Hrm… Ja, då ska vi alltså gå igenom lite fler lekar och påhitt från barndomen här nu då. Det känns lite jobbigt för jag är inte säker på att mina föräldrar känner till allt bus vi hittade på, så kom ihåg att ni lyckades fostra fina barn som växte upp och lämnade alla dumma påhitt bakom sig. Mer eller mindre…

Eh ja, då sätter vi igång. Dessa är inte alls så allvarliga som ni kanske tror, jag tror mer att mina föräldrar kanske blir förvånade över att jag gjort allt det jag nu ska berätta om här nedan. Upplägget här nedan är att jag börjar med de minst ”allvarliga” lekarna och sedan går det bara utför, så att säga… Men okej, då kör vi!

KLÄTTRA PÅ TAK

Ja självklart kunde vi inte låta bli att pröva på detta, men det var inte på hustaken där vi bodde utan på garagelängorna på andra sidan vägen. De var inte lika höga som tur var, men på något vis drogs vi till att försöka ta oss upp där. Och på ett ställe stod det ett träd som vi klättrade upp i för att sedan kasta oss över på garagetaket. Sedan stod vi där malligt och ropade ner till barnen nedanför att detta är inget för amatörer, så de kunde lika gärna gå hem och vara mesar istället. Haha! Så himla dumt, för vi gjorde ju inget speciellt där uppe på taket. Om någon vuxen kom förbi och sade till oss att klättra ner så svarade vi bara att vi letade efter vår boll eller något annat som vi låtsades ha hamnat där uppe. Men detta blev lite utav en grej som alla killarna i vårt gäng var tvungna att genomföra om man ville fortsätta hänga med varandra, jag var inte så pigg på att klättra upp där till en början men jag ville ju samtidigt vara med de tuffa killarna som var något år äldre än mig. De kom ju upp på taket ganska så enkelt eftersom de var längre än mig, jag fick ju swinga mig som Tarzan för att komma upp där utan något som helst konsekvenstänk på vad som kunde gå fel. Men väl upp på taket blev jag varmt mottagen av de andra och sedan satt vi väl där en stund eller låg och njöt av solskenet. Sedan kom vi ju till den punkt då vi skulle ta oss ner igen, det var inte lika enkelt. Några kastade sig över till trädet vi klättrat upp i men de gjorde sig ganska illa med den metoden, och några hängde i hängrännan och släppte ner sig själva. Men jag lyckades ju inte med något av dessa alternativ, trädet var farligt långt bort och hängrännan var utom räckhåll för mina korta armar. Mina kompisar ropade att jag bara skulle hoppa ner istället, det var ju inte så högt enligt dem där nere. Det alternativet var inte mitt förstaval utan jag grubblade ett tag på hur jag skulle göra, men insåg snart att jag nog inte har något annat val än att hoppa. Så jag ställde mig framme vid takets kant och gjorde mig redo, då fick jag ”tipset” från en av mina kompisar att bara falla framåt och försöka att landa liggandes på sidan. För enligt honom skulle annars mina lårben och knäskålar tryckas upp in i min överkropp och krossa alla mina inre organ. Jag hade inget val än att bara falla ner från taket och landa på sidan, och det gjorde skitont. Vilket himla bra tips! Haha, nej det var bedrövligt och jag försökte dölja smärtan i flera dagar efteråt. Men det gick bra tillslut och jag vill därför rekommendera er som eventuellt vill klättra upp på tak i framtiden, använd stege i så fall!

LUFTGEVÄRSSKYTTE

De flesta barn har väl provat på att skjuta luftgevär någon gång, det är ganska harmlöst om man är försiktig och gör allt rätt. Vi var försiktiga! Men ville inte skjuta på de där tråkiga små runda måltavlorna, det var ju inte coolt alls. Istället letade vi tomburkar i papperskorgar som vi sedan radade upp och sköt ner, på dessa kunde man ju tydligare se ingångshålet och ibland gick ju kulan rakt igenom hela burken. Fränt! Men vi ville ta måltavlorna till en ny nivå när jag skulle följa med Kalle och hans familj till deras landställe i Rydbo utanför Stockholm, så då ritade vi egna. Inte de klassiska runda måltavlorna, nej nej. Vi ritade människor som var dumma! Det kunde exempelvis vara Adolf Hitler, Saddam Hussein eller andra fruktansvärda människor. Sedan ritade vi måltavlor på deras kroppar vid hjärtat, huvudet, pungen, armar och ben. Man fick även olika höga poäng beroende på vart man lyckades träffa sen, huvudet och hjärtat gav höga poäng men mest gav såklart pungen. Vi ritade även andra lite coolare figurer som exempelvis Turtles och Terminator robotar, och fasen vad vi pepprade på med skott på dessa måltavlor sen. Kalle hade ett gammalt luftgevär som man pumpade upp trycket i med något som liknade en cykelpump under gevärspipan, och om man pumpade allt vad man kunde så kunde man få till rejäla skottsalvor. Denna bössa använde sig inte heller av de vanliga små skotten man brukade köpa, utan den laddades med helt runda små kulor som penetrerade i stort sett allt vi siktade på där vid landstället. Och nej, vi sköt aldrig på människor eller djur utan nästan enbart på måltavlorna. Kanske på en frukt ibland, det var kul att se äpplen explodera! Men pojkars nyfikenhet är ju det som driver oss, så vi ville ju ta reda på hur hårda måltavlorna kunde vara för att kulan skulle gå igenom materialet. Vi testade på en träbit och annat vi hittade i deras skjul, och denna bössan verkade oerhört stark för kulorna tog sig igenom allt. Då sneglade vi upp mot hustaket, och ställde oss frågan om kulan kunde gå igenom skorstenen. Sedan pumpade vi upp geväret allt vad vi kunde och lade oss för att skjuta med sikte mot skorstenens topp, och sköt! Vi missade själva teglet, men toppen av skorstenen var gjord av tunn metall och kulan gjorde ett hål rakt igenom. Då insåg vi att denna bössa inte var att leka med och sedan fick den vila utan mer skjutande från vår sida den gången. Om vi skulle råkat träffa någon kunde det nog sluta riktigt illa, så det var klokast att förvara den i förrådet igen där den hörde hemma.

KRIG

Detta är väl något de flesta barn har lekt någon gång, men troligen i helt olika kontexter eller vad man nu ska säga. Jag vet att man ibland delade upp sig i två lag för att sedan skjuta på varandra utan någon sorts mening eller större betydelse, man bara pangade mot varandra på låtsas. Men inte vi i mitt kompisgäng, där kallade vi vår lek för… Jag skäms lite för detta faktiskt, men vi kallade leken för ”Vietnameserna Anfaller”. Då vi intog vår stora lekpark i området där detta krig oftast utspelade sig. Här delade vi inte upp oss i lag, utan vi var alla amerikanska hjältar som stred mot en fiktiv fiende (vietnameserna) som då anföll oss från skogens alla håll och kanter. Vissa av oss hade leksakspistoler hemma som hämtades dit, men inte jag. Leksaksvapen var inte tilllåtet hemma hos oss förutom vattenpistoler möjligtvis, men man kunde ju inte komma dit med en lysande röd eller klarblå vattenpistol. Vi tog ju denna lek på fullaste allvar, för vietnameserna var snart här! Patriks pappa var snickare har jag för mig, och han hade sågat ut olika sorters automatgevär av plywood som liknade riktiga vapen som vi delade ut mellan varandra. Dessa var riktigt häftiga vill jag minnas, de gjorde leken mer intensiv och innan vi började samlade vi även ihop kottar från skogen som fick bli våra handgranater. Sedan grävde vi skyttegravar i sandlådorna och tog skydd bakom den stora klätterställningen, och tystnaden där i lekparken var nästan lite kuslig. För snart var de här…

Sedan brakade det plötslig loss! Någon hävdade att de såg en vietnames och började skjuta, och sen var allt igång. Vi skrek och varnade varandra för inkommande vietnameser, kastade våra kottar som smällde likt granater och våra låtsasvapen smattrade högt när vi försvarade vår lekpark. Några låtsades bli skadeskjutna och behövde snabb vård, men de lämnade vi att dö för att istället fokusera på att skjuta fler vietnameser. Några av de äldre kompisarna hade tittat på krigsfilmer om just Vietnamkriget som de återberättade för oss, och filmen ”The Platoon” (Plutonen) var den kanske mest spektakulära av dem alla enligt dem. Vi härmade scener från filmen och låtsades kämpa som de amerikanska soldaterna. Jag lånade filmen av en kompis och tittade på den i smyg hemma, men förstod inte riktigt vad som var så bra med denna för krigsfilmer var inte riktigt min grej helt enkelt. Men det var kul att just leka krig på den tiden, sedan kan man knappast kalla den för ”Vietnameserna Anfaller” i dagens samhälle men det är nog lika bra. Idag tycker jag inte att krig är lika roligt, inte ens som lek.

NINJUTSU

Det var otroligt populärt med diverse filmer om ninjor på 80-talet, och detta var väl varje pojkes dröm. Att lära sig smyga oupptäckt och slåss i mörkret, det verkade vara nödvändiga egenskaper för mig att kunna ta mig vidare in i vuxenlivet. Därför hade jag ibland på mig mina svarta mjukiskläder och i garaget hade farsan en överbliven golvlist liggandes i väntan på ny kreativitet. Denna blev ju perfekt att kapa och tälja till som två katanasvärd! Och jag hade en film som jag tror heter ”Revenge of the Ninja” som var riktigt spännande, om en man i japan vars fru mördas av ninjor och sedan flyr han med barnet till USA för att börja nytt liv där. Men ninjorna förföljer honom och det blir såklart en kamp på liv och död, deras ledare hade en silvermask på sig under sin luva vilket gjorde honom extra spännande och farlig. Haha!

