Okej, här nedan tänkte jag nu presentera några av de lekar som mina vänner och jag sysslade med som barn. Och detta är absolut inte så simpelt och tråkigt som ni kanske tror, för denna killa hade en oproportionerligt stor fantasi som barn! Jag kan komma att tänka på dessa gamla lekar ibland och oftast blir jag då road av vilken fantasi man hade som barn, men samtidigt blir jag lite oroad över vad tusan vi höll på med på den tiden. Och att några av dessa förmodligen skulle anses vara fruktansvärt olämpliga eller helt förbjudna idag…

Jag tänker att jag skapar en rubrik för varje lek här nedan, sedan försöker jag förklara vad den gick ut på helt enkelt. Jag ska försöka presentera dessa i någorlunda ordning från det att jag var yngre tills jag växte upp och blev äldre, det tycker jag verkar mest logiskt. Okej, nu kör vi!

GUNGA I LEKPARKEN

Detta låter ju helt ofarligt och kan inte vara stötande på något vis, och det är det heller inte som tur är så vi startar ”mjukt” och lite oskyldigt. Jag vet inte hur gamla ni var när ni lärde er att gunga, men jag minns mycket väl hur ofta jag försökte lära mig få fart på gungan helt själv utan att lyckas. En gång när jag var 5 år gammal hade jag fått nya skor, och inbillade mig då att nu plötsligt kunde jag gunga helt själv med dessa på mig. Så jag sprang ut till lekparken framför vår lägenhet i Brandbergen, hoppade upp en av gungorna och ställde mig redo att börja ge gungan fart. Klara, färdiga… Kör! Men inget hände. Jag stod där och guppade mer på gungan, ingen fart fick jag alls och den där tekniken att få gungan i rörelse fungerade inte för mig alls. Förtvivlad gick jag in igen och var så himla arg, för jag var verkligen helt säker på att med de nya skorna skulle det ju fungera…

Kort därefter flyttade vi från Brandbergen till Jordbro, där fick jag nya vänner och framför allt en kille på min gata som heter Tony som blev min nya bästis. Och här fanns en lite större lekpark med många gungor, det var där jag plötsligt en dag fick fart på mitt gungande. Vi brukade leka i den parken och använde gungorna som ”rymdfarkoster” som påminde om de i ”Star Wars”, och när vi hoppade i och ur dessa gungor upptäckte jag tekniken som gav dem fart. Äntligen! Och när jag lärde mig hur det fungerade så tog jag i för allt jag kunde så den där gungan var nog nära att slå runt ett varv, vi började tävla i vem som kunde gunga högst och även vem som vågade hoppa från gungan när den var som högst uppe i luften. Sedan utvecklade vi nya tävlingar där man exempelvis skulle snurra in sig i gungan så mycket man kunde, och när man släppte taget skulle man se vem som snurrade längst. Fy fasen vad yr man blev av detta, men kul hade vi alltid. Det var roliga tider, och tänk så roligt man kunde ha med en enkel gunga.

RIDDARE

Detta var bland det roligaste jag viste, att låtsas vara olika sorters riddare. Oftast låtsades jag vara självaste Ivanhoe, och man behövde ju inte mycket för att åstadkomma detta utan det räckte bra med en hyffsat rak pinne i bra längd för att fungera som ett svärd. Sedan hade man allt man behövde för att fantasin skulle ta en tillbaka till medeltiden där prinsessor var i nöd varje dag och behövde räddas, eller att tornerspel mot andra riddare skulle äga rum. Då tog mina kompisar och jag bara längre pinnar att använda som lans, sedan låtsades vi rusa fram på våra hästar genom att springa på varsin sida av ett staket tills vi möttes i mitten och turades om att fälla varandra. Det är ganska otroligt att ingen skadades under alla de dagar vi lekte på detta sätt, med viftande pinnar och kamp i stor sätt varje dag utomhus.

