VARNING! Det jag nu kommer att skriva och berätta om kan upplevas som otäckt eller stötande för vissa, därför har jag valt att hålla igen på de lite mer hemska detaljerna. Allt är baserat på verkliga händelser och beskriver mina upplevelser från min utlandsmission under KS05 i Kosovo i början av 2000-talet.

Nu började starten på det nya året 2001 och vi befann oss på ett kallt och friskt Camp Bifrost i Kosovo. Och precis som i föregående inlägg använder jag inte personalens riktiga namn utan har använt mig av olika smeknamn eller tilldelat dem ett alias.

Snön fortsatte att vräka ner så det var otroligt ljust och fint utomhus på dagarna, men nätterna var väldigt kalla. Tälten var nu täckta av den vita snön och snövallarna växte mer för varje dag, vi försökte skotta bort den värsta snön utanför våra tält men vissa dagar kändes det helt hopplöst eftersom det hann komma ny snö så man blev aldrig riktigt klar. Vår kvartermästare på Camp Bifrost var en rolig herre som alltid brukade skoja med alla, och en morgon när snövallarna var som högst ställde han en fråga till oss som satt i matsalen.

– Hörrni… Om man skulle ta och kasta en handgranat över snövallen där borta, tror ni att det blir ett jäkla liv på serberna då? Frågade han och log stort.

Vi skrattade åt hans fundering men alla förstod nog att om det kom en handgranat farandes från vår sida över vallen mot den serbiska gränsen så skulle det garanterat ta hus i helvetet som man säger. Så det var ingen bra idé, men det var sådan han var vår kvartermästare. Han höll ordning och såg till att allt fungerade inne på Camp Bifrost, och älskade att skoja med de soldater han träffade på under dagarna. Jag tyckte att han var väldigt rolig och en riktig humörhöjare, hade man tur kunde man springa på honom inne på mässen när han fått i sig en öl och då mådde han kanon kan jag lova er!

Just här uppe i bergen var det otroligt mycket snö och den kallaste vintern på nästan ett helt sekel, det var tur att vi hade ordentliga kläder som höll oss varma. Men trots det så var det inte kul när snöstormarna drog in över vår camp som rejält skakade träskivorna som var provisoriska dörrar in till våra tält, ja till och med utedassen fylldes med snö. Men vissa dagar sken solen med sina värmande strålar och då kunde man chilla på en snövall i solskenet med en tidning.

Vi inledde det nya året med att göra tillslag mot de gårdar och byar där vi hört dem avfyra automatvapen på nyårsafton, och det var i flera byar man observerat detta så med riktade och samordnade insatser från flera plutoner slog vi till mot de misstänkta byarna. De var helt oförstående till att vi kom dit men med hjälp at tolk så berättade vi vad vi observerat och påbörjade en sökinsats genom de misstänkta husen. Det gäller dock att vara försiktig eftersom det var väldigt vanligt med försåts minering där de gömde sina vapen, det betyder att en lucka eller dörr exempelvis kan ha en granat placerad så att om man inte är försiktig när man öppnar detonerar denna och sprängs. Vi hade tillgång till en EOD (ammunitionsröjningspluton) som vi kunde kalla in från Camp Victoria om vi misstänkte att det fanns en minerad plats, som jag skrev tidigare så får man absolut inte röra något utan då var vi tvungna att spärra av området tills EOD plutonen kunde komma och röja platsen. Det var heller inte enbart inomhus de minerade sina gömmor utan de kunde även göra detta utomhus där de gömde vapen i exempelvis vedhögar och liknande, vilket är både olustigt och otäckt…

Det inträffade en incident där en försåts minering hade förekommit, KFOR fick in ett larm om att det pågick ett allvarligt bråk på en gård och åkte snabbt dit för att undersöka saken. När man kommer fram till gården syns kraftig rök stiga mot himlen och ett av husen ser ut att ha börjat brinna, PBV:n stannar genast på vägen utanför husets grind men ser då att någon placerat en handgranat på grinden som skulle detonera om man öppnade den. I dessa fall finns en ökad risk för fler minor eller granater på platsen och då får man absolut inte gå in i huset utan var tvungna att stanna kvar i PBV:n utanför i väntan på att EOD plutonen kommer till platsen. Så de kallas dit omedelbart och samtidigt hörs flera höga skrik på hjälp inifrån huset, men i detta fall kan man inget annat göra än att frustrerat vänta i PBV:n utanför och försöka observera vad som händer och varna andra i närheten. Då flyger plötsligt ytterdörren upp och ut kommer en man och hans tonårsson som ropar på hjälp, vagnchefen för PBV:n visar tecken för att de MÅSTE STANNA och hinner knappt ropa att det sitter en granat på grinden. Men de hör inte utan börjar springa fram mot grinden. Han ger då istället snabbt order om att samtliga soldater omedelbart måste dra ner skyddsluckorna och ta skydd, och bara sekunder efter att luckorna stängts hörs en öronbedövande och hög smäll. Granaten på grinden detonerar vilket dödar både mannen och tonårspojken, det slutar tyvärr inte lyckligt för resten av familjen heller utan de brinner inne i huset och alla dör på platsen. Detta är förfärligt på många sätt för alla inblandade och man önskar i sin frustration att man hade kunnat göra något mer för att rädda människorna i huset, men reglerna för alla soldater är tydliga att om man misstänker att det finns minor eller granater på platsen så är det strikt förbjudet att gå in för att inte riskera sitt eget eller sina stridskamraters liv. I detta fall var det inte enbart en misstanke utan fakta och man kunde därför inte gjort något annorlunda, och allt fick ett otroligt sorgligt slut där polisen sedan fick utreda vad som orsakade bråket och branden i huset. Vi fick inte veta mer men med tanke på att någon minerat grinden med en granat så tror jag knappast att det handlade om ett vanligt familjebråk, utan jag misstänker att man ville skapa en situation inne i huset när det började brinna och därmed få dem att springa ut mot sin död. Som sagt, krig och dess bieffekter är verkligen vidrigt…

Tyvärr är det inte enbart händelser likt den jag skrev om här ovan som kan få hemskt tråkiga slut, vi nåddes en annan kväll av att en terrängbil med svenska KFOR-soldater råkade ut för en trafikolycka och kolliderade med en betongvägg. En av soldaterna avled dessvärre i denna olycka och övriga soldater skadades allvarligt, detta är såklart något som tyvärr kan inträffa och man färdas aldrig helt säkert på vägarna även om det i detta fall inte fanns något allvarligt eller riktat hot mot soldaterna. Den avlidna soldaten kom att flygas hem till Sverige och där tas emot av sin familj för en svensk begravning.

Kort efter detta tragiska besked fick vi dock positivare nyheter, vi skulle tydligen få resa hem till Sverige på en kort ledighet eller ”Leave” som man säger i detta sammanhang. Detta skulle ske med ganska kort varsel men vi blev alla väldigt glada över detta, och när dagen var kommen så packade vi snabbt ihop våra saker och blev transporterade med buss ut till flygplatsen i Makedonien igen där vi hade landat flera månader tidigare. Där stod ett svenskt Herculesplan och väntade på oss, eller jag tror nog snarare att den hade något som skulle fraktas hem och vi hade helt enkelt turen att få åka med detta flyg. När vi klivit ombord så såg alla väldigt lyckliga ut och såg verkligen fram emot att få komma hem till Sverige under ett antal dagar för att träffa våra nära och kära, det var välbehövligt att få komma hem och andas lite lugn och ro igen.

