Haha, min tyska sitter som den ska än idag! För alla förstår väl vad rubriken vill förmedla, inte sant?

Avslutning, det borde det ju betyda enligt mig och mina aningen rostiga kunskaper i tyska språket. Vi har nu kommit till en av de tidpunkter på året när barnen har många olika avslutningar, förra helgen hade deras dansgrupper terminsavslutning och i torsdags var det pianoavslutning för twinsen. Då var vi föräldrar inbjudna att komma och lyssna på barnen när de spelade upp varsin låt som de övat på, och jag är väldigt imponerad av Nova och Theo måste jag säga. De övar oftast med hörlurarna på sig här hemma och då hör man ju inte vad de spelar, man ser bara hur deras snabba små fingrar far fram och tillbaka över pianot så nu fick jag äntligen höra hur det låter. Nova var väldigt nervös innan hon skulle spela för alla oss vuxna, men när hon väl satt där så gick allt bra och hon spelade sin låt väldigt fint. Sedan var det Theos tur, han var säkert lite nervös han också men det märktes inte av lika mycket. Utan han rev av sin låt och fick sedan beröm av en främmande kvinna när vi gick därifrån efteråt, och även fast barnen hade sin ”mamma vecka” så ville han följa med hem till oss sen så vi kramade Nova innan vi skyndade oss till bilen. Det är så kul att se allt de lär sig och vilken utveckling de haft sista åren, jag blir så stolt av att se hur glada och stolta de själva blir efter att ha klarat av saker de kanske varit nervösa inför att göra. Älskade fina barn vad ni får mig att må bra!

Men snart kommer ytterligare avslutningar, det nalkas skolavslutning den 13 juni och efter det så får de njuta av sitt efterlängtade sommarlov. Jag har nämnt det här tidigare på bloggen, men när jag var barn så var nog skolavslutningen och julafton de två bästa dagarna på hela året. Jag minns den euforiska känslan än idag när man lämnade klassrummet och sprang hem för att fika med familjen, sedan var det bara hopp och lek med tillhörande sena kvällar resten av sommaren. Jag mår till och med bra av att bara tänka på hur glad jag var på den tiden, så jag hoppas att barnen är lika peppade och glada när de snart är deras tur och att de sedan får en riktigt rolig och fin sommar. Men vi är inte riktigt där ännu, det är fortfarande några skoldagar kvar så de får hålla ut ett litet tag till…

Nästa vecka är det Sveriges nationaldag, det är inget jag firar på ett överdrivet patriotiskt sätt eller så men jag uppskattar att man är ledig den dagen. Men det blir säkert en massa fikabröd eller kanske glass, samt att den svenska flaggan skickas fram här hemma. Linda och jag ska däremot åka till Trosa dagen innan och bo på Bomans Hotell en natt, det är ett väldigt mysigt och fint hotell som jag besökt med mitt jobb en gång tidigare. De är väl mest kända för alla sina festliga inredningar i de olika rummen, så på onsdag hämtar jag upp Linda när hon slutat jobba sedan åker vi iväg… Mot Trosa!

Förhoppningsvis så har vi lite tur med vädret, då kan vi promenera runt lite längs med vattnet i den porlande ån som sakta flyter genom den fina lilla staden. Jag har bokat in oss på en restaurang där vi ska äta middag när vi har checkat in, det verkar mestadels vara fiskrestauranger i Trosa men jag hittade vad som verkar vara en fin liten restaurang där de även serverar lite annat. Den ligger belägen intill Trosaån och verkar ha fått goda recensioner så vi hoppas att vi båda blir mätta och belåtna, sedan får vi se vad vi hittar på därefter. Mycket kommer nog att hänga på vädret skulle jag säga, och det blir vad vi gör det till helt enkelt!

Bilen piper… Inte exakt så som jag beskriver det men det piper ett larm inne i bilen varje gång den startas och jag gissar att det är Henke som suttit och karvat i sin voodoo docka där hemma med en rostig kniv för att jäklas med mig som vanligt. Nu varnar bilen att bromsbeläggen måste bytas och att jag måste kontakta en verkstad omgående, alltså det är jättebråttom! Men det tänker jag fan inte göra, det är dyrt och dessutom blir hela dagen ett jäkla pyssel att lösa rent logistiskt och praktiskt. Så jag har beställt nya bromsbelägg och om jag har tur så kommer jag kunna byta dessa nu i helgen. Hörde dock att de flaggar för regn och oväder som skall blåsa in över Sverige på söndag, och jag får inte plats att köra in bilen i garaget ännu så jag hoppas det drar ut på tiden för jag vill inte sitta ute i regnet och byta bromsarna. Men då kommer väl Henke dansa någon olustig regndans naken där uppe i Holviksskogen där han huserar och göra allt för att det dåliga ovädret skall dra in över Nynäshamn och ligga kvar där hela helgen. När tänker han bli snäll egentligen?

