Hej och hå vilken helg det har varit och nu är det redan dags för en ny helg! Den förra inleddes med en stor 60-årsfest ute i Tyresö där vi skulle fira födelsedagsbarnet Sussie tillsammans med hennes familj, släkt och vänner. WhoOopaa!!
Solen sken och vädret var kanon denna varma eftermiddag i september, jag skulle dock inte dricka någon alkohol på detta kalas eftersom jag var kvällens chaufför. Så på vägen dit hämtade jag först upp min kära mor och hennes Kent, sedan körde vi vidare för att plocka upp min syster och MIN kompis Marcus. De dejtar och allt det där men det känns ändå bättre att referera till honom som ”min vän” än som ”min systers pojkvän” på något vis, för JAG kände ju honom faktiskt först. Så det så, haha!
När vi kom fram till festen hade de dukat upp utomhus och gjort jättefint, och genast kände man igen några bekanta ansikten. Där stod ju födelsedagsbarnet Sussie tillsammans med sina döttrar som jag ju har träffat tidigare några gånger, men det var väl för ungefär 15 år sedan så då var de inte så gamla. Men man kände ju igen dem ändå, och sedan hittade vi vår kära far sittandes vid ett av borden och honom känner också igen! Så vi hälsade på alla och presenterade oss för några andra som man ej träffat tidigare innan vi slog oss ner vid ett av borden. Ganska så omgående drog festen igång och det serverades god smörgåstårta i generösa mängder till alla, och det fanns gott om goda drycker att välja emellan så här gick det verkligen ingen nöd på någon. Det var superfint ordnat och alla verkade trivas himla bra, och under kvällen trillade det in fler och fler människor som kom för att fira födelsedagsbarnet. Några kände man ju såklart igen från förr och det var kul att träffa bekanta ansikten igen efter så många år, och jag som var nykter chaufför kunde nog glädjas en hel del åt att se hur några av de andra sakta vandrade in i ”dimman” och blev glatt onyktra. Farsan fick hicka som hördes hela vägen bort till Skogås, syrran och morsan blev fnittriga medan Marcus drömde sig bort som Spider-Man efter att ha sett en ekorre klättra uppför husfasadens väggar. Det var typ bara jag som var sådär sansat lugn och cool som jag brukar vara, när jag är nykter vill säga. Men jag mådde heller inte helt bra, utan började få huvudvärk där på festen, vilket var orättvist för jag drack ju ingen alkohol! Men när det var dags att åka hem på kvällen så blev den bara värre och värre under hemresan, och när jag tillslut var hemma hade jag fått feber. Och under söndagen var den riktigt pissjobbig och så fortsatte det tyvärr även under måndagen samt natten till tisdagen innan den började försvinna. Men bortsett från baciller och feber så var ju lördagens fest riktigt trevlig och vädret gjorde det hela ännu bättre. Det var så fint ordnat med allting och maten var riktigt god, så vi kan väl ropa ut ett stort GRATTIS och tackar för att man fick komma!
James Earl Jones avled i veckan, vilket kändes sorgligt på så många vis. Hans mörka och ikoniska röst har ju funnits där genom hela mitt liv och förmodligen genom många av er andras liv också, och den där mörka rösten var älskad av en hel värld skulle jag tro. Många av de yngre kanske bäst minns honom som rösten till Mufasa i ”The Lion King”, men de allra flesta kommer nog för evigt att minnas honom som rösten till Darth Vader i alla de fantastiska filmer i ”Star Wars” där hans medverkat under många år. Och nu efter hans bortgång så har ett klipp börjat cirkulera på sociala medier där han gästspelade i ett avsnitt av ”The Big Bang Theory”, och den har redan fått enorm spridning och här bjuder han verkligen på sig själv i rollen som… Ja sig själv!