När vi landat slog det mig att jag inte hade hunnit meddela någon att jag var hemma, och jag hann bara komma hem till min lägenhet sent på kvällen sedan sov jag väldigt tungt den natten. Känslan av att vara hemma i en trygg miljö fick mig att slappna av igen, men jag vaknade väldigt tidigt på morgonen enligt de rutiner jag nu vant mig vid den sista tiden. Problemet var ju att det inte fanns något att äta hemma och jag började nu bli ganska hungrig, så jag promenerade upp till ICA butiken där jag jobbade tidigare för att handla lite mat och samtidigt se vilka av mina vänner som var på plats. Den första jag fick syn på var Mogge som med kvicka steg försvann in på lagret, men numera var jag ju snabb så jag rusade efter och överraskade honom. Han såg såklart väldigt förvånad ut och var inte alls beredd på att se mig, så efter att ha pratat en kort stund så föreslog jag att vi kunde käka lunch tillsammans. Mogge tittade bekymrat på klockan, den var inte ens tio på förmiddagen men jag var ju vrålhungrig redan efter en lång hemresa.

Men han följde självklart med som den goda vän han är och den lunchen var bland de bästa jag haft i hela mitt liv, inte för att maten var märkvärdig på något vis utan mer för att jag saknat honom och alla de andra så himla mycket. Det var så härligt att få träffa en god vän och kunna berätta om det man varit med om, det kändes lite surrealistiskt att sitta där tillsammans men det var inte många månader kvar av missionen nu. När vi gick tillbaka träffade jag även Erik som då precis klivit på sitt arbetspass, han hade dock någon vanföreställning om att jag skulle ha styrketränat och frossat i mig anabola steroider och vuxit till ett enormt muskelberg medan jag var borta men så var såklart inte fallet. Tränat hade jag såklart gjort men inte i den utsträckningen och ingen hinner väl växa sig till ett muskelmonster på några månader. Vi pratade alla en stund innan de var tvungna att jobba vidare, sedan gick jag hem. På eftermiddagen tog jag bussen till Haninge Centrum där min syster jobbade i en populär leksaksbutik på den tiden, och som tur var såg jag att hon jobbade där inne denna dagen när jag stegade in i butiken. När jag ropade hej blev hennes ögon stora som två tallrikar, sedan sprang hon fram och kramade om mig och därefter kom tårarna. Hon blev jätteledsen och jag som hoppades på att hon skulle bli glad av att se mig, men det blev hon såklart men hon kunde väl inte hålla känslorna tillbaka. Jag fick då veta att min mor var på väg dit för att träffa henne, så hon bad mig vandra runt lite bland butikerna och komma tillbaka när hon dykt upp för att överraska henne. Sedan skrev hon ett SMS att morsan var framme och då gick jag tillbaka, men morsan såg väldigt bekymrad ut på avstånd när hon stod vid kassan. Hon såg mig inte och förstod heller inte varför min syster bad henne stå där och vänta, vilket fick min mor att nästan se lite småirriterad ut för ett ögonblick. Men när jag kom in i butiken och hon fick se mig så förändrades allt.

– Jag visste det! Sa hon högt och pekade bestämt med sitt finger mot min syster, sedan rusade hon fram och kramade om mig länge och började gråta även hon.

Att bli omfamnad av sin mor fick mig nästan att känna mig som ett litet barn igen på något konstigt sätt, de frågade om jag var klar nu men jag förklarade att vi bara fått en kort ledighet och att vi snart skulle resa tillbaka. De närmaste dagarna handlade mycket om att träffa familj och vänner, men även att göra saker man saknat väldigt mycket. Jag var lite förvånad över hur mycket jag saknat att äta vissa maträtter och njöt av varje måltid, tänk att mat kan vara så otroligt gott!

En annan dag när jag skulle hem till min vän Erik som nästan bodde granne med mig på den tiden, så ringde mobilen när jag stod utanför hans port. Det var Gröten och genast började jag fundera på vad tusan som var på gång nu, skulle vår ledighet abrupt avbrytas nu av någon anledning? Nej det handlade inte om det utan om något tråkigare än så, vår plutonssjukvårdare hade gripits av polis när han landade i Sverige och kunde inte återvända till Kosovo då han var misstänkt i en brottsutredning. Jag blev helt ställd efter att ha nåtts av denna information, men ombads nu att ringa vidare till Wendie som en del av den telefonkedja som skapats. Så jag ringde upp honom direkt.

– Hahaha! Åh jävlar vilken bred stockholmsk dialekt du hunnit lägga på dig nu när du pratar! Sade han när jag ringde och skrattade högt.

Skrattet tystnade dock snabbt när han fick höra vad det gällde, sedan tog han över i telefonkedjan och ringde vidare till nästa person. Jag hade lite svårt att landa i detta plötsliga besked, men fortsatte sedan kvällen tillsammans med mina vänner. Det var verkligen helt fantastiskt att komma hem och träffa alla som man saknat så mycket under de månader jag varit borta. Att få träffa familj och vänner gav mig en bra motivation att fortsätta och det kändes faktiskt bra när det var dags att flyga tillbaka igen, och då var det bara några få månader kvar innan missionen var över.

När plutonen samlades inför vår flygresa tillbaka till Kosovo igen så fick alla mer information gällande vår plutonssjukvårdare som nu var gripen. Jag kommer inte att gå in på vad han var misstänkt för typ av brott, men vi saknade nu en väldigt viktig befattning i vår pluton och då frågade AIK:aren om jag kunde tänka mig att axla det ansvaret sista månaderna tills missionen var över. Det gjorde jag självklart, och när vi var tillbaka på Camp Bifrost igen fick jag kompletterande sjukvårdsutbildning av vår kompanisjukvårdare. Jag fick lära mig hantera syrgas och lite andra mer avancerade redskap som en plutonssjukvårdare måste kunna använda, och sedan fick jag träna på några moment som var lite svåra att hantera till en början. Bland annat skulle jag föra ner en slang i svalget för att frigöra luftvägar och kunna ge en skadad soldat syre, jag tror det kanske kallas för intubering eller liknande. Och sedan fick jag träna på att göra samma sak genom näsan utifall munnen skulle vara krossad och full av tänder och blod. Det var kul att lära sig allt detta och det var inte alls så enkelt som det kanske låter, men jag tyckte nästan lite synd om kompanisjukvårdaren som fick stå ut med mina försök när jag skulle lära mig detta eftersom det var på honom jag fick öva. Men efter några försök så ansåg han att jag klarade av detta på ett bra sätt och fick nu ta hand om förra plutonsjukvårdarens utrustning.

Som en följd av detta fick jag en fält befordran, det innebar att jag inte längre var en menig soldat utan numera vice korpral. Majoren som var vår kompanichef kom fram till mig och gratulerade mig till detta, det var första gången han var med om att befordra någon under en utlandsmission. Sedan fick jag nya kragspeglar med tecknen för vice korpral att sy på min uniform, samt en ny namnbricka med min nya befattning. Detta gjorde mig nästan löjligt stolt, och de andra i plutonen gratulerade mig såklart men skickade samtidigt lite gliringar om min nya befattning. Det störde mig dock inte ett dugg utan jag tog det hela med en klackspark, och firade med en öl på mässen tillsammans med de andra. Jag tror att några av oss i denna veva kan ha blivit tilldelade ölförbud, inte för att jag minns om det gick vilt till på mässen men jag fick i alla fall bara ölförbud en enda gång och det varade i en eller två veckor om jag inte minns fel. Några hade fått en namnbricka där det stod ”Jag har ölförbud” men en sådan slapp jag bära, däremot borde Generalen ha fått en sådan! Han kom och satte sig hos oss med en öl i handen och mådde riktigt kanon, då slog det oss att hans grupp ju hade beredskap denna veckan.

