Det var sommaren år 2002 som vi i denna tillbakablick ska få läsa om en resa jag gjorde med flertalet av de tappra soldater som ingick i vår pluton från min utlandstjänstgöring i Kosovo. Vi hade nyligen kommit hem till Sverige och skulle återgå till ett ”vanligt” liv igen, och för att göra något mer avkopplande och roligt ihop så beslutade vi oss tidigt för att göra en sista resa tillsammans. Lite som en sorts avkopplande terapi med en gemensam resa kan man säga, och våra blickar ställde då in sig på den grekiska ön Kos…
Vi var nog lite fler än tio personer som åkte iväg och det var beslutat tidigare att det var just Kos vi skulle resa till, så detta bokades innan vi lämnade Kosovo och allt var betalt och klart när vi kom hem. Detta var något vi alla såg fram emot, ÄNTLIGEN lite avkoppling med sol och bad. Vi skulle vara där en vecka och dagen innan vi skulle åka ut till Arlanda så kom Lunkan upp från Örebro till mig i Stockholm för att övernatta innan resan. Det blev enklare för honom att lösa det så än att ta sig direkt ut till flygplatsen själv från Örebro tidigt på morgonen. Så han och jag gick ut på krogen kvällen innan och träffade där min syster och hennes kompisar, och på hemvägen visade jag den numera ökända ”Leffes Pizzeria” utanför mitt hus där jag bodde. Denna pizzeria var ett hett samtalsämne när vi var i Kosovo, för tydligen hade även Guldgossen från Höllviken (Skånes Riviera enligt honom) hamnat där med sin far av någon oförklarlig anledning i sin ungdom och han mindes platsen väldigt väl. De allra flesta tyckte även att namnet ”Leffes Pizzeria” var himla roligt så därför fick det lite kultstatus av oss alla.
Nästa morgon gjorde Lundskog och jag oss redo att med vår packning åka ut till Arlanda, där skulle vi möta upp en del av gänget som skulle med på resan. Men först stannade vi till inne i stan vid Sergels Torg för att möta upp ytterligare några reskamrater, och när vi kom dit väntade flera bekanta ansikten. De anslöt från hela Sverige och trots att det inte var länge sedan vi sågs så blev vi glada av att träffas igen. Dels för att få komma iväg på denna resa men även för att dessa killar hade ju varit som min närmaste familj under ett halvår, så vi väntade in alla och käkade lite lunch innan vi skulle åka vidare ut mot Arlanda. Då slog det plötslig en i sällskapet, Shrek (även kallad ”Två meter ondska”) kom på att han hade glömt sitt pass hemma i Västerås! Då var ju frågan om han skulle försöka ta en snabb taxi hem och hämta passet, eller göra ett nytt tillfälligt pass ute på Arlanda. Det sistnämnda alternativet var dock ett osäkert kort då man inte visste om vi skulle hinna med detta, så han hoppade snabbt in i en taxi och drog mot Västerås. Vi andra åkte vidare för att möta upp resten av gänget ute på flygplatsen, och precis lagom till att planet skulle lyfta dök Shrek upp med sitt pass i högsta hugg och kunde kliva ombord på planet med oss andra. Mot soliga Grekland!
– Fasen vad varmt det är här nere! Utbrast de flesta av oss när vi kom fram.
Men vi tog oss till hotellet och lämnade våra bagage där, sedan ville vi ut och se staden. Kos var vid denna tidpunkt känt för att vara ett riktigt partyställe, men staden kändes ändå förhållande vis tom på folk när vi promenerade fram längs gatorna. Kanske hade vi lyckats pricka in en lågsäsong eller liknande…
Det var inte lågsäsong, däremot så befann sig troligen alla ungdomarna på en strand någonstans. För när vi skulle ut och käka middag på kvällen började staden att sakta fyllas på med festsugna ungdomar överallt, och snart var det fullproppat av människor överallt. Många av oss var för gamla för att festa med alla dessa tonåringar och jag befann mig någonstans mitt emellan åldersmässigt, dock så var jag inte en så partysugen person och har väl aldrig varit det heller så jag tog det ganska lugnt hela resan mer eller mindre. Vår första kväll bekantade vi oss mestadels med området och pratade om vart vi skulle gå ut nästa dag, och avslutade kvällen med lite ölhäng på hotellet.
