Nu börjar även jag känna av julpulsen, trots att jag redan är klar med inköp av alla julklappar och liknande. Men det är aktiviteter och diverse saker som händer nästan varje dag just nu, och det är faktiskt svårt att få tiden att räcka till…

Men det är många roliga saker som händer! Barnen har aktiviteter och uppvisningar, det ska bakas och fixas inför julhelgen och sedan händer det mycket annat också. Och i fredags så var det årliga julbordet med jobbet, och det blev en minnesrik kväll! Denna gången så var det en amerikansk influerad afton med julshow på Casino Cosmopol!

Jag hade aldrig varit på casinot tidigare, och kände mig genast förvirrad när jag klev in genom entrén. Tack och lov hittade jag några välkända ansikten från jobbet som var där tidigare än mig, så de förklarade vart man skulle hänga av sig jackan och sedan skulle man anmäla sig för att få sin entrébiljett och bli fotograferad. Kränkt! Jag hade inte min bästa hårdag och ville inte bli fotograferad alls, men jag gjorde som den arga kvinnan sa bakom disken ändå tillslut. Och när alla från jobbet var samlade så kunde vi gå in, och det var lite som en passkontroll på flygplatsen men larmbågar och pipande pinnar som skannade kroppen. Men när vi väl var inne så satte vi oss vid våra bord och inväntade kvällens värd Tony Irving. Han gick runt till alla borden och hälsade oss välkomna, detta gjorde allas våran Kebban lite extra lycklig och jag tyckte mig se hur han tindrade med ögonen när han fick prata med Tony. Han har ju ett stort intresse för dans, och eftersom Tony är domare i ”Let’s Dance” så blev han ju gladare än ett barn på julafton.

När kvällen drog igång så bjöds vi på en god trerätters middag med tillhörande julshow, där de dansade och sjöng genom hela sittningen. Vi åt pumpasoppa med bacon och Waldorfsallad till förrätt, bakad högrev med rotsaker till varmrätt och avslutade med en Key Lime Pie till efterrätt. Allt var gott tycker jag, och nu har jag äntligen provat en Waldorfsallad som jag hört talas om i diverse filmer och TV-serier. Den serverades dock på någon sorts söt sockerkaka som inte var så god tillsammans med själva salladen, så den petade jag lite generat bort. När servitrisen med den spännande luggen dukade av så pekade jag på Henke och himlade med ögonen, hon förstod att det var hans fel att ”någon” lämnat sin sockerkaka…

De andra artisterna som uppträdde känner inte jag till så bra, det var en David Watson som sjöng och dansade med en Malin Watson. Sedan var det en otroligt skicklig pianist som jag inte kände till alls, hon spelade på sin flygel samtidigt som Sonja Aldén sjöng blandade julsånger. Det var fint och stämningsfullt, och lockade fram en del skratt genom kvällen. Och det ryktades även om att vår kära Kebban tog sig upp på scenen och fick en dans med Malin Watson, men detta missade jag tyvärr. Istället så lockades jag ner i spelets mörka salar av Lill-Steffe där han lärde mig allt han visste om spelborden som fanns där….