– Men Generalen, har inte ni beredskapen nu? Frågade Guldgossen och mässen tystnade.

– Jo… Svarade Generalen på sin lugna norrländska dialekt.

– Men då får ni väl inte dricka alkohol? Konstaterade Guldgossen och alla tittade på Generalen.

– Nej det är förvisso sant… Men jag gört ändå! Svarade Generalen och tog en klunk ur sin bira.

Alla skrattade högt och som tur var så hände inget som krävde att GOLF BRAVO behövde rycka ut under sin beredskap dessa dagar. Det var lite vågat av honom och jag hade själv aldrig tagit en sådan risk, men Generalen var så avslappnad och skön person att det inte bekymrade honom det minsta. Han berättade att han då bodde långt upp i norra Sverige i något som jag tror heter Järvträsk i Glommersträsk eller liknande, bara det låter ju kul men han var verkligen precis så som en norrlänning förväntas vara. Det var aldrig någon stress eller panik, förutom när han hade slut på cigaretter då möjligen. Denna sköna inställning minns jag att han hade under en stor militär insats inom KFOR när vi var borta hos soldaterna från Storbritannien och Skottland, i deras ansvarsområde skulle vi slå till mot flertalet byar för stora sökinsatser precis som vi gjort flera gånger tidigare. Men nu i en större och mer omfattande insats, vi fick första natten övernatta i en stor före detta lagerbyggnad som var helt utsprängd. Den gav oss ändå ganska bra skydd och vi behövde i alla fall inte sova på marken i våra sovsäckar, utan hade fått ut NATO-sängar att montera ihop. Det är en väldigt enkel procedur om man bara fokuserar lite, det är ett stort tygstycke med en tillhörande metallram som man ska montera ihop och det går inte att göra fel. Men medan alla vi andra sakta började bli klara med våra sängbyggen för kvällen så satt den trötta Generalen där och verkade allmänt uppgiven, han hade försökt få ihop sängen men gav upp helt enkelt. Det var för många små lösa delar sade han, så han fick hjälp av några andra som redan var klara och sedan kunde han lägga sig ner och vila. Men det var en rolig syn att beskåda när han bara satt där på en liten pall med delarna i sina händer och ropade på hjälp…

Vi passade på att öva en del nu när vi kommit mer än halvvägs in i missionen, så vi besökte ett skjutfält där vi sköt mot uppsatta måltavlor i terrängen. Stridsgruppen ECHO BRAVO var så arga och besvikna över att plutonssjukvårdaren hade arresterats och lämnat deras grupp, så de hade skapat måltavlor av honom som de placerade ut och sköt på under övningen. Vi fick även prova på att skjuta med PSG 90 (prickskyttegevär) och det var riktigt intressant, vilken otrolig precision man har när man skjuter och jag förstår varför många är så fascinerade av detta och gärna vill bli snipers. Vår plutons egen sniper Julle var även med i en skyttetävling för alla nationer på plats inom KFOR och jag har för mig att han slutade bland de tre bästa, så han var riktigt duktig men hade också en fantastisk bössa att skjuta med till sin hjälp. De som ville fick även genomföra skjutövningar med Glock (pistol) där man gick fram och sköt mot måltavlor på en inhägnad skjutbana inne på Camp Bifrost.

Vi roade oss även med att de som ville fick testköra våra PBV:er och skjuta med dessa, det hade jag gjort förut under min värnplikt men det är ju få förunnat att få göra detta så jag gjorde det gärna igen. Haha! BOOM!

Månaderna rullade på och vi började även växla soldater mellan de olika nordiska nationerna som ingick i KFOR för att utbyta erfarenheter och förbättra våra samarbeten. Vi skickade iväg några soldater från vår pluton till en norsk bas, i utbyte fick vi några norska soldater som besökte oss och följde med ut på patrull. De var riktigt trevliga och vi hade väldigt kul tillsammans, det var även en av dessa norska soldater som lärde mig vad snabel-a (@) heter på norska. Vet ni det? Håll i er nu… Alfakrull! Hahaha! Vi svenskar dog nästan av skratt men det norska språket är ju väldigt glatt och charmigt på något vis, men det är ändå kul att vi kunde förstå varandra så pass bra och inte behövde tala engelska med varandra.

Vid ett annat tillfälle åkte vi till en finsk camp och patrullerade med deras finska KFOR-soldater under några dagar, men då var vi tvungna att kommunicera på engelska för annars förstod vi inte ett ord av vad de sade. Bortsett från svordomarna då kanske, dessa kan man ju på finska. Några av dem förstod ändå svenska ganska bra men att prata engelska var inga problem, och de var också riktigt trevliga. Sedan var det lite roligt att få följa med i deras pansarfordon SISU när vi patrullerade, de var mycket större och rymligare än våra PBV:er samt att de hade sex stora hjul istället för band eller larvfötter som de även kallas.

Det kändes lite mer avslappnat nu generellt sett, det var som att lokalbefolkningen var mer harmonisk nu när vårvärmen började komma mer och mer. Detta påverkade såklart även oss soldater som fick en lite lugnare tillvaro, även om detta skulle visa sig vara lugnet före stormen för längre fram väntade nya oroligheter. Men det kommer jag till lite senare, nu passade vi på att njuta lite av vårvärmen och att det verkade relativt lugnt i vårt ansvarsområde.

Att våren var på intågande innebar ju såklart enorma temperaturväxlingar, vilket medförde att stora snömängder som började smälta bort istället bildade enorma vattensamlingar längs vägarna. Här var inte infrastrukturen ens jämförbar med den vi har i Sverige, där regn- och smältvatten rinner undan på ett önskvärt sätt. Här låg vattensamlingarna kvar och bildade en kletig lervälling där vi försökte ta oss fram med våra fordon. Så nu när det var mycket vattensamlingar och lera i stort sett överallt så var ju framkomligheten en viktig sak att ta hänsyn till under våra patruller, man ville inte fastna där man riskerade att bli överfallna eller liknande så det gällde att tydligt planera sin färdplan och inte hålla igen på gasen om det såg lite blött ut på vägen…

Ett stort samtalsämne var amerikanernas camp, den var tydligen enormt stor och de hade en omtalad butik där med massor av intressanta och goda saker man kunde köpa. Man kunde ju inte betala med kort här i Kosovo utan fick växla till sig EUR (Euro) eller USD (USA-dollar) på det svenska lilla postkontoret på Camp Victoria om man ville köpa något någonstans. Så när vi en dag fick veta att vi skulle få besöka den amerikanska campen så växlades det valutor så det heter duga, de som varit på mission tidigare berättade att de har så mycket man kan bränna pengar på där borta så ett tips var att växla till sig mycket USD. Så vi fyllde våra fickor med ”dollars” sedan åkte iväg för att besöka den så omtalade Camp Bondsteel…

När vi kom dit så såg vi hur otroligt stor denna camp var jämfört med Camp Victoria, den var GIGANTISK! Och för att komma in på campen fick vi passera två kontroller, först en kontroll där de kontrollerade oss soldater samt vår NATO-legitimation och på nästa kontroll undersökte de bilen noga innan vi fick köra vidare in på campen. Det var som att köra in i en mindre stad och detta var troligen den största militära anläggningen i hela Kosovo, men de amerikanska soldaterna var väldigt trevliga och vinkade glatt när vi passerade förbi. Vi parkerade i närheten av deras ökända M1A1 Abrams (stridsvagnar) där de stod uppradade snyggt och propert eftersom AIK:aren var otroligt intresserade av dessa. Vi blev såklart också nyfikna på dessa, sedan tittade vi oss omkring och kunde även se flertalet av deras mäktiga Blackhawk helikoptrar stå på ett fält lite längre bort.

