Vi ska återigen hoppa in i tidsmaskinen och resa tillbaka i tiden, denna gången till Tyskland år 2006 enlig Jocke som troligen har bättre koll på årtalet än mig. Vi skulle vid detta tillfälle besöka en fabrik som tillverkade isoleringsmaterial kallad cellgummi som vi ofta använde oss av i vårt arbete inom VVS-isolering, och denna stora fabrik låg i den lilla industriorten Münster i Tyskland!

Här började vi resan precis som man alltid gör inom byggsvängen, med en stor starköl och en liten hutt Jägermeister ute på Arlanda. Till detta fick vi också den obligatoriska och svindyra räksmörgåsen, och så fort allt detta hade hamnat i magen så bordade vi planet som skulle ta oss till Frankfurt som på den tiden var en av Europas absolut största flygplatser. När planet startade så hade Magush och hans enorma flygrädsla redan kickat igång ordentligt, han var nervös långt innan men nu bokstavligen skakade han av skräck. Dock så verkade han lugnare efter att planet lyft och hittade väl ett sätt att hantera det hela, vi andra tjoade och var otroligt glada över att få komma iväg. Sedan när vi landat och det var dags för alla att gå av planet så blev det som vanligt tvärstopp i planets mittgång eftersom alla genast ställde sig upp och började plocka ihop sina handbagage, så vi satt kvar en stund i väntan på att alla andra skulle bli klara men detta tog ovanligt lång tid. Då kunde Linkan, som ofta hittade på en massa hyss, inte hålla tyst längre där han stod inklämd bland alla främlingar mitt i gången på planet…

– Hallå! Har någon sett mina skridskor? Hallå! Skridskor? Ropade han högt.

Hahaha! Vadå för skridskor, han hade ju inga skridskor med sig så ingen fattade vad han pratade om. Men sådan var han, han hittade på både det ena och det andra men var av denna anledning väldigt oförutsägbar och rolig. Jag minns första dagen jag jobbade med honom när han var nyanställd på företaget, då satt vi på ett café i Gamla Stan och Pavle pratade om en tjej han träffat på krogen när han varit ute den helgen. Linkan som inte sagt så mycket den dagen vänder sig då till oss och konstaterade följande:

– Sex är överskattat, jag tar hellre en god räkmacka alla dagar i veckan. Sade han helt allvarligt och rörde inte en min.

Pavle visste ju inte vad han skulle säga, men efter att vi lärt känna Linkan bättre så förstod vi ju att han självklart skojade och bara drev med oss. Men sak samma, vi kom tillslut av planet och hoppade in i en abonnerad buss som tog oss till vårt hotell. Magush passade då på att ringa hem till sin flickvän och berättade att vi nu var framme och att han hade överlevt flygresan. Men direkt efter samtalet blev han alldeles skakig igen, det visade sig att han redan då började oroa sig för flygresan hem två dagar senare. Vi försökte peppa honom och få honom på andra tankar men det gick inget vidare, då tröttnade Pavle på hans gnäll och röt ifrån mot Magush.

– Nu du hålla käften fan och sluta vara sån jävla mes! Sade Pavle argt och bestämt.

Ibland är det bra att ha en man med serbiskt ursprung med sig i sitt sällskap som är VÄLDIGT rak och tydlig med vad han tänker, så efter detta blev Magush tyst. Jag tror knappast att hans oro gick över, men han vågade nog inte prata mer om sin flygrädsla i alla fall.

Nästa morgon var det dags för det inplanerade fabriksbesöket, så vi åt en god frukost på hotellet innan vi åkte iväg. När vi kom fram till fabriken så togs vi emot av någon där som arbetade på kontoret, vi gjorde denna resa tillsammans med vår grossist på den tiden och det var de som ordnade med allt.

De visade oss runt i fabriken och berättade hur tillverkningen gick till, här tillverkade de alltså en sorts isolering av gummi som heter cellgummi och den används mestadels till att isolera rörledningar med kylmedia eller kallvatten. Både vår chef, herr Banan och jag hade besökt denna fabrik några år tidigare så vi hade ju redan sett allt. Men den gången åkte jag dit själv med några andra kollegor från andra företag och var relativt ny inom byggbranschen, så nu blev besöket mer givande för min del. Och det var riktigt coolt att se hur fabrikens robotar arbetade, medan människorna som jobbade där mer hade en övervakande funktion.