Linda har fått ett nytt jobb på en förskola i Nynäshamn! Jag har nog inte nämnt detta här tidigare, men hon kommer att börja där i augusti och slipper då pendla till Gröndal varje dag. Jättekul för henne och vi är så glada för hennes skull, hon verkar också peppad för uppgiften och ser fram emot en ny utmaning som förskollärare på en annan förskola. Och de verkar så trevliga på det nya stället, de har till och med bjudit med henne på en middag ikväll när personalen ska ut och äta tillsammans. Så jag hoppas att de nu har en trevlig kväll och att de tar emot henne på bästa möjliga sätt, hon är verkligen värd detta och jag önskar henne all lycka på sin nya arbetsplats när hon börjar där efter sommaren!

DAGENS JERKER går till Henke som bara förstör, jag vill inte ha mer problem med varken hus eller bil så låt oss vara nu! Men om jag skulle ta och köpa en ny voodoo docka åt honom, som egentligen är en mindre version av han själv utan att han vet om det, då kommer ju all ondska han önskar andra slå tillbaka mot honom själv. Genialiskt!

Henke – Jimmy 0-1…

Hjälp! Vad ska jag ta mig till, jag är lämnad helt ensam att dö här i vårt hem ute i Nynäshamns vildmark. Linda kom tillbaka hem igen!

Nu kanske ni upplever att jag överdriver situationen en smula, och ja det kanske jag gör men det är min känsla som jag vill förmedla här och i den känslan så känner jag mig väldigt ensam. Linda har nämligen tagit med sig hundarna och min bil för att åka på hundutställning i Ronneby som ligger i sketna Blekinge. Vilken grinig ton jag har när jag skriver, men vad tusan Blekinge är väl inte mycket att hurra för egentligen eller har jag fel? Nåja, Linda har i alla fall tagit med sig GW och Wilbur och lämnat mig alldeles ensam här hemma. Detta blev påtagligt när jag kom hem igår och inga vovvar skällde ut en eller hoppade på marken framför mig när jag klev in innanför ytterdörren…

Nu var förvisso barnen hemma med mig men de vaktar inte huset på samma sätt och har ingen päls som skall klappas, haha! Barnen är fantastiska och håller mig sällskap medan Linda är bortrest, och vi har fullt upp denna helg med dansrepetitioner på lördagen och sedan hade de två dansuppvisningar på söndagen. Planen var annars att under söndagen hade vi tänkt fira de som nyligen fyllt år i släkten samt gratulera min kära mor och andra morsor på morsdag, men det blev tyvärr en krock med barnens dansuppvisningen så vi får träffa släkten en annan dag istället. Men mina syskon och jag hade skramlat ihop till en häftig tavla åt vår kära mor, som min bror Tommy var ”tvungen” att modifiera lite innan han gav bort den tydligen…

För att lyxa till det lite i vår ensamhet så åkte jag med alla barnen till Pizza Hut för att äta en god fredagsmiddag. Vi hade inte varit där på länge nu så det är verkligen dags för pizzafrossa och smarriga milkshakes! Fasen vad gott det är med deras pizzor emellanåt, äter man där lite då och då så blir det riktigt gott vid varje tillfälle. Men jag minns när man brukade åka dit och äta pizzabuffé till lunch, och då proppade man i sig alldeles för mycket enbart för att det skulle vara värt pengarna man betalade för att få äta där. Då blev det tillslut så att man fick lite avsmak för deras pizzor ett tag, de är ju väldigt mättande och goda men proppar man i sig så mycket att man enbart måste fokusera på att andas resten av dagen så försvinner tjusningen. Men nu hade vi nog inte ätit där på nästan två år så det var verkligen dags igen för ett nytt besök, och det var riktigt gott kan jag lova!

På lördagen så åkte jag med twinsen till Gustavberg, och på vägen dit så släppte vi av Freja och stora Nova i Ösmo. Det skulle vara en stor marknad där hela helgen så de vill dit och kolla vad som fanns att göra där, och Freja skulle egentligen ha varit med på dansuppvisningen men eftersom hon bröt sin fot tidigare så får hon avstå dansen denna gång. Nu är hennes gips borta och allt har läkt ihop bra, men hon måste ta det lugnt och inte belasta foten så mycket. Så efter att vi släppt av dem där så åkte vi ut till Värmdö så att de kunde öva och förbereda sig för dansshowen.

Och på söndagen var det då dags, terminsavslutningen för alla dansgrupperna. Det var två föreställningar med 19 framträdanden i varje föreställning, så detta tog lite tid men det var väldigt roligt att titta på för oss alla. Det är ju blandade åldrar med allt från småbarn upp till äldre tonåringar, och alla var väldigt duktiga. Theo och en annan kille gjorde dessutom en soloframträdande, riktigt coolt och modigt gjort av dem! Det är alltid kul att se resultatet av alla timmars övande under terminen, de var alla väldigt duktiga och vi hejade på dem från läktaren i publiken. Bra jobbat twinsen!

