VARNING! Det jag nu kommer att skriva och berätta om kan upplevas som otäckt eller stötande för vissa, därför har jag valt att hålla igen på de lite mer hemska detaljerna. Allt är baserat på verkliga händelser och beskriver mina upplevelser från min utlandsmission under KS05 i Kosovo i början av 2000-talet.

Jag har fått frågan många gånger om när jag ska berätta mer om min utlandsmission här på bloggen, så nu efter många månader av skrivande och pysslande med bilder så är jag klar. Det finns så otroligt mycket att berätta så därför har jag valt att dela upp detta i olika inlägg här på bloggen, de som inte är intresserade behöver heller inte läsa. Denna första del handlar om utbildningen och alla förberedelser inför vår mission, som sedan avslutas med resan ner till Makedonien där vi sedan skulle ta oss vidare in i Kosovo. Men vi tar allt från början…

Vad får en person att söka sig till konflikzonerna ute i vår värld egentligen? Orsakerna kan nog vara många men i det allra flesta fallen så tror jag att alla känner att de vill bidra till fred på jorden och göra vad man kan för att hjälpa de värst drabbade, vilket tyvärr oftast är helt oskyldiga civila människor. Att göra en utlandsmission hade länge varit intressant för mig, min mosters man gjorde sin mission på Cypern och berättade att det var bland det bästa han gjort i hela sitt liv. Under 90-talet splittrades forna Jugoslavien och flera år av brutalt inbördeskrig väntade befolkningen, kriget på Balkan har beskrivits som fruktansvärt på många sätt där det förekom etnisk rensning och andra otroliga vidriga krigsbrott. Kriget ledde till att nationen bröts samman till olika nationer där Kosovo tillhörde Serbien, men som sedan har försökt bli en självständig stat. Befolkningen var då runt 2 miljoner invånare där majoriteten bestod av kosovoalbaner, sedan hade vi minoriteter som kosovoserber och romer. Det hat mot varandra som präglade dessa folkgrupper var fruktansvärt och hade funnits i flera hundra år, så det var därför ingen lätt uppgift att försöka få dem att respektera freden dem emellan. Att få åka dit kändes för mig väldigt givande och meningsfullt, att verkligen kunna göra skillnad och hjälpa människor i nöd var nog det som drev mig mest att ta detta beslut. Även fast jag själv inte hade någon relation till människorna där eller kriget som rasat mellan länderna under många år.

Under min värnplikt så var vår årskull testpersoner och fick pröva på fredsbevarande insatser (peacekeeping) likt FN-soldater, vi övade på olika moment och det komplexa med detta var att bevara freden samtidigt som man var tvungen att vara opartisk i krigsdrabbade områden. Dessa övningar väckte ett intresse hos mig och jag kände att jag ville vara med och göra skillnad. Redan efter värnplikten skulle det sättas ihop en svensk bataljon för snabba insatser i händelse av krig inom EU som vi fick erbjudande om att söka till efter att vi var klara. Men jag var inte så sugen på att åka iväg direkt efter att jag muckat från lumpen utan ville helst jobba något år först. Det finns ju alltid en stor risk med att åka iväg och jag var ju då bara 19 år, så jag vill avvakta ett år innan jag tillslut sökte första gången. Dock fick min första ansökan avslag, det var flera tusen sökande och enbart ca 800 personer av dessa som blev antagna. Så jag jobbade på ytterligare något år innan jag kom till den punkt i mitt liv då jag kände att det är nu eller aldrig, jag vill göra detta innan jag siktar på att skaffa familj och hade ju redan påbörjat uppbyggnaden av mitt liv som vuxen genom att köpa en lägenhet och jobbade heltid på den lokala ICA-butiken. Tidigare sökte de flesta till Bosnien men där var det ganska lugnt numera och det behövdes inte lika många svenska soldater där längre, däremot hade det blossat upp en större konflikt i Kosovo dit det nu skulle skickas fredsbevarande styrkor. Kosovo är en serbisk provins och under flera år förföljdes kosovoalbaner av serber och en våldsam etnisk rensning ägde rum under större delen av 90-talet. Men 1999 beslutade NATO att bomba de jugoslaviska styrkorna i Kosovo sedan de vägrat ta emot en fredsbevarande NATO-styrka. Bombningarna tvingade dem tillbaka och sedan dess har NATO haft en fredsframtvingande styrka vid namn KFOR på plats som agerar under FN-mandat.

