VARNING! Det jag nu kommer att skriva och berätta om kan upplevas som otäckt eller stötande för vissa, därför har jag valt att hålla igen på de lite mer hemska detaljerna. Allt är baserat på verkliga händelser och beskriver mina upplevelser från min utlandsmission under KS05 i Kosovo i början av 2000-talet.

Detta är den andra delen och handlar om att vår pluton nu lämnat tryggheten i Sverige och landat i konfliktens Kosovo, där vi ganska omgående fick uppleva de anspänningar som fanns på plats mellan främst kosovoalbanerna och kosovoserberna i området. Jag försökte skriva dagbok under min tid där så jag har haft den som underlag till allt jag kommer att återberätta här, vissa saker kommer nog att upplevas som en ganska obehaglig läsning när jag försöker skildra verkligheten på plats. Men det handlar också mycket om den gemenskap man som soldat finner hos varandra där man mer eller mindre lägger sitt liv i varandras händer. Sedan så är det otroligt viktigt att alla nu utför sina uppgifter på korrekt sätt för att alla skall kunna känna sig trygga, detta är nu ”skarpt läge” och det finns inte utrymme för några misstag. Dock spelar den mänskliga faktorn in så visst inträffade det incidenter, men det kan ni läsa om här nedan. Och precis som i föregående inlägg använder jag inte personalens riktiga namn utan har använt mig av olika smeknamn eller tilldelat dem ett alias.

Såhär sammanfattade Försvarsmakten vår uppgift lite kort, 1999 gav FN:s säkerhetsråd (Resolution 1244) Nato i uppdrag att upprätta och leda en fredsstyrka med uppgift att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo. Styrkan benämndes Kosovo Force (KFOR), från början ingick omkring 50 000 soldater varav Sverige bidrog med cirka 850 av dessa.

Det beräknas bo mellan 2-3 miljoner människor i Kosovo. KFOR har bland annat omfattat stöd till återvändande flyktingar, minröjning, mediciniskt stöd, att samla in vapen, att skydda religiöst betydelsefulla platser samt uppbyggnad av civila institutioner. KFOR har dock haft svårt att skydda den kosovoserbiska minoriteten och romerna från kosovoalbansk hämnd, och under kriget i Kosovo i slutet av 1990-talet bekämpade den kosovoalbanska UCK-gerillan jugoslaviska och serbiska styrkor. UCK kallade sig själva för en befrielsearmé, men i Serbien kallades UCK aldrig annat än terrorister och banditer.

När kriget rasade som värst flydde de som kunde av befolkningen och försökte ta sig därifrån, men det skedde fruktansvärda krigsbrott mot flyktingarna. Det skedde massavrättningar och flertalet massgravar upptäcktes senare, och det fanns även en omtalad väg som kallades för ”de dödas väg” längs med floden Ibër (jag kan dock ha blandat ihop detta med en annan flod). Här begicks brott i form av etnisk rensning och massakrer av flyende flyktingar vars blod sägs ha färgat floden röd, och man kunde fortfarande hitta nedtrampade kläder och skor som satt fast i marken efter att den leriga vägen nu stelnat. Det kändes olustigt att vistas på denna otroligt mörka plats och man kunde nästan känna i luften vilken otrolig sorg den bar på.

När vi kom till Camp Victoria första gången var det en spännande och samtidigt häftig upplevelse, jag hade aldrig varit på en camp tidigare och tittade mig ivrigt omkring för att bekanta mig med mitt nya hem. Det doftade annorlunda här jämfört med hemma i Sverige, det luktade inte illa men det var heller inte en behaglig doft som gav ett rent och städat intryck. Utanför campen var det sopor överallt och allmänt skitigt. Vår pluton samlades först i ett stort verkstadsstält där vi fick sitta och vänta en stund, det var kallt som tusan och alla försökte hålla igång kropparna för att inte frysa. Vi skulle snart få hämta ut lite mer utrustning som förvarades där på campen, sedan tog vi en sväng förbi vår plutons PBV:er som stod parkerade en bit bort och väntade på oss. Dessa hade nu blivit ompysslade och fått vård, så de var i gott skick och redo att användas. Vi lastade in vapen och ammunition så att allt fanns på plats om något akut skulle hända, sedan skulle vi vidare och bekanta oss med vårt nya hem.

Sedan blev vi visade runt och passerade genom barackerna där alla soldater bodde, och när vi kom fram till vad jag trodde var våra baracker fick de flesta av oss en överraskning. De hade slagit upp två stora tält mellan barackerna där vår pluton skulle sova, sak samma tyckte vi för tält hade man ju mer eller mindre bott i under värnplikten. Så vi klev in i tälten och hittade varsin säng att sova på, men detta var så kallade NATO-sängar vilket var en enkel hopfällbar historia som inte var varken lång eller bred. Lite senare fick vi beskedet att alla soldater från KS04 (föregående utlandsstyrka) ej hade roterat hem ännu och att fler baracker snart skulle bli lediga så fort de lämnat campen. Det gjorde oss inte så mycket, självklart kunde vi bo i tält några dagar och jag har aldrig haft svårt att sova så för min del fungerade detta utan problem. Men jag tyckte lite synd om de som var längre än mina 184 cm (vilket de flesta var) för de fick ju inte plats i sängarna, och vi hade ju exempelvis några soldater i stridsgruppen GOLF BRAVO där flera av dem var upp emot 2 meter över havet. Vi brukade skoja om att medellängden på soldaterna i den gruppen måste ha varit 195 cm eller liknande, så de fick kura ihop sig rejält i sina sovsäckar för att kunna sova och det var lite rörigt där i tältet innan alla hittat en sovplats.

Första kvällen såg vi oss omkring inne på campen och åt middag i den stora matsalen, man fick då låsa fast sitt vapen i ett vapenställ där man kom in innan man fortsatte vidare in i själva matsalen. Maten var bra och påminde om den man fick under värnplikten så det var inte mycket att klaga på alls. Sedan kikade vi in på campens mäss eller pub som heter ”Muddy Mess”, där satt flera soldater och drack en öl och varvade ner tillsammans. Här kunde man även boka ett mindre biorum för att titta på film, då fick man skriva upp sig på en lista och ange vilken dag och tid samt vilken film man skulle se. Och jag kan meddela att Guldgossen senare kom över en kopia av blockbustern ”Swordfish” som vevades många gånger där inne i biorummet och ofta var uppskrivet på listan, då kunde andra läsa och se vad som visades och komma förbi och kolla om man så önskade. Det fanns även ett Playstation 2 och ett biljardbord om man ville spela lite, sen kunde man låna sällskapsspel i baren.

Vi stannade inte kvar denna gången utan fortsatte vidare till den lilla butik som fanns en bit bort, denna typ av butik fanns på de flesta lite större militära camper kallades för PX och här kunde man köpa allt man önskade sig egentligen. Det fanns militärkläder, drycker, godis, tidningar och en hel del souvenirer. De som rökte och snusade kunde även köpa sin tobak här, sedan fanns det en liten grill utanför där man kunde köpa hamburgare eller liknande. Detta skulle väl bli bra tänkte jag för mig själv, det var ju bättre än jag kunde föreställa mig. Men fortsättningen skulle inte bli riktigt lika bra, tyvärr…

Redan samma kväll vräkte första snön ner och våra tält blev iskalla och tyngda av all snö. Temperaturen sjönk väldigt fort men vi kunde ordna fram dieselaggregat och värmefläktar för att få in lite värme, sakta tinade tältet upp igen och snön på taket började smälta bort. Vi kunde bara skratta åt det hela men visste ju att dessa tält enbart var tillfälliga och att vi sedan skulle få baracker att bo i istället.

Nästa dag blev Wendie och jag tilldelade vårt första uppdrag, vi skulle eskortera och skydda vår kompanichef som skulle åka till ett möte utanför Pristina. Majoren hade med sig en kapten som också skulle närvara på mötet, så kaptenen körde vår jeep och majoren satt bredvid i framsätet och berättade om historier han hört andra berätta som varit i Kosovo före oss. Wendie och jag hade som enda uppgift att skydda honom, så när han klev ur bilen fick vi följa med och vart han än skulle gå så gick vi efter honom hela tiden. Vi var lite spända och visste ju inte riktigt vad vi kunde vänta oss, så vi var ”på tårna” hela tiden medan majoren verkade hur avslappnad och lugn som helst. Vart vi än stannade så kom nyfikna barn fram och hälsade på oss, jag försökte vara trevlig tillbaka men fick ju inte glömma min uppgift och bli distraherad av barnen. Dock så gick allt bra och han kom säkert fram till mötet och sedan återvände vi tillbaka till de andra på Camp Victoria.

De kommande dagarna började vi att patrullera ute i vårt ansvarsområde och fick arbetsuppgifter överlämnade från föregående bataljon. Vi patrullerade gruppvis och de berättade om de incidenter de varit med om under deras tid på plats, plötsligt blev det väldigt påtagligt vilka faror som fanns och man kände sig inte direkt trygg när man patrullerade till fots genom byarna.

