Nu tycker jag att tiden springer iväg lite väl fort här i december månad, vi är nu framme vid Lucia och har redan hunnit halvvägs och snart nalkas både jul och nyår.

Vi kan backa tillbaka tiden lite till förra helgen, då firade vi födelsedagar hemma hos oss och familjen kom förbi på lördagen. Min kära mor fyllde nu ”pensionär” och skulle åka iväg till Häringe Slott senare på eftermiddagen för att fira vidare där på kvällen, men vi hann fira henne och även twinsen som också fyller år snart. Men om vi skulle vänta tills barnen kommer tillbaka till oss igen efter sin ”mamma-vecka” så vore vi tvungna att fira dem precis innan jul, men då blir det inte så roligt eftersom det då blir bara någon dag mellan födelsedagsfirandet och julafton. Så nu blev alla nöjda och glada att vi kunde lösa det på detta sätt!

Det fanns massor av bullar, tårtor och andra godsaker att äta! Jag bakade lussekatter som tydligen blev populära som tusan, synd att jag inte minns vad jag gjorde annorlunda denna gången mot tidigare år…

När det var dags för min mor, Kent , farsan och Sussie att åka vidare till slottet så önskade vi dem en fortsatt fin lördag. Sedan började vi festa loss ordentligt hemma hos oss och min bror Tommy blev onödigt onykter, han jagade våra hundar och ryckte upp blommor ur blomkrukor för att se om de var äkta eller enbart plastblommor. Min syster Linda hejade på och var inte mycket bättre, hon ritade hjärtan på parkettgolvet med sitt läppstift och sedan låg hon på en matta och ropade efter min goda vän Marcus. Det var sista gången de fick fira kalas hemma hos oss kan jag säga…

Haha, nej då det gick självklart inte till så alls! Även Linda och Tommy skulle vidare efter kalaset så de packade sakta ihop och av bara farten försvann den sista lussekatten från bullfatet. Jag har en syster som kraftigt misstänks för detta tilltag, men eftersom jag var på gott humör så bjuder jag på den denna gången. Det verkade i alla fall som att både morsan och twinsen var väldigt nöjda med firandet och barnen försvann snabbt in på sina rum med sina öppnade presenter. De var så glada över att ha fått lemonadburkar att ställa i sina minikylskåp där de sitter och spelar dator på kvällarna. Det är lite roligt att barn ibland kan bli så glada över även de enklaste saker som kanske inte kräver en så stor insats från oss vuxna att köpa, de hade visserligen ösnkat sig dessa lemonadburkar men att de blev så glada kunde jag inte föreställa mig. Nåja, grattis på er älskade barn och även till min kära mor. Ni är bäst!

På söndagen så hade tjejerna sin dansuppvisning ute i Gustavsberg, så då var vi där tidigt på förmiddagen så att de kunde repetera inför showen senare på eftermiddagen. Theo följde med och höll mig sällskap, så vi passade på att handla och äta brunch medan vi väntade på att uppvisningen skulle börja. Det var två uppvisningar med en halvtimmes paus mellan varje, så vi stannade och tittade på båda showerna med en kort snabbfika däremellan. Både Freja och Nova var otroligt duktiga, ja alla andra barnen också såklart! Sedan lyckas vi alltid hitta nya låtar till vår spellista i bilen på dessa dansshower, de dansar ibland till låtar man aldrig hört talas om tidigare men som faktiskt är väldigt bra. Så dessa kan vi nu lyssna vidare på i bilen och de som vill kan försöka dansa till dessa om så önskas.

I övrigt rullade veckan undan väldigt snabbt, jag har inte mått kanon utan har känt mig hängig flera dagar. Så det ska bli skönt med en ledig helg nu så man kan vila upp sig ordentligt utan en massa stress eller annat som ska fixas. Idag är det ju Lucia och det firar ju vi svenska mer än gärna, tydligen som enda nation i hela världen enligt kunskapsbasen och komikern Johan Glans. Lyssna själva här nedan om ni inte tror mig…

För egen del firades detta dels på jobbet där vi hade lite Luciafika på morgonen, det var väldigt trevligt och uppskattat av personalen. Sedan ska vi ha lite trevligt kvällsmys här hemma där Linda förhoppningsvis överraskar med ett eget litet Luciatåg där hon sjunger vackert med ljuskrona på huvudet och hundarna som två små stjärngossar med strutar på huvudena och stjärnor på svansen. Nova och jag kommer sitta som klistrade och beskåda detta vackra spektakel med skönsjungade fästmö och vovvar med inlevelse, det kanske till och med slår barnens Luciatåg när de var småbarn!

I helgen nalkas även en stor hundutställning, jag tror det är den största av dem alla men Linda kommer att åka själv på denna tillsammans med sin vän Marie. Sedan känner de såklart flera andra på plats sen när de väl kommer fram till Älvsjömässan där allt ska ske, jag undrar hur ljudnivån är där inne och om det ekar mycket när alla hundar skäller på varandra. Kanske hör man även svärmor Åsa där inna i vimlet när hon ropar på sina hundar:

– Tyyyyyyst!! Ropar hon högt och spänner blicken i de små liven, då blir de oftast knäpptysta.

Ja resten av utställningshallen kanske också blir tysta då när hon ryter till där på utställningen, haha! Jag önskar dem alla ett stort lycka till även fast de konkurrerar med varandra, man får glädjas med dem det går bra för helt enkelt och jag hoppas självklart att Linda charmar domarna och får vovvarna att prestera sitt bästa. Kanske vinner de hela japparajset! Vi håller tummarna i alla fall, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Dels för att han blev sur när jag påpekade att han är lik den söta lilla skrikande tomten på bilden längst upp i blogginlägget, det kan ha kommit ut på jobbet så att alla fick vetskap om detta. Men även för att han tycker att jag ska vara Lucia, hur fan skulle det se ut? En propptjock man som skulle klä i Lucialinnet likt ett tajt korvskinn och sedan har jag ju inget hår på huvudet att sätta ljuskronan på, det skulle bara se konstigt ut. Och för de få som ändå insisterar på att ha mig som Lucia så kan jag säga att ni kommer ångra er direkt så fort jag öppnar truten och försöker sjunga, sedan var den Lucian förstörd för alla…

Det var sommaren år 2002 som vi i denna tillbakablick ska få läsa om en resa jag gjorde med flertalet av de tappra soldater som ingick i vår pluton från min utlandstjänstgöring i Kosovo. Vi hade nyligen kommit hem till Sverige och skulle återgå till ett ”vanligt” liv igen, och för att göra något mer avkopplande och roligt ihop så beslutade vi oss tidigt för att göra en sista resa tillsammans. Lite som en sorts avkopplande terapi med en gemensam resa kan man säga, och våra blickar ställde då in sig på den grekiska ön Kos…

Vi var nog lite fler än tio personer som åkte iväg och det var beslutat tidigare att det var just Kos vi skulle resa till, så detta bokades innan vi lämnade Kosovo och allt var betalt och klart när vi kom hem. Detta var något vi alla såg fram emot, ÄNTLIGEN lite avkoppling med sol och bad. Vi skulle vara där en vecka och dagen innan vi skulle åka ut till Arlanda så kom Lunkan upp från Örebro till mig i Stockholm för att övernatta innan resan. Det blev enklare för honom att lösa det så än att ta sig direkt ut till flygplatsen själv från Örebro tidigt på morgonen. Så han och jag gick ut på krogen kvällen innan och träffade där min syster och hennes kompisar, och på hemvägen visade jag den numera ökända ”Leffes Pizzeria” utanför mitt hus där jag bodde. Denna pizzeria var ett hett samtalsämne när vi var i Kosovo, för tydligen hade även Guldgossen från Höllviken (Skånes Riviera enligt honom) hamnat där med sin far av någon oförklarlig anledning i sin ungdom och han mindes platsen väldigt väl. De allra flesta tyckte även att namnet ”Leffes Pizzeria” var himla roligt så därför fick det lite kultstatus av oss alla.

Nästa morgon gjorde Lundskog och jag oss redo att med vår packning åka ut till Arlanda, där skulle vi möta upp en del av gänget som skulle med på resan. Men först stannade vi till inne i stan vid Sergels Torg för att möta upp ytterligare några reskamrater, och när vi kom dit väntade flera bekanta ansikten. De anslöt från hela Sverige och trots att det inte var länge sedan vi sågs så blev vi glada av att träffas igen. Dels för att få komma iväg på denna resa men även för att dessa killar hade ju varit som min närmaste familj under ett halvår, så vi väntade in alla och käkade lite lunch innan vi skulle åka vidare ut mot Arlanda. Då slog det plötslig en i sällskapet, Shrek (även kallad ”Två meter ondska”) kom på att han hade glömt sitt pass hemma i Västerås! Då var ju frågan om han skulle försöka ta en snabb taxi hem och hämta passet, eller göra ett nytt tillfälligt pass ute på Arlanda. Det sistnämnda alternativet var dock ett osäkert kort då man inte visste om vi skulle hinna med detta, så han hoppade snabbt in i en taxi och drog mot Västerås. Vi andra åkte vidare för att möta upp resten av gänget ute på flygplatsen, och precis lagom till att planet skulle lyfta dök Shrek upp med sitt pass i högsta hugg och kunde kliva ombord på planet med oss andra. Mot soliga Grekland!

– Fasen vad varmt det är här nere! Utbrast de flesta av oss när vi kom fram.

Men vi tog oss till hotellet och lämnade våra bagage där, sedan ville vi ut och se staden. Kos var vid denna tidpunkt känt för att vara ett riktigt partyställe, men staden kändes ändå förhållande vis tom på folk när vi promenerade fram längs gatorna. Kanske hade vi lyckats pricka in en lågsäsong eller liknande…

Det var inte lågsäsong, däremot så befann sig troligen alla ungdomarna på en strand någonstans. För när vi skulle ut och käka middag på kvällen började staden att sakta fyllas på med festsugna ungdomar överallt, och snart var det fullproppat av människor överallt. Många av oss var för gamla för att festa med alla dessa tonåringar och jag befann mig någonstans mitt emellan åldersmässigt, dock så var jag inte en så partysugen person och har väl aldrig varit det heller så jag tog det ganska lugnt hela resan mer eller mindre. Vår första kväll bekantade vi oss mestadels med området och pratade om vart vi skulle gå ut nästa dag, och avslutade kvällen med lite ölhäng på hotellet.

Nästa morgon vaknade vi av att en städgumma trängde sig in i hotellrummet, hon for runt med sin dammsugare och muttrade upprört på grekiska. Sedan slängde hon demonstrativt våra tomma ölflaskor i ett kärl så det ekade högt i rummet, dessa hade vi ju tänkt ta hand om själva men nu var det ju för sent. Istället gick några av oss som redan var vakna ut för att köpa frukost, sedan hyrde några i gänget ett par vespor som de åkte iväg på för att upptäcka ön. Vi andra gick till stranden för att sola och bada, och jag minns att jag njöt och uppskattade lugnet så himla mycket när jag låg där på min solstol. Detta var paradiset i jämförelse med den långa kyliga vinter vi upplevt på Balkan där vi sovit i våra tält och patrullerat runt i bergen mot gränsande Serbien. Kontrasterna gjorde att det kändes så overkligt, och troligtvis berodde det på att skillnaderna blev så stora och påtagliga. Det kände nog de flesta av oss, så alla drack lite alkohol för att kunna koppla av ordentligt och försökte landa i en sorts vardag igen.

Innan vi åkte till Kos så fick jag höra att en vän till min syster jobbade på en bar här nere, Janne-Banan tror jag att han kallas om jag inte minns fel. Jag hade träffat honom några gånger tidigare men kände honom inte så bra, men tänkte att när man ändå är här så måste man ju knalla förbi och ropa ”Haudi Tjenahej” för att vara lite trevlig. Så medans de andra grabbarna spred ut sig bland barerna där vid stranden så letade jag upp ”Grabbarna Grus” där han tydligen skulle jobba, och när jag kom dit hittade jag honom. Men då satt han på en barstol framför baren och var riktigt rund under fötterna så att säga, han var tydligen ledig denna kväll och partajade lite med sig själv. Så vi morsade lite på varandra och drack en öl ihop, han inväntade sina kompisar som tydligen skulle flyga ner några dagar senare och då skulle det bli ännu mer festande enligt honom. Efter en stund så tackade jag för mig och återgick till mitt sällskap, nu började de flesta bli sugna på utgång och vi hade hört talas om ett stort dansställe vid ett torg med en fontän föreställande delfiner (i sten alltså). Vi visste inte mer än så men försökte leta upp detta ställe och efter lite letande så fann vi det tillslut, och det var nog den största baren i staden skulle jag tro. Men fy fasen vad varmt det var där inne, jag drack en öl sedan gav jag och några till upp och lämnade stället. Man kunde ju inte andas i den rådande värmen och ventilationen där inne var usel, så vi spekulerade i om vi kanske var för nyktra och att vi därför reagerade som vi gjorde. Vi lovade varandra att göra ett nytt försök nästa dag men då skulle vi ”grunda” lite bättre, kanske kunde det hjälpa oss att klara av värmen. Verkligen en jättesmart slutsats av oss…

Vi fortsatte kvällen men i ett lugnare tempo, vi tog några öl innan vi råkade springa på en sorts liten matvagn där två killar sålde gyros. Detta var ju himmelskt gott! Jag hade aldrig ätit gyros tidigare, men oj vad gott det var. En perfekt nattmacka så att säga, och detta ställe skulle vi lägga på minnet tills nästa kväll när vi skulle ut på stan igen.

Alltså denna resa, jag minns den nästan bara som ett behagligt rus under en veckas tid. Vi mestadels skrattade och hade kul, drack drinkar och åt god mat. Däremellan så åkte vi lite vespa på ön eller så låg vi på stranden och solade, detta var verkligen livet. Själva staden var riktigt fin, den var kanske inte så stor men det fanns gått om fina stråk att promenera runt på så vi gick runt och tittade på båtar och andra roliga saker. Det bästa av allt var att det alltid fanns en pub i närheten, för törstig var man typ hela tiden. Detta var verkligen paradiset och just dagtid när alla ungdomar låg och sov var det väldigt lugnt ute på stan, något som vi alla uppskattade.

Nästa kväll så hade vi alla samlats vid poolen på vårt hotell innan vi skulle ut, där drack vi läskande drinkar och någon i sällskapet hade även köpt en stor vattenmelon. Och en flaska vodka… Ja ni anar kanske vad som nu kommer att hända, melonen fylldes med vodkan och sedan delades den upp i småbitar för oss alla att äta. När denna frukt hade sugit åt sig all alkohol så märktes det knappt på smaken när vi åt upp allt, men efter en stund började några av oss att bli lite vingliga. Generalen blev ordentligt förfriskad och rasade ihop på sin säng, han däckade innan vi ens hann ge oss ut på stan!

– Hallå, Generalen! Hoho? Ropade flera av oss i ett försök att väcka honom.

Men han sov så tungt och då bestämde vi oss för att gå ut ändå, men inte utan att spela honom ett litet spratt. Jag vet inte vems idé detta var men någon hade tagit en kondom och fyllt den med lite solkräm, sedan lirkat av Generalens byxor och med hjälp av en galge lyckats peta in kondomen mellan hans skinkor. Sedan fick han ligga kvar där på sin säng med neddragna byxor medan vi andra gick ut på stan, nu kände vi oss alla mer förberedda för en kväll på det där varma utestället. På vägen dit så stannade några till för att kissa, detta kunde kanske ha skötts lite snyggare än att ställa sig bakom några buskar framför restaurangerna men nöden har ingen lag. Och Lunkan som också verkade ha fått rejäl skjuts av den där vodkamelonen hamnade i en mindre rolig situation när en som arbetade på restaurangen sprang fram och klappade till honom hårt i bakhuvudet. Alla vi andra upptäckte såklart detta och Grisen blev fly förbannad, han konfronterade mannen som slagit Lunkan och nu verkade han plötsligt väldigt nervös och rädd. Han bad så mycket om ursäkt när vi alla stod där framför entrén till restaurangen och flera av matgästerna stirrade på oss och undrade vad som pågick. Medan jag höll mig lugn som vanligt så gapade och skrek de andra på varandra, nu blir det nog ett jätteslagsmål tänkte jag för mig själv. Och hur bra kommer det att sluta när man fasen knappt kan stå upprätt och är så onyktra som vi är? Men efter en stund så lugnade situationen ner sig och vi kunde gå därifrån, jag tror att alla fattade att det var dumt att ställa sig och kissa precis där men man ska inte behöva bli påhoppad och slagen för det. Så det var onödigt gjort men vi fortsatte vår kväll och gled in på det där stora dansstället vid delfinfontänen igen.

Denna kväll kändes allt bättre och luften var behagligare, sen om det berodde på att vi var mer onyktra eller om de kanske hade fått snurr på sin ventilation där inne vet jag inte. Men vi dansade och hade skitkul, tills det hände en grej…

Jag fick kontakt men en tjej som stod vid ett barbord precis bredvid dansgolvet, och hon verkade väl trevlig och så tänkte jag medan vi började prata med varandra. Det enda jag minns var att det var en svensk tjej, jag var som sagt ganska onykter vid det här laget så alla pusselbitar faller inte på plats här. Det jag minns var dock att vi småpratade lite en stund och sedan frågade hon om vi skulle lämna nattklubben och gå ut och prata istället, jag instämde för här inne var det ju fullt av folk och hög musik som gjorde det svårt att höra vad den andre sade under samtalet. Så jag börjar gå iväg mot utgången men märker att hon inte följde efter, och när jag vänder mig om så ser jag att hon står vid väggen en bit bort från barbordet. Där hämtar hon två kryckor, och det visar sig att hon enbart har ett ben. Jag bara stirrade på henne, och av någon anledning fick jag någon sorts panik och rusade ut därifrån. Jag är absolut inte stolt över detta men så reagerade jag tydligen när jag var full på vattenmelon! Och efter denna händelse så skämdes jag så himla mycket, varför gjorde jag sådär? Mina vänner bara skrattade när jag berättade vad jag ställt till med, men jag skämdes verkligen och mådde uselt efteråt. Grinchen försökte trösta mig med att vi skulle besöka den där gyrosbilen, han var hungrig och trodde att jag skulle må bättre av att äta lite mat där mitt i natten. Och det hjälpte faktiskt, jag glömde bort allt som hade hänt för en stund tack vare dessa smaskiga gyros. Medan vi åt så anslöt fler i sällskapet till denna gyrosbil, det hade blivit bästa samlingspunkten för oss där på natten. Tillslut började vi gå hem mot hotellet igen, när vi passerade restaurangen där den otrevliga mannen slagit Lunkan så kastade några i sällskapet sina ölflaskor mot restaurangens entrédörr. Inget gick sönder som tur var förutom flaskorna då, men de var tydligen fortfarande upprörda över det som hade hänt tidigare på kvällen. Jag och några till gick i förväg och då hörde vi ett konstigt rassel framför oss på gaten. Vi stannade till för att lyssna men då upphörde ljudet, så vi fortsatte gå framåt igen men då kom ljudet tillbaka. Vi stannade till men kunde inte se något på grund av att det var så mörkt ute, de andra i sällskapet började nu komma ikapp oss och då kom en bil körandes mot oss på gatan. Den körde inte så fort, men i ljuset från strålkastarna på bilen såg vi bättre vad vi hade framför oss på vägen som rasslade så konstigt. Det var kackerlackor, alltså det måste ha varit tusentals stora äckliga kackerlackor och när bilens ljus träffade dem så försvann de ner i brunnar och dylikt.

– Fy fan vad äckligt! Ropade Grinchen.

Jag kunde bara hålla med, det är inte ofta man ser kackerlackor eller så har jag bara haft tur tidigare. Men jag hade såklart hört många historier om att det finns kackerlackor på hotellrum och liknande när man reser utomlands. När vi kom tillbaka till hotellet möttes vi av en märklig syn, inne på hotellrummet hade Generalen satt sig i någon sorts skyddande fosterställning på golvet mellan sängen och nattduksbordet. Vi frågade oroligt vad som hade hänt och hur det var med honom.

– Det… Det har hänt en grej… Svarade han bara kort.

Han verkade helt skärrad och ingen hade sett honom sådär tidigare, och vi hade ändå varit med om en hel del tillsammans. Men då kom vi plötsligt ihåg, att vi ju lämnade honom med den där kondomen i rumpan innan vi gick ut. När vi sedan förklarade att allt bara var ett skämt så blev han otroligt lättad, lite arg också men mest lättad. Han berättade om hur han vaknat upp och kände den där kondomen i rumpan, sedan vändes väl hans värld helt upp och ned för en stund. Eller vem vet, han kanske hade suttit sådär i flera timmar och skakat den stackaren. Mitt i allt detta så flyger ytterdörren upp med en smäll, där stod Shrek och stirrade på oss alla.

– Vart är min handduk? Ropade han.

Någon svarade att den troligen hängde på tork ute på balkongen bland alla andras handdukar. Han stegade bestämt dit och hämtade sin handduk, sedan vände han tillbaka och började gå mot ytterdörren igen. Vi frågade om det verkligen var en så bra idé att bada nu när han var full.

– Jag ska inte bada, jag ska till stranden och kn***a! Ropade han och skrattade.

Alltså vad tusan är det som händer egentligen, vad är detta för jäkla konstig kväll? Haha, vi bara skrattade åt allt och efter en stund bestämde jag mig för att sova. Och när jag stod där vid handfatet och borstade mina tänder, så ser jag med ofokuserad blick i spegeln att jag har en stor mörkbrun fläck mitt på kinden. Vad fasen tänker jag, har jag fått något som ser ut som bajs i ansiktet? Hur är det möjligt? Jag försöker torka bort det men det går inte, jag lägger då ifrån mig tandborsten och tänder lampan ovanför spegeln, då springer den mörka fläcken iväg med rasslande ben. Det satt en stor kackerlacka på spegeln och det var därför jag trodde det var en fläck jag hade fått i ansiktet. Men vart kackerlackan tog vägen vet jag inte, den bara försvann.

Nästa morgon vaknade vi återigen av den arga städande gumman som kom in med sin dammsugare och förde oljud, hon suckade högt och svor ännu mer på grekiska medan hon slängde tomma ölflaskor i sitt kärl även denna morgon. Nu tyckte hon säkert att vi grisat ner överallt och hon slamrade högt med sin dammsugare där hon gick runt och städade. Jag vaknade med huvudvärk BAKIS GIGANTUS och gillade inte alls detta oväsen, så jag sade till Lunkan som jag delade rum med att jag går ut på balkongen tills hon är klar med städningen. Men han bara grymtade till från sin säng och drog täcket över huvudet, och när jag slog mig ned ute på balkongen så hörde jag genom det öppna fönstret i vårt sovrum hur städerskan svor och suckade där inne medan hon städade. Lunkan ropade åt henne att vara tystare, men då skrek hon bara ännu högre på grekiska så det hjälpte inte alls. Då brast det för honom…

– Men håll käften din jävla Medusa och försvinn härifrååån! Skrek Lunkan ilsket.

Det verkade hjälpa, städtanten lämnade vår lägenhet och försvann. Jag vet faktiskt inte varför hon var så himla arg, vi hade inte stökat ner så mycket alls och tänkte ju som sagt alltid ta hand om våra egna tomflaskor men hon hann ju alltid före. Efter en stund kom Lunkan ut på balkongen och tände sig en cigarett, han frågade oss andra vad som var fel på den där arga städtanten men vi bara skrattade. Vi var alla bakis denna morgon och mådde som vi förtjänade helt enkelt, och efter en stund kom även Shrek ut på balkongen och slog sig ned med oss andra.

– Jaha, och för dig gick allt bra? Frågade vi honom och skrattade.

Han förklarade att han hade träffat en tjej på det där stora utestället som han börjat hångla med, sedan drog de till stranden som han så tydligt förmedlade när han hämtade sin handduk där på natten. Där hade de haft lite mysigt likt två havssköldpaddor som tagit sig upp på stranden i månskenet för att para sig, och när de var klara så hörde de applåder från ett av badvaktstornen på badstranden. Det var tydligen bemannat även nattetid, så då ställde han sig och höll upp sin svenska handduk med motivet av ”Tre Kronor” mot dem till badvakternas jubel. Haha, så himla knäppt alltså!