I samband med min sista ansökan så skrev jag ett personligt brev, där jag förklarade varför jag så gärna ville göra detta. Och det gav resultat! En sommarkväll på jobbet så ringde en löjtnant upp mig och berättade att han ville ha med mig i sin pluton som skulle resa till Kosovo senare under hösten. Jag blev såklart överlycklig och hoppade av glädje, äntligen skulle jag få göra något jag drömt om länge!

Det kunde inte komma mer lägligt, jag började bli missnöjd med min jobbsituation och kände inte att de tog tillvara på mina ambitioner eller framtidsplaner. Det som jag tidigare blivit lovad kastades åt sidan och nu hade de hade andra planer för mig som jag inte lockades av lika mycket. Så som blivande 21-åring sade jag upp mig från mitt första riktiga jobb och satte igång att träna löpning och styrketräning för att vara så förberedd jag kunde bli, för bara några månader senare började utbildningen på bland annat SWEDINT i Södertälje och i Kungsängen.

När jag berättade för mina släktingar och vänner att jag blivit antagen och skulle åka iväg så mottogs detta på lite olika sätt. Mina föräldrar och syskon verkade inte alls så peppade på detta, min mor blev orolig och min far tyckte nog att jag var en smula dum i huvudet och förstod inte riktigt varför jag ville åka iväg. De hindrade mig inte men jag märkte att de inte var så bekväma med mitt beslut. Mina vänner däremot var glada för min skull och peppade mig på alla möjliga sätt de kunde. Det skulle kännas konstigt att åka iväg och inte ha kontakt med dem på över ett halvår sen, så det var med blandade känslor jag åkte iväg för att påbörja utbildningen.

Jag var antagen som pansarskyttesoldat till den mekaniserade bataljon som nu skulle rotera ner och avlösa de som tjänstgjort i Kosovo under 6 månader (KS04), och namnet på vår mission var KS05. Min befattning var densamma som den jag utbildades till under min värnplikt så jag hade ganska bra koll på kraven som ställdes på mig och de andra i vår pluton. Vi välkomnades av de två löjtnanter som skulle vara våra plutonsbefäl under missionen, men den löjtnant som ringt upp mig tidigare hade valt att hoppa av så dessa två var helt okända för mig. Vi fick även veta vilka som skulle bli våra gruppbefäl under missionen, men även där hade den ena gruppchefen i min grupp valt att hoppa av så inledningsvis hade vi enbart en gruppchef. Dessa avhopp reagerade jag självklart på och började tvivla på om allt detta verkligen var en så bra idé, det var ju onekligen inte riskfritt men jag tyckte att jag hade processerat mig igenom alla dessa tankar redan. Jag valde istället att fokusera på alla de andra som faktiskt dök upp, och nu var det däremot inte enbart utbildade pansarskyttesoldater som blivit antagna utan även många jägarsoldater och liknande som varit utspridda över hela vårt land. Vår pluton BRAVO ROMEO skulle nu tillsammans med plutonerna ALPHA ROMEO och CHARLIE ROMEO bilda det mekaniserade skyttekompaniet ROMEO LIMA.

BRAVO ROMEO var alltså namnet på vår pluton och den i sin tur bestod av de tre stridsgrupperna ECHO BRAVO, FOXTROT BRAVO och GOLF BRAVO. Här använde man sig av engelska namn istället för de klassiska svenska namnen vi var vana vid, och alla fick lära sig det internationella alfabetet för att kunna svara på eventuella anrop om det skulle uppstå en nödsituation. Det innebär att istället för att bara säga bokstaven A så säger man ALPHA (eller ADAM som man sade enligt svenska alfabetet) och så vidare, det var nödvändigt för alla att lära sig detta för att kunna förstå och vara så tydliga som möjligt vilket minimerade risken för eventuella missförstånd. Jag kommer snart att berätta lite mer om våra plutonchefer längre ner här i texten samt att mer ingående berätta om den stridsgrupp som jag nu tillhörde.