Jag minns att vi under vår första patrull kom gåendes längs en väg med en hög mur på höger sida och gamla bilvrak ståendes på vägen, och plötsligt hördes en hög smäll likt ett skott sedan small det till i muren bredvid oss. Vi tog snabbt skydd bakom bilvraken på vägen och såg oss omkring, men ingen kunde se någon skytt eller vart skottet kom ifrån. Efter en stund fortsatte vi försiktigt framåt igen och spekulerade i vad det kan ha varit och om det var oss de sköt mot, kanske visste någon i byn om att vi var en trupp ”färska” soldater och ville skrämma oss eller liknande. Vi fortsatte att patrullera genom byarna och pratade med några av dess invånare, de talade inte så bra engelska och vi hade ingen tolk med oss under dessa patruller utan de var oftast med vid större tillslag och liknande. Men vi lyckades förstå varandra ganska så bra ändå, en del av kosovoalbanerna kunde tyska ganska bra, vilket var lite förvånande så då fick de som kunde tyska prata med dem. Jag som lyssnat på mycket Rammstein i mina dagar kände mig snabbt bekväm med språket, men insåg snabbt att jag mest bara kunde svordomar och inte mindes jag mycket från tyskalektionerna i skolan. Men jag försökte prata och kommunicera så gott jag kunde och bland räckte det med ett ord för att man skulle förstå varandra, så det gick ändå oväntat bra många gånger.

Byborna berättade lite om det senaste som hade hänt i deras by, och vi frågade vad de hade mest behov utav nu när snön började komma. Det rådde brist på ved att elda i flera familjers hem för att kunna hålla värmen, och det var ej tillåtet att hugga ner träd och liknande ute i naturen så detta var något de behövde hjälp med för att klara vintern. Någon el fanns det inte heller förutom i de större städerna och därför eldade de flesta i någon form av vedkamin i sina hem. Husen hade sällan riktiga golv inomhus och saknade oftast fönster medan väggarna var uppbyggda av tegelsten och halm såg det ut som, i de sämsta små husen var väggarna isolerade med lera och koskit så illa var det. Sedan behövde de alltid kläder och mat, de var så dåligt klädda de flesta av dem att man blev häpen emellanåt. Då menar jag inte dåligt klädda som i att de hade dålig smak utan mer att de inte hade tillräckligt hela och varma kläder. De flesta hade enbart alldeles för stora galoscher på fötterna som de hittat och trasiga kläder på kroppen, så hur de skulle klara av en kall vinter var för mig ett mysterium och jag såg det värsta framför mig med familjer som skulle kunna frysa ihjäl. Men barnen var oftast glada när de såg oss och efter ett tag vågade de sig fram och hälsade blygt.

– Bonbon! Bonbon! Ropade de och höll fram sina händer samtidigt som de bad om godis.

I de fall jag hade något på mig så fick de varsin godisbit, kunde detta göra dem glada enbart för en stund så var det ju en liten vinst i sig. Men alla vuxna var inte glada att se oss alla gånger, vissa spottade och fräste så fort vi visade oss i deras byar och ville inte ha oss där. I dessa fall ville vi bara visa vår närvaro och att vi fanns där, vi ville inte stöta oss med någon eller skapa osämja i onödan. Att patrullera och visa att vi fanns i området var viktigt för det fredsbevarande arbetet och naturligtvis även för deras egen säkerhet, men det verkade de inte förstå alla gånger. Även om kriget inte pågick just nu så skedde det andra typer av incidenter där UCK-gerillan och de andra minoriteterna drabbades samman på de mest hemska sätt. De försökte alltid skrämma varandra till lydnad och tystnad med de mest brutala medel ni kan föreställa er. Vid ett tillfälle hade de kallblodigt mördat den som bestämde i byn (oftast var detta en äldre man som brukade kallas för byäldste, men i detta fall var mannen enbart i medelåldern) och sedan styckat honom med en motorsåg framför alla de andra i byn. Byäldstens gravida fru mördades även hon och sedan hade de hängt upp henne i ett träd, skurit upp hennes buk och slitit ut fostret från magen så att fostret hängde i navelsträngen på en gren bredvid. Detta var helt sjukt och brutaliteten var så fruktansvärd, det kändes helt overkligt att detta kunde ske på riktigt. En stor anledning till att det slutat så illa för denna familj var att de ofta tvingades gömma vapen och ammunition mot sin vilja, och det var tyvärr då det kunde sluta såhär illa runtom i de olika byarna.

KFOR hade även en viktig uppgift att skydda så kallade ”Property with Designated Special Status” (PrDSS) där det av olika anledningar behövs en högre säkerhet för att minska risken för till exempel attacker eller vandalisering. I vårt fall så ansvarade svenska soldater för säkerheten kring ett kloster i Gracanica, det bevakades dygnet runt och var otroligt viktigt för serberna som levde där. Om klostret skulle utsättas för en attack eller liknande kunde en eskalering ske av den redan pågående konflikten, så det var en otroligt viktig uppgift att se till att klostret förblev helt och intakt.

Just vårt kompani ansvarade inte för klostret utan det var ett annat svenskt kompani som skötte säkerheten och bevakningen där, men vi passerade klostret väldigt ofta när vi åkte iväg på diverse patruller och uppdrag. Lite senare skedde en rotation där vi fick byta soldater med det andra kompaniet för att få se hur de arbetade och så fick de åka över till oss under ett dygn. När min stridsgrupp var på plats vid klostret fick vi testa att stå där under ett vaktpass, och så fort man såg något som verkade misstänksamt så rapporterade man in detta via komradion till vakthavande befäl på klostret.

Under mitt vaktpass så passerade ett ryskt pansarfordon klostret, de ingick ej i KFOR men hade tillåtelse att vara på plats för att skydda serberna som de hade ett nära samarbete med då och har än idag. Så när de långsamt rullade förbi klostret kände jag mig väldigt utstuderad av deras soldater, men jag ropade in att de passerade min vaktpost och sedan hörde jag övriga vaktposter rapportera in sina observationer tills det ryska pansarfordonet hade passerat och kört iväg. Som tur var hände inte mycket mer under mitt skift, förutom att klostret just då fick besök av den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow. Så han och hans vakter kom fram och pratade lite med mig, han frågade hur det kändes att vara på plats i Kosovo och sedan gick han vidare och träffade de andra soldaterna. Det var en ganska otippad upplevelse att det skulle dyka upp en svensk minister från regeringen bara sådär, men jag hoppas att han blev stolt över de svenska soldaterna och hela KFORs arbete.

En kväll efter att vi ätit middag inne på Camp Victoria så kom det en arg folkmassa till porten utanför och de var väldigt upprörda, det hade precis skett en allvarlig trafikolycka med flera fordon inblandade där en terrängbil från KFOR varit ett av de fordon som krockat. De hävdade att just KFOR orsakat olyckan (vilket inte alls stämde) och att deras lilla dotter skadades så pass allvarligt att hon nu fick akut intensivvård på sjukhuset i Pristina. Föräldrarna hade kommit till oss för att kräva pengar som en sorts skadestånd eller liknande och de ville ha flera tusen USD (amerikanska dollar). Tyvärr var detta ganska vanligt och lokalbefolkningen försökte ofta anklaga KFOR och kräva pengar i ersättning för skador de påstod att vi åstadkommit , men i detta fall fick de inga pengar. Vi ansåg att de borde vara med sitt allvarligt skadade barn på sjukhuset istället för att stå här och kräva pengar för det som skett, och att de borde prioritera att finnas där för sitt barn om hon var så pass illa skadad som de hävdade. Det fanns heller inget som talade för att KFOR orsakade olyckan utan detta fick redas ut av den lokala polisen precis som när det sker trafikolyckor hemma i Sverige.

Men de har ju kanske inte alltid så bra fordon att färdas i utan det är ofta bilar där bästföre datumet passerats för länge sedan, så fordonen i sig kan ju vara en riktig trafikfara. Bland soldaterna pratades det även om någon som kallades för ”Balkan Porsche”, det var ett sorts hemmabygge där de med delar av lantbruksfordon byggt ihop en sorts konstig kärra som de körde runt med (gärna överlastade) och dessa var allt annat än säkra i trafiken. Första gången jag fick syn på en sådan så höll jag på att skratta ihjäl mig, vad tusan var detta för konstigt färdmedel som de snickrat ihop?

Ganska så snabbt så insåg vi att dessa blev vanligare och vanligare, de fanns överallt och var lika vanliga på landsbygden som inne i Pristina. Det var som sagt inte ovanligt att dessa var lastade alldeles för tungt eller att det hängde massor av människor bak på flaket där de for fram. De körde inte så fort men risken att skada sig om de välter eller vid en kollision kändes överhängande stor, så dessa fick man helt enkelt vara väldigt vaksamma på när man var ute och körde.