Det fanns även en annan film med en ninja som hade en babian som också kunde ninjutsu, den klättrade upp i träd och kastade kaststjärnor på fienderna. Haha! Så knäppa filmer det finns alltså, men den absolut största succén blev ju ”Teenege Mutant Ninja Turtles” som kom när jag var omkring 11 år gammal. Den förändrade ju allt och plötsligt ville man själv bli en ninjapadda mer än något annat! Vi i kompisgänget lekte såklart att vi var dessa sköldpaddor och kämpade mot ”Fotklanen” överallt i Jordbro, men även här behövde vi utveckla våra vapen lite. Nu räckte det inte längre med en golvlist till svärd utan vi ville ha riktiga grejer. Det var såklart omöjligt att få tag på , så vi fick vara kreativa med det vi hittade. På träslöjden i skolan blev det vassa plåtbitar över ibland som vi snodde med oss hem och filade till små kastknivar, men de fastnade ju inte på träd och annat vi siktade på tyvärr. Då skruvade vi av spetsarna på de dartpilar vi hittade och tejpade fast dem på de små kastknivarna istället, samt att vi gjorde pilar till våra pilbågar på samma sätt. Dessa pilar sköt vi på träd, men någon kläckte även idén att man skulle skjuta en av dessa pilar rakt upp i luften. När pilen sedan var på väg ner igen skulle man snabbt som en ninja förflytta sig och hoppa undan, verkligen smart men ingen kom till skada som tur var. Nu började det bli riktigt farliga grejer som skulle kunnat sluta illa för någon av oss, men vi ville ju ha mer ninjavapen. Vi tog oss in på värmeverket i Jordbro en kväll, där kunde man hitta gamla metallkulor likt järndankar som vi spelade kula med. Det var förmodligen metallkulor från gamla kullager som kom från värmeverket, men de var värda mer än någon annan kula och därför eftertraktade inne på deras skrothög där på gården. Men här fanns även lite mer användbara metallbitar som blivit över från när de skurit i plåt eller liknande, så de plockade vi med oss och sprang sedan hem för att fila till dessa till kaststjärnor. De var ju inte alls formade som en klassisk kaststjärna, utan var oftast fyrkantiga plåtbitar men det var det närmaste vi kunde komma, och om man filade till kanterna så att de blev vassa så fastnade de på träd och annat vi tog sikte på där ute i skogen. Dessa kunde i teorin vara fullkomligt livsfarliga, men vi var väldigt försiktiga och siktade aldrig på varandra när vi kastade. Men ni märker ju själva hur enkelt det faktiskt är att skapa farliga vapen med väldigt enkla medel, man behöver bara göra inbrott på det lokala värmeverket tydligen.

RÖDA OCH VITA ROSEN

Leken ”Röda och Vita Rosen” (ibland enkelt kallad ”Röda Vita Rosen”) är en rollspelsliknande barnlek som innehåller skattjakt och tagande av fångar på de två lagens respektive territorium. Vi lekte inte detta så ofta, men när vi gjorde det var det oftast mot barnen på bostadsområdet på andra sidan vägen, det fanns en sorts rivalitet mellan våra kompisgäng. att leka med någon ad de barnen när man var själv gick alltid bra, det var mest när våra gäng samlades det blev lite spänningar och en sorts rivalitet som sagt. Vi enades om att placera ut varsin skatt på vardera sida av vägen, så först visade vi vad vi skulle gömma så att alla visste vad vi letade efter. Det var ibland lite mynt eller liknade, men det kunde även vara exempelvis fina spelkulor som var värdefulla. När vi enats och godkänt varandras skatter gömde vi dem och sedan var jakten igång!

Jag har för mig att vi oftast skickade en person över till andra sidan vägen för att söka efter deras skatt, och åkte personen fast eller blev fångad så sket vi i honom helt enkelt. Istället fokuserade vi på att försvara vår egen skatt och fånga så många vi kunde av de andra gängets killar. Och detta gjorde vi bra, kanske lite för bra för vissa av deras killar blev rädda för oss och sprang hem. Vi gjorde inget elakt mot dem men kanske upplevde de oss som hotfulla eftersom vi fokuserade på att vara samlade och hjälpas åt att fånga in dem, sedan tvingade man fram ledtrådar om vart de gömt sin skatt. Men jag undrar såklart vad mina kompisar sade som fick flera av de andra barnen att springa hem, vi hade nog fler barn som var lite äldre än de andra gänget och kanske använde de sig utav elaka metoder för att få fram vart skatten fanns gömd. Jag var oftast ute och spanade efter andra gängets killar som sökte efter vår skatt och var inte involverad i att pressa fram ledtrådar, men jag anar att det kanske inte alltid gått helt rätt till såhär i efterhand…

FLOTTEN

Vi hittade en dag en massa plankor och annan bråte som dumpats i vår skog, detta låg precis vid en liten insjö. Alla vi kompisar kände plikten att ta tillvara på detta avfall, och varför då inte bygga en flotte! Så vi började sortera plankor och planerade för hur stor flotten skulle bli, det var ganska mycket bråte som lämnats där så denna flotta blev gigantisk. Men stabiliteten på den kunde starkt ifrågasättas, vi tänkte nämligen inte så långt att den var tvungen att vara robust och stark. Vårt prioritet var nämligen bara att den skulle bli så stor som möjligt, för då använder vi ju upp allt som dumpats där ute i skogen. När vi lagt ut alla plankor så behövde vi nu fästa detta på något sätt, så alla rusade hem och hämtade både hammare och spik. Någon var även smart att ta med sig lite tvättlina om vi behövde knyta samman något på flotten, och en annan tänkte utanför boxen och tog med sig en stor presenning. Till vad ska den användas kanske ni undrar, jo det ska jag berätta för er…

Tanken med denna flotte var att vi skulle putta oss ut på den och sedan ta oss till de sju haven, vilket blir svårt från en liten insjö men vi kopplade inte riktigt detta på den tiden. Men för att slippa paddla hela vägen till de sju haven så kunde vi använda presenningen som ett segel, smart va! Så medan några av oss snickrade ihop alla plankor så letade några andra av oss upp en lång gren eller en mindre trädstam var det väl egentligen, den skulle få agera mast till flottens segel. Och som vi pysslade för att få ihop detta, det låg verkligen många timmars arbete bakom detta men sedan var vi äntligen klara. Vi tittade nöjda på vår fantastiska flotte och pratade om vilka äventyr denna skulle ta oss ut på nu. Så nästa dag kom vi tillbaka med varsin matsäck för att inte svälta ihjäl på vår resa till de sju haven, det räckte alltså med ett par smörgåsar tydligen. Med pålägg på såklart, haha! Vi lastade på våra ryggsäckar ombord på flotten och började sedan putta ut denna i vattnet, den flöt förvisso men den såg verkligen inte stabil ut alls. Flotten böjde sig efter vattnets rörelser där vi plaskade runt för att få ut den på djupare vatten, och masten började omgående att luta kraftigt. Nej tänkte jag och några till, vi kan inte färdas till de sju haven på denna vingliga flotte så vi valde att hoppa av uppdraget. Fegisar! Ropade de andra som envisades med att försöka, men det tog väl ungefär fem minuter och då hade de väl kommit ut kanske 15 meter från strandkanten innan flotten kapsejsade där på sjön. De hamnade såklart i vattnet och trasslade in sig i seglet, eller förlåt presenningen. Vi rusade ut för att rädda dem, men då började de skrika att det var fullt av blodiglar i vattnet så då fullkomligen flög alla upp ur sjön. Alla skrek och tog av sig kläderna, men det fanns inte en endaste blodsugande igel på våra kroppar. Jag tror att någon tittat lite för mycket på filmen ”Stand By Me” när pojkarna där vadar genom ett träsk och får blodiglar på sig, men vi klarade oss som sagt. Tyvärr gjorde inte vårt hembygge till flotte det, utan den förstördes där ute på vattnet utom räckhåll för oss att rädda den. Vi kunde såklart simma ut dit men ingen ville göra det nu efter den traumatiska upplevelsen om eventuella blodiglar. Istället fick vi hoppa upp halvnakna på våra cyklar med de blöta kläderna i våra ryggsäckar och börja cykla hem. Men hur skulle vi förklara detta för våra föräldrar? Som tur var gick detta obemärkt förbi hemma hos oss, jag mionns inte hur jag löste det hela med alla blöta kläder men jag gömde de säkert bland övrig smutstvätt helt enkelt. Sedan hoppade jag snabbt in i duschen och tvättade bort stanken, självklart gjorde jag en grundlig kontroll av min kropp att ingen blodigel sugit sig fast. För man kan aldrig vara säker…

BYGGA KOJA

Vi byggde ofta kojor runtom i skogarna där vi bodde, det var ju så himla kul! Vissa av oss hade nämligen plankor och annat som bara låg hemma som vi istället använde för att bygga våra fantastiska små hem. Några av mina kompisar var riktigt duktiga på detta så kojorna blev båda stabila och rymliga, så där hängde vi ofta på sommarloven. Nackdelen var att gänget på andra sidan vägen fick nys om våra häftiga kojor och letade upp dem sedan vandaliserade de kojorna tills de var helt förstörda. Detta hände flera gånger tyvärr, så en dag fick vi nog. Vi bestämde oss för att laga vår dåvarande koja men även placera ut diverse fällor om någon skulle komma tillbaka för att förstöra den igen. Och då kanske ni tänker att vi satte upp lite snubbeltråd eller kanske grävde gropar som fylldes med vatten som sedan doldes, men nej. Vi hade tyvärr tittat på filmen ”Rambo” och hade andra och betydligt allvarligare planer på gång, för nu var det färdiglekt i vår skog!

Vi täljde vassa pinnar som vi najade fast på en grövre pinne, och ordnade så att den skulle falla ner ovanifrån när man gick in genom dörröppningen. Fullkomligt livsfarlig! Men vi förstod tyvärr inte konsekvenserna och skadorna som detta kunde orsaka, utan tänkte mer att det skulle vara avskrämmande för inkräktare. De visste ju dock inte om denna fälla och skulle därför ha kunnat skada sig, rejält. En annan variant på fälla som vi gjorde flera utav, var brädor med spikar i som pekade uppåt. Dessa grävde vi försiktigt ner och täckte med löv så att de inte syntes, sedan gällde det för oss att hålla koll på dessa så att vi själva inte trampade på dem bara. Men det gjorde vi och ingen skadades, däremot när vi kom till kojan en dag så hade någon utlöst en av dessa fällor. Det satt fast en gympasko i våran storlek på en av spikbrädorna som förmodligen tillhörde någon av killarna i det andra gänget, och den som först hittade skon sade att den var full av blod. Men det stämde inte, däremot satt skon fast riktigt ordentligt och gick ej att få loss. Inga spikar hade trängt igenom den tjocka skosulan men den hade fastnat rejält, och eftersom vi även hade knutit fast brädorna med snöre för att ingen skulle stjäla dem så kunde personen ej ta med sig brädan hem och lossa på sin sko. Så någon hade förmodligen varit där och förhoppningsvis var det någon som tänkte förstöra vår koja igen, för då får personen skylla sig själv. Men det slog mig lite senare att det kanske bara var ett helt främmande barn som ej hade kopplingar till det andra gänget, och då måste det ju detta ha varit en fruktansvärt jobbig upplevelse. Vi beslutade oss därför att plocka bort fällorna och riva kojan, sedan byggde vi en ny på en annan plats där den fick stå orörd ett tag i alla fall.