Den största skillnaden som jag upptäckte ganska så omgående var att befälen inte var lika gapiga och skrikiga som de var under värnplikten, utan här var de mer som en civil ”vanlig” chef. Det var ganska skönt att ha en mer avslappnad relation till sin chef än den där skrikiga och hetsiga jargongen jag hade minnen av tidigare. Denna utbildning skulle nu pågå i lite mer än en månad för att förbereda oss på det som komma skall, vi hade ju vår militära utbildning i bakgrunden så mycket handlade om att friska upp minnet och träna för att vara i så god fysisk form som möjligt. Vi bodde på anläggningen i Södertälje under veckorna men kunde resa hem på helgerna. Det var kul att lära känna alla nya stridskamrater på vår pluton och speciellt inom vår stridsgrupp där man redan nu började skapa en relation till varandra. Har man inte arbetat inom det militära så kan det vara svårt att förstå den gemenskap man bygger upp tillsammans och hur viktig den är för att man ska lyckas med sina kommande uppdrag. Att man med helt främmande människor kan bygga upp en sådan otrolig tillit till varandra där man verkligen lägger sina liv i varandras händer på det sätt som krävs, det går inte riktigt att beskriva. Men det gör att man blir otroligt nära vänner med varandra på en ganska kort tid, och man får uppleva allas bra och dåliga sidor ganska så omgående när man blir pressad till sitt yttersta i de olika övningsmomenten. Man både älskar och hatar varandra emellanåt, men samtidigt så kommer man att skydda varandra med sina liv om det skulle krävas. Det kan låta konstigt men i verkligheten så är det så det fungerar, man måste verkligen kunna lita på varandra och veta att ens stridskamrat gör sitt jobb i varje situation som uppstår. Annars kommer det aldrig att fungera i de skarpa lägen som vi snart skulle få uppleva på riktigt, men just denna trygghet är något man är väldigt skickliga på att lyfta fram och bygga stark inom Försvarsmakten.

De var faktiskt inte så mycket konditions- och styrketräning som jag först trodde att det skulle vara, utan träningen fick man istället utföra på sin fritid. Det mesta kretsade kring själva utbildningen för den befattning man blivit tilldelad och alla de olika vapen som tjänsten innebar, för min del var det inte så många nya överraskningar utan jag hade ju utbildats på det mesta av allt detta bara något år tidigare. Däremot var det nu betydligt mer realistiska moment inom exempelvis sjukvårdsutbildningen som oftast skedde ute i kvällens mörker för att göra det hela svårare och mer utmanande. Sedan var de väldigt generösa med fejkblodet som användes på de skadade soldaterna vilket upplevdes som bra mycket kladdigare än vad jag hade erfarenhet av från tidigare. Och det är verkligen inte så lätt att åtgärda skottskador och stympade lemmar från granater när man inte ser ordentligt eller när ens sjukvårdsredskap bara glider ur händernas grepp. Men det var otroligt nyttig träning och man fick inte ha kräsen mage kan jag lova er, för övningarna var otroligt verkliga och svåra att utföra i de hemskaste situationer ni kan föreställa er.

FOXTROT BRAVO (FB) var namnet på vår stridsgrupp och ju längre veckorna gick så blev man bättre vänner med varandra. Nu började man lära känna alla på ett djupare sätt och vissa hade man lite mer gemensamt med än andra, och dessa blev man extra goda vänner med när man upptäckte att man hade många gemensamma intressen. Alla utbildades gemensamt på de vapen och den utrustning som gruppen förfogade över, sedan fick respektive soldat lite extra utbildning på just sitt vapen eller utrustning. På så vis kunde en annan ta över efter en annan om någon blir allvarligt skadad, eller i värsta fall om någon faktiskt skulle dö vilket ju skulle vara det absolut värsta tänkbara scenariot. Därför är det så viktigt att alla kan backa upp varandra och fortfarande vara en fungerande enhet om något sådant skulle inträffa. Det går ej att tillräckligt betona just vikten av att kunna lita på sina stridskamrater, att ingen viker ner sig när det väl hettar till utan man måste veta att alla finns där för varandra. Så vilka är då vi som ingår i gruppen FOXTROT BRAVO? Det ska jag presentera för er här nedan, dock med respektives smeknamn som inte är utlämnande på något sätt.

I min grupp hade vi vår gruppchef som kom från Hässleholm, det var lite utmanande för mig att ha en chef där jag inte förstod ett ord vad han sade i början. Vi kan kalla honom ”Gröten” eftersom hans grötiga dialekt var bland det grövsta jag hört och var otroligt svår att begripa, men man vande sig vid detta på något vis och öronen började sedan tolka hans budskap på ett begripligt sätt. Haha! Inget illa menat om honom men det var svårt att förstå honom i början, och han var några år äldre än mig vill jag minnas. Sen var han väldigt dedikerad och seriös inför sin befattning och därmed en bra gruppchef som tog sin uppgift på stort allvar.