Byarna runt Camp Victoria var ganska stora och låg inte långt från Kosovos huvudstad Pristina, och förutom de större vägarna till huvudstaden så var det mestadels dåliga grusvägar överallt. Detta fick vi också erfara under en av våra första patruller när Gröten, Wendie och jag var uppe i bergen med vår terrängbil. Där ringlade sig dessa grusvägar likt en orm längsmed bergen och efter att det snöat och regnat en hel del sista dagarna så var det mestadels lera på vägarna. Så när vi tagit oss upp till toppen för att kolla läget så vände vi och var på väg nedför berget igen, då tappade bilen fästet och gled sakta ut över vägkanten innan den tillslut stannade med bergets branta sluttning nedanför oss. Nu gällde det för oss tre att hålla sig lugna och att med långsamma rörelser försiktigt ta sig ur bilen så den inte tippade över kanten och ned för berget, för då skulle vi med största sannolikhet inte överleva. När alla tagit sig ur bilen med fast mark under kängorna så funderade vi på hur tusan vi skulle få upp bilen på grusvägen igen, vi sökte igenom bilen för att se vilka hjälpmedels som fanns men vi hittade tyvärr inte mycket som var till någon hjälp i just denna situation. Vårt enda och sista alternativ var nu att kontakta en annan patrull som kunde komma och dra tillbaka bilen upp på vägbanan igen.

Men då kom en lokal bonde med sin urgamla relik till traktor åkande och frågade om vi behövde hjälp, vi förstod först inte vad han sade men han visade att han kunde hjälpa oss så vi tog fram lite rep och med traktorns hjälp drog bonden upp vår terrängbil. Vi blev såklart glada och tackade för hjälpen, men bonden verkade ännu gladare och ville att vi skulle följa med till hans gård så att han kunde få bjuda på lite Slivovica. Det var en sorts hembränt brännvin de gjorde på plommon, päron eller annan frukt de hade tillgängligt och det var starkt som tusan. Vi fick dessvärre tacka nej till detta och var tvungna att fortsätta vår patrullering och vi var redan sena med att återvända hem till Camp Victoria, och man ska ju dessutom inte dricka alkohol när man är i tjänst. Även om allt säkert hade upplevts både roligare och mindre farligt om vi gjort detta efter situationen som uppstod.

Utöver att patrullera samt vara i ständig beredskap så hade vi en uppgift som innebar att vi skulle bevaka ett stor fält där det pågick minröjning efter NATOs bombningar av ammunitionsförråd och liknande. Det hade röjts massor av minor och granater där redan men det fanns oändligt mycket kvar, därför var dessa fält strikt förbjudna att beträda. Det fanns flera olika sorters obehagliga minor och granater utspridda över hela Kosovo, och en stor mängd av dessa fanns tyvärr kvar från inbördeskriget. Innan vi begav oss dit så fick vi genomgå en utbildning på Camp Victoria om vilka typer av minor som vi skulle kunna stöta på och hur vi måste agera om vi gör detta, man får absolut inte göra som på film och peta upp dem med en kniv i ett försök att desarmera dessa själva utan då måste vi spärra av platsen och tillkalla EOD plutonen som sköter arméns ammunitionsröjning. I samband med denna utbildning fick vi även kunskap om alla de olika sorters vapen som användes av den jugoslaviska armén, allt för att vi skulle känna oss säkrare på att identifiera och omhänderta dessa om det skulle behövas.

Det fanns två sortens minor som kom upp under utbildningen som jag verkligen inte gillade och den första var ”hopp minorna” som fanns nedgrävda i marken, och när man trampat på den så hoppar den upp i luften och detonerar i midjehöjd vilket skapar förödelse och död för alla i närheten. Sedan har vi en liten sorts mina eller granat som jag tror att den jugoslaviska armén släppte från bombplan i luften, och dessa spred ut sig över buskar och träd överallt. De var färgglada och såg ut ungefär som stora fjärilar, och vilka tror ni intresserade sig mest för dessa? Jo barnen såklart… De började ju nyfiket att pilla på dessa och trodde väl att det var någon sorts märklig leksak, och när de kom åt dessa på ett speciellt sätt så detonerade de och då sprängdes barnen. Det finns så fruktansvärt vidriga vapen som människan uppfunnit och syftet med just dessa måste ju ha anspelat på barnens nyfikenhet, så de visste ju om vad de gjorde när man skapade dessa helvetesvapen och att det var just barnen man ville åt. Nä fy fan vad krig är hemskt vidrigt och speciellt när oskyldiga barn drabbas på detta fruktansvärda sätt, och vi ska vara glada att Sverige inte varit involverade i några krig på över 200 år.

För att återgå till vår uppgift vid minfälten så åkte vi upp dit fyra soldater åt gången och stannade sedan där i ungefär 24-48 timmar, på plats fanns ett bevakningstorn som skulle bemannas och från detta hade man tydlig sikt ut över minfälten. Då satt man där på pass i några timmar med sin kikare och spanade, samtidigt patrullerade två soldater vägen genom minfältet upp till denna utpost som kallades för OP Hot Dog Hill.

Första gången vi var där så var det Gröten, Wendie, Guldgossen och jag som bildade en mindre stridsgrupp. Vi hade fått med oss lite grillkorv att äta så på kvällen satt vi runt grillen och hade det gött, men sent på kvällen var det dags för Wendie och mig att patrullera på vägen ned till minfälten. Det var nu molnigt och kallt ute så man såg absolut ingenting, vi hade som tur var på oss våra bildförstärkare som i folkmun även kallas för ”night vision goggles” och då såg man allt mer tydligt i ett grönt sken genom dessa. Det kändes ändå olustigt att gå där precis intill minfälten i mörkret, det gällde verkligen att hålla sig kvar på vägen och inte råka ta några kliv ut på fälten och snubbla på en granat eller mina. I början var detta en väldigt olustig känsla för detta var inte det sätt jag var ämnad att dö på om ni frågade mig, men Wendie och jag försökte hålla koll på varandra samtidigt som vi blickade ut över minfälten och lyssnade efter misstänksamma ljud.

Vi klarade som tur var av nattens patruller i mörkret utan problem och kom tillbaka oskadda, men när vi kom tillbaka upp till vår utpost så hände det två saker samtidigt. Först så hörde vi ett nödanrop på vår fältradio efter att ett godståg kolliderat med en mindre buss som försökt korsa järnvägen, detta inträffade ganska nära oss men vi kunde inte överge vår post för detta utan fick stanna kvar. Däremot fick andra från KFOR skynda sig att åka ut och hjälpa till med olyckan, det verkade vara många civila som både skadat sig allvarligt och som tyvärr dog i denna olycka. Medan vi lyssnade vidare på radion om allt som hände så dog vårt dieselaggregat som försörjde oss med ström och all vår belysning slocknade, samtidigt var det nu min tur att lösa av Gröten uppe i bevakningstornet. Medan jag satt där uppe så hörde jag Wendie, som var elektriker i det civila, hur han svor och var galet förbannad över att inte veta vad som orsakade avbrottet. Men efter att han gått igenom hela sitt alfabete av svordomar så fick han tillslut ordning på dieselaggregatet och strömmen kom tillbaka, våra strålkastare sken upp och lyste över minfälten igen.

När mitt pass i bevakningstornet var över hade resten lagt sig i vårt tältet där vi skulle övernatta och startat elden i kaminen, så jag hade turen att få krypa ner i en varm sovsäck och vila några timmar innan jag skulle upp på ett nytt pass. Jag drog sovsäcken över huvudet och somnade snabbt efter en lång dag. Men plötsligt vaknade till av att Gröten skakade om mig rejält!

– Hanell, du måste vakna! Fort, ut ur tältet! Ropade han högt på sin skånska dialekt och försökte dra upp mig ur sängen.

Jag for genast upp och greppade min AK5:a som stod bredvid sängen i tron om att vi blev överfallna eller liknande, men tältet var helt rökfyllt och jag kunde inte se något utan fick svårt att andas. Vi fick krypa ut ur tältet och samlades utanför, det var vår kamin som sotat igen och tyvärr lyckades fylla hela tältet med rök och allt gick otroligt fort. Den som satt eldvakt försökte förgäves få slut på röken men skorstenen i kaminen var så sotig att elden slocknade och blev till en rökbomb där inne i tältet. Jag märkte inte ens av detta eftersom jag hade dragit min sovsäck över huvudet, och de andra trodde först att jag hade blivit rökförgiftad och svimmat så de var lite skakiga efteråt. Men så fort kaminen hade svalnat så plockade vi isär den och rengjorde allt ordentligt, sedan kunde vi få igång elden igen men då var det dags för mig att gå på mitt pass uppe i vakttornet igen så det blev inte mycket sömn denna natt. Men huvudsaken var ju att vi alla hade klarat oss och mådde bra, nu kunde vi bara invänta vår avlösning som skulle komma på eftermiddagen sedan skulle vi få ledigt på Camp Victoria resten av kvällen. Och högst upp på min önskelista stod en varm dusch för vi var alldeles sotiga i ansiktet och kläderna var svarta av all smuts. Men inom militären brukade man säga att ”en smutsig soldat, är en bra soldat” och efter detta vill jag tro att det är sant, haha!