VANDALISM

Rubriken kanske skriker och larmar om något förfärligt, men riktigt så illa är det inte. Jag var inte heller den som föreslog eller ville utföra dessa dumheter utan här föll jag helt enkelt för grupptrycket, mycket på grund av att jag var en av de yngsta i gänget som ofta fick göra alla dumheter för att få fortsätta hänga med de coola killarna. Men några av de lite äldre i gänget hade i sin tur äldre syskon som själva gjorde dessa dumheter som vi sedan snappade upp, och det handlade exempelvis om att ”fimpa” gatubelysning. Det gjorde man enkelt genom att sparka väldigt hårt på en gatlykta och då slocknade den, varför vet jag inte. Kanske gick den sönder eller så var det något som sattes ur spel på något vis, för väldigt ofta lyste lampan igen kommande dag. Och jag tror inte att någon reparatör var ute och lagade alla lampor vi fimpade, men som tur var så höll vi inte på med detta särskilt länge utan det var nog bara för att stilla vår nyfikenhet om det verkligen fungerade eller ej.

Sedan kommer vi till det absolut dummaste vi pysslade med, och detta har säkert flera av er andra gjort men det är verkligen korkat och onödigt. Att smälla av smällare eller fyrverkerier på platser där de absolut inte ska användas, som i en hiss exempelvis. Haha, nej det har vi absolut inte gjort! Men jag vet några som gick runt och höll i sina raketer som de riktade upp mot balkonger eller fönster, och släppte sedan iväg dessa så att de for iväg och smällde av väldigt högt. Balkongerna var oftast byggda i betong i Jordbro och Brandbergen där jag växte upp så då ekade de höga smällarna rejält, och det måste ju ha skrämt ihjäl personerna som satt inomhus där raketerna smällde. Jag var inte så intresserad av att skjuta iväg raketer, men smällare var däremot väldigt intressant. Där började man med det klassiska smatterbandet och några mindre smällare som kallades för ”Kina-skott”, dessa försökte vi proppa in i våra radiostyrda bilar eller tejpade fast på våra actionfigurer (G.I. Joe, Star Wars, He-Man exempelvis). Sedan förväntade vi oss att de skulle explodera, men det var inte alltid det lyckades. Men själva preparationerna var ju roliga! Sedan smällde det på någon sekund och sedan var allt över, inte så tillfredsställande. Men, sedan kom det en ny smällare som jag tror kallades för ”Power Kings” och det har inget med energidryckerna att göra. Dessa var säkert tio gånger större än vanliga ”Kina-skott” och lite längre så de hade som en liten klack eller fot som gjorde dem enklare att placera ut. Vi placerade dessa i sopcontainers, soptunnor och framför allt i brevlådor. Sopcontainrarna hände det ju inget med, men det lät fruktansvärt högt och ekade när smällaren exploderade. Soptunnorna gav inte mycket glädje alls, de innehöll ju oftast sopor som dämpade själva smällen så vi var tvungen att hitta något bättre. Det var då någon kom på att vi borde testa att stoppa dessa i postlådor istället, och där har vi vinnaren. Här lät smällen otroligt högt samt att brevlådorna blev helt demolerade, även de i plåt blev alldeles buckliga och fula. Men de i plast sprängdes i bitar och blev förstöra, vilket vi inte tyckte var lika kul för då ångrade vi snabbt det vi gjort och sprang hem. Sedan försvann dessa ”Power Kings” och jag tror faktiskt att fler ungdomar och barn tänkte som oss och förstörde för mycket, så de förbjöds att säljas helt enkelt. Såhär i efterhand var det ett klokt val, och idag är jag inte alls en förespråkare av fyrverkerier. Speciellt inte de man köper själva utan då får det vara rejäla fyrverkerier likt de som sköts upp på ”Vattenfestivalen” under 90-talet i så fall.

Sådär, nu har jag lättat mitt hjärta och fått bekänna en del synder från barndomen. Jag uppmanar verkligen ingen att efterleva dessa dumheter och jag ångrar mycket av dessa dumheter, även om det inte varit direkt brottsliga saker så kunde någon definitivt ha skadat sig riktigt illa. Så mitt råd till alla unga barn som vill testa på olika hyss är att försök ha med ett konsekvenstänk, annars kan det sluta riktigt illa.

Stort tack för att ni orkat läsa allt detta, det var många intressanta minnen som väcktes till liv här och det var faktiskt inte enbart jobbigt att återberätta om allt detta utan självklart lite roligt också. Ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till de kompisar som skrämde upp oss alla andra när flotten kapsejsade på sjön genom att skrika att det kryllade av blodiglar i vattnet. Detta skapade en skräck för blodiglar hos mig i många år framöver och jag vågade knappt bada i hav eller sjöar efter det. Sedan såg man ju filmen ”Jaws” (Hajen) olämpligt nog så det blev nästan till och med otäckt att bada i badkaret hemma, men efter att sakta ha tagit mig tillbaka till badstränderna så insåg jag att vithajar och blodiglar var oerhört ovanligt. Men efter några år släppte rädslan för detta och jag kunde leva ut min badglädje igen.

Okej, här nedan tänkte jag nu presentera några av de lekar som mina vänner och jag sysslade med som barn. Och detta är absolut inte så simpelt och tråkigt som ni kanske tror, för denna killa hade en oproportionerligt stor fantasi som barn! Jag kan komma att tänka på dessa gamla lekar ibland och oftast blir jag då road av vilken fantasi man hade som barn, men samtidigt blir jag lite oroad över vad tusan vi höll på med på den tiden. Och att några av dessa förmodligen skulle anses vara fruktansvärt olämpliga eller helt förbjudna idag…

Jag tänker att jag skapar en rubrik för varje lek här nedan, sedan försöker jag förklara vad den gick ut på helt enkelt. Jag ska försöka presentera dessa i någorlunda ordning från det att jag var yngre tills jag växte upp och blev äldre, det tycker jag verkar mest logiskt. Okej, nu kör vi!

GUNGA I LEKPARKEN

Detta låter ju helt ofarligt och kan inte vara stötande på något vis, och det är det heller inte som tur är så vi startar ”mjukt” och lite oskyldigt. Jag vet inte hur gamla ni var när ni lärde er att gunga, men jag minns mycket väl hur ofta jag försökte lära mig få fart på gungan helt själv utan att lyckas. En gång när jag var 5 år gammal hade jag fått nya skor, och inbillade mig då att nu plötsligt kunde jag gunga helt själv med dessa på mig. Så jag sprang ut till lekparken framför vår lägenhet i Brandbergen, hoppade upp en av gungorna och ställde mig redo att börja ge gungan fart. Klara, färdiga… Kör! Men inget hände. Jag stod där och guppade mer på gungan, ingen fart fick jag alls och den där tekniken att få gungan i rörelse fungerade inte för mig alls. Förtvivlad gick jag in igen och var så himla arg, för jag var verkligen helt säker på att med de nya skorna skulle det ju fungera…

Kort därefter flyttade vi från Brandbergen till Jordbro, där fick jag nya vänner och framför allt en kille på min gata som heter Tony som blev min nya bästis. Och här fanns en lite större lekpark med många gungor, det var där jag plötsligt en dag fick fart på mitt gungande. Vi brukade leka i den parken och använde gungorna som ”rymdfarkoster” som påminde om de i ”Star Wars”, och när vi hoppade i och ur dessa gungor upptäckte jag tekniken som gav dem fart. Äntligen! Och när jag lärde mig hur det fungerade så tog jag i för allt jag kunde så den där gungan var nog nära att slå runt ett varv, vi började tävla i vem som kunde gunga högst och även vem som vågade hoppa från gungan när den var som högst uppe i luften. Sedan utvecklade vi nya tävlingar där man exempelvis skulle snurra in sig i gungan så mycket man kunde, och när man släppte taget skulle man se vem som snurrade längst. Fy fasen vad yr man blev av detta, men kul hade vi alltid. Det var roliga tider, och tänk så roligt man kunde ha med en enkel gunga.

RIDDARE

Detta var bland det roligaste jag viste, att låtsas vara olika sorters riddare. Oftast låtsades jag vara självaste Ivanhoe, och man behövde ju inte mycket för att åstadkomma detta utan det räckte bra med en hyffsat rak pinne i bra längd för att fungera som ett svärd. Sedan hade man allt man behövde för att fantasin skulle ta en tillbaka till medeltiden där prinsessor var i nöd varje dag och behövde räddas, eller att tornerspel mot andra riddare skulle äga rum. Då tog mina kompisar och jag bara längre pinnar att använda som lans, sedan låtsades vi rusa fram på våra hästar genom att springa på varsin sida av ett staket tills vi möttes i mitten och turades om att fälla varandra. Det är ganska otroligt att ingen skadades under alla de dagar vi lekte på detta sätt, med viftande pinnar och kamp i stor sätt varje dag utomhus.

Vi lekte på samma sätt när vi låtsades vara en annan sorts riddare, nämligen jediriddare. Dessa var ju bevarare av fredan i en galax långt långt borta, något som jag sett i ”Star Wars” som var lite utav mina favoritfilmer på den tiden. Då kunde man dessutom kombinera gungandet jag skrev om tidigare genom att använda dessa som rymdskepp, sedan hoppade man ur sitt rymdskepp eller gungan och rusade in på ”The Death Star” för att hitta prinsessan Leia. I vår fantasi fick den närliggande skogen agera dödsstjärna och där högg vi oss fram med pinnarna som våra lasersvärd tills vi kunde rädda henne ur klorna på kejsaren och Darth Vader. Detta skedde naturligtvis med full inlevelse från oss grabbar, och leken kunde pågå hur länge som helst. Och jag minns att Tony gärna låtsades vara Han Solo med sin laserpistol (kunde också vara en liten pinne som hade ungefär samma form), vilket gjorde det hela lite mer varierande och roligt när vi lekte detta. Men ibland behövde vi båda vara jediriddare för att lyckas rädda prinsessan Leia, vissa dagar var nämligen motståndet tuffare med många fler stormtroopers som vaktade henne. Och ibland möttes vi av självaste Dart Vader…

COWBOYS & INDIANER

När jag var liten… Det låter ju fasen som att jag är hundra år gammal här nu, gubbvarning! Men i alla fall, när jag var liten så var vi alltid utomhus och lekte vilket kanske är motsatsen till hur många barn leker idag. Men för oss kändes det nästan som ett straff om vi inte fick leka ute, även om det var dåligt väder var vi ute. Vi bara klädde på oss stövlar och regnkläder om det regnade, eller varmare kläder om det blåste. Snö var aldrig ett problem, det fanns ju hur mycket som helst att hitta på ute i snön men det kommer vi till lite senare. Men om vi mot all förmodan var inomhus så kunde vi mycket väl hamna framför en gammal westernfilm med självaste Clint Eastwood, för han var en riktigt häftig cowboy tyckte vi då. Tony hade många westernfilmer hemma, tror att det var hans pappa som var extra förtjust i dessa så dessa brukade vi titta på och hade då varsin leksakspistol i handen. Sedan så hjälpte vi ”Clintan” att skjuta ner skurkarna på TV:n med stor inlevelse, ibland låg vi bakom eller under möblerna och pangade. Detta var något vi tyckte var riktigt spännande och kul, och drömde ofta om att bli cowboys när vi blev stora.

