare är ju gjort på kyckling. Förklarade jag vidare.

– Är det fiskpinnar? Frågade Theo och petade försiktigt på den panerade kycklingburgaren.

– Men, nej det är kycklingburgare. Förklarade jag igen.

– Jag har smala fötter, som fiskpinnar. Berättade Freja för Theo.

– Det smakar som chicken nuggets! Ropade Theo och gav tummen upp.

– Som vegetariska nuggets? Frågade Nova direkt.

– Är det här vegetariska nuggetburgare pappa? Fråga Theo bekymrat.

Alltså, ibland blir dessa diskussioner helt galna. Men roliga! Haha, det är så roligt att höra dem diskutera och alla roliga saker som sägs. Jag förklarade vidare att kycklingburgare ser ut som fiskpinnar eller nuggets eftersom de är panerade, men att de är gjorda på kycklingkött. Vi har tidigare ätit vegetariska nuggets hemma och det tyckte barnen om, så nu tror de att allt som är panerat är vegetarsikt verkar det som. Men när jag trodde att jag lyckats förklara att detta inte var vegetariska burgare utan kycklingburgare så kom bakslaget när de tackade för maten senare.

– Tack för maten, jag ska berätta för alla i skolan imorgon att vi ätit jättegoda vegetariska kycklingburgare till middag. Sa Freja innan hon lämnade köket.

Jag är helt matt här nu, så ni för nöja er med detta som skrivits tillsvidare. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till Postnord. Inte för att de slarvat bort något paket för mig, eller försenat någon leverans. Utan för att jag inte kan välja utlämningsställe där jag hämtar ut mina försändelser. Det kanske inte ens är Postnords fel? Min bror som jobbar där kommer säker bli grinig över detta och rätta mig sen, förhoppningsvis här som en kommentar så att vi alla kan lära oss hur det fungerar. I dagsläget är det i alla fall så att jag får några försändelser skickade till Port 73, vilket jag föredrar för att det känns närmare och är smidigare. Men ska jag hämta ut paketen i Haninge C, vilket är bra mycket rörigare när det gäller att hitta parkeringsplatser och hur långt man måste släpa paketen ut till bilen. Som ni hör så är jag en bekväm herre som helst vill ha allt levererat hem till mig, men ibland måste man ju gilla läget helt enkelt. Så Tommy, berätta nu hur detta fungerar och vem jag egentligen ska vara arg på!