Utanför porten vid Camp Victoria hade de lokala invånarna byggt upp några skrala och små skjul som användes som skivbutiker där de sålde CD-skivor. Av någon anledning sedan väldigt många år och missioner tillbaka i tiden så kallade man de lokala invånarna för ”yxor”, jag vet faktiskt inte riktigt varför man gör detta. Man kallar ju även de soldater som gjort missioner tidigare för ”yxor” men hur detta hänger ihop kan jag tyvärr inte förklara, det bara var så helt enkelt. Men hade vi lite ledig tid över så brukade vi gå till dessa små butiker och kika på vad de hade för skivor att sälja, och direkt när man kom in i butiken så började de spela hög rockmusik i de flesta fallen eftersom jag tror de flesta svenska soldater gillade detta. Men det innebar att ibland fick man höra helt nya artister som faktiskt var riktigt bra! Det var inte ovanligt att man köpte med sig en fyra eller fem CD-skivor varje gång man besökte butikerna, sedan spelades dessa i tältet eller på gymmet. När de andra soldaterna spelade sina nyinköpta skivor så fick man ju även höra artister man inte var bekant med sedan tidigare och hittade några nya favoriter, så detta var något jag uppskattade eftersom musik alltid har varit ett stort intresse för mig. De sålde även filmer på VHS och DVD men det utbudet var betydligt mindre och eftersom det oftast var piratkopior så var heller inte kvaliteten så bra alla gånger, då hade man större tur att hitta filmer av bättre kvalitet på de andra nationernas militära förläggningar där de inte sålde piratkopior på deras PX. Men vi hann ju väldigt sällan besöka dessa tyvärr utan fick nöja oss med de små butikerna vi hade precis utanför Camp Victoria.

Vi noterade även att vissa av de kosovoalbanska männen hade en sorts märklig huvudbonad på sig av vit bomull som jag tror kallas för Qeleshe, det såg ut som ett vitt stort ägg med en sjal runtom. Någon förklarade för mig att det oftast var den äldste mannen i familjen som bar denna på huvudet och kanske var det en sorts statussymbol för dem eller liknande, men det såg i alla fall lite festligt ut enligt flera av oss. Och ibland kunde man se en man eller två med dessa huvudbonader sitta på huk längs vägarna när vi passerade, vi vet inte varför de satt på det viset men de får sitta hur de vill såklart.

Efter ungefär en vecka på plats i Kosovo så fick vårt kompani beskedet att vi inte längre behövde bo i våra tält, utan nu skulle vi äntligen få flytta vidare så alla jublade till en början. Men det var ingen flytt in i några lediga baracker som vi först trodde, utan vi blev förflyttade till en helt annan camp uppe i bergen på gränsen mot Serbien. Det var en ganska liten camp för svenska soldater där enbart ett par plutoner var stationerade, och det var där vi skulle bo från och med nu. Så spännande tyckte jag! Vi packade ihop all vår utrustning och påbörjade vår resa i pansarbandvagnarna upp till de höga bergen, resan dit tog nästan en timme och vi färdades genom små byar på krokiga vägar innan vi slutligen var framme vid… Camp Bifrost!

När vi kom innanför grindarna kändes det nästan som hemma direkt. Denna camp var mycket mindre än Camp Victoria och här fanns tyvärr ingen butik eller liknande, men då kunde man ju spara sina pengar istället och inte slösa bort dem på läsk och godis. Det fanns däremot en matsal och här kunde man hämta kaffe eller något att äta om man var hungrig mellan måltiderna som serverades. Till mångas besvikelse väntade inga baracker för vår del, utan alla dessa hade de andra plutonerna redan tagit så ännu en gång väntade stora tält för respektive stridsgrupp i vår pluton. Planen framöver var att våra plutoner på kompaniet nu skulle rotera veckovis och alltid ha en pluton från vårt kompani i högsta beredskap på Camp Victoria, övriga plutoner skulle patrullera i vårt ansvarsområde samt bevaka gränskontrollen mot Serbien under resterande tid av missionen.

Jag ska erkänna att även jag blev lite besviken på att vi gick miste om att få bo i en varm och tyst barack, men vi var ju redan vana att bo i dessa tält och anpassade oss ganska snabbt. Jag hade dessutom lite tur att värmefläkten som blåste in varmluft var placerad ungefär där jag hade min säng så det var oftast varmt när jag skulle sova. Däremot så lät ju aggregatet som drev denna värmefläkt jäkligt illa och den surrade väldigt högt vilket gjorde det svårt att vänja sig med oljudet för att få någon sömn. Aggregatet var placerat utanför tältet precis där jag hade huvudgaveln vid min säng, men vi hade i alla fall riktiga sängar likt de som fanns på regementena hemma i Sverige. Så nu kunde alla sova bra och sedan fick vi varsitt stort plåtskåp där vi kunde förvara våra saker, och som jag beskrev i förra inlägget så var dessa stora tält uppdelade i två delar. I den första delen där man kom in genom den enkla och provisoriska dörren där sov Lunkan, Julle, Booxatrollet, Farfar och Guldgossen. Och längst in i den andra delen av tältet sov Gröten, Lasse, Wendie och jag. På vardera sida om vårt tält bodde ECHO BRAVO och GOLF BRAVO, och man kunde ropa genom tältduken och kolla läget med varandra om man ville vilket vi gjorde ibland. Guldgossen ropade ofta in till ”Generalen” för att höra om han var vaken och om han mådde bra, och han svarade oftast att läget var under kontroll på sin djupa norrländska dialekt. Det kunde även låta en hel del från den delen av vårt tält där ungdomarna hade sina sovplatser, Farfar hittade man oftast ligga och läsa en bok med sina hörlurar på sig. Gissar att det var nödvändigt för att han skulle orka med ljudnivån helt enkelt och kunna fokusera sig på sin bok, även om han aldrig klagade eller tyckte att de andra störde. Men det kunde vara ganska högljutt där ibland så även jag tyckte det var skönt att sova i den andra delen som upplevdes lite mer avskild.

Det fanns ingen toalett i tältet men det fanns gemensamma toaletter och duschutrymmen för alla inne på campen, samt en liten tvättstuga där man kunde lämna in sin smutstvätt för att få den tvättad. Sedan hämtade man ut sin tvättpåse nästa dag och då var kläderna rena och ihopvikta i påsen, väldigt praktiskt och enkelt. Sedan fanns en stor motorhall på campen men där jobbade nästan enbart mekaniker och och fordonspersonal, jag hjälpte till där någon gång men annars var jag inte där så ofta. Sedan fanns det ju en lite mindre mäss som liknade en fjällstuga, den heter Mjölner och där kunde man på sin lediga tid köpa sig en öl sedan sitta och prata med andra soldater på kompaniet om man ville. Den var inte stor alls utan var kanske 30-40 kvadratmeter till ytan vad jag minns, men vi var ju inte lika många soldater här på Camp Bifrost så det räckte gott åt oss. Det gällde dock att sköta sig och inte bli överförfriskad för då kunde man bli tilldelad ölförbud, huruvida jag fick ett sådant förbud kommer ni märka lite senare…

Jag hittade även en annan gruppbild på stridsgrupp GOLF BRAVO, de ser kanske aningen ostrukturerade ut på denna bild men var en otroligt bra stridsgrupp om ni frågar mig!

Varför de hade några av dessa smeknamn vet jag inte riktigt men några har jag själv kommit på, om de läser detta får de gärna kommentera och förklara i slutet av detta inlägg. Oljetrollet var skytten på deras PBV och han var en väldigt duktig mekaniker som levde mer eller mindre i verkstaden, därav smeknamnet. Grinchen från Kalmar hade fått sitt smeknamn på grund av att han tydligen påminde om karaktären Grinchen, men jag upplevde honom aldrig som sur och grinig på något vis. Han hade däremot en inbyggd självförsvarsmekanism i sin kropp, för om man petade eller knuffade lite på honom medan han sov så brukade han fisa eller rapa i sömnen som någon sorts självförsvar. Lill-Lasse var deras PBV-förare och han var yngre än Lasse i min stridsgrupp, därför fick han kallas Lill-Lasse. Politikern var inte helt otippat aktiv inom den kommunala politiken i sin hemstad. Haha, sen har vi Grisen! Jag vet inte varför han kallades för detta, han varken såg ut eller betedde sig som en gris vad jag vet. Men man vet ju inte vad som skedde bakom tältduken där de bodde när ingen annan såg. Sedan har vi Shrek, kärt barn har många namn och tydligen var han väldigt lik träsktrollet Shrek vid något tillfälle enligt de andra i gruppen. Jag vet att han under utbildningen på SWEDINT även kallades för ”Två meter ondska” på grund av hans längd, samt hur resolut han smiskade upprorsmakarna under kravallutbildningen med sin batong till den grad att den gick sönder som jag skrev i förra inlägget. Men han är faktiskt en supertrevlig och bra kille, så hans smeknamn gör honom inte riktigt rättvisa här känner jag. På fotot här ovan så står han typ 30 meter bakom övriga i gruppen för att ens rymmas på samma bild. Haha, nej jag skojar bara! Freddie var en av gruppcheferna på GOLF BRAVO, och tillsammans med den gänglige Generalen som även han var gruppchef så styrde de sin stridsgrupp med en järnhand. Eller inte, de var ett jäkligt avslappnat och skönt gäng som vår stridsgrupp ”klickade” väldigt bra med och vi umgicks ofta med varandra när tillfälle gavs. Här är en annan bild på några i GOLF BRAVO ”in action” när de skulle kolla på film i sitt tält. Tydligen fungerade bara den inbyggda videospelaren på deras inköpta TV om man ställde den på sidan, så himla knäppt och det såg ju för kul ut när de låg där och tittade tillsammans.

