Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 2, 2019. Suncape, Sweden.

Hotellfrukostar är inte alls så dumma, verkligen inte. Att gå upp tidigt gör ju inget alls när en hel buffé av läckerheter och godsaker väntar på en i restaurangen. Det var de gamla vanliga personerna på företaget som hade samlats där på morgonen, vi tillhör dem som vaknar tidigt och sedan har vi gänget som vill sova lite längre och sedan kommer inrusande strax innan de slutar att servera frukost. Men jag gillar ju att sitta där länge och äta i lugn och ro, och prata om gårdagens roliga händelser!

Igår kväll var det många som sjöng karaoke, vilket förvånade mig lite. Men jag är imponerad av deras mod, och speciellt Ubbe som ibland vägrade lämna ifrån sig mikrofonen när han sjungit klart en låt. Han är ju en född entertainer! Sedan hade jag lite roligt åt att han själv skymde projektorn så att han inte kunde se sångtexten emellanåt, men det han tappade i text tog han igen med inlevelse. Oh ja!

Lelle briljerade först genom att sjunga sin självbetitlade låt ”Lennart” av Björn Rosenström. Sedan gav han sig på en riktig utmaning till låt när han valde ”How much is the fish” av Scooter, den går ju hyffsat snabbt om man säger så. Mycket modigt! Det var flera andra som sjöng, men de gjorde det ju bra och flög lite under radarn på så sätt. Bra jobbat! Jag hade ju hoppats på att få se señor Santos framföra operasången ”Nessun Dorma” i bästa Pavarotti-stil, men han skyllde lite oväntat på en stämbandsinflammation. Det var som sagt många som vågade sjunga och jag önskar att jag själv skulle våga framföra en eller två sånger. Men jag är tveksam om mitt val av musik skulle gå hem hos alla i publiken. Jag skulle nog känna mig mest trygg med att framföra exempelvis Rammsteins låt ”Sonne”, eller varför inte Ghosts ”Dance Macabre”. Säkert skulle en eller två kanske uppskatta min ansträngning att framföra dessa, men de flesta skulle nog beklaga sig hos chefen och sedan skulle jag bli inkallad till ledningen.

– Hej Jimmy, kom in och stäng dörren är du snäll…

Det har man ju varit med om tidigare, och det är alltid lika oroväckande innan man vet vad det handlar om.

Ubbe fortsatte sjunga även denna dagen, så vi fick njuta av hans härliga skönsång genom hela frukosten.

– I love you baby! I wanna hold you tight! I need you baby…

Haha! Så vackert att man blir tårögd. Sedan var han sur över att hans tändare försvunnit på morgonen, men den hittades tillslut. Han stormade in i matsalen och ropade högt till fröken Tallrot, det visade sig att han stoppat ner den i sitt ciggpaket. Hahaha!

Efter frukosten så kikade jag ut över vattnet och njöt av lugnet, och kände solens strålar värma mig i ansiktet. En väldigt härlig start på dagen helt enkelt! Detta lugn avbröts av ljudet från fiskmåsar, och speciellt en fiskmås som lät upprörd och skrek oavbrutet. Döm av min förvåning när jag såg att den satt på Henkes mage, han hade inte lyckats driva längre bort mot sin resa till Åland sedan gårdagens sjösättning. Han var fortfarande inom synhåll och jag såg hur fiskmåsen ilsket pickade med näbben på hans bruna flytväst, det såg ut som att den försökte boa in sig där. Men det var ju fint tänkte jag, då har de ju sällskap av varandra där ute på havet. Min oro för Henke försvann därmed och jag sökte nu upp mina kollegor för att påbörja dagens gemensamma program.

Idag väntade en tipspromenad ute i det vackra vädret i närområdet. Det kändes som att det gick bra för vår grupp, men det resulterade tyvärr inte i någon vinst. Men det viktiga var ju att komma ut och lösa uppgifterna tillsammans. Vi säger så…

Innan lunch så skulle vi även fylla i den årliga enkäten, något många av oss valde att göra ute på bryggan. Sedan lyckades vi även hinna med ett informationsmöte om framtiden innan det var dags att äta. Maten här är så god, wow!

