Nu är Linda och jag hemma igen efter att ha varit bortresta över helgen, då vi besökte en helt magisk plats på jorden. Nämligen ishotellet i Jukkasjärvi där vi hade en hel helg med roliga aktiviteter inbokade!

Denna resa var ju egentligen min present till Linda när hon fyllde år nu i höstas, men vi var båda så otroligt peppade på att få komma iväg på denna helt sagolika upplevelse. Så i fredags gick vi upp tidigt och körde ut till Arlanda, där var det tack och lov inte så rörigt som man hört talas om sista året. Utan det flöt på rätt bra med både incheckningen och säkerhetskontrollen, så vi hann sitta och äta en lugn frukost tillsammans och bara njuta en stund innan vi skulle gå ombord på planet. Flygresan skulle ta nästan två timmar men det gick betydligt fortare än så, kanske hade vi medvind eller nåt. Så vi landade tidigare än beräknat på den mysiga lilla flygplatsen i Kiruna, där väntade en buss som skulle köra oss till ishotellet. Det var lite kallt, det ska jag erkänna. Men vi var ju förberedda på detta så självklart hade vi klätt oss varmt, det är mer den krispiga och friska luften som man var lite ovan med tror jag. Det var ungefär -13 °C när vi kom fram, och solen var redan på väg att gå ner för dagen. Då hade vi inte ens fått i oss lunch, så det kändes lite märkligt att det blev mörkt så fort. Men även detta visste vi ju om så det var egentligen ingen större överraskning. Vi hann i alla fall se lite av naturen längs vägen ut till hotellet innan det blev mörkt, och sedan möttes vi ju av en underbar syn när vi äntligen var framme.

Vi klev av bussen och tog några djupa och iskalla andetag, och blickade ut över den vackra utsikten. En bit nedanför oss såg vi själva ishotellet där de fortfarande höll på med förberedelserna inför den stora öppningen senare på kvällen, och de ljusblå isblocken lyste på ett sätt som fångade min blick helt och hållet. Jag kände mig lite som en blandning av en insekt som lockas av det ljusblå skenet från en insektsfälla och Jeff Daniels knäppa karaktär i filmen ”Dum & Dummare” när han slickade på den frostiga skidliften och fastnade med sin tunga. Man blev liksom lite förtrollad med blicken, men jag lovar att jag inte slickade på en endaste isbit under hela vår vistelse så min tunga är fortfarande hel och fin.

När vi pratat med receptionisten fick vi veta att vi skulle få tillträde till vårt isrum när den stora öppningscermonin startade senare på kvällen, men att vi kunde förvara vårt bagage i den så kallade ”aktivitetslobbyn” tills dess. Vi visste inte om det då, men tydligen var vi de första för säsongen som skulle sova i ett isrum nu när de öppnade ishotellet. Det var enbart de varma stugorna som man kunde bo i nu innan dess, men denna kväll skulle alltså själva ishotellet slå upp dörrarna för allmänheten. Men tills dess var vi lite sugna på att äta lunch, och fick då lite olika tips på vart vi kunde gå i den lille staden Jukkasjärvi. Vi tog en promenad längst bort till vägen tog slut vid stadens kyrka, där fanns det en hembygdsgård som var väldigt mysig. som vi valde att besöka. Så vi gick in där och blev väl mottagna av en servitör på ett annat språk. Det hade tydligen varit en stor fest där kvällen innan så dessvärre var den maten vi ville testa slut, men då tog Linda en grillad kycklingfilé istället och jag provade en pizza med lite lokala smaker. Vi hade en supermysig lunch tillsammans och pratade om sådant som vi tycker är viktigt, och maten var verkligen jättegod. Kycklingen var otroligt saftig och smakrik, och pizzan jag valde smakade ljuvligt med sin västerbottenost och lufttorkade skinka. Vi drack även ishotellets egna öl, en lager som var väldigt smaskig så den tog snabbt slut innan vi beslutade oss för att gå tillbaka till hotellet igen.