Stridsgruppen ECHO BRAVO höll sig mer för sig själva, men självklart umgicks vi med flera av dem också! Men det var inte lika mycket spring mellan våra tält som det var mellan vårt och GOLF BRAVOs tält, det var nog oftast Eriksson som kom in och snackade med oss ibland. Annars så träffades vi ju alla emellanåt på campens mäss där vi även kunde köpa något gott att dricka, det var faktiskt väldigt skönt att gå dit för att sedan sitta och prata med varandra om helt andra saker. Det var nog även ett bra sätt för oss att både hantera och processera allt vi skulle komma att vara med om tillsammans, samtalet var så otroligt viktigt och här fanns det ju gott om andra soldater som verkligen förstod varandra och det man gick igenom. Det absolut sämsta man kunde göra var ju att hålla alla tankar och känslor inombords och inte våga prata om sådant man upplevde som jobbigt, det kunde handla om fruktansvärda saker som annars skulle äta upp en inifrån så att säga. Och just under de första veckorna så rapporterades det om flera soldater som var tvungna att avbryta sin mission och resa hem till Sverige igen på grund av att de inte klarade av att stanna kvar. Det kunde nog upplevas som lite oroväckande varningssignaler men det var som sagt enbart i början när vi precis kommit till Kosovo, sedan stabiliserade sig läget och jag hörde inte att fler var tvungna att åka hem efter det. I dessa situationer är det viktigt att stötta varandra och försöka ha lite kul ihop också, så allt inte är på blodigt allvar hela tiden för det blir ju nästan outhärdligt tillslut. Här nedan är en bild tagen från vår lediga tid som vi tillbringade på den lilla mässen Mjölner.

När hela kompaniet slutligen var på plats på Camp Bifrost så hade vi en ceremoni där kompaniet från KS04 överlämnade befälet till vårt kompani, nu skulle vi hålla ställningarna på tills det var dags för KS06 att lösa av oss nästkommande sommar. Dessa ceremonier är lite segdragna men en del av traditionen inom militären, man ställer upp plutonerna och sedan sker en mer formell överlämning mellan kompanicheferna. Här uppe i bergen hade snön nu börjat vräka ner alltmer och temperaturen pendlade rejält mellan låga minusgrader och milda plusgrader, så att stå stilla i snön var inte superkul eller trevligt men så snart det var över kunde vi värma oss i våra tält igen.

Den kommande vintern visade sig bli den kallaste på över 50 år på Balkan, så jag valde ju verkligen ”rätt” mission om jag får vara lite ironisk här nu. När snön vräkte ner blev tälten alldeles tunga men prydligt vita i alla fall, vi hade dock ganska bra temperatur inne i tälten så det gick bra. Men här hade lokalbefolkningen tyvärr ingen plogbil som drog fram längs med vägarna och röjde bort snön, utan det fick vi hjälpa till med och någon soldat med behörighet att köra en stor hjullastare plogade vägarna i den mån det gick. Sedan fick våra terrängbilar och pansarbandvagnar skapa spår åt övriga bilister, men under de första veckorna så var det väldigt skiftande temperaturer och det blandades friskt mellan snö och regn. Detta väder gjorde inte vägarna bättre utan det blev rejält med lera på sina ställen, och det var inte alls ovanligt att man fastnade emellanåt eftersom man aldrig visste hur djupt våra fordon skulle sjunka ner i lervällingen.

De större vägarna var lite mer trafikerade och plogades lite bättre, vår camp låg på ett berg väldigt nära gränsen mot Serbien så det var ju en del människor som färdades på vägarna och passerade genom gränskontrollen där varje dag. Denna gränskontroll övervakades och bemannades av oss svenska soldater på Kosovo sidan, sedan hade serberna en egen gränskontroll på sin sida gränsen. Vi hade ett rullande schema och bemannade alltid gränsen med minst två soldater varje dag och vissa dagar var vi fler soldater på plats när vi genomförde noggrannare kontroller. Det var inte enbart en passkontroll utan alla bilar skulle sökas igenom efter människor, droger, vapen och sprängmedel. Därför kunde vi ibland få hjälp av en hundförare från brittiska KFOR, de var då stationerade på Camp Bifrost hos oss under några dagar och hjälpte till att bemanna gränskontrollen. Och jäklar vilka fantastiska hundar de hade till sitt förfogande, de var så otroligt duktiga på att sniffa fram olagligheter i bilarna så det var ingen idé att ens försöka smuggla något över gränsen. Det fanns även de som försökte smuggla människor över gränsen vilket självklart inte var tillåtet, så vi fyllde en viktig funktion med denna gränskontroll i norra Kosovo.

Denna gränskontroll stängdes på kvällarna och därefter var all passage förbjuden under natten till nästkommande morgon. Men en sen kväll kom ensam kvinna körande från Serbien, hon kan möjligen ha haft albansk bakgrund men det minns jag inte helt säkert. Den serbiska gränskontrollen släppte inte genom henne eftersom gränsen precis skulle stängas, så hon fick antingen vända bilen och köra tillbaka eller sova i bilen tills gränsen öppnade igen nästa dag. Detta gjorde henne väldigt skärrad för hon hade tydligen rest långt och hon vågade inte sova ensam i bilen, för hon hävdade då att de serbiska soldaterna skulle kunna utsätta henne för övergrepp eller liknande. Hon påkallade vår uppmärksamhet och fick tillåtelse av serberna att gå över till vår sida av gränskontrollen för att prata med oss. Hon förklarade att hon var livrädd och inte vågade sova i sin bil, men att hon inte kunde vända och köra tillbaka. Hon påstod att hon blivit erbjuden att betala eller muta serberna för att få åka igenom ändå, men vi kunde inte tillåta detta och det fanns tyvärr inte mycket annat att göra eftersom gränsen var stängd. Hon blev helt bestört och ville inte gå tillbaka till den serbiska gränskontrollen, allt detta kändes hemskt och i ett försök att hjälpa henne så erbjöds hon att få övernatta i ett tält som gränskontrollen förfogade över. Detta ansvarade KFOR för och vi vakade över tältet hela tiden så att hon inte försökte ta sig vidare in i Kosovo, så hon lämnade sin bil vid gränskontrollen och övernattade i tältet. Nästa morgon när gränsen öppnade tackade hon så mycket och sade att detta kunde ha räddat hennes liv, och efter att vi sökt igenom hennes bil kunde hon köra vidare in i Kosovo. Men när detta rapporterades in efter arbetspasset så togs det inte emot väl av den militära ledningen, och anledningen till detta var att vi kan ha agerat partiskt inför serberna vilket KFOR inte ska vara. Jag minns att AIK:aren var mycket upprörd över det som inträffat och förklarade hur bräcklig den rådande vapenvilan är och hur lite som behövs för att situationen ska eskalera, men samtidigt tror jag att han förstod varför man agerat som man gjorde för kvinnans skull. Det var såklart medmänskligt att försöka hjälpa henne men i den rådande situationen i Kosovo så kan en sådan handling eskalera till enorma proportioner som innebär nya konflikter. Så tyvärr kan även det ”rätta” agerandet ur ett perspektiv vara fel ur ett annat.

Vårt kompani hade alltid två plutoner med pansarskyttesoldater stationerade på Camp Bifrost medan den tredje befann sig i beredskap nere på Camp Victoria. Sedan roterade plutonerna varje vecka och de två plutonerna som var kvar på Camp Bifrost fick olika ansvarsuppgifter att genomföra, en uppgift var att bemanna gränskontrollen samt patrullera ute i området. En stridsgrupp skulle dessutom vara i full beredskap och åka ut på diverse larm som kom in från närområdet. Dessa ansvar fördelades mellan de olika stridsgrupperna på respektive pluton, och de som hade beredskapen fick absolut inte dricka alkohol eller lämna campen utan var tvungna att ständigt vara redo att rycka ut om något akut skulle dyka upp.

Vi samarbetade även med soldater från andra länder, mestadels från Norge och Finland men även Storbritannien och USA. Sedan sprang vi ibland på soldater från Danmark, Frankrike och Tyskland, även Italien hade soldater där men det var mestadels deras Carabinieri som fungerade som en sorts militärpolis. Sedan fanns det massor av andra nationer representerade med trupper i Kosovo, men det var främst de nordiska länderna som vi samarbetade med oftast i alla fall.