Senare igår kväll så kom Linda hem igen med våra glada vovvar, hon var dock trött och sliten efter den långa bilresan så vi packade ur bilen och sedan var det läggdags mer eller mindre. Skönt att ha dem hemma igen, och det hade gått bra på utställning för GW som varit lite kinkig sista gångerna. Han vann inte denna gång men fick bra kritik och kom högt placerad, men Wilbur… Ja den lilla busen saknar tydligen en tand och fick nedslag på detta två gånger, visste faktiskt inte att det var så viktigt med detta men den får väl växa ut så blir det nog bra sen. Han hade skött sig jättebra i alla fall och bortsett från kritiken gällande den saknade tanden så fick han mycket beröm. Det blir spännande och se vad han får för resultat sen när han vuxit färdigt, sedan hörde jag att min svärmor Åsa vann någon tävling för uppfödare med sin kennel. Grattis och bra kämpat i värmen allihop, men glöm inte bort att det hade nog aldrig gått så bra om det inte vore för den eminenta ”markservicen” a la Lasse där på tävlingen som verkar ha fått rodda med förberedelserna. Heja er!

Jag kan inte andas på nätterna, tydligen… Linda tyckte först att jag börjat snarka väldigt högt, så pass högljutt att hon inte kunde sova. Jag har själv reflekterat över att jag haft svårt att få luft vissa nätter och vaknar då nästan lite i panik, men då har andningen kommit igång som vanligt och sedan har jag kunnat somna om igen. Okej men då kollar jag upp om man kan göra något åt detta tänkte jag och kontaktade en läkare som tyvärr inte kunde hitta orsaken till de höga snarkningarna, så denne skickade mig vidare till en läkare som var professor inom området. Han undersökte mig noggrant men tyckte att luftvägarna i näsan såg bra ut och inte heller att halsmandlarna var för stora så de behövde opereras bort. Men han misstänkte att något påverkade min andning så pass på nätterna så han ville utreda saken ordentligt och hitta orsaken till detta. Då blev jag skickad till en klinik på Sabbatsbergs sjukhus där jag fick hämta ut en sorts utrustning som jag skulle sova med under en natt. Den kunde mäta och registrera min sömn och hur andningen betedde sig nattetid, en bra början enligt honom så kunde han sedan utvärdera resultatet av mätningarna.

Men jag fick inget svar, utan blev kallad tillbaka till kliniken istället där de sa att jag hade alldeles för många andningsuppehåll under nätterna så detta var tvungen att åtgärdas. Jag fick nu träffa en annan specialistläkare som undersökte mig och hon konstaterade ganska bestämt och omgående att min tunga var för stor (?), något jag aldrig hört talas om tidigare. Hur kan ens tunga vara för stor, det låter ju konstigt. Jag förklarade att jag provat bettskena och diverse sprayer för näsa och hals men att inget har hjälpt särskilt bra.

– Nej det är inte så konstigt, din tunga är ju så stor så hur ska du få plats med en bettskena i munnen då. Det är inte möjligt, det får inte plats där inne. Konstaterade läkaren.

Jag kunde bara hålla med, för den där bettskenan hittade jag på kudden varje morgon så på något sätt lyckades jag spotta ut den under natten när jag sov. Så jag började nu förstå problematiken, och lyssnade vidare på vad läkaren hade att säga.

– Du ska få prova att sova med en mask kopplad till en maskin som hjälper dig med andningen nattetid när du sover, den pressar in luften åt dig så att du inte får dessa andningsuppehåll. Vi testar hur det fungerar på dig, men jag tror den kommer hjälpa dig direkt. Förklarade läkaren och skickade mig vidare för att få prova ut vilken mask som passade mig bäst.

Det fanns tre olika varianter att välja mellan där den första var en heltäckande mask för näsa och mun, en för enbart näsan och sedan en sorts konstig grimma såg det ut som som man fäster i näsborrarna. Den sista gick bort direkt och var inget för mig, och den heltäckande masken håller inte tätt om man har skäggväxt så då fick det bli den man har på näsan för min del. Så denna har jag nu testat hemma med varierat resultat, två av fyra nätter har det gått bra att sova. Men två gånger har jag vaknat på natten med en känsla av panik och inte riktigt vant mig med att ha denna lilla mask på näsan, så då har jag dragit av mig den och kippat efter andan. Eftersom den hela tiden hjälper till att blåsa in luft så är det lite svårare att andas ut efter andetagen, man får lite motstånd då så att säga. Och drömmer man något läskigt eller actionpackat som jag oftast gör, då behöver man kunna andas bra om man blir jagad av varulvar i sömnen eller liknande. Då tar masken emot lite och andningen blir svårare, men med lite mer vana så kommer nog detta bli bra. Fördelen är att när den fungerat så har jag sovit bra hela natten utan att vakna, och andningen har inte påverkat mig längre så jag ser fram emot att få sova ut ordentligt varje natt framöver när jag kommit in i det hela lite mer. Och så cool upplevelse det blir för Linda att få sova tillsammans med en lite tjockare version av Darth Vader där hemma, så vansinnigt elegant och spännande! Men tänk så pigg och glad jag kommer att bli, det är ju helt fantastiskt! Men jag undrar om Linda verkligen blir lika glad, hon tycker säkerligen att det är häftigt att få sova med Darth Jimmy och kommer uppenbarligen att skryta om detta för sina vänner och kollegor. Men jag tror kanske att hon tycker att jag är ganska jobbig redan som det är i dagsläget, så vi får väl se om hon och de andra i familjen orkar med en piggare mr Jim där hemma. Kanske med ett rött lasersvärd i handen…

