Hrm… Ja, då ska vi alltså gå igenom lite fler lekar och påhitt från barndomen här nu då. Det känns lite jobbigt för jag är inte säker på att mina föräldrar känner till allt bus vi hittade på, så kom ihåg att ni lyckades fostra fina barn som växte upp och lämnade alla dumma påhitt bakom sig. Mer eller mindre…

Eh ja, då sätter vi igång. Dessa är inte alls så allvarliga som ni kanske tror, jag tror mer att mina föräldrar kanske blir förvånade över att jag gjort allt det jag nu ska berätta om här nedan. Upplägget här nedan är att jag börjar med de minst ”allvarliga” lekarna och sedan går det bara utför, så att säga… Men okej, då kör vi!

KLÄTTRA PÅ TAK

Ja självklart kunde vi inte låta bli att pröva på detta, men det var inte på hustaken där vi bodde utan på garagelängorna på andra sidan vägen. De var inte lika höga som tur var, men på något vis drogs vi till att försöka ta oss upp där. Och på ett ställe stod det ett träd som vi klättrade upp i för att sedan kasta oss över på garagetaket. Sedan stod vi där malligt och ropade ner till barnen nedanför att detta är inget för amatörer, så de kunde lika gärna gå hem och vara mesar istället. Haha! Så himla dumt, för vi gjorde ju inget speciellt där uppe på taket. Om någon vuxen kom förbi och sade till oss att klättra ner så svarade vi bara att vi letade efter vår boll eller något annat som vi låtsades ha hamnat där uppe. Men detta blev lite utav en grej som alla killarna i vårt gäng var tvungna att genomföra om man ville fortsätta hänga med varandra, jag var inte så pigg på att klättra upp där till en början men jag ville ju samtidigt vara med de tuffa killarna som var något år äldre än mig. De kom ju upp på taket ganska så enkelt eftersom de var längre än mig, jag fick ju swinga mig som Tarzan för att komma upp där utan något som helst konsekvenstänk på vad som kunde gå fel. Men väl upp på taket blev jag varmt mottagen av de andra och sedan satt vi väl där en stund eller låg och njöt av solskenet. Sedan kom vi ju till den punkt då vi skulle ta oss ner igen, det var inte lika enkelt. Några kastade sig över till trädet vi klättrat upp i men de gjorde sig ganska illa med den metoden, och några hängde i hängrännan och släppte ner sig själva. Men jag lyckades ju inte med något av dessa alternativ, trädet var farligt långt bort och hängrännan var utom räckhåll för mina korta armar. Mina kompisar ropade att jag bara skulle hoppa ner istället, det var ju inte så högt enligt dem där nere. Det alternativet var inte mitt förstaval utan jag grubblade ett tag på hur jag skulle göra, men insåg snart att jag nog inte har något annat val än att hoppa. Så jag ställde mig framme vid takets kant och gjorde mig redo, då fick jag ”tipset” från en av mina kompisar att bara falla framåt och försöka att landa liggandes på sidan. För enligt honom skulle annars mina lårben och knäskålar tryckas upp in i min överkropp och krossa alla mina inre organ. Jag hade inget val än att bara falla ner från taket och landa på sidan, och det gjorde skitont. Vilket himla bra tips! Haha, nej det var bedrövligt och jag försökte dölja smärtan i flera dagar efteråt. Men det gick bra tillslut och jag vill därför rekommendera er som eventuellt vill klättra upp på tak i framtiden, använd stege i så fall!