Kosovo höll även på att utforma sin egen polisstyrka och dessa utbildades av KFOR, men de var ännu inte helt utbildade och klara så vi fick hjälpa dem ganska ofta. Bland annat var deras polishus ständigt utsatt för diverse terrorhot så där bevakade KFOR området, sedan följde poliserna med vid olika tillslag och liknande. Som jag skrev tidigare så var det inte ovanligt att byar tvingades gömma vapen åt UCK-gerillan eller för eget bruk, men så fort KFORs underrättelsetjänst fått reda på detta slog vi till mot dessa byar. Oftast skedde detta samordnat med trupper från andra länder och det var inte ovanligt att man slog till på flera platser samtidigt, så vi fick utföra en hel del gryningsräder där vi stormade in i byarna och säkrade platsen åt polisen. Alla invånare i byn fick komma ut ur sina hus och invänta Kosovos polis som sedan ansvarade för den fortsatta utredningen, under tiden säkrade vi området och såg till att inga andra försökte ta sig in i byarna eller smuggla ut vapen i smyg. Det var ganska vanligt med olika typer av vapentillslag och man hittade även minor och granater gömda i vedhögar och dylikt. Dessa uppdrag var oftast ganska långtråkiga för vår del efter att vi intagit och säkrat byarna, då kunde det gå timmar medan polis sökte genom husen och förhörde människorna där. Däremot var det ett tillfälle när brittiska SAS var inblandade i ett tillslag mot en känd gängledare eller maffiaboss, KFOR fick i uppdrag att slå till mot den misstänktes hus och säkra området precis som vanligt. Sedan skulle vi invänta soldaterna från SAS, de landade med sin helikopter och hade som ett bredare vitt snöre som hängde diagonalt över bröstet på uniformen för att man skulle kunna skilja på dem från de andra soldaterna. Man fick ej prata med dem och de fick ej distraheras när de landat, sedan tog det tog inte många minuter för dem att ta sig in i byggnaden och gripa den misstänkte och sedan åka iväg med helikoptern igen. SAS är ju Storbritanniens specialstyrka och tränar ju för detta dagligen, så de kan verkligen sina saker och är otroligt effektiva. Vi fick höra om flera liknande tillfällen när diverse specialstyrkor samarbetade med KFOR och det hade varit intressant att se dem ”in action” vid dessa tillslag.

Pinkyafton! Ja det låter kanske aningen kinky men det är faktiskt värre än så, det är en sorts inkilningsritual där alla rutinerade veteraner som ju även kallas ”yxor” välkomnar alla nya utlandsveteraner in i gemenskapen. Detta skedde helt oförberett för vår del, men tydligen hade alla yxor smusslat och planerat detta i smyg tills denna dagen nu var kommen. Vi förstod vad som var på gång och blev tillsagda att klä på oss våra vårdoveraller och hjälmar samt att vi skulle ha med oss våra handdukar. Detta bådade inte gott…

Detta är ingen hemsk inkilning som man kanske kunnat läsa om i andra sammanhang, utan mer en rolig grej utan någon form av personlig nedvärdering. När vi ställt upp oss utanför så välkomnades vi av alla yxor, inte minst av gammelyxan Lasse som hade en sorts kungakrona på huvudet och höll en yxa i handen. Han var den som gjort flest utlandsmissioner så han fick hålla i hela ceremonin, han berättade vad som skulle ske och sedan delades vi ”pinkys” in i små grupper. Vi fick ett rosa band att knyta runt huvudet och därefter utsattes vi för små diverse prövningar där vi bland annat fick genomlida en kort men påfrestande hinderbana, sedan var det dags för en ”irländsk julafton” eller vad det heter när man lutar huvudet mot ett träskaft och springa flera varv runt denna tills man blir yr. Sedan skall man försöka springa mot ett givet mål cirka 10-15 meter längre bort men det var ju helt omöjligt, allt bara snurrade och vi föll till marken en efter en flera gånger innan vi lyckades ta oss i mål. Varje gång man lyckades med något bra så blev man belönad med godis från yxorna som stod bredvid och hejade på oss, dessa så kallade ”godisar” var vitlöksklyftor som vi uppmanades att äta. Men som tur är så gillar jag vitlök så det var inte så farligt, men det fanns andra som tyckte detta var väldigt äckligt.

Slutligen skulle man memorera en text som sedan skulle läsas upp för gammelyxan och övriga yxor, detta gjorde man enskilt när man klev in i ett tält de ställt upp för ändamålet. Där inne brann en eld och flera marschaller, sedan satt Lasse på en sorts tron med de andra yxorna uppställda bredvid sig. När man läst upp texten man memorerat skulle man svepa i sig en pinkydrink som de serverade från en stor kittel, och den var så jäkla stark att jag knappt fick luft och tappade rösten efteråt. Det var en röd sörja, troligen en sorts stark salsa med sprit som det ångade om där i tältet. Därefter tog Lasse fram yxan och dubbade in mig i gemenskapen, sedan jublade alla yxor gemensamt och tjoade högt av glädje. Alla pinkys fick göra detta och sedan firade vi tillsammans på kvällen, men jag fick inte bort smaken från alla dessa vitlöksgodisar och den starka pinkydrinken på hela kvällen.

Som jag nämnde tidigare här ovan så samarbetade vi ganska ofta med andra nationer inom KFOR under större operationer med koordinerade tillslag. De svenska plutoner som ingick i dessa operationer bildade då tillsammans ett kompani som gick under namnet TASK FORCE THOR. Då samlades vi oftast på en närliggande militärbas inom KFOR och därifrån startade vi operationen, detta samtidigt som andra militärbaser i andra delar av Kosovo förberedde sig på samma sak. Så när ordern väl kom slog vi till med många soldater samtidigt för att nyttja fördelen med överraskningsmomentet, och jag minns att vi en gång genomförde en sådan operation mot en stor marknad utanför Pristina. När vi kom dit var det lite tumultartat och alla civila människor där blev både rädda och förvånade över att vi stormade in på den väldigt stora marknaden. Vi säkrade snabbt platsen och såg till att ingen kunde lämna området, därefter påbörjades en stor sökinsats där vi grundligt genomsökte allt och alla. Vi hade även hjälp av hundförare och deras hundar som var otroligt effektiva vid dessa tillfällen. En sådan stor och omfattande insats kunde ta flera timmar att genomföra, men det resulterade ofta med att vi hittade en del gömda vapen och kartor med information över KFOR:s olika poster som bevakades runt om i landet. De använde sig av dessa kartor för att kunna kringgå bevakningen om de hade något fuffens för sig, som exempelvis vid smuggling av människor eller vapen. Och i väntan på att bli klara kunde man ta en kort tupplur ovanpå vår PBV, tydligen…

Vid ett tillfälle när vi roterade ner till Camp Victoria som beredskapspluton så anordnades det en boxningsgala i en av de närliggande byarna och polisen bad om vår hjälp att ansvara för säkerheten, och varje gång någon större aktivitet anordnades så ökade samtidigt hotet för attacker eller terrordåd. Vi fick därför i uppgift att kontrollera alla som skulle in på boxningsgalan samt hålla ordning inne i lokalen, sedan hade vi även soldater utposterade runt byggnaden och på taket. Vi hade kravallutrustningen på oss utom hjälm och sköld, så vi var redo om någon annan folkgrupp ville komma dit och förstöra tillställningen.

AIK:aren placerade klokt nog två av plutonens längsta och största soldaterna vid entrén, detta tyckte vi var lite roligt för Generalen och Shrek såg nästan ut att vara en halvmeter längre än alla besökare och stod där som två rejäla pjäser. Jag och flera andra placerades inne i lokalen för att upprätthålla ordning och reda medan kämparna boxades uppe i ringen. Det var första gången jag såg en boxningsmatch och det var ganska kul faktiskt, men det påminde inte om ”Rocky” filmerna direkt utan var betydligt lugnare och mer avvaktande. Sedan verkade detta vara unga killar som boxades och inga riktiga tungviktare, men galan höll igång under flera timmar där på kvällen så vi som vakade inomhus hade möjlighet att se flera av matcherna.

Denna afton gick allt bra och inga incidenter inträffade, och det är syftet med att ha KFOR på plats. Det kanske känns obehagligt att se beväpnade soldater överallt men vi är där för deras skull och för att fortsätta bevara den sköra fred som råder i byarna för stunden. Hade vi inte varit på plats så hade det kanske slutat annorlunda, därför är det så viktigt att KFOR visar sig och är närvarande överallt hela tiden.

Efter vår tid på Camp Victoria så var det dags att åka tillbaka till Camp Bifrost igen, det fanns två vägar att välja mellan och när vi åkte med våra tunga bepansrade fordon så valde vi att köra längs med småvägarna. Men ibland hade vi kanske ett sidouppdrag och delade upp oss i fler fordon, och då färdades vi exempelvis i terrängbil eller en Splinter (en sorts Mercedes buss) för då kunde vi köra en snabbare väg. Denna gick då oftast genom huvudstaden Pristina, och precis utanför staden var det en stor cirkulationsplats som knöt ihop de större vägarna. De har inte riktigt samma trafikregler gällande rondeller i Kosovo som de regler vi har i Sverige, här hade istället bilarna som var på väg in i rondellen företräde och då fick bilarna i rondellen stanna och släppa in de andra som kom utifrån. Detta var ju väldigt ovant för oss svenskar men vi ansåg även att denna metod enbart gjorde att trafiken stannade upp på ett onödigt sätt, för det kom ju bilar hela tiden och vill köra in i rondellen. Det var dessutom en hel del arga bilister som tutade och skrek på varandra där i köerna, men efter en stund kom vi ut och kunde köra vidare in i Pristina.