Inne i stan så shoppade vi lite senare på eftermiddagen, vi köpte lite kläder och roliga souvenirer att ta med oss hem. Jag sprang vid ett tillfälle på den enbenta tjejen igen, och var då tvungen att be om ursäkt för det som hände. Hon skrattade och uppskattade att jag tog mig tid att förklara och accepterade min ursäkt, för hon hade aldrig varit med om något liknande. Och som tur är har jag aldrig reagerat på samma sätt sedan dess, så något lärde jag mig nog av detta den där kvällen.

Under vår sista dag tillsammans på Kos så vi tog det mestadels lugnt och vandrade runt i staden. Nästa morgon skulle vi åka hem till Sverige igen och förmodligen inte ses på över ett år innan vi blev kallade till den psykologiska utvärderingen eller vad det heter. Då skulle vi åka till regementet i Boden och träffa psykologer och liknande för att följa upp hur vi alla mår efter utlandstjänstgöringen, detta gör man eftersom depression och posttraumatisk stress tyvärr är vanligt förekommande bland utlandsveteraner. Så nu gick vi runt och pratade gamla minnen om det som hade hänt under vårt halvår i Kosovo, det blev många skratt och banden man knyter till varandra i dessa sammanhang är så otroligt starka. Dessa killar har ju varit som bröder till mig och man praktiskt taget lägger sitt liv i varandras händer under de tuffa förhållanden som varit, och man har en speciell tillit till varandra som inte riktigt går att förklara. Det insåg vi alla där och då, att det är något som vi kommer att sakna och att vara ifrån varandra när man levt så tight ihop kommer att bli en svår omställning. Men vi tog tillvara på vår sista tid där på ön och har haft lite kontakt med varandra sedan vi åkte hem igen, vissa mer än andra men vi vet fortfarande vart vi har varandra. Skulle det vara något så skulle ingen tveka att höra av sig och jag känner likadant, man vet aldrig om någon av oss kanske drabbas av någon form av PTSD i framtiden men jag hoppas verkligen inte det. Då gäller det att vi stöttar varandra och håller ihop, precis på samma sätt som vi alltid har gjort.

Senare på kvällen så åkte vi ut till flygplatsen efter en härlig vecka, detta var verkligen en härlig resa som jag minns det. På flygplatsen mötte vi ett nytt lass med svenskar där bland annat Janne-Banans kompisar nu kommit till ön, de hade med sig en stor boomblaster som spelade hög musik och de hade massor av energi. Till skillnad från oss alla som skulle hem till Sverige med samma plan, vi upplevdes väl snarare som en flock zombies där på flygplatsen. Men jag vinkade snällt och önskade dem en trevlig vistelse på ön, sedan hoppade vi ombord på planet och flög hem.

Detta var verkligen en resa med många märkliga incidenter, det var en resa för knäppisar helt enkelt. Tyvärr har vi inte lyckats få till en återförening av något slag, annat än när vi sågs på Bodens regemente ett år senare. Det skulle vara kul att träffa alla igen, men vi är ju utspridda över hela Sverige från norr till söder, och Guldgossen tror jag bor utomlands i Dubai numera. Där kränger han sängar på herrtoaletten till kissnödiga norrmän som jag förstår det, och kör Porsche gör han också. Haha! Men det finns några som jag fortfarande har kontakt med på Facebook och Instagram, och det är kul att kommunicera med varandra där emellanåt. Förhoppningsvis får vi till någon sorts återförening i framtiden, tills dess vill jag tacka alla er som läser och självklart riktar jag ett stort tack till grekiska Kos för en minnesvärd resa. Ha d biff!

RESANS JERKER går till en av Janne-Banans kompisar som vi mötte på flygplatsen när vi skulle resa hem. Jag fick nämligen senare höra att han träffade på den där enbenta tjejen och att han hade hoppat i säng med henne utan några som helst tvivel eller krusiduller. Så märkligt…

Om ni mot all förmodan missat inläggen från Kosovo där jag lärde känna de härliga personerna jag skrivit om här ovan, så finns länkar till de tidigare inläggen här nedan. Trevlig läsning!

Flashback: Kosovo Part I – Military Deployment

Flashback: Kosovo Part II – Here We Go

Flashback: Kosovo Part III – I´m Coming Home

VARNING! Det jag nu kommer att skriva och berätta om kan upplevas som otäckt eller stötande för vissa, därför har jag valt att hålla igen på de lite mer hemska detaljerna. Allt är baserat på verkliga händelser och beskriver mina upplevelser från min utlandsmission under KS05 i Kosovo i början av 2000-talet.

Nu började starten på det nya året 2001 och vi befann oss på ett kallt och friskt Camp Bifrost i Kosovo. Och precis som i föregående inlägg använder jag inte personalens riktiga namn utan har använt mig av olika smeknamn eller tilldelat dem ett alias.

Snön fortsatte att vräka ner så det var otroligt ljust och fint utomhus på dagarna, men nätterna var väldigt kalla. Tälten var nu täckta av den vita snön och snövallarna växte mer för varje dag, vi försökte skotta bort den värsta snön utanför våra tält men vissa dagar kändes det helt hopplöst eftersom det hann komma ny snö så man blev aldrig riktigt klar. Vår kvartermästare på Camp Bifrost var en rolig herre som alltid brukade skoja med alla, och en morgon när snövallarna var som högst ställde han en fråga till oss som satt i matsalen.

– Hörrni… Om man skulle ta och kasta en handgranat över snövallen där borta, tror ni att det blir ett jäkla liv på serberna då? Frågade han och log stort.

Vi skrattade åt hans fundering men alla förstod nog att om det kom en handgranat farandes från vår sida över vallen mot den serbiska gränsen så skulle det garanterat ta hus i helvetet som man säger. Så det var ingen bra idé, men det var sådan han var vår kvartermästare. Han höll ordning och såg till att allt fungerade inne på Camp Bifrost, och älskade att skoja med de soldater han träffade på under dagarna. Jag tyckte att han var väldigt rolig och en riktig humörhöjare, hade man tur kunde man springa på honom inne på mässen när han fått i sig en öl och då mådde han kanon kan jag lova er!

Just här uppe i bergen var det otroligt mycket snö och den kallaste vintern på nästan ett helt sekel, det var tur att vi hade ordentliga kläder som höll oss varma. Men trots det så var det inte kul när snöstormarna drog in över vår camp som rejält skakade träskivorna som var provisoriska dörrar in till våra tält, ja till och med utedassen fylldes med snö. Men vissa dagar sken solen med sina värmande strålar och då kunde man chilla på en snövall i solskenet med en tidning.

Vi inledde det nya året med att göra tillslag mot de gårdar och byar där vi hört dem avfyra automatvapen på nyårsafton, och det var i flera byar man observerat detta så med riktade och samordnade insatser från flera plutoner slog vi till mot de misstänkta byarna. De var helt oförstående till att vi kom dit men med hjälp at tolk så berättade vi vad vi observerat och påbörjade en sökinsats genom de misstänkta husen. Det gäller dock att vara försiktig eftersom det var väldigt vanligt med försåts minering där de gömde sina vapen, det betyder att en lucka eller dörr exempelvis kan ha en granat placerad så att om man inte är försiktig när man öppnar detonerar denna och sprängs. Vi hade tillgång till en EOD (ammunitionsröjningspluton) som vi kunde kalla in från Camp Victoria om vi misstänkte att det fanns en minerad plats, som jag skrev tidigare så får man absolut inte röra något utan då var vi tvungna att spärra av området tills EOD plutonen kunde komma och röja platsen. Det var heller inte enbart inomhus de minerade sina gömmor utan de kunde även göra detta utomhus där de gömde vapen i exempelvis vedhögar och liknande, vilket är både olustigt och otäckt…

Det inträffade en incident där en försåts minering hade förekommit, KFOR fick in ett larm om att det pågick ett allvarligt bråk på en gård och åkte snabbt dit för att undersöka saken. När man kommer fram till gården syns kraftig rök stiga mot himlen och ett av husen ser ut att ha börjat brinna, PBV:n stannar genast på vägen utanför husets grind men ser då att någon placerat en handgranat på grinden som skulle detonera om man öppnade den. I dessa fall finns en ökad risk för fler minor eller granater på platsen och då får man absolut inte gå in i huset utan var tvungna att stanna kvar i PBV:n utanför i väntan på att EOD plutonen kommer till platsen. Så de kallas dit omedelbart och samtidigt hörs flera höga skrik på hjälp inifrån huset, men i detta fall kan man inget annat göra än att frustrerat vänta i PBV:n utanför och försöka observera vad som händer och varna andra i närheten. Då flyger plötsligt ytterdörren upp och ut kommer en man och hans tonårsson som ropar på hjälp, vagnchefen för PBV:n visar tecken för att de MÅSTE STANNA och hinner knappt ropa att det sitter en granat på grinden. Men de hör inte utan börjar springa fram mot grinden. Han ger då istället snabbt order om att samtliga soldater omedelbart måste dra ner skyddsluckorna och ta skydd, och bara sekunder efter att luckorna stängts hörs en öronbedövande och hög smäll. Granaten på grinden detonerar vilket dödar både mannen och tonårspojken, det slutar tyvärr inte lyckligt för resten av familjen heller utan de brinner inne i huset och alla dör på platsen. Detta är förfärligt på många sätt för alla inblandade och man önskar i sin frustration att man hade kunnat göra något mer för att rädda människorna i huset, men reglerna för alla soldater är tydliga att om man misstänker att det finns minor eller granater på platsen så är det strikt förbjudet att gå in för att inte riskera sitt eget eller sina stridskamraters liv. I detta fall var det inte enbart en misstanke utan fakta och man kunde därför inte gjort något annorlunda, och allt fick ett otroligt sorgligt slut där polisen sedan fick utreda vad som orsakade bråket och branden i huset. Vi fick inte veta mer men med tanke på att någon minerat grinden med en granat så tror jag knappast att det handlade om ett vanligt familjebråk, utan jag misstänker att man ville skapa en situation inne i huset när det började brinna och därmed få dem att springa ut mot sin död. Som sagt, krig och dess bieffekter är verkligen vidrigt…

Tyvärr är det inte enbart händelser likt den jag skrev om här ovan som kan få hemskt tråkiga slut, vi nåddes en annan kväll av att en terrängbil med svenska KFOR-soldater råkade ut för en trafikolycka och kolliderade med en betongvägg. En av soldaterna avled dessvärre i denna olycka och övriga soldater skadades allvarligt, detta är såklart något som tyvärr kan inträffa och man färdas aldrig helt säkert på vägarna även om det i detta fall inte fanns något allvarligt eller riktat hot mot soldaterna. Den avlidna soldaten kom att flygas hem till Sverige och där tas emot av sin familj för en svensk begravning.

Kort efter detta tragiska besked fick vi dock positivare nyheter, vi skulle tydligen få resa hem till Sverige på en kort ledighet eller ”Leave” som man säger i detta sammanhang. Detta skulle ske med ganska kort varsel men vi blev alla väldigt glada över detta, och när dagen var kommen så packade vi snabbt ihop våra saker och blev transporterade med buss ut till flygplatsen i Makedonien igen där vi hade landat flera månader tidigare. Där stod ett svenskt Herculesplan och väntade på oss, eller jag tror nog snarare att den hade något som skulle fraktas hem och vi hade helt enkelt turen att få åka med detta flyg. När vi klivit ombord så såg alla väldigt lyckliga ut och såg verkligen fram emot att få komma hem till Sverige under ett antal dagar för att träffa våra nära och kära, det var välbehövligt att få komma hem och andas lite lugn och ro igen.

När vi landat slog det mig att jag inte hade hunnit meddela någon att jag var hemma, och jag hann bara komma hem till min lägenhet sent på kvällen sedan sov jag väldigt tungt den natten. Känslan av att vara hemma i en trygg miljö fick mig att slappna av igen, men jag vaknade väldigt tidigt på morgonen enligt de rutiner jag nu vant mig vid den sista tiden. Problemet var ju att det inte fanns något att äta hemma och jag började nu bli ganska hungrig, så jag promenerade upp till ICA butiken där jag jobbade tidigare för att handla lite mat och samtidigt se vilka av mina vänner som var på plats. Den första jag fick syn på var Mogge som med kvicka steg försvann in på lagret, men numera var jag ju snabb så jag rusade efter och överraskade honom. Han såg såklart väldigt förvånad ut och var inte alls beredd på att se mig, så efter att ha pratat en kort stund så föreslog jag att vi kunde käka lunch tillsammans. Mogge tittade bekymrat på klockan, den var inte ens tio på förmiddagen men jag var ju vrålhungrig redan efter en lång hemresa.

Men han följde självklart med som den goda vän han är och den lunchen var bland de bästa jag haft i hela mitt liv, inte för att maten var märkvärdig på något vis utan mer för att jag saknat honom och alla de andra så himla mycket. Det var så härligt att få träffa en god vän och kunna berätta om det man varit med om, det kändes lite surrealistiskt att sitta där tillsammans men det var inte många månader kvar av missionen nu. När vi gick tillbaka träffade jag även Erik som då precis klivit på sitt arbetspass, han hade dock någon vanföreställning om att jag skulle ha styrketränat och frossat i mig anabola steroider och vuxit till ett enormt muskelberg medan jag var borta men så var såklart inte fallet. Tränat hade jag såklart gjort men inte i den utsträckningen och ingen hinner väl växa sig till ett muskelmonster på några månader. Vi pratade alla en stund innan de var tvungna att jobba vidare, sedan gick jag hem. På eftermiddagen tog jag bussen till Haninge Centrum där min syster jobbade i en populär leksaksbutik på den tiden, och som tur var såg jag att hon jobbade där inne denna dagen när jag stegade in i butiken. När jag ropade hej blev hennes ögon stora som två tallrikar, sedan sprang hon fram och kramade om mig och därefter kom tårarna. Hon blev jätteledsen och jag som hoppades på att hon skulle bli glad av att se mig, men det blev hon såklart men hon kunde väl inte hålla känslorna tillbaka. Jag fick då veta att min mor var på väg dit för att träffa henne, så hon bad mig vandra runt lite bland butikerna och komma tillbaka när hon dykt upp för att överraska henne. Sedan skrev hon ett SMS att morsan var framme och då gick jag tillbaka, men morsan såg väldigt bekymrad ut på avstånd när hon stod vid kassan. Hon såg mig inte och förstod heller inte varför min syster bad henne stå där och vänta, vilket fick min mor att nästan se lite småirriterad ut för ett ögonblick. Men när jag kom in i butiken och hon fick se mig så förändrades allt.

– Jag visste det! Sa hon högt och pekade bestämt med sitt finger mot min syster, sedan rusade hon fram och kramade om mig länge och började gråta även hon.

Att bli omfamnad av sin mor fick mig nästan att känna mig som ett litet barn igen på något konstigt sätt, de frågade om jag var klar nu men jag förklarade att vi bara fått en kort ledighet och att vi snart skulle resa tillbaka. De närmaste dagarna handlade mycket om att träffa familj och vänner, men även att göra saker man saknat väldigt mycket. Jag var lite förvånad över hur mycket jag saknat att äta vissa maträtter och njöt av varje måltid, tänk att mat kan vara så otroligt gott!

En annan dag när jag skulle hem till min vän Erik som nästan bodde granne med mig på den tiden, så ringde mobilen när jag stod utanför hans port. Det var Gröten och genast började jag fundera på vad tusan som var på gång nu, skulle vår ledighet abrupt avbrytas nu av någon anledning? Nej det handlade inte om det utan om något tråkigare än så, vår plutonssjukvårdare hade gripits av polis när han landade i Sverige och kunde inte återvända till Kosovo då han var misstänkt i en brottsutredning. Jag blev helt ställd efter att ha nåtts av denna information, men ombads nu att ringa vidare till Wendie som en del av den telefonkedja som skapats. Så jag ringde upp honom direkt.

– Hahaha! Åh jävlar vilken bred stockholmsk dialekt du hunnit lägga på dig nu när du pratar! Sade han när jag ringde och skrattade högt.

Skrattet tystnade dock snabbt när han fick höra vad det gällde, sedan tog han över i telefonkedjan och ringde vidare till nästa person. Jag hade lite svårt att landa i detta plötsliga besked, men fortsatte sedan kvällen tillsammans med mina vänner. Det var verkligen helt fantastiskt att komma hem och träffa alla som man saknat så mycket under de månader jag varit borta. Att få träffa familj och vänner gav mig en bra motivation att fortsätta och det kändes faktiskt bra när det var dags att flyga tillbaka igen, och då var det bara några få månader kvar innan missionen var över.

När plutonen samlades inför vår flygresa tillbaka till Kosovo igen så fick alla mer information gällande vår plutonssjukvårdare som nu var gripen. Jag kommer inte att gå in på vad han var misstänkt för typ av brott, men vi saknade nu en väldigt viktig befattning i vår pluton och då frågade AIK:aren om jag kunde tänka mig att axla det ansvaret sista månaderna tills missionen var över. Det gjorde jag självklart, och när vi var tillbaka på Camp Bifrost igen fick jag kompletterande sjukvårdsutbildning av vår kompanisjukvårdare. Jag fick lära mig hantera syrgas och lite andra mer avancerade redskap som en plutonssjukvårdare måste kunna använda, och sedan fick jag träna på några moment som var lite svåra att hantera till en början. Bland annat skulle jag föra ner en slang i svalget för att frigöra luftvägar och kunna ge en skadad soldat syre, jag tror det kanske kallas för intubering eller liknande. Och sedan fick jag träna på att göra samma sak genom näsan utifall munnen skulle vara krossad och full av tänder och blod. Det var kul att lära sig allt detta och det var inte alls så enkelt som det kanske låter, men jag tyckte nästan lite synd om kompanisjukvårdaren som fick stå ut med mina försök när jag skulle lära mig detta eftersom det var på honom jag fick öva. Men efter några försök så ansåg han att jag klarade av detta på ett bra sätt och fick nu ta hand om förra plutonsjukvårdarens utrustning.

Som en följd av detta fick jag en fält befordran, det innebar att jag inte längre var en menig soldat utan numera vice korpral. Majoren som var vår kompanichef kom fram till mig och gratulerade mig till detta, det var första gången han var med om att befordra någon under en utlandsmission. Sedan fick jag nya kragspeglar med tecknen för vice korpral att sy på min uniform, samt en ny namnbricka med min nya befattning. Detta gjorde mig nästan löjligt stolt, och de andra i plutonen gratulerade mig såklart men skickade samtidigt lite gliringar om min nya befattning. Det störde mig dock inte ett dugg utan jag tog det hela med en klackspark, och firade med en öl på mässen tillsammans med de andra. Jag tror att några av oss i denna veva kan ha blivit tilldelade ölförbud, inte för att jag minns om det gick vilt till på mässen men jag fick i alla fall bara ölförbud en enda gång och det varade i en eller två veckor om jag inte minns fel. Några hade fått en namnbricka där det stod ”Jag har ölförbud” men en sådan slapp jag bära, däremot borde Generalen ha fått en sådan! Han kom och satte sig hos oss med en öl i handen och mådde riktigt kanon, då slog det oss att hans grupp ju hade beredskap denna veckan.

– Men Generalen, har inte ni beredskapen nu? Frågade Guldgossen och mässen tystnade.

– Jo… Svarade Generalen på sin lugna norrländska dialekt.

– Men då får ni väl inte dricka alkohol? Konstaterade Guldgossen och alla tittade på Generalen.

– Nej det är förvisso sant… Men jag gört ändå! Svarade Generalen och tog en klunk ur sin bira.

Alla skrattade högt och som tur var så hände inget som krävde att GOLF BRAVO behövde rycka ut under sin beredskap dessa dagar. Det var lite vågat av honom och jag hade själv aldrig tagit en sådan risk, men Generalen var så avslappnad och skön person att det inte bekymrade honom det minsta. Han berättade att han då bodde långt upp i norra Sverige i något som jag tror heter Järvträsk i Glommersträsk eller liknande, bara det låter ju kul men han var verkligen precis så som en norrlänning förväntas vara. Det var aldrig någon stress eller panik, förutom när han hade slut på cigaretter då möjligen. Denna sköna inställning minns jag att han hade under en stor militär insats inom KFOR när vi var borta hos soldaterna från Storbritannien och Skottland, i deras ansvarsområde skulle vi slå till mot flertalet byar för stora sökinsatser precis som vi gjort flera gånger tidigare. Men nu i en större och mer omfattande insats, vi fick första natten övernatta i en stor före detta lagerbyggnad som var helt utsprängd. Den gav oss ändå ganska bra skydd och vi behövde i alla fall inte sova på marken i våra sovsäckar, utan hade fått ut NATO-sängar att montera ihop. Det är en väldigt enkel procedur om man bara fokuserar lite, det är ett stort tygstycke med en tillhörande metallram som man ska montera ihop och det går inte att göra fel. Men medan alla vi andra sakta började bli klara med våra sängbyggen för kvällen så satt den trötta Generalen där och verkade allmänt uppgiven, han hade försökt få ihop sängen men gav upp helt enkelt. Det var för många små lösa delar sade han, så han fick hjälp av några andra som redan var klara och sedan kunde han lägga sig ner och vila. Men det var en rolig syn att beskåda när han bara satt där på en liten pall med delarna i sina händer och ropade på hjälp…

Vi passade på att öva en del nu när vi kommit mer än halvvägs in i missionen, så vi besökte ett skjutfält där vi sköt mot uppsatta måltavlor i terrängen. Stridsgruppen ECHO BRAVO var så arga och besvikna över att plutonssjukvårdaren hade arresterats och lämnat deras grupp, så de hade skapat måltavlor av honom som de placerade ut och sköt på under övningen. Vi fick även prova på att skjuta med PSG 90 (prickskyttegevär) och det var riktigt intressant, vilken otrolig precision man har när man skjuter och jag förstår varför många är så fascinerade av detta och gärna vill bli snipers. Vår plutons egen sniper Julle var även med i en skyttetävling för alla nationer på plats inom KFOR och jag har för mig att han slutade bland de tre bästa, så han var riktigt duktig men hade också en fantastisk bössa att skjuta med till sin hjälp. De som ville fick även genomföra skjutövningar med Glock (pistol) där man gick fram och sköt mot måltavlor på en inhägnad skjutbana inne på Camp Bifrost.

Vi roade oss även med att de som ville fick testköra våra PBV:er och skjuta med dessa, det hade jag gjort förut under min värnplikt men det är ju få förunnat att få göra detta så jag gjorde det gärna igen. Haha! BOOM!

Månaderna rullade på och vi började även växla soldater mellan de olika nordiska nationerna som ingick i KFOR för att utbyta erfarenheter och förbättra våra samarbeten. Vi skickade iväg några soldater från vår pluton till en norsk bas, i utbyte fick vi några norska soldater som besökte oss och följde med ut på patrull. De var riktigt trevliga och vi hade väldigt kul tillsammans, det var även en av dessa norska soldater som lärde mig vad snabel-a (@) heter på norska. Vet ni det? Håll i er nu… Alfakrull! Hahaha! Vi svenskar dog nästan av skratt men det norska språket är ju väldigt glatt och charmigt på något vis, men det är ändå kul att vi kunde förstå varandra så pass bra och inte behövde tala engelska med varandra.

Vid ett annat tillfälle åkte vi till en finsk camp och patrullerade med deras finska KFOR-soldater under några dagar, men då var vi tvungna att kommunicera på engelska för annars förstod vi inte ett ord av vad de sade. Bortsett från svordomarna då kanske, dessa kan man ju på finska. Några av dem förstod ändå svenska ganska bra men att prata engelska var inga problem, och de var också riktigt trevliga. Sedan var det lite roligt att få följa med i deras pansarfordon SISU när vi patrullerade, de var mycket större och rymligare än våra PBV:er samt att de hade sex stora hjul istället för band eller larvfötter som de även kallas.

Det kändes lite mer avslappnat nu generellt sett, det var som att lokalbefolkningen var mer harmonisk nu när vårvärmen började komma mer och mer. Detta påverkade såklart även oss soldater som fick en lite lugnare tillvaro, även om detta skulle visa sig vara lugnet före stormen för längre fram väntade nya oroligheter. Men det kommer jag till lite senare, nu passade vi på att njuta lite av vårvärmen och att det verkade relativt lugnt i vårt ansvarsområde.