Det har ju sina utmaningar idag och vi har onekligen valt andra karriärer, men utöver att titta på westernfilmer så fanns det ju små plastfigurer med cowboys och indianer. Nu vet jag att man inte ska säga indianer (man säger numera Amerikas ursprungsbefolkning eller ursprungsamerikaner) men det var vad vi kallade dessa lekar för på den tiden, ”Cowboys & Indianer” hette de små paketen med plastfigurer och hästar som man lekte med då. Till dessa fanns det små fort också och ett sådant minns jag att jag hade hemma, och med det lekte vi att fortet måste försvaras mot indianerna som anföll hela tiden. Så vi placerade ut våra cowboys i fortet och sedan pågick hemska plastfigursstrider som definitivt skulle anses vara olämpligt idag. Cowboysen sköt indianerna och deras hästar, medan indianerna fångade cowboys och skar skalpen av dem. Detta låter mycket brutalare än vad det faktiskt är, för vi förstod inte innebörden av vad vi lekte utan gjorde ju bara det vi sett på westernfilmerna. Och vi trodde också att cowboysarna var de snälla, medan det förmodligen var helt tvärtom på riktigt.

SKIDOR & SNOWRACER

Vintrarna var ofta snöiga och härliga under min uppväxt! Det var djup snö och växthuseffekten kände man inte till i folkhemmet på den tiden, man pratade mer om att kvinnor var tvungna att sluta använda hårspray eftersom detta skapade hål i ozonlagret. Haha! Vi gillade i alla fall att tillbringa vintrarna i snövallarna med att bygga grottor där, eller så stack vi upp till den så kallade ”Bullervallen” där många barn i området åkte pulka på vintern. Vi varierade med att åka snowracer eller på enkel stjärtlapp, det var lika kul oavsett.

Men vi blev liksom fundersamma över om det inte gick att hitta på något roligare att göra där i backen, det var då någon kläckte idén att vi skulle åka skidor istället! Så alla sprang hem och hämtade sina skidor, men de flesta av oss hade bara längdskidor tillgängliga och dessa var inte så enkla att åka med nedför backen. Då kom vi på att några av oss ju faktiskt hade fått så kallade ”Mini-Skidor” av våra föräldrar men att ingen riktigt förstått hur vi skulle använda dessa, vi skulle självklart åka med dem istället och bygga en slalombana i backen. Så vi satta på oss dessa istället, sedan satte man upp stavarna i backen så att man kunde köra slalom förbi dessa. Detta fick vi såklart göra när vi var ensamma där, annars stod det ju stavar lite överallt i backen där alla skulle åka. Vi behärskade dock dessa Mini-Skidor relativt snabbt och behövde större utmaningar, så då byggde vi stora hopp i snön vilket ju var himla roligt. Men även detta blev lite för enkelt, då dök frågan upp om någon möjligen sett James Bond när han blir jagad på skidor genom skogen i filmen ”Ur Dödlig Synvinkel”… Det är naturligtvis det vi ska göra! Jaga varandra nedför backarna i skogen och låtsas skjuta på skurkar, nu blev det riktigt roligt och vilken inlevelse alla hade. Vi swishade fram mellan träden och använde stavarna som gevär, denna lek hördes nog på långa vägar eftersom vi ropade och skrek väldigt mycket med enorm inlevelse. Ibland delade vi på skidorna så att de som inte hade några fick låna en skida, och så använda men den som en snowboard ungefär eller åkte fram på ett ben. Precis som James Bond! Denna roliga lek hade dock ett pris, kläderna fastnade i grenar och liknande så att det blev hål i tyget på våra jackor och skidbyxor. Och skidorna tog tyvärr en del stryk, speciellt bindningen började glappa lite så att de lossnade från mina snowjoggers där ute i backen. Då blev det snygga fall och höga vrål från lilla Jimpa…

FOTBOLL & BRÄNNBOLL

Om det inte var snö ute så kunde man nästan alltid hitta oss vid bostadsområdets lilla fotbollsplan. Den var inte stor men den var perfekt för oss att spela fotboll eller brännboll på under många år. Vi var många killar i området som ofta träffades efter skolan och samlades där, och beroende på hur många vi blev så spelade vi oftast fotboll eller brännboll. Vi som oftast brukade hänga där var Tony, Jari, Martin, Magnus, Micke, Thomas, Norpan, och Patrik. Ibland var även Susanne och Patrick med oss och spelade om vi var ont om folk, de var småsyskon till några av de andra men var tillräckligt bra för att vara med och spela. Mina syskon höll inte samma nivå enligt mig själv och fick därför inte spela med oss, vilket såklart var elakt men de var bara jobbiga på den tiden tyckte jag. Ibland var jag bussig och lät dem vara bollkalle när vi spelade, men de tyckte ju inte att det var särskilt kul så då gick de och gjorde något annat istället.

Men som sagt, vi som spelade gjorde detta i stort sett varje dag oavsett veckodag. Var vi många som spelade kunde vi spela fotbollsmatch mot varandra, var vi färre kunde vi istället spela brännboll. Och de dagar vi var riktigt få så spelade vi ”Prick” eller ”Stolpe, Ribba & Kryss” som var riktigt roliga fotbollslekar. Att skjuta ”Prick” var ungefär som straffläggning där man turades om att skjuta och sedan stå i mål, och om man släppte in ett mål fick man en prick helt enkelt. Vi brukade köra först till fem prickar sedan åkte man ut, jag som var en kort kille på den tiden släppte ju in mål ganska så lätt om de andra bara sköt höga och hårda skott som jag inte kunde nå. Däremot ”Stolpe, Ribba & Kryss” handlade med om att pricksäkert skjuta på målramen för att samla ihop poäng, där den som samlade ihop 50 poäng först vann. Men man fick bara nudda bollen en gång när det var ens tur, så det innebär att man inte kan peta fram bollen utan man måste skjuta från den plats där bollen är placerad. Vilket då kunde vara var som helst, för missade man stolpen exempelvis så flög ju bollen vidare långt bort från målet. Och träffade någon stolpen så ändrade ju bollen riktning lite plötsligt och kunde hamna åt ett helt annat håll än man själv gissade. Vilket innebar att man kunde få spring bort till halva planen för att skjuta mot mål nästa gång, men det var bra för då fick vi motion. Detta kunde man även spela om man var helt själv, då fick man öva och oftast kom det ju någon annan efter en stund som ville vara med och spela.

Brännboll var lite svårare eftersom jag bland de yngsta av alla killar, och de som var något år äldre kunde ju kasta och framför allt slå bollen väldigt långt med brännbollsträt. Här blev jag också besviken på mig själv många gånger att jag inte lyckades slå iväg den där förbaskade bollen tillräckligt långt, brännbollsträt var ju vårt att få in en fullträff med och jag vägrade använde det där platta trät som fanns (det som oftast tjejerna använde, men de fick ju fasen iväg bollen längre än oss andra vissa gånger). En dag hittade jag en stöttepåle eller vad de heter, sådana som kommunen satte upp för att stötta träd som lutar lite. Det låg på marken så förmodligen hade någon tappat eller bara lämnat det där, men jag såg potentialen i denna tjocka träpåk. Så den fick följa med hem till garaget där jag täljde till mig ett handtag som jag sedan lindade in med farsans svarta eltejp, nu hade jag minsann ett eget brännbollsträ som ingen kunde matcha! Och jag tog med mig detta nästa gång vi skulle spela sen blev den mitt nya vapen mot träffsäkrare bollar, eftersom den var tjockare än ett vanligt brännbollsträ så fick man till en bättre träff när man swingade detta mot bollen. Däremot var det tyngre, och typ sexkantigt så ibland for ju bollen åt helt fel håll. Men det gjorde ju inget så länge den for iväg långt bort och att jag hann springa ett frivarv, däremot upptäckte ju även de andra fördelarna med detta brännbollsträ och började använda det när de skulle slå bollen. Då fick de ju in ännu hårdare och bättre träffar än innan, så bollen hamnade ju till och med utanför fotbollsplanen flera gånger. Nåja, även om det blev lite jobbigare att vara utespelare så var det roligare att slå bollen och få till bra träffar emellanåt. Dessa spel var i alla fall otroligt roligt och jag har så många roliga minnen från när vi spelade detta tillsammans, good times!

SKATEBOARD

Alla barn är kanske inte förtjusta i att åka skateboard, och jag hade aldrig hört talas om detta förrän min kompis Tony fick en egen. Jag minns att det var en smalare modell i plast som var mörkblå med röda hjul, och utöver att åka så visade han att man även kunde göra trick med den. Detta var ju stort! Jag blev helt förtrollade av fenomenet skateboard och började genast spara pengar för att köpa en egen, och hittade en likadan som Tony hade som jag kikade på i Haninge Centrum varje gång jag var där med min mor. Sen när dagen var kommen och jag hade tillräckligt med pengar så åkte jag dit igen, men då hade de fått in nya skateboards och i olika modeller. Nu fanns det lite bredare brädor i trä men otroligt snygga motiv på undersidan, och jag hittade en grön skateboard med ninjor på som jag fastnade för och bara var tvungen att köpa. Så den fick följa med hem och nu kunde vi åka tillsammans hemma på gatan, även fler barn i området började få tag i egna brädor så vi kunde ha tävlingar i att åka runt området på tid. Vi byggde små hopp som vi placerade nedanför en hög backe och tog sats uppifrån backen och rullade ner i en jäkla fart, sedan siktade vi in oss på det där hoppet. Ibland landade vi på brädan igen, ibland flög brädan iväg och så ramlade man omkull vilket gjorde riktigt ont där på asfalten. Jag var lite utav skrapsårens mästare på den tiden, för hjälp vad jag gjorde mig illa vissa dagar. Inte fanns det skydd på den tiden heller, man använda kanske sin cykelhjälm ibland men det var mest när vi tog skateandet till nästa nivå som vi kände att det nog vore bra med hjälm i alla fall. Vi pratar om skateboardrampen, denna fasansfulla men majestätiska pjäs blev vårt Everest att bestiga. Metaforiskt talat alltså, några föräldrar snickrade ihop en stor ramp åt oss att åka i och den var så himla hög. När man stod där uppe på kanten och tittade ner så kändes det avgrundsdjupt, men vi övade och blev ganska duktiga tillslut. Det behövdes en hel del vurpor där i rampen för att övervinna rädslan men allt går om man bara vill, och på somrarna hängde vi ofta där och lärde varandra olika tricks.

