Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 3. Whovalley.

Mayday! Mayday! I have soap in my eyes! People are dying…

Att börja dagen med mindre panik utan att få skrika ut sin smärta, för att inte väcka sin rumskamrat, var plågsamt. Hela morgonen började egentligen illa med att mobilens batteri tog slut under natten och var livlös när jag vaknade. Helvide! Vi har försovit oss tänkte jag eftersom det var ljust ute. Men när jag pumpat i lite ström i batteriet igen kunde jag starta upp mobilen och se att klockan bara var tjugo i sju. Jaha, det var lika bra att gå upp och duscha. Det var då duschtvålen attackerade mina tindrande blå ögon. Sedan sprang vi ner till frukostbuffén där några andra morgonpigga satt och väntade. Nu gällde det att grunda ordentligt med mat så att hemresan inte blir jobbig.

Ska vi summera gårdagen då, och fortsätta där vi slutade igår. Vi samlades i konferensrummet på eftermiddagen och pratade om medarbetarskap. Det är viktigt och man fick lite saker att tänka på som man tar med sig härifrån sen. Vi gjorde grupparbeten och diskuterade lite engagemang och annat. Viktiga saker som vi ska fortsätta jobba med under hela året, så jag hoppas det blir bra!

Sedan så samlades vi i vinterträdgården för en fördrink vid flygeln innan middagen. Denna flygel gick ej att spela på, för det satt som ett barnlås för vuxna på locket över klaviaturen på flygelns tangenter. Men Billy visade skills och med långa armar lyckades han ändå få fram några toner som kunde ha varit melodin till ”The Final Countdown” om man lyssnade riktigt noga. Jag noterade även instabiliteten i Henkes balans efter en drink…

Till middag serverades vi en trerättersmeny med avec, och allt var väldigt gott. Denna gång hamnade jag närmast Mia, Micke och Steffe. Den sistnämnda ska jag göra en orosanmälan på när jag kommer hem, han är ju inte klok. Men vi hade så jäkla kul vid vårt bord, och jag skrattade så att det värker i käkarna idag. Tydligen verkar rösten ha försvunnit lite också, inte pratade jag väl så mycket eller högt igår? Jag tar med mig många roliga minnen och historier från gårdagens middag. Maten var också väldigt god, och irish coffee till avec satt som en fläskläpp. Och på tal om fläskläppar så började Henke höras mer och mer nu efter att ha fått sina två ”enheter” dryck till middagen. Hur skulle detta sluta…

Vi lämnade borden efter en stund och satte oss i närheten av baren istället där många andra i sällskapet hade samlats. Jag hamnade lite på kanten av soffan, och började tappa känseln i ena skinkan och benet. Det kändes olämpligt och lite plågsamt, men jag ville inte säga något. Men tydligen så hade mina plågsamma ansiktsuttryck redan avslöjat mig och så fnittrades det lite i sällskapet. Henke satt och drack en drink som heter Karl XI, och berättade hur upprörd han var över att ha fått utmärkelsen DAGENS JERKER tre dagar på raken. Kanske trodde han att drinken hette Karl XII och blev taggad av detta, för han var lite på krigsstigen som det ju heter. Jag förklarade ju som det var att han helt enkelt har förtjänat dessa utmärkelser och borde känna stolthet istället. Men det fungerade icke, han verkade hämndlysten denna kväll…

Så vad händer då, jo det ska jag berätta för er. Detta är ej lämpligt för känsliga läsare att ta del av så er råder jag att helt enkelt skippa detta stycke i texten. Men efter ytterligare några drinkar så börjar han hota mig och säger att han ska vandalisera min bil. Ja men den står ju utanför jobbet i Gustavsberg tänker jag.

– Vad, eh… Hade du för Volvo… En S60 va? Frågar han högt och gestikulerar med sin mobiltelefon.

– Javisst! Svarade jag och skrockade över hur smart jag var som nu lurat honom eftersom jag äger en S80 och inte en S60.

– Du ska få se sen Jimmy, din bil alltså… Den kommer vara förstörd på många sätt det lovar jag dig! Sluddrar Henke nästan fram och låter nästan målmedveten på något vis.