Nästa morgon vaknade vi av att en städgumma trängde sig in i hotellrummet, hon for runt med sin dammsugare och muttrade upprört på grekiska. Sedan slängde hon demonstrativt våra tomma ölflaskor i ett kärl så det ekade högt i rummet, dessa hade vi ju tänkt ta hand om själva men nu var det ju för sent. Istället gick några av oss som redan var vakna ut för att köpa frukost, sedan hyrde några i gänget ett par vespor som de åkte iväg på för att upptäcka ön. Vi andra gick till stranden för att sola och bada, och jag minns att jag njöt och uppskattade lugnet så himla mycket när jag låg där på min solstol. Detta var paradiset i jämförelse med den långa kyliga vinter vi upplevt på Balkan där vi sovit i våra tält och patrullerat runt i bergen mot gränsande Serbien. Kontrasterna gjorde att det kändes så overkligt, och troligtvis berodde det på att skillnaderna blev så stora och påtagliga. Det kände nog de flesta av oss, så alla drack lite alkohol för att kunna koppla av ordentligt och försökte landa i en sorts vardag igen.
Innan vi åkte till Kos så fick jag höra att en vän till min syster jobbade på en bar här nere, Janne-Banan tror jag att han kallas om jag inte minns fel. Jag hade träffat honom några gånger tidigare men kände honom inte så bra, men tänkte att när man ändå är här så måste man ju knalla förbi och ropa ”Haudi Tjenahej” för att vara lite trevlig. Så medans de andra grabbarna spred ut sig bland barerna där vid stranden så letade jag upp ”Grabbarna Grus” där han tydligen skulle jobba, och när jag kom dit hittade jag honom. Men då satt han på en barstol framför baren och var riktigt rund under fötterna så att säga, han var tydligen ledig denna kväll och partajade lite med sig själv. Så vi morsade lite på varandra och drack en öl ihop, han inväntade sina kompisar som tydligen skulle flyga ner några dagar senare och då skulle det bli ännu mer festande enligt honom. Efter en stund så tackade jag för mig och återgick till mitt sällskap, nu började de flesta bli sugna på utgång och vi hade hört talas om ett stort dansställe vid ett torg med en fontän föreställande delfiner (i sten alltså). Vi visste inte mer än så men försökte leta upp detta ställe och efter lite letande så fann vi det tillslut, och det var nog den största baren i staden skulle jag tro. Men fy fasen vad varmt det var där inne, jag drack en öl sedan gav jag och några till upp och lämnade stället. Man kunde ju inte andas i den rådande värmen och ventilationen där inne var usel, så vi spekulerade i om vi kanske var för nyktra och att vi därför reagerade som vi gjorde. Vi lovade varandra att göra ett nytt försök nästa dag men då skulle vi ”grunda” lite bättre, kanske kunde det hjälpa oss att klara av värmen. Verkligen en jättesmart slutsats av oss…
Vi fortsatte kvällen men i ett lugnare tempo, vi tog några öl innan vi råkade springa på en sorts liten matvagn där två killar sålde gyros. Detta var ju himmelskt gott! Jag hade aldrig ätit gyros tidigare, men oj vad gott det var. En perfekt nattmacka så att säga, och detta ställe skulle vi lägga på minnet tills nästa kväll när vi skulle ut på stan igen.
Alltså denna resa, jag minns den nästan bara som ett behagligt rus under en veckas tid. Vi mestadels skrattade och hade kul, drack drinkar och åt god mat. Däremellan så åkte vi lite vespa på ön eller så låg vi på stranden och solade, detta var verkligen livet. Själva staden var riktigt fin, den var kanske inte så stor men det fanns gått om fina stråk att promenera runt på så vi gick runt och tittade på båtar och andra roliga saker. Det bästa av allt var att det alltid fanns en pub i närheten, för törstig var man typ hela tiden. Detta var verkligen paradiset och just dagtid när alla ungdomar låg och sov var det väldigt lugnt ute på stan, något som vi alla uppskattade.
Nästa kväll så hade vi alla samlats vid poolen på vårt hotell innan vi skulle ut, där drack vi läskande drinkar och någon i sällskapet hade även köpt en stor vattenmelon. Och en flaska vodka… Ja ni anar kanske vad som nu kommer att hända, melonen fylldes med vodkan och sedan delades den upp i småbitar för oss alla att äta. När denna frukt hade sugit åt sig all alkohol så märktes det knappt på smaken när vi åt upp allt, men efter en stund började några av oss att bli lite vingliga. Generalen blev ordentligt förfriskad och rasade ihop på sin säng, han däckade innan vi ens hann ge oss ut på stan!
– Hallå, Generalen! Hoho? Ropade flera av oss i ett försök att väcka honom.