Vi lekte på samma sätt när vi låtsades vara en annan sorts riddare, nämligen jediriddare. Dessa var ju bevarare av fredan i en galax långt långt borta, något som jag sett i ”Star Wars” som var lite utav mina favoritfilmer på den tiden. Då kunde man dessutom kombinera gungandet jag skrev om tidigare genom att använda dessa som rymdskepp, sedan hoppade man ur sitt rymdskepp eller gungan och rusade in på ”The Death Star” för att hitta prinsessan Leia. I vår fantasi fick den närliggande skogen agera dödsstjärna och där högg vi oss fram med pinnarna som våra lasersvärd tills vi kunde rädda henne ur klorna på kejsaren och Darth Vader. Detta skedde naturligtvis med full inlevelse från oss grabbar, och leken kunde pågå hur länge som helst. Och jag minns att Tony gärna låtsades vara Han Solo med sin laserpistol (kunde också vara en liten pinne som hade ungefär samma form), vilket gjorde det hela lite mer varierande och roligt när vi lekte detta. Men ibland behövde vi båda vara jediriddare för att lyckas rädda prinsessan Leia, vissa dagar var nämligen motståndet tuffare med många fler stormtroopers som vaktade henne. Och ibland möttes vi av självaste Dart Vader…

COWBOYS & INDIANER

När jag var liten… Det låter ju fasen som att jag är hundra år gammal här nu, gubbvarning! Men i alla fall, när jag var liten så var vi alltid utomhus och lekte vilket kanske är motsatsen till hur många barn leker idag. Men för oss kändes det nästan som ett straff om vi inte fick leka ute, även om det var dåligt väder var vi ute. Vi bara klädde på oss stövlar och regnkläder om det regnade, eller varmare kläder om det blåste. Snö var aldrig ett problem, det fanns ju hur mycket som helst att hitta på ute i snön men det kommer vi till lite senare. Men om vi mot all förmodan var inomhus så kunde vi mycket väl hamna framför en gammal westernfilm med självaste Clint Eastwood, för han var en riktigt häftig cowboy tyckte vi då. Tony hade många westernfilmer hemma, tror att det var hans pappa som var extra förtjust i dessa så dessa brukade vi titta på och hade då varsin leksakspistol i handen. Sedan så hjälpte vi ”Clintan” att skjuta ner skurkarna på TV:n med stor inlevelse, ibland låg vi bakom eller under möblerna och pangade. Detta var något vi tyckte var riktigt spännande och kul, och drömde ofta om att bli cowboys när vi blev stora.

Det har ju sina utmaningar idag och vi har onekligen valt andra karriärer, men utöver att titta på westernfilmer så fanns det ju små plastfigurer med cowboys och indianer. Nu vet jag att man inte ska säga indianer (man säger numera Amerikas ursprungsbefolkning eller ursprungsamerikaner) men det var vad vi kallade dessa lekar för på den tiden, ”Cowboys & Indianer” hette de små paketen med plastfigurer och hästar som man lekte med då. Till dessa fanns det små fort också och ett sådant minns jag att jag hade hemma, och med det lekte vi att fortet måste försvaras mot indianerna som anföll hela tiden. Så vi placerade ut våra cowboys i fortet och sedan pågick hemska plastfigursstrider som definitivt skulle anses vara olämpligt idag. Cowboysen sköt indianerna och deras hästar, medan indianerna fångade cowboys och skar skalpen av dem. Detta låter mycket brutalare än vad det faktiskt är, för vi förstod inte innebörden av vad vi lekte utan gjorde ju bara det vi sett på westernfilmerna. Och vi trodde också att cowboysarna var de snälla, medan det förmodligen var helt tvärtom på riktigt.

SKIDOR & SNOWRACER

Vintrarna var ofta snöiga och härliga under min uppväxt! Det var djup snö och växthuseffekten kände man inte till i folkhemmet på den tiden, man pratade mer om att kvinnor var tvungna att sluta använda hårspray eftersom detta skapade hål i ozonlagret. Haha! Vi gillade i alla fall att tillbringa vintrarna i snövallarna med att bygga grottor där, eller så stack vi upp till den så kallade ”Bullervallen” där många barn i området åkte pulka på vintern. Vi varierade med att åka snowracer eller på enkel stjärtlapp, det var lika kul oavsett.