Efter några dagar anslöt vår andra gruppchef, de hade fått rycka i lite trådar och blixtinkalla en rutinerad kille som vi kallade för ”Lasse”. Han var också några år äldre än mig och hade varit ute på flera missioner tidigare, dessa lite mer erfarna personer kallades för ”yxor” (hade du varit ute på en mission tidigare var du en stridsyxa och därför kallades dessa för yxor, och vi hade några sådana personer på vår pluton). Han kom från Kalmar om jag inte minns fel, han upplevdes som ganska avslappnad och skojade ofta om att nu var han tillbaka igen och att detta tydligen var det enda han klarade av i vuxen ålder. Han var den mest erfarna av alla på vår pluton med flest missioner bakom sig och hade många intressanta historier att berätta. Han kände även ena kaptenen i kompaniets ledning och de hade varit iväg på en gemensam mission tidigare, så dessa två kunde munhuggas ganska ofta med varandra på ett roligt sätt som vi andra roades utav många gånger.

En mer erfaren man som var i 30 års åldern från västkusten var vår KSP-skytt (kulspruta) ”Wendie”, han var oftast glad med en stor prilla under läppen och var även en tekniskt mycket kunnig person. Det hände ju emellanåt att diverse maskiner eller liknande hakade upp sig eller slutade att fungera, då var det oftast Wendie som räddade dagen. Dock så hade han ett jäkla hett temperament när saker och ting inte gick hans väg, och han kunde sätta rekord i antalet svordomar i en och samma mening. Men vi alla gillade honom skarpt och det var en av de personer jag kom närmast under hela missionen.

Sedan hade vi ”Julle” som var vår unga signalist och prickskytt, det var han som ansvarade för att plutonen alltid hade radiokontakt när vi var ute i fält samt att han var en riktigt skicklig ”sniper”. Julle kom från Trelleborg och upplevdes till en början vara en ganska harmlös och försiktig person, men det tog inte många veckor innan en galet knäpp och otroligt festlig kille trädde fram. Han lockade fram många skratt och är en av de roligaste personer jag träffat i hela mitt liv, och vi älskade att ha honom i vår grupp där han gjorde ett bra jobb med att lätta upp stämningen när det behövdes som allra mest.

En som snabbt blev god vän med Julle var vår andra KSP-skytt som var jämnårig med honom och kallades för ”Guldgossen”, detta eftersom han kom från Höllviken vilket enligt honom själv ansågs vara den Svenska Rivieran. Han var oftast glad och karismatisk, hans breda skånska bjöd på många rullande och grötiga R så fort han pratade. Speciellt när han var upprörd och höjde tonen lite, då sprakade R:en i meningarna och saliven sprutade. Haha! Jag brukade skoja om att när Guldgossen spottade och svår på sin skånska då bleknade självaste Fantomen (gammalt ordspråk från djungeln). Sedan var hans stora passion styrketräning och alla de sorters tillskott man skulle äta och dricka för att uppnå en så hög effekt med träningen som möjligt, detta pratade han ofta om och han gillade att prata mycket så han var med andra ord nästan aldrig tyst.

En annan ung kille var vår GRG-skytt (granatgevär) ”Lunkan” från Örebro, han var student och uppfattades nog som väldigt allmänbildad av de flesta. Till en början upplevdes han vara lite reserverad men när det väl släppte så märkte man vilken fantastisk kille han var, och han brusade sällan upp förutom i vissa hetlevrade diskussioner. Han var jämnårig med ungdomarna Julle och Guldgossen, så dessa tre hittade på hyss mest hela tiden.

Vår PBV-förare (pansarbandvagn) kom från Arvika och hade den djupaste värmländska dialekt jag hört i hela mitt liv, ibland kunde man tro att han talad ett helt annat språk. Han kallades för ”Booxatrollet” eller bara ”Boox”, detta smeknamn uppkom efter att han köpt ett 6-pack med burkläsk som han kallade för en box till alla andras protester. Även han var en ung kille och en riktigt skicklig förare, nu kanske det låter som att dessa killar var hur unga som helst men de var väl ett eller två år yngre än mig, så runt 20 år gamla. Det är kanske inte så ungt men jag tycker nog att i detta sammanhang så var de unga, för jag trodde nog att de flesta skulle vara närmare 30 år gamla med mycket rutin och erfarenhet men där hade jag fel.

En som däremot var EXTREMT gammal var vår AKAN-skytt (automatkanon på PBVn) som fick smeknamnet ”Farfar”, detta eftersom han var en av de äldsta i vår grupp och en av de första människorna på vår jord. Men någon farfar var han dock inte, för jag tror att han bara var runt 30 år gammal ungefär som Wendie. Haha! Om jag inte minns helt fel kom han från Luleå eller så var han student där, han hade självklart det där norrländska lugnet i sig och han var dessutom en så kallad rutinerad yxa som varit ute på mission tidigare. Så nu hade vi två rutinerade yxor i vår grupp vilket uppskattades i diverse stökiga situationer som skulle uppstå senare, då kunde de guida oss genom problemen med sitt lugn och gedigna erfarenhet.