Det första jag reagerade på var att det inte alls såg ut eller upplevdes som de flashiga och eleganta casinon man fått se i exempelvis James Bond. Vart var all glamour och servitörerna som bjöd på fräsiga drinkar? Ingen hade kostym förutom de som jobbade på casinot, jag blev lite besviken över detta. Men Lill-Steffe visade mig de olika spelborden som fanns att välja på och hur insatserna skiljde sig från bord till bord, man kan verkligen bli jättefattig väldigt fort om man råkar slå sig ned vid fel plats konstaterade jag snabbt. Vi trodde att vi skulle hitta fler från jobbet men det var mest asiater (inte så PK av mig kanske men det är ju sant) så jag kände mig lite som en jätte där jag vandrade runt i den stora spelsalen. Efter att ha tittat runt så växlade Lill-Steffe in en stor sedel, och vi hade tidigare på kvällen haft en diskussion med några andra om man kunde växla in sin make eller maka i utbyte mot spelmarker. Nu har ju inte jag någon fru men jag vet andra som har, och makar med för den delen. I mitt huvud så upplevdes inte heller detta särskilt PK, och att man ju måste ha något sorts godkännande eller en fullmakt från sin maka/make innan man kan växla in denne mot spelmarker. Som tur var så hade Lill-Steffe en sedel istället för sin flickvän eller fru, så detta blev inte längre ett bekymmer för oss. Så han slog sig ner vid ett av borden för att spela Black Jack, jag stod passivt och tufft bakom honom för att observera och sprida skräck bland de andra spelarna som satt vid bordet. Spelet verkade inte så svårt, och när Lill-Steffe vunnit lite så gick vi vidare. Han ville sitta vid ett annat bord istället med lite lägre insats, så vi började leta efter ett sådant. Då mötte vi Affe som även han växlat in en stor sedel, men som till sin besvikelse bara fick en liten rosa spelmarker tillbaka i utbyte. Haha, han verkade lite uppgiven och ville ha flera marker istället och skulle nu växla in denna vid något av spelborden. Sedan såg jag tyvärr inte honom resten av kvällen så jag vet inte hur det slutade. Och nu började klockan bli mycket för min del, jag hade parkerat bilen i Farsta vid tunnelbanan och nu började tiden rinna iväg. Så jag önskade Lill-Steffe lycka till och sedan skiljdes vi åt. På vägen ut så ångrade jag mig, inte kan man väl besöka ett casino utan att prova lyckan? Jag skulle inte spela mycket utan bara spela lite (som Birgitta i ”Kjell” så fint uttrycker sig när hon är på Solvalla), så jag växlade in en stor sedel jag också och återvände ner till spelsalen för att leta upp Lill-Steffe, men han var borta. Okej, då kör jag väl själv! Hur svårt kan det vara…

Jag struntade helt i spelautomaterna, utan förlitade mig helt på min egen tur och skicklighet att styra över mitt egna ekonomiska öde. Och öde var helt rätt ord för att beskriva hur detta slutade. Jag började med att förlora min stora sedel jag växlat in, och blev lite småsur över hur fort allt tagit slut. Så jag växlade in ytterligare en lagom stor sedel och lyckades nu vinna lite för att känna mig som en storfräsare och ett proffs. Tyvärr förlorade jag allt tillslut igen men valde då att växla in riktigt stora sedlar istället, för nu kunde jag ju det här och då är dessutom chanserna större att jag vinner högre belopp än tidigare. Lönen var därmed redan slut men det gäller ju bara att vinna och gå plus innan man förlorar, plättlätt! Så jag började hoppa mellan borden med de högre insatserna, folk samlades runt mig och det blev stort ståhej vart jag än befann mig. Äntligen fick jag stå i händelsernas centrum, jättekul faktiskt! Och min plan fungerade, jag hade lyckats vinna stora summor och borde förstås ha slutat där. Men jag kände mig som en rockstar där vid roulettebordet och fick ett infall av högmod.

– Jag satsar ALLT på svart! Eller 17, eller jag vet inte… SVART! Skrek jag och folket omkring mig jublade och klappade om mig.

Det var väldigt många tusenlappar i potten nu och skulle jag vinna så hade jag nästan fått ihop en halv årslön. Helt fantastiskt!