Att våren var på intågande innebar ju såklart enorma temperaturväxlingar, vilket medförde att stora snömängder som började smälta bort istället bildade enorma vattensamlingar längs vägarna. Här var inte infrastrukturen ens jämförbar med den vi har i Sverige, där regn- och smältvatten rinner undan på ett önskvärt sätt. Här låg vattensamlingarna kvar och bildade en kletig lervälling där vi försökte ta oss fram med våra fordon. Så nu när det var mycket vattensamlingar och lera i stort sett överallt så var ju framkomligheten en viktig sak att ta hänsyn till under våra patruller, man ville inte fastna där man riskerade att bli överfallna eller liknande så det gällde att tydligt planera sin färdplan och inte hålla igen på gasen om det såg lite blött ut på vägen…

Ett stort samtalsämne var amerikanernas camp, den var tydligen enormt stor och de hade en omtalad butik där med massor av intressanta och goda saker man kunde köpa. Man kunde ju inte betala med kort här i Kosovo utan fick växla till sig EUR (Euro) eller USD (USA-dollar) på det svenska lilla postkontoret på Camp Victoria om man ville köpa något någonstans. Så när vi en dag fick veta att vi skulle få besöka den amerikanska campen så växlades det valutor så det heter duga, de som varit på mission tidigare berättade att de har så mycket man kan bränna pengar på där borta så ett tips var att växla till sig mycket USD. Så vi fyllde våra fickor med ”dollars” sedan åkte iväg för att besöka den så omtalade Camp Bondsteel…

När vi kom dit så såg vi hur otroligt stor denna camp var jämfört med Camp Victoria, den var GIGANTISK! Och för att komma in på campen fick vi passera två kontroller, först en kontroll där de kontrollerade oss soldater samt vår NATO-legitimation och på nästa kontroll undersökte de bilen noga innan vi fick köra vidare in på campen. Det var som att köra in i en mindre stad och detta var troligen den största militära anläggningen i hela Kosovo, men de amerikanska soldaterna var väldigt trevliga och vinkade glatt när vi passerade förbi. Vi parkerade i närheten av deras ökända M1A1 Abrams (stridsvagnar) där de stod uppradade snyggt och propert eftersom AIK:aren var otroligt intresserade av dessa. Vi blev såklart också nyfikna på dessa, sedan tittade vi oss omkring och kunde även se flertalet av deras mäktiga Blackhawk helikoptrar stå på ett fält lite längre bort.

Vi hade även hört ett rykte om att det skulle finnas en Burger King restaurang inne på deras camp, men det kunde väl ändå inte stämma tänkte vi och trodde att våra rutinerade rävar till veteraner bara drev med oss. Men det var faktiskt sant! De hade en Burger King inne på campen, så vi rusade självklart dit och köpte oss några rejäla skrovmål. Aldrig har en hamburgare smakat så gott kan jag lova er och det kändes helt overkligt att sitta där och mumsa i sig en stor Whopper, de amerikanska soldaterna tittade på oss medan vi glufsade högt och frossade i oss den goda måltiden. De hade även något ”taco-tjaffs” men det struntade jag fullkomligt i nu när det fanns nygrillade Whopper på menyn.

Sedan tackade vi för oss och med mätta magar promenerade vi in på deras stora PX-butik, och den var ju aningen större än den på Camp Victoria om man säger så…

Det var som att kliva in på en stormarknad, och då överdriver jag inte. Det första jag såg innanför dörrarna vid entrén var en stor fet Harley-Davidson motorcykel, men vem tusan köper en sådan där? Haha! Kanske fick man enbart testa motorcyklarna och sedan fick man säkert beställa en och hämta ut den när man kom hem igen. Deras PX var säkert flera hundra om inte över tusen kvadratmeter stort, och de hade precis allt och lite till där inne. Det fanns kläder, prylar, snacks och drycker i oändliga gångar som aldrig tog slut. Och Guldgossen, han bara ställde sig och skrek rakt ut där inne.

– KREATIN!! Vrålade han på skånska och sedan sprang han iväg.

Kreatin var tydligen ett preparat eller liknande som var fantastiskt bra för att bygga muskler när man styrketränade, och det var inte tillåtet att säljas i Sverige på den tiden så det var svårt att få tag på enligt honom. Jag gick runt och tittade på allt de hade att erbjuda, men köpte inte så mycket. Det fick bli lite snacks samt en stor låda cigarrer till mig själv och Mogges pappa Christer som jag anade skulle uppskattade dessa.

Men i övrigt försökte jag inte slösa bort alltför mycket pengar på onödiga grejer, men det blev nog ganska mycket snacks när jag tänker efter som räckte väldigt länge. Medan vi gick runt där och tittade så hittade vi tillslut Guldgossen i gången med alla kosttillskott och proteinpulver, han hade stora burkar under armarna och var helt lyrisk. Han började berätta om allt han hittat som han skulle köpa med sig hem, problemet var bara att dessa proteinburkar var så stora och otympliga att det var svårt att bära alla dessa. Lunkan däremot, han fyndade en knallröd liten matta som han ville ha på golvet bredvid sin säng. Haha, ja man kunde verkligen köpa precis allt i detta enorma PX.

När vi betalat så kunde vi lämna av allt i vår terrängbil, då såg vi AIK:aren stå och prata med några amerikanska soldater som vårdade en av stridsvagnarna. Dessa Abrams är ju otroligt stora och ska väl vara en av de bästa stridsvagnarna i hela världen, så vi började prata med soldaterna och ställde lite frågor till dem. Men det verkade som att vem vi än frågade så kunde de inte svara, frågade vi exempelvis hur fort de gick att köra så kunde vi få följande svar.

– I don’t know, I just operate the guns.

Samtidigt hörde jag någon fråga en annan soldat vilken typ av ammunition de använder i stridsvagnen.

– I don’t know, I just drive it…

Haha! De verkade enbart kunna svara på det som rörde just deras befattning, vad de andra i stridsvagnen höll på med var tydligen inte lika viktigt. Detta var något vi reagerade på för vi kunde ju faktiskt en hel del om vår egen PBV gällande toppfart, vikt, ammunition och liknande. Detta var tydligen ganska typiskt för oss soldater från de nordiska länderna, att vi var mer mångsidiga och hade en bredare militär utbildning eller vad man ska säga. Vi var inte inrutade på just vår befattning och helt okunniga kring vad de andra gjorde, utan alla fick mer eller mindre samma utbildning sedan specialiserade vi oss på den befattning man hade. Kanske var just detta en anledning till att vi svenska soldater var så uppskattade av de andra nationerna, för vi fick ofta höra hur bra samarbeten de andra haft med oss jämfört med många andra. Jag tror kanske att våra kunskaper i engelska språket är en stor anledning till detta, att vi får lära oss att både tala och förstå engelska bra gör oss ju mer kommunikativa och enklare att samarbeta med såklart. Det var faktiskt en av de amerikanska soldaterna som frågade mig om jag kunde fler språk än engelska, jag förklarade då att vi talar svenska hemma i Sverige men att alla där får lära sig engelska i skolan. Det gjorde dem imponerade för tydligen trodde de att engelskan var vårt modersmål, även om vi säkert hade en viss brytning när vi pratade. Det var i alla fall kul att få prata med dem en stund om allt möjligt, de var nyfikna och ställde mycket frågor sedan ville de gärna byta till sig våra uniformer för de gillade vårt mönster på camouflagen väldigt mycket. Det kunde vi tyvärr inte gå med på och märkligt nog var många utländska soldater väldigt förtjusta i den svenska uniformen, mönstret är ju ganska tydligt med skarpa linjer och inte så smetigt som de andras camouflage mönster.

Nu hade vi bara en sista sak kvar att göra innan vi skulle återvända hem, nämligen att besöka deras biograf. Ja ni hörde rätt, de hade en egen bio inne på campen! Vi hoppades på att de kanske skulle visa ”Lord of the Ring” som precis hade premiär runt om i världen, men den hade de tyvärr inte. Istället fick vi se på filmen ”Blackhawk Down”, denna hade jag sett på bio med mina vänner när jag var hemma i Sverige tidigare men det gjorde inte så mycket eftersom det är en bra film. Haha, jag minns dock att mina vänner där hemma tyckte jag var oroväckande lugn när vi såg den tillsammans. Ibland när det smällde högt i filmen så ryckte de till medan jag satt där lugn och behärskad, kanske hade tiden i Kosovo gjort mig härdad mot de höga smällarna i filmen. Några i vårt sällskap hade i alla fall inte sett den nu när vi besökte amerikanernas biograf, och filmen handlar ju om amerikanska soldater i slaget om Mogadishu (Somalia) så jag kan berätta att biobesökarna hejade högt på sina landsmän i filmen. De är ju kända för att vara väldigt patriotiska och stolta över att bo i USA, så här vrålade de och skrek så fort en amerikansk soldat gjorde något bra i filmen. Sen när filmen var slut så tackade vi för oss och åkte tillbaka till Camp Bifrost igen, vilken dag vi hade haft! Jag kommer ihåg hur överraskad jag var av allt de hade inne på sin camp, det känns som att i USA där kommer allting med ”extra allt” så att säga. Det är generöst och det är mycket av det goda, och jag kommer nog att minnas denna dag för resten av mitt liv.

Vi kom nu närmare och närmare slutet av vår mission och det lugn vi tidigare upplevde var nu ett minne blott, det började nämligen bli oroligt i flera av byarna runtom Camp Victoria och kanske mest i byn Caglavica. För vår del innebar detta en högre beredskap och vi hade därför med oss kravallutrustningen i stort sett hela tiden under en period. Vi patrullerade i de närliggande byarna oftare nu och var även mer aktiva nattetid för att se till att situationen inte skulle eskalera på något vis. Under en fotpatrull en natt så uppstod ett bråk när vi från KFOR och den lokala polisen konfronterade en känd kriminell gängledare som ej ville samarbeta, flera av hans vänner lade sig i bråket och polisen hade fullt upp med att ordna upp det hela. En av de svenska gruppbefälen försökte tala mannen tillrätta men det gick inte, det enda svaret han fick var att han skulle backa undan.

– Back off! Sade mannen hotfullt upprepade gånger.

Den svenska soldaten tröttnade tillslut på mannens beteende och lät polisen arrestera honom, sedan lugnade situationen ner sig för den gången. Men sedan fick vi veta att den svenska soldatens sambo hade fått ett brev hem från den kriminella mannen någon vecka senare där någon hade fotograferat henne och deras barn, och även skrivit ”back off” på baksidan av bilderna. Detta fick soldaten att omgående avsluta sin tjänstgöring och åka hem till Sverige igen för att vara med sin familj, fy fan vad obehagligt att få uppleva en sådan sak med en hotbild riktad mot sin egen familj när man är så långt hemifrån. Men de kriminella har väl sina kontakter som hjälper till att hitta de personer man vill skrämma på detta sätt, hur det hela slutade sen vet jag inte men hoppas självklart att soldatens och hans familj har klarat sig undan efterföljande problem.

Det var inte enbart hotfulla människor som ställde till problem när vi var ute och patrullerade, man kan nämligen drabbas av dåligt väder och förrädiska vägförhållanden också. Detta fick Wendie, Lunkan och jag erfara en natt när vi rullade ut med vår terrängbil. Som jag skrev tidigare så hade temperaturväxlingarna orsakat en hel del vattensamlingar, dessutom hade ett regnoväder precis passerat över oss och bidragit med ännu mer vatten på vägarna. Eller vägar och vägar, vi körde nu fram på ett uppkört spår i leran som vi brukade använda oss av men vi höll ändå på att köra fast med terrängbilen hela tiden. Vi kom tillslut fram vid vad som liknade en gigantisk lerpöl och började fundera på om vi var tvungna att köra runt den på något vis, vi hade ju kört där flera gånger tidigare och kunde därför litsa ut ungefär hur djup lerpölen kunde tänkas vara.

– Det borde fan gå… Sade Wendie och satte sig beslutsamt bakom ratten igen.

Lunkan satt i passagerarsätet och jag satt bakre utrymmet på terrängbilen, och sittplatserna där bak gick längsmed bilen så jag färdades i sidled kan man säga. Så när Wendie nu gasade på så greppade jag ett handtag utifall det skulle bli skakigt, och det kan man lugnt säga att det blev. Han körde genom den stora lerpölen men bilen kastades i sidled fram och tillbaka, han gasade på och när vi nästan tagit oss fram på andra sidan så får bilen plötsligt grepp och kör rakt upp i luften och rullar sedan runt tills den hamnar på sidan. Jag hörde Wendie och Lunkan skrika för sina liv där framme och jag hade som tur var inget bälte på mig, utan kunde gå runt i bilen där bak som i ett hamsterhjul ungefär när den rullade runt . Men alla hårda redskap och övrig packning kastades ju in i mig vilket var mindre skönt.

– JÄVLAR!!! Hanell lever du? Ropade Wendie från framsätet när bilen slutligen hade lagt sig på sidan.

Jag svarade att det gått bra och för min del var det ju bara att öppna bakdörrarna och klättra ut, men Wendie och Lunkan satt ju fast med sina bilbälten och fick nytta av våra övningar tidigare på SWEDINT. Då fick man träna på att ta sig ur fordon som hamnat upp och ner exempelvis, och det är lite svårt men med muskelkraft och lite smidighet så går det bra. Jag hjälpte dem båda ut ur bilen sedan stod vi och tittade på vår terrängbil som låg där på sidan, vi försökte välta upp den igen men det gick inte hur mycket vi än tog i och kämpade där i leran. Vi fick slutligen kalla på bärgningshjälp helt enkelt, och efter en timme ungefär så kom en bandvagn från vår camp och drog upp terrängbilen så att den stod på sina hjul igen. Den såg dock förjäklig ut och fick sedan bärgas tillbaka till Camp Bifrost, och vi fick istället ta ett annat fordon och ge oss iväg igen för att avsluta patrulleringen. Lite omtumlade var vi väl men det var bara att skaka av sig allt och köra på som vanligt, haha!

Nu hade snart all snö nästan helt smält undan, det kändes bra och man kunde njuta av värmen från solstrålarna så fort det var solsken ute. Några soldater från vår grupp och GOLF BRAVO ordnade tillstånd från kompaniledningen om att få bygga en uteplats framför våra tält på Camp Bifrost, och när det var klart så drog de igång med byggandet. Jag kom tillbaka från en patrull när de höll på att bygga för fullt och det hela såg lovande ut, detta kunde ju bli riktigt bra tänkte jag och vi döpte sedan den färdiga uteplatsen till TERASS RAGNARÖK.

Det syns inte på bilden här ovan men till vänster om uteplatsen finns en stor volleybollplan, så när bygget var klart kunde man lira volleyboll a la Top Gun och sedan slappa på vårt fina nya utedäck. Volleyboll är ju roligt om man har tid över, jag föredrar bollsporter och liknande framför att stå på gymmet och pumpa med tunga vikter. När solen var som varmast vissa dagar så var det några som låg i solen och pressade som tusan för att bli solbrända, de smörjde in sig i oljor som doftade kokos och blev bruna som pepparkakor. Jag är inte lika förtjust i att sola när det är kokhett ute, men passade på en dag och genast blev jag knallröd som en nykokt hummer. Detta var ingen bränna värd att skryta om…

Ju närmare vi kom missionens slut desto mer avslappnad stämning började det nu bli inom plutonen, vi skojade mer med varandra och många såg självklart fram emot att få åka hem igen. Men än var det några veckor kvar så vi fick inte vaggas in i någon falsk trygghet utan var tvungna att hela tiden hålla en hög nivå och vara skärpta när vi var ute på våra uppdrag. Det kan vara otroligt farligt om man inte längre är lika försiktig eller vaksam, faror lurar överallt och det blev vi påminda om hela tiden.

För oss soldater på plutonen kändes det som att vi hade känt varandra hela livet mer eller mindre, på denna korta tid tillsammans hade vi som vapenbröder byggt en otroligt stark vänskap och tillit mellan oss alla. Därför kändes det inte helt olämpligt att skoja lite med varandra emellanåt, och jag minns inte varför men tydligen hade jag och Lasse hamnat i en liten batalj där vi turades om att utsätta varandra för diverse pranks. Men en dag kände jag att nu får detta sluta och för att avsluta detta på bästa sätt gjorde utsatte jag honom för ett roligt men tämligen omoget skämt. Jag kom tillbaka från ett nattpass i vakttornet vid vår gate när jag såg honom ligga där och sova i sin säng, helt oskyldig och försvarslös. Av en tillfällighet såg jag en svart spritpenna ligga framme som jag tänkte vara kreativ med här nu, så jag kladdade lite försiktigt på Lasses panna utan att väcka honom. Sedan hoppade jag i säng och sov resten av natten.

Nästa morgon så gick vi iväg till matsalen för att äta frukost, och Lasse som kom lite efter oss andra märkte inte av mitt prank till en början. Men när han tog av sig sin basker inne i matsalen så hördes skratten från de andra och kommentarerna kom smygandes. Han förstod att något var fel och sprang bort till en spegel, där såg han sig själv med ordet ”PENIS” skrivet på hela sin panna och en tillhörande snopp prydligt ritad bredvid…

– Hanell, du skall allt få igen för det här… Sade han nästan lite obehagligt lugnt till mig men log ändå lite åt mitt påhitt.

Senare samma dag kom hämnden, han hade tagit mina saker och rullat ihop allt i min madrass, sedan knutit ihop detta till ett hårt paket på min säng. Inte alltför farligt tyckte jag, men när jag lossade på knutarna så vecklades ju madrassen upp hårt och fort vilket fick mina saker att flyga iväg lite överallt. Men efter detta så slöt vi fred och lovade att inte busa med varandra något mer.

Man började sakta se gröna knoppar på träd och buskar ute i naturen nu, dagarna blev bara varmare och varmare. Det var efterlängtat efter den kalla vintern och nu var det ju riktigt skönt att åka ut på patrull om dagarna. Vi fortsatte våra samarbeten med de andra nationerna inom KFOR och nu skulle vi med britternas hjälp genomföra en lång fotpatrull genom en av bergets dalar dit man inte kunde färdas med terrängbil. Utan vi skulle få flygas dit och landsättas med deras helikopter, riktigt häftigt! Vi var alla riktigt peppade på detta och packade ihop all vår utrustning och gjorde oss redo, sedan kom de med en helikopter (en RAF Super Puma) och landade framför Camp Bifrost för att hämta upp oss.

Vi delade upp vår pluton i våra stridsgrupper och fick sedan landsättas på olika platser ovanför dalen, sedan skulle vi patrullera till fots ner genom dalen. Denna dal kallades lite elakt för ”Six Finger Valley” på grund av att de som bodde där enligt rykten skulle ha en del anmärkningsvärda och genetiska fel, eftersom många var nära släkt med varandra i byarna där så man kan säga att det förekom en sorts incest till en viss del eftersom de var så avgränsade från resten av omvärlden. Det ryktades om människor med sex fingrar och liknande men detta tog jag såklart med en nypa salt.

När min stridsgrupp skulle flygas ut så flög helikoptern över vad jag tror är sjön Gazivoda, och med sidodörrarna öppna kunde vi se hur pass nära vi flög vattenytan. Piloten gasade på bra och svängde sedan fram och tillbaka för att vi riktigt skulle få känna på hur det kändes att flyga, man var inte stöddig när helikoptern lutade så att man nästan tittade rakt ner mot vattenytan bara några få meter bort. Det var bra tryck och fart i helikoptern men jag tyckte detta var superhäftigt och litade fullt på att mitt bälte skulle hålla mig på plats, och det gick självklart bra.

När vi sedan kom fram till den bergstopp där vi skulle landa fick vår gruppchef höra detta i radiolurarna han fått låna, så då förberedde vi oss på landning och sedan skulle vi snabbt hoppa av och söka skydd tills helikoptern flög iväg igen. Det låter otroligt högt om rotorbladen och det gäller att man hukar sig och håller låg profil när man hoppat ut, och dammet från marken far runt överallt så det var bra att ha skyddsglasögon på sig för att inte få all skit i ögonen. Allt detta tog bara några sekunder kändes det som, plötsligt hade vi hoppat av och helikoptern försvann iväg över bergets krön. Vi kollade på vår karta och lokaliserade vart vi skulle gå, sedan började vi vår långa vandring ner i dalen. Det blev ett rejält motionspass att gå med full stridsutrustning och packning i värmen enbart nedför sluttande backar, så benen fick verkligen bekänna färg och musklerna sattes på prov. Man kan konstatera att mjölksyran i lår och vader var ett faktum efter den långa patrulleringen…

Det tog oss en hel morgon och eftermiddag innan vi nådde första byn, och nu anslöt även övriga stridsgrupper från sina positioner så att plutonen blev samlad igen. Det var så varmt och svetten rann innanför hjälmen och ner i ansiktet, det sved i ögonen och luftan var verkligen helt vindstilla. Nu hade man ju uppskattat lite friska fläktar men istället blev vi väldigt varma och kläderna blev alldeles fuktiga av svett, de flesta hade även öppnat gylfen på byxorna för att få ut så mycket värme som möjligt. Detta gjorde man för att ventilera kläderna men jag undrar vad alla byborna tänkte när de såg en hel pluton där alla soldaterna gick runt med gylfen öppen. Men alternativet var att bli alldeles svettiga innanför byxorna och det skulle innebära skavsår och andra problem, så ingen av oss brydde oss särskilt mycket om detta. När vi kom närmare första människorna i byn blev en del av dem rädda, de var inte beredda på att vi skulle komma dit och självklart blir man orolig om det dyker upp soldater helt utan förvarning. Men att de som bodde där i dalen skulle se så speciella ut kunde jag inte riktigt hålla med om, vissa utmärkte sig kanske men jag vet inte vad det berodde på och vill inte analysera den saken djupare heller. Vi hade fått höra att några soldater blivit jagade av lokalinvånare med träpåkar i dessa byar och att de även kastat stenar på dem, men de vi träffade på var hur lugna som helst. Vi försökte kommunicera lite med dem och frågade hur de hade det och vad de var mest i behov utav, samt om det kommit främlingar till deras by eller liknande som kan vara av intresse för KFOR. Efter en stund blev även barnen i byarna modigare och mer lekfulla, de ville gärna komma fram och hälsa men var väldigt försiktiga. Vi kunde inte stanna så länge utan skulle fortsätta vår patrull uppför berget igen, sedan skulle vi slå läger och övernatta där när vi kommit upp en bit mot bergets topp. Det var betydligt mycket jobbigare att gå uppför än nedför så det tog oss längre tid, vilket innebar att sträckan inte riktigt blev lika lång. På kvällen fick vi möjlighet att byta till torra kläder som vi hade med oss i vår packning, det var en befriande känsla och alla var väldigt trötta på kvällen. Så de flesta somnade ganska snabbt, men sedan turades vi alla om att hålla vakt i lägret under natten.

Nästa morgon var många trötta och stela i kroppen, vissa hade även lyckats dra på sig det man inom militären kallar för ”infanterield”. Det är när huden skaver så pass hårt att man fått irritation och sår på låren eller mellan skinkorna, och för er som aldrig upplevt detta kan jag informera om att det gör fruktansvärt ont! Det räcker med att enbaart snudda med en lätt beröring på den såriga huden för att det ska svida och bränna på ett oerhört smärtsamt sätt. Så att sedan marschera vidare med detta är inte roligt alls, jag hade en burk talk eller kroppspuder i min sjukvårdsväska som de värst drabbade kunde använda för att få lite lindring. Så nu varnar jag lite för en bild av otäck natur och nakenhet…

Vissa roade sig med att fisa när de pudrat talk mellan skinkorna, då blev det vita små rökmoln som roade många av oss. Ja vi var kanske inte mognare än så tyvärr, men det gäller att ha lite kul i allt elände också. Sedan fortsatte patrulleringen genom dalen och hela vägen tillbaka upp till Camp Bifrost, och jag minns att vissa gick väldigt märkligt efter dessa dagar på grund av just ”infanterield” och träningsvärk. En dag när jag och några ur min grupp hade ätit i matsalen och var på väg till vårt tält så mötte vi Politikern som kom krypandes upp för de två trappstegen framför byggnaden, han hade så ont att han inte kunde gå. Vi led såklart med honom men det såg himla roligt ut där han kröp fram och skrattade åt sitt eget elände.