Jag är i alla fall tacksam och glad över att hela familjen nu är samlad igen, men det blev kortvarigt för nu åker barnen till sin mamma igen. Passar på att önska alla mammor en fin morsdag i efterskott, jag hann tyvärr inte fira min fantastiska mor igår men vi kunde fira Linda lite på kvällen i alla fall när hon kom hem. Vi hade fixat en fin bukett blommor, ett doftljus från Rituals som hon gillar och en ask Noblesse choklad (som hon också gillar). Så stort grattis alla morsor där ute, och jag hoppas att alla ni andra har haft en fin helg. Som det verkar just nu så kommer det fina vädret hålla sig kvar ett tag till vilket bara är härligt, förutom på västkusten där ett oväder skulle dra in under måndagen. Men man behöver faktiskt spola rent Sveriges baksida lite då och då… Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, för han måste ha varit otroligt bekymrad nu när han inte har sett min bil parkerad utanför jobbet när jag har åkt med Lindas bil under några dagar. Kan tänka mig att han kliat sig i huvudet och ringt runt en hel del för att dels ta reda på vem som parkerat en grå Toyota ”Hot Rod” Auris på jobbets parkering, samt att han säkert har sett mig på jobbet men inte min bil. Det där är upplagt för konspirationsteorier i hans värld tror jag och det är nästan så att jag mår lite bra av att han troligen grubblat väldigt många timmar över detta… Haha, heja dig Henke!

Nu ska ni få höra om min utlandsresa med några gamla vänner från förr i tiden, och detta var alltså första gången jag reste utomlands helt själv utan några vuxna så att säga. Jag var väl 19 år gammal och ansåg mig själv vara alldeles fullvuxen och redo för detta, vilket man såklart kan diskutera efter att ha blickat tillbaka på det som hände då…

Resmålet var alltså ön Kreta i Grekland, en för många välkänd semesterort men för min del var det första gången jag besökte landet. Mina reskamrater var Thomas och Johan som jag jobbade tillsammans med på ICA på den tiden, det var de som ordnade med bokningen och jag mest hängde på för att göra något roligt. Det finns ju så enormt mycket historia från antikens Grekland vilket jag tyckte var intressant att läsa om i skolan, så jag såg verkligen fram emot att få resa dit och ta del av kulturens historia och andra sevärdheter. Det var nog tur att filmen ”300” om spartanerna inte hade släppts vid den tidpunkten för då hade jag åkt dit med en helt annan inställning i hopp om att bli en lika tapper krigare med hjälm och sköld, kanske hade jag hunnit odla lite skägg också så jag verkligen kunde smälta in. Och likt kung Leonidas kunde jag skrika högt i Samariaravinen, och återspegla det historiska slaget i klyftan vid Thermopylae där 300 spartaner tillsammans med 700 Thespians mötte 100 000 persiska riket soldater. Det hade varit något det…

– This! Is! CRETE!!!

Nu ligger ju inte dåtidens Sparta på ön Kreta utan på fastlandet, och jag visste egentligen ingenting om denna ö mer än att många turister åker dit på sin semester. Så när vi kom dit blev jag först chockerad av hur varmt det var, och vi landade ju mitt i natten men ändå kunde jag knappt andas. Vi klämde in oss på bussen till hotellet, det visade sig vara en lång resa dit med många stopp på andra hotell längs med vägen. Att luftkonditioneringen i bussen inte fungerade gjorde inte saken bättre, vi flämtade och var förtvivlade över hur varmt det var men det blev inte bättre för det. När vi äntligen kom fram till vårt hotell så var vi sist kvar på bussen, nu ville vi bara checka in oss och sedan snabbt hoppa i säng för att få lite sömn.

Nästa dag så tog vi en promenad längs med kajen och handlade hem lite frukost att äta innan vi drog till stranden, där var vattnet riktigt skönt och behagligt att svalka sig i men när solen stod som högst på himlen trodde vi att vi skulle dö. Fy fasen vad varmt det var! Vi kastade oss ut i vattnet alla tre och vägrade gå upp igen förrän det blev svalare, men det blev det ju aldrig så tillslut var vi så pass törstiga att vi sprang upp på stranden och köpte varsin drink. Sedan blev vi ytligt bekanta med en kille i vår ålder som jobbade där på stranden och han ordnade ett parasoll åt oss, till en kostnad naturligtvis men det var det värt. Och med tanke på att vi inte druckit tillräckligt med vatten under förmiddagen så kickade den där drinken in ganska så snabbt, så vi började bli lite väl flamsiga och därefter kom hungern efter något salt och gott. Pizza! Vi lämnade stranden och letade upp en restaurang att äta på, men inte ens detta lyckades vi med utan fastnade istället vid ett hål i väggen där två grekiska farbröder serverade crepes. Johan och Thomas blev nästan löjligt uppspelta över detta och beställde snabbt varsin tallrik, men jag ville ju ha pizza! Inte någon jäkla pannkaka med svampstuvning och annat skit i, men då såg jag att ett barn som stod före oss i kön hade köpt en crepes med glass och jordgubbar. Taget! Jag tar en sådan ropade jag och smackade snabbt i mig alltihop, jag hann till och med äta klart före de andra. Sedan så var vi mätta och belåtna och gick tillbaka till hotellet, vi stannade dock till i en liten butik och köpte med oss lite öl som vi kunde dricka på balkongen. Det är sådant man gör när man är på solsemester tydligen.