Ja men visst, tänker jag och bryr mig inte som mycket om detta samtidigt som Henke ställer ifrån sig sitt glas och tar sikte på hotellentrén och går iväg… Vi hoppar nu raskt fram till klockan fyra på morgonen när blåljuspersonal stannar utanför hotellets bilparkering. Det är en ambulans som står bland bilarna en bit bort på vägen. Vi är några nyfikna som går närmare för att se vad som hänt, och vi möts av något förfärligt. Henke ligger ovanpå en Volvo, alltså på biltaket och hänger ner över vindrutan. Oroliga som vi är springer vi närmare och frågar vad som har hänt och om vi kan hjälpa till. Jag råkar dessutom nästan trampa på Henkes mobiltelefon som ligger iskall bredvid bilen. Det som tycks ha hänt är att Henke har försökt ”teabaga” bilen, om ni känner till uttrycket. Han har tagit sig upp på biltaket, tagit av sig byxorna och försökt ta en bild när hans pung nuddar vid biltaket för att jävlas med mig i någon sorts inbillad förvirring av att detta skulle ha varit min bil gissar jag. Men hans varma skrotum mot bilplåten i denna kyla gjorde ju att han fastnade direkt med ”påsen” på biltaket. Onykter som han var så tycks han ha tappat sin mobiltelefon som vi nu hittade bredvid bilen och kunde inte ringa på hjälp. Ambulanspersonalen berättade för oss att detta är ett fenomen som kommer från gruvarbetarna uppe i Kiruna, där de utsatte varandra för denna typ av ”pranks”. Hur stackars Henke kände till det vet jag inte, men nu låg han alldeles nedkyld och sluddrade över vindrutan med en filt över sig och den nu avlånga utsträckta blå pungen som han fastnat med på taket. Hotellpersonalen kom tillslut springandes med vatten som kunde hällas ut för att snabbt få loss honom, sedan fick han följa med in till akuten på sjukhuset i Östersund. Han verkar må ganska okej och har tydligen klarat sig bra trots det han utsatte sig för. Jag har inte pratat med honom själv ännu, men enligt rykten här bland kollegorna så kommer han bli helt återställd. Tack och lov för det, för detta hade ju varit en hemsk avslutning på en annars så bra konferens. Om det var sant, hihi…

Nej detta hände ju som sagt inte. Men det hade ju varit en annan minnesvärd historia att ta med sig hem härifrån, tillsammans med de andra historierna från middagen igår. Så hur slutade kvällen egentligen då? Jo jag kunde inte prata efter en stund eftersom rösten försvann, så jag gick upp och lade mig bland de första denna afton. Det blev en tidig sorti denna afton men jag känner mig desto piggare idag istället. Och jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla fina kollegor för en trevlig kväll, och en totalt sett härlig konferens!

Nu ska vi åka hem till Stockholm igen, men det kommer ta sin tid innan bussen är framme. Då kan man ju passa på att blogga som jag nu gör, så går tiden lite fortare. Historien om Henke på biltaket här ovan är taget från en publicerad nyhet i Kiruna, som ni kan försöka leta upp på nätet om ni vill ha lite rolig läsning. Jag mindes ej exakt hur den historien utspelade sig så jag googlade på ”pung” och ”biltak”, det skulle jag inte ha gjort. Sökresultatet visade inte bara det jag sökte efter, utan jag noterade en trend som tydligen finns där ute bland männen runtom i världen. Det kallas för ”nutscaping”, och jag kunde inte låta bli att läsa mer om detta. Det går ut på att ta fina naturbilder, där man låter pungen synas i överkanten likt en mystiskt luden måne eller något. Jag ville inte se mer bilder än det lilla jag hann kan se, men om någon av er som läser detta så kan ni ju undersöka saken vidare helt enkelt. Nutscaping!

Nu längtar jag efter barnen där hemma så jag hoppas att de är vakna när jag kommer hem. Imorgon är det en ny arbetsvecka igen, och då ska vi ju försöka implementera allt vi tagit upp och diskuterat här på konferensen. Det blir nog utmanande i vissa avseenden men en viktig start på något riktigt bra, hoppas jag! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till Henke idag igen, faktiskt. Han förstår ju inte vilken fin reklam jag gör för honom här hela tiden, så snart blir han säkert kontaktad av någon nyfiken producent på TV4 som vill ha med honom i ”Let’s Dance” eller ”Halv Åtta Hos Mig”. Du kommer bli kändis tack vare mig Henke!