Nu backar vi bandet 16 år tillbaka i tiden till år 2007 när världens bästa firma inom VVS-isolering skulle åka på sin årliga fotbollsresa. Denna gången väntade ett besök i Storbritanniens huvudstad, en plats jag aldrig besökt tidigare men som jag bara hade hört gott om av andra. Äntligen skulle jag få resa på en weekend till detta efterlängtade resmål och uppleva en av världens populäraste städer… London baby!

Vi startade vår resa på fredagen och ute på flygplatsen åt vi en klassisk byggarfrukost som bestod av räksmörgås, en stor stark och en knapp med Jägermeister. Detta är kanske inte bästa frukost intaget att börja dagen med, men jag anpassade mig snabbt och mådde oväntat bra efteråt. Nu skulle flygresan inte bli några problem alls, utan man var ju både avkopplad och mätt. Och kissnödig blev man tyvärr också…

När vi landat på Heathrow flygplats jublade vi och letade upp taxibilar som kunde ta oss till vårt hotell, och när vi kom fram så checkade vi in oss snabbt som tusan. Jag fick dela rum med Jocke, vilket inte var några problem förutom hans oproportionerligt gasiga mage som nu uppnått en riktig kalasstatus efter turbintrycket i flyplanet på vägen hit. Nu var vi alla sugna på den där första ölen i staden och att få uppleva det fantastiska publivet London hade att erbjuda, så vi samlades i lobbyn för att gå vidare. Vi bodde på ett hotell som låg väldigt bra till och kunde i princip ta några kliv runt hörnet och då var vi redan på Oxford Street, en av Europas mest besökta shoppinggator med över 300 butiker.

*Känsliga läsare kan hoppa över denna text* Nu var vi dock inte här för att shoppa, och Janne var inte intresserad av att ta fler steg än nödvändigt för att få sig en bira så vi gick in på första bästa pub. Men en sak som vi alla reagerade på var att det verkade finnas väldigt många butiker som sålde sexleksaker här i London, och de fanns verkligen överallt. Jag vet heller inte om det var en större butikskedja eller om det var flera olika, men jag har för mig att det satt stora rosa skyltar utanför butikerna vilket gjorde dem lätta att känna igen. Och detta var inga småbutiker utan verkade ganska stora, vilket vi prydliga svenska turister var lite obekväma med till en början. Men det strömmade ut och in folk ur butikerna så tillslut var vi ju tvungna att gå in och kolla vad det hela handlade om, men det var inte så farligt alls. Det var ju mestadels kläder som såldes där inne, en massa latex och liknande så vi beslutade oss för att gå ut igen. Men då hade Jocke fastnat vid en hylla längre bort, och när vi kallade på honom så möttes vi bara av ett stort skratt och leende.

– Kolla grabbar! Har ni sett vad jag hittat? Ropade Jocke tillbaka och höll fram en helt gigantisk svart dildo i sin hand.

Den var verkligen GIGANTISK och lockade såklart till en hel del skratt där i butiken, så lättroad är man som ung kille. Men när Pavle och jag beslutade oss för att gå så stod fortfarande Jocke och Wrååken kvar, de ruskade den där dildon och skrattade åt hur den svajade. Haha, ja vad ska man säga.

*Nu är det tryggt att läsa vidare igen* Annars så hade Jocke och jag väldigt roligt åt en himla massa referenser från TV-serien ”Vänner” där de åker till London under några avsnitt, speciellt Joeys uttryck ”London baby!” skanderade vi så ofta vi kunde. Vi hade också skaffat oss en turistkarta över staden som vi kikade på när vi kom tillbaka till hotellet på kvällen, och just Joey hade ju ett väldigt bra tips om man tappar bort sig i staden. Då kan man nämligen ”kliva in i kartan” som han uttryckte det, och det skulle enligt honom göra det lättare att hitta fram till platserna man vill besöka. Så jag testade…

Målet med denna resa var ju såklart fotbollsmatchen, men den var inte förrän på söndagen. Så nu hade vi möjlighet att uppleva staden och dess sevärdheter! Janne och Jocke hade båda varit här tidigare, och Janne var därför inte så peppad på någon sorts sightseeing med oss andra. Vi fokuserade därför på att ta oss till några av de mest sevärda platserna och hintade lite om att det säkert finns bra pubar längs med vägen, och då gick Janne med på att ta dessa långa promenader i staden.

