Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 1, 2019. Suncape, Sweden.

Idag samlades företaget för vår årliga konferens! I år befann vi oss på Villa Soludden, eller Suncape som det troligen heter på internationell engelska. Ett riktigt trevligt ställe som jag dock aldrig hade hört talas om tidigare, men som var väldigt mysigt!

Temat för årets konferens var positiv energi, och vi hade en föreläsare som heter Amanda som pratade mycket om detta. Vi fick även göra färgtestet för att se vilken personlighetstyp man är, och hur man bäst kommunicerar med varandra. Sedan förklarade hon vad stress är, något jag tidigare gått igenom för bara något år sedan. Så det var bra med en påminnelse och en lite annan synvinkel på ordet stress. Det var mycket intressant!

På konferenser så äter man och fikar väldigt mycket. Ville bara nämna det. Oj oj…

Dags för incheckning! Rummet var fint men lite speciellt, den saknade badrumsdörr så här gällde det att inte vara blyg…

En av dagens viktigaste tillfällen utspelade sig senare på eftermiddagen, när dagens alla uppgifter var avklarade och så samlades vi ute på den stora bryggan för en gemensam AW.

På den andra delen av den stora bryggan hade de ställt fram stolar och blomsterarrangemang, riktigt trevligt och inbjudande. Utsikten var magnifik och stämningen var på topp hos oss allihop. Alla fick något att dricka och sedan verkade något vara på gång, så vi tittade förvånat på varandra innan vi blev ombedda att sätta oss ner och vara tysta. Varför hade vi samlats här nu då, jo det ska jag förklara. Vi skulle få bevittna en urgammal sed, där en kollega som nu valt att ta tjänstledigt på obestämd tid nu ville säga farväl på detta sätt som hen själv önskat. Denna ceremoni gick ut på att personen skulle sjösättas och sedan flyta med hjälp av vattnets vågor hela vägen till sin slutdestination, och vi skulle samlas och tillsammans under tystnad önska hen lycka till på sin resa. Personen vi tackade av var Henke, och han skulle nu påbörja sin långa färd till vad han själv kallar sitt andra hem: Åland!

Upplägget var som sagt väldigt fint, men kanske lite märkligt. Men jag vill tro att detta var någon sorts åländsk tradition vi fick bevittna. Henke var iklädd en väldigt färgglad toppluva, en brun gammaldags flytväst, orangea simfötter och något som liknade ett transparant regnställ som han tyvärr kände att han ville vara naken inunder. Några främlingar iklädda bubbelplast och stora fågelfjädrar runt huvudet knöt sedan fast tomma 5-liters dunkar runt hans hand- och fotleder, och sedan fick Henke bita tag i stjälken på en lång maskros som de placerade i hans mun för att hålla sig tyst. Direktör Sjölund ville vid flertalet tillfällen stå upp och höja sitt glas för att utbringa en skål, men blev abrupt avbruten varje gång av främlingarna som höll i denna ceremoni. Lill-Steffe kunde inte hålla tårarna tillbaka utan började fulgråta och hulka högt, han fick avlägsnas från platsen och grät högt hela vägen bort från bryggan medan vi alla stirrade förvånat på honom. Inte visste vi att han skulle sakna honom så mycket, lite genant faktiskt…

När Henke sedan stod där klar vid bryggans kant så var det alldeles tyst under nästan en hel minut, vi åskådare tittade förvirrat på varandra och undrade vad som skulle hända härnäst. Då! Kom plötsligt en olagligt importerad tvättbjörn med glittrigt halsband och blå plastskydd på tassarna glatt skuttandes ut på bryggan. Alla stirrade förvånat på tvättbjörnen som nu stannade framför Henke och sedan puttade försiktigt till honom så att han föll handlöst ner i det kalla vattnet. PLUMS! Nu var det gjort, och han skulle nu påbörja sin långa resa där han sakta skulle flyta hela vägen till Åland. Främlingarna som hjälpte till vid ceremonin puttade försiktigt ut Henke mot havet med hjälp av en lång gren från en gran som påminde lite om den längre varianten ”ruska lång”, något alla som gjort lumpen bör ha hört talas om. Sedan avslutade de genom att strö handplockat ogräs på vattenytan och pratade i formler på ett språk jag inte förstod. Henke låg där alldeles tyst i det kalla havet och såg lycklig ut med sin maskros i munnen, och jag tänkte för mig själv att det var ju tur att han inte landade på mage där i vattnet. Då skulle han ju få svårare att andas, och då blir nog hans resa lite påfrestande. Det här var tydligen det sista vi fick uppleva under detta lite märkliga arrangemang, och vi andra blev nu ombedda att gå tillbaka in i konferensanläggningen igen för att njuta av lite egen tid innan middagen senare på kvällen.

Sedan fick vi alla duscha och byta om inför kvällens middag. Lunchen var jättegod så jag såg verkligen fram emot denna middagen. Bordsällskapet bestod av roliga kollegor så vi hade väldigt trevligt. Jag kände mig lite trött efter att min pollenallergi knockat mig sista dagarna. Så jag sparade min energi och tänkte lägga mig tidigt denna afton.

Men innan dess så samlades några av oss ute på bryggan för att njuta av lugnet en stund, och med god dryck till hands så skålade vi och pratade om dagen som varit. Alla verkade nöjda, och det var jag också! När vi stod där och pratade så tyckte vi oss se Henke som tidigare sjösattes i den där åländska ceremonin, han hade bara drivit en kort bit ut i viken och verkade ha fastnat i en båtboj eller vad det heter. Så märkligt, nu kommer det nog ta tid innan han lyckas ta sig hela vägen till Åland tänkte jag för mig själv. Sedan höjde jag mitt glas och utbringade en tyst skål, och önskade honom en god fortsättning på han resa.

DAGENS JERKER går till hundarna som roade sig på bryggan under vår AW. De var nog av rasen boxer och var ganska stora, men jag gillar ju hundar så varför hade jag något emot dessa då? Jo de stod bredvid mig flera gånger med tom tiggande blick och ville smaka på godsskerna vi blivit serverade. När de tröttnade på mig stod de och tittade på personerna bredvid mig istället, och piskade mig med deras hårda svans. Högst olämpligt! Aja baja vovvarna…