Vi hade även hört ett rykte om att det skulle finnas en Burger King restaurang inne på deras camp, men det kunde väl ändå inte stämma tänkte vi och trodde att våra rutinerade rävar till veteraner bara drev med oss. Men det var faktiskt sant! De hade en Burger King inne på campen, så vi rusade självklart dit och köpte oss några rejäla skrovmål. Aldrig har en hamburgare smakat så gott kan jag lova er och det kändes helt overkligt att sitta där och mumsa i sig en stor Whopper, de amerikanska soldaterna tittade på oss medan vi glufsade högt och frossade i oss den goda måltiden. De hade även något ”taco-tjaffs” men det struntade jag fullkomligt i nu när det fanns nygrillade Whopper på menyn.

Sedan tackade vi för oss och med mätta magar promenerade vi in på deras stora PX-butik, och den var ju aningen större än den på Camp Victoria om man säger så…

Det var som att kliva in på en stormarknad, och då överdriver jag inte. Det första jag såg innanför dörrarna vid entrén var en stor fet Harley-Davidson motorcykel, men vem tusan köper en sådan där? Haha! Kanske fick man enbart testa motorcyklarna och sedan fick man säkert beställa en och hämta ut den när man kom hem igen. Deras PX var säkert flera hundra om inte över tusen kvadratmeter stort, och de hade precis allt och lite till där inne. Det fanns kläder, prylar, snacks och drycker i oändliga gångar som aldrig tog slut. Och Guldgossen, han bara ställde sig och skrek rakt ut där inne.

– KREATIN!! Vrålade han på skånska och sedan sprang han iväg.

Kreatin var tydligen ett preparat eller liknande som var fantastiskt bra för att bygga muskler när man styrketränade, och det var inte tillåtet att säljas i Sverige på den tiden så det var svårt att få tag på enligt honom. Jag gick runt och tittade på allt de hade att erbjuda, men köpte inte så mycket. Det fick bli lite snacks samt en stor låda cigarrer till mig själv och Mogges pappa Christer som jag anade skulle uppskattade dessa.

Men i övrigt försökte jag inte slösa bort alltför mycket pengar på onödiga grejer, men det blev nog ganska mycket snacks när jag tänker efter som räckte väldigt länge. Medan vi gick runt där och tittade så hittade vi tillslut Guldgossen i gången med alla kosttillskott och proteinpulver, han hade stora burkar under armarna och var helt lyrisk. Han började berätta om allt han hittat som han skulle köpa med sig hem, problemet var bara att dessa proteinburkar var så stora och otympliga att det var svårt att bära alla dessa. Lunkan däremot, han fyndade en knallröd liten matta som han ville ha på golvet bredvid sin säng. Haha, ja man kunde verkligen köpa precis allt i detta enorma PX.

När vi betalat så kunde vi lämna av allt i vår terrängbil, då såg vi AIK:aren stå och prata med några amerikanska soldater som vårdade en av stridsvagnarna. Dessa Abrams är ju otroligt stora och ska väl vara en av de bästa stridsvagnarna i hela världen, så vi började prata med soldaterna och ställde lite frågor till dem. Men det verkade som att vem vi än frågade så kunde de inte svara, frågade vi exempelvis hur fort de gick att köra så kunde vi få följande svar.

– I don’t know, I just operate the guns.

Samtidigt hörde jag någon fråga en annan soldat vilken typ av ammunition de använder i stridsvagnen.

– I don’t know, I just drive it…

Haha! De verkade enbart kunna svara på det som rörde just deras befattning, vad de andra i stridsvagnen höll på med var tydligen inte lika viktigt. Detta var något vi reagerade på för vi kunde ju faktiskt en hel del om vår egen PBV gällande toppfart, vikt, ammunition och liknande. Detta var tydligen ganska typiskt för oss soldater från de nordiska länderna, att vi var mer mångsidiga och hade en bredare militär utbildning eller vad man ska säga. Vi var inte inrutade på just vår befattning och helt okunniga kring vad de andra gjorde, utan alla fick mer eller mindre samma utbildning sedan specialiserade vi oss på den befattning man hade. Kanske var just detta en anledning till att vi svenska soldater var så uppskattade av de andra nationerna, för vi fick ofta höra hur bra samarbeten de andra haft med oss jämfört med många andra. Jag tror kanske att våra kunskaper i engelska språket är en stor anledning till detta, att vi får lära oss att både tala och förstå engelska bra gör oss ju mer kommunikativa och enklare att samarbeta med såklart. Det var faktiskt en av de amerikanska soldaterna som frågade mig om jag kunde fler språk än engelska, jag förklarade då att vi talar svenska hemma i Sverige men att alla där får lära sig engelska i skolan. Det gjorde dem imponerade för tydligen trodde de att engelskan var vårt modersmål, även om vi säkert hade en viss brytning när vi pratade. Det var i alla fall kul att få prata med dem en stund om allt möjligt, de var nyfikna och ställde mycket frågor sedan ville de gärna byta till sig våra uniformer för de gillade vårt mönster på camouflagen väldigt mycket. Det kunde vi tyvärr inte gå med på och märkligt nog var många utländska soldater väldigt förtjusta i den svenska uniformen, mönstret är ju ganska tydligt med skarpa linjer och inte så smetigt som de andras camouflage mönster.

Nu hade vi bara en sista sak kvar att göra innan vi skulle återvända hem, nämligen att besöka deras biograf. Ja ni hörde rätt, de hade en egen bio inne på campen! Vi hoppades på att de kanske skulle visa ”Lord of the Ring” som precis hade premiär runt om i världen, men den hade de tyvärr inte. Istället fick vi se på filmen ”Blackhawk Down”, denna hade jag sett på bio med mina vänner när jag var hemma i Sverige tidigare men det gjorde inte så mycket eftersom det är en bra film. Haha, jag minns dock att mina vänner där hemma tyckte jag var oroväckande lugn när vi såg den tillsammans. Ibland när det smällde högt i filmen så ryckte de till medan jag satt där lugn och behärskad, kanske hade tiden i Kosovo gjort mig härdad mot de höga smällarna i filmen. Några i vårt sällskap hade i alla fall inte sett den nu när vi besökte amerikanernas biograf, och filmen handlar ju om amerikanska soldater i slaget om Mogadishu (Somalia) så jag kan berätta att biobesökarna hejade högt på sina landsmän i filmen. De är ju kända för att vara väldigt patriotiska och stolta över att bo i USA, så här vrålade de och skrek så fort en amerikansk soldat gjorde något bra i filmen. Sen när filmen var slut så tackade vi för oss och åkte tillbaka till Camp Bifrost igen, vilken dag vi hade haft! Jag kommer ihåg hur överraskad jag var av allt de hade inne på sin camp, det känns som att i USA där kommer allting med ”extra allt” så att säga. Det är generöst och det är mycket av det goda, och jag kommer nog att minnas denna dag för resten av mitt liv.