LUFTGEVÄRSSKYTTE

De flesta barn har väl provat på att skjuta luftgevär någon gång, det är ganska harmlöst om man är försiktig och gör allt rätt. Vi var försiktiga! Men ville inte skjuta på de där tråkiga små runda måltavlorna, det var ju inte coolt alls. Istället letade vi tomburkar i papperskorgar som vi sedan radade upp och sköt ner, på dessa kunde man ju tydligare se ingångshålet och ibland gick ju kulan rakt igenom hela burken. Fränt! Men vi ville ta måltavlorna till en ny nivå när jag skulle följa med Kalle och hans familj till deras landställe i Rydbo utanför Stockholm, så då ritade vi egna. Inte de klassiska runda måltavlorna, nej nej. Vi ritade människor som var dumma! Det kunde exempelvis vara Adolf Hitler, Saddam Hussein eller andra fruktansvärda människor. Sedan ritade vi måltavlor på deras kroppar vid hjärtat, huvudet, pungen, armar och ben. Man fick även olika höga poäng beroende på vart man lyckades träffa sen, huvudet och hjärtat gav höga poäng men mest gav såklart pungen. Vi ritade även andra lite coolare figurer som exempelvis Turtles och Terminator robotar, och fasen vad vi pepprade på med skott på dessa måltavlor sen. Kalle hade ett gammalt luftgevär som man pumpade upp trycket i med något som liknade en cykelpump under gevärspipan, och om man pumpade allt vad man kunde så kunde man få till rejäla skottsalvor. Denna bössa använde sig inte heller av de vanliga små skotten man brukade köpa, utan den laddades med helt runda små kulor som penetrerade i stort sett allt vi siktade på där vid landstället. Och nej, vi sköt aldrig på människor eller djur utan nästan enbart på måltavlorna. Kanske på en frukt ibland, det var kul att se äpplen explodera! Men pojkars nyfikenhet är ju det som driver oss, så vi ville ju ta reda på hur hårda måltavlorna kunde vara för att kulan skulle gå igenom materialet. Vi testade på en träbit och annat vi hittade i deras skjul, och denna bössan verkade oerhört stark för kulorna tog sig igenom allt. Då sneglade vi upp mot hustaket, och ställde oss frågan om kulan kunde gå igenom skorstenen. Sedan pumpade vi upp geväret allt vad vi kunde och lade oss för att skjuta med sikte mot skorstenens topp, och sköt! Vi missade själva teglet, men toppen av skorstenen var gjord av tunn metall och kulan gjorde ett hål rakt igenom. Då insåg vi att denna bössa inte var att leka med och sedan fick den vila utan mer skjutande från vår sida den gången. Om vi skulle råkat träffa någon kunde det nog sluta riktigt illa, så det var klokast att förvara den i förrådet igen där den hörde hemma.

KRIG

Detta är väl något de flesta barn har lekt någon gång, men troligen i helt olika kontexter eller vad man nu ska säga. Jag vet att man ibland delade upp sig i två lag för att sedan skjuta på varandra utan någon sorts mening eller större betydelse, man bara pangade mot varandra på låtsas. Men inte vi i mitt kompisgäng, där kallade vi vår lek för… Jag skäms lite för detta faktiskt, men vi kallade leken för ”Vietnameserna Anfaller”. Då vi intog vår stora lekpark i området där detta krig oftast utspelade sig. Här delade vi inte upp oss i lag, utan vi var alla amerikanska hjältar som stred mot en fiktiv fiende (vietnameserna) som då anföll oss från skogens alla håll och kanter. Vissa av oss hade leksakspistoler hemma som hämtades dit, men inte jag. Leksaksvapen var inte tilllåtet hemma hos oss förutom vattenpistoler möjligtvis, men man kunde ju inte komma dit med en lysande röd eller klarblå vattenpistol. Vi tog ju denna lek på fullaste allvar, för vietnameserna var snart här! Patriks pappa var snickare har jag för mig, och han hade sågat ut olika sorters automatgevär av plywood som liknade riktiga vapen som vi delade ut mellan varandra. Dessa var riktigt häftiga vill jag minnas, de gjorde leken mer intensiv och innan vi började samlade vi även ihop kottar från skogen som fick bli våra handgranater. Sedan grävde vi skyttegravar i sandlådorna och tog skydd bakom den stora klätterställningen, och tystnaden där i lekparken var nästan lite kuslig. För snart var de här…

Sedan brakade det plötslig loss! Någon hävdade att de såg en vietnames och började skjuta, och sen var allt igång. Vi skrek och varnade varandra för inkommande vietnameser, kastade våra kottar som smällde likt granater och våra låtsasvapen smattrade högt när vi försvarade vår lekpark. Några låtsades bli skadeskjutna och behövde snabb vård, men de lämnade vi att dö för att istället fokusera på att skjuta fler vietnameser. Några av de äldre kompisarna hade tittat på krigsfilmer om just Vietnamkriget som de återberättade för oss, och filmen ”The Platoon” (Plutonen) var den kanske mest spektakulära av dem alla enligt dem. Vi härmade scener från filmen och låtsades kämpa som de amerikanska soldaterna. Jag lånade filmen av en kompis och tittade på den i smyg hemma, men förstod inte riktigt vad som var så bra med denna för krigsfilmer var inte riktigt min grej helt enkelt. Men det var kul att just leka krig på den tiden, sedan kan man knappast kalla den för ”Vietnameserna Anfaller” i dagens samhälle men det är nog lika bra. Idag tycker jag inte att krig är lika roligt, inte ens som lek.