ROLLER-BLADES (Hockey på rullskridskor)

När vi ändå är inne på saker som rullar så kom ju nästa trend något år senare, rullskridskor. Då menar jag inte de klassiska med fyra hjul där de satt i par om två under skorna, utan nu kom det nya rullskridskorna med fyra hjul på rad likt en vanlig skridsko som kallades för ”Inlines” eller ”Roller-Blades”… Wow! Och dessa såldes relativt billigt på den gigantiska butiken ”OBS! Stormarknad” i Handen, de var svarta och fanns med gröna eller gula hjul. Många köpte de med gröna hjul men jag ville inte vara som alla andra, så jag köpte gula och dessa fick verkligen bekänna färg kan jag lova er. Alla vi barn började ju direkt spela landhockey på gården med dessa på fötterna och hade så himla roligt, det var kanske det roligaste vi gjort tillsammans!

Varje dag efter skolan möttes vi upp och spelade oavsett väder, men vi nötte också ut hjulen på dessa ganska så snabbt. Det gick som tur var att köpa nya hjul och byta ut dem, så det gjorde vi och då upptäckte någon att man inte behöver ha kvar bromsklossen på hälen av skon. Den var ju oftast bara ivägen så nu skruvade alla av dessa och sedan bromsade vi som man gör med vanliga skridskor, det gick precis lika bra och vi blev väldigt duktiga på att åka tillslut. Vi upptäckte även att det fanns en populär film som heter ”Prayer of the Rollerboys” (1990), som handlade om ett gäng som åkta fram på sina rullskridskor och var riktigt tuffa i ett framtida USA år 2004 där landet varit med om en ekologist samt ekonomisk kollaps. De var riktigt coola där de rullade fram i sina vita rockar eller kappor som ingav respekt på gatorna, haha!

Ett sidospår på detta är att jag i gymnasiet saknade att åka på mina gamla Roller-Blades som jag dessutom vuxit ur och kört slut på tidigare. Så då köpte jag nya! Och nu kunde jag dessutom köpa ett par riktigt bra med mjukare hjul som var riktigt sköna att rulla runt i, sedan skruvade jag såklart bort bromsklossen för den är enbart till för mesar. Dock var jag inte lika van att åka numera, och min övertro på mig själv resulterade i att jag en natt inte kunde bromsa och rullade rakt in i grinden till brandstationen i området där vi bodde. Det gjorde ganska ont och lät fruktansvärt högt, så efter den kvällen har jag inte använt dessa något mer. De står fortfarande kvar här hemma om någon är intresserad av dessa, haha!

VAMPYRER

Detta är väl en odödlig fascination hos oss människor, och det skapas ju ständigt nya filmer och serier kring dessa mytomspunna figurer. När jag var i 9-10 års åldern fanns det exempelvis en TV-serie som handlade om en liten pojke som var vampyr, den var alltså avsedd för barn och ungdomar och sändes före kanonserien ”Alf” som typ ALLA tittade på vid denna tidpunkt. Jag minns tyvärr inte namnet på serien om den unga vampyrpojken, men var så imponerad av hans egenskaper och krafter som vampyr. Vilket gjorde mig nyfiken på hur det skulle vara att bli en blodsugande rackare i dagens samhälle. Sedan kom det ut en film med Jim Carrey i huvudrollen innan han blev riktigt känd, den heter ”Once Bitten” och handlade om hur han blir förföljd av en hertiginna som såklart är vampyr och vill hålla sig ung genom att dricka hans blod. Denna film är otrolig! Den är så himla rolig och man kunde redan då ana vilken superstjärna Jim Carrey skulle bli senare, se den!

Men sedan började jag upptäcka de mer otäcka filmerna om vampyrer, som exempelvis ”Dracula” med Christopher Lee eller favoritfilmen ”The Lost Boys” med Keifer Sutherland. Dessa var läskiga på den tiden och sakta började min önskan om att bli vampyr ändras till att ha ihjäl dem istället. En klasskamrat vid namn Kalle var lika fascinerad av vampyrer och magiska väsen som jag, men han hade ett starkare driv av att bekämpa dessa. Så när vi umgicks efter skolan handlade mycket om att skapa motgift och annat som skulle skydda oss mot vampyrer, men även gift som kunde döda dessa onda varelser. Så vi var oftast hemma hos honom i hans kök, där vi kokade ihop riktiga häxblandningar som vi sedan kallade för ”botmedel” och liknande. Dessa innehöll allt möjligt som vi kunde hitta i hans skafferi och även olika kemikalier från deras tvättstuga. När vi var nöjda så adderade vi oftast lite grön karamellfärg för effektens skull, då såg det riktigt farligt ut för allmänheten. Dessa kunde vi sedan bära med oss i ryggsäckarna utifall en vampyr skulle jaga oss efter skolan, då skulle vi vara skyddade och redo att bekämpa dem. Haha!

DATOR- och TV-SPEL

Som jag skrev här ovan så tyckte varken mina kompisar eller jag om att vara inomhus, vi var som sagt nästan alltid ute och hittade på bus. Men de gånger vi sökte oss inomhus av någon anledning så kunde vi ibland samlas hos några av de få kompisar som hade en dator eller TV-spel hemma, och då var det väldigt lätt att vi fastnade där sen. Detta var så nytt där i mitten av 80-talet och Tony hade exempelvis en dator hemma, en Commodore 64. Denna dator var ”top noch” på sin tid och alla ville ha en sådan, inte minst jag själv önskade mig en sådan varje jul eller vid varje födelsedag. Dessa spektakulära datorer spelade vi enbart på, och då laddade man spelen genom att stoppa in ett kassettband i en bandspelare som var kopplad till datorn. Sedan tryckte man på ”Play” så startade datorn igång spelet, men det var lång laddningstid innan det var klart att starta. Så alla ni som idag sitter och suckar över att ni måste vänta tio sekunder på att spelen ska laddas på era mobiler och liknande, var tålmodiga! Vi kunde få vänta i typ 20 minuter på att spelen skulle bli startklara, det fanns någon enstaka kompis som hade en Commodore 128. Dessa modeller använde disketter (de tunna svarta) istället för kassettband så då gick det lite fortare. Men annars satt vi tålmodigt och väntade till allt var klart sedan kunde vi spela, och som vi spelade! Jag minns att det fanns lite olika karatespel och även något spel där man var en ful liten sjöjungfru. Det var lite svårt att styra med den tillhörande joysticken men annars var alternativet att styra med tangentbordet vilket var svårare. Grafiken var bedrövlig, men vi visste inte bättre utan var helt nöjda med situationen.

Men något år senare blev Nintendo (8-bit) en succé hemma hos de flesta, fler och mer skaffade sig denna dynamiska spelkonsol där spelen laddades på ett kick! Och spelutbudet var mycket större med tidlösa titlar som ”Super Mario Bros”, ”Mega Man”, ”Punch Out” med flera. Men vi fastnade oftast framför två spel, där det ena var fruktansvärt jobbigt vid namn ”Track & Field” som var som de olympiska spelen ungefär. I detta spel skulle man trycka på handkontrollens knappar eller på styrkrysset i olika riktningar otroligt snabbt, ju snabbare du var desto bättre presterade din karaktär i spelet. Detta kunde ju få oss att bli riktigt osams för här var det tävling på blodigt allvar, men för det mesta så hade vi otroligt roligt att spela detta sportspel.

Annars fanns det ett spel som heter ”Skate or Die” och det var precis vad spelet gick ut på, du skulle bland annat ta dig fram nedför gatorna mot en motspelare som oftast kontrollerades av en kompis. Först i mål gällde men du kunde få extra poäng om du hoppade över hinder eller gjorde coola tricks, sedan kunde du kasta grejer på din motspelare och även använda dig av kniv eller en trasig glasflaska för att slå omkull honom. Spelet handlade inte enbart om detta utan man skulle även tävla i skateboardramper och andra mer tekniska övningar. Men det var lite busigt att man kunde skada varandra i spelet och det höll vi hemligt för våra föräldrar så att vi kunde fortsätta spela, annars hade det nog varit färdigspelat på den fronten.

UPPTÄCKTSFÄRD

Detta var väl det kanske mest oskyldiga vi hittade på som barn, men vi älskade att ge oss ut i skogarna där vi bodde i hopp om att hitta något spännande. En skatt kanske! Det var oftast Tony och jag som stack iväg på detta, då gjorde vi varsin matsäck med smörgåsar och chokladdryck sedan hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg. Sedan lämnade vi dem i skogen där vi ville fortsätta till fots, och traskade på en bra bit tills vi hittade ett bra ställe att stanna till på och äta vår matsäck. Det vi inte riktigt kopplade eller förstod var att där vi bodde i Jordbro så var större delen av vårt bostadsområde omgivet av större vägar, och det fanns egentligen bara en riktning som kunde ta oss långt hemifrån och det var i riktning mot Nynäshamn. Så ganska ofta hamnade vi på någon hög bergsklippa ovanför motorvägen som låg i närheten, där satt vi och dinglade med benen samtidigt som vi kikade på coola bilar som passerade nedanför oss. Men jag minns ett tillfälle då vi hamnade väldigt djupt in i skogen, förmodligen prickade vi in rätt riktning just den gången. Då kom vi fram till en arbetsplats där de fällde träd, men det fanns ingen där så troligen var detta en helg. Och de hade kört med traktorer och liknande där så det var lervälling överallt. Lera är ju kul! Så Tony och jag försökte ta oss fram i leran men sjönk ner rejält och hade lera ungefär till midjan, men det tyckte vi var superkul. Däremot var det inte lika kul att våra stövlar fastnade djupt i leran när vi försökte ta oss upp, så dessa fick vi bära i händerna tills vi kom upp på fast mark igen. Fy så vi såg ut då, helt bruna av leran men som vi skrattade åt varandra. Sedan var det bara att återvända hem och förbereda oss på våra morsors utskällningar, haha!