När det var en vecka kvar av missionen så svävade vi som på moln, alla längtade hem och vi såg fram emot att få lämna denna camp och återgå till ett mer civiliserat liv igen. På en av våra sista patruller så bestämde vi träff med stridsgruppen GOLF BRAVO, det fanns en bra plats nedanför ett av bergen där vi kunde mötas upp och käka lunch tillsammans. Så vi bad en av kockarna i köket om vi kunde få lite grillkorvar med bröd att ta med oss ut på patrullen, och den trevliga kocken (som på grund av sitt kraftiga underbett tydligen kallades för Grävmaskinisten av de andra) packade ner mat så att vi alla skulle bli mätta. Sedan gav vi oss ut på vår patrull med terrängfordonen och framåt lunch så mötte vi upp den andra stridsgruppen, de var redan på plats och hade startat en eld där vi kunde grilla våra korvar. Lasse kallade vår lilla retreat för Camp Getaway vilket vi tyckte var roligt, men denna korta stund kändes mer civiliserad än det vi upplevt på länge. Vi var avslappnade även fast vi hade ett vakande öga och stenkoll på omgivningen, och nu började det planeras för en muckar resa när vi kom hem. Guldgossen var het på gröten och en av de som styrde upp detta åt oss, de flesta ville enbart komma iväg till en solig strand där vi kunde slappa och dricka öl. Så några tog på sig att hitta en resa åt oss alla och bokade den, det blev tillslut Kos i Grekland. Ni kan läsa om just det lilla äventyret genom att klicka på länken längst ner i detta inlägg som skickar er vidare, det är en ganska rolig och lättsam läsning faktiskt!

Nu var det äntligen dags och kommande dag skulle vi få åka hem, alla hade packat sina saker och gjorde sig redo för en hejdundrande avslutningsfest på Camp Bifrost. AIK:aren greppade grillspaden utanför mässen och bjöd oss på sagolikt goda hamburgare framme vid grillen, och till detta unnade vi oss varsin öl såklart. Och innan nästa omgång soldater från KS06 skulle dyka upp på campen så hölls det en så kallad ”bartömning” på mässen, då all kvarvarande alkohol såldes ut till en billig peng. På mässen spelades en gammal låt som de äldre generationerna av tidigare FN-soldater brukade sjunga när det var dags att åka hem, den heter ”Hemåt det bär” många sjöng med såklart. Det blev en ganska ”blöt” kväll för många och Lasse berättade då en festlig anekdot från en av hans tidigare missioner då de hade haft en liknande bartömning som hade gått ganska vilt till, och militärpolis tillkallades den gången till platsen för att styra upp det hela. Ut från mässen kom då en överförfriskad soldat med hela famnen full av öppnade spritflaskor från baren som han kommit över och därför hade han självklart ett stort leende på läpparna. Hans vänner stod uppradade vid volleybollplanen utanför och pratade med de tillkallade militärpoliserna. De omhändertog dessutom all sprit från soldaterna och ställde frågor om vad som pågick, och skräcken i den lyckliga soldatens ögon när han fick syn på militärpoliserna var tydligen något extra. Han nervöst tittade ner på sina spritflaskor i famnen, sedan upp på militärpoliserna och sedan ner på spritflaskorna igen. De skulle fan inte få ta hans sprit! Så han tog sats och rusade iväg över volleybollplanen med militärpoliserna hack i häl, dock behövde ingen springa särskilt långt för han sprang tydligen rakt in i volleybollnätet och kastades sedan hårt rakt ner i marken. Sedan började han nästan gråta medan han greps när hans nu trasiga spritflaskor sakta rann ut i sanden framför ögonen på honom. Hade det varit jag hade jag förmodligen reagerat likadant för tänk vilket sorgligt ögonblick, men historien roade oss alla i alla fall.

Vi lämnade Camp Bifrost för sista gången och åkte ner till Camp Victoria, där skulle en annan buss ta oss vidare till flygplatsen lite senare. Vi hade köpt på oss massor av grejer i vårt svenska PX som vi sedan skickade hem i paket till oss själva där hemma i Sverige, för allt skulle inte rymmas i packningen. Det var mestadels CD-skivor men även lite andra roliga minnen som man samlat på sig, och självklart köpte jag en missionsring som jag sedan skulle kunna bära med stolthet.

Sedan var det dags att ta sig vidare ut till flygplatsen för att få flyga hem igen, när bussen hämtade upp oss reagerade alla lite olika. Vissa höll låda och var på ett riktigt glatt humör, de stojade och lät ganska mycket. Vissa blev mer introverta av olika anledningar, jag var nog en av dessa och minns att jag satt där på bussen och blickade ut på omgivningen genom fönstret. I mina hörlurar lyssnade jag på en bra låt av Stratovarius som heter ”Coming Home”, vilket passade väldigt bra för detta tillfälle och den gjorde faktiskt det hela mer stämningsfullt. Jag tittade på alla de raserade husen som man kunde se under bussresan, samt de skräpiga dikena och jag minns även den sista ”Balkan Porschen” som skymtade förbi utanför flygplatsen. Innan vi fick kliva ombord på planet såg vi flera nya soldater som precis roterat ner, en del såg nästan lite oroliga ut i blicken. Förmodligen såg vi precis likadana ut när vi landade här för sex månader sedan, men det var då och nu var vi alla en erfarenhet rikare och kände oss mer rutinerade än tidigare. Många tittade ut en sista gång över landskapet innan vi klev ombord på vårt Hercules plan som skulle flyga oss hem, men min sista tanke var att jag kommer troligen aldrig åka hit igen.

Denna gång landade vi på Arlanda flygplats, men det gjorde ingen större skillnad för vår del. Men många människor tittade såklart på oss med stora ögon när vi kom gåendes och vi släpptes förbi kontrollen vid tullen före alla andra som stod där och väntade. Det gick väldigt smidigt och sedan kom vi fram till den buss som väntade på oss utanför som sedan körde oss vidare till Södertälje.

När vi kom tillbaka till SWEDINT var cirkeln sluten, det var här allt började och nu är det här allt tar slut. Vi lämnade tillbaka all vår utrustning och fick träffa läkare som kontrollerade allas hälsa, sedan hade vi tid hos en psykolog där vi skulle prata om allt vi varit med om tillsammans. Detta inträffade dock precis samtidigt som Sverige spelade sin VM-match i fotboll mot Argentina, alla ville ju se den matchen och svarade därför väldigt kortfattat på frågorna under gruppsessionen. Sedan blev vi inkallade en och en för en mer personlig utvärdering av vår psykiska hälsa men då kunde vi samtidigt titta på matchen och turas om att gå in till psykologen, så det gick ju bra och jag klarade mig igenom undersökningarna utan anmärkning.

På kvällen var det dags för en bankett för alla soldater där vi blev bjudna på middag i officersmässen, så vi fick alla klä upp oss i vår fina högtidsuniform och hade sedan en otroligt rolig sista kväll tillsammans. Maten var väldigt god och det bjöds på alkoholhaltig dryck i form av öl och vin för de som ville ha detta, jag ville ha öl och det drack nog de flesta. Vi pratade om allt vi varit med om tillsammans, allt från när utbildningen startade till de sista dagarna i Kosovo. Att prata om allt det man varit med om var viktigt för att kunna bearbeta allt enligt den psykolog vi fick träffa, så vi pratade en hel del samtidigt som vi fortsatte att festa lite senare på kvällen. Det verkade dock inte finnas någon hejd på vissa och jag tror de flesta av oss blev väldigt överförfriskade, men stämningen var verkligen på topp kan jag lova! När alla mådde som bäst var det dags att lämna officersmässen men vi ville ju fortsätta fira och festa denna natten, så vi ”tog oss in” i en gymnastikhall inne på området. Hur vi kom in in där går vi inte in på nu, och hur det beslutades om att genomföra nästa aktivitet vill jag inte ens spekulera i här. Men det skulle tydligen spelas en match i den nystartade idrottsgrenen ”Nakenbandy”, och att se så många nakna vuxna karlar med svingande snorrar och bandyklubbor i högsta hugg är en minnesbild jag nog aldrig blir av med från mitt minne. Utanför gymnastikhallen fanns det en bassäng eller pool där vi samlades för att bada och dricka mer öl, det fanns även en trampolin som vissa valde att använda. Men inte på det traditionella viset, utan de tog med sig stora tunga saker för att få bättre svikt i trampolinbrädan när de skulle hoppa i poolen. Och vid ett tillfälle hörde jag bara ett högt vrål från trampolinen…

– UR SPÅR! Vrålade Shrek som nu stod på trampolinen hållandes i en stor postvagn eller om det var en postcykel ovanför sitt huvud på uppsträckta armar.

Alla i poolen flyttade sig snabbt och sedan trampade han till och studsade vidare ner i vattnet till allas jubel. Hur den där poolen måste ha sett ut nästa morgon är för mig en riktig skräcktanke, det måste ha legat cyklar och allt möjligt där på botten som någon varit tvungen att ta hand om senare. Jag skulle även vara förvånad om det ens fanns hälften så mycket vatten kvar i poolen efter allas hoppande och badande, och sedan alla dessa ölflaskor överallt. Stackars de som fick ta hand om allt sen, jag ber om ursäkt från hela BRAVO ROMEOs vägnar.

Nästa morgon hade många en lite tröttare uppsyn och sömnig blick, men det var det värt med tanke på hur roligt vi alla hade haft det under vår sista kväll tillsammans. Vi som orkade och kunde tog oss till matsalen där vi åt frukost innan det lite senare var dags för den officiella medaljceremonin ute på kaserngården, nu fick även våra familjer komma dit och ta del av detta. Alla soldater stod då prydligt uppställda och vår dåvarande överbefälhavare (ÖB) gick runt till alla soldater och tackade oss personligen för vår insats, sedan överräckte han oss alla den svenska medaljen för internationella insatser. Vi tilldelades även en speciell NATO-medalj för vår insats, så vi fick med oss två fina medaljer hem med tillhörande ribbor. Efter ceremonin var du nu dags för mig att lämna in min uniform och ta farväl av alla, det kändes lite vemodigt men ändå ganska bra inombords med tanke vad jag lyckats genomföra och varit med om. Sedan skulle ju min stridsgrupp och även GOLF BRAVO snart skulle ses igen på vår muckar resa till Kos om knappt en vecka. Soldaterna i ECHO BRAVO hade planerat en annan resa så dem fick vi nu ta farväl av och sedan skiljdes vi åt, men vi skulle komma att ses igen om ungefär ett år när hela plutonen skulle samlas i Boden för en slutlig hälsokontroll och bedömning av vår psykiska hälsa. Tyvärr är ju PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) vanligt förekommande bland utlandsveteraner i olika former efter allt de fått uppleva, så jag tycker det är jättebra att de följer upp detta noga och kan ge hjälp till de som behöver detta.

När vi var klara greppade jag min väska och kunde nu återgå till ett civilt liv igen, som jag hade längtat efter detta! Men jag minns att under de första nätterna när jag kom tillbaka till min lägenhet hemma Sverige så kunde jag inte somna på kvällarna, inte på grund av mardrömmar eller liknande utan det berodde på att det var alldeles för tyst i lägenheten. Jag hade ju vant mig vid att under ett halvårs tid ha ett mullrande dieselaggregat precis utanför tältet där jag sov på Camp Bifrost, så efter att ha legat sömnlös i flera timmar första natten fick jag tillslut nog av att inte kunna somna. Jag drog fram min dammsugaren hemma och sedan fick den stå på i hallen och surra på kvällarna tills jag somnade, det fungerade klockrent men är ju en ganska konstig sak att göra förstås. De första dagarna var jag ledig och sedan åkte vi iväg till Kos i Grekland, men när jag kom hem igen så började jag jobba hos min gode vän Jocke på hans fars företag inom byggbranschen. Vi hade lite kontakt med varandra innan jag kom hem och jag behövde ju ett nytt jobb nu när jag var tillbaka i Sverige igen, och även om min först tanke var att det kanske bara skulle bli något tillfälligt tills jag eventuellt visste vad jag ville jobba med så trivdes jag väldigt bra där och stannade kvar i företaget under många år.

Det är nu lite mer än 20 år sedan jag var i Kosovo och minnet kan därför svika en del, men jag hoppas och tror att jag fått med mycket av det mesta. Jag har ju min slitna dagbok sparad från min tid där och den har verkligen varit till stor hjälp när jag skrev dessa inlägg, sedan kan jag ju hoppas att några av mina underbara ”brothers in arms” som eventuellt läser detta minns saker jag missat att ta upp här och kan påminna mig i kommentarsfälten här nedan. Jag hoppas även att alla ni som läst dessa inlägg vill ägna en tanke till alla de soldater som just nu är ute på uppdrag någonstans i vår just nu ganska oroliga omvärld, och att man även visar lite mer förståelse och uppskattning för alla våra utlandsveteraner i vårt samhälle som offrat mycket för att skapa trygghet och fred. Det finns även de veteraner som kämpar vidare när de kommit hem till tryggheten i Sverige igen och de behöver verkligen all hjälp de kan få, och många gånger räcker det att bara lyssna på vad de har att berätta för att de ska må lite bättre. Vill man stötta dem lite extra finns flera organisationer som värnar om utlandsveteraner (sök på nätet så hittar ni flera olika), de har olika insamlingar samt även försäljning av ”merch” som man kan köpa där mycket av intäkterna går till de mest behövande.

Med dessa sista ord vill jag tacka er alla som tagit er tiden att läsa om min tillbakablick i dessa tre väldigt långa inlägg, och jag kan uppriktigt säga att detta är bland det bästa jag upplevt. Man lär känna sig själv på ett sätt man inte tror är möjligt och många pressas till sina absoluta bristningsgränser, men man får även uppleva en gemenskap som är unik som jag enbart upplevt inom det militära. Om någon funderar på att söka till en utlandsmission så rekommenderar jag att ni funderar igenom saken riktigt ordentligt först, för detta är på allvar och ingen lek. Men om allt känns rätt så stöttar jag er verkligen och kan bara säga kör på! För det är som den gamla klyschan säger att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och vi som varit där, vi minns… Over and out!

MISSIONENS JERKER går i denna sista del slutligen till ett par målare vid tullen på Arlanda, de stod på en byggställning ovanför oss och målade men när de fick syn på oss komma gående ropade en av dem till personalen i tullen.

– Hallå! Kolla dom där killarna för de har alltid alldeles för mycket sprit med sig än vad som är tillåtet!

Jäklar tänkte jag och blängde argt på målaren, jag hade faktiskt packat ner ett antal spritflaskor och det var garanterat mer än vad som var tillåtet på den tiden. Personalen i tullen brydde sig inte om hans gapande utan vinkade bara glatt förbi oss, men jag var fortfarande irriterad på målaren. Jäkla golare som försökte beröva mig på mina väl förtjänade flaskor tänkte jag…

KÄRA LÄSARE! Om ni vill läsa om vår muckar resa till Kos så finns länken till det inlägget här nedan:

Flashback: Kos, Grekland

VARNING! Det jag nu kommer att skriva och berätta om kan upplevas som otäckt eller stötande för vissa, därför har jag valt att hålla igen på de lite mer hemska detaljerna. Allt är baserat på verkliga händelser och beskriver mina upplevelser från min utlandsmission under KS05 i Kosovo i början av 2000-talet.

Detta är den andra delen och handlar om att vår pluton nu lämnat tryggheten i Sverige och landat i konfliktens Kosovo, där vi ganska omgående fick uppleva de anspänningar som fanns på plats mellan främst kosovoalbanerna och kosovoserberna i området. Jag försökte skriva dagbok under min tid där så jag har haft den som underlag till allt jag kommer att återberätta här, vissa saker kommer nog att upplevas som en ganska obehaglig läsning när jag försöker skildra verkligheten på plats. Men det handlar också mycket om den gemenskap man som soldat finner hos varandra där man mer eller mindre lägger sitt liv i varandras händer. Sedan så är det otroligt viktigt att alla nu utför sina uppgifter på korrekt sätt för att alla skall kunna känna sig trygga, detta är nu ”skarpt läge” och det finns inte utrymme för några misstag. Dock spelar den mänskliga faktorn in så visst inträffade det incidenter, men det kan ni läsa om här nedan. Och precis som i föregående inlägg använder jag inte personalens riktiga namn utan har använt mig av olika smeknamn eller tilldelat dem ett alias.

Såhär sammanfattade Försvarsmakten vår uppgift lite kort, 1999 gav FN:s säkerhetsråd (Resolution 1244) Nato i uppdrag att upprätta och leda en fredsstyrka med uppgift att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo. Styrkan benämndes Kosovo Force (KFOR), från början ingick omkring 50 000 soldater varav Sverige bidrog med cirka 850 av dessa.

Det beräknas bo mellan 2-3 miljoner människor i Kosovo. KFOR har bland annat omfattat stöd till återvändande flyktingar, minröjning, mediciniskt stöd, att samla in vapen, att skydda religiöst betydelsefulla platser samt uppbyggnad av civila institutioner. KFOR har dock haft svårt att skydda den kosovoserbiska minoriteten och romerna från kosovoalbansk hämnd, och under kriget i Kosovo i slutet av 1990-talet bekämpade den kosovoalbanska UCK-gerillan jugoslaviska och serbiska styrkor. UCK kallade sig själva för en befrielsearmé, men i Serbien kallades UCK aldrig annat än terrorister och banditer.

När kriget rasade som värst flydde de som kunde av befolkningen och försökte ta sig därifrån, men det skedde fruktansvärda krigsbrott mot flyktingarna. Det skedde massavrättningar och flertalet massgravar upptäcktes senare, och det fanns även en omtalad väg som kallades för ”de dödas väg” längs med floden Ibër (jag kan dock ha blandat ihop detta med en annan flod). Här begicks brott i form av etnisk rensning och massakrer av flyende flyktingar vars blod sägs ha färgat floden röd, och man kunde fortfarande hitta nedtrampade kläder och skor som satt fast i marken efter att den leriga vägen nu stelnat. Det kändes olustigt att vistas på denna otroligt mörka plats och man kunde nästan känna i luften vilken otrolig sorg den bar på.

När vi kom till Camp Victoria första gången var det en spännande och samtidigt häftig upplevelse, jag hade aldrig varit på en camp tidigare och tittade mig ivrigt omkring för att bekanta mig med mitt nya hem. Det doftade annorlunda här jämfört med hemma i Sverige, det luktade inte illa men det var heller inte en behaglig doft som gav ett rent och städat intryck. Utanför campen var det sopor överallt och allmänt skitigt. Vår pluton samlades först i ett stort verkstadsstält där vi fick sitta och vänta en stund, det var kallt som tusan och alla försökte hålla igång kropparna för att inte frysa. Vi skulle snart få hämta ut lite mer utrustning som förvarades där på campen, sedan tog vi en sväng förbi vår plutons PBV:er som stod parkerade en bit bort och väntade på oss. Dessa hade nu blivit ompysslade och fått vård, så de var i gott skick och redo att användas. Vi lastade in vapen och ammunition så att allt fanns på plats om något akut skulle hända, sedan skulle vi vidare och bekanta oss med vårt nya hem.

Sedan blev vi visade runt och passerade genom barackerna där alla soldater bodde, och när vi kom fram till vad jag trodde var våra baracker fick de flesta av oss en överraskning. De hade slagit upp två stora tält mellan barackerna där vår pluton skulle sova, sak samma tyckte vi för tält hade man ju mer eller mindre bott i under värnplikten. Så vi klev in i tälten och hittade varsin säng att sova på, men detta var så kallade NATO-sängar vilket var en enkel hopfällbar historia som inte var varken lång eller bred. Lite senare fick vi beskedet att alla soldater från KS04 (föregående utlandsstyrka) ej hade roterat hem ännu och att fler baracker snart skulle bli lediga så fort de lämnat campen. Det gjorde oss inte så mycket, självklart kunde vi bo i tält några dagar och jag har aldrig haft svårt att sova så för min del fungerade detta utan problem. Men jag tyckte lite synd om de som var längre än mina 184 cm (vilket de flesta var) för de fick ju inte plats i sängarna, och vi hade ju exempelvis några soldater i stridsgruppen GOLF BRAVO där flera av dem var upp emot 2 meter över havet. Vi brukade skoja om att medellängden på soldaterna i den gruppen måste ha varit 195 cm eller liknande, så de fick kura ihop sig rejält i sina sovsäckar för att kunna sova och det var lite rörigt där i tältet innan alla hittat en sovplats.

Första kvällen såg vi oss omkring inne på campen och åt middag i den stora matsalen, man fick då låsa fast sitt vapen i ett vapenställ där man kom in innan man fortsatte vidare in i själva matsalen. Maten var bra och påminde om den man fick under värnplikten så det var inte mycket att klaga på alls. Sedan kikade vi in på campens mäss eller pub som heter ”Muddy Mess”, där satt flera soldater och drack en öl och varvade ner tillsammans. Här kunde man även boka ett mindre biorum för att titta på film, då fick man skriva upp sig på en lista och ange vilken dag och tid samt vilken film man skulle se. Och jag kan meddela att Guldgossen senare kom över en kopia av blockbustern ”Swordfish” som vevades många gånger där inne i biorummet och ofta var uppskrivet på listan, då kunde andra läsa och se vad som visades och komma förbi och kolla om man så önskade. Det fanns även ett Playstation 2 och ett biljardbord om man ville spela lite, sen kunde man låna sällskapsspel i baren.

Vi stannade inte kvar denna gången utan fortsatte vidare till den lilla butik som fanns en bit bort, denna typ av butik fanns på de flesta lite större militära camper kallades för PX och här kunde man köpa allt man önskade sig egentligen. Det fanns militärkläder, drycker, godis, tidningar och en hel del souvenirer. De som rökte och snusade kunde även köpa sin tobak här, sedan fanns det en liten grill utanför där man kunde köpa hamburgare eller liknande. Detta skulle väl bli bra tänkte jag för mig själv, det var ju bättre än jag kunde föreställa mig. Men fortsättningen skulle inte bli riktigt lika bra, tyvärr…

Redan samma kväll vräkte första snön ner och våra tält blev iskalla och tyngda av all snö. Temperaturen sjönk väldigt fort men vi kunde ordna fram dieselaggregat och värmefläktar för att få in lite värme, sakta tinade tältet upp igen och snön på taket började smälta bort. Vi kunde bara skratta åt det hela men visste ju att dessa tält enbart var tillfälliga och att vi sedan skulle få baracker att bo i istället.

Nästa dag blev Wendie och jag tilldelade vårt första uppdrag, vi skulle eskortera och skydda vår kompanichef som skulle åka till ett möte utanför Pristina. Majoren hade med sig en kapten som också skulle närvara på mötet, så kaptenen körde vår jeep och majoren satt bredvid i framsätet och berättade om historier han hört andra berätta som varit i Kosovo före oss. Wendie och jag hade som enda uppgift att skydda honom, så när han klev ur bilen fick vi följa med och vart han än skulle gå så gick vi efter honom hela tiden. Vi var lite spända och visste ju inte riktigt vad vi kunde vänta oss, så vi var ”på tårna” hela tiden medan majoren verkade hur avslappnad och lugn som helst. Vart vi än stannade så kom nyfikna barn fram och hälsade på oss, jag försökte vara trevlig tillbaka men fick ju inte glömma min uppgift och bli distraherad av barnen. Dock så gick allt bra och han kom säkert fram till mötet och sedan återvände vi tillbaka till de andra på Camp Victoria.

De kommande dagarna började vi att patrullera ute i vårt ansvarsområde och fick arbetsuppgifter överlämnade från föregående bataljon. Vi patrullerade gruppvis och de berättade om de incidenter de varit med om under deras tid på plats, plötsligt blev det väldigt påtagligt vilka faror som fanns och man kände sig inte direkt trygg när man patrullerade till fots genom byarna.

