Nu ska ni få höra om min utlandsresa med några gamla vänner från förr i tiden, och detta var alltså första gången jag reste utomlands helt själv utan några vuxna så att säga. Jag var väl 19 år gammal och ansåg mig själv vara alldeles fullvuxen och redo för detta, vilket man såklart kan diskutera efter att ha blickat tillbaka på det som hände då…

Resmålet var alltså ön Kreta i Grekland, en för många välkänd semesterort men för min del var det första gången jag besökte landet. Mina reskamrater var Thomas och Johan som jag jobbade tillsammans med på ICA på den tiden, det var de som ordnade med bokningen och jag mest hängde på för att göra något roligt. Det finns ju så enormt mycket historia från antikens Grekland vilket jag tyckte var intressant att läsa om i skolan, så jag såg verkligen fram emot att få resa dit och ta del av kulturens historia och andra sevärdheter. Det var nog tur att filmen ”300” om spartanerna inte hade släppts vid den tidpunkten för då hade jag åkt dit med en helt annan inställning i hopp om att bli en lika tapper krigare med hjälm och sköld, kanske hade jag hunnit odla lite skägg också så jag verkligen kunde smälta in. Och likt kung Leonidas kunde jag skrika högt i Samariaravinen, och återspegla det historiska slaget i klyftan vid Thermopylae där 300 spartaner tillsammans med 700 Thespians mötte 100 000 persiska riket soldater. Det hade varit något det…

– This! Is! CRETE!!!

Nu ligger ju inte dåtidens Sparta på ön Kreta utan på fastlandet, och jag visste egentligen ingenting om denna ö mer än att många turister åker dit på sin semester. Så när vi kom dit blev jag först chockerad av hur varmt det var, och vi landade ju mitt i natten men ändå kunde jag knappt andas. Vi klämde in oss på bussen till hotellet, det visade sig vara en lång resa dit med många stopp på andra hotell längs med vägen. Att luftkonditioneringen i bussen inte fungerade gjorde inte saken bättre, vi flämtade och var förtvivlade över hur varmt det var men det blev inte bättre för det. När vi äntligen kom fram till vårt hotell så var vi sist kvar på bussen, nu ville vi bara checka in oss och sedan snabbt hoppa i säng för att få lite sömn.

Nästa dag så tog vi en promenad längs med kajen och handlade hem lite frukost att äta innan vi drog till stranden, där var vattnet riktigt skönt och behagligt att svalka sig i men när solen stod som högst på himlen trodde vi att vi skulle dö. Fy fasen vad varmt det var! Vi kastade oss ut i vattnet alla tre och vägrade gå upp igen förrän det blev svalare, men det blev det ju aldrig så tillslut var vi så pass törstiga att vi sprang upp på stranden och köpte varsin drink. Sedan blev vi ytligt bekanta med en kille i vår ålder som jobbade där på stranden och han ordnade ett parasoll åt oss, till en kostnad naturligtvis men det var det värt. Och med tanke på att vi inte druckit tillräckligt med vatten under förmiddagen så kickade den där drinken in ganska så snabbt, så vi började bli lite väl flamsiga och därefter kom hungern efter något salt och gott. Pizza! Vi lämnade stranden och letade upp en restaurang att äta på, men inte ens detta lyckades vi med utan fastnade istället vid ett hål i väggen där två grekiska farbröder serverade crepes. Johan och Thomas blev nästan löjligt uppspelta över detta och beställde snabbt varsin tallrik, men jag ville ju ha pizza! Inte någon jäkla pannkaka med svampstuvning och annat skit i, men då såg jag att ett barn som stod före oss i kön hade köpt en crepes med glass och jordgubbar. Taget! Jag tar en sådan ropade jag och smackade snabbt i mig alltihop, jag hann till och med äta klart före de andra. Sedan så var vi mätta och belåtna och gick tillbaka till hotellet, vi stannade dock till i en liten butik och köpte med oss lite öl som vi kunde dricka på balkongen. Det är sådant man gör när man är på solsemester tydligen.