Men vi blev liksom fundersamma över om det inte gick att hitta på något roligare att göra där i backen, det var då någon kläckte idén att vi skulle åka skidor istället! Så alla sprang hem och hämtade sina skidor, men de flesta av oss hade bara längdskidor tillgängliga och dessa var inte så enkla att åka med nedför backen. Då kom vi på att några av oss ju faktiskt hade fått så kallade ”Mini-Skidor” av våra föräldrar men att ingen riktigt förstått hur vi skulle använda dessa, vi skulle självklart åka med dem istället och bygga en slalombana i backen. Så vi satta på oss dessa istället, sedan satte man upp stavarna i backen så att man kunde köra slalom förbi dessa. Detta fick vi såklart göra när vi var ensamma där, annars stod det ju stavar lite överallt i backen där alla skulle åka. Vi behärskade dock dessa Mini-Skidor relativt snabbt och behövde större utmaningar, så då byggde vi stora hopp i snön vilket ju var himla roligt. Men även detta blev lite för enkelt, då dök frågan upp om någon möjligen sett James Bond när han blir jagad på skidor genom skogen i filmen ”Ur Dödlig Synvinkel”… Det är naturligtvis det vi ska göra! Jaga varandra nedför backarna i skogen och låtsas skjuta på skurkar, nu blev det riktigt roligt och vilken inlevelse alla hade. Vi swishade fram mellan träden och använde stavarna som gevär, denna lek hördes nog på långa vägar eftersom vi ropade och skrek väldigt mycket med enorm inlevelse. Ibland delade vi på skidorna så att de som inte hade några fick låna en skida, och så använda men den som en snowboard ungefär eller åkte fram på ett ben. Precis som James Bond! Denna roliga lek hade dock ett pris, kläderna fastnade i grenar och liknande så att det blev hål i tyget på våra jackor och skidbyxor. Och skidorna tog tyvärr en del stryk, speciellt bindningen började glappa lite så att de lossnade från mina snowjoggers där ute i backen. Då blev det snygga fall och höga vrål från lilla Jimpa…

FOTBOLL & BRÄNNBOLL

Om det inte var snö ute så kunde man nästan alltid hitta oss vid bostadsområdets lilla fotbollsplan. Den var inte stor men den var perfekt för oss att spela fotboll eller brännboll på under många år. Vi var många killar i området som ofta träffades efter skolan och samlades där, och beroende på hur många vi blev så spelade vi oftast fotboll eller brännboll. Vi som oftast brukade hänga där var Tony, Jari, Martin, Magnus, Micke, Thomas, Norpan, och Patrik. Ibland var även Susanne och Patrick med oss och spelade om vi var ont om folk, de var småsyskon till några av de andra men var tillräckligt bra för att vara med och spela. Mina syskon höll inte samma nivå enligt mig själv och fick därför inte spela med oss, vilket såklart var elakt men de var bara jobbiga på den tiden tyckte jag. Ibland var jag bussig och lät dem vara bollkalle när vi spelade, men de tyckte ju inte att det var särskilt kul så då gick de och gjorde något annat istället.