Detta var de lite mer oskyldiga lekarna vi hittade på som barn, och de flesta har ni säkert själva lekt som barn. I nästa inlägg går vi vidare med några andra mer opassande lekar och påhitt, som man kanske kan ifrågasätta lite mer om vi säger så… Tack för att ni läser, ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till utvecklarna av de där förtvivlat svåra spelen vi lirade på Nintendo. Vi hade blåsor, skavsår och så ont i våra små händer efter att ha tävlat mot varandra i främst ”Track & Field” som är största boven i dramat här. Men samtidigt hade vi väldigt kul så detta är en ganska mild utmärkelse denna gång känner jag.

*Honk! Honk!* Se upp i farleden för här kommer en man som har tappat rodret! *Honk! Honk! Honk!*

Jag blir lika förvånad varje gång jag får informationen om att bloggen uppnått ett visst antal inlägg eller visningar med mera, nu såg jag att detta blir mitt 600:e inlägg här på bloggen… 600! Jag tycker det är galet många för att vara en amatör på detta som jag ju ändå är, men roligt att det blivit så många inlägg nu totalt. Och jag hoppas att ni som läser fortsätter att göra detta och ni får gärna dela inläggen vidare på era egna sidor så att det får lite spridning. Stor tack till er allihopa!

På tal om 600 så har jag sprungit på vårdcentralen och börjat mäta mitt blodtryck, det ligger på typ 600. Deras blodtrycksmätare bara snurrar runt när de ska mäta trots att jag suttit där och varvat ner i 10 minuter innan själva mätningen ska starta. Haha, nej självklart inte men jag har haft högt blodtryck ett tag nu och efter hälsokontrollen på jobbet ansåg deras läkare att jag borde följa upp detta på vårdcentralen. Blodtryck mäts i millimeter kvicksilver (mm Hg) enligt Google och uttrycks med två siffror, till exempel 120/80, där den övre siffran (systoliskt tryck) indikerar trycket när hjärtat pumpar ut blod, och den nedre (diastoliskt tryck) indikerar trycket när hjärtat vilar. En man som jag i mina bästa år ska ha ett blodtryck på ca 140/90 vilket är normalt, mitt uppmättes till 174/123 som visar på ett ”jäkla tryck” i venerna men det är tydligen inte så bra enligt min oroliga läkare.

Jag gjorde några mätningar för några år sedan då det också var högt men inte lika högt som nu, men då ville de inte sätta in någon medicin för att behandla mig. Nu kanske det blir andra bullar! För det är lite illavarslande att jag ofta känner mig snurrig och att jag börjar se suddigt emellanåt, kanske vore det bra att behandla detta nu trots allt. Men först ska jag komma tillbaka nästa vecka för en sista mätning, sedan ska jag tydligen lämna blod- och urinprov. Vet inte riktigt varför, börjar misstänka att de vill klona mig men jag har även ett läkarbesök inbokat en vecka senare. Då kanske jag får en förklaring kring vad som pågår, så jag återkommer med en uppdatering lite senare!

Denna helg har det varit fullt upp på alla håll och kanter, men det är så våra helger brukar se ut så inget ovanligt egentligen. Freja och Nova hade dans hela helgen, först repetitioner på lördagen och sedan samlades de tidigt på söndagen för att repetera en sista gång innan de två uppvisningarna på eftermiddagen. Och Theo skulle spela fotbollsmatch mitt i allt detta, så vi missade dessvärre den första dansshowen men lyckades hinna till den andra som tur var. Man vill ju såklart vara med på alla deras matcher och uppvisningar men ibland går det helt enkelt inte, nu löste det sig ju ganska bra ändå. Dansen har de ju övat på hela terminen inför dessa två shower, och de är så himla duktiga numera att man blir helt paff. Utvecklingen går verkligen framåt och det är alltid bra shower med häftig musik. Theos match gick inget vidare, men de ska möta samma lag nästa helg och kanske får de revansch då!

Det är ju dessutom mors dag nu på söndagen också. Min kära mor skulle få lite uppvaktning av oss barn i samband med att Elton firades, men firandet sköts fram till på torsdag. Men jag ringde i alla fall och gratulerade henne på ”mamma-dagen” och hoppas att hon haft en härlig morsdag!

När vi kom hem igen på söndagen så var klockan ganska mycket, men vi hade ju en morsa där hemma att fira idag också. Såklart! Jag hade fixat presenter från alla barnen till Linda, dessa fick hon när vi kom hem och sedan fikade vi lite på kvällen. Jag hade länge tittat på hårvårdsprodukter från ”Bobbys” som jag tror hon kommer att uppskatta, jag har ingen aning om vad det är men de verkar vara väldigt populära hårstylingprodukter som ska vara riktigt bra. Och Linda har ju massor av vackert hår att ta hand om så vi får se om hon blir nöjd med dessa, jag hoppas det i alla fall. Grattis på mors dag, min älskling!

Sådär, vi kan väl avsluta där för idag känner jag. Det blev ju lite grejer att skriva om trots allt, och ett stort tack till er alla som läser och håller bloggen vid liv. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till min kollega Joacim på jobbet. Vi hade kundbesök hos oss och de hade beställt en taxi ut till Arlanda, när jag ska gå och äta lunch så hör jag att det knackar på entrédörren. Joacim rusar fram och öppnar, där står taxichauffören som berättar att taxin som var beställd i kundens namn nu var här.

– Vi har ingen som jobbar här som heter så, du har nog kommit fel. Svarade Joacim och var beredd att stänga igen dörren.

Då fick jag hejda honom lite och berättade att taxin var beställd till vår kund, och att de var på väg ut så de kommer snart. Så det löste sig ju bra, men tänk om jag inte hade hört dem prata. Då hade Joacim kanske skickat iväg taxin och då skulle vår kund kanske ha missat sitt flyg på Arlanda. Det är bra tur att jag finns ändå, haha!

Detta har varit en intressant vecka på många sätt, och allt har varit lika intensivt som sig brukar. Mycket har dock kretsat kring Linda som i måndags startade sin utbildning inför hennes nya jobb som växlare på SJ, och hon verkar ha rivstartat denna veckan!

Det började väl förhållandevis lugnt i måndags, då samlades de på depån i Södertälje efter lunch och fick hämta ut arbetskläder sen lära sig hur man loggar in i portalen de använder när de ska jobba. Resten av veckan har de varit på depån i Älvsjö för att utbilda sig, och det är som sagt mycket som är helt nytt för henne. De har till och med hunnit ha två teoretiska prov, och hon blev godkänd i båda så det verkar ju gå väldigt bra inledningsvis.

När hon kommit hem på dagarna har hon mestadels suttit och pluggat, vilket såklart tar en hel del av hennes energi. Hon har dock fått lite hjälp av sin kusin som verkar kunna en del om yrket, vet ej om han jobbat med detta tidigare eller om han enbart är fascinerad av tåg som Sheldon i ”The Big Bang Theory”. Men de har pratat med varandra en del och jag har erbjudit mig att förhöra henne om det behövs, men hittills verkar hon klara allt själv. Nu i helgen får hon försöka landa lite i den stora omställningen från att jobba som förskolelärare till att börja med något helt annat, det är utmanande såklart men hon verkar själv redan känna att detta passar henne bättre. Så vi får hoppas att hon känner så även i fortsättningen, men jag tror också att miljöombytet är bra för henne och hoppas att hon kommer att trivas bra där. Så vi önskar henne stort lycka till och håller tummarna att utbildningen går bra!

I helgen har jag bytt luft- och kupéfilter i bilen, man måste ju göra det med jämna mellanrum och jag insåg att jag inte gjort det sedan bilen köptes. Så jag köpte filter och gav mig på de tyska ingenjörernas otroligt intressanta tekniska lösningar för detta, jag har gjort detta på min förra bil som var en Volvo. Det var hyffsat enkelt, även om kupéfiltret satt lite krångligt till och orsakade lite svordomar. Men i Tyskland har man andra lösningar på detta, krångligare sådana tydligen! Luftfiltret trodde jag bara var att skruva upp locket på och byta, men nej. Det satt fast och enligt en instruktionsvideo skulle man bara klicka på en plastbit för att lossa filtret, men det satt såklart fast. Efter några svordomar, varav några på tyska faktiskt, så fick jag loss det hela. Jag fick inte dit det nya luftfiltret, det var krångligare än att lossa på det gamla. Så jag bara lade ner filtret i behållaren och skruvade igen skiten…

Haha! Nej men fasen vad jag hade god lust med att göra detta, det pillrades en hel del och tillslut klickade det till och så var det på plats. Då var det dags för kupéfiltret inne i bilen, det satt placerat under handskfacket i en böjd vinkel trots att filtret i sig var helt rakt. Okej, på ett oergonomiskt sätt fick jag halvt lägga mig på golvet i bilen och börja lossa det gamla. Det gick väl relativt bra, men nu skulle det nya dit och då började det strula igen. Jag har faktiskt hyffsat bra tålamod, men ibland räcker inte ens det till för att göra de mest simpla ingrepp i en bil. Jag blev tokig! Men ibland verkar det som att man bara behöver bli lite arg och motiverad, för plötsligt hoppade allt på plats av sig själv och jag blev helt förbluffad över det som skedde.

– Eh, okej… Danke schön! Sade jag vänligt till bilen och klättrade med nyupptäckta ryggplågor ut ur bilen igen.

Efter detta lade jag mig på gräsmattan och ropade på Linda, i en förhoppning om att hon skulle bli både imponerad och kanske tycka lite synd om mig. Men hon lyssnade inte, jag låg där och drömde om hur vackra hon kom ut med en kall öl och pussade på mig lite. Istället kröp små myror upp innanför byxbenen och det började klia något fruktansvärt, ja det låg självklart ett litet myrbo precis under mig där på gräsmattan. Men nu fick jag ny energi och for snabbt upp på benen, hundarna tittade på mig från sin uteplats och trodde väl att jag ville leka med dem men det ville jag absolut inte. Utan med raska steg marscherade jag rakt in i duschen och sköljde bort gräs och eventuella myror från min kropp. Sedan hade jag gjort mitt för denna dag kände jag, på med shortsen och en kall öl fick äntligen bli min belöning.