Men något som är oerhört invecklat och svårt är att programmera om sin hjärna till den rådande vänstertrafiken. Bilarna kommer ju alltid från fel håll när man ska korsa en gata, och trots att det stod skrivet på marken framför oss att titta till höger istället för vänster så missade man detta och korsade gatorna med livet som insats.

Första platsen vi besökte var Piccadilly Circus, där jag fick en bra bild på de välkända reklamskyltarna och hade dessutom turen att få med en klassisk röd buss. Utöver detta så var inte platsen så intressant, det stod någon staty eller liknande där i mitten också men efter att ha tagit lite bilder så var det nog dags att dra vidare. Vi traskade vidare bort till Hyde Park och kollade in vad parken hade att erbjuda, vilket var typ träd och fina fåglar som man inte sett tidigare. Jag kan tänka mig att parken hade varit betydligt charmigare om vi hade haft lite bättre väder, men nu var det Janne smackade med munnen och hade i princip sugit in hela sin mustasch i käften, så sugen var han på en öl nu och det var väl lika bra att uppsöka en ny pub. Det är i alla fall något riktigt bra med London, att bra pubar finns det ta mig tusan överallt!

En riktigt het nyhet just där och då var ju att Apple snart skulle släppa sin första iPhone, något som Wrååken informerade oss om och hittade en monter där man kunde titta på den kommande supermobilen. Han var så fascinerad, en sådan skulle han bara köpa sen när den lanserades i Sverige! Vi andra var ju skeptiska och stod där och killgissade om vilka problem en sådan telefon kunde innebära, den hade ju enbart en knapp och bestod ju bara av en touchscreen. Nej den kan ju knappast hålla säkert länge trodde vi då, och med facit i handen så hade vi ju inte helt fel. För om det är något som iPhoneanvändare får erfara än idag så är det hur dåligt deras skärmar håller och hur lätt de spricker sönder. Men sak samma, de blev ju en succé och det var kul att ha fått se den innan den lanserades på den svenska marknaden här hemma.

Vi fortsatte att promenera runt och tog oss till Buckingham Palace, där var det många turister av någon anledning. Men några kungligheter såg vi inte till alls, däremot fick jag se de rödklädda vakterna med sina stora och svara huvudbonader som liknar pälsklädda bikupor. Det var förstås lite kul! Och det var ett ganska stort område med en mycket fin trädgård som låg belägen utanför, där hängde vi en stund eftersom vi ej blev insläppta på palatset av någon märklig anledning. Firmans pressavdelning måste ha missat att informera drottningen om att vi kommer på besök, så vi fick nöja oss med att titta in genom staketet.

Efter detta tog vi en kort sväng i det nu kyliga och lite blåsiga vädret ut till Nothing Hill, det är tydligen ett lite exklusivare och finare område. Det fanns dock inte mycket att se just här och jag letade efter den där blå dörren som är med i filmen men vi hittade aldrig den tyvärr, så vi fick åka vidare hem till hotellet.