Vi hann precis checka in oss i receptionen innan den stora öppningsceremonin skulle starta, så vi och massor av andra trevliga människor var samlade utanför portarna till ishotellet. Där hade de förberett med marschaller och stålkorgar med brinnande vedträn som skapade en fin inramning, och sedan kom hotellets VD och välkomnade till den stora öppningen. Hon berättade att det nu var 33år sedan de öppnade ishotellet för första gången, och att det har byggts upp av konstnärer och arkitekter från hela världen med olika teman för varje år. Konstnären som ansvarat för årets bygge önskade alla välkomna och sedan öppnade de portarna in till denna sagolika värld…

Alltså det var helt magiskt att få kliva in genom portarna och uppleva detta, där höga ljusblå ispelare reste sig och stora kristallkronor av is hängde uppe i snötaket. Det kändes verkligen som att man klev in i en sagovärld, och Linda var så uppspelt och rusade iväg så pass snabbt att jag nästan tappade bort henne där inne. Det fanns flera korridorer med alla dessa isrum och konstsviter, samt något som liknade insidan av en kyrka eller liknande där allt var byggt av snö och is. Vi hann titta in i alla de vackra sovrummen och inget var likt det andra, utan alla med sin alldeles egen konstnär och dennes berättelse. Vi tog så mycket bilder att vi inte kan lägga upp allt här, men här ovan fick ni se några smakprov. Men nu hade vi inte tid att stanna kvar längre, utan vi skulle upp till hotellets restaurang och avnjuta en ismeny till middag!

När vi kom dit välkomnades vi av en kypare som visade oss till vårt bord, och sedan kom det in varsit glas med bubbel att starta kvällen med innan den första rätten serverades. Jag vet inte hur många rätter det var som kom in under middagen, men säkert 6-7 stycken där alla smakade helt obeskrivligt gott. Allt var inspirerat av det lokala köket så det blev en hel del vilt, men till och med fisken smakade bra! Sedan var uppläggen så tjusiga där det mesta serverades på små isblock förutom självaste varmrätten. Vi blev båda väldigt mätta så när typ världens godaste dessert serverades på slutet så orkade ingen av oss äta upp den, vilket var himla synd. Det var en hallonsorbet med maräng och någon sorts fyllning som smakade timjan (otippat men kalasgott!), på toppen var den dekorerad med bladen från en violblomma. Allt var bara så himla fint och gott, man ville aldrig att middagen skulle ta slut. Tyvärr var jag så uppslukad av allt det goda och hela upplevelsen att jag glömde ta kort på maten, men här är hotellets egna bild så ni kan få ett smakprov på hur det såg ut.

Efter middagen så promenerade vi tillbaka till hotellet och på vägen dit mötte vi en familj från Australien som precis sett norrsken på himlen. De frågade oss om vi också hade sett det men vi måste precis ha missat det när vi kom ut från restaurangen, attans! Men vi hoppades på att få se det någon gång under helgen i alla fall så istället fortsatte vi vår promenad dit där man får goda drinkar serverade i glas av is, nämligen isbaren. Vi testade ju på detta tidigare när vi besökte Icebar hemma i Stockholm, men denna gången testade vi andra drinkar. Linda tog en grön drink som heter ”Northern lights”, och när bartendern lös med sin lilla lampa under isglaset såg det ut som norrsken där inuti. Jag testade en glöggdrink, mest för att se hur länge glaset skulle hålla innan det smälter men drinken var såklart iskall så det var inte mycket att skratta åt. Sedan slog vi oss ner på några renfällar och fick snabbt sällskap av några andra. Det var bland annat familjen från Australien som vi mötte utanför restaurangen, så vi pratade lite med varandra en stund och de var så fascinerade av det nordiska klimatet. Jag kan ju tänka mig att det var en stor kontrast mot deras normala vardag, de hade även besökt Gamla Stan i Stockholm innan de rest vidare upp till Jukkasjärvi och tyckte att allt var så vackert här i Sverige.

Efter att ha minglat med de andra en stund så var det nu läggdags, så vi gick tillbaka till anläggningen intill ishotellet och bytte om innan vi skulle hämta ut våra varma sovsäckar för natten. Isrummen har en temperatur på -5 till -8 °C grader så personalen rekommenderar att man enbart sover i underställ, men Linda som är lite frusen av sig vägrade tro på att det skulle räcka så hon övertygade mig om att vi även borde ha mjukisbyxor och en fleecetröja ovanpå det. Haha, men hon har en poäng för jag är hellre för varm och tar av mig ett plagg än att jag börjar frysa mitt i natten. Så vi gjorde oss klara och traskade därefter ut genom entrén för att knalla över till ishotellet i den mörka vinternatten, jag tyckte det verkade konstigt att man skulle behöva gå utomhus för att ta sig till isrummet men Linda insisterade på att man ska gå den vägen. När vi kom fram så var portarna till ishotellet låsta, så vi fick vandra tillbaka i kylan och fråga hur man tar sig in till isrummen. Det fanns tydligen en hemlig passage som vi nu blev visade, så med raska steg gick vi bort till vår konstsvit där vi skulle sova.