Vi skulle bara vara här en vecka och vårt största fokus låg på att sola och bada, mest det sistnämnda för min del. Och efter några dagar så kände vi att vi ville göra något mer än bara detta, så vi bestämde oss för att hyra en bil och åka in till staden Chania. Några andra svenska killar i vår ålder som bodde på samma hotell som oss hade hyrt beach buggys som de körde runt med på stranden som riktiga galningar. En sådan vill jag också ha, men de var ganska dyra och vi kom överens om att inte lägga alltför mycket av vår reskassa på något sådant. Så vi besökte biluthyrningsfirman ”Avis” bredvid hotellet, Johan tyckte det var ett superkul namn och trodde väl att gubben som ägde stället hette Avis. Han skrattade hela tiden åt detta och ingen av oss förstod väl på den tiden att detta var ett världskänt företag, så vi hyrde oss en billig liten bil och förberedde oss för att se oss omkring på ön.

Vi fick tips om att besöka Samariaravinen, man kunde tydligen åka buss upp på berget och sedan promenera ner genom ravinen fram till kusten och ta en båt in till Chania därifrån. Men vi ansåg att det bara var en onödig kostnad, vi hade ju egen bil här nu så vi tänkte att vi åker upp på berget och sedan går vi nedför ravinen till kusten sedan tillbaka upp igen. Johan piskade på de sju hästkrafterna i motorn på vår lilla Fiat Punto som vi hade packat in oss i, denna bilen var så himla liten och kändes fasen mindre än Mr Beans lilla Mini Cooper. Jag satt ensam i baksätet med vår bärbara bergsprängare till musikspelare och fick knappt plats, utan satt med böjt huvud som jag slog i taket hela bilresan uppför berget. Det var snirkliga vägar som löpte genom små grekiska byar, och vi såg gott om gamla människor som liknade personerna som prydde yoghurtförpackningarna hemma i Sverige. Detta roades vi av och skrattade i bilen, vi såg knappt till några ungdomar alls utan det var vara dessa gamla människor som arbetade på fälten med sina boskap.

När vi efter en lång och krokig väg nådde toppen så parkerade vi bilen och blickade ut över ravinen, den var större än vi kunde ana. Men om vi skulle hinna med att promenera genom denna så fick vi sätta fart, det var redan lunchtid och vi hade inte hela dagen på oss. Det var många turister på plats och många lufsade långsamt nedför backarna, hur de skulle orka ta sig genom ravinen undrade vi alla tre men vi skuttade snärtigt förbi dem och log. Vilka utsiktsplatser det fanns här, vi stannade till flera gånger och tog jättefina bilder. Det var en helt otrolig upplevelse att få uppleva naturen på detta viset, man brydde sig inte ens om att det var varmt och att solen stekte på som vanligt. Vi hade alla varsin vattenflaska med oss utifall vi skulle bli törstiga i värmen men vi hade bra fart nedför ravinen nu, så ingen behövde egentligen dricka.

När vi kommit halvvägs så insåg vi att tiden förmodligen inte kommer att räcka till för att ta oss hela vägen fram till kusten och sedan hinna tillbaka till bilen, så vi beslöt oss för att vända tillbaka uppför ravinen igen. Det gick hyffsat bra att gå i uppförsbackarna till en början men sen jäklar blev det jobbigare kan jag lova, solen stekte på som tusan och den där vattenflaskan tog snabbt slut. Vi svor och flämtade, benen slutade fungera och bar oss knappt när vi närmade oss toppen. Och de andra turisterna som vi glatt vinkade åt under vår framfart på nervägen flinade elakt när vi nu möttes på vår väg tillbaka, de kunde lugnt lufsa vidare till en båt som väntade på dem längre fram medan vi kramade ur våra sista krafter för att ta oss tillbaka till toppen. Och det visade sig bara vi som hade haft detta smarta upplägg för vår lilla Fiat stod ensam kvar på toppen av berget när vi kom fram, alla andra verkade ha tagit sikte på den där båtresan till Chania efter sin promenad genom ravinen. Nu återstod bara en sista uppgift, vem av oss som skulle köra bilen tillbaka till hotellet utan någon som helst känsel i benen…

