Nu är jag inne i en sådan där fas i livet igen där dagarna går alldeles för fort, det händer mycket på jobbet samtidigt som barnen har julshower och dylikt inplanerade. Men trots att det är lite stressigt och körigt så är det lite härligt på något vis, för julen kommer allt närmare för varje dag som går nu…

Jag har några saker att dela med mig av, men tänkte börja med det absolut viktigaste här nu! Vår inflyttade nisse Bert-Bruno bör snarast se sig om efter ett nytt hem, jag hjälpte därför honom på traven lite genom att lägga upp en annons för att skynda på processen lite:

Nu kanske många lockas av att låta denna nisse flytta hem till just er, men då känner jag mig skyldig att först berätta om synen jag mötte tidigt imorse när jag gick upp och skulle åka till jobbet. Och att det är just den här typen ”festliga hyss” som jag inte alls uppskattar…

Hur kul är detta, på riktigt? Den där jäkla Bert-Bruno har slitit av alla överdrag till samtliga kuddar och dynor i vår soffa, sedan lagt dem på en hög mitt på golvet. Jag vet inte om han letat efter något där i soffan, eller om han har försökt att bygga något sorts fort av alla kuddar. Jag trodde ju att alla tomtar och väsen var snälla och skötsamma, och de nissar jag har hört talas om hjälper ju till i hem och trädgård för att hålla ordning och fint. Men så fungerar inte den här nissen, och det är därför jag tror att han har någon genetiskt avvikelse eller liknande. Så snälla, bara ta hand om honom innan jag blir galen. Vem som helst!

En annan sak som hänt är att vi nu har haft julbord med jobbet, denna gången i Gamla stan på en restaurang som heter Sjätte Tunnan. Det var halt som tusan ute, så pass att jag kände mig tvungen att lämna mina fina skor hemma för att inte halka och slå mig. Vädret var nämligen väldigt busigt och ruggigt denna afton, och när jag kom fram till restaurangen så var jag tydligen först på plats av alla och de hade inte ens öppnat. Så jag ringde en kollega för att kolla upp vart de höll hus, men då passerade de mig precis framme på gatan så jag skrek åt dem att vänta på mig. De hade tagit sikte på en irländsk pub på andra sidan gatan där de skulle ta ett varsitt glas med ljummen öl innan middagen, sedan mötte vi upp resten av kollegorna som nu tagit plats i restaurangen för att avnjuta årets julbord!

Detta var en medeltida restaurang eller vikinga restaurang som vissa kallade den, så menyn var inspirerad från just vikingatiden. Man fick ingen gaffel för det var tydligen djävulens verktyg på den tiden, så vi fick äta med enbart en liten sked och en kniv. Detta upplägg var kul tyckte jag, men det skulle jag ju snabbt ångra sen när man skulle försöka äta och dela maten på tallriken. Inte det lättaste! Servitören skrek högt i lokalen och berättade lite historisk kuriosa, samt berättade mer om rätterna som skulle serveras. Han hade utan tvekan den fulaste mössan jag sett i hela mitt liv, men gick proffsigt in i sin roll och var ganska underhållande trots att han skrek högt mellan serveringarna.

Maten då, joråsatte… Alltså det var inte den bästa ska jag vara ärlig och säga. Eller den var säkert bra på sitt sätt och var festligt serverad, men smakerna tilltalade mig inte så mycket alls. Jag har även svårt för att det blandas nötter och andra hårt knastrande ingredienser i maten, sedan beställde jag en öl som jag inte blev vän med alls. När jag fick den så serverades den i ett stort krus som påminde lite om den ”heliga graal” man sett på film, den som Jesus drack ur under den sista måltiden eller hur det nu var. Jag blev ju ganska uppspelt över just detta krus, men ölen var ju inte god alls. Den var otroligt besk och doftade kräftspad, om vikingarna drack detta så lider jag med dem…

Jag hade turen och glädjen att få dela bord med några riktigt härliga figurer på jobbet, men den gladaste av alla var nog en herre vi brukar kalla för ”direktören”. Fast jag vet inte om ljudnivån i salen steg kraftigt under middagen eller om det var nubbarna som gjorde så att jag inte riktigt hörde vad han sa på slutet. Han satt och gestikulerade yvigt med händerna, pekade på Henke och skakade sedan på huvudet. Haha, jag skrattade i alla fall massor! Sedan satte sig René bredvid mig för att skoja och prata lite en stund, och strax efter det kom allas vår favorit Ubbe och slog sig ner vid bordet. Ubbe hade nu jobbat i 25 år på företaget och tilldelades en guldklocka, så han var otroligt glad och lycklig. Han brukar alltid säga upp sig på julbordet varje år men nu berättade han för René att det skulle han minsann inte göra i år. Istället sa han andra saker…

– Hörru, vad fan du är en jävligt bra chef! Ropade Ubbe och René tackade ödmjukt.