Men som sagt, vi som spelade gjorde detta i stort sett varje dag oavsett veckodag. Var vi många som spelade kunde vi spela fotbollsmatch mot varandra, var vi färre kunde vi istället spela brännboll. Och de dagar vi var riktigt få så spelade vi ”Prick” eller ”Stolpe, Ribba & Kryss” som var riktigt roliga fotbollslekar. Att skjuta ”Prick” var ungefär som straffläggning där man turades om att skjuta och sedan stå i mål, och om man släppte in ett mål fick man en prick helt enkelt. Vi brukade köra först till fem prickar sedan åkte man ut, jag som var en kort kille på den tiden släppte ju in mål ganska så lätt om de andra bara sköt höga och hårda skott som jag inte kunde nå. Däremot ”Stolpe, Ribba & Kryss” handlade med om att pricksäkert skjuta på målramen för att samla ihop poäng, där den som samlade ihop 50 poäng först vann. Men man fick bara nudda bollen en gång när det var ens tur, så det innebär att man inte kan peta fram bollen utan man måste skjuta från den plats där bollen är placerad. Vilket då kunde vara var som helst, för missade man stolpen exempelvis så flög ju bollen vidare långt bort från målet. Och träffade någon stolpen så ändrade ju bollen riktning lite plötsligt och kunde hamna åt ett helt annat håll än man själv gissade. Vilket innebar att man kunde få spring bort till halva planen för att skjuta mot mål nästa gång, men det var bra för då fick vi motion. Detta kunde man även spela om man var helt själv, då fick man öva och oftast kom det ju någon annan efter en stund som ville vara med och spela.

Brännboll var lite svårare eftersom jag bland de yngsta av alla killar, och de som var något år äldre kunde ju kasta och framför allt slå bollen väldigt långt med brännbollsträt. Här blev jag också besviken på mig själv många gånger att jag inte lyckades slå iväg den där förbaskade bollen tillräckligt långt, brännbollsträt var ju vårt att få in en fullträff med och jag vägrade använde det där platta trät som fanns (det som oftast tjejerna använde, men de fick ju fasen iväg bollen längre än oss andra vissa gånger). En dag hittade jag en stöttepåle eller vad de heter, sådana som kommunen satte upp för att stötta träd som lutar lite. Det låg på marken så förmodligen hade någon tappat eller bara lämnat det där, men jag såg potentialen i denna tjocka träpåk. Så den fick följa med hem till garaget där jag täljde till mig ett handtag som jag sedan lindade in med farsans svarta eltejp, nu hade jag minsann ett eget brännbollsträ som ingen kunde matcha! Och jag tog med mig detta nästa gång vi skulle spela sen blev den mitt nya vapen mot träffsäkrare bollar, eftersom den var tjockare än ett vanligt brännbollsträ så fick man till en bättre träff när man swingade detta mot bollen. Däremot var det tyngre, och typ sexkantigt så ibland for ju bollen åt helt fel håll. Men det gjorde ju inget så länge den for iväg långt bort och att jag hann springa ett frivarv, däremot upptäckte ju även de andra fördelarna med detta brännbollsträ och började använda det när de skulle slå bollen. Då fick de ju in ännu hårdare och bättre träffar än innan, så bollen hamnade ju till och med utanför fotbollsplanen flera gånger. Nåja, även om det blev lite jobbigare att vara utespelare så var det roligare att slå bollen och få till bra träffar emellanåt. Dessa spel var i alla fall otroligt roligt och jag har så många roliga minnen från när vi spelade detta tillsammans, good times!