Vi kom nu närmare och närmare slutet av vår mission och det lugn vi tidigare upplevde var nu ett minne blott, det började nämligen bli oroligt i flera av byarna runtom Camp Victoria och kanske mest i byn Caglavica. För vår del innebar detta en högre beredskap och vi hade därför med oss kravallutrustningen i stort sett hela tiden under en period. Vi patrullerade i de närliggande byarna oftare nu och var även mer aktiva nattetid för att se till att situationen inte skulle eskalera på något vis. Under en fotpatrull en natt så uppstod ett bråk när vi från KFOR och den lokala polisen konfronterade en känd kriminell gängledare som ej ville samarbeta, flera av hans vänner lade sig i bråket och polisen hade fullt upp med att ordna upp det hela. En av de svenska gruppbefälen försökte tala mannen tillrätta men det gick inte, det enda svaret han fick var att han skulle backa undan.

– Back off! Sade mannen hotfullt upprepade gånger.

Den svenska soldaten tröttnade tillslut på mannens beteende och lät polisen arrestera honom, sedan lugnade situationen ner sig för den gången. Men sedan fick vi veta att den svenska soldatens sambo hade fått ett brev hem från den kriminella mannen någon vecka senare där någon hade fotograferat henne och deras barn, och även skrivit ”back off” på baksidan av bilderna. Detta fick soldaten att omgående avsluta sin tjänstgöring och åka hem till Sverige igen för att vara med sin familj, fy fan vad obehagligt att få uppleva en sådan sak med en hotbild riktad mot sin egen familj när man är så långt hemifrån. Men de kriminella har väl sina kontakter som hjälper till att hitta de personer man vill skrämma på detta sätt, hur det hela slutade sen vet jag inte men hoppas självklart att soldatens och hans familj har klarat sig undan efterföljande problem.

Det var inte enbart hotfulla människor som ställde till problem när vi var ute och patrullerade, man kan nämligen drabbas av dåligt väder och förrädiska vägförhållanden också. Detta fick Wendie, Lunkan och jag erfara en natt när vi rullade ut med vår terrängbil. Som jag skrev tidigare så hade temperaturväxlingarna orsakat en hel del vattensamlingar, dessutom hade ett regnoväder precis passerat över oss och bidragit med ännu mer vatten på vägarna. Eller vägar och vägar, vi körde nu fram på ett uppkört spår i leran som vi brukade använda oss av men vi höll ändå på att köra fast med terrängbilen hela tiden. Vi kom tillslut fram vid vad som liknade en gigantisk lerpöl och började fundera på om vi var tvungna att köra runt den på något vis, vi hade ju kört där flera gånger tidigare och kunde därför litsa ut ungefär hur djup lerpölen kunde tänkas vara.

– Det borde fan gå… Sade Wendie och satte sig beslutsamt bakom ratten igen.

Lunkan satt i passagerarsätet och jag satt bakre utrymmet på terrängbilen, och sittplatserna där bak gick längsmed bilen så jag färdades i sidled kan man säga. Så när Wendie nu gasade på så greppade jag ett handtag utifall det skulle bli skakigt, och det kan man lugnt säga att det blev. Han körde genom den stora lerpölen men bilen kastades i sidled fram och tillbaka, han gasade på och när vi nästan tagit oss fram på andra sidan så får bilen plötsligt grepp och kör rakt upp i luften och rullar sedan runt tills den hamnar på sidan. Jag hörde Wendie och Lunkan skrika för sina liv där framme och jag hade som tur var inget bälte på mig, utan kunde gå runt i bilen där bak som i ett hamsterhjul ungefär när den rullade runt . Men alla hårda redskap och övrig packning kastades ju in i mig vilket var mindre skönt.

– JÄVLAR!!! Hanell lever du? Ropade Wendie från framsätet när bilen slutligen hade lagt sig på sidan.

Jag svarade att det gått bra och för min del var det ju bara att öppna bakdörrarna och klättra ut, men Wendie och Lunkan satt ju fast med sina bilbälten och fick nytta av våra övningar tidigare på SWEDINT. Då fick man träna på att ta sig ur fordon som hamnat upp och ner exempelvis, och det är lite svårt men med muskelkraft och lite smidighet så går det bra. Jag hjälpte dem båda ut ur bilen sedan stod vi och tittade på vår terrängbil som låg där på sidan, vi försökte välta upp den igen men det gick inte hur mycket vi än tog i och kämpade där i leran. Vi fick slutligen kalla på bärgningshjälp helt enkelt, och efter en timme ungefär så kom en bandvagn från vår camp och drog upp terrängbilen så att den stod på sina hjul igen. Den såg dock förjäklig ut och fick sedan bärgas tillbaka till Camp Bifrost, och vi fick istället ta ett annat fordon och ge oss iväg igen för att avsluta patrulleringen. Lite omtumlade var vi väl men det var bara att skaka av sig allt och köra på som vanligt, haha!

Nu hade snart all snö nästan helt smält undan, det kändes bra och man kunde njuta av värmen från solstrålarna så fort det var solsken ute. Några soldater från vår grupp och GOLF BRAVO ordnade tillstånd från kompaniledningen om att få bygga en uteplats framför våra tält på Camp Bifrost, och när det var klart så drog de igång med byggandet. Jag kom tillbaka från en patrull när de höll på att bygga för fullt och det hela såg lovande ut, detta kunde ju bli riktigt bra tänkte jag och vi döpte sedan den färdiga uteplatsen till TERASS RAGNARÖK.

Det syns inte på bilden här ovan men till vänster om uteplatsen finns en stor volleybollplan, så när bygget var klart kunde man lira volleyboll a la Top Gun och sedan slappa på vårt fina nya utedäck. Volleyboll är ju roligt om man har tid över, jag föredrar bollsporter och liknande framför att stå på gymmet och pumpa med tunga vikter. När solen var som varmast vissa dagar så var det några som låg i solen och pressade som tusan för att bli solbrända, de smörjde in sig i oljor som doftade kokos och blev bruna som pepparkakor. Jag är inte lika förtjust i att sola när det är kokhett ute, men passade på en dag och genast blev jag knallröd som en nykokt hummer. Detta var ingen bränna värd att skryta om…

Ju närmare vi kom missionens slut desto mer avslappnad stämning började det nu bli inom plutonen, vi skojade mer med varandra och många såg självklart fram emot att få åka hem igen. Men än var det några veckor kvar så vi fick inte vaggas in i någon falsk trygghet utan var tvungna att hela tiden hålla en hög nivå och vara skärpta när vi var ute på våra uppdrag. Det kan vara otroligt farligt om man inte längre är lika försiktig eller vaksam, faror lurar överallt och det blev vi påminda om hela tiden.

För oss soldater på plutonen kändes det som att vi hade känt varandra hela livet mer eller mindre, på denna korta tid tillsammans hade vi som vapenbröder byggt en otroligt stark vänskap och tillit mellan oss alla. Därför kändes det inte helt olämpligt att skoja lite med varandra emellanåt, och jag minns inte varför men tydligen hade jag och Lasse hamnat i en liten batalj där vi turades om att utsätta varandra för diverse pranks. Men en dag kände jag att nu får detta sluta och för att avsluta detta på bästa sätt gjorde utsatte jag honom för ett roligt men tämligen omoget skämt. Jag kom tillbaka från ett nattpass i vakttornet vid vår gate när jag såg honom ligga där och sova i sin säng, helt oskyldig och försvarslös. Av en tillfällighet såg jag en svart spritpenna ligga framme som jag tänkte vara kreativ med här nu, så jag kladdade lite försiktigt på Lasses panna utan att väcka honom. Sedan hoppade jag i säng och sov resten av natten.

Nästa morgon så gick vi iväg till matsalen för att äta frukost, och Lasse som kom lite efter oss andra märkte inte av mitt prank till en början. Men när han tog av sig sin basker inne i matsalen så hördes skratten från de andra och kommentarerna kom smygandes. Han förstod att något var fel och sprang bort till en spegel, där såg han sig själv med ordet ”PENIS” skrivet på hela sin panna och en tillhörande snopp prydligt ritad bredvid…

– Hanell, du skall allt få igen för det här… Sade han nästan lite obehagligt lugnt till mig men log ändå lite åt mitt påhitt.