Men han sov så tungt och då bestämde vi oss för att gå ut ändå, men inte utan att spela honom ett litet spratt. Jag vet inte vems idé detta var men någon hade tagit en kondom och fyllt den med lite solkräm, sedan lirkat av Generalens byxor och med hjälp av en galge lyckats peta in kondomen mellan hans skinkor. Sedan fick han ligga kvar där på sin säng med neddragna byxor medan vi andra gick ut på stan, nu kände vi oss alla mer förberedda för en kväll på det där varma utestället. På vägen dit så stannade några till för att kissa, detta kunde kanske ha skötts lite snyggare än att ställa sig bakom några buskar framför restaurangerna men nöden har ingen lag. Och Lunkan som också verkade ha fått rejäl skjuts av den där vodkamelonen hamnade i en mindre rolig situation när en som arbetade på restaurangen sprang fram och klappade till honom hårt i bakhuvudet. Alla vi andra upptäckte såklart detta och Grisen blev fly förbannad, han konfronterade mannen som slagit Lunkan och nu verkade han plötsligt väldigt nervös och rädd. Han bad så mycket om ursäkt när vi alla stod där framför entrén till restaurangen och flera av matgästerna stirrade på oss och undrade vad som pågick. Medan jag höll mig lugn som vanligt så gapade och skrek de andra på varandra, nu blir det nog ett jätteslagsmål tänkte jag för mig själv. Och hur bra kommer det att sluta när man fasen knappt kan stå upprätt och är så onyktra som vi är? Men efter en stund så lugnade situationen ner sig och vi kunde gå därifrån, jag tror att alla fattade att det var dumt att ställa sig och kissa precis där men man ska inte behöva bli påhoppad och slagen för det. Så det var onödigt gjort men vi fortsatte vår kväll och gled in på det där stora dansstället vid delfinfontänen igen.
Denna kväll kändes allt bättre och luften var behagligare, sen om det berodde på att vi var mer onyktra eller om de kanske hade fått snurr på sin ventilation där inne vet jag inte. Men vi dansade och hade skitkul, tills det hände en grej…
Jag fick kontakt men en tjej som stod vid ett barbord precis bredvid dansgolvet, och hon verkade väl trevlig och så tänkte jag medan vi började prata med varandra. Det enda jag minns var att det var en svensk tjej, jag var som sagt ganska onykter vid det här laget så alla pusselbitar faller inte på plats här. Det jag minns var dock att vi småpratade lite en stund och sedan frågade hon om vi skulle lämna nattklubben och gå ut och prata istället, jag instämde för här inne var det ju fullt av folk och hög musik som gjorde det svårt att höra vad den andre sade under samtalet. Så jag börjar gå iväg mot utgången men märker att hon inte följde efter, och när jag vänder mig om så ser jag att hon står vid väggen en bit bort från barbordet. Där hämtar hon två kryckor, och det visar sig att hon enbart har ett ben. Jag bara stirrade på henne, och av någon anledning fick jag någon sorts panik och rusade ut därifrån. Jag är absolut inte stolt över detta men så reagerade jag tydligen när jag var full på vattenmelon! Och efter denna händelse så skämdes jag så himla mycket, varför gjorde jag sådär? Mina vänner bara skrattade när jag berättade vad jag ställt till med, men jag skämdes verkligen och mådde uselt efteråt. Grinchen försökte trösta mig med att vi skulle besöka den där gyrosbilen, han var hungrig och trodde att jag skulle må bättre av att äta lite mat där mitt i natten. Och det hjälpte faktiskt, jag glömde bort allt som hade hänt för en stund tack vare dessa smaskiga gyros. Medan vi åt så anslöt fler i sällskapet till denna gyrosbil, det hade blivit bästa samlingspunkten för oss där på natten. Tillslut började vi gå hem mot hotellet igen, när vi passerade restaurangen där den otrevliga mannen slagit Lunkan så kastade några i sällskapet sina ölflaskor mot restaurangens entrédörr. Inget gick sönder som tur var förutom flaskorna då, men de var tydligen fortfarande upprörda över det som hade hänt tidigare på kvällen. Jag och några till gick i förväg och då hörde vi ett konstigt rassel framför oss på gaten. Vi stannade till för att lyssna men då upphörde ljudet, så vi fortsatte gå framåt igen men då kom ljudet tillbaka. Vi stannade till men kunde inte se något på grund av att det var så mörkt ute, de andra i sällskapet började nu komma ikapp oss och då kom en bil körandes mot oss på gatan. Den körde inte så fort, men i ljuset från strålkastarna på bilen såg vi bättre vad vi hade framför oss på vägen som rasslade så konstigt. Det var kackerlackor, alltså det måste ha varit tusentals stora äckliga kackerlackor och när bilens ljus träffade dem så försvann de ner i brunnar och dylikt.