Efter lunchen hade vi ytterligare ett möte, och sedan passade vi även på att hylla Roffe för sina 25 trogna år på företaget. Efter det rundade av dagens möten med en tävling i bordshockey. Jag hamnade i team Colorado, och hur det slutade har jag inga kommentarer om…

Okej då! Nu är det såhär, att med sju spelade matcher som innebar sju raka förluster så kanske jag inte var på mitt bästa humör. Men eftersom min personlighet är grön så försökte jag dölja tävlingshornen i pannan och istället prata hur viktigt det är att vi har kul tillsammans. Jag tyckte mig höra Henke skratta åt oss från sin båtboj där ute i vattnet. Men jag tror den där fiskmåsen tvångsmatade honom med rå fisk och fågelspillning för han tystnade väldigt plötsligt efter ett tag.

Sedan var det egentid i relaxen för de som önskade att chilla lite där, jag gick in och vilade en stund för att ta igen mig lite. Ikväll väntar en grillbuffé till middag, det låter ju himmelskt gott!

Imorgon så kommer konferensen ta slut för denna gången, jag vet ej vad som står på schemat under morgondagen men det blir jag nog varse om gissar jag. Det har varit två roliga dagar hittills och det är trevligt att umgås med sina kollegor såhär ibland. Man får ju en annan bild än den man har när vi träffas på jobbet och de flesta har sina arbetskläder på sig, detta känns ju mer avslappnat och privat.

Nu är det dags att äta igen, men först ska jag spöa upp Lill-Steffe för att han loggat in på mitt cmore-abonnemang. Senare ikväll tänkte jag se hur långt Henke hunnit på sin resa. Borde jag kalla på sjöräddningen om han fortfarande är fast vid båtbojen tro? Nej, jag ger honom ytterligare ett dygn att lösa detta själv. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke som är arg för något. Jag gissar att det har med den åländska ceremonin som blev lite misslyckad, men det är väl inte mitt fel…

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 1, 2019. Suncape, Sweden.

Idag samlades företaget för vår årliga konferens! I år befann vi oss på Villa Soludden, eller Suncape som det troligen heter på internationell engelska. Ett riktigt trevligt ställe som jag dock aldrig hade hört talas om tidigare, men som var väldigt mysigt!

Temat för årets konferens var positiv energi, och vi hade en föreläsare som heter Amanda som pratade mycket om detta. Vi fick även göra färgtestet för att se vilken personlighetstyp man är, och hur man bäst kommunicerar med varandra. Sedan förklarade hon vad stress är, något jag tidigare gått igenom för bara något år sedan. Så det var bra med en påminnelse och en lite annan synvinkel på ordet stress. Det var mycket intressant!

På konferenser så äter man och fikar väldigt mycket. Ville bara nämna det. Oj oj…

Dags för incheckning! Rummet var fint men lite speciellt, den saknade badrumsdörr så här gällde det att inte vara blyg…

En av dagens viktigaste tillfällen utspelade sig senare på eftermiddagen, när dagens alla uppgifter var avklarade och så samlades vi ute på den stora bryggan för en gemensam AW.

På den andra delen av den stora bryggan hade de ställt fram stolar och blomsterarrangemang, riktigt trevligt och inbjudande. Utsikten var magnifik och stämningen var på topp hos oss allihop. Alla fick något att dricka och sedan verkade något vara på gång, så vi tittade förvånat på varandra innan vi blev ombedda att sätta oss ner och vara tysta. Varför hade vi samlats här nu då, jo det ska jag förklara. Vi skulle få bevittna en urgammal sed, där en kollega som nu valt att ta tjänstledigt på obestämd tid nu ville säga farväl på detta sätt som hen själv önskat. Denna ceremoni gick ut på att personen skulle sjösättas och sedan flyta med hjälp av vattnets vågor hela vägen till sin slutdestination, och vi skulle samlas och tillsammans under tystnad önska hen lycka till på sin resa. Personen vi tackade av var Henke, och han skulle nu påbörja sin långa färd till vad han själv kallar sitt andra hem: Åland!