Vårt konstsvit heter ”Bauh Ice” och såg lite modern och flashig ut tyckte vi båda. Det finns ju inga dörrar att låsa när man ska sova utan enbart ett draperi som man drar för själva ingången, så i korridoren utanför ligger det en massa andra främlingar och sover i sina isrum. Men vi hörde inget och blev absolut inte störda på något vis, snön verkade dämpa det mesta av ljudet också så detta skulle nog gå bra. Vi kastade ut våra sovsäckar på sängen, det var riktiga madrasser och kuddar som var täckta av renfällar. Så det var mjukt att sova på i alla fall, jag trodde ju i min vildaste fantasi att vi skulle sova på isblock eller liknande. Men nu blev vi ju positivt överraskade, så med kalla händer plockade vi fram en flaska bubbel och korkade upp! Vi hade ju inte tänkt på att ta med oss några glas, så vi fick turas om att halsa direkt ur flaskan istället. Väldigt romatiskt, haha! Men det blev ganska kyligt efter en stund så nu var det dags att krypa ner i sovsäckarna, de var väldigt varma och sköna så detta skulle väl inte bli några problem. Eller?

Att sova i minusgrader utomhus har jag ju gjort tidigare massor av gånger, men av någon anledning var det svårt att somna för min del. Vi låg och lyssnade på lite musik men efter en stund blev jag så akut kissnödig att det skulle bli omöjligt att hålla sig till nästa morgon. Så jag viskade ut en tyst förfrågan om Linda var vaken, det var hon. Jag frågade om hon behövde gå på toa, det ville hon. Så vi klättrade ut ur våra sovsäckar och tassade tillbaka in i anläggningen, när vi båda lättat på trycken så ville inte Linda gå tillbaka till isrummet.

– Jag fryser! Sa hon bestämt.

Jag försökte peppa henne lite och föreslog att hon skulle klä på sig lite mer kläder, men det var inte så lätt.

– Jag är hungrig! Sa hon ännu mer bestämt.

Detta påminde ju lite om barnen när de var små tänkte jag för mig själv, haha! Det fanns tyvärr inget att äta vi den här tiden på dygnet, men hon klädde på sig lite mer kläder och sedan knallade vi tillbaka till isrummet där vi bäddade ner oss ännu en gång.

– Mina glasögon är iskalla och frostiga. Sa Linda och skrattade.

– Ska jag ta dem och lägga dem här bredvid sängen då? Frågade jag henne.

– Inte nu! Svarade hon och kort därefter tror jag att hon somnade.

Det blev tyst i alla fall, och jag somnade nog ganska precis därefter och sov sedan väldigt bra hela natten i det kalla rummet. Man rörde heller inte på sig särskilt mycket när man sov, för när jag vaknade nästa morgon låg jag i exakt samma sovställning som när jag somnade.

– Jimmy vakna! Hörde jag Linda säga samtidigt som hon knuffade på mig genom sin sovsäck.

Jag trodde det hände något hemskt och vaknade till snabbt, men kände mig lite desorienterad så det tog några sekunder innan jag fattade vart jag befann mig.

– Är du vaken? Du snarkar så vi måste gå upp nu, jag kan fan inte sova. Berättade Linda och såg ut som en söt liten fjärilslarv när hon kikade fram ur öppningen på sin sovsäck.

Vi skyndade oss tillbaka in i värmen igen, att sova i minusgraderna gick som sagt bra men att vakna och kliva upp var jobbigare nu när man blivit bekväm på äldre dar. Men vi gick tillbaka in i anläggningen och lämnade in våra sovsäckar, sedan klädde vi på oss varma kläder och tog en promenad upp till restaurangen för att njuta av en god frukostbuffé. Det var lite svårt att äta tyckte jag, men det brukar jag tycka när jag försöker äta när jag precis vaknat. Men lite kaffe, dryck och en smörgås fick jag i mig. Och lite fruktsallad, det var uppfriskande och gott! Linda var ju som bekant hungrig men hade också lite svårt att äta så tidigt på morgonen, vi var ju bland de första i restaurangen eftersom de precis hade öppnat på morgonen. Men varken utsikten eller maten var det inget fel på alls, allt är så himla gott och personalen väldigt trevlig.