SKATEBOARD

Alla barn är kanske inte förtjusta i att åka skateboard, och jag hade aldrig hört talas om detta förrän min kompis Tony fick en egen. Jag minns att det var en smalare modell i plast som var mörkblå med röda hjul, och utöver att åka så visade han att man även kunde göra trick med den. Detta var ju stort! Jag blev helt förtrollade av fenomenet skateboard och började genast spara pengar för att köpa en egen, och hittade en likadan som Tony hade som jag kikade på i Haninge Centrum varje gång jag var där med min mor. Sen när dagen var kommen och jag hade tillräckligt med pengar så åkte jag dit igen, men då hade de fått in nya skateboards och i olika modeller. Nu fanns det lite bredare brädor i trä men otroligt snygga motiv på undersidan, och jag hittade en grön skateboard med ninjor på som jag fastnade för och bara var tvungen att köpa. Så den fick följa med hem och nu kunde vi åka tillsammans hemma på gatan, även fler barn i området började få tag i egna brädor så vi kunde ha tävlingar i att åka runt området på tid. Vi byggde små hopp som vi placerade nedanför en hög backe och tog sats uppifrån backen och rullade ner i en jäkla fart, sedan siktade vi in oss på det där hoppet. Ibland landade vi på brädan igen, ibland flög brädan iväg och så ramlade man omkull vilket gjorde riktigt ont där på asfalten. Jag var lite utav skrapsårens mästare på den tiden, för hjälp vad jag gjorde mig illa vissa dagar. Inte fanns det skydd på den tiden heller, man använda kanske sin cykelhjälm ibland men det var mest när vi tog skateandet till nästa nivå som vi kände att det nog vore bra med hjälm i alla fall. Vi pratar om skateboardrampen, denna fasansfulla men majestätiska pjäs blev vårt Everest att bestiga. Metaforiskt talat alltså, några föräldrar snickrade ihop en stor ramp åt oss att åka i och den var så himla hög. När man stod där uppe på kanten och tittade ner så kändes det avgrundsdjupt, men vi övade och blev ganska duktiga tillslut. Det behövdes en hel del vurpor där i rampen för att övervinna rädslan men allt går om man bara vill, och på somrarna hängde vi ofta där och lärde varandra olika tricks.

ROLLER-BLADES (Hockey på rullskridskor)

När vi ändå är inne på saker som rullar så kom ju nästa trend något år senare, rullskridskor. Då menar jag inte de klassiska med fyra hjul där de satt i par om två under skorna, utan nu kom det nya rullskridskorna med fyra hjul på rad likt en vanlig skridsko som kallades för ”Inlines” eller ”Roller-Blades”… Wow! Och dessa såldes relativt billigt på den gigantiska butiken ”OBS! Stormarknad” i Handen, de var svarta och fanns med gröna eller gula hjul. Många köpte de med gröna hjul men jag ville inte vara som alla andra, så jag köpte gula och dessa fick verkligen bekänna färg kan jag lova er. Alla vi barn började ju direkt spela landhockey på gården med dessa på fötterna och hade så himla roligt, det var kanske det roligaste vi gjort tillsammans!

Varje dag efter skolan möttes vi upp och spelade oavsett väder, men vi nötte också ut hjulen på dessa ganska så snabbt. Det gick som tur var att köpa nya hjul och byta ut dem, så det gjorde vi och då upptäckte någon att man inte behöver ha kvar bromsklossen på hälen av skon. Den var ju oftast bara ivägen så nu skruvade alla av dessa och sedan bromsade vi som man gör med vanliga skridskor, det gick precis lika bra och vi blev väldigt duktiga på att åka tillslut. Vi upptäckte även att det fanns en populär film som heter ”Prayer of the Rollerboys” (1990), som handlade om ett gäng som åkta fram på sina rullskridskor och var riktigt tuffa i ett framtida USA år 2004 där landet varit med om en ekologist samt ekonomisk kollaps. De var riktigt coola där de rullade fram i sina vita rockar eller kappor som ingav respekt på gatorna, haha!

Ett sidospår på detta är att jag i gymnasiet saknade att åka på mina gamla Roller-Blades som jag dessutom vuxit ur och kört slut på tidigare. Så då köpte jag nya! Och nu kunde jag dessutom köpa ett par riktigt bra med mjukare hjul som var riktigt sköna att rulla runt i, sedan skruvade jag såklart bort bromsklossen för den är enbart till för mesar. Dock var jag inte lika van att åka numera, och min övertro på mig själv resulterade i att jag en natt inte kunde bromsa och rullade rakt in i grinden till brandstationen i området där vi bodde. Det gjorde ganska ont och lät fruktansvärt högt, så efter den kvällen har jag inte använt dessa något mer. De står fortfarande kvar här hemma om någon är intresserad av dessa, haha!