NINJUTSU

Det var otroligt populärt med diverse filmer om ninjor på 80-talet, och detta var väl varje pojkes dröm. Att lära sig smyga oupptäckt och slåss i mörkret, det verkade vara nödvändiga egenskaper för mig att kunna ta mig vidare in i vuxenlivet. Därför hade jag ibland på mig mina svarta mjukiskläder och i garaget hade farsan en överbliven golvlist liggandes i väntan på ny kreativitet. Denna blev ju perfekt att kapa och tälja till som två katanasvärd! Och jag hade en film som jag tror heter ”Revenge of the Ninja” som var riktigt spännande, om en man i japan vars fru mördas av ninjor och sedan flyr han med barnet till USA för att börja nytt liv där. Men ninjorna förföljer honom och det blir såklart en kamp på liv och död, deras ledare hade en silvermask på sig under sin luva vilket gjorde honom extra spännande och farlig. Haha!

Det fanns även en annan film med en ninja som hade en babian som också kunde ninjutsu, den klättrade upp i träd och kastade kaststjärnor på fienderna. Haha! Så knäppa filmer det finns alltså, men den absolut största succén blev ju ”Teenege Mutant Ninja Turtles” som kom när jag var omkring 11 år gammal. Den förändrade ju allt och plötsligt ville man själv bli en ninjapadda mer än något annat! Vi i kompisgänget lekte såklart att vi var dessa sköldpaddor och kämpade mot ”Fotklanen” överallt i Jordbro, men även här behövde vi utveckla våra vapen lite. Nu räckte det inte längre med en golvlist till svärd utan vi ville ha riktiga grejer. Det var såklart omöjligt att få tag på , så vi fick vara kreativa med det vi hittade. På träslöjden i skolan blev det vassa plåtbitar över ibland som vi snodde med oss hem och filade till små kastknivar, men de fastnade ju inte på träd och annat vi siktade på tyvärr. Då skruvade vi av spetsarna på de dartpilar vi hittade och tejpade fast dem på de små kastknivarna istället, samt att vi gjorde pilar till våra pilbågar på samma sätt. Dessa pilar sköt vi på träd, men någon kläckte även idén att man skulle skjuta en av dessa pilar rakt upp i luften. När pilen sedan var på väg ner igen skulle man snabbt som en ninja förflytta sig och hoppa undan, verkligen smart men ingen kom till skada som tur var. Nu började det bli riktigt farliga grejer som skulle kunnat sluta illa för någon av oss, men vi ville ju ha mer ninjavapen. Vi tog oss in på värmeverket i Jordbro en kväll, där kunde man hitta gamla metallkulor likt järndankar som vi spelade kula med. Det var förmodligen metallkulor från gamla kullager som kom från värmeverket, men de var värda mer än någon annan kula och därför eftertraktade inne på deras skrothög där på gården. Men här fanns även lite mer användbara metallbitar som blivit över från när de skurit i plåt eller liknande, så de plockade vi med oss och sprang sedan hem för att fila till dessa till kaststjärnor. De var ju inte alls formade som en klassisk kaststjärna, utan var oftast fyrkantiga plåtbitar men det var det närmaste vi kunde komma, och om man filade till kanterna så att de blev vassa så fastnade de på träd och annat vi tog sikte på där ute i skogen. Dessa kunde i teorin vara fullkomligt livsfarliga, men vi var väldigt försiktiga och siktade aldrig på varandra när vi kastade. Men ni märker ju själva hur enkelt det faktiskt är att skapa farliga vapen med väldigt enkla medel, man behöver bara göra inbrott på det lokala värmeverket tydligen.

RÖDA OCH VITA ROSEN

Leken ”Röda och Vita Rosen” (ibland enkelt kallad ”Röda Vita Rosen”) är en rollspelsliknande barnlek som innehåller skattjakt och tagande av fångar på de två lagens respektive territorium. Vi lekte inte detta så ofta, men när vi gjorde det var det oftast mot barnen på bostadsområdet på andra sidan vägen, det fanns en sorts rivalitet mellan våra kompisgäng. att leka med någon ad de barnen när man var själv gick alltid bra, det var mest när våra gäng samlades det blev lite spänningar och en sorts rivalitet som sagt. Vi enades om att placera ut varsin skatt på vardera sida av vägen, så först visade vi vad vi skulle gömma så att alla visste vad vi letade efter. Det var ibland lite mynt eller liknade, men det kunde även vara exempelvis fina spelkulor som var värdefulla. När vi enats och godkänt varandras skatter gömde vi dem och sedan var jakten igång!