Vi skulle bara vara här en vecka och vårt största fokus låg på att sola och bada, mest det sistnämnda för min del. Och efter några dagar så kände vi att vi ville göra något mer än bara detta, så vi bestämde oss för att hyra en bil och åka in till staden Chania. Några andra svenska killar i vår ålder som bodde på samma hotell som oss hade hyrt beach buggys som de körde runt med på stranden som riktiga galningar. En sådan vill jag också ha, men de var ganska dyra och vi kom överens om att inte lägga alltför mycket av vår reskassa på något sådant. Så vi besökte biluthyrningsfirman ”Avis” bredvid hotellet, Johan tyckte det var ett superkul namn och trodde väl att gubben som ägde stället hette Avis. Han skrattade hela tiden åt detta och ingen av oss förstod väl på den tiden att detta var ett världskänt företag, så vi hyrde oss en billig liten bil och förberedde oss för att se oss omkring på ön.

Vi fick tips om att besöka Samariaravinen, man kunde tydligen åka buss upp på berget och sedan promenera ner genom ravinen fram till kusten och ta en båt in till Chania därifrån. Men vi ansåg att det bara var en onödig kostnad, vi hade ju egen bil här nu så vi tänkte att vi åker upp på berget och sedan går vi nedför ravinen till kusten sedan tillbaka upp igen. Johan piskade på de sju hästkrafterna i motorn på vår lilla Fiat Punto som vi hade packat in oss i, denna bilen var så himla liten och kändes fasen mindre än Mr Beans lilla Mini Cooper. Jag satt ensam i baksätet med vår bärbara bergsprängare till musikspelare och fick knappt plats, utan satt med böjt huvud som jag slog i taket hela bilresan uppför berget. Det var snirkliga vägar som löpte genom små grekiska byar, och vi såg gott om gamla människor som liknade personerna som prydde yoghurtförpackningarna hemma i Sverige. Detta roades vi av och skrattade i bilen, vi såg knappt till några ungdomar alls utan det var vara dessa gamla människor som arbetade på fälten med sina boskap.

När vi efter en lång och krokig väg nådde toppen så parkerade vi bilen och blickade ut över ravinen, den var större än vi kunde ana. Men om vi skulle hinna med att promenera genom denna så fick vi sätta fart, det var redan lunchtid och vi hade inte hela dagen på oss. Det var många turister på plats och många lufsade långsamt nedför backarna, hur de skulle orka ta sig genom ravinen undrade vi alla tre men vi skuttade snärtigt förbi dem och log. Vilka utsiktsplatser det fanns här, vi stannade till flera gånger och tog jättefina bilder. Det var en helt otrolig upplevelse att få uppleva naturen på detta viset, man brydde sig inte ens om att det var varmt och att solen stekte på som vanligt. Vi hade alla varsin vattenflaska med oss utifall vi skulle bli törstiga i värmen men vi hade bra fart nedför ravinen nu, så ingen behövde egentligen dricka.

När vi kommit halvvägs så insåg vi att tiden förmodligen inte kommer att räcka till för att ta oss hela vägen fram till kusten och sedan hinna tillbaka till bilen, så vi beslöt oss för att vända tillbaka uppför ravinen igen. Det gick hyffsat bra att gå i uppförsbackarna till en början men sen jäklar blev det jobbigare kan jag lova, solen stekte på som tusan och den där vattenflaskan tog snabbt slut. Vi svor och flämtade, benen slutade fungera och bar oss knappt när vi närmade oss toppen. Och de andra turisterna som vi glatt vinkade åt under vår framfart på nervägen flinade elakt när vi nu möttes på vår väg tillbaka, de kunde lugnt lufsa vidare till en båt som väntade på dem längre fram medan vi kramade ur våra sista krafter för att ta oss tillbaka till toppen. Och det visade sig bara vi som hade haft detta smarta upplägg för vår lilla Fiat stod ensam kvar på toppen av berget när vi kom fram, alla andra verkade ha tagit sikte på den där båtresan till Chania efter sin promenad genom ravinen. Nu återstod bara en sista uppgift, vem av oss som skulle köra bilen tillbaka till hotellet utan någon som helst känsel i benen…