På kvällen grillade vi, jag hade köpt lite nya kryddor som jag ville testa. Så dessa hade jag gnidit in på köttbitarna dagen innan sedan låtit ligga och marinera lite i kylskåpet över natten. Och jäklar vad gott det blev, smakerna blev otroligt mycket bättre och så mycket mer framträdande än när man enbart kryddar maten lite samtidigt som den tillagas. Så dessa måste ni testa, och låt köttet marineras länge så det verkligen tar smak ordentligt! De som säljer dessa kryddor heter Widowmakers och de har många roliga kryddblandningar att välja mellan, jag fastnade mest för den som heter ”Zombie Bacon” och tyckte den var väldigt god. Så dessa kan jag varmt rekommendera!

Det var väl lite kring det som pågått i våra liv, stort tack för att ni tagit er tid att orka läsa. Önskar er nu en fortsatt fin helg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, för jag tycker att han håller en alldeles för låg profil gällande sin stora flytt till Mongoliet nu i sommar. Är hans lägenhet såld? Har han packat klart? Vad tycker barnen och hans exfru om flytten, vill de verkligen följa med? Jag gissar att alla är peppade på detta stora äventyr, det kommer verkligen bli en stor omställning kan jag tänka mig. Speciellt eftersom de nu väljer att leva lite mer ekologiskt och spartanskt i den där hyddan eller vad det kallas för uppe i bergen, man kan ju säga att de blir som de där ”Mandelmanns” på TV4. Ja, tänk om TV4 eller ett mongoliskt TV-bolag nappar på idén att göra en liknande programserie där borta! Men då kan det ju inte heta ”Mandelmanns”, det får heta typ ”Henkisarna” eller något liknande. Så får vi följa Henke när han arbetar i persiennfabriken på dagarna och sedan hur han plogar berget och sätter resten av familjen i arbete. De kan ta fram recept på mongoliska teblandningar, visa vad man kan plantera i gruset där de bor och hur de kokar sin egen getmjölk på kvällarna innan det är läggdags. Men nu känner jag bara att JA, snälla gör detta. Vi har fått följa underbara ”Mandelmanns” som går och fnittar där bland odlingar och djur på deras gård Djupadal på Österlén i flera år nu, det är dags för ett miljöombyte även för oss som tittar. Därför blir nog programmet ”Henkisarna” och deras liv i bergsbyn Tavanbogd intressant att följa. Han fnittrar inte alls lika mycket utan svär faktiskt en hel del, kanske mer än vad som anses normalt men det kan ju bli riktigt underhållande och bra TV ändå. Med familjen samlad i byns rika djur- och växtliv, som dessutom är ett populärt tillhåll för flyttfåglar (har jag faktiskt kollat upp dvs googlat). Så TV4 eller Channel Mongolia, bara kör nu!

Under torsdagkvällen nu i veckan så spelades århundradets fotbollsmatch på Stamford Bridge i London mellan ett stjärnspäckat Chelsea och ett skadedrabbat Djurgården. Inte de bästa förutsättningarna för mitt favoritlag kanske…

Beroende på hur man ser det så kanske inte riktigt alla tycker att detta var århundradets fotbollsmatch, men för mig som djurgårdssupporter var det så! Det började inte superbra i första matchen mellan lagen på 3 Arena i Stockholm, det startade med självmål och sedan behövde tyvärr inte Chelsea så många målchanser för att sätta dit bollarna. Deras passningar var sylvassa och avsluten satte de i mål ganska enkelt, och matchen slutade 1-4 till Chelsea.

Så för att Djurgården nu skulle avancera till finalen var de alltså tvungna att slå Chelsea på bortaplan med minst 3-0 för att få till en förlängning och kanske kunna vinna på straffar. Alternativt vinna med minst fyra mål mot dem under full tid, inget av detta låter egentligen realistiskt men hoppet är det sista som överger mig!

Det blev som förväntat en alldeles för tuff uppgift för vårt svenska lag och det tog inte lång tid innan Chelsea tog ledningen med 1-0, sedan stängde de matchen och spelade enkelt av den så att säga. Djurgården försökte och försökte men det hjälpte föga mot en övermäktig motståndare denna afton. Men matchen på läktaren mellan supportrarna var det däremot inget snack om vilka som tog hem segern, där sopade verkligen djurgårdsklacken hem det hela och de hördes högst under hela matchen. Även efter matchen så stod det kvar över 7000 supportrar och sjöng djurgårdsramsor och sånger, något som verkar ha imponerat och gjort avtryck i hela Europa.

”Sopa i Europa”, de hade ju detta som ett slagord under turneringen att de skulle vilket då syftar på att de skulle sopa bort allt motstånd. Det finns även en dokumentär på Disney+ för de som är intresserade, jag gillar ju lagets sportchef Bosse Andersson och tycker att han är så skön i sina utspel och dessutom en väldigt karismatisk herre i sina bästa år. Men nu är det alltså färdigsopat i Europa för lagets del för detta år, jag tycker dock att de gjort ett jäkla bra jobb med tanke på de motgångar spelarna har haft i form av skador samt att lagets främsta målskytt blev såld i vintras. Hatten av till ledare och spelare i laget, och förhoppningsvis kan man få uppleva något liknande snart igen.

Nu till andra saker än sport, nämligen… Smashburgers! Vi älskar dessa hamburgare, och Nova fick vara med när jag malde kött och förberedde dessa. Sedan ville hon självklart vara med vid grillen och hjälpa till, vilket hon självklart fick göra. Hon var duktigare på att vända burgarna än mig så det fick hon fixa, haha! Dessa blir otroligt mycket godare jämfört med att bara använda vanlig nötfärs och platta till dessa på grillen. Dessa har mer smak och texturen på det malda köttet är perfekt! Linda och jag blev ju bjudna på smashburgare hemma hos Marie och Mattias för någon vecka sedan, och det var så otroligt gott att jag inte slutat tänka på dessa sedan dess. Jag har gjort liknande hamburgare hemma tidigare men det var nog över ett år sedan nu, och de smakade inte alls lika gott som de vi blev bjudna på nyligen. Men Mattias gav mig lite hemliga tips och råd så förhoppningsvis lärde jag mig nåt av detta, familjen verkade nöjda i alla fall vilket var det viktigaste!

Linda fick en liten lådhurts eller vad det heter av Marie, och denna tänkte hon använda i sitt lilla hundrum. Jag föreslog att vi kunde ”Piffa” till den lite men det hade hon först inte tid och ork att göra, så då erbjöd jag mig fixa detta åt henne om det inte var superbråttom. Så nu har jag slipat och målat, och hittade även lite tapet som blev över efter att jag tapetserade väggarna i rummet som jag nu kunde dekorera med på hurtsen. Och den blev väl söt och fin, håller ni inte med? Kom igen, ge mig lite ryggdunkar och säg att jag är lite bra här nu. Haha!

Vi blev inbjudna att fira Lindas mor Åsa nu i helgen! Så under lördagen åkte vi dit en sväng, då fick jag även se hur det gått med deras ombyggnation där hemma. Lasse har rivit ut massor av sten under huset och byggt en källarvåning där hundarna och Åsa kan vara. Eller ja, alltså Åsa ska inte bo i källaren vad jag vet utan det är mer tänkt för alla hundarna samt att hon har möjlighet att bada och fixa med dem där nere. Men det har verkligen blivit superfint! Och nu finns även en trappa inne i huset ner till källaren så man slipper gå ut för att ta sig in där. Riktigt bra jobbat!

Det bjöds på grillkorv och tårta, och alla vi i familjen gillar ju korv så detta blev en smaskig middag. Theo åt så många korvar att jag nästan fick skämmas, haha! Vi hurrade för Åsa som fyllde 25 år eller liknande, så vi överräckte några presenter som gjorde henne glad. Men sedan var det dags att börja röra sig hemåt igen, barnen hade fått klappa många hundar och våra vovvar hade nu sprungit av sig och var väldigt trötta. Tack för trevlig firande och en härlig kväll!

Idag har vi fixat och pulat med grejer här hemma, vi bytte ju internetleverantör denna helg och det gick ju inte helt smärtfritt. Plötsligt slog det ena wifi-systemet ut det andra och inget fungerade, vilket gjorde mig vansinnig och allt med IT tar ju så lång tid att fixa med! Man får ju mest sitta och vänta på att systemen ska starta om och sedan fungerar det ändå inte, så man får börja om och börja om tills det plötsligt är läggdags. Nej, tur att man inte byter detta så ofta och nu får Telia duga ett år framöver känner jag.

Stort tack för att ni läser, nu får ni ha en fortsatt fin söndag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Telia. Inte nog med att deras säljare som var här lovade att bytet till dem som ny internetleverantör här hemma skulle ske problemfritt, deras streamingtjänster var ju inte alls vad jag tänkt mig. De erbjöd bredband via fiber samt streamingtjänsterna Netflix, Disney och Max till ett mycket lågt pris. Men den lilla detaljen att det var de billigaste paketen med reklam för dessa streamingtjänster missade de att berätta, samt att antalet användare var färre än tidigare gör det ju svårt för oss som är sex personer som tittar på olika saker här hemma. Det gick naturligtvis att uppgradera paketen till samma som vi hade innan, men då var plötsligt inte detta ett så mycket billigare alternativ längre än det vi hade innan. Och mina livstidsrabatter hos några av streamingtjänsterna försvann ju i och med att jag sade upp dessa, så detta var ingen rolig upplevelse och förhoppningsvis kanske ni som läser inte lockas att byta till Telia med deras ”lockande rabatter” om man får sämre kvalitet i utbyte. Känner mig besviken, behöver en kram… Linda!

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 2 & 3, 2017. String City, Sweden.

Som vanligt på konferenser så vaknar jag tidigt, därför anslöt jag till övriga morgonpigga kollegor i matsalen för att äta en god frukost. Det var inte så himla många där men Ubbe, Henke och några fler satt redan där när jag kom dit. Dessa stunder brukar vara ganska underhållande, det är då jag brukar få höra vad som hänt under natten eftersom jag lägger mig tidigt. Men det verkar som att de flesta druckit med måtta och att inga ”skandaler” inträffat.

Efter frukosten skulle vi genomföra en intressant aktivitet tillsammans, som jag skrev tidigare så var det alltså dags att pröva på linedance för första gången i mitt liv. Hur skulle detta sluta?