Men det gjorde jag tyvärr inte, det blev ingen vinst utan allt tog slut väldigt plötsligt. Spelmarkerna försvann direkt när croupier mannen med de otroligt håriga underarmarna skyfflade med sin lilla spade och drog bort alla mina spelmarker bort från bordet. Människorna tystnade i suckar och lämnade bordet, plötsligt stod jag där helt ensam och min image likt en rockstar var som bortblåst. Jag insåg även då att jag inte hade en endaste liten krona kvar på kontot, detta var ju inte bra. Jag började tömma fickorna för att se vad jag hade att växla in, så kunde jag kanske rädda kvällen och vinna tillbaka lite av mina pengar i alla fall. Men jag hade bara en tjugolapp och mitt busskort, och hur mycket jag än försökte övertyga croupiern om dess värde så ville han inte lyssna. Jag lade min sedel och busskort på bordet, sedan tog jag av mig mina strumpor och skor av någon anledning och ställde dessa på bordet. Jag vet inte varför jag gjorde detta men man blir lite knäpp ibland när man får uppleva motgångar i livet, och nu blev jag omgående eskorterad ut ur casinot av två herrar som såg ut att vara lite starkare än mig. Jag protesterade inte utan bad bara att få tillbaka mina skor och mitt busskort, det fick jag inte. Kanske överreagerade jag en aning när jag blev lite upprörd och försökte ta mig in på casinot igen, lite av inredningen kan ha gått sönder där inne…

Jag behövde dock inte lämna casinot tomhänt, utan fick med mig ett kontoutdrag som visade den piffiga summan av 0kr på kontot. Tyvärr fick jag inte tillbaka mina skor utan fick gå därifrån barfota och utan mitt busskort och tjugolapp, detta innebar att jag var tvungen att ”planka” ombord på tunnelbanan för att ta mig till Farsta, men man är ju från orten så det har man ju gjort förr. Självfallet satt där en liten ”ostskiva” (p-bot) på bilen när jag kom fram, eftersom min parkeringstid gått ut för flera timmar sedan. Och att köra bil barfota var svårare än jag trodde, men jag kom hem tillslut i alla fall. Trist avslutningen på kvällen bara, annars tycker jag det var ett bra och minnesvärt julbord. Tack alla fina arbetskamrater som gjorde detta till en minnesvärd kväll, och tack till personerna på banken som ringt och ställt frågor angående mina utgifter denna fredagskväll. Det är fint att de bryr sig, även om de lät lite onödigt arga.

På lördagen så åkte jag och många andra hem till min mor för att gratta henne, hon fyllde nu 60år och hade bjudit till stort kalas! Vi var många som var där och det var många barn som lekte och busade med varandra. De höll mest till på övervåningen så jag hann inte hänga med i svängarna där riktigt, men de skrattade och hade väldigt kul tillsammans.

Jag var lite extra tung i huvudet denna dagen, efter min kväll på casinot dagen innan. Inte bakfull utan mer bara trött i huvudet, jag orkade inte riktigt hålla det uppe. Men vad gjorde det när vi bjöds på massor av god mat och tårta, alla var så glada! Min mor verkade inte så bekymrad av att hon nu fyllt jättemånga år, utan gick glatt runt och serverade alla i minglet. Sedan var det paketöppning och då blev det känslosamt med glädjetårar, hon fick många fina saker och en resa tillbaka till Thailand där de varit tidigare. Vi kan väl utbringa ett högt grattis till henne här… GRATTIS kära mor!

Nu när vi närmar oss jultider med adventskalendrar och annat så är det trevligt att läsa om alla som fått små tomtenissar som flyttat in hos vänner och bekanta för att förgylla deras tillvaro. Vackra bilder på sociala medier med pyssel och bus publiceras, och det ser så familjärt och kärvänligt ut där de bor. Jag har en annan sorts tomtenisse hemma hos mig, Bert-Bruno, som jag önskar kunde vara en lika charmig och gullig tomtenisse som alla de andra jag läser om. Han har varit i farten igen, ska berätta mer om det strax men först måste jag berätta om den nya tomtenissen som oväntat flyttade in till oss förra veckan!

När vi kom hem från skola och jobb så började jag plocka fram något att äta till middag, och barnen slog sig ner i soffan för att göra sin läsa sina läxor. När de var klara så spred de ut sig och lekte på olika håll, men plötsligt kom Freja utspringande från deras rum!

– Pappa! Det har flyttat in en ny tomtenisse hos oss! Ropade hon glatt och nu kom även tvillingarna nyfiket springandes för att se vad som pågick.