Huvudstaden var annorlunda jämfört med landsbygden på många sätt, här var det mycket folk och man såg inte till lika mycket skador av kriget på husbyggnaderna. Utan här fanns massor av höghus och de stora vägarna var asfalterade och i ganska bra skick, sedan fanns det såklart fortfarande grusvägar och andra spår av bombningarna på smågatorna inne i staden.

I stadens centrum blev trafiken lite utav en propp och allt gick trögt, och jag minns ett tillfälle vid en av de större korsningarna i staden där trafikljuset ej fungerade denna dag. Då stod där en brittisk KFOR-soldat och försökte dirigera trafiken, men jag måste säga att det man kallar för trafikvett led det stor brist på här bland alla bilister. Trots tydliga direktiv från soldaten så försökte de köra fram och tränga sig före de som hade företräde, och de blinkade nästan aldrig åt det håll de skulle svänga. Utan skulle de svänga så slog de på bilens varningsblinkers och bara svängde åt något håll, så att möta dem var ju lite utav ett lotteri för man visste ju aldrig vart de skulle köra. Och när vi kom fram till den brittiska soldaten så vevade han för fullt med armarna mot alla bilister, sedan stegade han uppgivet fram till vår bil.

– I give up, they can’t f***ing drive properly and I think I am about to get overrunned any second now. Ropade han uppgivet till oss.

– We understand you, the traffic is crazy today. Svarade AIK:aren och skrattade.

– I am done here, take care lads! Ropade han och skrattade, sedan lämnade han den trafikerade korsningen till sitt öde.

Eller så kanske han skulle byta med någon annan soldat, men det kan inte ha varit kul att stå där mitt i korsningen med tanke på hur folk körde. Vi fortsatte köra för att komma ut ur staden men fastnade igen efter en bit, vägen delade sig och vi skulle svänga åt höger men bilen framför oss stannade bara och körde inte vidare. Vi tutade lite för att visa att vi ville komma fram men fick ingen reaktion från föraren, tillslut brann det till i AIK:arens huvud så han stoppade ut huvudet och vrålade att de skulle flytta bilen från vägen. Då blev föraren så rädd att han rusade ut ur bilen och sprang iväg men lämnade bara bilen ståendes där på gatan, så där stod vi nu och fattade absolut ingenting. På något vis lyckades vi ändå köra förbi den övergivna bilen och kunde fortsätta vidare ut ur staden, så just denna gången gick det tyvärr inte snabbare att köra genom huvudstaden. Väl framme på Camp Bifrost igen så undrade nog de flesta vad som hade hänt eftersom vi var så sena, och när vi berättade om den uppgivna brittiska soldaten och hur vår plutonchef skrek på en annan förare så att denne sprang ifrån sin egen bil så roades de flesta.

Att vara ute på patrull var nog det jag gillade bäst, helst med hela stridsgruppen men ibland delade vi upp oss och då var det enbart några av oss som åkte iväg. Att patrullera handlade mycket om att vi skulle visa vår närvaro i området samt prata med invånarna vi träffar på och fråga om allt är bra eller om de har noterat något avvikande runt deras by. Sedan var det viktigt att vi själva var observanta på sådant som verkar misstänksamt, det kunde exempelvis handla om att vi hittade spår från pansarvagnar eller andra fordon från någon av de inhemska folkgrupperna som inte får befinna sig i området. Utan vi såg till att gränserna hölls bevakade och ingen försökte ta sig varken in eller ut ur Kosovo på ett olagligt sätt.

Man märkte av en ganska tydlig skillnad på vädret beroende på vart i vårt ansvarsområde vi patrullerade. Nere bland bergens dalar var det inte lika mycket snö medan det på bergets toppar var riktigt kallt och fullt av snö överallt, och temperaturerna skiftade därför också en hel del. Under dessa patruller kunde vi många gånger se följderna av kriget där hus raserats och områden som var totalförstörda till följd av bombningar och striderna som pågått. Det fanns många trasiga byggnader och uppgivna människor som var oroliga över att klara vintern som var på ingång, de vädjade ofta om hjälp och i de fall vi kunde hjälpa dem så gjorde vi självklart det. KFOR gjorde insatser överallt för att hjälpa landet att bland annat bygga upp sina vägnät igen och vi stöttade även på andra sätt ute i byarna för att hjälpa befolkningen så gott vi kunde oavsett etnicitet.

Vi hade en skola uppe i bergen som vi besökte och beslutade oss för att hjälpa dem i ett eget projekt där vi samlade in pengar och sedan köpte anteckningsblock, pennor och nödvändig skolmateriel till barnen. Sedan fick de bollar, hopprep och annat att aktivera sig med på rasterna så barnen var jätteglada när vi kom och lämnade allt detta till dem. Lärarna och barnen visade oss in i deras klassrum och dessa gick inte att jämföra med dem vi har hemma i Sverige. Det var kala väggar och dålig isolering så det var ganska kallt där inne, allt kändes faktiskt väldigt sunkigt men de gjorde väl det bästa de kunde med det de hade helt enkelt och det satt presenningar för att täcka de få fönster som fanns så det gick ej att titta ut genom fönstret. De hade inte så varma kläder heller och skorna lämnade en hel del att önska. Vissa skor var alldeles för stora och en del barn hade inte ens ett par skor utan två olika skor på fötterna, men värst var det för de barn som enbart hade dessa galoscher på sig. Dessa skulle man ju ha utanpå sina vanliga skor för att skydda dem men de hade ibland inte ens strumpor på sig under sina galoscher så de satt löst och ramlade av när de lekte.

Sedan spelade vi lite fotboll på gården med alla barnen och kunde på så vis försöka visa att vi inte är farliga utan att vi är där för att hjälpa dem. De flesta barnen slappnade av efter en stund och var med i leken medan några fortfarande höll sig vid sidan och inte riktigt vågade vara med och spela. Det får man respektera och sedan vet man ju inte hur det låter hemma hos dem, föräldrarna kanske är väldigt kritiska till KFOR och att vi är där i deras land. Det fanns ju även de föräldrar som ville att vi skulle försvinna därifrån och de kunde bli väldigt aggressiva och arga när man besökte byarna, så vi var inte omtyckta av alla men barnen brukade oftast bli glada av att få träffa oss i alla fall. Och vi kände oss nöjda med att vi kunde hjälpa dem att få lite bättre förutsättningar att ha det bra och roligt i skolan.

Någon månad senare åkte vi tillbaka till skolan för att se hur de klarade vintern, och möttes då av ett väldigt tråkigt besked från de nedstämda barnen. Alla saker vi lämnade till skolan tidigare hade några lärare tagit och sedan sålt vidare för att tjäna pengar som de stoppade i egen ficka, så de hade ingenting kvar av det vi bidragit med till dem och barnen var såklart väldigt ledsna över detta. De blev dock glada över att vi kom dit igen, men detta var tyvärr vanligt förekommande att de saker man bidrar med för att hjälpa dem oftast såldes vidare för att någon egoistisk person ska kunna tjäna snabba pengar. Det var samma sak när man lämnade insamlade kläder och skor till vissa familjer som var i stort behov av detta, då tog oftast mannen eller fadern i huset alla dessa och sålde vidare för att tjäna pengar åt sig själv. Det var riktigt svinigt gjort och istället för att deras barn skulle kunna klä sig varmare på vintern så tog fadern allt, och det var tydligen vanligt att pengarna gick till droger och annat. Detta gjorde att man nästan tappade hoppet om att kunna hjälpa de mest utsatta, men de behöver fortfarande vår hjälp så i fortsättningen följde vi upp detta lite extra i de fall vi misstänkte att något liknande skulle ske. Men det är så otroligt tråkigt att möta familjer som vädjar om hjälp och sedan visar det sig att någon utnyttjar detta för egen vinning, jag tycker det är bedrövligt att man prioriterar sig själv som vuxen man före både sin sambo och sina egna barn. Helt sjukt…

Att vara ifrån sina vänner och familj var tufft, plötsligt hade man ingen kontakt med de som man annars kanske pratade med varje dag. För egen del försökte jag att inte tänka så mycket på detta för det gjorde mig bara nedstämd och ofokuserad, sedan kunde man inte ringa hem med mobiltelefonerna för dessa samtal kostade en förmögenhet. Däremot kunde man använda en satellittelefon inne på campen men det var alltid lång kö för att få använda den, det var ju många som ville ringa hem till sina barn och flickvänner för att prata. Jag tror jag ringde hem en gång och då ringde jag min syster Linda, det var det enda numret jag kunde utantill i huvudet. Men när hon svarade och hörde att det var jag så började hon gråta, då kändes det ju bara ännu jobbigare så efter att vi pratat en stund så ringde jag faktiskt inte hem något mer efter det. Men då fick de veta att jag mår bra i alla fall, sedan kunde hon sprida ordet vidare där hemma till resten av familjen. Jag hade ingen flickvän under min tid här nere och tur var nog det, för jag såg några soldater vars flickvänner inte väntade på att de skulle komma hem igen och som istället avslutade deras relationer. Jag vet inget om förutsättningarna och hur de pratat om detta innan deras partner åkte iväg på denna mission, men det var plågade ansikten man fick möta när de kom tillbaka från sina telefonsamtal när de fått besked om att deras flickvänner lämnat dem. Och min första tanke var att det var ett ganska olämpligt tillvägagångssätt att avsluta relationerna med en soldat som befann sig så långt hemifrån, speciellt med tanke på hur otroligt ledsna vissa blev. Men också av den anledningen att här hade de ju tillgång till väldigt farliga vapen om de skulle hamna i en depression och faktiskt vilja ta sina liv, sedan vet man ju inte om bakgrunden till varför vissa relationer tog slut. Kanske förtjänade många att det tog slut mellan dem, men det var tråkigt att se att det ändå var så pass många som faktiskt råkade ut för detta.