Senare samma dag kom hämnden, han hade tagit mina saker och rullat ihop allt i min madrass, sedan knutit ihop detta till ett hårt paket på min säng. Inte alltför farligt tyckte jag, men när jag lossade på knutarna så vecklades ju madrassen upp hårt och fort vilket fick mina saker att flyga iväg lite överallt. Men efter detta så slöt vi fred och lovade att inte busa med varandra något mer.

Man började sakta se gröna knoppar på träd och buskar ute i naturen nu, dagarna blev bara varmare och varmare. Det var efterlängtat efter den kalla vintern och nu var det ju riktigt skönt att åka ut på patrull om dagarna. Vi fortsatte våra samarbeten med de andra nationerna inom KFOR och nu skulle vi med britternas hjälp genomföra en lång fotpatrull genom en av bergets dalar dit man inte kunde färdas med terrängbil. Utan vi skulle få flygas dit och landsättas med deras helikopter, riktigt häftigt! Vi var alla riktigt peppade på detta och packade ihop all vår utrustning och gjorde oss redo, sedan kom de med en helikopter (en RAF Super Puma) och landade framför Camp Bifrost för att hämta upp oss.

Vi delade upp vår pluton i våra stridsgrupper och fick sedan landsättas på olika platser ovanför dalen, sedan skulle vi patrullera till fots ner genom dalen. Denna dal kallades lite elakt för ”Six Finger Valley” på grund av att de som bodde där enligt rykten skulle ha en del anmärkningsvärda och genetiska fel, eftersom många var nära släkt med varandra i byarna där så man kan säga att det förekom en sorts incest till en viss del eftersom de var så avgränsade från resten av omvärlden. Det ryktades om människor med sex fingrar och liknande men detta tog jag såklart med en nypa salt.

När min stridsgrupp skulle flygas ut så flög helikoptern över vad jag tror är sjön Gazivoda, och med sidodörrarna öppna kunde vi se hur pass nära vi flög vattenytan. Piloten gasade på bra och svängde sedan fram och tillbaka för att vi riktigt skulle få känna på hur det kändes att flyga, man var inte stöddig när helikoptern lutade så att man nästan tittade rakt ner mot vattenytan bara några få meter bort. Det var bra tryck och fart i helikoptern men jag tyckte detta var superhäftigt och litade fullt på att mitt bälte skulle hålla mig på plats, och det gick självklart bra.

När vi sedan kom fram till den bergstopp där vi skulle landa fick vår gruppchef höra detta i radiolurarna han fått låna, så då förberedde vi oss på landning och sedan skulle vi snabbt hoppa av och söka skydd tills helikoptern flög iväg igen. Det låter otroligt högt om rotorbladen och det gäller att man hukar sig och håller låg profil när man hoppat ut, och dammet från marken far runt överallt så det var bra att ha skyddsglasögon på sig för att inte få all skit i ögonen. Allt detta tog bara några sekunder kändes det som, plötsligt hade vi hoppat av och helikoptern försvann iväg över bergets krön. Vi kollade på vår karta och lokaliserade vart vi skulle gå, sedan började vi vår långa vandring ner i dalen. Det blev ett rejält motionspass att gå med full stridsutrustning och packning i värmen enbart nedför sluttande backar, så benen fick verkligen bekänna färg och musklerna sattes på prov. Man kan konstatera att mjölksyran i lår och vader var ett faktum efter den långa patrulleringen…

Det tog oss en hel morgon och eftermiddag innan vi nådde första byn, och nu anslöt även övriga stridsgrupper från sina positioner så att plutonen blev samlad igen. Det var så varmt och svetten rann innanför hjälmen och ner i ansiktet, det sved i ögonen och luftan var verkligen helt vindstilla. Nu hade man ju uppskattat lite friska fläktar men istället blev vi väldigt varma och kläderna blev alldeles fuktiga av svett, de flesta hade även öppnat gylfen på byxorna för att få ut så mycket värme som möjligt. Detta gjorde man för att ventilera kläderna men jag undrar vad alla byborna tänkte när de såg en hel pluton där alla soldaterna gick runt med gylfen öppen. Men alternativet var att bli alldeles svettiga innanför byxorna och det skulle innebära skavsår och andra problem, så ingen av oss brydde oss särskilt mycket om detta. När vi kom närmare första människorna i byn blev en del av dem rädda, de var inte beredda på att vi skulle komma dit och självklart blir man orolig om det dyker upp soldater helt utan förvarning. Men att de som bodde där i dalen skulle se så speciella ut kunde jag inte riktigt hålla med om, vissa utmärkte sig kanske men jag vet inte vad det berodde på och vill inte analysera den saken djupare heller. Vi hade fått höra att några soldater blivit jagade av lokalinvånare med träpåkar i dessa byar och att de även kastat stenar på dem, men de vi träffade på var hur lugna som helst. Vi försökte kommunicera lite med dem och frågade hur de hade det och vad de var mest i behov utav, samt om det kommit främlingar till deras by eller liknande som kan vara av intresse för KFOR. Efter en stund blev även barnen i byarna modigare och mer lekfulla, de ville gärna komma fram och hälsa men var väldigt försiktiga. Vi kunde inte stanna så länge utan skulle fortsätta vår patrull uppför berget igen, sedan skulle vi slå läger och övernatta där när vi kommit upp en bit mot bergets topp. Det var betydligt mycket jobbigare att gå uppför än nedför så det tog oss längre tid, vilket innebar att sträckan inte riktigt blev lika lång. På kvällen fick vi möjlighet att byta till torra kläder som vi hade med oss i vår packning, det var en befriande känsla och alla var väldigt trötta på kvällen. Så de flesta somnade ganska snabbt, men sedan turades vi alla om att hålla vakt i lägret under natten.

Nästa morgon var många trötta och stela i kroppen, vissa hade även lyckats dra på sig det man inom militären kallar för ”infanterield”. Det är när huden skaver så pass hårt att man fått irritation och sår på låren eller mellan skinkorna, och för er som aldrig upplevt detta kan jag informera om att det gör fruktansvärt ont! Det räcker med att enbaart snudda med en lätt beröring på den såriga huden för att det ska svida och bränna på ett oerhört smärtsamt sätt. Så att sedan marschera vidare med detta är inte roligt alls, jag hade en burk talk eller kroppspuder i min sjukvårdsväska som de värst drabbade kunde använda för att få lite lindring. Så nu varnar jag lite för en bild av otäck natur och nakenhet…

Vissa roade sig med att fisa när de pudrat talk mellan skinkorna, då blev det vita små rökmoln som roade många av oss. Ja vi var kanske inte mognare än så tyvärr, men det gäller att ha lite kul i allt elände också. Sedan fortsatte patrulleringen genom dalen och hela vägen tillbaka upp till Camp Bifrost, och jag minns att vissa gick väldigt märkligt efter dessa dagar på grund av just ”infanterield” och träningsvärk. En dag när jag och några ur min grupp hade ätit i matsalen och var på väg till vårt tält så mötte vi Politikern som kom krypandes upp för de två trappstegen framför byggnaden, han hade så ont att han inte kunde gå. Vi led såklart med honom men det såg himla roligt ut där han kröp fram och skrattade åt sitt eget elände.