Utöver personalen i de andra två grupperna så hade vi en plutonchef och en ställföreträdande plutonchef. Båda plutonscheferna var löjtnanter och plutonchefen var även vagnchef på vår PBV, så han åkte alltid med oss. Han var en riktig stridsvagnsfilosof och var utbildad på Stridsvagn 121 eller om det var 122 (även känd som den tyska Leopard) och arbetade som officer inom Försvarsmakten. Han var även en inbiten supporter till den lite äckliga idrottsföreningen AIK och han pratade gärna om fotboll så vi kan väl kalla honom för AIK:aren helt enkelt, och kanske var bristen på de sportsliga framgångarna en anledning till hans lite hetsiga humör emellanåt. Haha! Nej jag retas bara med honom nu, han var en väldigt lugn och sansad chef för det mesta men kunde blixtra till lite ibland med diverse ramsor som innehöll en del svordomar. Jag upplevde nog att det oftast hände i samband med att vår fältradio inte fungerade som han önskade när han skulle programmera in koderna för denna. Då kunde vi höra honom sitta och svära högt på sin vagnchefsplats i vår PBV medan vi satt och skrockade i utrymmet för alla soldater där bak, det var lika roligt varje gång tyckte i alla fall vi men jag är tveksam till om han tyckte det var lika festligt. Annars måste jag säga han var en väldigt bra chef, han var alltid tydlig och lätt att ha att göra med om man behövde prata om något.

Vår ställföreträdande plutonchef var som sagt officer även han, jag minns inte exakt vad han jobbade med inom Försvarsmakten men kommer ihåg att han alltid var glad och trevlig. Eftersom han hade skägg likt en skepparkrans på den tiden så kan vi väl bara kalla honom för ”Kransen”. Han åkte i samma PBV som stridsgruppen GOLF BRAVO, men hade han möjlighet så gick han ofta runt och pratade med alla soldater och kollade läget med oss. Han verkade även ha ett extra gott öga till god mat och berättade gärna vad han mumsat i sig för skrovmål, det var kanske därför en del av oss uppfattade honom som en riktig ”mysbralla” med tanke på hur avslappnad och lugn han var till sättet. men även han var en duktig och bra chef så vi var lyckligt lottade som hade dem på vår pluton.

Det var lite snabb info om några av oss som ingick i plutonen, jag kommer in på flera av de andra lite senare ju mer jag skriver men mycket kommer att kretsa kring just min stridsgrupp här inledningsvis. Därför tycker jag att det passade bra med en kortare presentation så ni får en uppfattning om vilka personerna är som ska dela denna upplevelse med mig.

De första dagarna handlade mestadels om att hämta ut uniformen och övrig utrustning, sedan var det mest teori och genomgångar om det rådande läget i Kosovo. Det var också väldigt viktigt att alla fick ta del av den långa historien som orsakat ett så fruktansvärt krig och blodbad på Balkan, så att alla var väl införstådda med den infekterade konflikt som fortfarande pågick mellan de etniska grupperna. Vi fick veta mer om det pågående arbetet som nu genomfördes av KS04 och att det skulle hållas ett stort val i Kosovo som innebar ett förhöjt säkerhetsläge direkt när vi kommer dit, vilket ökade risken för attentat och nya konflikter. Så vi skulle med andra ord kastas in i hetluften ganska så omgående när vi väl var på plats om bara en månad. Många kallade detta i början för FN-tjänstgöring men det var inte FN utan NATO som ansvarade för det fredsbevarande arbetet i Kosovo. Skillnaderna är därmed ganska stora även om båda organisationerna har som mål att upprätthålla fred i landet, men medan FN alltid måste förhålla sig opartiska i alla situationer som kan uppstå så har NATO en tydligare ståndpunkt och möjlighet att ingripa på ett annat sätt när det behövs. Ni kanske har sett eller hört om hur soldater som tidigare åkte till Bosnien under FN-flagg och inte kunde ingripa om någon av parterna misshandlade eller till och med försökte våldta någon, de kunde bara kliva emellan och föra bort offret till en tryggare plats. Men i och med att NATO samordnar detta numera så kan även gärningsmän gripas och lämnas över till den lokala polismyndigheten, vilket jag tycker är mycket bättre. Det finns även en otroligt bra miniserie som speglar några brittiska FN-soldater i Bosnien, den heter ”Warriors” och efter att jag hade sett den vågar jag påstå att den starkt bidrog till min önskan om att få göra en utlandsmission.