Vi åkte tillbaka till hotellet, där passade alla på att duscha av sig och dricka flera liter vatten. Sedan bestämde vi oss för att åka till Chania för att käka middag och hänga på nattklubbarna där under kvällen, men bilresan dit var ju fullkomligt livsfarlig. Alla andra körde ju som galningar, och vi som inte hittade så bra körde såklart alldeles för långsamt i deras ögon. De tutade argt och pekade finger åt oss, och stackars Johan blev så stressade att han råkade köra in på en enkelriktad gata i fel riktning. Detta gjorde inte grekerna gladare direkt som nu tutade ännu högre och någon beslutade sig dessutom för att köra rakt emot oss i full fart med handen på tutan. Johan kastade i backen på den lilla Fiaten medan Thomas skrek för livet i passagerarstolen, jag tror till och med att Johan började skrika han också när han baklänges gasade ut från gränden. Jag blev traumatiserad från min plats där i baksätet där jag slog huvudet i taket varje gång det kom ett litet gupp eller en snabb sväng, men när vi äntligen lyckades backa tillbaka hela vägen så hamnade vi såklart helt fel på vägen utanför och då började alla tuta på oss igen. Vi skrek och körde vidare, tillslut hittade vi en parkering där alla kunde hämta andan. Vi tittade på varandra och frågade oss själva vad fasen det var frågan om, vad hade vi gett oss in på egentligen. När alla lugnat ner sig så gick vi på darriga ben mot närmaste restaurang, men vi behövde en stark grogg innan vi kunde sansa oss och ens börja fundera på vad vi skulle äta. Stackars Johan skulle ju köra hem senare på kvällen så han fick ju inte dricka alkohol, istället klunkade han i sig läsk med massor av isbitar som skramlade i glaset som han höll i sin darriga hand. Detta kan mycket väl ha varit den läskigaste och mest otäcka bilfärd jag någonsin varit med om, fy fasen.

Men resten av kvällen var trevlig, vi åt vår middag och hängde i Chania en stund innan vi åkte tillbaka till hotellet. Men vi var inte redo att sova riktigt ännu så vi gick över till en bar på andra sidan gatan för att ta en sista drink, eller två. Jag fick för mig att testa drinken Tom Collins av någon anledning, men bartendern försökte avråda mig från att beställa den eftersom den tydligen är väldigt besk och syrlig.

– Just make it with more alchohol then, I want my Tom Collins and I want it now! Sa jag och slog näven i bardisken.

Bartender suckade och tyckte väl att jag bara var dum som inte lyssnade, mina vänner beställde istället rom och cola. Detta visade sig vara ett smartare val för bartendern hade ju helt rätt, jag kunde knappt dricka upp min drink utan att grimasera för varje klunk jag tog. Det smakade verkligen inte gott alls och bartendern skrattade åt mig.

– I told you! Ropade han från bardisken och skakade på huvudet.

Trots att drinken smakade illa så fick jag i mig allt, och dessutom ytterligare någon drink för att skölja bort den äckliga smaken. Men detta blev några drinkar för mycket för nu blev jag alldeles för berusad, så jag beslöt mig för att inte vänta in mina vänner utan begav mig raka spåret hem till hotellet. Eller raka spåret var ju att ta i, jag minns att jag hamnade i en stor grop på gatan där de hade grävt upp marken vid något vägarbete. Och när jag föll ner i denna mörka abyss (som bara var ca en meter djup men det kändes som en hel avgrund) så landade jag bland en herrans massa hemlösa katter som tydligen hade gömt sig där, så de skrek och sprang därifrån. Jag fattade ingenting, på något sätt så tog jag mig upp igen och smutsig vinglade jag hem till hotellrummet. Sedan minns jag inget mer av den kvällen, men mina vänner som tydligen kom hem kort efter mig hade ju en del att berätta nästa morgon…

De förklarade att det var leriga och smutsiga spår som tydligt syntes hela vägen från receptionen upp till vår dörr, och att jag av någon anledning hade ställt mina smutsiga skor i kökets diskho. När de berättade dessa saker för mig var det som att jag upplevde någon sorts ”Demon-SM” i skallen, för jag mindes inget alls av detta. Sedan hade jag tydligen inte lyckats klä av mig ordentligt och ta mig fram till sängen, utan låg raklång och utslagen på golvet utan byxor. Och tydligen verkade jag ha fått problem med att få av mig min tröja för den var bara dragen över huvudet och med armarna kvar i ärmarna, så jag hade väl troligen bara gett upp och däckat där på golvet. De tyckte såklart att detta var himla roligt men lyckades inte väcka mig, istället hängde de en stor handduk över mig så att jag inte skulle frysa under natten. Sedan lät de mig ligga kvar där på golvet… Bussigt!