Efter frukosten väntade sedan vår första aktivitet för dagen, vi skulle samlas i isbaren innan lunch och lära oss skulptera i is. Alla fick ett varsitt isblock och ett verktyg, instruktören berättade hur allt skulle gå till och gav oss några bra tips innan vi fick börja. Det var kanske tio personer anmälda så vi var inte ensamma, och jag frågade Linda om hon visste vad hon skulle göra men hon hade inte bestämt sig. Jag försökte mig på att göra två hjärtan, vilket hon tyckte var lite ”cheezy” så hon började skulptera fram en hund (papillion) istället. Vi fick alla 90 minuter på oss och instruktören gav oss tips och hjälp om man behövde det, men jag var så fokuserad på att få till dessa två hjärtan att jag inte märkte vad de andra gjorde. Lindas hund såg ut som ett kryss efter ett tag och då blev hon högljutt besviken, så hon beslutade sig för att göra ett hjärta även hon. Jag ska säga att det var enklare att forma isen än vad jag föreställt mig, den formade sig ganska lätt men hade en tendens att spricka sönder om man inte var försiktig och det svåraste var att visualisera det man villa skapa ur detta isblock. Bilden i mitt huvud stämde inte riktigt med resultatet av mitt skulpterande om man säger så, isblocken och all iskonst på hotellet kommer ju från Torneälven som ligger precis bakom hotellet så isen var alldeles klar och fin utan skräp eller smuts. Och framför oss stod isskulpturen som var en hyllning till Börje Salming, den var så himla snygg och sedan tittade men ner på sitt hackade isverk framför sig. Inte ens i närheten av samma klass på det ska jag erkänna…

När tiden var slut hade Linda fått till ett hjärta som hon ändå verkade lite stolt över, men det var som sagt väldigt svårt att få det snyggt. När alla var klara fick man en påse med varmt vatten som man skulle stryka över skulpturen, då blev den alldeles blank och fin. Mina två hjärtan blev väl okej, jag försökt även vara lite romantisk och skrev våra initialer på skulpturen men det syns lite dåligt på bilden.

När alla var klara gick många runt och tittade på varandras konstverk eller vad man nu ska kalla våra skapelser, paret som stod bakom oss verkade imponerade av vad vi skapat så jag bad dem ta ett foto på oss när vi skulle posera med våra verk. Och de ville gärna hjälpa oss med detta, så när den snälla kvinnan började dirigera hur vi skulle stå för att få en bra bild så hände det något…

– Linda, innan vi tar en bild på våra skulpturer så har jag en fråga till dig… Sade jag, sedan gick jag ned på knä framför henne och höll fram en förlovningsring som jag valt med stor omsorg. Sedan tittade jag henne djupt i ögonen innan jag tog modet till mig och ställde min fråga.

– Vill du gifta dig med mig? Frågade jag med massor av fjärilar i magen, och hon såg väldigt förvånad ut och det kändes som VÄLDIGT långa sekunder innan hon tillslut fick ur sig något att säga.

– Jag börjar gråta… Svarade hon och gjorde mig snabbt nervös, det var ju inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig.

– Ja det vill jag! Svarade hon sen och jag kunde placera ringen på hennes finger, och sedan kyssa min blivande fru.

Den snälla kvinnan som filmade allt blev alldeles rörd, och vi blev gratulerades av de andra som stod runt omkring oss. Och jag uppskattar att hon var så kvicktänkt att hon filmade det hela och inte bara tog kort som jag bad henne om, så nu har vi allt förevigat på film. Det fanns ju en baktanke från min sida med att skulptera två hjärtan, det skulle ju bli ett tecken på vår kärlek tänkte jag och det kändes lite romantiskt i mitt huvud. Sedan är ju Linda lite mer konkret och tänker inte lika mycket kring vad som är romantiskt eller ej som jag kanske gör, så jag förstår ju att hon tyckte det var lite töntigt när jag först berättade att jag skulle skapa dessa hjärtan. Men nu förstod hon ju varför och då tyckte hon det var väldigt fint gjort, och vi hittade senare min isskapelse lite överraskande uppe i restaurangen. Där kunde alla titta på den och beundra min stora kärlek för min vackra fästmö Linda. Slutsatsen av detta är att jag känner mig väldigt lycklig med henne och är så glad att vi hittade varandra i en period av våra liv när ingen av oss egentligen kanske hade förväntat oss det, så nu ser vi fram emot många underbara och fina år tillsammans… That’s amore!