– Fy fan vad äckligt! Ropade Grinchen.
Jag kunde bara hålla med, det är inte ofta man ser kackerlackor eller så har jag bara haft tur tidigare. Men jag hade såklart hört många historier om att det finns kackerlackor på hotellrum och liknande när man reser utomlands. När vi kom tillbaka till hotellet möttes vi av en märklig syn, inne på hotellrummet hade Generalen satt sig i någon sorts skyddande fosterställning på golvet mellan sängen och nattduksbordet. Vi frågade oroligt vad som hade hänt och hur det var med honom.
– Det… Det har hänt en grej… Svarade han bara kort.
Han verkade helt skärrad och ingen hade sett honom sådär tidigare, och vi hade ändå varit med om en hel del tillsammans. Men då kom vi plötsligt ihåg, att vi ju lämnade honom med den där kondomen i rumpan innan vi gick ut. När vi sedan förklarade att allt bara var ett skämt så blev han otroligt lättad, lite arg också men mest lättad. Han berättade om hur han vaknat upp och kände den där kondomen i rumpan, sedan vändes väl hans värld helt upp och ned för en stund. Eller vem vet, han kanske hade suttit sådär i flera timmar och skakat den stackaren. Mitt i allt detta så flyger ytterdörren upp med en smäll, där stod Shrek och stirrade på oss alla.
– Vart är min handduk? Ropade han.
Någon svarade att den troligen hängde på tork ute på balkongen bland alla andras handdukar. Han stegade bestämt dit och hämtade sin handduk, sedan vände han tillbaka och började gå mot ytterdörren igen. Vi frågade om det verkligen var en så bra idé att bada nu när han var full.
– Jag ska inte bada, jag ska till stranden och kn***a! Ropade han och skrattade.
Alltså vad tusan är det som händer egentligen, vad är detta för jäkla konstig kväll? Haha, vi bara skrattade åt allt och efter en stund bestämde jag mig för att sova. Och när jag stod där vid handfatet och borstade mina tänder, så ser jag med ofokuserad blick i spegeln att jag har en stor mörkbrun fläck mitt på kinden. Vad fasen tänker jag, har jag fått något som ser ut som bajs i ansiktet? Hur är det möjligt? Jag försöker torka bort det men det går inte, jag lägger då ifrån mig tandborsten och tänder lampan ovanför spegeln, då springer den mörka fläcken iväg med rasslande ben. Det satt en stor kackerlacka på spegeln och det var därför jag trodde det var en fläck jag hade fått i ansiktet. Men vart kackerlackan tog vägen vet jag inte, den bara försvann.
Nästa morgon vaknade vi återigen av den arga städande gumman som kom in med sin dammsugare och förde oljud, hon suckade högt och svor ännu mer på grekiska medan hon slängde tomma ölflaskor i sitt kärl även denna morgon. Nu tyckte hon säkert att vi grisat ner överallt och hon slamrade högt med sin dammsugare där hon gick runt och städade. Jag vaknade med huvudvärk BAKIS GIGANTUS och gillade inte alls detta oväsen, så jag sade till Lunkan som jag delade rum med att jag går ut på balkongen tills hon är klar med städningen. Men han bara grymtade till från sin säng och drog täcket över huvudet, och när jag slog mig ned ute på balkongen så hörde jag genom det öppna fönstret i vårt sovrum hur städerskan svor och suckade där inne medan hon städade. Lunkan ropade åt henne att vara tystare, men då skrek hon bara ännu högre på grekiska så det hjälpte inte alls. Då brast det för honom…
– Men håll käften din jävla Medusa och försvinn härifrååån! Skrek Lunkan ilsket.
Det verkade hjälpa, städtanten lämnade vår lägenhet och försvann. Jag vet faktiskt inte varför hon var så himla arg, vi hade inte stökat ner så mycket alls och tänkte ju som sagt alltid ta hand om våra egna tomflaskor men hon hann ju alltid före. Efter en stund kom Lunkan ut på balkongen och tände sig en cigarett, han frågade oss andra vad som var fel på den där arga städtanten men vi bara skrattade. Vi var alla bakis denna morgon och mådde som vi förtjänade helt enkelt, och efter en stund kom även Shrek ut på balkongen och slog sig ned med oss andra.
– Jaha, och för dig gick allt bra? Frågade vi honom och skrattade.