Detta var faktiskt väldigt roligt, mycket roligare än jag kunde föreställa mig! Det var lite svårt i början, men sedan kom man in i det hela mer och mer. Vissa gick verkligen in för detta och många pratade med lite amerikansk accent för ta det hela till ytterligare en högre nivå, jag tror att jag bjöd på ett glatt ”haudi” på sin höjd som den bittra cowboy jag är på helgerna. Haha! Nej men det hade varit lite coolt om vi fått tillgång till cowboy-boots och egna hattar, man ska ju stampa med bootsen och vifta med hattarna emellanåt. Detta skulle såklart ske i takt till countrymusiken som spelades men jag tror att det gick ganska bra!

Mot slutet skulle vi alla ställa oss i fyra uppradade kolonner, och sedan försöka dansa alla tillsammans enligt instruktörernas anvisningar. Det låter kanske enkelt, hur svårt kan det vara att göra som någon framför dig visar egentligen? Det visade sig vara svårare än många trodde, eftersom man skymde sikten för varandra och inte såg instruktörerna så bra. Tricket var då att titta på personen framför dig i kolonnen och göra exakt samma rörelser som denna, det var där det sprack för vår dansande kolonn…

Längst fram stod nämligen René som hade lika mjuka höfter som ett antikt kylskåp och inte alls hängde med i instruktörernas dans. Bakom honom stod Affe som försökte hänga med i Renés aviga rörelser och samtidigt se vad instruktörerna visade längst där framme, och bakom Affe stod jag placerad och kände mig helt förvirrad av allt som hände. Jag såg ju att de dansade synkat och bra i kolonnerna bredvid oss, medan vi hamnade i någon sorts märklig skapandedans alldeles för oss själva. René bad om ursäkt och Affe var förtvivlad, det blev absolut inte bra men jag kan berätta att jag skrattade gott och det hela även om den fina dansen uteblev. Jag fick dock lite smak för detta och lovade mig själv att prova detta igen någon gång, men vi får se när det blir av och jag hoppas att ni vågar testa linedance om ni får chansen. För det var verkligen roligt!

Resten av eftermiddagen fick vi ledigt att göra vad vi ville, några åkte och spelade golf medan jag och några andra hittade en pub inne i Trosa som vi fastnade på en kort stund. Ja det rann väl ner en öl där, eller två kanske. Men sedan återvände de flesta tillbaka till hotellet för att förbereda sig inför det stundande 70-tals discot som skulle gå av stapeln under själva middagen och kvällen.

Kvällens tema hämtade inspiration från den välkända klubben Studio 54 i New York som verkar ha varit sjukt populär under den stora discoeran i slutet av 70-talet. Jag föddes ju mitt i all denna uppståndelse av discomusik och minns tyvärr inte så mycket utav den, men jag har ju hört musiken spelas och sett bilder på klädmodet från denna epok. Varken klädstilen eller musiken har aldrig riktigt varit min favorit, men jag måste säga att mångas utstyrslar för kvällen var riktigt bra!

Några fick mig att skratta högt och kvällens vinnare gällande klädsel gick till Oscar, men han förtjänade verkligen att vinna med sin utstyrsel. Han påminde lite om den där roliga artisten ”Gunther” eller vad han heter, som sjöng den där låten om ”You touch my tral-la-la”. Haha, väldigt lika är de i alla fall och jag tycker att han förtjänade att vinna tävlingen.

Middagen serverades som sagt samtidigt som det spelades hög discomusik av en DJ på plats, och han försökte dessutom liva upp stämningen med ett litet musikquiz. Det var såklart discomusik från det glada 70-talet så jag kunde ju dra något gammalt över mig, hade det varit rockmusik från den tidsperioden så hade jag nog klarat det bättre. Men nu hade jag ju inte en susning och vissa låtar kände jag inte ens igen, fast det var trevlig ändå! Maten var riktigt god och många dansade sig genom natten till den höga musiken, men jag rundade av runt midnatt och hoppade i säng för att vara någorlunda pigg på bussresan hem nästa morgon.

Nästa morgon var det dags att resa hem igen och bussen gick tidigt, så jag var på plats med alla morgonpigga i matsalen för att hinna få i mig en riktigt god frukost innan det var dags att åka. Som ni kanske redan vet så älskar jag hotellfrukostar, vem gör inte det! Egentligen är jag inte mycket för att äta när jag vaknar men när det finns så mycket godsaker serverat och klart kan jag inte låta bli, då slinker det ner både goda smörgåsar och äggröra med tillhörande korv och bacon. Underbart! Det fanns såklart yoghurt och frukter om man ville ha det, men jag vill inte ens gå djupare på den saken här utan nu vet ni vad jag gillar helt enkelt.

Alla hann eller orkade väl inte ta sig till matsalen för att äta frukost, utan de kom direkt till bussen med trötta ögon och tilltuffsade frissyrer. Så vissa valde att sova av sig ruset på hemresan medan vi lite piggare själar höll låda för de andra, även denna gången så var Ubbe den som höll i taktpinnen och sjöng för oss alla på bussen. Detta var första gången jag besökte Trosa och jag kommer absolut åka dit fler gånger, somrarna där är underbara och jag vill gärna bo på Bomans Hotell igen men i ett annat rum nästa gång. Har ni inte varit där så kan jag varmt rekommendera detta, är det sommar och sol så har ni en hel stad att utforska dessutom. Och det finns både pubbar och glass till försäljning vilket ju gör alla glada, så jag säger på återseende Trosa. Ha d biff!

DAGENS JERKER måste vid detta tillfälle ges till René, som under vår linedance helt tappade kontrollen över sin kropp och även musikens rytm om ni frågar mig. Vilket fick konsekvensen att alla andra kolonner dansade synkroniserat och i takt utom vår, som mer sprattlade likt en döende orm eller liknande. Vi fick tyvärr inga bonuspoäng för detta enligt instruktörerna…

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 1, 2017. String City, Sweden.

Här kommer en tillbakablick till 2017 när det var dags för årets konferens, och denna gång tog vi bussen till Trosa för att spendera en helg på Bomans Hotell. Trosa ligger ju relativt nära Stockholm så det tog inte så lång tid att köra dit, och vissa valde därför att ta sina egna bilar för att smidigare ta sig hem på söndagen.

Vi som valde att åka med den abonnerade bussen åt lite frukost ombord och hade det trevligt, vissa i sällskapet hörs ju mer än andra om man säger så. Ubbe var laddad till tusen trots att det var tidigt på morgonen, men han bidrog med en positiv känsla för oss som satt nära honom i bussen. Haha, kul var det och resan gick fort för plötsligt var vi framme vid hotellet. Alla tog sina väskor och köade sedan in till lobbyn för att checka in och få nycklarna till sina rum. Lobbyn var riktigt cool, det kändes nästan som att vi befann oss i vilda västern eller att vi var på väg ut på en safari eller liknande, inredningen var lite mystisk och speciell men jag gillade det verkligen.

Efter att ha fått min nyckel till rummet gick jag upp och lämnade min väska, det visade sig att alla rummen här var inredda i olika stilar vilket gjorde det väldigt speciellt. Mitt rum var alldeles orange med orangea skokartonger staplade på golvet, hyllor med skor på väggarna och det stod även ett par ridstövlar på golvet bredvid alla skokartongerna. Och en hästpiska hängde på väggen. Det var som att jag befann mig i det där otäcka rummet i filmen ”Fifty Shades of Grey”, men tydligen var allt detta något som hängde ihop med rummets design som då var en sorts hyllning till Hermès som tydligen är ett av världens mest värdefulla lyxvarumärken. Det är inte där jag shoppar om vi säger så, därför hade jag bara hört talas om namnet Hermès och visste inte mer än så…

Lite konfundersam var jag nog över själva rummet, men där skulle jag ju enbart sova så det störde mig inte alls. När vi alla sedan samlades så blev ju rummen en stor snackis såklart, och alla berättade om sina fantastiska rum. Vissa hade ju badkar och grejer på rummet, och de hade stora rum! Mitt var ju litet i jämförelse och något badkar såg jag tyvärr inte röken utav, men det var häftigt ändå och det fanns fler som hade fått de lite mindre rummen. Men jag tror aldrig jag haft ett sådant begär av att bada som jag hade där när de berättade om sina coola rum med olika sorters badkar, och vi fick gå runt och kika på varandras rum och se hur fantastiska de var och jag gillade konceptet med att inget rum är det andra likt.

Nu började dock konferensen på riktigt och vi samlades på hotellets vind eller övervåning kanske det var, där de inrett ett stort konferensrum för oss att sitta i under dagen. Det bjöds på mer frukost och alla verkade nyfikna på hur denna helg skulle se ut. Vi blev informerade om schemat för helgen och det innebar några roliga aktiviteter som hjälper företaget att stärka känslan av gemenskap och att vi mår bra av att göra saker tillsammans.

Bland annat väntar en tipspromenad i staden Trosa efter att vi haft vår genomgång, och under lördagen var det inbokat en lektion i linedance för alla. Det lät ju spännande, och jag kände redan hur en virtuell cowboyhatt tog plats på mitt huvud. Lördagkvällen skulle sedan avslutas med ett 70-tals disco, där alla fick klä ut sig och det finns ju en hel del intressanta modedetaljer från den tiden som man kan använda sig utav såklart. Detta hade vi blivit informerade om tidigare så många hade förberett sig på detta och lagt mycket tid och energi på sina utstyrslar.

När vi var klara i konferensrummet väntade en god lunch, och sedan blev vi indelade i par för att ta oss ann tipspromenaden. Jag fick Lill-Steffe som lagkamrat, han var nyanställd i vår beredning och var en glad och rolig kille. Så vi hade skoj när vi rusade runt där genom staden mellan de olika frågorna som skulle besvaras, och detta var ju ett bra sätt för alla att få ta del av denna vackra lilla stad. För den är verkligen mysig, och vi hade verkligen tur med vädret när vi var ute och sprang, för sedan började det regna kort efter att vi var tillbaka på hotellet igen. Nu minns jag inte vilka som vann hela tävlingen, men jag har för mig att det gick ganska bra för Lill-Steffe och mig i alla fall, även om vi inte kom etta.

Resten av eftermiddagen fick vi ledigt, vissa försvann in i staden och några av oss hängde på hotellet tills det var dags att göra sig redo för kvällens middag. Jag minns inte riktigt vad de bjöd på men säkert var det något gott! Sedan minglade några i hotellbaren innan det var läggdags på kvällen, det gällde ju verkligen att vila upp sig inför morgondagen då både linedance och disco väntade. Ha d biff!

DAGENS JERKER känns som att den landar hos Henke, eftersom ingen i stort sett skämde ut sig på något vis denna första dag i Trosa. Och då infaller ju den gyllene regeln helt enkelt…