Upplägget var som sagt väldigt fint, men kanske lite märkligt. Men jag vill tro att detta var någon sorts åländsk tradition vi fick bevittna. Henke var iklädd en väldigt färgglad toppluva, en brun gammaldags flytväst, orangea simfötter och något som liknade ett transparant regnställ som han tyvärr kände att han ville vara naken inunder. Några främlingar iklädda bubbelplast och stora fågelfjädrar runt huvudet knöt sedan fast tomma 5-liters dunkar runt hans hand- och fotleder, och sedan fick Henke bita tag i stjälken på en lång maskros som de placerade i hans mun för att hålla sig tyst. Direktör Sjölund ville vid flertalet tillfällen stå upp och höja sitt glas för att utbringa en skål, men blev abrupt avbruten varje gång av främlingarna som höll i denna ceremoni. Lill-Steffe kunde inte hålla tårarna tillbaka utan började fulgråta och hulka högt, han fick avlägsnas från platsen och grät högt hela vägen bort från bryggan medan vi alla stirrade förvånat på honom. Inte visste vi att han skulle sakna honom så mycket, lite genant faktiskt…

När Henke sedan stod där klar vid bryggans kant så var det alldeles tyst under nästan en hel minut, vi åskådare tittade förvirrat på varandra och undrade vad som skulle hända härnäst. Då! Kom plötsligt en olagligt importerad tvättbjörn med glittrigt halsband och blå plastskydd på tassarna glatt skuttandes ut på bryggan. Alla stirrade förvånat på tvättbjörnen som nu stannade framför Henke och sedan puttade försiktigt till honom så att han föll handlöst ner i det kalla vattnet. PLUMS! Nu var det gjort, och han skulle nu påbörja sin långa resa där han sakta skulle flyta hela vägen till Åland. Främlingarna som hjälpte till vid ceremonin puttade försiktigt ut Henke mot havet med hjälp av en lång gren från en gran som påminde lite om den längre varianten ”ruska lång”, något alla som gjort lumpen bör ha hört talas om. Sedan avslutade de genom att strö handplockat ogräs på vattenytan och pratade i formler på ett språk jag inte förstod. Henke låg där alldeles tyst i det kalla havet och såg lycklig ut med sin maskros i munnen, och jag tänkte för mig själv att det var ju tur att han inte landade på mage där i vattnet. Då skulle han ju få svårare att andas, och då blir nog hans resa lite påfrestande. Det här var tydligen det sista vi fick uppleva under detta lite märkliga arrangemang, och vi andra blev nu ombedda att gå tillbaka in i konferensanläggningen igen för att njuta av lite egen tid innan middagen senare på kvällen.

Sedan fick vi alla duscha och byta om inför kvällens middag. Lunchen var jättegod så jag såg verkligen fram emot denna middagen. Bordsällskapet bestod av roliga kollegor så vi hade väldigt trevligt. Jag kände mig lite trött efter att min pollenallergi knockat mig sista dagarna. Så jag sparade min energi och tänkte lägga mig tidigt denna afton.

Men innan dess så samlades några av oss ute på bryggan för att njuta av lugnet en stund, och med god dryck till hands så skålade vi och pratade om dagen som varit. Alla verkade nöjda, och det var jag också! När vi stod där och pratade så tyckte vi oss se Henke som tidigare sjösattes i den där åländska ceremonin, han hade bara drivit en kort bit ut i viken och verkade ha fastnat i en båtboj eller vad det heter. Så märkligt, nu kommer det nog ta tid innan han lyckas ta sig hela vägen till Åland tänkte jag för mig själv. Sedan höjde jag mitt glas och utbringade en tyst skål, och önskade honom en god fortsättning på han resa.

DAGENS JERKER går till hundarna som roade sig på bryggan under vår AW. De var nog av rasen boxer och var ganska stora, men jag gillar ju hundar så varför hade jag något emot dessa då? Jo de stod bredvid mig flera gånger med tom tiggande blick och ville smaka på godsskerna vi blivit serverade. När de tröttnade på mig stod de och tittade på personerna bredvid mig istället, och piskade mig med deras hårda svans. Högst olämpligt! Aja baja vovvarna…

Vilken helg, det har varit full fart från fredag till söndag. Jag tror jag somnade runt klockan tio på kvällen på söndagen, det är ju för tusan innan söndagsfilmen på TV ens tagit slut…