Hur var maten i staden då? Jag vill säga att, nja den var sådär. Det finns verkligen massor av restauranger att välja på såklart och därför får man ta detta med en nypa salt. Men är man här ska man såklart äta Fish ‘n Chips, så det testade jag och tyvärr blev jag inte golvad av denna smakupplevelse. Det smakade fisk, helt logiskt och det är inte något jag tycker om särskilt mycket. Men tillbehören var goda! Utöver detta så serverades det engelsk frukost på hotellet varje morgon, och den var ju lite annorlunda måste jag säga. Mycket korvar och bönor har jag för mig att det var, och en del av detta var gott men inte allt. Såhär brukar det väl vara utomlands är min erfarenhet, speciellt här i Europa. Att frukostarna inte är det bästa man äter, speciellt inte runt medelhavet för där är det ju så mycket sötsaker som serveras till frukost. Sylt, nötkräm och söta bakverk. Nej jag tycker nog att vi i Sverige har fantastiska frukostar på våra hotell i jämförelse, och frukostarna som serverades på hotellet i Florida var också goda. Vem säger nej till donuts i olika smaker och en svag kopp kaffe liksom, haha!

Matchdag! Vi åkte tunnelbanan ut till Fulham för att ta del av lite engelsk fotbollskultur och vädret var lovande, solen tittade fram mellan molnen och inget regn i sikte. När vi klev av tunnelbanan hörde man sången från supportrarna eka nedför gatan, och lång fram såg vi ett gult av människor. Jag trodde först att de hade matchtröjor på sig, men det visade sig att alla dessa gulklädda personer var poliser eller ”bobbys” som de också kallas. På andra sidan poliserna såg vi supportrar sjunga högt och skandera ramsor, det var fullproppat med folk på den puben och då var det ju ingen idé för oss att slå oss ner där. Det tyckte även poliserna som började vinka bort oss från platsen, så vi fick leta upp ett lite lugnare supporterhak att ta en öl på innan matchen. Och efter att ha fått i sig den där matchölen så kunde vi nu bege oss mot arenan Craven Cottage i väntan på avspark.

Om vi ska prata lite om själva fotbollsmatchen också så var det Fulham som tog emot laget Portsmouth eller ”Pompey” som de också kallades, två mittenlag för dagen kanske men inte dåliga för den sakens skull. En italiensk landslagsstjärna vid namn Vincenzo Montella a.k.a ”det lilla flygplanet” spelade ju i Fulham vid detta tillfälle, en riktig måltjuv som jag sett spela många roliga matcher i Roma tillsammans med Francesco Totti på TV. Det fanns säkert andra bra spelare också men jag minns tyvärr inte namnen på dem idag, utan det var just Montella som var dagens stora stjärna om ni frågar mig. Vi hade platser på ena kortsidan och där var vi omgivna av väldigt hängivna supportrar kan jag lova er, de gapade och skrek hela matchen. Det var speciellt en man vi fascinerades av, han var propert klädd men jäklar vilket temperament han visade där i publiken. Han skällde ut domare, motspelare och även egna lagets spelare efter noter så fort något inte blev som han hade tänkt sig. Publiken i England är ju lite speciell, det fanns inte så mycket staket och liknande som höll supportrarna borta från planen egentligen utan det var enbart några vakter utplacerade här och där. De har tydligen ett övervakningssystem med kameror som fotar alla som går in på arenan eller liknande så om du ställer till med problem är sannolikheten troligen stor att de hittar dig och sedan portar dig från att få gå på fotboll ett bra tag framöver. Så det är bäst att man skärper sig! Matchen då, ja den slutade 1-1 om jag inte minns fel.

Vad hann vi mer med att göra i London då? Jo vi besökte självklart Big Ben och Westminster Abbey, så nu kunde man checka av dessa från sin ”bucket list” innan vi fortsatte vidare längs floden Themsen till Tower Bridge. Här passade vi på att gå in och kolla i ett av tornen och det var ganska intressant faktiskt, det tyckte dock inte Janne som förmodligen sett denna bro många gånger tidigare och nu ville vidare. Jag ville gärna stanna kvar och kika lite till men nu ville Janne VERKLIGEN gå så då fick vi andra hänga med om vi skulle hålla ihop.