Vi åkte tillbaka till hotellet, där passade alla på att duscha av sig och dricka flera liter vatten. Sedan bestämde vi oss för att åka till Chania för att käka middag och hänga på nattklubbarna där under kvällen, men bilresan dit var ju fullkomligt livsfarlig. Alla andra körde ju som galningar, och vi som inte hittade så bra körde såklart alldeles för långsamt i deras ögon. De tutade argt och pekade finger åt oss, och stackars Johan blev så stressade att han råkade köra in på en enkelriktad gata i fel riktning. Detta gjorde inte grekerna gladare direkt som nu tutade ännu högre och någon beslutade sig dessutom för att köra rakt emot oss i full fart med handen på tutan. Johan kastade i backen på den lilla Fiaten medan Thomas skrek för livet i passagerarstolen, jag tror till och med att Johan började skrika han också när han baklänges gasade ut från gränden. Jag blev traumatiserad från min plats där i baksätet där jag slog huvudet i taket varje gång det kom ett litet gupp eller en snabb sväng, men när vi äntligen lyckades backa tillbaka hela vägen så hamnade vi såklart helt fel på vägen utanför och då började alla tuta på oss igen. Vi skrek och körde vidare, tillslut hittade vi en parkering där alla kunde hämta andan. Vi tittade på varandra och frågade oss själva vad fasen det var frågan om, vad hade vi gett oss in på egentligen. När alla lugnat ner sig så gick vi på darriga ben mot närmaste restaurang, men vi behövde en stark grogg innan vi kunde sansa oss och ens börja fundera på vad vi skulle äta. Stackars Johan skulle ju köra hem senare på kvällen så han fick ju inte dricka alkohol, istället klunkade han i sig läsk med massor av isbitar som skramlade i glaset som han höll i sin darriga hand. Detta kan mycket väl ha varit den läskigaste och mest otäcka bilfärd jag någonsin varit med om, fy fasen.

Men resten av kvällen var trevlig, vi åt vår middag och hängde i Chania en stund innan vi åkte tillbaka till hotellet. Men vi var inte redo att sova riktigt ännu så vi gick över till en bar på andra sidan gatan för att ta en sista drink, eller två. Jag fick för mig att testa drinken Tom Collins av någon anledning, men bartendern försökte avråda mig från att beställa den eftersom den tydligen är väldigt besk och syrlig.

– Just make it with more alchohol then, I want my Tom Collins and I want it now! Sa jag och slog näven i bardisken.

Bartender suckade och tyckte väl att jag bara var dum som inte lyssnade, mina vänner beställde istället rom och cola. Detta visade sig vara ett smartare val för bartendern hade ju helt rätt, jag kunde knappt dricka upp min drink utan att grimasera för varje klunk jag tog. Det smakade verkligen inte gott alls och bartendern skrattade åt mig.

– I told you! Ropade han från bardisken och skakade på huvudet.

Trots att drinken smakade illa så fick jag i mig allt, och dessutom ytterligare någon drink för att skölja bort den äckliga smaken. Men detta blev några drinkar för mycket för nu blev jag alldeles för berusad, så jag beslöt mig för att inte vänta in mina vänner utan begav mig raka spåret hem till hotellet. Eller raka spåret var ju att ta i, jag minns att jag hamnade i en stor grop på gatan där de hade grävt upp marken vid något vägarbete. Och när jag föll ner i denna mörka abyss (som bara var ca en meter djup men det kändes som en hel avgrund) så landade jag bland en herrans massa hemlösa katter som tydligen hade gömt sig där, så de skrek och sprang därifrån. Jag fattade ingenting, på något sätt så tog jag mig upp igen och smutsig vinglade jag hem till hotellrummet. Sedan minns jag inget mer av den kvällen, men mina vänner som tydligen kom hem kort efter mig hade ju en del att berätta nästa morgon…