Efter en stund verkade Linda ha landat lite i det stora som faktiskt hade hänt, hon var verkligen helt oförberedd så det blev en stor överraskning. Jag hade ju planerat för detta sedan i somras och redan graverat ringarna med dagens datum, däremot visste jag ju inte riktigt vid vilket tillfälle jag skulle fria till henne. Jag kände ju till vilka aktiviteter vi hade planerade den dagen och var först inställd på att genomföra detta senare på kvällen när vi skulle ut på en ridtur i vildmarken och titta på norrskenet. Men det slog mig ju att jag faktiskt är allergisk mot hästar och visste ju inte hur min kropp skulle reagera när vi åker ut till stallet, och jag kan ju inte gå ner på knä samtidigt som min kropp blir röd och svullen när den går igenom en allergisk reaktion. Det skulle nog förvisso bli ett minne för livet, men därför fick jag bära med mig ringen i min ficka hela dagen och försöka fånga rätt tillfälle när det väl dök upp. Och på något sätt kändes det rätt att göra det när vi skulpterat klart, jag fick improvisera och ta det hela lite på ”uppstuds” som det kallas men med facit i handen så blev det faktiskt den bästa lösningen. Man kan ju inte heller gå och vänta för länge på det perfekta tillfället, då kanske man går miste om det.

Vi klev in genom portarna som ett nykärt par men lämnade som trolovade eller vad det nu heter, riktigt fint faktiskt. Men innan vi lämnade isbaren så passade vi på att kika in i de så kallade Delux sviterna som de nu hade öppnat upp för allmänheten. Dessa rum var större och innehöll mer iskonst än de vanliga konstsviterna, och några av rummen var helt otroliga som ni kan se på bilderna här nedan.

En av konstsviterna var skapat som ett stort lekrum med massor av klossar och roliga figurer. Ett annat rum hade en igloo inuti rummet där man kunde sova. En konstnär hade skapat en relaxavdelning med bastubad och kaminer av is, till och med en badrock av snö eller is hade de skapat som hängde där på väggen. I ett annat rum hade de fryst in björkar och diverse blommor i isblocken, det till och med doftade sommar eller vår i rummet när man kom in där. Sedan såg vi ett rum med en stor ödla med en krona på huvudet och träd av is, det var också lite coolt. Lindas favoritrum hade motivet av ett stort älghuvud på väggen ovanför sängen, medan mitt favoritrum innehöll stora sniglar och svampar som lyste i olika färger genom isen. Så galet häftig upplevelse!

När vi tittat igenom alla rummen så var det dags att äta lunch, och nu var vi hungriga. Ingen av oss fick ju i sig särskilt mycket till frukost, men nu nalkades det viltbuffé och det var lika gott som det låter. Det var någon sorts färsbiffar med skysås, smakerna satt som de skulle och jag tog två portioner utan att skämmas. Sedan fanns det en god kaka till dessert, men vi hade tyvärr inte lärt oss av gårdagen utan var lite för mätta för att kunna njuta av desserten även denna gången. Vi reflekterade sedan över att vi båda drack väldigt mycket vatten sedan vi kom dit, och Linda som inte brukar dricka vatten tyckte det smakade så gott. Det var väl kanske fjällvatten eller vad det heter, från någon magisk källa där i krokarna. Jag kunde bara hålla med, det var oförskämt gott och drack massor även jag. Och det var nog lika bra så att vi var mätta och belåtna inför eftermiddagens äventyr, det som oroade mig mest av allt på hela resan. Ridturen ute i Europas sista vildmark innan man når Norska havet, 200km norr om Polcirkeln…