Han förklarade att han hade träffat en tjej på det där stora utestället som han börjat hångla med, sedan drog de till stranden som han så tydligt förmedlade när han hämtade sin handduk där på natten. Där hade de haft lite mysigt likt två havssköldpaddor som tagit sig upp på stranden i månskenet för att para sig, och när de var klara så hörde de applåder från ett av badvaktstornen på badstranden. Det var tydligen bemannat även nattetid, så då ställde han sig och höll upp sin svenska handduk med motivet av ”Tre Kronor” mot dem till badvakternas jubel. Haha, så himla knäppt alltså!
Inne i stan så shoppade vi lite senare på eftermiddagen, vi köpte lite kläder och roliga souvenirer att ta med oss hem. Jag sprang vid ett tillfälle på den enbenta tjejen igen, och var då tvungen att be om ursäkt för det som hände. Hon skrattade och uppskattade att jag tog mig tid att förklara och accepterade min ursäkt, för hon hade aldrig varit med om något liknande. Och som tur är har jag aldrig reagerat på samma sätt sedan dess, så något lärde jag mig nog av detta den där kvällen.
Under vår sista dag tillsammans på Kos så vi tog det mestadels lugnt och vandrade runt i staden. Nästa morgon skulle vi åka hem till Sverige igen och förmodligen inte ses på över ett år innan vi blev kallade till den psykologiska utvärderingen eller vad det heter. Då skulle vi åka till regementet i Boden och träffa psykologer och liknande för att följa upp hur vi alla mår efter utlandstjänstgöringen, detta gör man eftersom depression och posttraumatisk stress tyvärr är vanligt förekommande bland utlandsveteraner. Så nu gick vi runt och pratade gamla minnen om det som hade hänt under vårt halvår i Kosovo, det blev många skratt och banden man knyter till varandra i dessa sammanhang är så otroligt starka. Dessa killar har ju varit som bröder till mig och man praktiskt taget lägger sitt liv i varandras händer under de tuffa förhållanden som varit, och man har en speciell tillit till varandra som inte riktigt går att förklara. Det insåg vi alla där och då, att det är något som vi kommer att sakna och att vara ifrån varandra när man levt så tight ihop kommer att bli en svår omställning. Men vi tog tillvara på vår sista tid där på ön och har haft lite kontakt med varandra sedan vi åkte hem igen, vissa mer än andra men vi vet fortfarande vart vi har varandra. Skulle det vara något så skulle ingen tveka att höra av sig och jag känner likadant, man vet aldrig om någon av oss kanske drabbas av någon form av PTSD i framtiden men jag hoppas verkligen inte det. Då gäller det att vi stöttar varandra och håller ihop, precis på samma sätt som vi alltid har gjort.
Senare på kvällen så åkte vi ut till flygplatsen efter en härlig vecka, detta var verkligen en härlig resa som jag minns det. På flygplatsen mötte vi ett nytt lass med svenskar där bland annat Janne-Banans kompisar nu kommit till ön, de hade med sig en stor boomblaster som spelade hög musik och de hade massor av energi. Till skillnad från oss alla som skulle hem till Sverige med samma plan, vi upplevdes väl snarare som en flock zombies där på flygplatsen. Men jag vinkade snällt och önskade dem en trevlig vistelse på ön, sedan hoppade vi ombord på planet och flög hem.
Detta var verkligen en resa med många märkliga incidenter, det var en resa för knäppisar helt enkelt. Tyvärr har vi inte lyckats få till en återförening av något slag, annat än när vi sågs på Bodens regemente ett år senare. Det skulle vara kul att träffa alla igen, men vi är ju utspridda över hela Sverige från norr till söder, och Guldgossen tror jag bor utomlands i Dubai numera. Där kränger han sängar på herrtoaletten till kissnödiga norrmän som jag förstår det, och kör Porsche gör han också. Haha! Men det finns några som jag fortfarande har kontakt med på Facebook och Instagram, och det är kul att kommunicera med varandra där emellanåt. Förhoppningsvis får vi till någon sorts återförening i framtiden, tills dess vill jag tacka alla er som läser och självklart riktar jag ett stort tack till grekiska Kos för en minnesvärd resa. Ha d biff!
RESANS JERKER går till en av Janne-Banans kompisar som vi mötte på flygplatsen när vi skulle resa hem. Jag fick nämligen senare höra att han träffade på den där enbenta tjejen och att han hade hoppat i säng med henne utan några som helst tvivel eller krusiduller. Så märkligt…
Om ni mot all förmodan missat inläggen från Kosovo där jag lärde känna de härliga personerna jag skrivit om här ovan, så finns länkar till de tidigare inläggen här nedan. Trevlig läsning!
pappatarzan.com 