När det var en vecka kvar av missionen så svävade vi som på moln, alla längtade hem och vi såg fram emot att få lämna denna camp och återgå till ett mer civiliserat liv igen. På en av våra sista patruller så bestämde vi träff med stridsgruppen GOLF BRAVO, det fanns en bra plats nedanför ett av bergen där vi kunde mötas upp och käka lunch tillsammans. Så vi bad en av kockarna i köket om vi kunde få lite grillkorvar med bröd att ta med oss ut på patrullen, och den trevliga kocken (som på grund av sitt kraftiga underbett tydligen kallades för Grävmaskinisten av de andra) packade ner mat så att vi alla skulle bli mätta. Sedan gav vi oss ut på vår patrull med terrängfordonen och framåt lunch så mötte vi upp den andra stridsgruppen, de var redan på plats och hade startat en eld där vi kunde grilla våra korvar. Lasse kallade vår lilla retreat för Camp Getaway vilket vi tyckte var roligt, men denna korta stund kändes mer civiliserad än det vi upplevt på länge. Vi var avslappnade även fast vi hade ett vakande öga och stenkoll på omgivningen, och nu började det planeras för en muckar resa när vi kom hem. Guldgossen var het på gröten och en av de som styrde upp detta åt oss, de flesta ville enbart komma iväg till en solig strand där vi kunde slappa och dricka öl. Så några tog på sig att hitta en resa åt oss alla och bokade den, det blev tillslut Kos i Grekland. Ni kan läsa om just det lilla äventyret genom att klicka på länken längst ner i detta inlägg som skickar er vidare, det är en ganska rolig och lättsam läsning faktiskt!

Nu var det äntligen dags och kommande dag skulle vi få åka hem, alla hade packat sina saker och gjorde sig redo för en hejdundrande avslutningsfest på Camp Bifrost. AIK:aren greppade grillspaden utanför mässen och bjöd oss på sagolikt goda hamburgare framme vid grillen, och till detta unnade vi oss varsin öl såklart. Och innan nästa omgång soldater från KS06 skulle dyka upp på campen så hölls det en så kallad ”bartömning” på mässen, då all kvarvarande alkohol såldes ut till en billig peng. På mässen spelades en gammal låt som de äldre generationerna av tidigare FN-soldater brukade sjunga när det var dags att åka hem, den heter ”Hemåt det bär” många sjöng med såklart. Det blev en ganska ”blöt” kväll för många och Lasse berättade då en festlig anekdot från en av hans tidigare missioner då de hade haft en liknande bartömning som hade gått ganska vilt till, och militärpolis tillkallades den gången till platsen för att styra upp det hela. Ut från mässen kom då en överförfriskad soldat med hela famnen full av öppnade spritflaskor från baren som han kommit över och därför hade han självklart ett stort leende på läpparna. Hans vänner stod uppradade vid volleybollplanen utanför och pratade med de tillkallade militärpoliserna. De omhändertog dessutom all sprit från soldaterna och ställde frågor om vad som pågick, och skräcken i den lyckliga soldatens ögon när han fick syn på militärpoliserna var tydligen något extra. Han nervöst tittade ner på sina spritflaskor i famnen, sedan upp på militärpoliserna och sedan ner på spritflaskorna igen. De skulle fan inte få ta hans sprit! Så han tog sats och rusade iväg över volleybollplanen med militärpoliserna hack i häl, dock behövde ingen springa särskilt långt för han sprang tydligen rakt in i volleybollnätet och kastades sedan hårt rakt ner i marken. Sedan började han nästan gråta medan han greps när hans nu trasiga spritflaskor sakta rann ut i sanden framför ögonen på honom. Hade det varit jag hade jag förmodligen reagerat likadant för tänk vilket sorgligt ögonblick, men historien roade oss alla i alla fall.

Vi lämnade Camp Bifrost för sista gången och åkte ner till Camp Victoria, där skulle en annan buss ta oss vidare till flygplatsen lite senare. Vi hade köpt på oss massor av grejer i vårt svenska PX som vi sedan skickade hem i paket till oss själva där hemma i Sverige, för allt skulle inte rymmas i packningen. Det var mestadels CD-skivor men även lite andra roliga minnen som man samlat på sig, och självklart köpte jag en missionsring som jag sedan skulle kunna bära med stolthet.

Sedan var det dags att ta sig vidare ut till flygplatsen för att få flyga hem igen, när bussen hämtade upp oss reagerade alla lite olika. Vissa höll låda och var på ett riktigt glatt humör, de stojade och lät ganska mycket. Vissa blev mer introverta av olika anledningar, jag var nog en av dessa och minns att jag satt där på bussen och blickade ut på omgivningen genom fönstret. I mina hörlurar lyssnade jag på en bra låt av Stratovarius som heter ”Coming Home”, vilket passade väldigt bra för detta tillfälle och den gjorde faktiskt det hela mer stämningsfullt. Jag tittade på alla de raserade husen som man kunde se under bussresan, samt de skräpiga dikena och jag minns även den sista ”Balkan Porschen” som skymtade förbi utanför flygplatsen. Innan vi fick kliva ombord på planet såg vi flera nya soldater som precis roterat ner, en del såg nästan lite oroliga ut i blicken. Förmodligen såg vi precis likadana ut när vi landade här för sex månader sedan, men det var då och nu var vi alla en erfarenhet rikare och kände oss mer rutinerade än tidigare. Många tittade ut en sista gång över landskapet innan vi klev ombord på vårt Hercules plan som skulle flyga oss hem, men min sista tanke var att jag kommer troligen aldrig åka hit igen.

Denna gång landade vi på Arlanda flygplats, men det gjorde ingen större skillnad för vår del. Men många människor tittade såklart på oss med stora ögon när vi kom gåendes och vi släpptes förbi kontrollen vid tullen före alla andra som stod där och väntade. Det gick väldigt smidigt och sedan kom vi fram till den buss som väntade på oss utanför som sedan körde oss vidare till Södertälje.

När vi kom tillbaka till SWEDINT var cirkeln sluten, det var här allt började och nu är det här allt tar slut. Vi lämnade tillbaka all vår utrustning och fick träffa läkare som kontrollerade allas hälsa, sedan hade vi tid hos en psykolog där vi skulle prata om allt vi varit med om tillsammans. Detta inträffade dock precis samtidigt som Sverige spelade sin VM-match i fotboll mot Argentina, alla ville ju se den matchen och svarade därför väldigt kortfattat på frågorna under gruppsessionen. Sedan blev vi inkallade en och en för en mer personlig utvärdering av vår psykiska hälsa men då kunde vi samtidigt titta på matchen och turas om att gå in till psykologen, så det gick ju bra och jag klarade mig igenom undersökningarna utan anmärkning.