För att vara ordentligt förberedda på eventuella kravaller så utbildades vi i en mer internationell metod för detta än den man fick lära sig under värnplikten. Den svenska metoden är mer avvaktande och försiktig där alla soldater stod på en linje, sedan skulle man på plutonchefens kommando sakta ta tio steg framåt och på så sätt mota bort en arg folkmassa. Men nu var det andra bullar och de smakade ordentligt med kanel, haha! Vi använde oss nu utav samma metod som övriga nationer inom NATO, och vi tränade på detta så att vi lättare skulle kunna samarbeta med varandra. Det var även viktigt att lära sig hur mycket våld som var tillåtet att använda sig utav i dessa situationer. Denna metod gick ut på ungefär samma sätt, att alla soldater radade upp sig på två linjer med respektive PBV bredvid varje grupp. När vi övade på detta så fick ett stort antal värnpliktiga soldater agera upprorsmakare, de kastade stenar och försökte slå oss med allt de kunde använda som handvapen. Och då på plutonchefens kommando skulle vi beslutsamt avancera och ta mer mark framåt, det kunde låta ungefär såhär:

– On my command, advance 10 meters forward! Ropade plutonchefen.

– Sir, yes sir! Ropade alla soldater tillbaka.

– Are you ready! Ropade plutonschefen högt.

– YES! 1-2-3 GO!!! Ropade alla och rusade sedan framåt 10 meter tillsammans med PBV:erna som snabbt rullade fram med högt vrålande motorer.

När närmare trettio soldater iförda full kravallutrustning forcerade så snabbt fram med de höga motorljudet från pansarfordonen så vågade ingen stå kvar utan de sprang snabbt iväg. Vi bildade en ny försvarslinje och efter ett tag kom de tillbaka och började slåss med träpåkar och andra tillhyggen. Vi hade sköldar och batongliknande handvapen att försvara oss med, och instruktionerna var tydliga: att inte hålla igen vid sammandrabbning! Och det gjorde vi inte utan här fick de unga rekryterna smisk, en av soldaterna i GOLF BRAVO lyckades dessutom slå så hårt och mycket med sin batong till den grad att den gick sönder och fick kastas efteråt. Det låter säkert hemskt men det var bara ”övnings batonger”, det vill säga ett träskaft med skumplast på så att vi inte skadade någon på riktigt. Men när han höll upp sin trasiga batong efteråt så hängde skumplasten i trasor, men han tog sin uppgift på fullt allvar förklarade han och skrattade.

Vi utbildades även i närstrid, det påminde lite om utbildningen vi hade under värnplikten men nu var det lite mer brutalt och våldsamt kunde jag tycka. Det handlade inte så mycket om att enbart avväpna en motståndare utan även slå ut denna snabbt och effektivt, och för gemena man så skulle det säkert uppfattas som någon sorts övervåld men man måste förstås skilja på detta mellan en civil situation kontra en situation i krig. Jag tyckte det var intressant att lära sig närstrid för att kunna försvara sig själv, sedan kanske jag inte kan använda mig av just detta i en skarp situation i framtiden men det gör en tryggare i alla fall när man vet med sig att man inte är helt hjälplös.

Det blev såklart en hel del tid på skjutbanan också, nu hade vi alla redan skjutit en hel del tidigare så det handlade mer om att alla våra vapen skulle skjutas in ordentligt. Sedan så fick man friska upp minnet på övriga vapen som man inte använder lika frekvent, det behövdes kan jag säga för det mindes inte alla lika väl. Och inom militären krävs ju alltid förarbevis för att få framföra speciella fordon, detta fick jag erfara en dag när de bad om frivilliga att utbildas på något som kallades GW. Coolt tänkte jag, det hade jag aldrig hört talas om tidigare och undrade vad det var för häftigt vapensystem. Så jag och några till räckte upp handen och anmälde oss som frivilliga, sedan fick vi följa med till en plats ute i skogen men där väntade inget häftigt vapensystem. Inte professorn Leif GW Persson heller för den delen, utan GW var tydligen en förkortning för Geländerwagen. En sorts jeep eller terrängbil…