Vi promenerade en hel del för att kunna se så mycket som möjligt, men efter att ha njutit av en god middag på kvällen så tänkte vi bara snabbt byta om på hotellrummet innan vi skulle vidare ut igen. Då hamnade vi på en häftig bar där hela miljön påminde om ett läskigt laboratorium, och det serverades shots i olika färger som man fick dricka ur ett provrör. Här var det många unga människor som samlats, gissningsvis studenter men de var alla väldigt pratglada och trevliga. Det måste jag säga att alla var här i London, alltså trevliga! Och de var alltid lika imponerade och tacksamma av att vi talade engelska, vilket inte var konstigt för oss alls men man undrar ju vad de har för syn på det svenska skolsystemet om de inte tror att vi skulle klara av det. Sak samma, vi stannade på denna bar ett tag men tillslut blev det väldigt högljutt och stimmigt så då beslutade vi oss för att gå vidare. Och precis när vi klivit ut genom dörren så ställde sig Janne och pekade…

– Här! Jag har alltid velat gå in där! Ropade han och pekade på baren i lokalen bredvid.

Jag är högst tveksam om han verkligen ”alltid” har velat gå dit, men det var ju han som betalade för all mat och dryck på denna resa så det var bara för oss andra att hänga på honom in där. Denna bar var mycket lugnare vill jag minnas, snudd på tråkig nästan i jämförelse med stället vi nyss kom ifrån. Så vi hängde inte kvar där särskilt länge, utan vinkade in två taxibilar som kunde ta oss till hotellet. Jag tycks ha valt rätt bil denna gången för när vi kom fram berättade de andra att Wrååken varit så dålig i magen att han förpestade hela bilresan till hotellet. Till och med chauffören muttrade något bakom ratten, fy skäms att hålla på och fisa i taxibilar på det viset. Usch!

På hotellet insåg vi att vi kanske borde ta en sista liten öl innan vi skulle sova, men Janne var sugen på whiskey och stod i baren och dividerade med bartendern.

– Single? Double? Yeah double! Jublade Janne när han kom tillbaka till vårt bord med sin ”dubbel whiskey”.

Vi satt och pratade en stund innan det var dags att sova, Jocke hade redan gått och lagt sig så nu skulle jag smyga in på hotellrummet som en ninja utan att väcka honom. Men eftersom jag var lite berusad och glad i vågen så, ja det gick sådär. Man kan säga att han vaknade, mer behöver vi inte nämna tycker jag…

Nästa dag som också var den sista dagen på denna resa, då hamnade vi på det stora varuhuset Harrods. Här har jag sett Mr Bean springa runt och shoppa loss på TV så det var en rolig upplevelse, men allt kändes väldigt dyrt så jag köpte ingenting. Det är inte direkt motsvarigheten till Ullared hemma i Sverige om vi säger så, utan här fick man betala ganska bra för grejerna.

Här träffade vi även en bekant person, det var en kompis till vår kollega Magush (han är flygrädd och valde att stanna hemma) dåvarande flickvän som jobbade i närheten. Så vi tog alla en gemensam fika, och på det caféet inträffade det samtidigt en möhippa…

Vi hade inget med dem att göra eller så, men det fanns en person i det sällskapet som drog blickarna till sig om jag ska uttrycka mig snällt. Hon hade bara ett väldigt speciellt utseende, inget hon kunde rå för alls men detta blev en stor snackis bland några av oss. Speciellt Wrååken var lite elakt road av det hela och skojade om att han skulle para ihop kvinnan med någon av oss andra, men det var ingen som nappade på denna idé utan vi drack upp vårt kaffe och fortsatte sedan vår resa vidare ut till flygplatsen. Man hinner med väldigt mycket under en weekend i London, och jag gillade verkligen staden. Även om de flesta byggnaderna var tegelbruna och lite enformigt tråkiga så uppskattade jag alla de trevliga människorna här, och det finns massor att både se och uppleva. Så jag vill definitivt åka tillbaka igen, men jag har inte hunnit med det hittills så vi får helt enkelt se när det blir av. Tack för att ni läser, hoppas jag kunde inspirera er till en resa till London. Ha d biff!

RESANS JERKER kan bara gå till Wrååken. Slut på meddelandet.