På kvällen var det dags för en bankett för alla soldater där vi blev bjudna på middag i officersmässen, så vi fick alla klä upp oss i vår fina högtidsuniform och hade sedan en otroligt rolig sista kväll tillsammans. Maten var väldigt god och det bjöds på alkoholhaltig dryck i form av öl och vin för de som ville ha detta, jag ville ha öl och det drack nog de flesta. Vi pratade om allt vi varit med om tillsammans, allt från när utbildningen startade till de sista dagarna i Kosovo. Att prata om allt det man varit med om var viktigt för att kunna bearbeta allt enligt den psykolog vi fick träffa, så vi pratade en hel del samtidigt som vi fortsatte att festa lite senare på kvällen. Det verkade dock inte finnas någon hejd på vissa och jag tror de flesta av oss blev väldigt överförfriskade, men stämningen var verkligen på topp kan jag lova! När alla mådde som bäst var det dags att lämna officersmässen men vi ville ju fortsätta fira och festa denna natten, så vi ”tog oss in” i en gymnastikhall inne på området. Hur vi kom in in där går vi inte in på nu, och hur det beslutades om att genomföra nästa aktivitet vill jag inte ens spekulera i här. Men det skulle tydligen spelas en match i den nystartade idrottsgrenen ”Nakenbandy”, och att se så många nakna vuxna karlar med svingande snorrar och bandyklubbor i högsta hugg är en minnesbild jag nog aldrig blir av med från mitt minne. Utanför gymnastikhallen fanns det en bassäng eller pool där vi samlades för att bada och dricka mer öl, det fanns även en trampolin som vissa valde att använda. Men inte på det traditionella viset, utan de tog med sig stora tunga saker för att få bättre svikt i trampolinbrädan när de skulle hoppa i poolen. Och vid ett tillfälle hörde jag bara ett högt vrål från trampolinen…

– UR SPÅR! Vrålade Shrek som nu stod på trampolinen hållandes i en stor postvagn eller om det var en postcykel ovanför sitt huvud på uppsträckta armar.

Alla i poolen flyttade sig snabbt och sedan trampade han till och studsade vidare ner i vattnet till allas jubel. Hur den där poolen måste ha sett ut nästa morgon är för mig en riktig skräcktanke, det måste ha legat cyklar och allt möjligt där på botten som någon varit tvungen att ta hand om senare. Jag skulle även vara förvånad om det ens fanns hälften så mycket vatten kvar i poolen efter allas hoppande och badande, och sedan alla dessa ölflaskor överallt. Stackars de som fick ta hand om allt sen, jag ber om ursäkt från hela BRAVO ROMEOs vägnar.

Nästa morgon hade många en lite tröttare uppsyn och sömnig blick, men det var det värt med tanke på hur roligt vi alla hade haft det under vår sista kväll tillsammans. Vi som orkade och kunde tog oss till matsalen där vi åt frukost innan det lite senare var dags för den officiella medaljceremonin ute på kaserngården, nu fick även våra familjer komma dit och ta del av detta. Alla soldater stod då prydligt uppställda och vår dåvarande överbefälhavare (ÖB) gick runt till alla soldater och tackade oss personligen för vår insats, sedan överräckte han oss alla den svenska medaljen för internationella insatser. Vi tilldelades även en speciell NATO-medalj för vår insats, så vi fick med oss två fina medaljer hem med tillhörande ribbor. Efter ceremonin var du nu dags för mig att lämna in min uniform och ta farväl av alla, det kändes lite vemodigt men ändå ganska bra inombords med tanke vad jag lyckats genomföra och varit med om. Sedan skulle ju min stridsgrupp och även GOLF BRAVO snart skulle ses igen på vår muckar resa till Kos om knappt en vecka. Soldaterna i ECHO BRAVO hade planerat en annan resa så dem fick vi nu ta farväl av och sedan skiljdes vi åt, men vi skulle komma att ses igen om ungefär ett år när hela plutonen skulle samlas i Boden för en slutlig hälsokontroll och bedömning av vår psykiska hälsa. Tyvärr är ju PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) vanligt förekommande bland utlandsveteraner i olika former efter allt de fått uppleva, så jag tycker det är jättebra att de följer upp detta noga och kan ge hjälp till de som behöver detta.

När vi var klara greppade jag min väska och kunde nu återgå till ett civilt liv igen, som jag hade längtat efter detta! Men jag minns att under de första nätterna när jag kom tillbaka till min lägenhet hemma Sverige så kunde jag inte somna på kvällarna, inte på grund av mardrömmar eller liknande utan det berodde på att det var alldeles för tyst i lägenheten. Jag hade ju vant mig vid att under ett halvårs tid ha ett mullrande dieselaggregat precis utanför tältet där jag sov på Camp Bifrost, så efter att ha legat sömnlös i flera timmar första natten fick jag tillslut nog av att inte kunna somna. Jag drog fram min dammsugaren hemma och sedan fick den stå på i hallen och surra på kvällarna tills jag somnade, det fungerade klockrent men är ju en ganska konstig sak att göra förstås. De första dagarna var jag ledig och sedan åkte vi iväg till Kos i Grekland, men när jag kom hem igen så började jag jobba hos min gode vän Jocke på hans fars företag inom byggbranschen. Vi hade lite kontakt med varandra innan jag kom hem och jag behövde ju ett nytt jobb nu när jag var tillbaka i Sverige igen, och även om min först tanke var att det kanske bara skulle bli något tillfälligt tills jag eventuellt visste vad jag ville jobba med så trivdes jag väldigt bra där och stannade kvar i företaget under många år.

Det är nu lite mer än 20 år sedan jag var i Kosovo och minnet kan därför svika en del, men jag hoppas och tror att jag fått med mycket av det mesta. Jag har ju min slitna dagbok sparad från min tid där och den har verkligen varit till stor hjälp när jag skrev dessa inlägg, sedan kan jag ju hoppas att några av mina underbara ”brothers in arms” som eventuellt läser detta minns saker jag missat att ta upp här och kan påminna mig i kommentarsfälten här nedan. Jag hoppas även att alla ni som läst dessa inlägg vill ägna en tanke till alla de soldater som just nu är ute på uppdrag någonstans i vår just nu ganska oroliga omvärld, och att man även visar lite mer förståelse och uppskattning för alla våra utlandsveteraner i vårt samhälle som offrat mycket för att skapa trygghet och fred. Det finns även de veteraner som kämpar vidare när de kommit hem till tryggheten i Sverige igen och de behöver verkligen all hjälp de kan få, och många gånger räcker det att bara lyssna på vad de har att berätta för att de ska må lite bättre. Vill man stötta dem lite extra finns flera organisationer som värnar om utlandsveteraner (sök på nätet så hittar ni flera olika), de har olika insamlingar samt även försäljning av ”merch” som man kan köpa där mycket av intäkterna går till de mest behövande.

Med dessa sista ord vill jag tacka er alla som tagit er tiden att läsa om min tillbakablick i dessa tre väldigt långa inlägg, och jag kan uppriktigt säga att detta är bland det bästa jag upplevt. Man lär känna sig själv på ett sätt man inte tror är möjligt och många pressas till sina absoluta bristningsgränser, men man får även uppleva en gemenskap som är unik som jag enbart upplevt inom det militära. Om någon funderar på att söka till en utlandsmission så rekommenderar jag att ni funderar igenom saken riktigt ordentligt först, för detta är på allvar och ingen lek. Men om allt känns rätt så stöttar jag er verkligen och kan bara säga kör på! För det är som den gamla klyschan säger att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och vi som varit där, vi minns… Over and out!

MISSIONENS JERKER går i denna sista del slutligen till ett par målare vid tullen på Arlanda, de stod på en byggställning ovanför oss och målade men när de fick syn på oss komma gående ropade en av dem till personalen i tullen.

– Hallå! Kolla dom där killarna för de har alltid alldeles för mycket sprit med sig än vad som är tillåtet!

Jäklar tänkte jag och blängde argt på målaren, jag hade faktiskt packat ner ett antal spritflaskor och det var garanterat mer än vad som var tillåtet på den tiden. Personalen i tullen brydde sig inte om hans gapande utan vinkade bara glatt förbi oss, men jag var fortfarande irriterad på målaren. Jäkla golare som försökte beröva mig på mina väl förtjänade flaskor tänkte jag…

KÄRA LÄSARE! Om ni vill läsa om vår muckar resa till Kos så finns länken till det inlägget här nedan:

Flashback: Kos, Grekland