Jag har för mig att vi oftast skickade en person över till andra sidan vägen för att söka efter deras skatt, och åkte personen fast eller blev fångad så sket vi i honom helt enkelt. Istället fokuserade vi på att försvara vår egen skatt och fånga så många vi kunde av de andra gängets killar. Och detta gjorde vi bra, kanske lite för bra för vissa av deras killar blev rädda för oss och sprang hem. Vi gjorde inget elakt mot dem men kanske upplevde de oss som hotfulla eftersom vi fokuserade på att vara samlade och hjälpas åt att fånga in dem, sedan tvingade man fram ledtrådar om vart de gömt sin skatt. Men jag undrar såklart vad mina kompisar sade som fick flera av de andra barnen att springa hem, vi hade nog fler barn som var lite äldre än de andra gänget och kanske använde de sig utav elaka metoder för att få fram vart skatten fanns gömd. Jag var oftast ute och spanade efter andra gängets killar som sökte efter vår skatt och var inte involverad i att pressa fram ledtrådar, men jag anar att det kanske inte alltid gått helt rätt till såhär i efterhand…

FLOTTEN

Vi hittade en dag en massa plankor och annan bråte som dumpats i vår skog, detta låg precis vid en liten insjö. Alla vi kompisar kände plikten att ta tillvara på detta avfall, och varför då inte bygga en flotte! Så vi började sortera plankor och planerade för hur stor flotten skulle bli, det var ganska mycket bråte som lämnats där så denna flotta blev gigantisk. Men stabiliteten på den kunde starkt ifrågasättas, vi tänkte nämligen inte så långt att den var tvungen att vara robust och stark. Vårt prioritet var nämligen bara att den skulle bli så stor som möjligt, för då använder vi ju upp allt som dumpats där ute i skogen. När vi lagt ut alla plankor så behövde vi nu fästa detta på något sätt, så alla rusade hem och hämtade både hammare och spik. Någon var även smart att ta med sig lite tvättlina om vi behövde knyta samman något på flotten, och en annan tänkte utanför boxen och tog med sig en stor presenning. Till vad ska den användas kanske ni undrar, jo det ska jag berätta för er…

Tanken med denna flotte var att vi skulle putta oss ut på den och sedan ta oss till de sju haven, vilket blir svårt från en liten insjö men vi kopplade inte riktigt detta på den tiden. Men för att slippa paddla hela vägen till de sju haven så kunde vi använda presenningen som ett segel, smart va! Så medan några av oss snickrade ihop alla plankor så letade några andra av oss upp en lång gren eller en mindre trädstam var det väl egentligen, den skulle få agera mast till flottens segel. Och som vi pysslade för att få ihop detta, det låg verkligen många timmars arbete bakom detta men sedan var vi äntligen klara. Vi tittade nöjda på vår fantastiska flotte och pratade om vilka äventyr denna skulle ta oss ut på nu. Så nästa dag kom vi tillbaka med varsin matsäck för att inte svälta ihjäl på vår resa till de sju haven, det räckte alltså med ett par smörgåsar tydligen. Med pålägg på såklart, haha! Vi lastade på våra ryggsäckar ombord på flotten och började sedan putta ut denna i vattnet, den flöt förvisso men den såg verkligen inte stabil ut alls. Flotten böjde sig efter vattnets rörelser där vi plaskade runt för att få ut den på djupare vatten, och masten började omgående att luta kraftigt. Nej tänkte jag och några till, vi kan inte färdas till de sju haven på denna vingliga flotte så vi valde att hoppa av uppdraget. Fegisar! Ropade de andra som envisades med att försöka, men det tog väl ungefär fem minuter och då hade de väl kommit ut kanske 15 meter från strandkanten innan flotten kapsejsade där på sjön. De hamnade såklart i vattnet och trasslade in sig i seglet, eller förlåt presenningen. Vi rusade ut för att rädda dem, men då började de skrika att det var fullt av blodiglar i vattnet så då fullkomligen flög alla upp ur sjön. Alla skrek och tog av sig kläderna, men det fanns inte en endaste blodsugande igel på våra kroppar. Jag tror att någon tittat lite för mycket på filmen ”Stand By Me” när pojkarna där vadar genom ett träsk och får blodiglar på sig, men vi klarade oss som sagt. Tyvärr gjorde inte vårt hembygge till flotte det, utan den förstördes där ute på vattnet utom räckhåll för oss att rädda den. Vi kunde såklart simma ut dit men ingen ville göra det nu efter den traumatiska upplevelsen om eventuella blodiglar. Istället fick vi hoppa upp halvnakna på våra cyklar med de blöta kläderna i våra ryggsäckar och börja cykla hem. Men hur skulle vi förklara detta för våra föräldrar? Som tur var gick detta obemärkt förbi hemma hos oss, jag mionns inte hur jag löste det hela med alla blöta kläder men jag gömde de säkert bland övrig smutstvätt helt enkelt. Sedan hoppade jag snabbt in i duschen och tvättade bort stanken, självklart gjorde jag en grundlig kontroll av min kropp att ingen blodigel sugit sig fast. För man kan aldrig vara säker…