Vi skulle lära oss framföra dessa ute i terrängen, det vill säga inte på en vanlig väg utan över stock och sten mitt ute i skogen. Detta var faktiskt en väldigt intressant och en rolig upplevelse, men svårare än man kan tro. Det var ju viktigt att kontrollera fordonet så att det inte slog i stenar eller tippade omkull, men sedan kom vi till en enorm gyttjepöl och där körde jag tyvärr fast. Det gick ju inte att putta terrängbilen eftersom det var djup ”lervälling” utanför, så då fick en mer rutinerad herre hjälpa oss loss genom att sätta bilen i någon sorts gungning som gjorde att den sakta tog sig fram och upp på fast mark igen. Det var lite genant men det är ju detta utbildningar är till för, att lära sig. Jag fick mitt förarbevis som jag sedan visade upp för mina kamrater på logementet, och de tyckte det var lite kul att jag trodde jag skulle få lära mig ett nytt häftigt vapensystem. Så det fick man ju höra många gliringar om under missionen sen, om när menig Hanell trodde att han skulle få lära sig skjuta GW…

Under utbildningen i Södertälje blev jag god vän med en jämnårig kille som också bodde i Haninge, han ingick i stridsgruppen ECHO BRAVO och hade samma befattning som mig. Det var trevligt att ha någon att åka med till och från Södertälje och vi hade även fortsatt kontakt efter missionen ett tag eftersom vi bodde så pass nära varandra. Hans föräldrar var från Serbien men han var född och uppvuxen här i Sverige, så för hans egen säkerhet blev han tilldelad ett mer vanligt förekommande och mer svensk-klingande efternamn för att inte hans namnbricka skulle väcka upprörda känslor hos kanske främst kosovoalbanerna. Det kunde även vinklas till att få oss att framstå som partiska med serberna i regionen och det kunde säkerligen missuppfattas som något väldigt negativt hos lokalbefolkningen i de kosovoalbanska byarna. Så när vi åkte till Kosovo lite senare då stod det plötsligt ”Eriksson” på hans namnbricka. Men det var såklart en fördel att ha någon med sig som kunde språket i de serbiska delarna av Kosovo, vi hade ju inte alltid en tolk på plats och då var hans språkkunskaper till stor hjälp.

Efter flera veckors utbildning var det sedan dags att ta farväl av familj och vänner, jag minns att mina vänner och jag hade en stor fest hemma hos mig innan jag skulle åka. Nu skulle vi inte träffas på flera månader och det skulle komma att kännas väldigt konstigt att inte ha kontakt med någon här hemma på över ett halvår. Jobbigast var att ta farväl av familjen för de verkade mer oroliga, och jag minns så väl min mors sista ord:

– Försök inte vara en hjälte Jimmy, om det skiter sig så ser du till att ta dig därifrån så fort du bara kan så att du klarar dig och kommer hem hel igen!

Jag kunde ju inte lova henne något sådant, att fly från farliga situationer skulle ju förmodligen sätta mina stridskamrater i en ännu värre fara och det är inte så det fungerar inom armén. Men det sade jag inget om utan lovade bara att jag skulle vara försiktig. Efter att ha sagt farväl till alla nära och kära fick min syster ta hand om min lägenhet medan jag var borta, hon lovade att titta till den ibland och betala mina räkningar tills jag kom hem igen vilket var väldigt omtänksamt av henne.

Nästa dag samlades vi i Södertälje på SWEDINT för att packa ihop all vår utrustning och göra oss redo för att rotera ner till Kosovo följande morgon. Det var inte lika livat på luckan denna kväll, många isolerade sig med sina egna tankar och några ringde hem en sista gång till sina familjer. Jag minns att jag låg och lyssnade på musik, samtidigt som jag försökte intala mig om att allt kommer att gå bra.