VAMPYRER

Detta är väl en odödlig fascination hos oss människor, och det skapas ju ständigt nya filmer och serier kring dessa mytomspunna figurer. När jag var i 9-10 års åldern fanns det exempelvis en TV-serie som handlade om en liten pojke som var vampyr, den var alltså avsedd för barn och ungdomar och sändes före kanonserien ”Alf” som typ ALLA tittade på vid denna tidpunkt. Jag minns tyvärr inte namnet på serien om den unga vampyrpojken, men var så imponerad av hans egenskaper och krafter som vampyr. Vilket gjorde mig nyfiken på hur det skulle vara att bli en blodsugande rackare i dagens samhälle. Sedan kom det ut en film med Jim Carrey i huvudrollen innan han blev riktigt känd, den heter ”Once Bitten” och handlade om hur han blir förföljd av en hertiginna som såklart är vampyr och vill hålla sig ung genom att dricka hans blod. Denna film är otrolig! Den är så himla rolig och man kunde redan då ana vilken superstjärna Jim Carrey skulle bli senare, se den!

Men sedan började jag upptäcka de mer otäcka filmerna om vampyrer, som exempelvis ”Dracula” med Christopher Lee eller favoritfilmen ”The Lost Boys” med Keifer Sutherland. Dessa var läskiga på den tiden och sakta började min önskan om att bli vampyr ändras till att ha ihjäl dem istället. En klasskamrat vid namn Kalle var lika fascinerad av vampyrer och magiska väsen som jag, men han hade ett starkare driv av att bekämpa dessa. Så när vi umgicks efter skolan handlade mycket om att skapa motgift och annat som skulle skydda oss mot vampyrer, men även gift som kunde döda dessa onda varelser. Så vi var oftast hemma hos honom i hans kök, där vi kokade ihop riktiga häxblandningar som vi sedan kallade för ”botmedel” och liknande. Dessa innehöll allt möjligt som vi kunde hitta i hans skafferi och även olika kemikalier från deras tvättstuga. När vi var nöjda så adderade vi oftast lite grön karamellfärg för effektens skull, då såg det riktigt farligt ut för allmänheten. Dessa kunde vi sedan bära med oss i ryggsäckarna utifall en vampyr skulle jaga oss efter skolan, då skulle vi vara skyddade och redo att bekämpa dem. Haha!

DATOR- och TV-SPEL

Som jag skrev här ovan så tyckte varken mina kompisar eller jag om att vara inomhus, vi var som sagt nästan alltid ute och hittade på bus. Men de gånger vi sökte oss inomhus av någon anledning så kunde vi ibland samlas hos några av de få kompisar som hade en dator eller TV-spel hemma, och då var det väldigt lätt att vi fastnade där sen. Detta var så nytt där i mitten av 80-talet och Tony hade exempelvis en dator hemma, en Commodore 64. Denna dator var ”top noch” på sin tid och alla ville ha en sådan, inte minst jag själv önskade mig en sådan varje jul eller vid varje födelsedag. Dessa spektakulära datorer spelade vi enbart på, och då laddade man spelen genom att stoppa in ett kassettband i en bandspelare som var kopplad till datorn. Sedan tryckte man på ”Play” så startade datorn igång spelet, men det var lång laddningstid innan det var klart att starta. Så alla ni som idag sitter och suckar över att ni måste vänta tio sekunder på att spelen ska laddas på era mobiler och liknande, var tålmodiga! Vi kunde få vänta i typ 20 minuter på att spelen skulle bli startklara, det fanns någon enstaka kompis som hade en Commodore 128. Dessa modeller använde disketter (de tunna svarta) istället för kassettband så då gick det lite fortare. Men annars satt vi tålmodigt och väntade till allt var klart sedan kunde vi spela, och som vi spelade! Jag minns att det fanns lite olika karatespel och även något spel där man var en ful liten sjöjungfru. Det var lite svårt att styra med den tillhörande joysticken men annars var alternativet att styra med tangentbordet vilket var svårare. Grafiken var bedrövlig, men vi visste inte bättre utan var helt nöjda med situationen.