BYGGA KOJA

Vi byggde ofta kojor runtom i skogarna där vi bodde, det var ju så himla kul! Vissa av oss hade nämligen plankor och annat som bara låg hemma som vi istället använde för att bygga våra fantastiska små hem. Några av mina kompisar var riktigt duktiga på detta så kojorna blev båda stabila och rymliga, så där hängde vi ofta på sommarloven. Nackdelen var att gänget på andra sidan vägen fick nys om våra häftiga kojor och letade upp dem sedan vandaliserade de kojorna tills de var helt förstörda. Detta hände flera gånger tyvärr, så en dag fick vi nog. Vi bestämde oss för att laga vår dåvarande koja men även placera ut diverse fällor om någon skulle komma tillbaka för att förstöra den igen. Och då kanske ni tänker att vi satte upp lite snubbeltråd eller kanske grävde gropar som fylldes med vatten som sedan doldes, men nej. Vi hade tyvärr tittat på filmen ”Rambo” och hade andra och betydligt allvarligare planer på gång, för nu var det färdiglekt i vår skog!

Vi täljde vassa pinnar som vi najade fast på en grövre pinne, och ordnade så att den skulle falla ner ovanifrån när man gick in genom dörröppningen. Fullkomligt livsfarlig! Men vi förstod tyvärr inte konsekvenserna och skadorna som detta kunde orsaka, utan tänkte mer att det skulle vara avskrämmande för inkräktare. De visste ju dock inte om denna fälla och skulle därför ha kunnat skada sig, rejält. En annan variant på fälla som vi gjorde flera utav, var brädor med spikar i som pekade uppåt. Dessa grävde vi försiktigt ner och täckte med löv så att de inte syntes, sedan gällde det för oss att hålla koll på dessa så att vi själva inte trampade på dem bara. Men det gjorde vi och ingen skadades, däremot när vi kom till kojan en dag så hade någon utlöst en av dessa fällor. Det satt fast en gympasko i våran storlek på en av spikbrädorna som förmodligen tillhörde någon av killarna i det andra gänget, och den som först hittade skon sade att den var full av blod. Men det stämde inte, däremot satt skon fast riktigt ordentligt och gick ej att få loss. Inga spikar hade trängt igenom den tjocka skosulan men den hade fastnat rejält, och eftersom vi även hade knutit fast brädorna med snöre för att ingen skulle stjäla dem så kunde personen ej ta med sig brädan hem och lossa på sin sko. Så någon hade förmodligen varit där och förhoppningsvis var det någon som tänkte förstöra vår koja igen, för då får personen skylla sig själv. Men det slog mig lite senare att det kanske bara var ett helt främmande barn som ej hade kopplingar till det andra gänget, och då måste det ju detta ha varit en fruktansvärt jobbig upplevelse. Vi beslutade oss därför att plocka bort fällorna och riva kojan, sedan byggde vi en ny på en annan plats där den fick stå orörd ett tag i alla fall.

VANDALISM

Rubriken kanske skriker och larmar om något förfärligt, men riktigt så illa är det inte. Jag var inte heller den som föreslog eller ville utföra dessa dumheter utan här föll jag helt enkelt för grupptrycket, mycket på grund av att jag var en av de yngsta i gänget som ofta fick göra alla dumheter för att få fortsätta hänga med de coola killarna. Men några av de lite äldre i gänget hade i sin tur äldre syskon som själva gjorde dessa dumheter som vi sedan snappade upp, och det handlade exempelvis om att ”fimpa” gatubelysning. Det gjorde man enkelt genom att sparka väldigt hårt på en gatlykta och då slocknade den, varför vet jag inte. Kanske gick den sönder eller så var det något som sattes ur spel på något vis, för väldigt ofta lyste lampan igen kommande dag. Och jag tror inte att någon reparatör var ute och lagade alla lampor vi fimpade, men som tur var så höll vi inte på med detta särskilt länge utan det var nog bara för att stilla vår nyfikenhet om det verkligen fungerade eller ej.