Nu verkar det dock som att jag inte var den enda som hade haft en tuff kväll, utan de andra killarna vi träffade tidigare som bodde på samma hotell verkade ha problem. Vi hörde nämligen städerskan skrika på grekiska (troligen svordomar) och verkade fly förbannad inne på deras rum, vi försökte njuta av lite lugn och ro på vår balkong men det gick ju inte i detta oväsen. Så vi gick till stranden istället, och efter att ha hängt där i några timmar så kom de andra killarna dit och då frågade vi vad tusan det var som gjorde städerskan så upprörd. Det visade sig att en av killarna hade blivit så onykter kvällen innan och ramlat rakt in i handfatet i deras badrum, och då lossnade detta från väggen och hängde nu enbart kvar i vattenrören som hade börjat läcka. Och inte nog med det, de visade oss även deras beach buggys som de hade hyrt och hur skyddsbågarna på en av dessa vart helt förstörd. De hade tydligt rullat runt med den och kraschat in i en stor sten på stranden, så hur de lyckades klara sig oskadda var nästan ett mirakel.

– Tror ni att uthyraren kommer att märka något? Sade en av killarna och försökte peta lite av de trasiga detaljerna tillrätta.

– Haha, ja vad ska gubben Avis säga nu! Sa Johan och skrattade.

Ja, det var vi övertygade om att de skulle göra för detta kunde omöjligt gå obemärkt förbi uthyraren. Och detta var faktiskt sista gången vi såg till dessa killar, de kanske sitter i något mörkt grekiskt fängelse än idag om de har otur. Men jag hoppas såklart inte det.

Detta var vår sista dag på ön, och det var dags att åka tillbaka hem till Sverige igen. Det var en rolig första utlandsresa med mina vänner, och jag tycker att vi skötte oss ganska bra i jämförelse med vissa andra. Visst kunde jag ha skippat den där drinken (Tom Collins) som fick mig en smula ur balans, men det jag mindes av den kvällen var ju ändå mestadels bra saker. Tyvärr har jag ingen kontakt med varken Johan eller Thomas idag, vi började alla jobba på olika företag några år senare och gled ifrån varandra. Thomas jobbade redan på ICA när jag började min anställning där, och Johan började samtidigt som mig så vi blev snabbt goda vänner och hjälptes åt mycket i början. Något som var lite utmärkande för Johan var att han ibland kunde fastna och snubbla på orden när han pratade, lite som att han började stamma ungefär. Och detta var ju något som han både upplevde som jobbigt emellanåt men även hade hysteriskt roligt åt vid vissa tillfällen, man märkte på honom hur gärna han ville få något sagt men det var nästan som att han stod och hulkade sig som om han skulle kräkas innan han tillslut fick ur sig det han ville säga. Både två var riktigt sköna killar på den tiden och det hade varit lite kul att träffa dem igen och prata om gamla minnen från denna resa!

RESANS JERKER borde kanske gå till mig efter att ha skämt ut mig en aning den där ”Tom Collins kvällen”, men jag tycker nog att trasiga handfat och skrynkliga buggys är snäppet värre. Så jag vill ge utmärkelsen till de andra killarna som på något märkligt sätt lyckades med allt detta.

Som rubriken lyder så har denna veckan mestadels handlat om magsjuka här hemma. Nu verkar dock den ha gjort sitt, men jäklar vad spolknappen på toaletten har gått varm här hemma…

Mossa i gräsmattan… Det är så fruktansvärt irriterande och fastnar i hundarnas päls hela tiden, sedan drar de med sig mossan in i huset och där fastnar den på möbler och mattor överallt. Jag är less på mossan och lånade därför tidigare en mossrivare av min bror Tommy, så nu skulle skiten bort!

Det är främst på baksidan vi dras med mossproblem, där ligger gräsmattan i skugga och är väl ganska fuktig kan jag tänka mig. Framsidan är bättre, där ligger solen på hela dagarna så det håller mossan borta och det gillar vi där hemma. Tanken är att vi ska bygga en altan på baksidan och en bit runt huset sen, men det blir nog tidigast nästa år så tills dess så får vi försöka handskas med denna mossa. Så medan svenska folket chillade i det fina vädret här i Stockholm så tog jag mig friheten att gå bananas med mossrivaren på baksidan här hemma, och vilken skillnad det blev!

Det var dock väldigt tungjobbat men detta hade både Tommy och Kent förvarnat mig om när jag berättade om mitt projekt, så jag var beredd på att få slita lite. Men både Linda och Nova hjälpte till att kratta, så det gick ganska så smidigt ändå och resultatet blev väldigt bra. Det blev faktiskt väldigt många säckar med mossa som hamnade i komposten, det är mjukt som en stor säng där nu så hoppas inte att det flyttar in bävlingar eller liknande där nu bara. Tänk om de förökar sig där i mossan! Då kommer de säkert att gnaga sönder våra fina fruktträd om de behöver bygga en bäverdamm för hela sin bävlingsfamilj, och jag kan ge mig tusan på att de bygger en bäverdamm där i diket då som orsakar översvämningar på tomten under våren när all snö ska smälta bort. Och det skulle inte förvåna mig om de har grävt en massa grävlingsgryt under huset då också där allt vatten kommer att samlas och förmodligen orsaka fuktskador som skadar husgrunden. Sedan när vi står där ute på tomten och grillar eller nåt så kommer vi få bevittna när hela huset går av på mitten med ett högt brak, och sedan står vi där framför vårt förfallna hem medan bävlingarna stirrar på oss från sin jäkla bäverdamm i diket… Åh grymma värld!