Hon hade rätt! Bredvid Bert-Brunos dörr fanns nu ytterligare ett litet hem, med ett brev på dörren. Jag fick läsa upp brevet högt för de tre excentriska barnen, och det visade sig att en kusin till Bert-Bruno vid namn Frans-Bertil hade flyttat in hos oss. Han önskade få bo hos oss ett tag, och hade dessutom ordnat med en skattjakt! Barnen fick små brev med ledtrådar till nästa ledtråd, de sprang överallt genom lägenheten och läste sina små lappar. Slutligen hördes jubel från olika håll, de hade hittat sina skatter! Det var adventskalendrar med godsaker inuti, de öppnade genast rätt luckor och blev överlyckliga över denna överraskning. De älskar den nya tomtenissen, och den verkar ju betydligt trevligare än Bert-Bruno. Kanske kan de finna varandra och bli två riktigt glada och härliga tomtenissar med Frans-Bertils hjälp, eller så blir de båda som Bert-Bruno. Oh my god…

Bert-Bruno ja, han har hållit en ganska låg profil sedan han färgade all min tvätt gul med saffran. Och i helgen så bakade vi saffransbullar och lussekatter hemma som han så ivrigt önskat, dock så hade vi ingen jäst hemma så jag hittade ett recept där man skulle använda bakpulver istället. Till en början verkade det fungera väldigt bra, Bert-Bruno stod bredvid och inspekterade bulldegen och luktade med sin lilla näsa. Han verkade väldigt nöjd, tills bullarna skulle gräddas i ugnen. Han stod och stirrade in genom ugnsluckan hela tiden, och började omgående att muttra…

– Bullarna jäser ju inte där inne i ugnen. Sa han och tittade surt på mig.

– Inte? Ge dom några minuter så kommer de säkert jäsa och växa till sig, enligt recensionerna på detta recept så verkade alla väldigt nöjde med resultatet. Förklarade jag lugnt.

Bert-Bruno fortsatte att stirra in i ugnen, och när den första plåten var klar hade bullarna inte vuxit märkvärt mycket. De såg väldigt fina och goda ut dock, så vi skickade in nästa plåt. Bert-Bruno stod kvar och stirrade in i ugnen även denna gång.

– Dom här bullarna jäser ju inte heller, vad har du använt för jäkla skitrecept? Muttrade han till mig.

– Du behöver inte låta så sur, jag googlade fram receptet och de som hade testat det gav det höga betyg. Förklarade jag lugnt.

När bullarna var klara så fick de svalna på ett galler en stund. Bert-Bruno klättrade upp på bänken via besticklådorna och stoppade in huvudet under bak handduken. Man hörde hur han sniffade högt och nu var han säkert nöjd över att äntligen få sina efterlängtade saffransbullar. Jag gick ut till soffan där barnen satt och bjöd dem på varsin bulle, då hörde jag Bert-Bruno i köket som började kasta ut bullarna på köksgolvet.

– Bert-Bruno vad gör du med bullarna? Frågade jag och började plocka upp bullarna från golvet.

– Kallar du det där för bullar? De är ju hårda som hockeypuckar och smakar värre än tallkottar! Ropade han surt.

Jag tittade förvånat på honom och smakade på en av bullarna, han hade rätt. De var ganska hårda och inte alls så mjuka och goda som de brukar vara.

– Där ser du tjockis, dina bullar smakar skit! Jag kan inte förstå att du bjuder dina egna barn på de där värdelösa lerbullarna, fy fasen vilken usel bagare och förälder du är! Ropade han surt och hoppade ner på golvet.