När vi gått runt i fabriken så fastnade vi avslutningsvis vid den lilla laserskrivare som märkte upp all isolering, den sprayade på en liten fin text när allt passerade i hög fart och bläcket torkade direkt utan att kladda. Vi facinerades alla av hur pricksäker skrivaren var och stod länge och tittade på detta, sedan avslutades rundturen och då fick vi komma till fabrikens stora matsal och äta lunch. Efter det så fick vi se vilka typ av kvalitetskontroller de genomförde på isoleringen, samt en guidad tur ute på deras enorma lager. Jag har alltid varit intresserad av stora fabriker och hur allt fungerar där inne, och denna var otroligt modern och stor på den tiden. Så det var lika kul att få besöka den igen även denna gången!

På kvällen hade vi blivit inbokade på en restaurang som serverade klassiska tyska maträtter, vilket var väldigt gott och portionerna otroligt generösa. Sedan har vi ju det lilla dilemmat med att ölen här i Tyskland är så fantastiskt god, jag gillar deras ljusa lager och även de bayerska varianterna smakar bra. Men vi drack oftast deras Weißbier nu när vi var här, alltså deras veteöl som ser lite lätt grumlig ut men smakar helt fantastiskt.

Vi blev kvar på denna restaurang i flera timmar efter att ha ätit väldigt god mat och druckit en massa Weißbier så blev vi erbjudna att följa med ner i källaren under restaurangen. Okej, jag vet att detta låter lite oroväckande och mystiskt men under restaurangen hade de något som liknade två bowlingbanor. De förklarade att spelet heter Kägel och att det var mycket gammalt, men något som tyskarna spelat i massor av år långt bak i tiden. Skillnaden mot bowling var mest att klotet och käglorna var gjorda av trä om jag inte minns fel, men hur man räknade poäng och liknande minns jag inte alls. Det verkade heller inte finnas så tydliga regler, utan man skulle kasta kloten både framåt och sedan bakåt under benen på något vis. Haha, det var verkligen roligt men väldigt svårt. Detta fick i alla fall runda av kvällen för vår del, och efter detta åkta vi tillbaka till hotellet för att sova. Kanske blev det bara en sista öl i hotellbaren först, men sedan hoppade alla i säng.

Nästa dag så skulle vi få en guidad tur genom den gamla staden Münster, och vi möttes upp av en ung tysk kille som var student där. Han jobbade extra med att guida turister genom staden och kunde väldigt mycket om dess historia, så vi möttes utanför en stor kyrka mitt på stadens torg. Han började med att berätta om hur gammal denna kyrkan var och att det i kyrkan fanns en gammal klocka som var flera hundra år gammal, och att den har gått exakt rätt ända sedan den byggdes. Den har tydligen inte behövts ställas om under alla dessa år om jag förstod honom rätt, men hur det var möjligt eftersom vi har sommartid och vintertid fattade jag aldrig riktigt. Men klockan var stor och väldigt detaljerad och fin, en sådan skulle man ha hemma på väggen…

När vi samlades ute på torget framför kyrkan igen så skulle guiden bjuda oss på en klassisk brygd som man druckit här i all evighet. Korn heter drycken, och smakade… Ja alltså fy fasen vad starkt det var! Det var någon sorts kornbrännvin som bara dunstade bort på tungan, man hann på riktigt knappt svälja innan det bara förångades i munnen på en. Vi tittade på varandra och alla grimaserade illa, vad tusan vad detta egentligen och hur kan de vilja dricka något sådant frivilligt? Guiden skrattade åt oss och samtidigt såg vi hur Micke glatt smackade sig om munnen och verkade tycka att det smakade fantastiskt gott. Nej, detta var inget för mig men jag var tvungen att köpa med mig ett lerkrus hem och bjuda mina kompisar på detta någon gång när vi har fest eller liknande.

Sedan fortsatte vår rundvandring och detta var faktiskt en riktigt mysig liten stad som innehöll fina promenadgator och gamla vackra byggnader. Vi stannade till vid en stor byggnad som jag inte vet om det var en kyrka eller något liknande, vår guide berättade att här utförde man tydligen dödstraffen förr i tiden. Då låstes den dömde in i en bur och sen hängdes buren högt upp på byggnadens fasad så att alla kunde skåda det hela, sedan när personerna hade avlidit fick de hänga kvar där ett tag medan stadens fåglar pickade i sig delar av liket. Detta lät aningen makabert, men det var tydligen inte ovanligt att man gjorde på detta sätt för över hundra år sedan. Kanske även för att skrämma befolkningen till lydnad kan jag tro.