Jag minns att vi under vår första patrull kom gåendes längs en väg med en hög mur på höger sida och gamla bilvrak ståendes på vägen, och plötsligt hördes en hög smäll likt ett skott sedan small det till i muren bredvid oss. Vi tog snabbt skydd bakom bilvraken på vägen och såg oss omkring, men ingen kunde se någon skytt eller vart skottet kom ifrån. Efter en stund fortsatte vi försiktigt framåt igen och spekulerade i vad det kan ha varit och om det var oss de sköt mot, kanske visste någon i byn om att vi var en trupp ”färska” soldater och ville skrämma oss eller liknande. Vi fortsatte att patrullera genom byarna och pratade med några av dess invånare, de talade inte så bra engelska och vi hade ingen tolk med oss under dessa patruller utan de var oftast med vid större tillslag och liknande. Men vi lyckades förstå varandra ganska så bra ändå, en del av kosovoalbanerna kunde tyska ganska bra, vilket var lite förvånande så då fick de som kunde tyska prata med dem. Jag som lyssnat på mycket Rammstein i mina dagar kände mig snabbt bekväm med språket, men insåg snabbt att jag mest bara kunde svordomar och inte mindes jag mycket från tyskalektionerna i skolan. Men jag försökte prata och kommunicera så gott jag kunde och bland räckte det med ett ord för att man skulle förstå varandra, så det gick ändå oväntat bra många gånger.

Byborna berättade lite om det senaste som hade hänt i deras by, och vi frågade vad de hade mest behov utav nu när snön började komma. Det rådde brist på ved att elda i flera familjers hem för att kunna hålla värmen, och det var ej tillåtet att hugga ner träd och liknande ute i naturen så detta var något de behövde hjälp med för att klara vintern. Någon el fanns det inte heller förutom i de större städerna och därför eldade de flesta i någon form av vedkamin i sina hem. Husen hade sällan riktiga golv inomhus och saknade oftast fönster medan väggarna var uppbyggda av tegelsten och halm såg det ut som, i de sämsta små husen var väggarna isolerade med lera och koskit så illa var det. Sedan behövde de alltid kläder och mat, de var så dåligt klädda de flesta av dem att man blev häpen emellanåt. Då menar jag inte dåligt klädda som i att de hade dålig smak utan mer att de inte hade tillräckligt hela och varma kläder. De flesta hade enbart alldeles för stora galoscher på fötterna som de hittat och trasiga kläder på kroppen, så hur de skulle klara av en kall vinter var för mig ett mysterium och jag såg det värsta framför mig med familjer som skulle kunna frysa ihjäl. Men barnen var oftast glada när de såg oss och efter ett tag vågade de sig fram och hälsade blygt.

– Bonbon! Bonbon! Ropade de och höll fram sina händer samtidigt som de bad om godis.

I de fall jag hade något på mig så fick de varsin godisbit, kunde detta göra dem glada enbart för en stund så var det ju en liten vinst i sig. Men alla vuxna var inte glada att se oss alla gånger, vissa spottade och fräste så fort vi visade oss i deras byar och ville inte ha oss där. I dessa fall ville vi bara visa vår närvaro och att vi fanns där, vi ville inte stöta oss med någon eller skapa osämja i onödan. Att patrullera och visa att vi fanns i området var viktigt för det fredsbevarande arbetet och naturligtvis även för deras egen säkerhet, men det verkade de inte förstå alla gånger. Även om kriget inte pågick just nu så skedde det andra typer av incidenter där UCK-gerillan och de andra minoriteterna drabbades samman på de mest hemska sätt. De försökte alltid skrämma varandra till lydnad och tystnad med de mest brutala medel ni kan föreställa er. Vid ett tillfälle hade de kallblodigt mördat den som bestämde i byn (oftast var detta en äldre man som brukade kallas för byäldste, men i detta fall var mannen enbart i medelåldern) och sedan styckat honom med en motorsåg framför alla de andra i byn. Byäldstens gravida fru mördades även hon och sedan hade de hängt upp henne i ett träd, skurit upp hennes buk och slitit ut fostret från magen så att fostret hängde i navelsträngen på en gren bredvid. Detta var helt sjukt och brutaliteten var så fruktansvärd, det kändes helt overkligt att detta kunde ske på riktigt. En stor anledning till att det slutat så illa för denna familj var att de ofta tvingades gömma vapen och ammunition mot sin vilja, och det var tyvärr då det kunde sluta såhär illa runtom i de olika byarna.

KFOR hade även en viktig uppgift att skydda så kallade ”Property with Designated Special Status” (PrDSS) där det av olika anledningar behövs en högre säkerhet för att minska risken för till exempel attacker eller vandalisering. I vårt fall så ansvarade svenska soldater för säkerheten kring ett kloster i Gracanica, det bevakades dygnet runt och var otroligt viktigt för serberna som levde där. Om klostret skulle utsättas för en attack eller liknande kunde en eskalering ske av den redan pågående konflikten, så det var en otroligt viktig uppgift att se till att klostret förblev helt och intakt.

Just vårt kompani ansvarade inte för klostret utan det var ett annat svenskt kompani som skötte säkerheten och bevakningen där, men vi passerade klostret väldigt ofta när vi åkte iväg på diverse patruller och uppdrag. Lite senare skedde en rotation där vi fick byta soldater med det andra kompaniet för att få se hur de arbetade och så fick de åka över till oss under ett dygn. När min stridsgrupp var på plats vid klostret fick vi testa att stå där under ett vaktpass, och så fort man såg något som verkade misstänksamt så rapporterade man in detta via komradion till vakthavande befäl på klostret.

Under mitt vaktpass så passerade ett ryskt pansarfordon klostret, de ingick ej i KFOR men hade tillåtelse att vara på plats för att skydda serberna som de hade ett nära samarbete med då och har än idag. Så när de långsamt rullade förbi klostret kände jag mig väldigt utstuderad av deras soldater, men jag ropade in att de passerade min vaktpost och sedan hörde jag övriga vaktposter rapportera in sina observationer tills det ryska pansarfordonet hade passerat och kört iväg. Som tur var hände inte mycket mer under mitt skift, förutom att klostret just då fick besök av den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow. Så han och hans vakter kom fram och pratade lite med mig, han frågade hur det kändes att vara på plats i Kosovo och sedan gick han vidare och träffade de andra soldaterna. Det var en ganska otippad upplevelse att det skulle dyka upp en svensk minister från regeringen bara sådär, men jag hoppas att han blev stolt över de svenska soldaterna och hela KFORs arbete.

En kväll efter att vi ätit middag inne på Camp Victoria så kom det en arg folkmassa till porten utanför och de var väldigt upprörda, det hade precis skett en allvarlig trafikolycka med flera fordon inblandade där en terrängbil från KFOR varit ett av de fordon som krockat. De hävdade att just KFOR orsakat olyckan (vilket inte alls stämde) och att deras lilla dotter skadades så pass allvarligt att hon nu fick akut intensivvård på sjukhuset i Pristina. Föräldrarna hade kommit till oss för att kräva pengar som en sorts skadestånd eller liknande och de ville ha flera tusen USD (amerikanska dollar). Tyvärr var detta ganska vanligt och lokalbefolkningen försökte ofta anklaga KFOR och kräva pengar i ersättning för skador de påstod att vi åstadkommit , men i detta fall fick de inga pengar. Vi ansåg att de borde vara med sitt allvarligt skadade barn på sjukhuset istället för att stå här och kräva pengar för det som skett, och att de borde prioritera att finnas där för sitt barn om hon var så pass illa skadad som de hävdade. Det fanns heller inget som talade för att KFOR orsakade olyckan utan detta fick redas ut av den lokala polisen precis som när det sker trafikolyckor hemma i Sverige.

Men de har ju kanske inte alltid så bra fordon att färdas i utan det är ofta bilar där bästföre datumet passerats för länge sedan, så fordonen i sig kan ju vara en riktig trafikfara. Bland soldaterna pratades det även om någon som kallades för ”Balkan Porsche”, det var ett sorts hemmabygge där de med delar av lantbruksfordon byggt ihop en sorts konstig kärra som de körde runt med (gärna överlastade) och dessa var allt annat än säkra i trafiken. Första gången jag fick syn på en sådan så höll jag på att skratta ihjäl mig, vad tusan var detta för konstigt färdmedel som de snickrat ihop?

Ganska så snabbt så insåg vi att dessa blev vanligare och vanligare, de fanns överallt och var lika vanliga på landsbygden som inne i Pristina. Det var som sagt inte ovanligt att dessa var lastade alldeles för tungt eller att det hängde massor av människor bak på flaket där de for fram. De körde inte så fort men risken att skada sig om de välter eller vid en kollision kändes överhängande stor, så dessa fick man helt enkelt vara väldigt vaksamma på när man var ute och körde.

Byarna runt Camp Victoria var ganska stora och låg inte långt från Kosovos huvudstad Pristina, och förutom de större vägarna till huvudstaden så var det mestadels dåliga grusvägar överallt. Detta fick vi också erfara under en av våra första patruller när Gröten, Wendie och jag var uppe i bergen med vår terrängbil. Där ringlade sig dessa grusvägar likt en orm längsmed bergen och efter att det snöat och regnat en hel del sista dagarna så var det mestadels lera på vägarna. Så när vi tagit oss upp till toppen för att kolla läget så vände vi och var på väg nedför berget igen, då tappade bilen fästet och gled sakta ut över vägkanten innan den tillslut stannade med bergets branta sluttning nedanför oss. Nu gällde det för oss tre att hålla sig lugna och att med långsamma rörelser försiktigt ta sig ur bilen så den inte tippade över kanten och ned för berget, för då skulle vi med största sannolikhet inte överleva. När alla tagit sig ur bilen med fast mark under kängorna så funderade vi på hur tusan vi skulle få upp bilen på grusvägen igen, vi sökte igenom bilen för att se vilka hjälpmedels som fanns men vi hittade tyvärr inte mycket som var till någon hjälp i just denna situation. Vårt enda och sista alternativ var nu att kontakta en annan patrull som kunde komma och dra tillbaka bilen upp på vägbanan igen.

Men då kom en lokal bonde med sin urgamla relik till traktor åkande och frågade om vi behövde hjälp, vi förstod först inte vad han sade men han visade att han kunde hjälpa oss så vi tog fram lite rep och med traktorns hjälp drog bonden upp vår terrängbil. Vi blev såklart glada och tackade för hjälpen, men bonden verkade ännu gladare och ville att vi skulle följa med till hans gård så att han kunde få bjuda på lite Slivovica. Det var en sorts hembränt brännvin de gjorde på plommon, päron eller annan frukt de hade tillgängligt och det var starkt som tusan. Vi fick dessvärre tacka nej till detta och var tvungna att fortsätta vår patrullering och vi var redan sena med att återvända hem till Camp Victoria, och man ska ju dessutom inte dricka alkohol när man är i tjänst. Även om allt säkert hade upplevts både roligare och mindre farligt om vi gjort detta efter situationen som uppstod.

Utöver att patrullera samt vara i ständig beredskap så hade vi en uppgift som innebar att vi skulle bevaka ett stor fält där det pågick minröjning efter NATOs bombningar av ammunitionsförråd och liknande. Det hade röjts massor av minor och granater där redan men det fanns oändligt mycket kvar, därför var dessa fält strikt förbjudna att beträda. Det fanns flera olika sorters obehagliga minor och granater utspridda över hela Kosovo, och en stor mängd av dessa fanns tyvärr kvar från inbördeskriget. Innan vi begav oss dit så fick vi genomgå en utbildning på Camp Victoria om vilka typer av minor som vi skulle kunna stöta på och hur vi måste agera om vi gör detta, man får absolut inte göra som på film och peta upp dem med en kniv i ett försök att desarmera dessa själva utan då måste vi spärra av platsen och tillkalla EOD plutonen som sköter arméns ammunitionsröjning. I samband med denna utbildning fick vi även kunskap om alla de olika sorters vapen som användes av den jugoslaviska armén, allt för att vi skulle känna oss säkrare på att identifiera och omhänderta dessa om det skulle behövas.

Det fanns två sortens minor som kom upp under utbildningen som jag verkligen inte gillade och den första var ”hopp minorna” som fanns nedgrävda i marken, och när man trampat på den så hoppar den upp i luften och detonerar i midjehöjd vilket skapar förödelse och död för alla i närheten. Sedan har vi en liten sorts mina eller granat som jag tror att den jugoslaviska armén släppte från bombplan i luften, och dessa spred ut sig över buskar och träd överallt. De var färgglada och såg ut ungefär som stora fjärilar, och vilka tror ni intresserade sig mest för dessa? Jo barnen såklart… De började ju nyfiket att pilla på dessa och trodde väl att det var någon sorts märklig leksak, och när de kom åt dessa på ett speciellt sätt så detonerade de och då sprängdes barnen. Det finns så fruktansvärt vidriga vapen som människan uppfunnit och syftet med just dessa måste ju ha anspelat på barnens nyfikenhet, så de visste ju om vad de gjorde när man skapade dessa helvetesvapen och att det var just barnen man ville åt. Nä fy fan vad krig är hemskt vidrigt och speciellt när oskyldiga barn drabbas på detta fruktansvärda sätt, och vi ska vara glada att Sverige inte varit involverade i några krig på över 200 år.

För att återgå till vår uppgift vid minfälten så åkte vi upp dit fyra soldater åt gången och stannade sedan där i ungefär 24-48 timmar, på plats fanns ett bevakningstorn som skulle bemannas och från detta hade man tydlig sikt ut över minfälten. Då satt man där på pass i några timmar med sin kikare och spanade, samtidigt patrullerade två soldater vägen genom minfältet upp till denna utpost som kallades för OP Hot Dog Hill.

Första gången vi var där så var det Gröten, Wendie, Guldgossen och jag som bildade en mindre stridsgrupp. Vi hade fått med oss lite grillkorv att äta så på kvällen satt vi runt grillen och hade det gött, men sent på kvällen var det dags för Wendie och mig att patrullera på vägen ned till minfälten. Det var nu molnigt och kallt ute så man såg absolut ingenting, vi hade som tur var på oss våra bildförstärkare som i folkmun även kallas för ”night vision goggles” och då såg man allt mer tydligt i ett grönt sken genom dessa. Det kändes ändå olustigt att gå där precis intill minfälten i mörkret, det gällde verkligen att hålla sig kvar på vägen och inte råka ta några kliv ut på fälten och snubbla på en granat eller mina. I början var detta en väldigt olustig känsla för detta var inte det sätt jag var ämnad att dö på om ni frågade mig, men Wendie och jag försökte hålla koll på varandra samtidigt som vi blickade ut över minfälten och lyssnade efter misstänksamma ljud.

Vi klarade som tur var av nattens patruller i mörkret utan problem och kom tillbaka oskadda, men när vi kom tillbaka upp till vår utpost så hände det två saker samtidigt. Först så hörde vi ett nödanrop på vår fältradio efter att ett godståg kolliderat med en mindre buss som försökt korsa järnvägen, detta inträffade ganska nära oss men vi kunde inte överge vår post för detta utan fick stanna kvar. Däremot fick andra från KFOR skynda sig att åka ut och hjälpa till med olyckan, det verkade vara många civila som både skadat sig allvarligt och som tyvärr dog i denna olycka. Medan vi lyssnade vidare på radion om allt som hände så dog vårt dieselaggregat som försörjde oss med ström och all vår belysning slocknade, samtidigt var det nu min tur att lösa av Gröten uppe i bevakningstornet. Medan jag satt där uppe så hörde jag Wendie, som var elektriker i det civila, hur han svor och var galet förbannad över att inte veta vad som orsakade avbrottet. Men efter att han gått igenom hela sitt alfabete av svordomar så fick han tillslut ordning på dieselaggregatet och strömmen kom tillbaka, våra strålkastare sken upp och lyste över minfälten igen.

När mitt pass i bevakningstornet var över hade resten lagt sig i vårt tältet där vi skulle övernatta och startat elden i kaminen, så jag hade turen att få krypa ner i en varm sovsäck och vila några timmar innan jag skulle upp på ett nytt pass. Jag drog sovsäcken över huvudet och somnade snabbt efter en lång dag. Men plötsligt vaknade till av att Gröten skakade om mig rejält!

– Hanell, du måste vakna! Fort, ut ur tältet! Ropade han högt på sin skånska dialekt och försökte dra upp mig ur sängen.

Jag for genast upp och greppade min AK5:a som stod bredvid sängen i tron om att vi blev överfallna eller liknande, men tältet var helt rökfyllt och jag kunde inte se något utan fick svårt att andas. Vi fick krypa ut ur tältet och samlades utanför, det var vår kamin som sotat igen och tyvärr lyckades fylla hela tältet med rök och allt gick otroligt fort. Den som satt eldvakt försökte förgäves få slut på röken men skorstenen i kaminen var så sotig att elden slocknade och blev till en rökbomb där inne i tältet. Jag märkte inte ens av detta eftersom jag hade dragit min sovsäck över huvudet, och de andra trodde först att jag hade blivit rökförgiftad och svimmat så de var lite skakiga efteråt. Men så fort kaminen hade svalnat så plockade vi isär den och rengjorde allt ordentligt, sedan kunde vi få igång elden igen men då var det dags för mig att gå på mitt pass uppe i vakttornet igen så det blev inte mycket sömn denna natt. Men huvudsaken var ju att vi alla hade klarat oss och mådde bra, nu kunde vi bara invänta vår avlösning som skulle komma på eftermiddagen sedan skulle vi få ledigt på Camp Victoria resten av kvällen. Och högst upp på min önskelista stod en varm dusch för vi var alldeles sotiga i ansiktet och kläderna var svarta av all smuts. Men inom militären brukade man säga att ”en smutsig soldat, är en bra soldat” och efter detta vill jag tro att det är sant, haha!

Utanför porten vid Camp Victoria hade de lokala invånarna byggt upp några skrala och små skjul som användes som skivbutiker där de sålde CD-skivor. Av någon anledning sedan väldigt många år och missioner tillbaka i tiden så kallade man de lokala invånarna för ”yxor”, jag vet faktiskt inte riktigt varför man gör detta. Man kallar ju även de soldater som gjort missioner tidigare för ”yxor” men hur detta hänger ihop kan jag tyvärr inte förklara, det bara var så helt enkelt. Men hade vi lite ledig tid över så brukade vi gå till dessa små butiker och kika på vad de hade för skivor att sälja, och direkt när man kom in i butiken så började de spela hög rockmusik i de flesta fallen eftersom jag tror de flesta svenska soldater gillade detta. Men det innebar att ibland fick man höra helt nya artister som faktiskt var riktigt bra! Det var inte ovanligt att man köpte med sig en fyra eller fem CD-skivor varje gång man besökte butikerna, sedan spelades dessa i tältet eller på gymmet. När de andra soldaterna spelade sina nyinköpta skivor så fick man ju även höra artister man inte var bekant med sedan tidigare och hittade några nya favoriter, så detta var något jag uppskattade eftersom musik alltid har varit ett stort intresse för mig. De sålde även filmer på VHS och DVD men det utbudet var betydligt mindre och eftersom det oftast var piratkopior så var heller inte kvaliteten så bra alla gånger, då hade man större tur att hitta filmer av bättre kvalitet på de andra nationernas militära förläggningar där de inte sålde piratkopior på deras PX. Men vi hann ju väldigt sällan besöka dessa tyvärr utan fick nöja oss med de små butikerna vi hade precis utanför Camp Victoria.

Vi noterade även att vissa av de kosovoalbanska männen hade en sorts märklig huvudbonad på sig av vit bomull som jag tror kallas för Qeleshe, det såg ut som ett vitt stort ägg med en sjal runtom. Någon förklarade för mig att det oftast var den äldste mannen i familjen som bar denna på huvudet och kanske var det en sorts statussymbol för dem eller liknande, men det såg i alla fall lite festligt ut enligt flera av oss. Och ibland kunde man se en man eller två med dessa huvudbonader sitta på huk längs vägarna när vi passerade, vi vet inte varför de satt på det viset men de får sitta hur de vill såklart.

Efter ungefär en vecka på plats i Kosovo så fick vårt kompani beskedet att vi inte längre behövde bo i våra tält, utan nu skulle vi äntligen få flytta vidare så alla jublade till en början. Men det var ingen flytt in i några lediga baracker som vi först trodde, utan vi blev förflyttade till en helt annan camp uppe i bergen på gränsen mot Serbien. Det var en ganska liten camp för svenska soldater där enbart ett par plutoner var stationerade, och det var där vi skulle bo från och med nu. Så spännande tyckte jag! Vi packade ihop all vår utrustning och påbörjade vår resa i pansarbandvagnarna upp till de höga bergen, resan dit tog nästan en timme och vi färdades genom små byar på krokiga vägar innan vi slutligen var framme vid… Camp Bifrost!

När vi kom innanför grindarna kändes det nästan som hemma direkt. Denna camp var mycket mindre än Camp Victoria och här fanns tyvärr ingen butik eller liknande, men då kunde man ju spara sina pengar istället och inte slösa bort dem på läsk och godis. Det fanns däremot en matsal och här kunde man hämta kaffe eller något att äta om man var hungrig mellan måltiderna som serverades. Till mångas besvikelse väntade inga baracker för vår del, utan alla dessa hade de andra plutonerna redan tagit så ännu en gång väntade stora tält för respektive stridsgrupp i vår pluton. Planen framöver var att våra plutoner på kompaniet nu skulle rotera veckovis och alltid ha en pluton från vårt kompani i högsta beredskap på Camp Victoria, övriga plutoner skulle patrullera i vårt ansvarsområde samt bevaka gränskontrollen mot Serbien under resterande tid av missionen.

Jag ska erkänna att även jag blev lite besviken på att vi gick miste om att få bo i en varm och tyst barack, men vi var ju redan vana att bo i dessa tält och anpassade oss ganska snabbt. Jag hade dessutom lite tur att värmefläkten som blåste in varmluft var placerad ungefär där jag hade min säng så det var oftast varmt när jag skulle sova. Däremot så lät ju aggregatet som drev denna värmefläkt jäkligt illa och den surrade väldigt högt vilket gjorde det svårt att vänja sig med oljudet för att få någon sömn. Aggregatet var placerat utanför tältet precis där jag hade huvudgaveln vid min säng, men vi hade i alla fall riktiga sängar likt de som fanns på regementena hemma i Sverige. Så nu kunde alla sova bra och sedan fick vi varsitt stort plåtskåp där vi kunde förvara våra saker, och som jag beskrev i förra inlägget så var dessa stora tält uppdelade i två delar. I den första delen där man kom in genom den enkla och provisoriska dörren där sov Lunkan, Julle, Booxatrollet, Farfar och Guldgossen. Och längst in i den andra delen av tältet sov Gröten, Lasse, Wendie och jag. På vardera sida om vårt tält bodde ECHO BRAVO och GOLF BRAVO, och man kunde ropa genom tältduken och kolla läget med varandra om man ville vilket vi gjorde ibland. Guldgossen ropade ofta in till ”Generalen” för att höra om han var vaken och om han mådde bra, och han svarade oftast att läget var under kontroll på sin djupa norrländska dialekt. Det kunde även låta en hel del från den delen av vårt tält där ungdomarna hade sina sovplatser, Farfar hittade man oftast ligga och läsa en bok med sina hörlurar på sig. Gissar att det var nödvändigt för att han skulle orka med ljudnivån helt enkelt och kunna fokusera sig på sin bok, även om han aldrig klagade eller tyckte att de andra störde. Men det kunde vara ganska högljutt där ibland så även jag tyckte det var skönt att sova i den andra delen som upplevdes lite mer avskild.

Det fanns ingen toalett i tältet men det fanns gemensamma toaletter och duschutrymmen för alla inne på campen, samt en liten tvättstuga där man kunde lämna in sin smutstvätt för att få den tvättad. Sedan hämtade man ut sin tvättpåse nästa dag och då var kläderna rena och ihopvikta i påsen, väldigt praktiskt och enkelt. Sedan fanns en stor motorhall på campen men där jobbade nästan enbart mekaniker och och fordonspersonal, jag hjälpte till där någon gång men annars var jag inte där så ofta. Sedan fanns det ju en lite mindre mäss som liknade en fjällstuga, den heter Mjölner och där kunde man på sin lediga tid köpa sig en öl sedan sitta och prata med andra soldater på kompaniet om man ville. Den var inte stor alls utan var kanske 30-40 kvadratmeter till ytan vad jag minns, men vi var ju inte lika många soldater här på Camp Bifrost så det räckte gott åt oss. Det gällde dock att sköta sig och inte bli överförfriskad för då kunde man bli tilldelad ölförbud, huruvida jag fick ett sådant förbud kommer ni märka lite senare…

Jag hittade även en annan gruppbild på stridsgrupp GOLF BRAVO, de ser kanske aningen ostrukturerade ut på denna bild men var en otroligt bra stridsgrupp om ni frågar mig!