Linda älskar ju hästar och vet hur de fungerar, så hon var väldigt peppad på denna upplevelse. Själv har jag nästan ingen erfarenhet av hästar alls förutom minnet av att jag fick rida på en häst min morbror hade när jag var barn, men den hästen var stor och jag höll på att ramla av den hela tiden. Nu har jag dessutom blivit mer och mer allergisk mot hästar på äldre dagar så hur skulle detta sluta, jag tog min medicin och hoppades på det bästa. Dags att samlas med de andra och åka iväg till Nikkaluokta där vi skulle få träffa våra resekompanjoner, islandshästarna. I stallet fanns även två getter, varav den ena gömde sig direkt när vi kom, medan den andra som heter Elvis var otroligt kelsjuk och ville bli klappad hela tiden. Vår guide började med att fråga vilka som hade hästvana, där skilde sig som sagt Linda och jag oss åt en hel del. Jag fick ta den snälla hästen Fengur i hörnet av stallet, medan Linda fick en annan som jag inte minns namnet på eftersom jag befann mig i någon sorts rida-häst-chock. Vi fick börja med att rykta våra hästar och borsta av dem ordentligt, jag hade mina handskar på mig hela tiden och var noga med att inte peta mig i ansiktet eller liknande för att framkalla någon sorts allergi. Men det sket ju Fengur i, han knuffade och buffade på mig med sitt huvud flera gånger så att jag fick han håriga lugg rätt i fejset. Jag frågade guiden om han var sur eller nåt men tydligen gjorde hästen så för att den var otålig och ville ut ur stallet, jag var för långsam helt enkelt så då fick man veta det. Linda hade redan fått på sin sadel och var klar med allt när jag kikade bort hur det gick för henne, allt verkade så naturligt där i hennes bås med hästen och de kom bättre överens än Fengur och jag. Linda var ju klar långt före oss andra så då hjälpte hon oss lite och sedan stod hon stolt vid sin häst och väntade på att få komma ut, man kunde se någon sorts lycka och glädje där i hennes ögon. Hon har pratat så mycket om hur mycket hon saknar att vara med hästar och att få rida, hon verkar trivas bra och känner sig hemma i den här miljön helt enkelt. Det var dock helt andra känslor och en annan typ av upplevelse i båset där nere i hörnet där Fengur och jag stod och försökte förstå oss på varandra. I början tyckte jag lite synd om honom som skulle behöva släpa runt på tunga mig där ute i skogen, men ju mer han buffade på mig med sitt huvud desto mer tyckte jag han förtjänade att bära mig senare. Nu till det kritiska! Vi skulle leda ut våra hästar ut ur stallet och där ute hoppa upp i sadeln, och jag som kollat på en hel del vilda västern filmer i min ungdom vet ju hur man gör. Trodde jag, det visade sig direkt att den där stigbygeln var mycket liten och att jag bara fick in tåspetsen av min vintersko där, hur skulle jag nu få fart och swinga mig upp majestätiskt på hästryggen? Låt oss bara säga såhär, jag kom upp men det var inte majestätiskt någonstans alls. Men jag var inte den enda som hade problem för tydligen hade hästen Mozart tagit sig friheten att rida ut i den mörka skogen med sin oroliga gäst på ryggen, haha! Så guiden fick snällt hämta tillbaka dem innan vi andra kunde göra oss redo för avfärd, Lindas häst var tydligen lite kinkig och ville gå längre bak en bit bort från de andra hästarna. Så hon och en av guiderna red längst bak medan Fengur och jag tog täten av hästkolonnen med den andra guiden.

Det var lite guppigt i början, men jag kom in i det hela ganska snabbt. Det var ju bara att sitta lugnt i sadeln och hitta någon sorts tyngdpunkt för att hålla balansen, lite som att åka skateboard fast ändå inte. Men det gick bra och ingen allergi än så länge, så vi red ut i den mörka skogen på våra hästar och hoppades få en glimt av det där norrskenet. Det var stjärnklart på himlen och på så sätt fick vi bra med ljus trots att solen gått ner för flera timmar sedan, och naturen var alldeles tyst. Det enda som hördes var hästhovarna som trampade i snön, alla vi andra satt bara och njöt av lugnet under denna upplevelse. Och det hann väl gå ungefär 10 minuter innan min fantasi började spöka och försökte skrämma upp mig, jag fick för mig att vissa buskar var vargar där ute i mörkret som stod där och dreglade när de såg denna magnifika julskinka rida fram på Fengur där i mörkret. Nej varför skulle det hända förklarade jag tyst för mig själv utan framgång för nu var redan den galna dialogen igång i huvudet på mig. Jo men det finns vargar här ute, och de är säkert större än de jag sett på Skansen. När det blåste till fick jag för mig att jag höra ett avlägset ylande från en stor vargflock som nu fått korn på oss, jag knäppte upp min reflexväst och gjorde mig redo på det värsta. Jag kikade bak men kunde inte se Linda där längst bak i kolonnen, hur fasen skulle jag skydda henne nu då när jag inte vet hur man svänger med Fengur. Det spelades upp många knäppa scenarion i mitt huvud de närmaste minuterna innan guiden plötsligt stannade, nu jäklar händer det på riktigt tänkte jag…

– Det sticker ut en stor gren här som ni alla får se upp med, ett tips är att ducka er framåt och rida under den. Men luta er inte bakåt för då kan ni tappa balansen. Ropade guiden på engelska.