Jag har världens bästa fästmö och vill därför alltid ligga på plus hos Linda, och gör därför vad jag kan för att samla så mycket poäng som möjligt. Och jag tror faktiskt att jag lyckades här för ett tag sedan när jag köpte en ny cykel till henne, en ljusgrön fin racer med 6 växlar och ”bakåt-tramp”. Det sistnämnda var helt otroligt viktigt när man hade cykel som barn, det betyder att när man trampar pedalerna bakåt så snurrar pedalerna bara istället för att man bromsar cykeln. Hade man detta var man mer vuxen och extra cool, nu är Linda förvisso vuxen till åldern men långt ifrån vuxen när det handlar om att uppföra sig. Haha! Hon är så omogen och knäpp ibland men det älskar jag med henne, och vi kan båda vara riktigt barnsliga tillsammans och ha så roligt ihop.

Med denna cykel så kan hon ge sig ut på nya äventyr, och eftersom jag dessutom ordnade en cykelhjälm och en vit flätad cykelkorg åt henne så kan hon även ta med sig Prutt-Bert på cykelturerna. Det är alltså vår minsta hund där hemma, han kallas även Wilbur men heter faktiskt William. Men med tanke på att han inte sitter stilla och är full av energi så är det nog bäst om hon tar honom i sin cykelkorg, så kan jag hänga en annan korg på min cykel där GW kan sitta i lugn och ro. GW skäller däremot en hel del men är mycket lugnare, och han uppför sig och suckar likt en gammal gubbe emellanåt så vi passar nog bra ihop.

Vi har faktiskt pratat om att vi kanske kunde ta med oss cyklarna på färjan över till Gotland någon gång istället för att åka bil. Så kan vi cykla runt Visby och se oss omkring, det skulle ju vara supermysigt! Barnen har dock inga cyklar ännu så det måste vi ordna först, men när vi fått ordning på det sen så kommer vi att trampa över till öjn och äta massor av glass på det fantastiska Glassmagasinet… Ur spår!

Det händer grejer i vårt badrum! Kent har flitigt arbetat där medan vi varit iväg och jobbat på dagarna, sen när vi kommit hem så har det hänt grejer varje gång. Nu har han byggt klart stommarna för den blivande bastun och flytspacklat golvet där inne, och alla elledningar är framdragna och klara i hela badrummet. Sist när jag stoppade in mitt huvud där så hade han monterat innertaket och spotlights, och taket är så himla snyggt och kommer att passa perfekt! Sedan kom han och morsan förbi på en fika i helgen och då passade han på att dammbinda golvet med primer där han nu även fått värmeslingorna på plats, så nästa steg tror jag blir att flytspackla resterande delen av badrumsgolvet. Helt galet så snabbt och effektivt han jobbar på där hemma, nu är det faktiskt inte så mycket kvar av grovjobbet där inne. Det ska på med tätskikt förstås, men sen tror jag att det börjar närma sig att besluta sig om bastupanel och kakel. Sedan ska såklart toalettstol, komod, dusch- och bastuvägg i glas monteras in samt att alla vattenledningar skall knytas samman. Då är det dags att bjuda över broder Max igen skulle jag tro, han var så otroligt duktig sist han hjälpte oss i badrummet med installationen av nya tvättmaskinen och torktumlaren. Men allt det sistnämnda kommer vi få ta lite längre fram när ekonomin blomstrar och vi verkligen vet vad vi vill ha där inne, fast det är otroligt vad snabbt allt gått och det är tack vare Kent och han ställer upp att hjälpa oss med allt detta. Vi trodde nog att det skulle ta några år innan vi skulle bli klara med badrummet, men nu vågar man ju nästan hoppas och tro att det kan bli klart till nästa år om vi har lite flyt med allt. Stort tack för all hjälp vi får från nära och kära för att kunna förverkliga vår dröm där hemma, och ett extra STORT TACK till Kent som gör det mesta möjligt!

Tänkte inte bli mer långrandig här nu utan känner att det är dags att runda av inlägget, jag uppskattar att ni läser och hoppas att ni fortsätter göra det framöver. Jag ska försöka bli lite bättre på att skriva och lovar att göra detta så fort jag hinner, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke igen, jo men det blev faktiskt så. Detta efter att han har försökt att vigla till upprorsstämning på Stockholms gator den 1 maj genom att locka till sig förvirrade själar till sitt demonstrationståg genom följande text på vår fackliga informationstavla här på jobbet:

Den 1/5 anordnar jag ett demonstrationståg mot att smurfar är blå, ni är alla välkomna att ansluta er. Vi möts utanför Coop i Gustavsberg kl.05.30 för att texta skyltar och komma på bra slagord. Sedanmarcherar vi mot Sergels torg kl.10.00 och avslutar med gemensam korvgrillning kl.23.30 bakom Apoteket. Vi ses!

Mvh Henrick (nås på alla mina sju mobilnummer hela dagen)

p.s Medtag egen grillkorv…