Försvarsmakten är ändå himla bra på många sätt måste jag säga, för de anordnade en kväll på Camp Victoria då de bjudit in några fältartister som skulle uppträda på en provisoriskt bygg scen. Det var en glad grupp med män och kvinnor som spelade livemusik och sjöng kända låtar för oss under en kväll, och detta var välbehövligt för många. Man är så ”påkopplad” och redo under dygnets alla timmar att man inte riktigt hinner slappna av ordentligt, men detta fick oss att nästan glömma bort varför man var där och istället hade vi en riktigt rolig kväll tillsammans. Det pratas ofta om stridsmoralen inom det militära, man kan säga att det är vad som driver en soldat att alltid göra sitt bästa och att det är viktigt att alltid ha en hög stridsmoral. Att bjuda soldaterna på en kväll som denna höjde garanterat stridsmoralen hos alla soldater som kunde vara med, och även om fältartisterna var lite nervösa över att vara där och uppträda för oss i Kosovo så gjorde de en fin insats för alla på plats.

När vi vid ett senare tillfälle utförde en fotpatrull inne i Pristina så var det några soldater som gjorde ett fynd enligt dem själva. Haha, det ryktades om ett apotek där man kunde köpa Viagra piller utan en läkares recept så flera lockades dit för att köpa med sig ett gäng och testa dessa. Detta piller var ju en galet hypad och omtalad grej just då runt millennieskiftet så många var nyfikna på om de verkligen var så bra för potensen, nu var ju de flesta av oss ganska unga så jag förstod aldrig riktigt vitsen att köpa dessa. Istället hängde jag med Wendie in på en tobaksbutik och där köpte han sig en riktigt fin pipa och tillhörande tobak. Jag blev också nyfiken på att testa detta men hade ingen erfarenhet av att röka pipa, så istället studerade jag honom varje gång när han stoppade sin pipa i munnen och tände på den. Han påminde nästan lite om kapten Haddock i Tintin med ”snuggan” där i mungipan.

Tiden rullade på ganska så intensivt första månaderna och ganska snart var vi framme vid en av våra svenska högtider, nämligen julafton! Inför denna högtid så behövde kockarna på Camp Bifrost hjälp i köket, därför skickades Wendie och jag dit för att skära upp all god mat och lägga upp allt på fina fat. Jag var förvånad att man lade så mycket energi och omsorg på att försöka få till så pass god julmat åt oss här borta i Kosovo, och även om våra arbetsuppgifter rullade på precis som vanligt så lyckades man ändå ordna så att vi fick njuta av ett gott julbord tillsammans. Detta fick mig att längta hem väldigt mycket där och då, jag önskade att familj och vänner hade en härlig och fin jul där hemma. Och tro det eller ej men det kom faktiskt en tomte till vår camp!

Jodå, det kom en tjock farbror i röd tomtedräkt och delade ut varsin lite julklapp till alla soldater. Det var en fin fällkniv av märket Victorinox, den hade jag kvar i många år innan jag tillslut råkade slarva bort den. Men jag uppskattade verkligen att det gjordes en liten ansträngning för att få till denna fina julstämning, det fick många av oss att må riktigt bra!

Men gladast var vi nog alla över att få njuta av den goda julmaten, och de som kunde dricka alkohol och ej var i tjänst fick julöl till maten. Till och med julnubbar delades ut, riktigt lyxigt faktiskt! Så det sjöngs julsånger och nubbevisor där i matsalen, stämningen var onekligen på topp denna dag!

Efter julhelgen kommer nyårsafton, och det var lite festligt tema även då! Vi fick en god nyårslunch men senare på kvällen skulle vi ut på spaningsuppdrag, det var tydligen ganska vanligt att man i byarna sköt med sina automatvapen på nyårsafton för att fira in det nya året. Detta kunde vi ju då snappa upp och agera mot med lite tur, för det var inte tillåtet att äga några automatvapen. Så vi blev tilldelade olika vaktposter och innan mörkret föll på kvällen åkte vi ut till dessa för att förbereda oss, och tänk vilka djur man kan få möta på de snöiga vägarna där ute mitt i ingenstans.

Denna kväll bildade jag ett stridspar tillsammans med Guldgossen, vi två skulle köra upp på en höjd och observera en by nedanför berget. Det var knäpptyst och verkligen kolmörkt där ute, men när månens ljus tittade fram mellan molnen så såg man lite bättre. Det var jäkligt kallt också vill jag minnas, men Guldgossen och jag försökte göra det bästa av situationen genom att berätta roliga minnen för varandra och hålla varandra på gott humör hela kvällen trots att vi frös som tusan. Den iskalla vinden verkligen piskade oss i ansiktet där uppe på höjden och trots varma kläder så letade sig den bitande kylan genom alla lager av tyg. Men när vi närmade oss midnatt blev vi båda ganska tysta och sjönk in i våra egna tankar, jag tänkte mycket på alla där hemma i Sverige och våra roliga nyårsfiranden vi brukade ha tillsammans med alla vänner. Så jag funderade på vad de gjorde och hur de hade det, jag saknade alla väldigt mycket…

När klockan slog tolv så hördes höga jubel nedifrån byn, de verkade ha en festlig afton men vi varken såg eller hörde några automatvapen avfyras därifrån. Däremot hörde vi att andra byar i närheten sköt och det var rejäla skottsalvor som ekade mellan bergen, och dessa byar kunde andra soldater på spaning lokalisera och sedan samordnades diverse tillslag mot dessa byar de kommande dagarna. När vår bys firande lugnat sig och alla gått inomhus igen så började vi förbereda oss på att få vår order om att åka tillbaka och möta upp de andra. Men när orden väl kom så körde vår terrängbil fast i den djupa snön, vi försökte men kom ingenstans utan den hade satt sig rejält i snödjupet. Vi fick kalla på hjälp och någon timme senare kom en bandvagn upp och drog loss oss, AIK:aren var inte glad för vi skulle ha plockat upp honom och några till på tillbakavägen. De hade också fått stå ute och frysa i väntan på att vår hjälp skulle komma, men när bandvagnen väl kom så drog de upp vår terrängbil snabbt och enkelt sedan kunde vi åka tillbaka till Camp Bifrost igen.

De kommande dagarna så handlade det mycket om att slå till mot de byar där vi hört dem avfyra sina automatvapen på nyårsnatten, men det nya året fortsätter i nästa och även den sista delen av inläggen från min tid i Kosovo… Over and out!

MISSIONENS JERKER går i denna andra del till Wendie, vi var ute på patrull till fots i en by där det låg fullt av sopor och skräp överallt. Och bland dessa sopor strök det runt herrelösa hundar och letade efter något att äta, det var så sorgligt att se de magra hundarna och vid en plats hittade vi två ensamma valpar som nosade runt bland skräphögarna. Vi frågade oss själva om valparna skulle klara av den kommande kalla vintern, och mäniskorna här i Kosovo verkade inte alls gilla hundar så de var verkligen lämnade åt sitt öde. Wendie som var jägare tyckte det vore bättre att avliva dem, så han drog fram sin AK5:a och gjorde mantelrörelsen för att vapnet skulle laddas. Men innan han skulle skjuta hördes AIK:aren ropa och fråga vad tusan han höll på med, Wendie förklarade att han tyckte synd om valparna och ville avliva dem. Men AIK:aren var väldigt tydlig med att man inte kan göra en mantelrörelse på det viset där i byn eftersom detta kunde uppfattas som hotfullt av befolkningen, och vi ville inte späda på oroligheterna som redan råder i byarna. Så Wendie fick snällt ta bort sitt vapen igen och lämna hundarna där bland alla sopor. Jag hoppas att de klarade vintern och växte sig starka på något sätt…

KÄRA LÄSARE! En länk till den tredje och sista delen finner du här nedan:

Flashback: Kosovo Part III – I´m Coming Home