Varför de hade några av dessa smeknamn vet jag inte riktigt men några har jag själv kommit på, om de läser detta får de gärna kommentera och förklara i slutet av detta inlägg. Oljetrollet var skytten på deras PBV och han var en väldigt duktig mekaniker som levde mer eller mindre i verkstaden, därav smeknamnet. Grinchen från Kalmar hade fått sitt smeknamn på grund av att han tydligen påminde om karaktären Grinchen, men jag upplevde honom aldrig som sur och grinig på något vis. Han hade däremot en inbyggd självförsvarsmekanism i sin kropp, för om man petade eller knuffade lite på honom medan han sov så brukade han fisa eller rapa i sömnen som någon sorts självförsvar. Lill-Lasse var deras PBV-förare och han var yngre än Lasse i min stridsgrupp, därför fick han kallas Lill-Lasse. Politikern var inte helt otippat aktiv inom den kommunala politiken i sin hemstad. Haha, sen har vi Grisen! Jag vet inte varför han kallades för detta, han varken såg ut eller betedde sig som en gris vad jag vet. Men man vet ju inte vad som skedde bakom tältduken där de bodde när ingen annan såg. Sedan har vi Shrek, kärt barn har många namn och tydligen var han väldigt lik träsktrollet Shrek vid något tillfälle enligt de andra i gruppen. Jag vet att han under utbildningen på SWEDINT även kallades för ”Två meter ondska” på grund av hans längd, samt hur resolut han smiskade upprorsmakarna under kravallutbildningen med sin batong till den grad att den gick sönder som jag skrev i förra inlägget. Men han är faktiskt en supertrevlig och bra kille, så hans smeknamn gör honom inte riktigt rättvisa här känner jag. På fotot här ovan så står han typ 30 meter bakom övriga i gruppen för att ens rymmas på samma bild. Haha, nej jag skojar bara! Freddie var en av gruppcheferna på GOLF BRAVO, och tillsammans med den gänglige Generalen som även han var gruppchef så styrde de sin stridsgrupp med en järnhand. Eller inte, de var ett jäkligt avslappnat och skönt gäng som vår stridsgrupp ”klickade” väldigt bra med och vi umgicks ofta med varandra när tillfälle gavs. Här är en annan bild på några i GOLF BRAVO ”in action” när de skulle kolla på film i sitt tält. Tydligen fungerade bara den inbyggda videospelaren på deras inköpta TV om man ställde den på sidan, så himla knäppt och det såg ju för kul ut när de låg där och tittade tillsammans.

Stridsgruppen ECHO BRAVO höll sig mer för sig själva, men självklart umgicks vi med flera av dem också! Men det var inte lika mycket spring mellan våra tält som det var mellan vårt och GOLF BRAVOs tält, det var nog oftast Eriksson som kom in och snackade med oss ibland. Annars så träffades vi ju alla emellanåt på campens mäss där vi även kunde köpa något gott att dricka, det var faktiskt väldigt skönt att gå dit för att sedan sitta och prata med varandra om helt andra saker. Det var nog även ett bra sätt för oss att både hantera och processera allt vi skulle komma att vara med om tillsammans, samtalet var så otroligt viktigt och här fanns det ju gott om andra soldater som verkligen förstod varandra och det man gick igenom. Det absolut sämsta man kunde göra var ju att hålla alla tankar och känslor inombords och inte våga prata om sådant man upplevde som jobbigt, det kunde handla om fruktansvärda saker som annars skulle äta upp en inifrån så att säga. Och just under de första veckorna så rapporterades det om flera soldater som var tvungna att avbryta sin mission och resa hem till Sverige igen på grund av att de inte klarade av att stanna kvar. Det kunde nog upplevas som lite oroväckande varningssignaler men det var som sagt enbart i början när vi precis kommit till Kosovo, sedan stabiliserade sig läget och jag hörde inte att fler var tvungna att åka hem efter det. I dessa situationer är det viktigt att stötta varandra och försöka ha lite kul ihop också, så allt inte är på blodigt allvar hela tiden för det blir ju nästan outhärdligt tillslut. Här nedan är en bild tagen från vår lediga tid som vi tillbringade på den lilla mässen Mjölner.

När hela kompaniet slutligen var på plats på Camp Bifrost så hade vi en ceremoni där kompaniet från KS04 överlämnade befälet till vårt kompani, nu skulle vi hålla ställningarna på tills det var dags för KS06 att lösa av oss nästkommande sommar. Dessa ceremonier är lite segdragna men en del av traditionen inom militären, man ställer upp plutonerna och sedan sker en mer formell överlämning mellan kompanicheferna. Här uppe i bergen hade snön nu börjat vräka ner alltmer och temperaturen pendlade rejält mellan låga minusgrader och milda plusgrader, så att stå stilla i snön var inte superkul eller trevligt men så snart det var över kunde vi värma oss i våra tält igen.

Den kommande vintern visade sig bli den kallaste på över 50 år på Balkan, så jag valde ju verkligen ”rätt” mission om jag får vara lite ironisk här nu. När snön vräkte ner blev tälten alldeles tunga men prydligt vita i alla fall, vi hade dock ganska bra temperatur inne i tälten så det gick bra. Men här hade lokalbefolkningen tyvärr ingen plogbil som drog fram längs med vägarna och röjde bort snön, utan det fick vi hjälpa till med och någon soldat med behörighet att köra en stor hjullastare plogade vägarna i den mån det gick. Sedan fick våra terrängbilar och pansarbandvagnar skapa spår åt övriga bilister, men under de första veckorna så var det väldigt skiftande temperaturer och det blandades friskt mellan snö och regn. Detta väder gjorde inte vägarna bättre utan det blev rejält med lera på sina ställen, och det var inte alls ovanligt att man fastnade emellanåt eftersom man aldrig visste hur djupt våra fordon skulle sjunka ner i lervällingen.

De större vägarna var lite mer trafikerade och plogades lite bättre, vår camp låg på ett berg väldigt nära gränsen mot Serbien så det var ju en del människor som färdades på vägarna och passerade genom gränskontrollen där varje dag. Denna gränskontroll övervakades och bemannades av oss svenska soldater på Kosovo sidan, sedan hade serberna en egen gränskontroll på sin sida gränsen. Vi hade ett rullande schema och bemannade alltid gränsen med minst två soldater varje dag och vissa dagar var vi fler soldater på plats när vi genomförde noggrannare kontroller. Det var inte enbart en passkontroll utan alla bilar skulle sökas igenom efter människor, droger, vapen och sprängmedel. Därför kunde vi ibland få hjälp av en hundförare från brittiska KFOR, de var då stationerade på Camp Bifrost hos oss under några dagar och hjälpte till att bemanna gränskontrollen. Och jäklar vilka fantastiska hundar de hade till sitt förfogande, de var så otroligt duktiga på att sniffa fram olagligheter i bilarna så det var ingen idé att ens försöka smuggla något över gränsen. Det fanns även de som försökte smuggla människor över gränsen vilket självklart inte var tillåtet, så vi fyllde en viktig funktion med denna gränskontroll i norra Kosovo.

Denna gränskontroll stängdes på kvällarna och därefter var all passage förbjuden under natten till nästkommande morgon. Men en sen kväll kom ensam kvinna körande från Serbien, hon kan möjligen ha haft albansk bakgrund men det minns jag inte helt säkert. Den serbiska gränskontrollen släppte inte genom henne eftersom gränsen precis skulle stängas, så hon fick antingen vända bilen och köra tillbaka eller sova i bilen tills gränsen öppnade igen nästa dag. Detta gjorde henne väldigt skärrad för hon hade tydligen rest långt och hon vågade inte sova ensam i bilen, för hon hävdade då att de serbiska soldaterna skulle kunna utsätta henne för övergrepp eller liknande. Hon påkallade vår uppmärksamhet och fick tillåtelse av serberna att gå över till vår sida av gränskontrollen för att prata med oss. Hon förklarade att hon var livrädd och inte vågade sova i sin bil, men att hon inte kunde vända och köra tillbaka. Hon påstod att hon blivit erbjuden att betala eller muta serberna för att få åka igenom ändå, men vi kunde inte tillåta detta och det fanns tyvärr inte mycket annat att göra eftersom gränsen var stängd. Hon blev helt bestört och ville inte gå tillbaka till den serbiska gränskontrollen, allt detta kändes hemskt och i ett försök att hjälpa henne så erbjöds hon att få övernatta i ett tält som gränskontrollen förfogade över. Detta ansvarade KFOR för och vi vakade över tältet hela tiden så att hon inte försökte ta sig vidare in i Kosovo, så hon lämnade sin bil vid gränskontrollen och övernattade i tältet. Nästa morgon när gränsen öppnade tackade hon så mycket och sade att detta kunde ha räddat hennes liv, och efter att vi sökt igenom hennes bil kunde hon köra vidare in i Kosovo. Men när detta rapporterades in efter arbetspasset så togs det inte emot väl av den militära ledningen, och anledningen till detta var att vi kan ha agerat partiskt inför serberna vilket KFOR inte ska vara. Jag minns att AIK:aren var mycket upprörd över det som inträffat och förklarade hur bräcklig den rådande vapenvilan är och hur lite som behövs för att situationen ska eskalera, men samtidigt tror jag att han förstod varför man agerat som man gjorde för kvinnans skull. Det var såklart medmänskligt att försöka hjälpa henne men i den rådande situationen i Kosovo så kan en sådan handling eskalera till enorma proportioner som innebär nya konflikter. Så tyvärr kan även det ”rätta” agerandet ur ett perspektiv vara fel ur ett annat.

Vårt kompani hade alltid två plutoner med pansarskyttesoldater stationerade på Camp Bifrost medan den tredje befann sig i beredskap nere på Camp Victoria. Sedan roterade plutonerna varje vecka och de två plutonerna som var kvar på Camp Bifrost fick olika ansvarsuppgifter att genomföra, en uppgift var att bemanna gränskontrollen samt patrullera ute i området. En stridsgrupp skulle dessutom vara i full beredskap och åka ut på diverse larm som kom in från närområdet. Dessa ansvar fördelades mellan de olika stridsgrupperna på respektive pluton, och de som hade beredskapen fick absolut inte dricka alkohol eller lämna campen utan var tvungna att ständigt vara redo att rycka ut om något akut skulle dyka upp.

Vi samarbetade även med soldater från andra länder, mestadels från Norge och Finland men även Storbritannien och USA. Sedan sprang vi ibland på soldater från Danmark, Frankrike och Tyskland, även Italien hade soldater där men det var mestadels deras Carabinieri som fungerade som en sorts militärpolis. Sedan fanns det massor av andra nationer representerade med trupper i Kosovo, men det var främst de nordiska länderna som vi samarbetade med oftast i alla fall.

Kosovo höll även på att utforma sin egen polisstyrka och dessa utbildades av KFOR, men de var ännu inte helt utbildade och klara så vi fick hjälpa dem ganska ofta. Bland annat var deras polishus ständigt utsatt för diverse terrorhot så där bevakade KFOR området, sedan följde poliserna med vid olika tillslag och liknande. Som jag skrev tidigare så var det inte ovanligt att byar tvingades gömma vapen åt UCK-gerillan eller för eget bruk, men så fort KFORs underrättelsetjänst fått reda på detta slog vi till mot dessa byar. Oftast skedde detta samordnat med trupper från andra länder och det var inte ovanligt att man slog till på flera platser samtidigt, så vi fick utföra en hel del gryningsräder där vi stormade in i byarna och säkrade platsen åt polisen. Alla invånare i byn fick komma ut ur sina hus och invänta Kosovos polis som sedan ansvarade för den fortsatta utredningen, under tiden säkrade vi området och såg till att inga andra försökte ta sig in i byarna eller smuggla ut vapen i smyg. Det var ganska vanligt med olika typer av vapentillslag och man hittade även minor och granater gömda i vedhögar och dylikt. Dessa uppdrag var oftast ganska långtråkiga för vår del efter att vi intagit och säkrat byarna, då kunde det gå timmar medan polis sökte genom husen och förhörde människorna där. Däremot var det ett tillfälle när brittiska SAS var inblandade i ett tillslag mot en känd gängledare eller maffiaboss, KFOR fick i uppdrag att slå till mot den misstänktes hus och säkra området precis som vanligt. Sedan skulle vi invänta soldaterna från SAS, de landade med sin helikopter och hade som ett bredare vitt snöre som hängde diagonalt över bröstet på uniformen för att man skulle kunna skilja på dem från de andra soldaterna. Man fick ej prata med dem och de fick ej distraheras när de landat, sedan tog det tog inte många minuter för dem att ta sig in i byggnaden och gripa den misstänkte och sedan åka iväg med helikoptern igen. SAS är ju Storbritanniens specialstyrka och tränar ju för detta dagligen, så de kan verkligen sina saker och är otroligt effektiva. Vi fick höra om flera liknande tillfällen när diverse specialstyrkor samarbetade med KFOR och det hade varit intressant att se dem ”in action” vid dessa tillslag.

Pinkyafton! Ja det låter kanske aningen kinky men det är faktiskt värre än så, det är en sorts inkilningsritual där alla rutinerade veteraner som ju även kallas ”yxor” välkomnar alla nya utlandsveteraner in i gemenskapen. Detta skedde helt oförberett för vår del, men tydligen hade alla yxor smusslat och planerat detta i smyg tills denna dagen nu var kommen. Vi förstod vad som var på gång och blev tillsagda att klä på oss våra vårdoveraller och hjälmar samt att vi skulle ha med oss våra handdukar. Detta bådade inte gott…

Detta är ingen hemsk inkilning som man kanske kunnat läsa om i andra sammanhang, utan mer en rolig grej utan någon form av personlig nedvärdering. När vi ställt upp oss utanför så välkomnades vi av alla yxor, inte minst av gammelyxan Lasse som hade en sorts kungakrona på huvudet och höll en yxa i handen. Han var den som gjort flest utlandsmissioner så han fick hålla i hela ceremonin, han berättade vad som skulle ske och sedan delades vi ”pinkys” in i små grupper. Vi fick ett rosa band att knyta runt huvudet och därefter utsattes vi för små diverse prövningar där vi bland annat fick genomlida en kort men påfrestande hinderbana, sedan var det dags för en ”irländsk julafton” eller vad det heter när man lutar huvudet mot ett träskaft och springa flera varv runt denna tills man blir yr. Sedan skall man försöka springa mot ett givet mål cirka 10-15 meter längre bort men det var ju helt omöjligt, allt bara snurrade och vi föll till marken en efter en flera gånger innan vi lyckades ta oss i mål. Varje gång man lyckades med något bra så blev man belönad med godis från yxorna som stod bredvid och hejade på oss, dessa så kallade ”godisar” var vitlöksklyftor som vi uppmanades att äta. Men som tur är så gillar jag vitlök så det var inte så farligt, men det fanns andra som tyckte detta var väldigt äckligt.

Slutligen skulle man memorera en text som sedan skulle läsas upp för gammelyxan och övriga yxor, detta gjorde man enskilt när man klev in i ett tält de ställt upp för ändamålet. Där inne brann en eld och flera marschaller, sedan satt Lasse på en sorts tron med de andra yxorna uppställda bredvid sig. När man läst upp texten man memorerat skulle man svepa i sig en pinkydrink som de serverade från en stor kittel, och den var så jäkla stark att jag knappt fick luft och tappade rösten efteråt. Det var en röd sörja, troligen en sorts stark salsa med sprit som det ångade om där i tältet. Därefter tog Lasse fram yxan och dubbade in mig i gemenskapen, sedan jublade alla yxor gemensamt och tjoade högt av glädje. Alla pinkys fick göra detta och sedan firade vi tillsammans på kvällen, men jag fick inte bort smaken från alla dessa vitlöksgodisar och den starka pinkydrinken på hela kvällen.

Som jag nämnde tidigare här ovan så samarbetade vi ganska ofta med andra nationer inom KFOR under större operationer med koordinerade tillslag. De svenska plutoner som ingick i dessa operationer bildade då tillsammans ett kompani som gick under namnet TASK FORCE THOR. Då samlades vi oftast på en närliggande militärbas inom KFOR och därifrån startade vi operationen, detta samtidigt som andra militärbaser i andra delar av Kosovo förberedde sig på samma sak. Så när ordern väl kom slog vi till med många soldater samtidigt för att nyttja fördelen med överraskningsmomentet, och jag minns att vi en gång genomförde en sådan operation mot en stor marknad utanför Pristina. När vi kom dit var det lite tumultartat och alla civila människor där blev både rädda och förvånade över att vi stormade in på den väldigt stora marknaden. Vi säkrade snabbt platsen och såg till att ingen kunde lämna området, därefter påbörjades en stor sökinsats där vi grundligt genomsökte allt och alla. Vi hade även hjälp av hundförare och deras hundar som var otroligt effektiva vid dessa tillfällen. En sådan stor och omfattande insats kunde ta flera timmar att genomföra, men det resulterade ofta med att vi hittade en del gömda vapen och kartor med information över KFOR:s olika poster som bevakades runt om i landet. De använde sig av dessa kartor för att kunna kringgå bevakningen om de hade något fuffens för sig, som exempelvis vid smuggling av människor eller vapen. Och i väntan på att bli klara kunde man ta en kort tupplur ovanpå vår PBV, tydligen…

Vid ett tillfälle när vi roterade ner till Camp Victoria som beredskapspluton så anordnades det en boxningsgala i en av de närliggande byarna och polisen bad om vår hjälp att ansvara för säkerheten, och varje gång någon större aktivitet anordnades så ökade samtidigt hotet för attacker eller terrordåd. Vi fick därför i uppgift att kontrollera alla som skulle in på boxningsgalan samt hålla ordning inne i lokalen, sedan hade vi även soldater utposterade runt byggnaden och på taket. Vi hade kravallutrustningen på oss utom hjälm och sköld, så vi var redo om någon annan folkgrupp ville komma dit och förstöra tillställningen.

AIK:aren placerade klokt nog två av plutonens längsta och största soldaterna vid entrén, detta tyckte vi var lite roligt för Generalen och Shrek såg nästan ut att vara en halvmeter längre än alla besökare och stod där som två rejäla pjäser. Jag och flera andra placerades inne i lokalen för att upprätthålla ordning och reda medan kämparna boxades uppe i ringen. Det var första gången jag såg en boxningsmatch och det var ganska kul faktiskt, men det påminde inte om ”Rocky” filmerna direkt utan var betydligt lugnare och mer avvaktande. Sedan verkade detta vara unga killar som boxades och inga riktiga tungviktare, men galan höll igång under flera timmar där på kvällen så vi som vakade inomhus hade möjlighet att se flera av matcherna.

Denna afton gick allt bra och inga incidenter inträffade, och det är syftet med att ha KFOR på plats. Det kanske känns obehagligt att se beväpnade soldater överallt men vi är där för deras skull och för att fortsätta bevara den sköra fred som råder i byarna för stunden. Hade vi inte varit på plats så hade det kanske slutat annorlunda, därför är det så viktigt att KFOR visar sig och är närvarande överallt hela tiden.

Efter vår tid på Camp Victoria så var det dags att åka tillbaka till Camp Bifrost igen, det fanns två vägar att välja mellan och när vi åkte med våra tunga bepansrade fordon så valde vi att köra längs med småvägarna. Men ibland hade vi kanske ett sidouppdrag och delade upp oss i fler fordon, och då färdades vi exempelvis i terrängbil eller en Splinter (en sorts Mercedes buss) för då kunde vi köra en snabbare väg. Denna gick då oftast genom huvudstaden Pristina, och precis utanför staden var det en stor cirkulationsplats som knöt ihop de större vägarna. De har inte riktigt samma trafikregler gällande rondeller i Kosovo som de regler vi har i Sverige, här hade istället bilarna som var på väg in i rondellen företräde och då fick bilarna i rondellen stanna och släppa in de andra som kom utifrån. Detta var ju väldigt ovant för oss svenskar men vi ansåg även att denna metod enbart gjorde att trafiken stannade upp på ett onödigt sätt, för det kom ju bilar hela tiden och vill köra in i rondellen. Det var dessutom en hel del arga bilister som tutade och skrek på varandra där i köerna, men efter en stund kom vi ut och kunde köra vidare in i Pristina.

Huvudstaden var annorlunda jämfört med landsbygden på många sätt, här var det mycket folk och man såg inte till lika mycket skador av kriget på husbyggnaderna. Utan här fanns massor av höghus och de stora vägarna var asfalterade och i ganska bra skick, sedan fanns det såklart fortfarande grusvägar och andra spår av bombningarna på smågatorna inne i staden.

I stadens centrum blev trafiken lite utav en propp och allt gick trögt, och jag minns ett tillfälle vid en av de större korsningarna i staden där trafikljuset ej fungerade denna dag. Då stod där en brittisk KFOR-soldat och försökte dirigera trafiken, men jag måste säga att det man kallar för trafikvett led det stor brist på här bland alla bilister. Trots tydliga direktiv från soldaten så försökte de köra fram och tränga sig före de som hade företräde, och de blinkade nästan aldrig åt det håll de skulle svänga. Utan skulle de svänga så slog de på bilens varningsblinkers och bara svängde åt något håll, så att möta dem var ju lite utav ett lotteri för man visste ju aldrig vart de skulle köra. Och när vi kom fram till den brittiska soldaten så vevade han för fullt med armarna mot alla bilister, sedan stegade han uppgivet fram till vår bil.

– I give up, they can’t f***ing drive properly and I think I am about to get overrunned any second now. Ropade han uppgivet till oss.

– We understand you, the traffic is crazy today. Svarade AIK:aren och skrattade.

– I am done here, take care lads! Ropade han och skrattade, sedan lämnade han den trafikerade korsningen till sitt öde.

Eller så kanske han skulle byta med någon annan soldat, men det kan inte ha varit kul att stå där mitt i korsningen med tanke på hur folk körde. Vi fortsatte köra för att komma ut ur staden men fastnade igen efter en bit, vägen delade sig och vi skulle svänga åt höger men bilen framför oss stannade bara och körde inte vidare. Vi tutade lite för att visa att vi ville komma fram men fick ingen reaktion från föraren, tillslut brann det till i AIK:arens huvud så han stoppade ut huvudet och vrålade att de skulle flytta bilen från vägen. Då blev föraren så rädd att han rusade ut ur bilen och sprang iväg men lämnade bara bilen ståendes där på gatan, så där stod vi nu och fattade absolut ingenting. På något vis lyckades vi ändå köra förbi den övergivna bilen och kunde fortsätta vidare ut ur staden, så just denna gången gick det tyvärr inte snabbare att köra genom huvudstaden. Väl framme på Camp Bifrost igen så undrade nog de flesta vad som hade hänt eftersom vi var så sena, och när vi berättade om den uppgivna brittiska soldaten och hur vår plutonchef skrek på en annan förare så att denne sprang ifrån sin egen bil så roades de flesta.

Att vara ute på patrull var nog det jag gillade bäst, helst med hela stridsgruppen men ibland delade vi upp oss och då var det enbart några av oss som åkte iväg. Att patrullera handlade mycket om att vi skulle visa vår närvaro i området samt prata med invånarna vi träffar på och fråga om allt är bra eller om de har noterat något avvikande runt deras by. Sedan var det viktigt att vi själva var observanta på sådant som verkar misstänksamt, det kunde exempelvis handla om att vi hittade spår från pansarvagnar eller andra fordon från någon av de inhemska folkgrupperna som inte får befinna sig i området. Utan vi såg till att gränserna hölls bevakade och ingen försökte ta sig varken in eller ut ur Kosovo på ett olagligt sätt.

Man märkte av en ganska tydlig skillnad på vädret beroende på vart i vårt ansvarsområde vi patrullerade. Nere bland bergens dalar var det inte lika mycket snö medan det på bergets toppar var riktigt kallt och fullt av snö överallt, och temperaturerna skiftade därför också en hel del. Under dessa patruller kunde vi många gånger se följderna av kriget där hus raserats och områden som var totalförstörda till följd av bombningar och striderna som pågått. Det fanns många trasiga byggnader och uppgivna människor som var oroliga över att klara vintern som var på ingång, de vädjade ofta om hjälp och i de fall vi kunde hjälpa dem så gjorde vi självklart det. KFOR gjorde insatser överallt för att hjälpa landet att bland annat bygga upp sina vägnät igen och vi stöttade även på andra sätt ute i byarna för att hjälpa befolkningen så gott vi kunde oavsett etnicitet.