I fredags var det skoldisco, Freja följde med en kompis hem efter skolan och mötte sedan upp sina syskon och mig utanför innan det startade. Jag hade hämtat Nova och Theo i skolan och sedan körde vi bort till Mölnvik och åt hamburgare innan vi skyndade oss tillbaka till skolan igen. I kön utanför så mötte vi Freja och hennes kompisar, så det blev ju perfekt med timingen. Inne på discot fick jag fixa till en tuppkam till Theo som jag hade lovat inför den stundade frisyrtävlingen, och sen så försvann alla tre barnen åt varsitt håll innan jag hade hunnit blinka. Frejas kompis skulle också vara med i frisyrtävlingen och hade ett färgat band runt huvudet och en lampa i håret, så när jag väl hittade henne så fann jag även Freja och andra klasskompisar som dansade runt henne. Theo var borta, men Nova kom fram till mig efter en stund och såg lite ledsen ut. Hennes klasskompis som skulle komma till discot var inte där, men jag sa att hon kunde hänga med mig där inne tills vi hittade henne och så gick vi och köpte godsaker till oss allihopa. Det blev läsk, godis, självlysande armband och några lotter till ett lotteri senare på kvällen.

Lokalen fylldes på ganska så snabbt med fler barn och även några förvirrade föräldrar som mig själv. Musiken spelades högt och discolamporna jobbade för fullt, jag hittade ett litet bord på sidan av dansgolvet som jag förvarade alla barnens godsaker på tillsvidare. Detta blev ett bra ställe att hänga på tänkte jag, tills ett par barn klättrade upp på bordet och började hoppa för fullt. Jag hann knappt reagera utan bara skrattade, men då kom en av föräldrarna som ansvarade vid skoldiscot och plockade ner barnen därifrån. Så nu var jag ensam igen och försökte hålla koll på vart mina barn höll hus. Freja var enkel att hitta, hon stod mestadels och dansade med sina klasskompisar, och Nova kom och satte sig på bordet hos mig i sin besvikelse över att hennes klasskompis fortfarande inte hade dykt upp. Theo sprang runt i en stor klunga med några andra barn tills han blev svettig och tuppkammen slaknade på hans huvud. Haha, jag tror han sprang non-stop i över två timmar. Helt galet! Jag tror de lekte någon sorts kull eller något liknande, man hörde inte vad de sa heller när de rusade förbi. Men efter en stund hittade Nova några andra kompisar att vara med på discot så då försvann hon också, och så stod man kvar där alldeles ensam med andra föräldrar och samtalade lite. Efter nästan två och en halv timmes discotekande så var lotteriet över, och Nova hade lyckats vinna en burk med någon sorts slime eller lera. Syskonen tyckte livet var otroligt orättvist men var ändå väldigt nöjda med kvällen. Vi sjöng hela vägen hem i bilen så att de inte skulle hinna somna innan vi var hemma, jag hade ingen större lust att bära in tre små barn men de lyckades hålla sig vakna.

I lördags fyllde men fina syster Linda år, men hon vill inte fira med oss längre utan rymde till någon förort utanför Göteborg. Istället väntades det balett för Freja, och sedan var tanken att vi skulle åka hem och baka hamburgerbröd som vi kunde ha när vi skulle grilla hamburgare senare på kvällen. Men det körde ihop sig lite, så mitt i brödbaket så köpte vi pizza istället. Vad ska man göra, haha! Det blev bäst så helt enkelt, men nu har vi massor av hamburgerbröd att äta framöver när vi ska grilla i vår och sommar. Härligt! Vi hann även med att baka några goda chocolate chip cookies också, med nutellafyllning… Väldigt populärt till kvällsfikat bland barnen!

Sedan har vi söndagen… Dagen med tre inplanerade barnkalas utspridda över dagen. Först skjutsade vi Nova till ett kalas i Herrviksnäs nästan där vi bodde tidigare. Under tiden hon var där åkte jag med Freja och Theo för att äta lunch på McDonalds, sedan fick de springa av sig nere vid Grisslingebadet en stund. Vädret var ju kanon och solen sken, men det blåste tyvärr en hel del så pappa Jimmy frös huttrande medan barnen lekte. Sedan hämtade vi upp Nova när kalaset var slut och körde hem till Jenny, där fick barnen vänta medan jag åkte vidare med Theo till nästa kalas. När jag kom tillbaka var det dags att gå med Nova till hennes andra kalas för dagen, och man hann knappt komma hem till Jenny och Freja innan det var dags att åka och hämta hem Theo igen. Sedan Nova efter det, jag tycker inte att jag gjorde annat än körde runt barn hela dagen. Till slut blev det så rörigt att det kändes som att man inte hade koll på läget, och man visste inte vilket barn som var vart längre. Men alla kalas hann vi med, sedan körde vi hem och då skulle alla bada eller duscha inför den kommande veckan. Sedan åt vi middag och låg i en stor utmattad hög på soffan hemma en kort stund innan det var sovdags. Vilken dag alltså, och vilken helg! Helt och hållet en helg för barnen men jag hade kul jag också även om jag inte fick tid att vila upp mig så mycket. Men det kan jag ju göra nästa helg istället! Eller nej, då är det ju konferens med jobbet… Jaha, men då kör vi på då helt enkelt!