Sedan kommer vi till det absolut dummaste vi pysslade med, och detta har säkert flera av er andra gjort men det är verkligen korkat och onödigt. Att smälla av smällare eller fyrverkerier på platser där de absolut inte ska användas, som i en hiss exempelvis. Haha, nej det har vi absolut inte gjort! Men jag vet några som gick runt och höll i sina raketer som de riktade upp mot balkonger eller fönster, och släppte sedan iväg dessa så att de for iväg och smällde av väldigt högt. Balkongerna var oftast byggda i betong i Jordbro och Brandbergen där jag växte upp så då ekade de höga smällarna rejält, och det måste ju ha skrämt ihjäl personerna som satt inomhus där raketerna smällde. Jag var inte så intresserad av att skjuta iväg raketer, men smällare var däremot väldigt intressant. Där började man med det klassiska smatterbandet och några mindre smällare som kallades för ”Kina-skott”, dessa försökte vi proppa in i våra radiostyrda bilar eller tejpade fast på våra actionfigurer (G.I. Joe, Star Wars, He-Man exempelvis). Sedan förväntade vi oss att de skulle explodera, men det var inte alltid det lyckades. Men själva preparationerna var ju roliga! Sedan smällde det på någon sekund och sedan var allt över, inte så tillfredsställande. Men, sedan kom det en ny smällare som jag tror kallades för ”Power Kings” och det har inget med energidryckerna att göra. Dessa var säkert tio gånger större än vanliga ”Kina-skott” och lite längre så de hade som en liten klack eller fot som gjorde dem enklare att placera ut. Vi placerade dessa i sopcontainers, soptunnor och framför allt i brevlådor. Sopcontainrarna hände det ju inget med, men det lät fruktansvärt högt och ekade när smällaren exploderade. Soptunnorna gav inte mycket glädje alls, de innehöll ju oftast sopor som dämpade själva smällen så vi var tvungen att hitta något bättre. Det var då någon kom på att vi borde testa att stoppa dessa i postlådor istället, och där har vi vinnaren. Här lät smällen otroligt högt samt att brevlådorna blev helt demolerade, även de i plåt blev alldeles buckliga och fula. Men de i plast sprängdes i bitar och blev förstöra, vilket vi inte tyckte var lika kul för då ångrade vi snabbt det vi gjort och sprang hem. Sedan försvann dessa ”Power Kings” och jag tror faktiskt att fler ungdomar och barn tänkte som oss och förstörde för mycket, så de förbjöds att säljas helt enkelt. Såhär i efterhand var det ett klokt val, och idag är jag inte alls en förespråkare av fyrverkerier. Speciellt inte de man köper själva utan då får det vara rejäla fyrverkerier likt de som sköts upp på ”Vattenfestivalen” under 90-talet i så fall.

Sådär, nu har jag lättat mitt hjärta och fått bekänna en del synder från barndomen. Jag uppmanar verkligen ingen att efterleva dessa dumheter och jag ångrar mycket av dessa dumheter, även om det inte varit direkt brottsliga saker så kunde någon definitivt ha skadat sig riktigt illa. Så mitt råd till alla unga barn som vill testa på olika hyss är att försök ha med ett konsekvenstänk, annars kan det sluta riktigt illa.

Stort tack för att ni orkat läsa allt detta, det var många intressanta minnen som väcktes till liv här och det var faktiskt inte enbart jobbigt att återberätta om allt detta utan självklart lite roligt också. Ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till de kompisar som skrämde upp oss alla andra när flotten kapsejsade på sjön genom att skrika att det kryllade av blodiglar i vattnet. Detta skapade en skräck för blodiglar hos mig i många år framöver och jag vågade knappt bada i hav eller sjöar efter det. Sedan såg man ju filmen ”Jaws” (Hajen) olämpligt nog så det blev nästan till och med otäckt att bada i badkaret hemma, men efter att sakta ha tagit mig tillbaka till badstränderna så insåg jag att vithajar och blodiglar var oerhört ovanligt. Men efter några år släppte rädslan för detta och jag kunde leva ut min badglädje igen.