Vi hade en skola uppe i bergen som vi besökte och beslutade oss för att hjälpa dem i ett eget projekt där vi samlade in pengar och sedan köpte anteckningsblock, pennor och nödvändig skolmateriel till barnen. Sedan fick de bollar, hopprep och annat att aktivera sig med på rasterna så barnen var jätteglada när vi kom och lämnade allt detta till dem. Lärarna och barnen visade oss in i deras klassrum och dessa gick inte att jämföra med dem vi har hemma i Sverige. Det var kala väggar och dålig isolering så det var ganska kallt där inne, allt kändes faktiskt väldigt sunkigt men de gjorde väl det bästa de kunde med det de hade helt enkelt och det satt presenningar för att täcka de få fönster som fanns så det gick ej att titta ut genom fönstret. De hade inte så varma kläder heller och skorna lämnade en hel del att önska. Vissa skor var alldeles för stora och en del barn hade inte ens ett par skor utan två olika skor på fötterna, men värst var det för de barn som enbart hade dessa galoscher på sig. Dessa skulle man ju ha utanpå sina vanliga skor för att skydda dem men de hade ibland inte ens strumpor på sig under sina galoscher så de satt löst och ramlade av när de lekte.

Sedan spelade vi lite fotboll på gården med alla barnen och kunde på så vis försöka visa att vi inte är farliga utan att vi är där för att hjälpa dem. De flesta barnen slappnade av efter en stund och var med i leken medan några fortfarande höll sig vid sidan och inte riktigt vågade vara med och spela. Det får man respektera och sedan vet man ju inte hur det låter hemma hos dem, föräldrarna kanske är väldigt kritiska till KFOR och att vi är där i deras land. Det fanns ju även de föräldrar som ville att vi skulle försvinna därifrån och de kunde bli väldigt aggressiva och arga när man besökte byarna, så vi var inte omtyckta av alla men barnen brukade oftast bli glada av att få träffa oss i alla fall. Och vi kände oss nöjda med att vi kunde hjälpa dem att få lite bättre förutsättningar att ha det bra och roligt i skolan.

Någon månad senare åkte vi tillbaka till skolan för att se hur de klarade vintern, och möttes då av ett väldigt tråkigt besked från de nedstämda barnen. Alla saker vi lämnade till skolan tidigare hade några lärare tagit och sedan sålt vidare för att tjäna pengar som de stoppade i egen ficka, så de hade ingenting kvar av det vi bidragit med till dem och barnen var såklart väldigt ledsna över detta. De blev dock glada över att vi kom dit igen, men detta var tyvärr vanligt förekommande att de saker man bidrar med för att hjälpa dem oftast såldes vidare för att någon egoistisk person ska kunna tjäna snabba pengar. Det var samma sak när man lämnade insamlade kläder och skor till vissa familjer som var i stort behov av detta, då tog oftast mannen eller fadern i huset alla dessa och sålde vidare för att tjäna pengar åt sig själv. Det var riktigt svinigt gjort och istället för att deras barn skulle kunna klä sig varmare på vintern så tog fadern allt, och det var tydligen vanligt att pengarna gick till droger och annat. Detta gjorde att man nästan tappade hoppet om att kunna hjälpa de mest utsatta, men de behöver fortfarande vår hjälp så i fortsättningen följde vi upp detta lite extra i de fall vi misstänkte att något liknande skulle ske. Men det är så otroligt tråkigt att möta familjer som vädjar om hjälp och sedan visar det sig att någon utnyttjar detta för egen vinning, jag tycker det är bedrövligt att man prioriterar sig själv som vuxen man före både sin sambo och sina egna barn. Helt sjukt…

Att vara ifrån sina vänner och familj var tufft, plötsligt hade man ingen kontakt med de som man annars kanske pratade med varje dag. För egen del försökte jag att inte tänka så mycket på detta för det gjorde mig bara nedstämd och ofokuserad, sedan kunde man inte ringa hem med mobiltelefonerna för dessa samtal kostade en förmögenhet. Däremot kunde man använda en satellittelefon inne på campen men det var alltid lång kö för att få använda den, det var ju många som ville ringa hem till sina barn och flickvänner för att prata. Jag tror jag ringde hem en gång och då ringde jag min syster Linda, det var det enda numret jag kunde utantill i huvudet. Men när hon svarade och hörde att det var jag så började hon gråta, då kändes det ju bara ännu jobbigare så efter att vi pratat en stund så ringde jag faktiskt inte hem något mer efter det. Men då fick de veta att jag mår bra i alla fall, sedan kunde hon sprida ordet vidare där hemma till resten av familjen. Jag hade ingen flickvän under min tid här nere och tur var nog det, för jag såg några soldater vars flickvänner inte väntade på att de skulle komma hem igen och som istället avslutade deras relationer. Jag vet inget om förutsättningarna och hur de pratat om detta innan deras partner åkte iväg på denna mission, men det var plågade ansikten man fick möta när de kom tillbaka från sina telefonsamtal när de fått besked om att deras flickvänner lämnat dem. Och min första tanke var att det var ett ganska olämpligt tillvägagångssätt att avsluta relationerna med en soldat som befann sig så långt hemifrån, speciellt med tanke på hur otroligt ledsna vissa blev. Men också av den anledningen att här hade de ju tillgång till väldigt farliga vapen om de skulle hamna i en depression och faktiskt vilja ta sina liv, sedan vet man ju inte om bakgrunden till varför vissa relationer tog slut. Kanske förtjänade många att det tog slut mellan dem, men det var tråkigt att se att det ändå var så pass många som faktiskt råkade ut för detta.

Försvarsmakten är ändå himla bra på många sätt måste jag säga, för de anordnade en kväll på Camp Victoria då de bjudit in några fältartister som skulle uppträda på en provisoriskt bygg scen. Det var en glad grupp med män och kvinnor som spelade livemusik och sjöng kända låtar för oss under en kväll, och detta var välbehövligt för många. Man är så ”påkopplad” och redo under dygnets alla timmar att man inte riktigt hinner slappna av ordentligt, men detta fick oss att nästan glömma bort varför man var där och istället hade vi en riktigt rolig kväll tillsammans. Det pratas ofta om stridsmoralen inom det militära, man kan säga att det är vad som driver en soldat att alltid göra sitt bästa och att det är viktigt att alltid ha en hög stridsmoral. Att bjuda soldaterna på en kväll som denna höjde garanterat stridsmoralen hos alla soldater som kunde vara med, och även om fältartisterna var lite nervösa över att vara där och uppträda för oss i Kosovo så gjorde de en fin insats för alla på plats.

När vi vid ett senare tillfälle utförde en fotpatrull inne i Pristina så var det några soldater som gjorde ett fynd enligt dem själva. Haha, det ryktades om ett apotek där man kunde köpa Viagra piller utan en läkares recept så flera lockades dit för att köpa med sig ett gäng och testa dessa. Detta piller var ju en galet hypad och omtalad grej just då runt millennieskiftet så många var nyfikna på om de verkligen var så bra för potensen, nu var ju de flesta av oss ganska unga så jag förstod aldrig riktigt vitsen att köpa dessa. Istället hängde jag med Wendie in på en tobaksbutik och där köpte han sig en riktigt fin pipa och tillhörande tobak. Jag blev också nyfiken på att testa detta men hade ingen erfarenhet av att röka pipa, så istället studerade jag honom varje gång när han stoppade sin pipa i munnen och tände på den. Han påminde nästan lite om kapten Haddock i Tintin med ”snuggan” där i mungipan.

Tiden rullade på ganska så intensivt första månaderna och ganska snart var vi framme vid en av våra svenska högtider, nämligen julafton! Inför denna högtid så behövde kockarna på Camp Bifrost hjälp i köket, därför skickades Wendie och jag dit för att skära upp all god mat och lägga upp allt på fina fat. Jag var förvånad att man lade så mycket energi och omsorg på att försöka få till så pass god julmat åt oss här borta i Kosovo, och även om våra arbetsuppgifter rullade på precis som vanligt så lyckades man ändå ordna så att vi fick njuta av ett gott julbord tillsammans. Detta fick mig att längta hem väldigt mycket där och då, jag önskade att familj och vänner hade en härlig och fin jul där hemma. Och tro det eller ej men det kom faktiskt en tomte till vår camp!

Jodå, det kom en tjock farbror i röd tomtedräkt och delade ut varsin lite julklapp till alla soldater. Det var en fin fällkniv av märket Victorinox, den hade jag kvar i många år innan jag tillslut råkade slarva bort den. Men jag uppskattade verkligen att det gjordes en liten ansträngning för att få till denna fina julstämning, det fick många av oss att må riktigt bra!

Men gladast var vi nog alla över att få njuta av den goda julmaten, och de som kunde dricka alkohol och ej var i tjänst fick julöl till maten. Till och med julnubbar delades ut, riktigt lyxigt faktiskt! Så det sjöngs julsånger och nubbevisor där i matsalen, stämningen var onekligen på topp denna dag!

Efter julhelgen kommer nyårsafton, och det var lite festligt tema även då! Vi fick en god nyårslunch men senare på kvällen skulle vi ut på spaningsuppdrag, det var tydligen ganska vanligt att man i byarna sköt med sina automatvapen på nyårsafton för att fira in det nya året. Detta kunde vi ju då snappa upp och agera mot med lite tur, för det var inte tillåtet att äga några automatvapen. Så vi blev tilldelade olika vaktposter och innan mörkret föll på kvällen åkte vi ut till dessa för att förbereda oss, och tänk vilka djur man kan få möta på de snöiga vägarna där ute mitt i ingenstans.

Denna kväll bildade jag ett stridspar tillsammans med Guldgossen, vi två skulle köra upp på en höjd och observera en by nedanför berget. Det var knäpptyst och verkligen kolmörkt där ute, men när månens ljus tittade fram mellan molnen så såg man lite bättre. Det var jäkligt kallt också vill jag minnas, men Guldgossen och jag försökte göra det bästa av situationen genom att berätta roliga minnen för varandra och hålla varandra på gott humör hela kvällen trots att vi frös som tusan. Den iskalla vinden verkligen piskade oss i ansiktet där uppe på höjden och trots varma kläder så letade sig den bitande kylan genom alla lager av tyg. Men när vi närmade oss midnatt blev vi båda ganska tysta och sjönk in i våra egna tankar, jag tänkte mycket på alla där hemma i Sverige och våra roliga nyårsfiranden vi brukade ha tillsammans med alla vänner. Så jag funderade på vad de gjorde och hur de hade det, jag saknade alla väldigt mycket…

När klockan slog tolv så hördes höga jubel nedifrån byn, de verkade ha en festlig afton men vi varken såg eller hörde några automatvapen avfyras därifrån. Däremot hörde vi att andra byar i närheten sköt och det var rejäla skottsalvor som ekade mellan bergen, och dessa byar kunde andra soldater på spaning lokalisera och sedan samordnades diverse tillslag mot dessa byar de kommande dagarna. När vår bys firande lugnat sig och alla gått inomhus igen så började vi förbereda oss på att få vår order om att åka tillbaka och möta upp de andra. Men när orden väl kom så körde vår terrängbil fast i den djupa snön, vi försökte men kom ingenstans utan den hade satt sig rejält i snödjupet. Vi fick kalla på hjälp och någon timme senare kom en bandvagn upp och drog loss oss, AIK:aren var inte glad för vi skulle ha plockat upp honom och några till på tillbakavägen. De hade också fått stå ute och frysa i väntan på att vår hjälp skulle komma, men när bandvagnen väl kom så drog de upp vår terrängbil snabbt och enkelt sedan kunde vi åka tillbaka till Camp Bifrost igen.

De kommande dagarna så handlade det mycket om att slå till mot de byar där vi hört dem avfyra sina automatvapen på nyårsnatten, men det nya året fortsätter i nästa och även den sista delen av inläggen från min tid i Kosovo… Over and out!

MISSIONENS JERKER går i denna andra del till Wendie, vi var ute på patrull till fots i en by där det låg fullt av sopor och skräp överallt. Och bland dessa sopor strök det runt herrelösa hundar och letade efter något att äta, det var så sorgligt att se de magra hundarna och vid en plats hittade vi två ensamma valpar som nosade runt bland skräphögarna. Vi frågade oss själva om valparna skulle klara av den kommande kalla vintern, och mäniskorna här i Kosovo verkade inte alls gilla hundar så de var verkligen lämnade åt sitt öde. Wendie som var jägare tyckte det vore bättre att avliva dem, så han drog fram sin AK5:a och gjorde mantelrörelsen för att vapnet skulle laddas. Men innan han skulle skjuta hördes AIK:aren ropa och fråga vad tusan han höll på med, Wendie förklarade att han tyckte synd om valparna och ville avliva dem. Men AIK:aren var väldigt tydlig med att man inte kan göra en mantelrörelse på det viset där i byn eftersom detta kunde uppfattas som hotfullt av befolkningen, och vi ville inte späda på oroligheterna som redan råder i byarna. Så Wendie fick snällt ta bort sitt vapen igen och lämna hundarna där bland alla sopor. Jag hoppas att de klarade vintern och växte sig starka på något sätt…

KÄRA LÄSARE! En länk till den tredje och sista delen finner du här nedan:

Flashback: Kosovo Part III – I´m Coming Home

VARNING! Det jag nu kommer att skriva och berätta om kan upplevas som otäckt eller stötande för vissa, därför har jag valt att hålla igen på de lite mer hemska detaljerna. Allt är baserat på verkliga händelser och beskriver mina upplevelser från min utlandsmission under KS05 i Kosovo i början av 2000-talet.

Jag har fått frågan många gånger om när jag ska berätta mer om min utlandsmission här på bloggen, så nu efter många månader av skrivande och pysslande med bilder så är jag klar. Det finns så otroligt mycket att berätta så därför har jag valt att dela upp detta i olika inlägg här på bloggen, de som inte är intresserade behöver heller inte läsa. Denna första del handlar om utbildningen och alla förberedelser inför vår mission, som sedan avslutas med resan ner till Makedonien där vi sedan skulle ta oss vidare in i Kosovo. Men vi tar allt från början…

Vad får en person att söka sig till konflikzonerna ute i vår värld egentligen? Orsakerna kan nog vara många men i det allra flesta fallen så tror jag att alla känner att de vill bidra till fred på jorden och göra vad man kan för att hjälpa de värst drabbade, vilket tyvärr oftast är helt oskyldiga civila människor. Att göra en utlandsmission hade länge varit intressant för mig, min mosters man gjorde sin mission på Cypern och berättade att det var bland det bästa han gjort i hela sitt liv. Under 90-talet splittrades forna Jugoslavien och flera år av brutalt inbördeskrig väntade befolkningen, kriget på Balkan har beskrivits som fruktansvärt på många sätt där det förekom etnisk rensning och andra otroliga vidriga krigsbrott. Kriget ledde till att nationen bröts samman till olika nationer där Kosovo tillhörde Serbien, men som sedan har försökt bli en självständig stat. Befolkningen var då runt 2 miljoner invånare där majoriteten bestod av kosovoalbaner, sedan hade vi minoriteter som kosovoserber och romer. Det hat mot varandra som präglade dessa folkgrupper var fruktansvärt och hade funnits i flera hundra år, så det var därför ingen lätt uppgift att försöka få dem att respektera freden dem emellan. Att få åka dit kändes för mig väldigt givande och meningsfullt, att verkligen kunna göra skillnad och hjälpa människor i nöd var nog det som drev mig mest att ta detta beslut. Även fast jag själv inte hade någon relation till människorna där eller kriget som rasat mellan länderna under många år.

Under min värnplikt så var vår årskull testpersoner och fick pröva på fredsbevarande insatser (peacekeeping) likt FN-soldater, vi övade på olika moment och det komplexa med detta var att bevara freden samtidigt som man var tvungen att vara opartisk i krigsdrabbade områden. Dessa övningar väckte ett intresse hos mig och jag kände att jag ville vara med och göra skillnad. Redan efter värnplikten skulle det sättas ihop en svensk bataljon för snabba insatser i händelse av krig inom EU som vi fick erbjudande om att söka till efter att vi var klara. Men jag var inte så sugen på att åka iväg direkt efter att jag muckat från lumpen utan ville helst jobba något år först. Det finns ju alltid en stor risk med att åka iväg och jag var ju då bara 19 år, så jag vill avvakta ett år innan jag tillslut sökte första gången. Dock fick min första ansökan avslag, det var flera tusen sökande och enbart ca 800 personer av dessa som blev antagna. Så jag jobbade på ytterligare något år innan jag kom till den punkt i mitt liv då jag kände att det är nu eller aldrig, jag vill göra detta innan jag siktar på att skaffa familj och hade ju redan påbörjat uppbyggnaden av mitt liv som vuxen genom att köpa en lägenhet och jobbade heltid på den lokala ICA-butiken. Tidigare sökte de flesta till Bosnien men där var det ganska lugnt numera och det behövdes inte lika många svenska soldater där längre, däremot hade det blossat upp en större konflikt i Kosovo dit det nu skulle skickas fredsbevarande styrkor. Kosovo är en serbisk provins och under flera år förföljdes kosovoalbaner av serber och en våldsam etnisk rensning ägde rum under större delen av 90-talet. Men 1999 beslutade NATO att bomba de jugoslaviska styrkorna i Kosovo sedan de vägrat ta emot en fredsbevarande NATO-styrka. Bombningarna tvingade dem tillbaka och sedan dess har NATO haft en fredsframtvingande styrka vid namn KFOR på plats som agerar under FN-mandat.

I samband med min sista ansökan så skrev jag ett personligt brev, där jag förklarade varför jag så gärna ville göra detta. Och det gav resultat! En sommarkväll på jobbet så ringde en löjtnant upp mig och berättade att han ville ha med mig i sin pluton som skulle resa till Kosovo senare under hösten. Jag blev såklart överlycklig och hoppade av glädje, äntligen skulle jag få göra något jag drömt om länge!

Det kunde inte komma mer lägligt, jag började bli missnöjd med min jobbsituation och kände inte att de tog tillvara på mina ambitioner eller framtidsplaner. Det som jag tidigare blivit lovad kastades åt sidan och nu hade de hade andra planer för mig som jag inte lockades av lika mycket. Så som blivande 21-åring sade jag upp mig från mitt första riktiga jobb och satte igång att träna löpning och styrketräning för att vara så förberedd jag kunde bli, för bara några månader senare började utbildningen på bland annat SWEDINT i Södertälje och i Kungsängen.

När jag berättade för mina släktingar och vänner att jag blivit antagen och skulle åka iväg så mottogs detta på lite olika sätt. Mina föräldrar och syskon verkade inte alls så peppade på detta, min mor blev orolig och min far tyckte nog att jag var en smula dum i huvudet och förstod inte riktigt varför jag ville åka iväg. De hindrade mig inte men jag märkte att de inte var så bekväma med mitt beslut. Mina vänner däremot var glada för min skull och peppade mig på alla möjliga sätt de kunde. Det skulle kännas konstigt att åka iväg och inte ha kontakt med dem på över ett halvår sen, så det var med blandade känslor jag åkte iväg för att påbörja utbildningen.

Jag var antagen som pansarskyttesoldat till den mekaniserade bataljon som nu skulle rotera ner och avlösa de som tjänstgjort i Kosovo under 6 månader (KS04), och namnet på vår mission var KS05. Min befattning var densamma som den jag utbildades till under min värnplikt så jag hade ganska bra koll på kraven som ställdes på mig och de andra i vår pluton. Vi välkomnades av de två löjtnanter som skulle vara våra plutonsbefäl under missionen, men den löjtnant som ringt upp mig tidigare hade valt att hoppa av så dessa två var helt okända för mig. Vi fick även veta vilka som skulle bli våra gruppbefäl under missionen, men även där hade den ena gruppchefen i min grupp valt att hoppa av så inledningsvis hade vi enbart en gruppchef. Dessa avhopp reagerade jag självklart på och började tvivla på om allt detta verkligen var en så bra idé, det var ju onekligen inte riskfritt men jag tyckte att jag hade processerat mig igenom alla dessa tankar redan. Jag valde istället att fokusera på alla de andra som faktiskt dök upp, och nu var det däremot inte enbart utbildade pansarskyttesoldater som blivit antagna utan även många jägarsoldater och liknande som varit utspridda över hela vårt land. Vår pluton BRAVO ROMEO skulle nu tillsammans med plutonerna ALPHA ROMEO och CHARLIE ROMEO bilda det mekaniserade skyttekompaniet ROMEO LIMA.

BRAVO ROMEO var alltså namnet på vår pluton och den i sin tur bestod av de tre stridsgrupperna ECHO BRAVO, FOXTROT BRAVO och GOLF BRAVO. Här använde man sig av engelska namn istället för de klassiska svenska namnen vi var vana vid, och alla fick lära sig det internationella alfabetet för att kunna svara på eventuella anrop om det skulle uppstå en nödsituation. Det innebär att istället för att bara säga bokstaven A så säger man ALPHA (eller ADAM som man sade enligt svenska alfabetet) och så vidare, det var nödvändigt för alla att lära sig detta för att kunna förstå och vara så tydliga som möjligt vilket minimerade risken för eventuella missförstånd. Jag kommer snart att berätta lite mer om våra plutonchefer längre ner här i texten samt att mer ingående berätta om den stridsgrupp som jag nu tillhörde.

Den största skillnaden som jag upptäckte ganska så omgående var att befälen inte var lika gapiga och skrikiga som de var under värnplikten, utan här var de mer som en civil ”vanlig” chef. Det var ganska skönt att ha en mer avslappnad relation till sin chef än den där skrikiga och hetsiga jargongen jag hade minnen av tidigare. Denna utbildning skulle nu pågå i lite mer än en månad för att förbereda oss på det som komma skall, vi hade ju vår militära utbildning i bakgrunden så mycket handlade om att friska upp minnet och träna för att vara i så god fysisk form som möjligt. Vi bodde på anläggningen i Södertälje under veckorna men kunde resa hem på helgerna. Det var kul att lära känna alla nya stridskamrater på vår pluton och speciellt inom vår stridsgrupp där man redan nu började skapa en relation till varandra. Har man inte arbetat inom det militära så kan det vara svårt att förstå den gemenskap man bygger upp tillsammans och hur viktig den är för att man ska lyckas med sina kommande uppdrag. Att man med helt främmande människor kan bygga upp en sådan otrolig tillit till varandra där man verkligen lägger sina liv i varandras händer på det sätt som krävs, det går inte riktigt att beskriva. Men det gör att man blir otroligt nära vänner med varandra på en ganska kort tid, och man får uppleva allas bra och dåliga sidor ganska så omgående när man blir pressad till sitt yttersta i de olika övningsmomenten. Man både älskar och hatar varandra emellanåt, men samtidigt så kommer man att skydda varandra med sina liv om det skulle krävas. Det kan låta konstigt men i verkligheten så är det så det fungerar, man måste verkligen kunna lita på varandra och veta att ens stridskamrat gör sitt jobb i varje situation som uppstår. Annars kommer det aldrig att fungera i de skarpa lägen som vi snart skulle få uppleva på riktigt, men just denna trygghet är något man är väldigt skickliga på att lyfta fram och bygga stark inom Försvarsmakten.

De var faktiskt inte så mycket konditions- och styrketräning som jag först trodde att det skulle vara, utan träningen fick man istället utföra på sin fritid. Det mesta kretsade kring själva utbildningen för den befattning man blivit tilldelad och alla de olika vapen som tjänsten innebar, för min del var det inte så många nya överraskningar utan jag hade ju utbildats på det mesta av allt detta bara något år tidigare. Däremot var det nu betydligt mer realistiska moment inom exempelvis sjukvårdsutbildningen som oftast skedde ute i kvällens mörker för att göra det hela svårare och mer utmanande. Sedan var de väldigt generösa med fejkblodet som användes på de skadade soldaterna vilket upplevdes som bra mycket kladdigare än vad jag hade erfarenhet av från tidigare. Och det är verkligen inte så lätt att åtgärda skottskador och stympade lemmar från granater när man inte ser ordentligt eller när ens sjukvårdsredskap bara glider ur händernas grepp. Men det var otroligt nyttig träning och man fick inte ha kräsen mage kan jag lova er, för övningarna var otroligt verkliga och svåra att utföra i de hemskaste situationer ni kan föreställa er.