Sedan gick han fram till köksbordet och sparkade hårt på bordsbenet av någon anledning innan han gick hem till sig och smällde igen sin dörr. Hårt! Jag frågade barnen om de höll med Bert-Bruno, och de sa att bullarna var goda men lite hårdare än vanligt. Det visade det sig att de hade alldeles rätt, detta receptet var ju värdelöst. Bullarna påminde ju mer om mjuka kakor än bullar, och jag gillade dem inte heller om jag ska vara ärlig. Så dessa var det bara att kasta tyvärr, det får bli nytt bullbak till helgen kanske och då med riktig jäst istället för bakpulver. Tyvärr slutade inte Bert-Brunos ilska med en hård dörrsmäll, utan han valde att visa sitt missnöje på ett annat sätt. När vi kom hem igår så hade plockat ut mitt varma täcke ur påslakanet och gömt det, jag hittade det ingenstans! Nu har jag en filt i påslakanet som trasslar ihop sig till en boll på natten, helt värdelöst och jag frös jättemycket. Sedan tyckte jag att det var något annorlunda med julgranen hemma, och det visade sig att han hade varit på den också. Alla röda dekorationer i form av julgranskulor och annat var bortplockat, det fanns bara några enstaka svagt utspridda silverpynt kvar i granen! Så nu ser ju julgranen nästan svart-vit ut, och inte alls lika varm och mysig som tidigare. Jag kan förstås inte bevisa att det är Bert-Bruno som gjort detta, men Frans-Bertil verkar vara en alldeles för vänlig tomtenisse för att göra något sådant. Jag önskar att han kunde tala Bert-Bruno tillrätta och be honom lämna tillbaka mitt varma täcke och julgranskulorna, men vi får se hur det går…

I helgen skulle barnen och jag stanna till och handla på vägen till Frejas balett, men Nova orkade inte följa med in i affären. Jag ville dock inte lämna henne ensam kvar i bilen och då uttryckte sig Nova på följande sätt.

– Men pappa, jag är för lat för att följa med in och handla. Jag vill bara sitta här, det är så skönt.

Haha, för lat? Hon kan verkligen konsten att uttrycka sig den lilla damen, hon är så rolig. Det är kul att jag kan skriva ner alla dessa roliga uttryck från småbarnsåren här i bloggen, då har vi massor av rolig läsning sen när vi är äldre!

En annan sak som jag bara måste berätta var när vi åkte till skolan en morgon. Vi lyssnar för tillfället på en radiokanal i bilen som enbart spelar julmusik, men med små reklamavbrott såklart. Och jag vet inte om ni hört reklamen för Vuxenleksaker.se där de använder sig av samma melodi och musik som den i tomteverkstaden från ”Kalles Jul” som visas på julafton, dock med en sångtext som anspelar på diverse sexleksaker. När jag hörde denna så tog det någon sekund innan jag hann reagera och ville sänka ljudet, och tittade samtidigt i backspegeln för att distrahera barnen genom att prata om något annat lite snabbt. Men den synen i backspegeln, där jag fick se tre små mössor som vickade på huvudena i takt till den snuskiga musiken var så oväntad och rolig. De kopplade dock inte alls vad de sjöng om tack och lov, utan de gillade nog melodin och kände igen den från tomteverkstaden. Och nästa morgon hände samma sak igen, reklamen drog igång och jag tittade genast i backspegeln för att se om de reagerade på musiken. Då ser jag Freja vända sig mot Nova och knacka henne på axeln, sedan började de vicka på sina små huvuden i takt till musiken igen. Man kan ju inte annat än skratta åt dessa härliga små människor och alla vardagliga upplevelser man får ta del av med dem. Älskade små barn!

Det blev ganska mycket att läsa för er här nu, och jag kan lugna er med att jag inte spelade bort hela min lön på casinot i fredags. Kan tänka mig att min mor kanske blev lite orolig där, inte för att jag spelat bort alla mina pengar för det skulle hon bara säga var jäkligt klantigt gjort. Nej snarare för att jag tvingats åka hem barfota på tunnelbanan, för sådant är ju ”skämmigt” som hon utrycker sig. Men eftersom detta bara var påhitt från min kreativa del av hjärnan så kan hon och ni andra vara lugna. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER måste nog tyvärr gå till min hemkommun Haninge. Där tycks brottsligheten tagit fart ordentligt på senare tid och polisen har fått kalla in förstärkning av självaste Batman! Här ser ni själva vad som händer utanför bensinmacken nedanför Brandbergen, vart är världen på väg! Tur att Batman är på plats och kan styra upp detta nu, så att alla invånare kan sova lugnt om nätterna…