De förklarade att det var leriga och smutsiga spår som tydligt syntes hela vägen från receptionen upp till vår dörr, och att jag av någon anledning hade ställt mina smutsiga skor i kökets diskho. När de berättade dessa saker för mig var det som att jag upplevde någon sorts ”Demon-SM” i skallen, för jag mindes inget alls av detta. Sedan hade jag tydligen inte lyckats klä av mig ordentligt och ta mig fram till sängen, utan låg raklång och utslagen på golvet utan byxor. Och tydligen verkade jag ha fått problem med att få av mig min tröja för den var bara dragen över huvudet och med armarna kvar i ärmarna, så jag hade väl troligen bara gett upp och däckat där på golvet. De tyckte såklart att detta var himla roligt men lyckades inte väcka mig, istället hängde de en stor handduk över mig så att jag inte skulle frysa under natten. Sedan lät de mig ligga kvar där på golvet… Bussigt!

Nu verkar det dock som att jag inte var den enda som hade haft en tuff kväll, utan de andra killarna vi träffade tidigare som bodde på samma hotell verkade ha problem. Vi hörde nämligen städerskan skrika på grekiska (troligen svordomar) och verkade fly förbannad inne på deras rum, vi försökte njuta av lite lugn och ro på vår balkong men det gick ju inte i detta oväsen. Så vi gick till stranden istället, och efter att ha hängt där i några timmar så kom de andra killarna dit och då frågade vi vad tusan det var som gjorde städerskan så upprörd. Det visade sig att en av killarna hade blivit så onykter kvällen innan och ramlat rakt in i handfatet i deras badrum, och då lossnade detta från väggen och hängde nu enbart kvar i vattenrören som hade börjat läcka. Och inte nog med det, de visade oss även deras beach buggys som de hade hyrt och hur skyddsbågarna på en av dessa vart helt förstörd. De hade tydligt rullat runt med den och kraschat in i en stor sten på stranden, så hur de lyckades klara sig oskadda var nästan ett mirakel.

– Tror ni att uthyraren kommer att märka något? Sade en av killarna och försökte peta lite av de trasiga detaljerna tillrätta.

– Haha, ja vad ska gubben Avis säga nu! Sa Johan och skrattade.

Ja, det var vi övertygade om att de skulle göra för detta kunde omöjligt gå obemärkt förbi uthyraren. Och detta var faktiskt sista gången vi såg till dessa killar, de kanske sitter i något mörkt grekiskt fängelse än idag om de har otur. Men jag hoppas såklart inte det.

Detta var vår sista dag på ön, och det var dags att åka tillbaka hem till Sverige igen. Det var en rolig första utlandsresa med mina vänner, och jag tycker att vi skötte oss ganska bra i jämförelse med vissa andra. Visst kunde jag ha skippat den där drinken (Tom Collins) som fick mig en smula ur balans, men det jag mindes av den kvällen var ju ändå mestadels bra saker. Tyvärr har jag ingen kontakt med varken Johan eller Thomas idag, vi började alla jobba på olika företag några år senare och gled ifrån varandra. Thomas jobbade redan på ICA när jag började min anställning där, och Johan började samtidigt som mig så vi blev snabbt goda vänner och hjälptes åt mycket i början. Något som var lite utmärkande för Johan var att han ibland kunde fastna och snubbla på orden när han pratade, lite som att han började stamma ungefär. Och detta var ju något som han både upplevde som jobbigt emellanåt men även hade hysteriskt roligt åt vid vissa tillfällen, man märkte på honom hur gärna han ville få något sagt men det var nästan som att han stod och hulkade sig som om han skulle kräkas innan han tillslut fick ur sig det han ville säga. Både två var riktigt sköna killar på den tiden och det hade varit lite kul att träffa dem igen och prata om gamla minnen från denna resa!

RESANS JERKER borde kanske gå till mig efter att ha skämt ut mig en aning den där ”Tom Collins kvällen”, men jag tycker nog att trasiga handfat och skrynkliga buggys är snäppet värre. Så jag vill ge utmärkelsen till de andra killarna som på något märkligt sätt lyckades med allt detta.