Men något år senare blev Nintendo (8-bit) en succé hemma hos de flesta, fler och mer skaffade sig denna dynamiska spelkonsol där spelen laddades på ett kick! Och spelutbudet var mycket större med tidlösa titlar som ”Super Mario Bros”, ”Mega Man”, ”Punch Out” med flera. Men vi fastnade oftast framför två spel, där det ena var fruktansvärt jobbigt vid namn ”Track & Field” som var som de olympiska spelen ungefär. I detta spel skulle man trycka på handkontrollens knappar eller på styrkrysset i olika riktningar otroligt snabbt, ju snabbare du var desto bättre presterade din karaktär i spelet. Detta kunde ju få oss att bli riktigt osams för här var det tävling på blodigt allvar, men för det mesta så hade vi otroligt roligt att spela detta sportspel.

Annars fanns det ett spel som heter ”Skate or Die” och det var precis vad spelet gick ut på, du skulle bland annat ta dig fram nedför gatorna mot en motspelare som oftast kontrollerades av en kompis. Först i mål gällde men du kunde få extra poäng om du hoppade över hinder eller gjorde coola tricks, sedan kunde du kasta grejer på din motspelare och även använda dig av kniv eller en trasig glasflaska för att slå omkull honom. Spelet handlade inte enbart om detta utan man skulle även tävla i skateboardramper och andra mer tekniska övningar. Men det var lite busigt att man kunde skada varandra i spelet och det höll vi hemligt för våra föräldrar så att vi kunde fortsätta spela, annars hade det nog varit färdigspelat på den fronten.

UPPTÄCKTSFÄRD

Detta var väl det kanske mest oskyldiga vi hittade på som barn, men vi älskade att ge oss ut i skogarna där vi bodde i hopp om att hitta något spännande. En skatt kanske! Det var oftast Tony och jag som stack iväg på detta, då gjorde vi varsin matsäck med smörgåsar och chokladdryck sedan hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg. Sedan lämnade vi dem i skogen där vi ville fortsätta till fots, och traskade på en bra bit tills vi hittade ett bra ställe att stanna till på och äta vår matsäck. Det vi inte riktigt kopplade eller förstod var att där vi bodde i Jordbro så var större delen av vårt bostadsområde omgivet av större vägar, och det fanns egentligen bara en riktning som kunde ta oss långt hemifrån och det var i riktning mot Nynäshamn. Så ganska ofta hamnade vi på någon hög bergsklippa ovanför motorvägen som låg i närheten, där satt vi och dinglade med benen samtidigt som vi kikade på coola bilar som passerade nedanför oss. Men jag minns ett tillfälle då vi hamnade väldigt djupt in i skogen, förmodligen prickade vi in rätt riktning just den gången. Då kom vi fram till en arbetsplats där de fällde träd, men det fanns ingen där så troligen var detta en helg. Och de hade kört med traktorer och liknande där så det var lervälling överallt. Lera är ju kul! Så Tony och jag försökte ta oss fram i leran men sjönk ner rejält och hade lera ungefär till midjan, men det tyckte vi var superkul. Däremot var det inte lika kul att våra stövlar fastnade djupt i leran när vi försökte ta oss upp, så dessa fick vi bära i händerna tills vi kom upp på fast mark igen. Fy så vi såg ut då, helt bruna av leran men som vi skrattade åt varandra. Sedan var det bara att återvända hem och förbereda oss på våra morsors utskällningar, haha!

Detta var de lite mer oskyldiga lekarna vi hittade på som barn, och de flesta har ni säkert själva lekt som barn. I nästa inlägg går vi vidare med några andra mer opassande lekar och påhitt, som man kanske kan ifrågasätta lite mer om vi säger så… Tack för att ni läser, ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till utvecklarna av de där förtvivlat svåra spelen vi lirade på Nintendo. Vi hade blåsor, skavsår och så ont i våra små händer efter att ha tävlat mot varandra i främst ”Track & Field” som är största boven i dramat här. Men samtidigt hade vi väldigt kul så detta är en ganska mild utmärkelse denna gång känner jag.