Haha! Den där rösten alltså, den är ju nästan hypnotiserande bra. Jag skulle gärna lyssna på ljudböcker om han har läst in några sådana, men jag känner samtidigt att det är sorgligt att veta att hans röst nu har tystnat och att vi inte kommer få höra honom som varken Mufasa eller Vader igen. Sedan skall man inte glömma bort andra roller han haft i diverse filmer där jag verkligen gillar hans tolkning som kung Jaffe Joffer tillika Eddie Murphys far i komedin ”En Prins I New York”, där han spelar en bestämd konung som roar mig väldigt mycket. Men han har även gjort minnesvärda roller i filmerna ”Dr. Strangelove”, ”Purpurfärgen” och som CIA-chefen i filmerna ”Jakten på Röd Oktober” och ”Påtaglig Fara” som handlar om agenten Jack Ryan. Tack för allt James, R.I.P…
Det hände något oväntat nyligen, och lite på tal om avlidna personer så har ett band återuppstått ur askan. Så även om James och hans mörka röst har tystnat så har en annan röst kommit fram i ljuset, jag tänker nämligen på Linkin Park som är tillbaka med en ny singel och en ny sångare! Bandets förra sångare Chester Bennington led av depression som många nu vet och tog tillslut sitt eget liv 2017 vilket lämnade ett enormt tomrum efter sig, bandet slutade turnera och lades väl lite på is om jag förstod saken rätt. Men så plötslig laddade de upp ett konsertklipp på Youtube förra helgen, med en ny låt och en livespelning där deras nya sångare fick inta scenen för första gången. Kolla gärna in klippet här nedan, det är inte långt och låten är inte fy skam den heller…
Som ni kanske märker så har de inte bara en ny sångare utan det är en sångerska vid namn Emily Armstrong, och första lyssningen lämnade mig ganska oberörd men efter ytterligare ett par lyssningar så blir låten ”The Emptiness Machine” bara bättre och bättre. Som många recensenter redan poängterat så är hon inte tänkt att bli en ny Chester, honom kan de troligen aldrig ersätta utan detta blir mer som ett nytt kapitel för Linkin Park med Emily som frontfigur. Sedan tycker jag, efter att ha lyssnat på deras senaste singel och tittat på hela konserten de laddat upp, att hon är kanonbra och har ju för tusan lite av samma sångstil som Chester. De skiljer sig faktiskt inte så mycket åt och hennes sångröst gör sig väldigt bra i ”nya” Linkin Park, detta får dem att ändå kännas väldigt bekanta trots att den kanske viktigaste bandmedlemmen är helt ny i bandet.
Jag gillar dem och låter det förflutna få vara, nu ser jag fram emot nya album med riktigt bra låtar med ett av mina gamla favoritband. Och oavsett vad alla andra tycker så tror jag Chester gläds där uppe i himlen åt återföreningen, och han är nog väldigt tacksam och nöjd med att bandet hittat en fullgod ersättare. Med tanke på den karisma och den sångröst han hade så trodde jag nog aldrig att de skulle kunna hitta en ersättare som var bra nog för att kunna fortsätta igen, men det tycker jag absolut att de har lyckats med här nu. På ett sätt tycker jag att det är ett briljant drag att ta in en kvinnlig sångare som ger deras musik en helt ny ”edge”, och jag hoppas innerligt att hon inte får en massa hat nu från fansen för hon är ju definitivt en kompetent efterträdare till Chester som ju berörde så många fans. Så nu vågar jag hoppas och drömma om att de kommer till Sverige för nya konserter, jag har bara varit på en konsert med dem och det är fortfarande en av de absolut bästa konserterna jag upplevt.
Det blev kanske lite väl mycket fokus på de som lämnat jordelivet i detta inlägga vilket inte var meningen, men det är viktigt att vi minns och hedrar de vi förlorat. I alla fall de som förtjänar det, vilket jag tycker att de båda herrarna här ovan verkligen gör. Men vi ska inte glömma bort inledningen här med den trevliga 60-års festen där vi firade Sussie, och i helgen ska vi fira resterande septemberbarn (mig inräknad). Så tack för att ni tar er tid att läsa och jag önska er alla en riktigt fin helg, ha d biff!
DAGENS JERKER tänker jag att vi kan ge till Henke i förskott, för vi ska nämligen ut och åka den där båten med jobbet nu ikväll vilket ger honom en massa möjligheter att spåra ur och utmärka sig på något sätt. Det har han ju gjort tidigare vid olika tillfällen när vi haft aktiviteter på jobbet, vi minns när han tänkte köra en ensamsegling till Åland från konferensen på Soludden, och klassikern där han frös fast sina genitalier på ett biltak uppe i Vemdalen. Allt finns dokumenterat och återberättat här nedan…
pappatarzan.com 