FOXTROT BRAVO (FB) var namnet på vår stridsgrupp och ju längre veckorna gick så blev man bättre vänner med varandra. Nu började man lära känna alla på ett djupare sätt och vissa hade man lite mer gemensamt med än andra, och dessa blev man extra goda vänner med när man upptäckte att man hade många gemensamma intressen. Alla utbildades gemensamt på de vapen och den utrustning som gruppen förfogade över, sedan fick respektive soldat lite extra utbildning på just sitt vapen eller utrustning. På så vis kunde en annan ta över efter en annan om någon blir allvarligt skadad, eller i värsta fall om någon faktiskt skulle dö vilket ju skulle vara det absolut värsta tänkbara scenariot. Därför är det så viktigt att alla kan backa upp varandra och fortfarande vara en fungerande enhet om något sådant skulle inträffa. Det går ej att tillräckligt betona just vikten av att kunna lita på sina stridskamrater, att ingen viker ner sig när det väl hettar till utan man måste veta att alla finns där för varandra. Så vilka är då vi som ingår i gruppen FOXTROT BRAVO? Det ska jag presentera för er här nedan, dock med respektives smeknamn som inte är utlämnande på något sätt.

I min grupp hade vi vår gruppchef som kom från Hässleholm, det var lite utmanande för mig att ha en chef där jag inte förstod ett ord vad han sade i början. Vi kan kalla honom ”Gröten” eftersom hans grötiga dialekt var bland det grövsta jag hört och var otroligt svår att begripa, men man vande sig vid detta på något vis och öronen började sedan tolka hans budskap på ett begripligt sätt. Haha! Inget illa menat om honom men det var svårt att förstå honom i början, och han var några år äldre än mig vill jag minnas. Sen var han väldigt dedikerad och seriös inför sin befattning och därmed en bra gruppchef som tog sin uppgift på stort allvar.

Efter några dagar anslöt vår andra gruppchef, de hade fått rycka i lite trådar och blixtinkalla en rutinerad kille som vi kallade för ”Lasse”. Han var också några år äldre än mig och hade varit ute på flera missioner tidigare, dessa lite mer erfarna personer kallades för ”yxor” (hade du varit ute på en mission tidigare var du en stridsyxa och därför kallades dessa för yxor, och vi hade några sådana personer på vår pluton). Han kom från Kalmar om jag inte minns fel, han upplevdes som ganska avslappnad och skojade ofta om att nu var han tillbaka igen och att detta tydligen var det enda han klarade av i vuxen ålder. Han var den mest erfarna av alla på vår pluton med flest missioner bakom sig och hade många intressanta historier att berätta. Han kände även ena kaptenen i kompaniets ledning och de hade varit iväg på en gemensam mission tidigare, så dessa två kunde munhuggas ganska ofta med varandra på ett roligt sätt som vi andra roades utav många gånger.

En mer erfaren man som var i 30 års åldern från västkusten var vår KSP-skytt (kulspruta) ”Wendie”, han var oftast glad med en stor prilla under läppen och var även en tekniskt mycket kunnig person. Det hände ju emellanåt att diverse maskiner eller liknande hakade upp sig eller slutade att fungera, då var det oftast Wendie som räddade dagen. Dock så hade han ett jäkla hett temperament när saker och ting inte gick hans väg, och han kunde sätta rekord i antalet svordomar i en och samma mening. Men vi alla gillade honom skarpt och det var en av de personer jag kom närmast under hela missionen.

Sedan hade vi ”Julle” som var vår unga signalist och prickskytt, det var han som ansvarade för att plutonen alltid hade radiokontakt när vi var ute i fält samt att han var en riktigt skicklig ”sniper”. Julle kom från Trelleborg och upplevdes till en början vara en ganska harmlös och försiktig person, men det tog inte många veckor innan en galet knäpp och otroligt festlig kille trädde fram. Han lockade fram många skratt och är en av de roligaste personer jag träffat i hela mitt liv, och vi älskade att ha honom i vår grupp där han gjorde ett bra jobb med att lätta upp stämningen när det behövdes som allra mest.

En som snabbt blev god vän med Julle var vår andra KSP-skytt som var jämnårig med honom och kallades för ”Guldgossen”, detta eftersom han kom från Höllviken vilket enligt honom själv ansågs vara den Svenska Rivieran. Han var oftast glad och karismatisk, hans breda skånska bjöd på många rullande och grötiga R så fort han pratade. Speciellt när han var upprörd och höjde tonen lite, då sprakade R:en i meningarna och saliven sprutade. Haha! Jag brukade skoja om att när Guldgossen spottade och svår på sin skånska då bleknade självaste Fantomen (gammalt ordspråk från djungeln). Sedan var hans stora passion styrketräning och alla de sorters tillskott man skulle äta och dricka för att uppnå en så hög effekt med träningen som möjligt, detta pratade han ofta om och han gillade att prata mycket så han var med andra ord nästan aldrig tyst.

En annan ung kille var vår GRG-skytt (granatgevär) ”Lunkan” från Örebro, han var student och uppfattades nog som väldigt allmänbildad av de flesta. Till en början upplevdes han vara lite reserverad men när det väl släppte så märkte man vilken fantastisk kille han var, och han brusade sällan upp förutom i vissa hetlevrade diskussioner. Han var jämnårig med ungdomarna Julle och Guldgossen, så dessa tre hittade på hyss mest hela tiden.

Vår PBV-förare (pansarbandvagn) kom från Arvika och hade den djupaste värmländska dialekt jag hört i hela mitt liv, ibland kunde man tro att han talad ett helt annat språk. Han kallades för ”Booxatrollet” eller bara ”Boox”, detta smeknamn uppkom efter att han köpt ett 6-pack med burkläsk som han kallade för en box till alla andras protester. Även han var en ung kille och en riktigt skicklig förare, nu kanske det låter som att dessa killar var hur unga som helst men de var väl ett eller två år yngre än mig, så runt 20 år gamla. Det är kanske inte så ungt men jag tycker nog att i detta sammanhang så var de unga, för jag trodde nog att de flesta skulle vara närmare 30 år gamla med mycket rutin och erfarenhet men där hade jag fel.

En som däremot var EXTREMT gammal var vår AKAN-skytt (automatkanon på PBVn) som fick smeknamnet ”Farfar”, detta eftersom han var en av de äldsta i vår grupp och en av de första människorna på vår jord. Men någon farfar var han dock inte, för jag tror att han bara var runt 30 år gammal ungefär som Wendie. Haha! Om jag inte minns helt fel kom han från Luleå eller så var han student där, han hade självklart det där norrländska lugnet i sig och han var dessutom en så kallad rutinerad yxa som varit ute på mission tidigare. Så nu hade vi två rutinerade yxor i vår grupp vilket uppskattades i diverse stökiga situationer som skulle uppstå senare, då kunde de guida oss genom problemen med sitt lugn och gedigna erfarenhet.

Utöver personalen i de andra två grupperna så hade vi en plutonchef och en ställföreträdande plutonchef. Båda plutonscheferna var löjtnanter och plutonchefen var även vagnchef på vår PBV, så han åkte alltid med oss. Han var en riktig stridsvagnsfilosof och var utbildad på Stridsvagn 121 eller om det var 122 (även känd som den tyska Leopard) och arbetade som officer inom Försvarsmakten. Han var även en inbiten supporter till den lite äckliga idrottsföreningen AIK och han pratade gärna om fotboll så vi kan väl kalla honom för AIK:aren helt enkelt, och kanske var bristen på de sportsliga framgångarna en anledning till hans lite hetsiga humör emellanåt. Haha! Nej jag retas bara med honom nu, han var en väldigt lugn och sansad chef för det mesta men kunde blixtra till lite ibland med diverse ramsor som innehöll en del svordomar. Jag upplevde nog att det oftast hände i samband med att vår fältradio inte fungerade som han önskade när han skulle programmera in koderna för denna. Då kunde vi höra honom sitta och svära högt på sin vagnchefsplats i vår PBV medan vi satt och skrockade i utrymmet för alla soldater där bak, det var lika roligt varje gång tyckte i alla fall vi men jag är tveksam till om han tyckte det var lika festligt. Annars måste jag säga han var en väldigt bra chef, han var alltid tydlig och lätt att ha att göra med om man behövde prata om något.

Vår ställföreträdande plutonchef var som sagt officer även han, jag minns inte exakt vad han jobbade med inom Försvarsmakten men kommer ihåg att han alltid var glad och trevlig. Eftersom han hade skägg likt en skepparkrans på den tiden så kan vi väl bara kalla honom för ”Kransen”. Han åkte i samma PBV som stridsgruppen GOLF BRAVO, men hade han möjlighet så gick han ofta runt och pratade med alla soldater och kollade läget med oss. Han verkade även ha ett extra gott öga till god mat och berättade gärna vad han mumsat i sig för skrovmål, det var kanske därför en del av oss uppfattade honom som en riktig ”mysbralla” med tanke på hur avslappnad och lugn han var till sättet. men även han var en duktig och bra chef så vi var lyckligt lottade som hade dem på vår pluton.

Det var lite snabb info om några av oss som ingick i plutonen, jag kommer in på flera av de andra lite senare ju mer jag skriver men mycket kommer att kretsa kring just min stridsgrupp här inledningsvis. Därför tycker jag att det passade bra med en kortare presentation så ni får en uppfattning om vilka personerna är som ska dela denna upplevelse med mig.

De första dagarna handlade mestadels om att hämta ut uniformen och övrig utrustning, sedan var det mest teori och genomgångar om det rådande läget i Kosovo. Det var också väldigt viktigt att alla fick ta del av den långa historien som orsakat ett så fruktansvärt krig och blodbad på Balkan, så att alla var väl införstådda med den infekterade konflikt som fortfarande pågick mellan de etniska grupperna. Vi fick veta mer om det pågående arbetet som nu genomfördes av KS04 och att det skulle hållas ett stort val i Kosovo som innebar ett förhöjt säkerhetsläge direkt när vi kommer dit, vilket ökade risken för attentat och nya konflikter. Så vi skulle med andra ord kastas in i hetluften ganska så omgående när vi väl var på plats om bara en månad. Många kallade detta i början för FN-tjänstgöring men det var inte FN utan NATO som ansvarade för det fredsbevarande arbetet i Kosovo. Skillnaderna är därmed ganska stora även om båda organisationerna har som mål att upprätthålla fred i landet, men medan FN alltid måste förhålla sig opartiska i alla situationer som kan uppstå så har NATO en tydligare ståndpunkt och möjlighet att ingripa på ett annat sätt när det behövs. Ni kanske har sett eller hört om hur soldater som tidigare åkte till Bosnien under FN-flagg och inte kunde ingripa om någon av parterna misshandlade eller till och med försökte våldta någon, de kunde bara kliva emellan och föra bort offret till en tryggare plats. Men i och med att NATO samordnar detta numera så kan även gärningsmän gripas och lämnas över till den lokala polismyndigheten, vilket jag tycker är mycket bättre. Det finns även en otroligt bra miniserie som speglar några brittiska FN-soldater i Bosnien, den heter ”Warriors” och efter att jag hade sett den vågar jag påstå att den starkt bidrog till min önskan om att få göra en utlandsmission.

För att vara ordentligt förberedda på eventuella kravaller så utbildades vi i en mer internationell metod för detta än den man fick lära sig under värnplikten. Den svenska metoden är mer avvaktande och försiktig där alla soldater stod på en linje, sedan skulle man på plutonchefens kommando sakta ta tio steg framåt och på så sätt mota bort en arg folkmassa. Men nu var det andra bullar och de smakade ordentligt med kanel, haha! Vi använde oss nu utav samma metod som övriga nationer inom NATO, och vi tränade på detta så att vi lättare skulle kunna samarbeta med varandra. Det var även viktigt att lära sig hur mycket våld som var tillåtet att använda sig utav i dessa situationer. Denna metod gick ut på ungefär samma sätt, att alla soldater radade upp sig på två linjer med respektive PBV bredvid varje grupp. När vi övade på detta så fick ett stort antal värnpliktiga soldater agera upprorsmakare, de kastade stenar och försökte slå oss med allt de kunde använda som handvapen. Och då på plutonchefens kommando skulle vi beslutsamt avancera och ta mer mark framåt, det kunde låta ungefär såhär:

– On my command, advance 10 meters forward! Ropade plutonchefen.

– Sir, yes sir! Ropade alla soldater tillbaka.

– Are you ready! Ropade plutonschefen högt.

– YES! 1-2-3 GO!!! Ropade alla och rusade sedan framåt 10 meter tillsammans med PBV:erna som snabbt rullade fram med högt vrålande motorer.

När närmare trettio soldater iförda full kravallutrustning forcerade så snabbt fram med de höga motorljudet från pansarfordonen så vågade ingen stå kvar utan de sprang snabbt iväg. Vi bildade en ny försvarslinje och efter ett tag kom de tillbaka och började slåss med träpåkar och andra tillhyggen. Vi hade sköldar och batongliknande handvapen att försvara oss med, och instruktionerna var tydliga: att inte hålla igen vid sammandrabbning! Och det gjorde vi inte utan här fick de unga rekryterna smisk, en av soldaterna i GOLF BRAVO lyckades dessutom slå så hårt och mycket med sin batong till den grad att den gick sönder och fick kastas efteråt. Det låter säkert hemskt men det var bara ”övnings batonger”, det vill säga ett träskaft med skumplast på så att vi inte skadade någon på riktigt. Men när han höll upp sin trasiga batong efteråt så hängde skumplasten i trasor, men han tog sin uppgift på fullt allvar förklarade han och skrattade.

Vi utbildades även i närstrid, det påminde lite om utbildningen vi hade under värnplikten men nu var det lite mer brutalt och våldsamt kunde jag tycka. Det handlade inte så mycket om att enbart avväpna en motståndare utan även slå ut denna snabbt och effektivt, och för gemena man så skulle det säkert uppfattas som någon sorts övervåld men man måste förstås skilja på detta mellan en civil situation kontra en situation i krig. Jag tyckte det var intressant att lära sig närstrid för att kunna försvara sig själv, sedan kanske jag inte kan använda mig av just detta i en skarp situation i framtiden men det gör en tryggare i alla fall när man vet med sig att man inte är helt hjälplös.

Det blev såklart en hel del tid på skjutbanan också, nu hade vi alla redan skjutit en hel del tidigare så det handlade mer om att alla våra vapen skulle skjutas in ordentligt. Sedan så fick man friska upp minnet på övriga vapen som man inte använder lika frekvent, det behövdes kan jag säga för det mindes inte alla lika väl. Och inom militären krävs ju alltid förarbevis för att få framföra speciella fordon, detta fick jag erfara en dag när de bad om frivilliga att utbildas på något som kallades GW. Coolt tänkte jag, det hade jag aldrig hört talas om tidigare och undrade vad det var för häftigt vapensystem. Så jag och några till räckte upp handen och anmälde oss som frivilliga, sedan fick vi följa med till en plats ute i skogen men där väntade inget häftigt vapensystem. Inte professorn Leif GW Persson heller för den delen, utan GW var tydligen en förkortning för Geländerwagen. En sorts jeep eller terrängbil…

Vi skulle lära oss framföra dessa ute i terrängen, det vill säga inte på en vanlig väg utan över stock och sten mitt ute i skogen. Detta var faktiskt en väldigt intressant och en rolig upplevelse, men svårare än man kan tro. Det var ju viktigt att kontrollera fordonet så att det inte slog i stenar eller tippade omkull, men sedan kom vi till en enorm gyttjepöl och där körde jag tyvärr fast. Det gick ju inte att putta terrängbilen eftersom det var djup ”lervälling” utanför, så då fick en mer rutinerad herre hjälpa oss loss genom att sätta bilen i någon sorts gungning som gjorde att den sakta tog sig fram och upp på fast mark igen. Det var lite genant men det är ju detta utbildningar är till för, att lära sig. Jag fick mitt förarbevis som jag sedan visade upp för mina kamrater på logementet, och de tyckte det var lite kul att jag trodde jag skulle få lära mig ett nytt häftigt vapensystem. Så det fick man ju höra många gliringar om under missionen sen, om när menig Hanell trodde att han skulle få lära sig skjuta GW…

Under utbildningen i Södertälje blev jag god vän med en jämnårig kille som också bodde i Haninge, han ingick i stridsgruppen ECHO BRAVO och hade samma befattning som mig. Det var trevligt att ha någon att åka med till och från Södertälje och vi hade även fortsatt kontakt efter missionen ett tag eftersom vi bodde så pass nära varandra. Hans föräldrar var från Serbien men han var född och uppvuxen här i Sverige, så för hans egen säkerhet blev han tilldelad ett mer vanligt förekommande och mer svensk-klingande efternamn för att inte hans namnbricka skulle väcka upprörda känslor hos kanske främst kosovoalbanerna. Det kunde även vinklas till att få oss att framstå som partiska med serberna i regionen och det kunde säkerligen missuppfattas som något väldigt negativt hos lokalbefolkningen i de kosovoalbanska byarna. Så när vi åkte till Kosovo lite senare då stod det plötsligt ”Eriksson” på hans namnbricka. Men det var såklart en fördel att ha någon med sig som kunde språket i de serbiska delarna av Kosovo, vi hade ju inte alltid en tolk på plats och då var hans språkkunskaper till stor hjälp.

Efter flera veckors utbildning var det sedan dags att ta farväl av familj och vänner, jag minns att mina vänner och jag hade en stor fest hemma hos mig innan jag skulle åka. Nu skulle vi inte träffas på flera månader och det skulle komma att kännas väldigt konstigt att inte ha kontakt med någon här hemma på över ett halvår. Jobbigast var att ta farväl av familjen för de verkade mer oroliga, och jag minns så väl min mors sista ord:

– Försök inte vara en hjälte Jimmy, om det skiter sig så ser du till att ta dig därifrån så fort du bara kan så att du klarar dig och kommer hem hel igen!

Jag kunde ju inte lova henne något sådant, att fly från farliga situationer skulle ju förmodligen sätta mina stridskamrater i en ännu värre fara och det är inte så det fungerar inom armén. Men det sade jag inget om utan lovade bara att jag skulle vara försiktig. Efter att ha sagt farväl till alla nära och kära fick min syster ta hand om min lägenhet medan jag var borta, hon lovade att titta till den ibland och betala mina räkningar tills jag kom hem igen vilket var väldigt omtänksamt av henne.

Nästa dag samlades vi i Södertälje på SWEDINT för att packa ihop all vår utrustning och göra oss redo för att rotera ner till Kosovo följande morgon. Det var inte lika livat på luckan denna kväll, många isolerade sig med sina egna tankar och några ringde hem en sista gång till sina familjer. Jag minns att jag låg och lyssnade på musik, samtidigt som jag försökte intala mig om att allt kommer att gå bra.

Vi vaknade väldigt tidigt följande morgon, nu skulle vi hoppa på vår buss som väntade och greppade all vår packning och utrustning. Våra vapen tömdes på sina slutstycken så att de ej kunde användas om någon försökte stjäla dem, dessa fick man sedan förvara i tryggt förvar tills vi var framme sen och får tillbaka våra vapen. När allt var inpackat och klart så körde bussen oss till Skavsta flygplats, och vi fick frukostpåsar ombord på bussen med lite godsaker vi kunde äta. Det var en yoghurt, smörgås och en juice eller liknande. Säkert någon frukt också och jag åt nog allt jag kunde, för vi visste inte exakt när vi skulle få äta nästa gång. Väl framme vid flygplatsen så fick vi vänta i en separat vänthall vid sidan av alla civila resenärer medans all vår packning lastades om, sedan fick vi gå ut på flygfältet där vårt stor fraktplan väntade på oss. Vi skulle flyga ner i ett Transportplan 84 (Tp 84), Lockheed Martin C-130 Hercules även kallad Herkan som används till att flyga militärpersonal och materiel både inrikes och utrikes. När man stod framför planet så upplevdes det som väldigt stort, jag hade aldrig varit nära ett Hercules tidigare men det var riktigt maffigt. Vi klev uppför rampen i den bakre delen av planet samtidigt som jag tittade ut en sista gång över flygfältet, till och med det var vackert i detta ögonblick och jag minns hur jag tänkte att jag skulle sakna tryggheten vi tar för givet här i Sverige. Sedan fortsatte vi in i planet och i lastutrymmet skulle vi sitta på rad längs med väggarna, och vi blev tillsagda att sätta på oss öronproppar samt våra hörselkåpor. Resan skulle ta ungefär fyra timmar ner till flygfältet i Skopje, Makedonien. Och när planet lyfte så mullrade det högt inne i planet, vi kunde knappt prata med varandra för ingen hörde vad den andre sade så de flesta valde att försöka sova istället.

Plötsligt knuffade min kamrat till mig, det var dags för alla att vakna och göra sig redo för landningen. Planet mullrade fortfarande högt och man kunde höra hur klaffar öppnades och landningsstället fälldes ut, sedan gungade planet till när det landade på marken. Nu var vi framme, när planet stannat så fälldes rampen ner och vi kunde kliva ut och möta dagens ljus. Jag minns att vi möttes av en annorlunda doft och vi eskorterades bort från landningsbanan till en buss som väntade på oss, vi mötte andra soldater som förmodligen skulle få flyga hem igen efter sin fullbordade mission. Men vi hade ingen möjlighet att prata med dem utan skulle snabbt kliva på bussen som sedan körde oss vidare och bort från själva flygfältet. Det var väldigt mycket skräp överallt och det luktade lite unket i luften, när man varit utomlands tidigare på solsemester så kunde man se att det inte var lika rent och snyggt som hemma i Sverige. Utan det brukade ligga sopor överallt i dikena längs med vägen, så var det även här fast mycket värre. De flesta av oss satt och tittade ut genom bussens fönster men det var ingen vacker syn som mötte oss, men skräpplockning var troligen heller inget som prioriterades här på Balkan efter flera år av inbördeskrig.

Bussen körde oss mot gränskontrollen in i Kosovo som bevakades av italienska NATO-soldater har jag för mig, när vi kom dit klev soldaterna ombord på vår buss och bad att få se samtligas NATO-legitimation som vi blivit tilldelade. Det tog ett tag att kontrollera alla men sedan fick vi köra vidare, bussens hjul spolades av med vatten och något medel. Tydligen ville man inte få in några sjukdomar som exempelvis mul- och klövsjuka i landet, så detta var en viktig procedur innan vi kunde köra in i Kosovo. Vi åkte inte så långt denna gången utan stannade till vid en lite mindre camp som bevakades av svenska soldater. Här fick vi våra vapen tillbaka och kunde montera in slutstycket igen, sedan fick vi implantaten till våra skyddsvästar. Det var två tunga block som placerades fram och bak i den numera skottsäkra västen, och genast blev den ca 20 kg tyngre. Sedan tilldelades vi skarp ammunition att fylla på i våra magasin, från det att vi landade så har det numera varit skarpt läge och vi måste vara förberedda på att allt kan hända. När vi fått på oss all utrustning och laddat våra vapen var det dags att åka vidare till det som skulle bli vårt hem de kommande månaderna, Camp Victoria. Det var den största av de svenska militära förläggningarna i Kosovo och den var belägen i den kosovoalbanska byn Ajvalija en bit utanför huvudstaden Pristina. Det var här de flesta av de svenska soldaterna i utlandsstyrkan var grupperade, och här skulle vi nu alltså bo… Over and out!

MISSIONENS JERKER vill jag i detta inlägg ge till Eriksson som tappade fattningen en smula kvällen innan vi flög ner till Kosovo. Det var mest på skoj när han låtsades spåra ur genom att sätta en vit plastpåse över sitt huvud och gjorde sedan hål för ögonen samt munnen. Till detta tjoade han högt och levde om för fullt och vi andra skrattade samtidigt som vi undrade vad tusan han höll på med, men kanske var det hans sätt att hantera situationen eller liknande.

KÄRA LÄSARE! En länk till fortsättningen och den andra delen finner du här nedan:

Flashback: Kosovo Part II – Here We Go