Igår var det ju även min underbara farmors födelsedag, och hon skulle ha fyllt 90 år om hon fortfarande var vid liv. Men nu fick vi ägna henne många fina tankar och minnas henne som den fantastiska kvinna hon var. Älskad och saknad, bästa farmor Gunnel.

En annan person lämnade jordelivet här nyligen, den omtyckte Jon skolmen. Han är väl mest känd för sin roll som Ole Bramserud i alla ”Sällskapsresan”-filmerna, men även som komiker i några roliga program man tittade på i sina unga år. Vem minns exempelvis inte hans gestaltning av ”Helge” med Sven Melander när de sitter på någon playa söderöver och räknar på procenten. Haha! ”Du måste tänka på pocenten Helge”, ett underbart minne. Men sorgligt nog så har han nu vandrat vidare, så vi får tacka för alla fina och roliga minnen av denna skådespelare och underhållare. Vila i frid.

Varje dag när vi åker hemifrån så passerar vi grossisten Ahlsell i Haninge. Och många gånger har diskussioner uppstått i bilen om vad Ahlsell är för något.

– Ahl… el… Arsel? Pappa vad är arsel? Frågar Freja efter att hon lyckats läsa namnet.

– Inte arsel, utan Ahlsell står det. Förklarar jag.

– Jaha, Ahlsell… Men vad är arsel då? Frågar hon vidare.

– Jo alltså… Det är… Man kan säga att det betyder rumpa, fast med ett otrevligare ord… Ungefär så. Förklarade jag.

– Men varför vill dom skriva arsel eller rumpa med så stora bokstäver på sitt hus? Frågar Freja väldigt bekymrat.

– Det står ju inte arsel, utan Ahlsell. Det är ett företag, farfar jobbar ju där! Fortsatte jag förklara och kände hur pedagogiken växte fram inom mig.

– Jobbar farfar på arsel? Frågade Nova nu nyfiket och verkar inte ha lyssnat så noga på diskussionen.

– Nej, farfar jobbar på Ahlsell. Inte arsel, det står Ahlsell på huset. Företaget heter Ahlsell. Svarar jag så tydligt jag kan och trodde att diskussionen nu var över.

Men det var ju bara för denna dagen, för kommande dag när vi passerade byggnaden så var det dags igen…

– Pappa! Stod det arsel på det där huset eller hur var det nu igen…

Vad händer annars då, jo jag försöker följa slutspelet i SHL. Det går lite upp och ibland ner måste jag säga, men kanske lyckas Djurgården ta sig vidare i slutspelet i år. Vi får i alla fall hoppas på det, heja Djurgården!

Och nu börjar snart premiärmatchen i fotbollens Allsvenska för Djurgården! Man kan ju inte annat än älska dessa tider på året när sporterna överlappar varandra, med slutspel i ishockey och starten på fotbollssäsongen. Så nu håller vi tummarna för att det går bra ikväll och att Djurgården får en flygande start på årets säsong, heja Djurgården!

Nu är det paus! Hinner inte skriva mer för nu börjar fotbollsmatchen som jag vill titta på här, och barnen vill också kolla. I typ 20 minuter tills de tröttnat… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla stackare som hejar på AIK och Hammarby känner jag. Som inte får uppleva det jag skrev om här tidigare, när sporterna överlappar varandra och veckorna fylls med både ishockey och fotboll. AIK har ju förvisso ett hockeylag, men deras annars så lyckade säsong tog ju snöpligt slut här nyligen och nu väntar troligen konkurs. Hammarby vet jag inte ens om de har ett hockeylag, de spelar i så fall på så låg nivå att det inte går att följa på TV. Men då har de ju Leksands IF som tur är, de spelar ju ishockey. ”Leksand och Bajen, från Södermalm. Håller varandra, hand i hand”! Hahaha!