Kanske var det språket som förvirrade det hela för mig, för jag såg ingen gren förrän det var för sent så hjälmen fick bekänna färg där ute i mörkret med ett högt ”klonk” som jag skulle tro att de flesta hörde. Pinsamt tänkte jag, det där kommer jag inte berätta för Linda vad som än händer. Sedan kom vi fram till en sluttning som hästarna skulle ta oss nedför, nu blev det spännande kan jag säga. Fengur bara klev rakt ner för stupet och jag höll hårt i den där snodden samtidigt som jag lutade mig bakåt för att inte falla framåt. Då tar den den där hästen ett litet skutt precis på slutet som jag inte alls var beredd på, men jag lyckades på något mirakulöst sätt hålla mig kvar i sadeln.

– Är vi framme snart! Frågade jag guiden utan att få något svar.

Jag kände mig som ett litet barn i baksätet på en bil, även om jag faktiskt njöt av hela upplevelsen så gillade jag inte riktigt känslan av att inte veta vart vi skulle rida eller hur långt det var kvar. Men jag varken frös eller mådde dåligt, det var något jag uppskattade så jag försökte ta tillvara på stunden och inte tänka för mycket. Så vi fortsatte vår ridtur och jag tittade hela tiden mot himlen för att få en glimt av det där norrskenet, men det lös med sin frånvaro.

Efter ett tag var vi tillbaka på gården igen, då ville jag imponera på Linda lite och försökte hålla hästen med enbart en hand samtidigt som jag skulle filma med den andra. Det var inte lätt alls kan jag säga, jag tror att Fengur guppade lite extra med flit och dessutom var mobilen helt frostig och hal att hålla i så det blev inget bra filmklipp. Plus att jag höll på att tappa min handske också något var guiden extra tydlig med att man INTE skulle göra när vi red, utan handsken skulle man bita tag i ordentligt för att inte tappa den om man var tvungen att ta av den. Så jag försökte snabbt som fasen få den på handen igen innan jag skulle bli upptäckt och det gick ju sådär, tummen på vanten hamnade ovanpå handen och allt såg bara märkligt ut. Men jag lyckades gömma mig och nu var det dags för alla att sitta av sina hästar eller vad det heter, jag tycker faktiskt att jag gjorde detta riktigt bra och tittade mig omkring för att se om jag lyckats imponera på Linda. Men hon var ju avsutten och klar med sin häst så hon var redan inne i stallet, då hörde jag ett högt duns. Det var en i sällskapet som inte lyckades lika bra med att kliva ner från sin häst och istället föll rakt ner på marken, och kort därefter hördes ett lika högt duns igen. Då var det nästas tur att ramla av, men ingen skadade sig. Dock så sträckte jag på mig lite extra nu när jag tydligen klarade av detta galant i jämförelse med de andra, kanske att jag borde ge mig in i hästsportens värld och bli något sorts proffs eller varför inte ta upp mina barndomsplaner på att bli en ny Zorro.

När vi fört in hästarna i stallet igen kunde vi ta av oss våra hjälmar och västar, men då hittade jag den andra skygga geten tuggandes på min mössa som jag lämnat liggandes på en stor vagn. Plötsligt såg jag likheterna mellan djävulen och geten, men då kom den snälla geten Elvis tillbaka och lugnade mig. När vi alla fått av oss utrustningen fick vi följa med ut igen och blev visade vägen till en samisk kåta där vi fick kliva in, där sprakade elden mitt på golvet och här skulle vi nu få avnjuta kvällens middag. Vi slog oss alla ner på renfällarna runt elden och blev snabbt serverade varm lingondryck, under tiden började guiden att steka på förrätten som var plättar med lingonsylt och till detta fick vi även runda vetekakor. Men det var inte vilka plättar som helst utan blodplättar gjorda på renblod, det smakade som en blandning mellan vanliga plättar och blodpudding. Inte dumt alls faktiskt, sedan förklarade guiden att samerna är väldigt noga med att ta tillvara på allt när de slaktar sina djur. Så var det generellt här uppe i Norrland, att inget skall gå till spillo eftersom det kan vara svårt att hitta mat under det kalla vinterhalvåret. Vi hade några i sällskapet som var från England tror jag och en familj från Singapore, så vi svenskar ombads att inte berätta vad plättarna var gjorda utav innan de hade ätit klart. Middagen serverades i fina kåsor och sedan berättade guiden lite mer ingående om vad plättarna innehöll som vi alla hade proppat i oss, men de flesta såg ändå glada och nöjda ut. Till varmrätt fick vi en god älgsoppa med grönsaker, den innehöll så många goda smaker och rann snabbt ner i magen. Allt detta tillagades över den sprakande elden, så det var väldigt mysigt och stämningsfullt. Det enda jag saknade var Jon Henrik Fjällgren och hans joik, lite samisk sång hade varit grädde på moset denna afton. Middagen avslutades sedan med hembakade blåbärsmuffins, men för tredje gången var jag redan proppmätt så Linda och jag delade på en muffins. Sedan värmde vi oss en liten stund och pratade med de andra, guiden berättade lite mer om den samiska kulturen och jag noterade en samisk flagga som hängde utanför stallet. Det var en riktigt härlig kväll i det stora hela, så det var lite tråkigt när allt var slut och den lilla bussen körde oss tillbaka till hotellet igen.