– Men du, måste du sitta där och vara så jävla ful? Ropade Ubbe igen, och just uttrycket där han slänger ur sig hur fula andra är en klassisk kommentar från honom.

René sa inte så mycket, jag gissar att han också hört detta många gånger tidigare så man bryr sig inte längre. Vi pratade vidare allihop och sedan kom ett sista utspel från Ubbe som nu satt och snöt sig eftersom han nyser oavbrutet så fort han dricker öl. På något vis så råkade någon släcka stearinljuset på vårt bord och då, ur högen av snutna servetter så vände han sig mot René och mig igen. Han tittade med bestämd blick på oss och ropade med hög röst.

– Tänd ett ljus och låt det brinna för fan… (Jag tyckte mig höra melodin till ”Tänd ett ljus” av Triad i utspelet).

Haha! Nu kanske ni som läser detta och inte känner Ubbe blir lite rädda, men han är världens snällaste . Han kan låta lite högre bara om han fått i sig något gott att dricka, men vem gör inte det? Stämningen var på topp hos alla tror jag och på så sätt blev det ett lyckat julbord, så tack alla fina kollegor för en minnesvärd kväll!

Det har ju även hunnits fira lite här i helgen, ja det finns ju två barn som fyller 9 år här snart och då passade vi på att fira dem redan i söndags. Vilka kan det vara….

Ja det var såklart Nova och Theo som firades! Tänk att de fyller hela 9 år, alltså det känns helt overkligt. Nu är det ju inte förrän nästa helg de fyller, men då är de hos Jenny så vi passade på att ha kalas nu denna helgen. Och man vet ju aldrig om det kommer hårdare restriktioner längre fram och då får man kanske inte samlas och fira tillsammans på ett tag igen, och det är så himla sorgligt. Men nu kom i alla fall släkten och fikade med oss på eftermiddagen. Detta efter att Freja och jag tjuvstartade firandet redan på morgonen med lite skönsång och paketöppning på sängen. Det var lite roligt för att jag ställde larmklockan tidigt så att jag skulle hinna vakna innan barnen, annars vaknar de ju alltid före mig. Så när väckarklockan ringde smög jag upp och började förberedelserna, men då hör jag små viskande röster från barnens sovrum. Nova och Theo hade tydligen legat vakna en stund redan och inte kunnat sova i all sin iver över att få fira och öppna sina presenter, så när Nova hörde att jag var uppe så snäste hon bestämt åt Theo att ligga stilla som om han vore död! Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt, men smög ändå in och hämtade Freja och såg då Nova och Theo ligga där blundandes med busiga leenden. Sedan tog vi fram paketen och stormade in med Freja i spetsen sjungandes ”Ja må du leva” så det ekade i sovrummet.

Theo önskade sig inget speciellt i år, utan han ville bli överraskad. Men som tur är så har jag antecknat saker han sagt att han vill ha under året, så det blev LEGO och en bilbana. Nova var lite extra svår att ordna present till i år, för hon önskade ju sig ”bara” en dator och INGET annat. Och en dator kostar ju som bekant ganska mycket, men då köpte jag istället de tillbehör som jag vet att hon pratat om, det var bland annat ett tangentbord och en mus som lyser i regnbågens färger. Sedan kopplade jag in dessa till min laptop och en stor bildskärm. Så nu blev det ju som att hon har en egen dator på sätt och vis, så både hon och Theo blev jättenöjda. Ett stort grattis för gullungarna, hurra!

Nu blev det ett ganska långt och maffigt inlägg, hoppas ni orkade läsa igenom allt. Det är ju väldigt körigt att hinna med allt man önskar just nu, men hoppas att ni alla mår bra och inte stressar för mycket. Stress är inte bra i längden så var rädda om er, och stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till corona viruset. Nu har det muterar flera gånger och verkar ju bara bli värre och värre, i alla fall för de som ej har vaccinerats. Barnens mamma hade oturen att åka på corona när de åkte upp till Hälsingland över helgen för snart två veckor sedan, och då blev de ju fast där uppe och kunde inte åka hem. Men tur var väl det kanske, då var de ju ordentligt isolerade och kunde inte smitta någon annan. Men barnen var oroliga, så de bodde hos mig hela tiden tills det var säkert att träffas igen. Det gjorde ju inte så mycket tyckte jag, då fick jag ju massor av extra tid ihop med mina kära småfötter. Men jag gillar ändå inte corona viruset, så nu är det dags att det får ta på sig utmärkelsen och skämmas. Åtminstone tills Henke klantar sig igen, då får han återta utmärkelsen och sedan är väl allt i sin ordning igen.