Sedan var det dags att börja vår resa hem igen, och då åkte vi buss till… Jag vill tro att det var Dortmund vi skulle flyga ifrån så nu kör jag på det! Vi åkte i alla fall dit med vår lilla buss och sedan skulle vi övernatta där innan vi fick flyga hem nästa morgon. Så då gjorde vi ”en natt på stan” och där vet jag fasen inte riktigt vad som hände. Av någon anledning så delades vårt sällskap upp och försvann ut på olika ställen, jag minns inte varför. Jag kommer bara ihåg att vi senare på kvällen försökte hittade varandra och vi lyckades sakta finna en efter en. Sedan tryckte vi in oss i en liten taxibil och körde runt i en stor rondell och mitt i denna stod vår kollega Joel som såg allmänt förvirrad ut. Men taxin körde vidare och nästa gång den stannade till så hittade Pavle oss och krävde att få klämma sig in i den redan fullpackade taxin.

– Släpp in mig fan! Ropade han och satte sig i knät på oss andra i baksätet.

Taxichauffören sade nåt på tyska som vi inte lyckades förstå, men vi kunde ju inte heller tyska särskilt bra. Vi var enbart bekanta med ord som feuer (eld), kartoffel (potatis), bier (öl), würst (korv) och fußball (fotboll). Vilka jäkla grottmongon chauffören måste ha tyckt att vi var som satt och rabblade upp dessa i våra tafatta försök att kommunicera med honom, haha! Men det verkade inte som att chauffören sade något av dessa ord tillbaka, vi misstänkte dock att han inte var särskilt nöjd med situationen och lite längre fram blev vi därför avsläppta. När vi ska kliva ur taxin räckte Pavle fram nackstödet från passagerarsätet som han på något märkligt sätt lyckats bryta loss när han klev ur taxin, men ingen av oss villa ta hand om det för då kanske vi själva skulle bli tvungna att betala för skadorna. Vi sprang från taxin och hörde senare hög musik innanför en stor dörr där två vakter stod placerade utanför, vi blev nyfikna och frågade om man fick komma in där. Det gick bra, vi betalade inträdesavgiften som var ganska dyr men tänkte att det kanske var ett exklusivt uteställe eller liknande. Vi följde en lång korridor och musiken hördes högre och starkare, sedan kom vi in salen där alla andra människor vistades. Då förstod vi vart vi hade hamnat, detta var tydligen en väldigt stor strippklubb…

Shit! Vi försökte vända om direkt men då var det en i sällskapet som påpekade att om vi inte köper ens en öl eller liknande så kommer vi troligen få problem att gå ut därifrån, och vi fick genast två vakters arga blickar på oss som stod framme vid bardisken. Detta kändes ganska olustigt och några av oss fick till och med lite ångest över att ha hamnat där eftersom de hade flickvänner hemma i Sverige och inte alls kände att detta var okej. Så vi drack snabbt upp varsin öl sedan lämnade vi stället i all hast, men inte alla tydligen. En av i sällskapet blev tilldelad en röd ballong av en av tjejerna som sedan lurade in honom i något sorts snurrande bås, men han fick snurra vidare själv där inne. Vi väntade på honom utanför stället innan vi åkte tillbaka till hotellet så vi kunde vara säkra på att alla kom hem ordentligt.

Nästa morgon avgick planet tidigt hem till Stockholm, vi var nog alla lite konfundersamma över vad tusan som hände kvällen innan. Men alla var nu samlade igen och det var väl tur det, Magush kom in i nya skakningar och flygskräcken kickade in omgående. Nu skulle vi flyga hem och resan gick bra, sedan dess har jag faktiskt inte varit i Tyskland. Även fast jag varit intresserad av att åka till Berlin eller kanske München, men det får bli senare. Det finns ju mycket historia att ta del utav och sådant intresserar ju mig mycket, sedan hade det ju varit kul att få vara med om en riktig oktoberfest på plats i Tyskland. Där man sitter armkrok med varandra på långa träbänkar med gigantiska ölkrus och sjunger sånger tillsammans i roliga kläder, haha! Det vore något, vem vill följa med?

RESANS JERKER tycker jag att Magush kan få på grund av sin flygrädsla. Inte just för att han är rädd för att flyga, utan mer för att vi knappt han landa på ditresan innan han sedan direkt blev orolig över hemresan igen. Det var lite märkligt kan jag tycka…