När vi kom tillbaka så lämnade vi in alla de extra varma kläderna vi fått låna i form av stövlar och overaller, sedan gick vi till loungen och firade vår förlovning med lite bubbel framför brasan. Det var inte så många andra där, men det var ett par sällskap som satt där och drack en kvällsöl eller liknande. Efter en stund blev man lite törstig i värmen från elden så vi avslutade kvällen med varsin öl och ett paket renkorv som vi smaskade i oss. Denna natten väntade ett varmt hotellrum, något som uppskattades mycket efter att ha sovit första natten i ett isrum och sedan tillbringat en heldag ute i naturen. Och den varma duschen njöt jag av kan jag lova er, gud vad skönt det var. Sedan hade de en duschtvål som luktade jättegott, så jag mådde kalas där i duschen och Linda sa samma sak när hon kom ut ur duschen alldeles upptinad och varm igen. Vi hade ju fortfarande inte fått se något norrsken, och detta gjorde i alla fall mig lite ledsen. Men vi hittade en tavla på en utställning där som vi båda fastnade för, så vi bestämde oss för att beställa en tavla som vi kan ha hemma som ett minne av hela vår resa där vi skulle få se norrsken men inte fick det. Haha, så knäppt det låter men vad ska man göra. Vi började redan planera vår nästa vinterresa och har då fastnat lite för de där igloosarna man kan bo i som är genomskinliga, de finns bland annat i norra Finland. Då kan man ligga i sin varma igloo och se norrskenet på himlen, säkert helt magiskt och vackert.

Nästa dag var det dags att åka hem, så vi började med att äta frukostbuffé. Nu var vi ordentligt utvilade och hungriga var vi också båda två, så vi satt länge i restaurangen. Det var så mysigt där och kändes sorgligt att behöva lämna Jukkasjärvi, jag gillar verkligen Norrland och lugnet som det för med sig. När vi var klara promenerade vi tillbaka till vårt hotellrum, då hörde vi hundarna skälla nere vid den frusna älven där hundspannen stod uppradade för avfärd. De skällde så högt och var så peppade på att få springa iväg, jag minns själv hur hundarna levde om när jag provade att åka hundspann i Vemdalen för några år sedan. De verkar älska att springa i snön, och det var också en rolig upplevelse som vi får testa tillsammans en annan gång. Men nu när Linda hörde hundarna skälla så tror jag att hon saknade sin GW, så vi gick in och började packa ihop våra saker för att resa hem till Stockholm igen.

Denna helg var verkligen helt magisk, inte bara på grund av vår förlovning utan även för hela den underbara upplevelsen vi fick vara med om tillsammans. Det där ishotellet är verkligen något speciellt som är svårt att beskriva, och helhetsintrycket av denna resan var helt fantastisk! Vi kan båda två varmt rekommendera alla som funderar på att åka dit att göra det, man kanske bara upplever ishotellet en gång i livet men man kommer att minnas det för evigt. Och till alla er som gratulerat oss vill vi såklart rikta vårt varmaste tack, ni är underbara!

DAGENS JERKER går till den personen som skötte transportbandet för allt bagage när vi landade på Arlanda. Det kändes som en hel evighet att stå där och vänta på vår väska, och ännu jobbigare måste det ha varit för de som stressade av flygplanet för att komma fram först. De fick stå där betydligt längre än oss som tog det lugnt och var bland de sista att kliva av planet. Men detta borde väl ändå inte vara så svårt att få ordning på kan jag tycka, fast jag har ju ingen insikt i hur de jobbar eller vad som måste göras så det är ju lätt för mig att sitta här och tycka saker. Men skulle ändå önska att man inte behövde vänta så länge på sin väska, nu när jag dessutom har en ny väska som är lite snyggare än min gamla som var bajsbrun och horribelt ful…