Vi vaknade väldigt tidigt följande morgon, nu skulle vi hoppa på vår buss som väntade och greppade all vår packning och utrustning. Våra vapen tömdes på sina slutstycken så att de ej kunde användas om någon försökte stjäla dem, dessa fick man sedan förvara i tryggt förvar tills vi var framme sen och får tillbaka våra vapen. När allt var inpackat och klart så körde bussen oss till Skavsta flygplats, och vi fick frukostpåsar ombord på bussen med lite godsaker vi kunde äta. Det var en yoghurt, smörgås och en juice eller liknande. Säkert någon frukt också och jag åt nog allt jag kunde, för vi visste inte exakt när vi skulle få äta nästa gång. Väl framme vid flygplatsen så fick vi vänta i en separat vänthall vid sidan av alla civila resenärer medans all vår packning lastades om, sedan fick vi gå ut på flygfältet där vårt stor fraktplan väntade på oss. Vi skulle flyga ner i ett Transportplan 84 (Tp 84), Lockheed Martin C-130 Hercules även kallad Herkan som används till att flyga militärpersonal och materiel både inrikes och utrikes. När man stod framför planet så upplevdes det som väldigt stort, jag hade aldrig varit nära ett Hercules tidigare men det var riktigt maffigt. Vi klev uppför rampen i den bakre delen av planet samtidigt som jag tittade ut en sista gång över flygfältet, till och med det var vackert i detta ögonblick och jag minns hur jag tänkte att jag skulle sakna tryggheten vi tar för givet här i Sverige. Sedan fortsatte vi in i planet och i lastutrymmet skulle vi sitta på rad längs med väggarna, och vi blev tillsagda att sätta på oss öronproppar samt våra hörselkåpor. Resan skulle ta ungefär fyra timmar ner till flygfältet i Skopje, Makedonien. Och när planet lyfte så mullrade det högt inne i planet, vi kunde knappt prata med varandra för ingen hörde vad den andre sade så de flesta valde att försöka sova istället.

Plötsligt knuffade min kamrat till mig, det var dags för alla att vakna och göra sig redo för landningen. Planet mullrade fortfarande högt och man kunde höra hur klaffar öppnades och landningsstället fälldes ut, sedan gungade planet till när det landade på marken. Nu var vi framme, när planet stannat så fälldes rampen ner och vi kunde kliva ut och möta dagens ljus. Jag minns att vi möttes av en annorlunda doft och vi eskorterades bort från landningsbanan till en buss som väntade på oss, vi mötte andra soldater som förmodligen skulle få flyga hem igen efter sin fullbordade mission. Men vi hade ingen möjlighet att prata med dem utan skulle snabbt kliva på bussen som sedan körde oss vidare och bort från själva flygfältet. Det var väldigt mycket skräp överallt och det luktade lite unket i luften, när man varit utomlands tidigare på solsemester så kunde man se att det inte var lika rent och snyggt som hemma i Sverige. Utan det brukade ligga sopor överallt i dikena längs med vägen, så var det även här fast mycket värre. De flesta av oss satt och tittade ut genom bussens fönster men det var ingen vacker syn som mötte oss, men skräpplockning var troligen heller inget som prioriterades här på Balkan efter flera år av inbördeskrig.

Bussen körde oss mot gränskontrollen in i Kosovo som bevakades av italienska NATO-soldater har jag för mig, när vi kom dit klev soldaterna ombord på vår buss och bad att få se samtligas NATO-legitimation som vi blivit tilldelade. Det tog ett tag att kontrollera alla men sedan fick vi köra vidare, bussens hjul spolades av med vatten och något medel. Tydligen ville man inte få in några sjukdomar som exempelvis mul- och klövsjuka i landet, så detta var en viktig procedur innan vi kunde köra in i Kosovo. Vi åkte inte så långt denna gången utan stannade till vid en lite mindre camp som bevakades av svenska soldater. Här fick vi våra vapen tillbaka och kunde montera in slutstycket igen, sedan fick vi implantaten till våra skyddsvästar. Det var två tunga block som placerades fram och bak i den numera skottsäkra västen, och genast blev den ca 20 kg tyngre. Sedan tilldelades vi skarp ammunition att fylla på i våra magasin, från det att vi landade så har det numera varit skarpt läge och vi måste vara förberedda på att allt kan hända. När vi fått på oss all utrustning och laddat våra vapen var det dags att åka vidare till det som skulle bli vårt hem de kommande månaderna, Camp Victoria. Det var den största av de svenska militära förläggningarna i Kosovo och den var belägen i den kosovoalbanska byn Ajvalija en bit utanför huvudstaden Pristina. Det var här de flesta av de svenska soldaterna i utlandsstyrkan var grupperade, och här skulle vi nu alltså bo… Over and out!

MISSIONENS JERKER vill jag i detta inlägg ge till Eriksson som tappade fattningen en smula kvällen innan vi flög ner till Kosovo. Det var mest på skoj när han låtsades spåra ur genom att sätta en vit plastpåse över sitt huvud och gjorde sedan hål för ögonen samt munnen. Till detta tjoade han högt och levde om för fullt och vi andra skrattade samtidigt som vi undrade vad tusan han höll på med, men kanske var det hans sätt att hantera situationen eller liknande.

KÄRA LÄSARE! En länk till fortsättningen och den andra delen finner du här nedan:

Flashback: Kosovo Part II – Here We Go